löneutvecklingen i vissa regioner och kommunal kostnadsutjämning

Interpellation 2003/04:538 av Pilsäter, Karin (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2004-05-21
Anmäld: 2004-05-24
Besvarad: 2004-06-14
Sista svarsdatum: 2004-06-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 21 maj
Interpellation 2003/04:538
av Karin Pilsäter (fp) till statsrådet Lars-Erik Lövdén om löneutvecklingen i vissa regioner och kommunal kostnadsutjämning

För tio år sedan beslöt den borgerliga regeringen på förslag av jämställdhetsminister, tillika vice statsminister, Bengt Westerberg att tillsätta en utredning för att kartlägga och analysera fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män.

Nu har fem år gått sedan utredningen slutfördes. Under de tio år som gått sedan utredningen begärdes har jämställdhetsfrågor varit med i den centrala allmänpolitiska diskussionen på ett påtagligt sätt. Men har egentligen så mycket hänt, och har politiken förändrats för att bryta de strukturer och mönster som orsakar det grundläggande faktumet att kvinnor har mindre makt och mindre pengar än vad män har?

Ekonomisk makt kan dels ses som makt över andras tillvaro, dels som makt att råda över sin egen situation.

Hur löneutvecklingen för kvinnor har varit är därför ett viktigt mått på om kvinnors ekonomiska makt ökat.

Löneskillnaderna mellan kvinnor och män har i princip varit cementerade sedan 1995.

En avgörande förklaring till detta är att de underliggande orsakerna till löneskillnaderna, att kvinnor och män finns i olika yrken, olika befattningsnivåer och hos olika arbetsgivare inte har förändrats. Eva M Meyersson och Trond Petersen visar i en bilaga till Kvinnomaktutredningen (1997:136) att merparten av löneskillnaderna beror på befattnings-, yrkes- och arbetsgivarsegregation och endast en mindre del på direkt diskriminering.

Samtidigt kan vi konstatera att regeringen på senare år snarast har koncentrerat sitt arbete med att bekämpa löneskillnaderna på just den direkta diskrimineringen. Men de stora löneskillnaderna beror främst på andra faktorer som en aldrig så skarp antidiskrimineringslagstiftning kan hantera. På dessa områden har dock mycket lite skett.

När marknadskrafterna och den politiska ambitionen för en gångs skull har dragit åt samma håll, så att löner för förskollärare, sjuksköterskor, barnmorskor, undersköterskor och barnskötare är högre i Stockholmsregionen än i riket, innebär detta med nödvändighet högre kommunala utgifter. Men detta högre kostnadsläge är inte en del i kostnadsutjämningen.

I den aktuella debatten, såväl som i det senaste utredningsförslaget kring utjämningssystemet, avvisas tanken på att kostnadsutjämningen ska ta hänsyn till det högre kostnadsläget. Dessutom bibehålls i förslaget den mycket långtgående inkomstutjämningen. Ledande företrädare för Socialdemokraterna, exempelvis statsråd, är helt oförstående och menar snarast att Stockholmsregionens kommuner och landstinget får skylla sig själva som har höjt kvinnolönerna i vården och skolan.

Men hur ska vi få rättvisa kvinnolöner om kostnaden inte får räknas för kommunerna samtidigt som de höjda skatteinkomsterna ska skickas vidare till andra regioner? Systemet fungerar helt enkelt så att de höjda kvinnolönerna ökar skattekraften i kommunen eller landstinget, vilket betyder att ökningen försvinner, antingen i form av minskat inkomstbidrag eller ökad avgift.

Höjda sjuksköterskelöner kan förstås inte betalas med skatt på sjuksköterskorna men med nuvarande utjämningssystem kan de inte ens delfinansieras med sjuksköterskornas egen ökade skatteinbetalning. Det betyder att nuvarande konstruktion på utjämningssystemet direkt motverkar utjämningen av oskäliga löneskillnader.

I ett interpellationssvar (2003/04:138, protokoll den 12 december) konstaterade statsrådet Lövdén helt kort att "Utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle måste i första hand ske inom andra politikområden". Mot bakgrund av att regeringens jämställdhetsarbete sägs bedrivas enligt mainstream-principen ter sig detta svar märkligt.

I samband med att regeringen och deras stödpartier presenterade sin överenskommelse den 13 april om kommande reformering av utjämningssystemet aviserade man också att frågan om regionala lönekostnadsskillnader skulle utredas vidare.

Mot bakgrund av att nuvarande konstruktion av skatteutjämning motverkar en avveckling av oskäliga löneskillnader vill jag fråga jämställdhetsministern:

1.Avser jämställdhetsministern att i det kommande förslaget till kommunal kostnadsutjämning ta hänsyn till att vissa regioner fått en högre lönekostnadsnivå genom att det skett en höjning av kvinnolönerna?

2.Vilka insatser avser jämställdhetsministern att göra för att kommande reformering av de ekonomiska villkoren för kommuner och landsting ska främja, inte motverka, en utjämning av de oskäliga löneskillnaderna mellan kvinnor och män?

Debatt

(6 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2003/04:538

Webb-tv: löneutvecklingen i vissa regioner och kommunal kostnadsutjämning

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2003/04:127 Måndagen den 14 juniProtokoll 2003/04:127 23 § Svar på interpellation 2003/04:538 om löneutvecklingen i vissa regioner och kommunal kostnadsutjämning

Protokoll från debatten

Lars-Erik Lövdén (S)

Anf. 119 Lars-Erik Lövdén (S)

Fru talman! Karin Pilsäter har frågat mig 1. om regeringen avser att i det kommande förslaget till kommunal kostnadsutjämning ta hänsyn till att vissa regioner fått en högre lönekostnadsnivå genom att det skett en höjning av kvinnolönerna samt 2. vilka insatser jämställdhetsministern avser att göra för att kommande reformering av de ekonomiska villkoren för kommuner och landsting ska främja, inte motverka, en utjämning av de oskäliga löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Jag kommer att besvara den första frågan. Vad gäller den andra frågan har jämställdhetsministern i dag besvarat en liknande interpellation om kvinnolöner som också ställts av Karin Pilsäter. Jag vill börja med att säga att kostnadsutjämningssystemet givetvis måste vara så utformat att en löneutjämning mellan män och kvinnor i landet inte försvåras. Om löneskillnaderna mellan män och kvinnor varierar mellan olika delar av landet är det inte givet att det ska beaktas i kostnadsutjämningen. Kostnadsutjämningen ska utjämna strukturella kostnadsskillnader mellan kommuner och mellan landsting i syfte att, tillsammans med inkomstutjämningen, skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva verksamheten. Kostnadsutjämningen måste därför baseras på för de enskilda kommunerna och landstingen opåverkbara faktorer som tar hänsyn till strukturella kostnadsskillnader. Av kommuner och landsting självvalda service- och kvalitetsnivåer i olika verksamheter ska således inte kunna påverka utfallet av kostnadsutjämningen. Samma förhållande gäller skillnader i effektivitet. De faktiska kostnaderna kan därför inte utan vidare läggas till grund för utjämningen. I utjämningssystemet har regionala löneskillnader som beror på det tidigare kallortstillägget hittills beaktats. Dessa löneskillnader har betraktats som opåverkbara för de enskilda kommunerna och landstingen eftersom de var ett resultat av centrala löneavtal. I den proposition som regeringen nyligen lämnat till riksdagen föreslås att detta tillägg tas bort från kostnadsutjämningen eftersom det tidigare kallortstillägget endast i begränsad omfattning återspeglas i de kommunala lönenivåerna. Utjämningskommittén konstaterade att det under senare år finns andra regionala löneskillnader än de som förorsakats av det tidigare kallortstillägget. Kommunförbundet och Landstingsförbundet har i sitt yttrande över kommitténs förslag påpekat att det finns ett tydligt samband mellan arbetsmarknadsregionens folkmängd och lönenivån i det privata näringslivet. Detta samband finns också för kommunanställdas löner, även om det är svagare. En betydande del av de regionala löneskillnaderna inom kommunsektorn har, enligt förbunden, således andra orsaker. Man kan även konstatera att lönenivån mellan kommuner inom samma arbetsmarknadsregion varierar betydligt. Variationen inom länen är ännu större. Eftersom kostnadsutjämningen inte ska utgå från de faktiska kostnaderna utan bör baseras på opåverkbara faktorer måste även en eventuell kompensation för en högre lönenivå utgå från sådana faktorer. I nämnda proposition framför regeringen att det för närvarande saknas tillräcklig kunskap för att kunna ta ställning till i vilken utsträckning som nuvarande löneskillnader kan förklaras av strukturen på arbetsmarknaden, konjunkturen eller har andra orsaker. I propositionen föreslår därför regeringen att löneutvecklingen i kommuner och landsting bör bli föremål för fortsatt utredning och att utjämningssystemet i fortsättningen bör följas upp kontinuerligt. Bland de uppgifter som anges för den föreslagna uppföljningsorganisationen är fortsatta analyser av löneutvecklingen i kommuner och landsting. Genom detta arbete räknar jag med att få ett tillräckligt underlag för att närmare kunna bedöma vad som är orsaken till de påvisade löneskillnaderna. Först då kan man ta ställning till om och i så fall hur stor del av löneskillnaderna som är strukturellt betingade och på vilket sätt dessa i så fall ska hanteras i utjämningssystemet.

Karin Pilsäter (Fp)

Anf. 120 Karin Pilsäter (Fp)

Fru talman! Jag ställde i en interpellation två frågor till jämställdhetsministern och har nu av kommunministern fått svar på en av frågorna. Jag vill visserligen formellt tacka för svaret, men jag kan för en gångs skull helhjärtat tillstå att jag inte är nöjd. Ni har tydligen en lite märklig ordning i Regeringskansliet. När man ställer interpellationer försöker ni inte ens låtsas att ni svarar på frågorna. Det är självklart en orimlig ordning att ingen minister svarar på de frågor som ställs. Den fråga som kommunministern svarar på handlar om de relativa lönenivåerna och kostnadsutjämningen. Det finns en stor poäng i att den generella lönenivån förmodligen inte är påverkbar, medan däremot den direkta lönenivån inom kommunen eller landstinget - alltså de nu aktuella kvinnolönerna - naturligtvis är påverkbar. Utifrån den principen ska ju inte en lönejustering kompenseras via kostnadsutjämningen. Problemet är att inkomst- och kostnadsutjämningen inte ses tillsammans, utan var och en för sig. Det innebär att systemet direkt försvårar en lönerevidering genom att i stort sett hela den ökade skattekraft som tas in som löneförhöjningar till kommunpersonal får skickas vidare. Därför menar jag att systemet försvårar. Det är inte neutralt, utan det motverkar, vilket inte kan vara rimligt. Det finns många tekniska lösningar på detta, men svaret på den fråga som jag ställde till jämställdhetsministern tycks fortfarande vara att man inte anser att skatteutjämningssystemet har någon roll i sammanhanget. Tvärtom är det uppenbart att det får lov att motverka dessa syften. Det tycker jag är oacceptabelt. Den andra frågan som jag ställde handlade om vad man i övrigt vill göra när det gäller de ekonomiska villkoren för kommuner och landsting för att de ska främja, inte motverka, en utjämning av de oskäliga löneskillnaderna. Här kan jag hoppas, eller i varje fall föreslå, att statsrådet använder sin nästa replik till att faktiskt svara på den frågan. Det gäller ju inte alls enbart skatteutjämningen, utan staten sätter också upp en lång rad andra villkor för kommuner och landsting, vilka antingen kan underlätta eller försvåra en utveckling mot rättvisare löner - och för den delen också mot anständiga arbetsvillkor, eftersom de två sakerna tyvärr hänger ihop inom många av de kvinnodominerade yrkena. Man har alltså inte heller lika bra arbetsvillkor, vilket inte minst syns i sjukskrivningsstatistiken. Vi kan se, för att ta ett exempel, att det trots allt förefaller att finnas ett samband mellan andelen privat driven vård och löneläget inom landstinget. Det skulle vara mycket intressant att få detta ytterligare belyst. De Wärnerssonpengar som tidigare fanns fick man inte använda till att förbättra lönevillkoren för att därmed få rättvisare löner och en attraktivare arbetsmarknad. Det skulle vara intressant att få veta vilken genusanalys ni gjort av slutsatsen att man har olika typer av specialdestinerade bidrag, tillfälliga sysselsättningsstöd och så vidare. Det här handlar ju om villkor som starkt påverkar kommunernas möjligheter att bedriva en långsiktig politik där man höjer den generella lönenivån. De möjligheterna försvåras naturligtvis av den här typen av styrning och tillfälliga beslut kring stödformerna. Det skulle alltså vara bra om statsrådet svarade på den frågan.

Lars-Erik Lövdén (S)

Anf. 121 Lars-Erik Lövdén (S)

Herr talman! Jag har i grunden inte någon annan uppfattning än Karin Pilsäter. Det vore förvånande om jag skulle ha det när det gäller vikten av att det finns goda arbetsgivare i kommuner och landsting som bedriver en rättvis och inte könsdiskriminerande lönepolitik. Det är upp till arbetsgivarna att se till att de bedriver en sådan lönepolitik, och där finns i dag mycket övrigt att önska. Man måste naturligtvis eftersträva en lönepolitik som bär jämställdhetens förtecken. Sedan kan vi ha en lång utläggning om de ekonomiska villkoren för kommunerna och landstingen och om intresset av specialdestinerade statsbidrag kontra generella statsbidrag. Jag är principiellt anhängare av generella statsbidrag för att kommunerna och landstingen i så stor utsträckning som möjligt själva ska kunna göra prioriteringar. Däremot kan det från stund till annan finnas skäl att gå in med specialinriktade bidrag för att därigenom lösa problem där det finns ett nationellt intresse av att förbättra kvaliteten och bygga ut verksamheten. När det gäller utjämningssystemet är det väl bra att vi delvis är överens om att det är svårt att inom ramen för utjämningssystemet hantera de här frågorna. Det är svårt, eftersom mönstret inte är entydigt. Det är visserligen sant att löneläget för kommunalanställda i Stockholmsregionen ligger över det riksgenomsnittliga löneläget. Men även inom Stockholmsregionen varierar löneläget kraftigt. Två kommuner med ungefär samma skattekraft kan i den kommunala verksamheten ha stora skillnader i lönekostnader. I min hemregion, Malmöregionen, har Malmö ett löneläge som ligger kring riksgenomsnittet medan det i alla kranskommuner ligger kraftigt över riksgenomsnittet. Att väga in lönekostnadsskillnaderna är ingen enkel problematik. Vi får inte i utjämningssystemet bygga in en modell som innebär att om en kommun höjer lönerna får övriga kommuner vara med och betala den lönehöjningen. I så fall riskerar vi att komma in i en lönekostnadsspiral som inte vore bra från allmän ekonomiskpolitisk synpunkt. Vi ska titta på den här frågan i det fortsatta arbetet med utjämningssystemet och se ifall vi kan hitta en modell som kan väga in strukturella lönekostnadsskillnader, men i så fall måste det vara en modell som inte är påverkbar för den enskilda kommunen.

Karin Pilsäter (Fp)

Anf. 122 Karin Pilsäter (Fp)

Herr talman! Det är givetvis arbetsgivarnas ansvar att både ha anständiga och attraktiva lönevillkor och goda arbetsvillkor i övrigt. Men nu får ju dessa arbetsgivare i hög grad, i högre grad än andra arbetsgivare, sina villkor styrda. Deras möjlighet att ta detta ansvar är också starkt påverkat av vad regering och riksdag bestämmer, alltså i mycket högre grad än alla andra arbetsgivares. Därför måste man från statens och regeringens sida analysera vilka effekter olika beslut får och därefter väga saker och ting mot varandra. Jag menar inte att könsperspektivet och löneperspektivet ska vara de enda bevekelsegrunderna för hur man utformar exempelvis statsbidrag. Jag har dock en känsla av att man alldeles för lite, ibland kanske inte alls, vägt in dem. I stället har man låtit andra hänsyn vara styrande när man fattat beslut om utformningar och sådant. Dessa olika tillfälliga stöd motverkar väl också möjligheten till att föra en långsiktigt ansvarsfull personalpolitik, eftersom man till exempel inte kan använda tillfälliga stöd till att höja lönerna då det ju är fråga om en kontinuerlig kostnad. I stället har man tillfälliga anställningar, vilket snarare fungerar som ett sätt att ytterligare driva på utvecklingen mot en arbetsmarknad där anställningsformer och anställningsvillkor är sämre än i andra sammanhang. Jag skulle därför vilja höra lite mer om vad regeringen har för avsikt att göra i fortsättningen. Det gäller till exempel de olika förslag som nu lagts fram. Jag skulle vilja veta på vilket sätt man menar att de främjar regeringens eget mål om bättre löne- och anställningsvillkor för kvinnorna i den offentliga sektorn. Den andra frågeställningen gäller utjämningssystemet specifikt. Det är riktigt att man inte får bygga in en mekanism i systemet som innebär att om en höjer lönerna så får andra betala. Nu finns emellertid en motsatt mekanism inbyggd, det vill säga att när en höjer så tjänar de andra på det. När skattekraften ökar i en kommun försvinner nämligen merparten av den ut till de andra kommunerna. Det är alltså en motverkande mekanism. Då tror jag - det är vår linje - att man i stället för att hela tiden bygga in ytterligare nya och fler modeller och mer som gör att systemet blir ännu mer invecklat och att den ena effekten slår ut den andra och så vidare måste börja fundera på att renodla systemet. Man bör ta färre faktorer och gå mer på de grundläggande demografiska faktorerna och kanske glesheten och de sociala faktorerna, och kanske inte ha en fullt så hög inkomstutjämning. På det viset har kommunerna större möjligheter att hantera de här frågorna själva. Det är den extremt långtgående inkomstutjämningen som är orsaken till att man måste försöka bygga in allting i kostnadsutjämningen. Det hela blir då hela tiden mer och mer invecklat och svåröverskådligt och framför allt mer och mer svårhanterligt. Det finns alltså all anledning att ni även i det här perspektivet funderar över en renodling och förenkling av systemet.

Lars-Erik Lövdén (S)

Anf. 123 Lars-Erik Lövdén (S)

Herr talman! Jag är stark anhängare till ett enkelt och lättöverskådligt utjämningssystem. Samtidigt har jag kommit till insikten att det är svårt att komma dit. Det är bara att se på remissutfallet av Utjämningskommitténs förslag - då inser man att det är komplext. Det är många faktorer som man måste ta hänsyn till därför att strukturerna i Kommun-Sverige är så olika. Det finns tillväxtkommuner med stark befolkningstillväxt som har sina bekymmer. Antalet barn i skolan ökar, och det måste man ta hänsyn till. Men det finns också glesbygdsfaktorer att ta hänsyn till. Detta är alltså ett komplext system. Jag tror inte att vi genom utjämningssystemet kan komma åt de orättvisa löneskillnaderna mellan män och kvinnor. För det krävs en aktiv arbetsgivarpolitik med goda arbetsgivare som tittar både till lönekostnadsskillnader och till andra arbetsvillkor som påvekar förhållandet mellan män och kvinnor. Jag går nu över till den andra frågan om de mer allmänna ekonomiska förutsättningarna för kommunerna. Det har inte bara varit tillfälliga statsbidrag. Wärnerssonpengarna är inga tillfälliga statsbidrag; de permanentas nu efterhand. Redan från nästa år permanentas tre miljarder och görs om till generella statsbidrag enligt regeringens förslag. Man kan inte säga Folkpartiet heller har varit den som har legat på latsidan när det gäller att kräva ökade resurser till skolan och utbildningen. Det är väl snarare tvärtom - Folkpartiet har legat på i den riktningen. Det var nödvändigt att göra en specialsatsning på skolan därför att vi såg att det behövdes fler lärare. Än en gång vill jag understryka att jag i princip är anhängare till generella statsbidrag. Det bör vara huvudprincipen. Det skapar frihet för kommunerna att göra prioriteringar. Därmed skapar det också ett utrymme för kommunerna, i varje fall för progressiva kommunledningar, att se till så att man utjämnar orättvisa löneskillnader.

Karin Pilsäter (Fp)

Anf. 124 Karin Pilsäter (Fp)

Herr talman! Då är vi ju tillbaka vid ruta ett. Kommunernas förmåga och villkor för att driva den aktiva arbetsmarknadspolitiken är nämligen starkt styrda av staten. Dessutom måste rimligtvis regeringen anse sig ha ett ansvar för att ge kommunerna drivkrafter att jobba i rätt riktning i stället för att drivkraften som nu i vissa fall blir att jobba i fel riktning. Det är riktigt att de så kallade Wärnerssonpengarna - som om det var en särskild valuta - nu blir generella statsbidrag. Men under de år som de har funnits har de just haft effekten att snarast motverka användandet av pengarna under den tiden. När de kom visste man ju inte att de skulle bli omvandlade till generella, ej villkorade, statsbidrag. Det är först nu som kommunerna kan börja använda de pengarna på det sättet. Det är helt riktigt att även mitt parti ibland driver på för att man ska ha riktade, öronmärkta pengar för olika verksamheter. Även vi för den diskussion som jag förstår att ni för i regeringen, där vissa vill ha riktade pengar och andra vill ha generella villkor. Det tror jag att vi ständigt måste försöka leva med. Det finns inget som är svart eller vitt. Däremot tycker jag att det är viktigt att man har med infallsvinkeln att ju mer man öronmärker och ju mer man gör tillfälligt, desto svårare blir det för kommunerna att kunna ta det andra arbetsgivaransvaret. Det är viktigt att vi ser till att det på ett tydligare sätt än nu kommer med i diskussionen.

Intressenter

Frågeställare

Karin PilsäterFP

Besvarad av

Lars-Erik LövdénSocialdemokraterna