Mäns våld mot döva kvinnor
Interpellation 2007/08:747 av Olofsson, Eva (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-05-13
- Anmäld
- 2008-05-13
- Besvarad
- 2008-06-02
- Sista svarsdatum
- 2008-06-03
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 13 maj
Interpellation
2007/08:747 Mäns våld mot döva kvinnor
av Eva Olofsson (v)
till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)
Enligt den nationella handlingsplanen om mäns våld mot kvinnor ska alla kvinnor ha rätt till stöd. Därför bör gruppen döva kvinnor uppmärksammas särskilt.
I den levnadsnivåundersökning som Handu genomförde år 2005 framkom det att döva är mer utsatta för våld än övriga funktionshindrade som deltog i undersökningen. Undersökningen visar att döva män utsätts mer för grovt våld men oftast utanför hemmet. När det gäller döva kvinnor drabbas de flesta av våld i hemmet. Detta speglar den situation som generellt gäller för kvinnor.
Alla olika typer av kvinnor finns bland de kvinnor som är döva. Det handlar bland annat om döva invandrade kvinnor, döva synskadade och döva kvinnor med flera funktionshinder. Den gemensamma nämnaren för alla dessa kvinnor är att deras första språk är teckenspråket och att de har rätt att få stöd på detta språk.
Någon utförlig kartläggning av hur många döva kvinnor som är utsatta för mäns våld har inte genomförts. Dock är behovet av stöd på teckenspråk stort. Döva kvinnors värld är ofta liten och det är lätt för dessa kvinnor att hamna i beroendeställning till exempelvis en närstående man som misshandlar henne. Trots att vänner och bekanta känner till misshandeln är det vanligt att ingen vågar fråga om våldet. Det finns en uppfattning om att samhället ändå inte har resurser att hjälpa eftersom fungerande och tillfredsställande kommunikation saknas. Det finns inte heller utbildad personal som kan kommunicera med döva kvinnor på teckenspråk.
Det finns i dag ingen permanent verksamhet för döva kvinnor som utsätts för mäns våld. De försök som har gjorts på vissa kvinnojourer med texttelefoner har inte fungerat riktigt tillfredsställande då döva har teckenspråk som första språk. Det innebär att det kan vara svårt att förstå skriven svenska. Att kommunicera i texttelefon är då som att försöka berätta om sina svåraste problem på ett främmande språk. Den nationella stödlinjen som finns hos NCK (Nationellt centrum för kvinnofrid) är öppen dygnet runt men där finns enbart en texttelefon med de problem som det innebär för döva kvinnor.
För att döva kvinnor ska få samma möjlighet till trygghet och stöd som andra kvinnor krävs att personal som arbetar med våldsutsatta kvinnor får utbildning i och kunskap om dövrealia. Det är viktigt att till exempel den jourkvinna som möter en döv kvinna som utsatts för en mans våld förstår att dövas första språk är teckenspråk och vad det innebär. Även om det vore önskvärt att de kvinnor som arbetar på kvinnojourerna kunde teckenspråk är det praktiskt svårt att genomföra en sådan utbildningsinsats med tillräcklig kvalitet och att upprätthålla den kompetensen.
Ett nationellt resurscentrum där döva kvinnor via bildtelefon kan få stöd av personal på teckenspråk skulle avsevärt förbättra stödet. NCK skulle i samarbete med Sveriges Dövas Riksförbund och professionell psykolog- och psykiatriverksamhet för döva kunna bygga upp ett sådant resurscentrum. Resurscentrumet skulle också kunna utbilda döva stödjare.
Med hänvisning till vad som anförts vill jag ställa följande fråga till statsrådet:
Vad avser statsrådet att göra för att döva kvinnor som utsätts för mäns våld ska kunna få det skydd och stöd som de har rätt till?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:747
Webb-tv: Mäns våld mot döva kvinnor
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2007/08:120 Måndagen den 2 juniProtokoll 2007/08:120 13 § Svar på interpellation 2007/08:747 om mäns våld mot döva kvinnor
Protokoll från debatten
Anf. 46 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Eva Olofsson har frågat integrations- och jämställdhetsministern vad hon avser att göra för att döva kvinnor som utsätts för mäns våld ska kunna få det skydd och stöd de har rätt till. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.
Inledningsvis vill jag klargöra att utgångspunkten i Sverige naturligtvis är att alla ska få den hjälp och det stöd de behöver. Det är kommunerna som har det yttersta ansvaret för det, vilket framgår av 2 kap. 2 § socialtjänstlagen.
Brottsoffer och våldsutsatta kvinnor uppmärksammas dessutom särskilt i lagstiftningen. Enligt 5 kap. 11 § socialtjänstlagen ska socialnämnden särskilt beakta att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp av närstående kan vara i behov av stöd och hjälp för att förändra sin situation. Det gäller alla kvinnor, med eller utan funktionsnedsättning och oavsett vilken eventuell typ av funktionsnedsättning det handlar om.
Mäns våld mot kvinnor är ett samhällsproblem som regeringen tar på största allvar och prioriterar högt. Den handlingsplan som Eva Olofsson hänvisar till är ett exempel på det och på hur regeringen valt att ta ett helhetsgrepp om problemet. Handlingsplanen omfattar, precis som lagstiftningen, alla kvinnor. Det är riktigt att personer med funktionsnedsättning kan vara extra utsatta i olika sammanhang, bland annat när det gäller våld. Likaså finns det andra grupper som också kan vara särskilt utsatta, till exempel utländska kvinnor, äldre kvinnor eller kvinnor med missbruksproblematik.
Det är viktigt att det stora arbete som satts i gång genom handlingsplanen, och som nu pågår på bred front, tillgodoser alla våldsutsatta kvinnor, det vill säga även de grupper som jag nyss nämnt. Därför uppmärksammas de särskilt i flera av handlingsplanens insatser. Två insatser riktar sig dessutom endast till personer med funktionsnedsättning. Det handlar dels om utbildningsinsatser, dels stöd till handikapporganisationernas arbete för att förebygga och ge stöd till dem som utsatts för våld.
NCK inrättades formellt som nationellt kunskapscentrum i oktober 2006. I december 2007 startade NCK:s nationella stödtelefon, den så kallade Kvinnofridslinjen, som är till för kvinnor som är utsatta för hot och våld. Linjen har öppet dygnet runt, och samtalen är gratis och syns inte heller på telefonräkningen. För döva kvinnor samt för kvinnor med nedsatt hörsel eller talförmåga finns, som interpellanten nämner, en texttelefon. Eftersom Kvinnofridslinjen nyligen inrättats har ännu inte någon uppföljning hunnit göras. I en kommande uppföljning är det emellertid viktigt att uppmärksamma hur Kvinnofridslinjen har fungerat för döva kvinnor.
Anf. 47 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Låt mig börja med att tacka Maria Larsson för svaret.
Jag har i denna interpellation valt att ta upp mäns våld mot döva teckenspråkiga kvinnor. Det har jag gjort för att jag vet att stödet och skyddet för den gruppen kvinnor, när de blir utsatta för våld och övergrepp, inte fungerar i dag. När man diskuterar våld mot döva kvinnor är det viktigt att ta upp att döva kvinnor naturligtvis består av en mängd olika kvinnor. Det kan vara döva invandrarkvinnor, döva och synskadade kvinnor, döva med flera funktionshinder. De har olika jobb, olika utbildningar och lever olika liv.
Det gemensamma för alla dessa kvinnor är rätten till stöd och trygghet på deras eget språk. Döva kvinnors eget språk är inte svenskan utan teckenspråket. Det är också viktigt att det finns kunskaper om dövkultur, om döva kvinnors villkor. För många döva kvinnor blir det en extra skam och belastning att av omgivningen ses som annorlunda på grund av dövheten. Något som vi vet och som också är viktigt att ta upp är det faktum att mäns våld mot kvinnor gör att det många gånger är kvinnan som skäms trots att det är mannen som utför våldet som ska vara den som skäms. På grund av skammen och rädslan drar sig kvinnorna för att ta kontakt med myndigheterna.
De dövas värld är dessutom ganska liten. På grund av funktionsnedsättningen vad gäller att kommunicera, och eftersom de flesta av oss inte kan teckenspråk, umgås dessa kvinnor med andra som är döva och teckenspråkiga. De har ofta gått i samma skolor och är aktiva i samma föreningar. I en värld där alla känner alla kan det vara svårt, särskilt som kvinna, att synliggöra sig och söka hjälp när man är utsatt för våld. Dessutom har omgivningen ibland svårt att ta till sig att någon som de känner faktiskt utövar våld och övergrepp. Och även om man känner på sig att något inte är rätt har man inte riktigt modet att reagera.
Det finns i dag ingen permanent verksamhet för döva våldsutsatta kvinnor. Det finns en texttelefon vid en kvinnojour i Stockholm, men det fungerar inte speciellt bra. Som jag sade tidigare är det inte svenskan som är språket för teckenspråkiga döva kvinnor. För en del, om än inte för alla, är det svårt att förstå och läsa svenska. Att då kommunicera om något så svårt och känsligt som att man är utsatt för våld och övergrepp fungerar inte. Även för dem som förstår och kan läsa text bra, för det kan många, är det ändå som att tala på ett främmande språk om de känsligaste saker.
Ministern hänvisar till att det är kommunernas yttersta ansvar. Självklart är det så, och det är mycket bra. Även Vänsterpartiet anser att kommunerna ska, inte bara bör, ge skydd och stöd åt våldsutsatta kvinnor och barn. Men jag anser att också staten har ett ansvar. När det gäller döva kvinnor är det inte någon stor grupp i Sverige i dag. Det är inte någon stor grupp i storstäderna, och gruppen är ännu mindre på mindre orter samt mellanstora och små städer. Frågan är om man kan bygga upp den kompetens som är nödvändig vad gäller teckenspråkigt stöd på alla de ställen där den skulle behövas.
Därför vill jag fråga ministern om hon delar uppfattningen att ett gott stöd till våldsutsatta döva kvinnor kräver att de kan få det på sitt eget språk, teckenspråket. Och hur ska vi i så fall nå dit?
Anf. 48 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Att stödet till våldsutsatta kvinnor är en prioriterad del av regeringens politik har vi visat genom att lägga fram en omfattande handlingsplan. Det är högprioriterat för denna regering att se till att stödet blir så fullgott som det bara är möjligt.
Sedan pekar Eva Olofsson på komplikationer, exempelvis att för döva kvinnor är teckenspråk första språk, precis som det för många utländska kvinnor är ett annat språk än svenska som är modersmålet. Det skapar en komplikation eftersom det kan handla om ett litet antal, inte minst vad gäller små kommuner. Det är därför vi har byggt upp en verksamhet via NCK för att kunna svara mot det här behovet.
Vi har verkligen tänkt på kvinnor med funktionsnedsättning och på utländska kvinnor. På flera ställen i handlingsplanen pekar vi på att stödet måste innefatta också de här grupperna. Låt mig nämna några av de punkter där vi särskilt tar upp det här i handlingsplanen.
Till exempel finns det utvecklingsmedel till kommunerna för att tillgodose att det finns ett skyddat boende och att det finns kontakt. Vet man att det finns kvinnor med ett speciellt modersmål, också teckenspråk, i kommunen bör man kunna svara mot de behoven så gott som det bara är möjligt. Det finns som sagt utvecklingsmedel att söka.
Det handlar om förbättrat kunskapsstöd till socialtjänsten, som ska vara individuellt anpassat och tillgängligt för alla. Där nämner vi också kvinnor med funktionsnedsättning.
Det handlar om att tillsynen måste titta just på hur kvinnor med funktionsnedsättning får sina behov tillgodosedda. Tillsynen är en väldigt viktig faktor när vi ska följa upp den nya handlingsplanen. Vi pekar särskilt på att vi måste titta på att de grupperna får sina behov tillgodosedda.
Vi tittar på det när det gäller att få fram bedömningsinstrument som är kvalitetssäkrade. Där måste vi också specifikt titta på kvinnor med funktionsnedsättning.
Vi tittar på det när det gäller utvärderingen och utvecklingen av socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor och barn. Vi har gett IMS, Institutet för metodutveckling inom socialt arbete, uppdraget att uppmärksamma vilka metoder och arbetssätt som används inom socialtjänsten. Man möter de behoven hos kvinnor med funktionsnedsättning.
Vi har verkligen tänkt på kvinnor med funktionsnedsättning av olika slag och med olika typer av funktionsnedsättning när vi har skrivit vår handlingsplan. Men vi är i början av genomförandeprocessen. Tyvärr har det inte funnits något gjort sedan tidigare.
Nu har vi satt i gång ett stort arbete, skärpt lagstiftningen, gett tydliga anvisningar till kommunerna och tagit fram en metodhandbok som socialtjänsten kan använda sig av, allt i syfte att kvinnor med olika tillhörighet i olika grupper alla ska kunna få sina behov tillgodosedda. Det handlar om äldre kvinnor, kvinnor med missbruksproblematik och kvinnor med funktionsnedsättning av olika slag. Där tycker vi att dessa insatser måste uppmärksammas och belysas särskilt.
Dessutom har vi två insatser som vi riktar bara till kvinnor med funktionsnedsättning. Det handlar om att ge utbildning till personal som ger service och stöd till personer med funktionshinder. De är ofta de som finns nära de här kvinnorna och kan vara kanalen in till att våga ta kontakt. Det tror jag för min del är en väldigt viktig åtgärd. Dessutom ger vi stöd till handikapporganisationerna för att de ska kunna gå in i det här arbetet och stödja sina medlemmar.
Anf. 49 Eva Olofsson (V)
Fru talman! Jag tycker att det är bra att det har kommit en samlad handlingsplan från regeringen, även om jag tycker att den hade kunnat bli ännu bättre om man hade tagit till sig några av Vänsterpartiets förslag, till exempel om en handlingsplan för långsiktigt stöd till kvinnojourerna och konkreta åtgärder mot våld mot äldre kvinnor.
Det nämns, som ministern sade, två insatser som riktar sig till kvinnor med funktionsnedsättning. Jag ska citera vad ministern skrev i svaret. "Två insatser riktar sig dessutom endast till personer med funktionsnedsättning. Det handlar dels om utbildningsinsatser, dels stöd till handikapporganisationernas arbete för att förebygga och ge stöd till dem som utsatts för våld."
Det har riktats kritik mot handlingsplanen. Jag tycker att det är lite synd att man inte är tydlig när man talar om mäns våld mot
kvinnor
med funktionsnedsättning. Man osynliggör könet och talar plötsligt om "personer". I handlingsplanen står det om både kvinnor och män. Det blir hela gruppen.
Det är viktigt att vara tydlig när det gäller mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning, därför att det så länge har osynliggjorts att våld i nära relationer riktas mot kvinnor med funktionsnedsättning. Man har inte velat inse att kvinnor med funktionsnedsättning kan utsättas för våld och sexuella övergrepp. Man har inte velat inse att någon som man uppfattar som en person som ger ett bra stöd och lever med en kvinna med funktionsnedsättning kanske är den som utövar våldet och övergreppen. Man har inte velat inse att övergreppen många gånger riktar sig mot själva funktionsnedsättningen.
Därför tror jag att det är viktigt att tala i klartext och inte prata om "dem" eller "personer" med funktionsnedsättningar utan om mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. Jag skulle önska att vi tillsammans kunde hjälpas åt att synliggöra det här tydligt, för frågan är fortfarande kontroversiell.
Jag skulle vilja komma tillbaka till mäns våld mot kvinnor som är döva och teckenspråkiga. Jag tror inte riktigt att man kan jämföra dem med kvinnor med andra språk. Det finns en kvinnojour som heter Terrafem och vänder sig direkt till kvinnor från andra länder. De har 40 olika språk i dag, tror jag, som de kan erbjuda stöd och hjälp på. De jobbar och samverkar nationellt.
Jag tror kanske inte riktigt att man ska utgå från att dövrörelsen själv ska orka dra i gång den här verksamheten. Jag tycker att man ska ta ansvar och tror att man kan göra det ganska lätt med ganska små resurser, men med väldigt bra ökat stöd för döva kvinnor, till exempel genom att Nationellt centrum för kvinnofrid, som är ett nationellt kunskapscentrum och har en nationell telefon, också skulle kunna ha kompetens för att ha en bildtelefon, där man på teckenspråk skulle kunna kommunicera med kvinnor från hela landet, ge stödsamtal och informera om vad det finns för resurser och stöd.
Man skulle också kunna stötta kommunerna genom att ge kunskap om vad det innebär att vara döv. Jag uppfattar väldigt ofta brist på kunskap kring att teckenspråket är det första språket, och inte svenskan. Nästan alla människor som inte har kommit i nära kontakt med döva förutsätter att det går lika bra med skriven svenska som med teckenspråkigt stöd. Men det gör det inte.
Skulle Maria Larsson vara beredd att verka för att Nationellt centrum för kvinnofrid fick ett nationellt uppdrag och skulle kunna vara till stöd för döva kvinnor över hela landet?
Anf. 50 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! "Inte velat inse", sade Eva Olofsson upprepade gånger. Den här regeringen har vågat inse den stora problematik som finns i vårt land med våld och övergrepp i nära relationer. Det är precis därför vi har tagit fram handlingsplanen, som är det mest omfattande dokument som har presenterats på det här området under någon regering. Jag är väldigt glad över att vi har den på plats.
Även om den nyligen har kommit till och det naturligtvis tar ett tag innan kommunerna börjar bli följsamma mot den nya lagstiftningen är det en rad insatser och en rad ekonomiska stimulanser som följer med för att vi ska utveckla det här, för att stödet ska kunna bli fullgott och möta alla kvinnors behov.
Vi skriver naturligtvis att det även kan gälla män med funktionsnedsättning, för vi vet att de fallen finns. Det är viktigt att säga att utifrån aspekten om mänskliga rättigheter måste vi inse att det även där kan finnas behov av särskilt skydd. Men både Eva Olofsson och jag vet naturligtvis att merparten av dem som utsätts för våld i nära relationer är kvinnor.
När det gäller Eva Olofssons konkreta fråga skulle jag vilja säga att Nationellt centrum för kvinnofrid, som är ett resurscentrum som fyller sin funktion väl, har fått vårt uppdrag att från och med december förra året starta en kvinnofridslinje som vänder sig till kvinnor i hela landet. Precis som jag nämnde i mitt svar är den öppen dygnet runt. Det syns inte på telefonräkningen att man har ringt, och det tas inte ut någon avgift. Det här är en texttelefon, och det finns en skillnad mot bildtelefon.
Tanken är att vi ska utvärdera texttelefonen inom rimlig tid. Men verksamheten har bara varit i gång några månader, inte ens ett halvår ännu. Därför är det rimligt att vi gör en utvärdering av befintlig verksamhet. Sedan måste man hela tiden anpassa verksamheten, så att den svarar mot de behov som finns. Det blir intressant att titta på om Nationellt centrum för kvinnofrid uppfattar att det finns behov som de inte kan möta med nuvarande organisation.
Det är en viktig och intressant utvärdering, men tiden är alldeles för knapp för att kunna göra den ännu. Man får ha lite tålamod för att kunna göra arbetet på ett fullgott och bra sätt.
Anf. 51 Eva Olofsson (V)
Fru talman! När jag talade om synliggörande menade jag inte bara regeringen i första hand. Det är först de senaste åren som frågan har kommit upp på allvar att kvinnojourer och stödet inte är tillräckligt för många kvinnor med funktionsnedsättningar.
Det är fortfarande så att det inte är självklart överallt där människor med funktionsnedsättningar finns i intresseorganisationer och på andra ställen att lyfta fram frågan om mäns våld mot kvinnor. Det är precis som när det inte var självklart förut att det gällde alla kvinnor, utan man talade mer allmänt om våld.
Det är svårt för den kvinna som är utsatt i nära relationer. Det är ett annat våld. Man lever eller har levt med den som utför våldet. Det är ett annat våld än det man råkar ut för på stan eller i krogkön. Man lever inte med den person som utsätter en för det våldet. Det är väldigt viktigt att vi synliggör detta. Det brister oerhört mycket.
Det är oerhört viktigt när man utvärderar NCK:s texttelefon att göra det tillsammans med Sveriges Dövas Riksorganisation och de döva själva. De har väldigt bra kunskaper om vad som fungerar för dem och vad som inte fungerar.
Dessa människor ska ha samma möjlighet till trygghet och träffa personal som kan det egna språket och få tala teckenspråk. Ska man få kvalificerat stöd för svåra övergrepp man utsätts för eller det trauma som blir efteråt behöver man kunna uttrycka sina känslor och det man upplevt på sitt eget språk.
De som träffar en behöver veta att det finns en dövkultur, ett socialt liv och att man har gått på vissa skolor och känna till levnadsförhållanden. Även om döva människor är olika har de ändå mycket gemensamt. Det är också en viktig kunskap.
Jag vill avsluta med att ställa en fråga till ministern. Vad tycker ministern att vi ska göra för att döva kvinnor ska få samma rätt till stöd, trygghet och skydd som hörande?
Anf. 52 Maria Larsson (Kd)
Fru talman! Med alla åtgärder som jag har räknat upp finns förutsättningar att kunna förbättra stödet väsentligt. Den här regeringen har lagt fram en handlingsplan där vi hela tiden har tänkt in också kvinnor med särskilda behov som kan behöva speciallösningar för att behoven ska kunna mötas.
Vi har gång på gång upprepat alla de förslag som jag nämnde. Jag tror inte minst att det blir viktigt med det utbildningsmaterial som Socialstyrelsen ska ta fram. Det ska kunna användas både inom socialtjänsten men också i utbildningar av olika slag.
Redan på socionomutbildningen kommer det att finnas ett material att använda sig av för att tala om den här specifika problematiken. Det tror jag är väldigt centralt. Att ha kunskapen gör att bemötandet av de individuella behoven kan ske på ett mycket bättre sätt.
Jag tror också att vi kan få en del positiva exempel genom de projektmedel som nu finns till handikapporganisationernas arbete både med att förebygga men också med att ge stöd till dem som har utsatts för våld.
Just det förebyggande arbetet är så centralt. Där tror jag att handikapporganisationerna har en speciell uppgift för att möta sin specifika grupps behov men också för att få dem att våga ta kontakt när det har skett.
För mig är det en självklarhet att man när man gör en utvärdering av olika verksamheter måste ta med de olika intresseorganisationerna i det utvärderingsarbetet. Det är de som bäst vet hur det har fungerat. Låt mig än en gång säga att det är en fullständig självklarhet för mig.
Det är för tidigt att utvärdera texttelefonen som bara har varit i gång i sex månader. Vi ska återkomma till en utvärdering och naturligtvis beakta de synpunkter som kommer fram vid det tillfället.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.