Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Millenniemålen

Interpellation 2007/08:484 av Linde, Hans (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2008-03-10
Anmäld
2008-03-11
Besvarad
2008-03-28
Sista svarsdatum
2008-04-01

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 10 mars

Interpellation

2007/08:484 Millenniemålen

av Hans Linde (v)

till statsrådet Gunilla Carlsson (m)

År 2000 enades världens länder om de åtta så kallade millenniemålen. Till 2015 ska bland annat fattigdomen halveras, spridningen av hiv/aids stoppas, alla barn erbjudas grundskoleutbildning och barna- och mödradödligheten minska. Millenniemålen är utan tvekan världssamfundets största utmaning. Om målen uppfylldes skulle det innebära att vardagen för människor världen över i grunden skulle förändras; 100 miljoner flickor och pojkar som i dag förvägras utbildning skulle få gå i skolan, 500 miljoner människor skulle lyftas ur fattigdom och livet skulle räddas på 20 000 barn varje dag under fem år.

Förra året startade nedräkningen för millenniemålen. I halvtidsrapporten som presenterades 2007, The Millenium Development Goals Report, framkom att framsteg förvisso gjorts men att de framför allt åstadkommits i Kina och Indien. Söder om Sahara är läget sämre, med 40 procent extrem fattigdom och obefintligt hopp om att nå målet om halverad fattigdom. Rapporten konstaterade samtidigt att det överlag ser dystert ut för hälften av målen.

Regeringen säger sig vilja uppnå FN:s millenniemål. Samtidigt minskar man UNDP:s budget med 10 procent. UNDP är det FN-program som främst arbetar för att målen ska nås. Parallellt med detta pågår en urholkning utan motsvarighet av Sveriges bistånd. År 2008 kommer 3 miljarder av det svenska biståndet att gå till skuldavskrivningar och flyktingmottagande i Sverige. Hur dessa åtgärder ska bidra till minskad fattigdom i världen är oklart.

Mönstret känns igen i resten av världen. En hög andel av det totala biståndet försvinner genom urholkning. I exempelvis Italien och Frankrike försvinner mer än 40 procent av biståndet på detta sätt. Det innebär att resurser som skulle ha behövts för att uppnå millenniemålen försvinner genom budgettekniskt fiffel.

Mellan 2001 och 2005 ökade biståndet med 60,2 miljarder US-dollar, men en närmare granskning visar att nästan hela tillskottet gick till skuldavskrivningar enligt svenskt manér samt till den så kallade kampen mot terrorismen. Av 60,2 miljarder US-dollar gick bara 0,024 (24 miljoner) till ökade resurser för millenniemålen och andra program för fattigdomsbekämpning. Med andra ord gick endast 0,04 procent av ökningen i verkligheten till fattigdomsbekämpning (OECD/DAC, 2006).

För nästan 60 procent av de fattigaste länderna minskade biståndet eller låg i stort sett på samma nivå mellan 2001 och 2005. Av det totala biståndet får dessutom de 63 fattigaste länderna i världen sammantaget mindre än hälften (UNDP). Afrika söder om Sahara fick 2005 en mindre andel av det totala biståndet än 1990.

Om de rika länderna ska kunna leva upp till sitt löfte om att biståndet ska öka med 50 miljarder US-dollar innebär det att stora ökningar i reda pengar måste till. Tyvärr tyder det mesta på att framstegen är små för just millenniemål 8, som behandlar den rika världens åtagande. Enligt Världsbankens rapport från 2007 förefaller det alltmer osannolikt att den rika världen kommer att hålla sina löften om att öka det långsiktiga utvecklingsbiståndet där fattigdomsbekämpning är målet.

I diskussionerna om andra högst angelägna frågor, till exempel klimatförändringar, riskerar fattigdomsbekämpning att hamna i skymundan, detta trots att 30 000 barn dagligen dör i fattigdomsrelaterade sjukdomar och en halv miljon kvinnor årligen dör av komplikation vid graviditet. Världens fattigdom är enorm, men för varje dag som passerar riskerar millenniemålen alltmer att avfärdas som målsättningar eller riktlinjer i stället för de mål de faktiskt är.

I höst kommer givarländerna inom ramen för Parisagendan att träffas i Ghana. Det är då av avgörande betydelse att Sverige aktivt driver att det totala biståndet till fattigdomsbekämpning och millenniemålens uppfyllande måste öka, samtidigt som urholkningen av världens bistånd kraftigt måste minska. Ska målen uppnås krävs tydliga krafttag; Sverige och resten av den rika världen måste börja leva upp till sina åtaganden.

Med anledning av vad som framförts vill jag fråga statsrådet:

1. Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att öka andelen pengar som går till fattigdomsbekämpning och millenniemålens uppfyllande i världen?

2. Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att minska den omfattande urholkningen av biståndet, i Sverige såväl som internationellt?

3. Avser statsrådet att göra någon utvärdering av hur regeringens avräkningar för skuldavskrivningar och flyktingmottagande påverkar biståndets mål enligt PGU och millenniemålen?

4. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att få till stånd en omprövning av DAC-reglerna så att möjligheterna till urholkning av biståndsmedlen minskar?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:484, Millenniemålen

Interpellationsdebatt 2007/08:484

Webb-tv: Millenniemålen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Gunilla Carlsson (M)
Anf. 103 Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Hans Linde har frågat mig vad jag avser att göra för att öka andelen medel som går till millenniemålens uppfyllande. Hans Linde vill också veta vad jag gör för att minska vad han uppfattar som "urholkningen av biståndet" samt om jag kommer att utvärdera hur regeringens avräkningar för skuldavskrivningar och flyktingmottagande påverkar biståndets mål. Slutligen undrar Hans Linde om jag vill få till stånd en omprövning av Dac-reglerna för att minska vad han också kallar "urholkningen av biståndet". När det gäller millenniemålens uppfyllande vill jag först poängtera att jag helt delar Hans Lindes analys av de kraftansträngningar som krävs för att världssamfundet ska nå millenniemålen till 2015. Dessa mål förpliktar och utgör en grundpelare i svensk utvecklingspolitik. Låt oss här inte glömma att Sverige sedan länge är en av de per capita absolut största biståndsgivarna. Sedan alliansregeringens tillträde har biståndsramen ökat med ca 4 miljarder kronor. För att Sverige mer konkret ska kunna bidra till en rättvis och hållbar utveckling - inklusive uppfyllandet av millenniemålen - krävs dock förutom finansiella medel också mer resultattänkande. Alliansregeringen arbetar därför för en resultatinriktad utvecklingspolitik med kvalitet och effektivitet som viktigaste kännetecken. Landfokuseringen är ett bra exempel. Sverige kan inte vara överallt och göra allt. Genom att minska antalet samarbetsländer blir det bilaterala utvecklingssamarbetet mer effektivt. Det ger oss bland annat utrymme att stärka vårt fokus på Afrika där behoven är som störst. Inom det multilaterala utvecklingssamarbetet agerar regeringen strategiskt för att öka effektiviteten hos de internationella organisationerna, till exempel inom FN-systemet och Världsbanken. Slutmålet är att våra biståndspengar i än högre grad ska användas till rätt saker. Därför har vi bland annat ökat kraven på att kopplingen mellan mänskliga rättigheter och utveckling i högre grad ska omsättas i praktiken. Ett exempel är beslutet att sänka det svenska basbidraget till FN:s utvecklingsprogram, UNDP, för 2008 med 10 procent. Anledningen är att organisationen inte på ett tillräckligt tydligt sätt lyckats integrera mänskliga rättigheter i det strategiska dokumentet som styr verksamheten. Sverige kvarstår dock som en av de absolut största givarna till UNDP, och vi kommer också fortsatt att ha en nära dialog med UNDP om mänskliga rättigheter. När det gäller millenniemålens uppfyllande är det, förutom ett resultatinriktat bistånd, också viktigt med ett politiskt engagemang. Sverige deltar därför i ett millenniemålsinitiativ lanserat av den brittiske premiärministern Gordon Brown. Initiativet syftar till att halvvägs till 2015 få till stånd förnyat globalt engagemang kring uppfyllandet av målen. En rad möten kommer att hållas under året med ett brett spektrum av aktörer, inte bara regeringar utan också till exempel näringslivet och civila samhället. FN:s generalsekreterare inbjuder till ett högnivåmöte i september för att få ytterligare fokus på frågan. Därutöver ingår jag i det nätverk som min danska kollega initierat för att öka fokus på uppfyllandet av millenniemål 3. Regeringen tillämpar OECD/Dac:s regelverk för vad som får räknas som bistånd, och bilaterala skuldavskrivningar får enligt OECD/Dac:s riktlinjer räknas som en del av biståndet. Skuldlättnadernas utvecklingsfrämjande potential ligger i att de bland annat skapar möjligheter för utvecklingsländer att använda medel, som annars skulle gå till betalningar av skuldtjänst, för fattigdomsminskande åtgärder. Därmed ligger skuldavskrivningar väl i linje med biståndsmålet att skapa förutsättningar för människor att ta sig ur fattigdom. Vad gäller kostnader för asylsökande från samarbetsländer räknas dessa av från biståndsramen sedan budgeten för 1991/92, även här i enlighet med Dac:s riktlinjer för vad som får räknas som bistånd. Enligt Dac kan kostnader för flyktingarnas tillfälliga uppehälle under första året i mottagarlandet klassificeras som bistånd. Regeringen menar att dessa kostnader är motiverade såväl utifrån biståndsperspektiv som utifrån internationell humanitär rätt. Sverige ska kunna hjälpa såväl en skyddsbehövande människa i ett flyktingläger i Tanzania som en skyddsbehövande flykting under den första tiden som han eller hon befinner sig i Sverige. Även då dessa avräkningar, som alltså är helt förenliga med Dac:s regelverk, är gjorda har biståndsanslaget ökat från drygt 25 till drygt 27 miljarder svenska kronor. Detta motsvarar en nästan tioprocentig ökning sedan regeringsskiftet. Hans Lindes påstående att det pågår en omfattande "urholkning" av biståndets volym är därför inte korrekt. Vad gäller Hans Lindes fråga om omprövning av Dac-reglerna vill jag framhålla att regeringen till fullo sluter upp kring riktlinjerna för ODA-rapportering. Samtidigt deltar vi aktivt i den kontinuerliga diskussion kring förbättringar av riktlinjerna som pågår inom ramen för Dac. Regeringen stöder även Dac-sekretariatets initiativ att analysera framtida biståndsflöden och riskerna för en ökad fragmentering av biståndet. Det är mycket viktigt att samtliga biståndsgivare tydligt redovisar framtida flöden. Informationen kan bland annat användas som verktyg för effektivisering av biståndet och förbättrad samordning och arbetsfördelning. Härvidlag är det även viktigt att den samlade internationella biståndsnivån höjs och att biståndet effektiviseras. Därför är det särskilt angeläget att länder som ännu inte uppfyllt sina åtaganden om ökade biståndsvolymer vidtar åtgärder för att så ska ske.
Hans Linde (V)
Anf. 104 Hans Linde (V)
Herr talman! Jag får börja med att tacka biståndsministern för svaret. Det kanske är på sin plats att vi börjar med att också påminna om vad den här interpellationen handlar om. År 2000 enades världens länder om åtta millenniemål. Fram till 2015 ska fattigdomen halveras, spridning av hiv/aids stoppas, alla barn erbjudas grundskoleutbildning och barna- och mödradödligheten kraftigt minska. Skälen till de här målen är inte speciellt svåra att se. Var femte människa på jorden lever i extrem fattigdom. I dag förvägras 100 miljoner barn, i synnerhet flickor, rätten att gå i skolan. 30 000 barn dör varje dag, även i dag, i sjukdomar vi lätt skulle kunna bota, av näringsbrist eller av orent vatten. Det är ur detta perspektiv vi ska diskutera svenskt bistånd och internationella regelverk. Det löfte som världens ledare gav världens fattiga, hungriga och maktlösa kommer inte att uppfyllas. I synnerhet i södra Afrika är utvecklingen negativ. Det är ingen slump att det ser ut så här. Det är ett resultat av politiska beslut, eller rättare sagt avsaknaden av politiska beslut. Ansvaret för misslyckandena med millenniemålen vilar tungt på den rika världens ledare. Därför skulle ett visst mått av självkritik vara klädsamt hos den svenska biståndsministern. Det är hög tid att man ser över de internationella regelverken så att vi ökar kvaliteten och ökar omfattningen av de globala biståndsflödena. Men inga initiativ på detta område är man villig att presentera i dag. I stället skär regeringen ned stödet till ett av de viktigaste organen i arbetet med millenniemålen, UNDP. Herr talman! Det finns många förklaringar till varför målen inte kommer att uppnås. Förändrad politik kommer att krävas på betydligt fler områden än biståndet, men biståndet är ett centralt verktyg. Mellan 2001 och 2005 ökade det globala biståndet med 60,2 miljarder dollar. Men en närmare granskning visar att den stora merparten av det försvann genom skuldavskrivningar och den så kallade kampen mot terrorismen. Av ökningen har endast 24 miljoner gått till ökade resurser för millenniemålen. En tredjedel av EU-ländernas bistånd gick 2006 till skuldavskrivningar, flyktingmottagande och finansiering av utländska studenter. Är inte detta ett problem, Gunilla Carlsson? Det är inte så förvånande att vi ser att det dör 529 000 kvinnor varje år i samband med barnafödande när urholkningen av det globala biståndet är så stor som den är i dag. Tyvärr kan vi konstatera att det här inte bara är ett internationellt problem. Det är i högsta grad också ett svenskt problem. I år kommer 9,39 procent av det svenska biståndet att gå till andra saker än till just bistånd. Det är inte heller så förvånande att Svenska Kyrkan, Rädda Barnen, Kristna Fredsrörelsen, en lång rad svenska frivilligorganisationer, ger regeringen tydligt underkänt på detta område. Att det förekommer en omfattande urholkning av det svenska biståndet är inte bara en enskild uppfattning hos mig. Det är uppfattningen hos en bred samling av svenska frivilligorganisationer. Det är för Vänsterpartiet uppenbart att det krävs stora och grundläggande förändringar av regelverket. OECD-Dac:s riktlinjer behöver skärpas så att en större del av de rika ländernas bistånd faktiskt går till just bistånd. Visst har den svenska regeringen försökt att förändra regelverken inom OECD-Dac men inte i en positiv riktning. Den svenska regeringen har försökt öppna upp för att biståndsmedel ska kunna användas till militära insatser. Om regeringen hade fått igenom sitt förslag hade det resulterat i än större urholkningar. Hur det skulle minska hungern i världen är svårt att se. Hur det skulle leda till att fler flickor fick gå i skolan har jag väldigt svårt att se. I väntan på att vi fått förändrade regelverk är det viktigt att Sverige går före och försöker se till att en större del av vår biståndsbudget går till millenniemålen och fattigdomsbekämpningen. För det är väl trots allt så att syftet med svenskt bistånd inte primärt är att uppfylla internationella regelverk utan att se till att några av de 30 000 barn som kommer att dö i dag i stället får vakna i morgon bitti och se solen gå upp.
Gunilla Carlsson (M)
Anf. 105 Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Det råder ingen tvekan om vilken vikt regeringen fäster vid att uppnå millenniemålen. Jag tycker att de är väldigt bra, för att de är operativa - man kan använda dem - och för att det är en målsättning. Men allt vi gör går inte att hänföra just till de åtta olika målen. Att regeringen lägger resurser och använder internationella skuldavskrivningsmekanismer är just för att skapa förutsättningar för länder i utveckling att ha en väl fungerande egen nationell ekonomi för att bygga upp en delaktighet i världens globala ekonomi. Jag tycker att det är viktigt och bra att vi diskuterar biståndet, dess effektivitet, resultat och också volym. Det spelar roll. För mig är det väldigt viktigt att vi nu bidrar till att länderna själva kan nå sin egen utveckling. Därför är skuldavskrivningar en viktig del i detta som också indirekt bidrar till att kunna uppfylla millenniemålen och att länderna själva formar sin egen fattigdomspolitik. Biståndsflödena är viktiga i världen, men jag vill påminna Hans Linde om att remitteringarna är tre gånger så viktiga i volym. Utländska direktinvesteringar är fyra gånger så viktiga. Tittar vi bara på EU:s jordbruks- och handelspolitik sägs det mig motsvara fem gånger världens samlade biståndsvolymer. Om vi kunde förändra den kunde vi skapa mycket större flöden till utvecklingsländerna. Här har Sverige en samstämmig politik som vi har brett stöd för i riksdagen. Jag vill inte att vi bara tittar på volymerna utan också på resultatet och också erkänner att stater måste få rätt att få väl fungerande egna ekonomier så att de inte bara kommer in i ett långt biståndsberoende. Det har tagit bort väldigt mycket av incitamenten. Jag ägnar mig gärna åt självkritik. Men jag tycker också att det vore klädsamt om man från Vänsterpartiets sida visar att man kan räkna. 27 miljarder är mer än 25 miljarder. Biståndsbudgeten har ökat. Dessutom vill jag svara på frågorna om OECD-Dac och varför regeringen regelbundet tar del i den utveckling som sker i internationell utvecklingspolitik. Vi måste se var den värsta fattigdomen finns. Den finns på många ställen där det råder konflikt, i postkonfliktländer men också i länder djupt involverade i kriser och konflikter som skapar inte bara förtryck och missförhållanden utan också svält, brist på vatten, mediciner och mat. Därför är det viktigt att se att säkerhet och utveckling går hand i hand. Vi har också diskuterat inom OECD-Dac hur man definierar vad som är bistånd och inte. I den diskussionen deltar Sverige, just för att vi är en av världens största biståndsgivare mätt per capita och för att vi nu utvecklar ett väl fungerande bilateralt utvecklingssamarbete som väcker respekt. Det gör att vi kan påverka andra att vara mycket mer resultatinriktade och inte bara betala ut en massa bistånd för att man har dåligt samvete. Jag är glad över att kunna gå i bräschen, inte bara i Sverige, för att titta mer på resultat och måluppfyllelse och se till att vi får en mycket bättre samstämmighet, inte minst inom EU men också inom Världsbanken och hos väldigt många andra givare. Herr talman! Jag skulle slutligen när det gäller självkritik påtala en annan sak som jag har uppmärksammat när vi diskuterar millenniemålen. Vi har ett litet bekymmer. En del av utvecklingsländerna känner att även millenniemålen är något som har påtryckts dem och formulerats av oss, de utvecklade länderna. Vi behöver se hur vi kan stärka utvecklingsländernas ägarskap och delaktighet för att kunna uppnå reella resultat i fattigdomsbekämpningen.
Hans Linde (V)
Anf. 106 Hans Linde (V)
Herr talman! Låt oss börja med det som biståndsministern slår sig för bröstet för, nämligen att det svenska biståndet har ökat. Det är helt sant. Men vad beror det på? Beror det på att man har gjort generösa omfattande ökningar av biståndet? Nej, det beror på att man har följt enprocentsmålet som sex av sju partier i den svenska riksdagen varit eniga om. Biståndsministern är väl ursäktad. Som moderat har hon inte ställt sig bakom enprocentsmålet, men vi andra partier har gjort det. Vi, alla andra partier i den här riksdagen, har sett att när Sverige växer och blir rikare ska också världens fattiga ta del av våra ökade framgångar och vinster i det här landet. Det är därför biståndet har ökat. Jag vill också påminna om att i dag är det drygt 10 procent av den svenska biståndsbudgeten som försvinner i väg genom urholkningar. Jag vet inte riktigt hur biståndsministern definierar ordet omfattande. Jag använder det i alla fall när 3 miljarder kronor används till andra saker än till bistånd. Då pratar jag om omfattande urholkningar. Jag vill också gå in på några andra områden här. Det har blivit lite av ett signum för biståndsministern att prata om kvalitet i biståndet. Och visst finns det stora kvalitetsbrister i det svenska biståndet, i biståndet från den rikare delen av världen. Men det är inte framför allt hos frivilligorganisationer som statsrådet brukar svartmåla där människor med ytterst små resurser och med ett stort engagemang försöker hjälpa människor i vardagen där de stora bristerna finns. De stora kvalitetsbristerna i biståndet finns på finansdepartementen i Stockholm, Paris och Washington, där man genom budgettricksande tar medel från arbetet med millenniemålen för att stoppa i andra hål. Men det är kvalitetsbrister som biståndsministern inte vill kännas vid, än mindre göra något åt. Det är bra att statsrådet åker till OECD-Dac och samtalar. Men vad säger man egentligen i de samtalen? Vad lägger man fram för konkreta förslag för att Sverige liksom andra länder runt om i Europa ska få ned urholkningarna så att mer av bistånd ska användas just till bistånd? Där skulle jag vilja efterfråga några konkreta exempel. Jag har frågat ministern hur hon vill utvärdera regeringens urholkningar. Det är en fråga som jag över huvud taget inte har fått svar på i dag. Om ett år ska den svenska regeringen presentera en skrivelse om biståndets resultat. Det skulle vara en god möjlighet att visa att biståndsministern har rätt, att flyktingmottagande i Sverige resulterar i att fler flickor får gå i skolan i Tanzania. Men i den skrivelse som ska presenteras om ett år finns inte de här urholkningarna med. Om biståndet nu ska utvärderas, varför utvärderar man inte hela biståndsramen? Varför utvärderar man inte alla 32 miljarder? Vad är det biståndsministern är så rädd för? Herr talman! Jag vill också gå in på UNDP och fördjupa mig i den diskussionen. Jag vänder mig starkt mot att den svenska regeringen nu samtidigt som man säger att man vill jobba för millenniemålen också skär ned bidragen till just UNDP, FN:s utvecklingsprogram, med motiveringen att de inte lyckats integrera mänskliga rättigheter. Då skulle jag vilja fråga biståndsministern: Hur ser biståndsministern på mänskliga rättigheter? FN:s deklaration är väldigt tydlig. Det finns politiska mänskliga rättigheter, det finns sociala, ekonomiska och kulturella. Är det inte ett arbete för de mänskliga rättigheterna att se till att barn får rent vatten, att hungriga får mat och att hemlösa får en bostad? Mänskliga rättigheter kan inte behandlas som ett smörgåsbord där man plockar ut de delar man tycker smakar godast för dagen. De går inte att rangordna efter att man har satt på sig sina ideologiska glasögon här i Stockholm. Det är just det som jag upplever att statsrådet i dag gör. Det är väl det jag tycker mig se i den borgerliga utrikespolitiken att man också gör. Dessutom måste jag säga att Vänsterpartiet ser ett behov av reformering av FN-systemet och FN-organets verksamhet. Men hur ska vi gå till väga? Jag tror på en respektfull dialog med de andra medlemsstaterna, inte att Sverige utnyttjar sin stora pengapåse till att ensidigt diktera verksamheten. Det har andra länder försökt göra, till exempel USA. Jag hoppas verkligen att den svenska regeringen inte ska följa den amerikanska regeringen in på den vägen.
Gunilla Carlsson (M)
Anf. 107 Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Det stämmer att den här regeringen sätter kampen för frihet i världen högt. Jag tror att ett av problemen med fattigdomen i världen är att människor lever under förtryck. Jag var nyligen på resa i Afrika och besökte ett land som heter Botswana, som uppnår en del av millenniemålen, som har en bra utveckling och där Sverige fasar ut sitt bistånd. Grannlandet heter Zimbabwe. Zimbabwe var en av framgångssagorna i Afrika tidigare, ett land som går till val i morgon under en förtryckarregim ledd av Mugabe. Det förtrycket har lett till en omedelbar svältkatastrof i detta land där de mänskliga rättigheterna har åsidosatts, där det är brist på frihet, där det råder förtryck och därmed också svält, brist på mat, vatten och mediciner. Det är därför den här regeringen när vi presenterar hur vi slåss för mänskliga rättigheter i utvecklingspolitiken, i utrikespolitiken, i handelspolitiken och så vidare säger att vi måste se till att vi får en bättre tingens ordning så att de mänskliga rättigheterna, som i år firar 60 år, får en ökad respekt i världen. Det är vårt bästa bidrag, skulle jag vilja säga, till fattigdomsbekämpningen i världen. Där nöden många gånger är som störst är det antingen krig och konflikter eller, som i många länder där det är svältkatastrofer, diktatur. Det är därför vi står upp för friheten. Det är därför vi också kritiserar UNDP. FN-organet UNDP kommer nästa år att få närmare 1 miljard av de svenska skattebetalarnas pengar. Vi har valt att i basbudgetstödet dra in 80 miljoner kronor. Vi har i ständiga dialoger med UNDP påtalat att en varaktig och långsiktigt väl fungerande fattigdomsbekämpning måste vila på demokrati och mänskliga rättigheter. När UNDP i sina strategiska dokument inte vill ta detta till sig tycker jag som ansvarigt statsråd att det finns anledning att Sverige inte bara ska betala utan också visa med en markering att vi inte är nöjda fullt ut. Vi har minskat betalningarna med 80 miljoner kronor. Vi betalar nästa år totalt ut närmare 1 miljard i alla fall. Jag tror att detta är en väldigt viktig signal i FN-systemet om var man har Sverige just i kampen för mänskliga rättigheter och när det gäller vikten av demokrati även i utvecklingsländerna. Får jag också säga någonting om de ytterst små resurserna och att jag sällan ställer upp för de enskilda organisationerna. Enskilda organisationer granskas som alla andra. De får ungefär 4 miljarder av biståndskakan per år. Jag vill inte säga att det är ytterst små resurser. Det är rätt så stora spelare många gånger, men de flesta aktörerna är ideellt arbetande, väldigt dugliga människor som bidrar till att komplettera den statliga svenska biståndspolitiken. Jag tänker granska alla delar av biståndet för att kunna få bättre måluppfyllelse, kvalitet och resultat. När vi nu diskuterar tingens ordning kan jag igen konstatera att jag 2008 har mer pengar att röra mig med än 2007. Det är ingen urholkning. Att vi gör skuldavskrivningar innebär att vi bidrar till att skapa bättre fungerande nationella ekonomier i utvecklingsländerna, att de är med i den internationella, globala ekonomin. Att vi räknar av flyktingkostnader handlar ju om att vi ser detta som en av de stora utmaningarna i världen i dag. Människor tvingas leva bortom sina hemländer. De tvingas bli beroende av andras humanitära hjälp även om de har tagit sig hela vägen till Sverige. Enligt det regelverk som vi har använt sedan 1991/92 fortsätter vi att avräkna flyktingmottagandet här hemma i Sverige på samma sätt som vi numera också ökar bidragen till bland annat UNHCR och andra organ för att råda bot på de ökade flyktingströmmar som faktiskt finns i världen i dag. Jag tycker inte att det är någon skillnad. Vi hjälper flyktingar i Sverige, och vi hjälper flyktingar i Tanzania med det svenska biståndet.
Hans Linde (V)
Anf. 108 Hans Linde (V)
Herr talman! Jag och biståndsministern har flera gånger diskuterat de här urholkningarna, och biståndsministern vet mycket väl att vi i Vänsterpartiet under lång tid har slagits för en human svensk flyktingpolitik omfattande skuldavskrivningar. Men det vi har sagt är att det inte ska finansieras med svenska biståndsmedel. Det är skillnaden. Det tycker jag ska vara tydligt och klart. Jag måste ändå säga, när just frågan om flyktingmottagande i Sverige kom upp, att jag blir provocerad när biståndsministern jämför flyktingmottagande i Tanzania med flyktingmottagande i Sverige. Det är i grunden två helt skilda saker. Sverige har skrivit på internationella konventioner där vi har lovat och åtagit oss att vi ska skydda människor på flykt. Det är ett svenskt åtagande. Det är vi med våra skattemedel som ska finansiera det. Det är inte människor i Tanzania, i Kongo eller i Afghanistan som ska betala flyktingmottagandet i Sverige genom att vi undandrar de länderna bistånd. Där finns en tydlig skiljelinje mellan hur jag ser på de här frågorna och hur Gunilla Carlsson ser på dem. I fråga om mänskliga rättigheter och demokrati har Gunilla Carlsson och jag väldigt olika syn. Jag ser inte demokrati som ett smörgåsbord där man kan välja och vraka. Visst leder demokrati till fattigdomsbekämpning. Men fattigdomsbekämpning leder också till demokrati. De 30 000 barn som dör i dag därför att de har fått dricka smutsigt vatten, därför att det inte finns mediciner, vilken demokrati kommer de att få? De behöver framför allt mediciner och reningsverk för att de ska kunna få uppleva demokrati. Därför är det så viktigt att se, som man sade i Wienkonferensen 1993, de mänskliga rättigheternas inbördes beroende, och det tycker jag är viktigt att poängtera. Är det så att statsrådet ställer upp på Wienkonferensens deklaration från 1993 eller gör hon det inte? Jag tycker ändå att vi har fått några klara besked i dag från biståndsministern. Bidraget till UNDP ska sänkas, vilket försvagar arbetet för millenniemålen. Regeringen är inte beredd att ta initiativ för att en större del av biståndet ska gå till fattigdomsbekämpning. Man vill inte ens en gång utvärdera de här urholkningarna. Ändå säger biståndsministern att hon har ett stort engagemang för millenniemålen. Det är väl tur att det poängteras, för utifrån den förda politiken är det ett engagemang som varit lätt att ifrågasätta.
Gunilla Carlsson (M)
Anf. 109 Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Tack, Hans Linde, för interpellationen och för att vi får det här meningsutbytet. Jag sätter stort värde på att vi får diskutera både den nationella biståndspolitiken och hur vi agerar internationellt. Neddragningen till UNDP med 80 miljoner kronor, där vi totalt ger 1 miljard, handlar ju inte om att vi därmed överger kampen för att uppnå millenniemålen. Vi kan använda de pengarna någon annanstans. UNDP är inte det enda organ som jobbar för att uppnå millenniemålen. Vi måste se till att vi har en samsyn och att all vår inriktning nu handlar om att få en effektiv fattigdomsbekämpning. I alla dessa delar försöker jag, både politiskt och ekonomiskt, se till att vi kvalitetssäkrar för att uppnå bättre resultat. Vi kommer naturligtvis i den utvärdering och de rapporter som vi lämnar till riksdagen också att diskutera flyktingavräkningar, skuldavskrivningar och hur de olika instrumenten samspelar. Det kan hända att vi har olika uppfattningar om var vi tar budgetmedlen. Men jag vill minnas att jag när jag studerade Vänsterpartiets motion såg att ni halvvägs har gått med på att fylla upp flyktingmottagandet i Sverige och räkna av det från biståndsbudgeten. Det visar kanske på en inkonsekvens. Jag tycker att det är rimligt att vi tar vår del av ansvaret. Jag tycker att det är glädjande att vi har väldigt många nya svenskar som därmed också bidrar till utvecklingen i vårt eget land och som också, vilket jag påtalade tidigare, sänder tillbaka väldigt mycket pengar till sina ursprungsländer. Ett väl fungerande flyktingmottagande i Sverige, inklusive en fungerande arbetskraftsinvandring, kommer ytterligare att vara ett bidrag i Sveriges samstämmiga politik för att bekämpa fattigdomen i världen.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.