Mindre vägprojekt

Interpellation 2006/07:639 av Andrén, Gunnar (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2007-05-31
Anmäld: 2007-05-31
Fördröjd: Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält: 2007-06-12
Sista svarsdatum: 2007-06-15
Besvarad: 2007-06-18

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 31 maj

Interpellation

2006/07:639 Mindre vägprojekt

av Gunnar Andrén (fp)

till statsrådet Åsa Torstensson (c)

De under mycket lång tid, flera årtionden, eftersatta investeringarna i infrastrukturen – vägar, hamnar, flygplatser, järnvägar – kan givetvis inte åtgärdas omgående.

Jag vill emellertid mot bakgrund av två konkreta exempel aktualisera frågan vad enskilda kommuner ska och kan göra för att åtgärda projekt som skulle underlätta för kommunernas invånare och företag.

De två exempel jag vill aktualisera har helt olika karaktär men kan samtidigt ses som pilotprojekt.

Som jag ser det ligger det i dag i farans riktning att många, många angelägna projekt, viktiga för många kommuner, inte på lång tid kan komma till utförande därför att ett fåtal mycket stora infrastrukturprojekt kostar så mycket att det inte blir något kvar till mindre kommuner.

Mina två exempel kommer från norra Stockholms län, Sveriges – tillsammans med Värmdö kommun – befolkningsmässigt snabbast växande område vilket nedanstående koncentrerade framställning visar:

Ser vi till den demografiska utvecklingen från 1970 fram till 2015 är befolkningsökningen kraftig i Roslagsregionen från Stocksundsbron i söder till Singö i norr (korrigerat för kommungränsändringar Vaxholm–Österåker). 1970 var invånarantalet i regionen 138 074 (SCB). År 2015 beräknas den till 251 500 eller till och med 26 500 enligt Stockholms läns regionplanekontors två alternativa prognoser från 2001.

De sex kommunerna i nordöstra delen av Stockholms län (Täby, Norrtälje, Österåker, Danderyd, Vallentuna och Vaxholm) hade 11,5 procent av länets invånare 1999 och 11,7 procent 2004. Om utvecklingen blir den antydda för perioden 2010–2015 kommer dock befolkningsökningen, särskilt i de tre nordligaste kommunerna Norrtälje, Vallentuna och Österåker, att bli andelsmässigt mycket större, i storleksordningen 15–20 procent. Tendensen är, jämfört med prognoserna från 2001, ökande. Fram till 2015 kan Norrtälje, Vallentuna och Österåker komma att öka med 35 000–45 000 invånare, vilket motsvarar en icke obetydlig svensk stad.

Trafikvolymerna under dessa betingelser kommer att öka dramatiskt. Det är därför nödvändigt även för statsmakten att noga följa utvecklingen och bidra till att kommunikationssystemet byggs ut i en takt som gör att både näringsliv och boende blir mer än drägligt, det vill säga gott.

1. Röda korset i Vallentuna

Trafiksituationen i Vallentuna präglas av köer, köer och åter köer. Den korsning mellan flera stora vägar och Roslagsbanan, bara 200–300 meter från det växande Vallentuna centrum, kallas i folkmun (och det beskriver läget korrekt) för Röda korset.

Detta behöver helt enkelt byggas bort, inte för att få fler bostäder utan för en dräglig trafikmiljö. Den stora vinnaren skulle vara miljön eftersom det osannolika köandet skulle försvinna.

Men parterna som ska diskutera detta, Vägverket, Stockholms läns landsting genom SL-drivna Roslagsbanan och kommunen, har alla intresse av att någon annan betalar. Alltså består Röda korset år efter år; den enda skillnaden är att köerna blir längre och miljöförstöringen större.

Eliminerandet av Röda korset skulle däremot inte omgående generera nya bostadsinvesteringar som kan räknas med i den ekonomiska kalkylen. Däremot skulle människorna som passerar Vallentuna må bättre och bli mindre stressade. Bort med Röda korset från Vallentuna!

2. Västra vägen i Norrtälje

Sedan 1950-talet har Norrtälje haft behov av en förbifartsled i stället för den nuvarande som går bara något hundratal meter från kommunens centrum, säkert mycket väl avvägd då automobiler inte fanns.

Sedan Luftvärnsregementet lades ner har nya förutsättningar skapats för en ny förbifartsväg som skulle dramatiskt förbättra miljön och minska kööööööerna.

Norrtälje kommun har i desperation över bristande gensvar och handling från Vägverket förskotterat ett stort antal miljoner för vägprojektets planering, medvetna om att byggnationen också öppnar för helt nya bostadsprojekt. Men liksom i Vallentunafallet står kommunala intressen mot Vägverkets brist på pengar.

Jag vill mot bakgrund av ovanstående fråga statsrådet Åsa Torstensson:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att möjliggöra för kommuner med för boende och företagsamhet viktiga trafiksanerande projekt att komma i gång med sådana investeringar till gagn för många men där olika intressenter i dag förhindrar förverkligandet?

Debatt

(9 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2006/07:639

Webb-tv: Mindre vägprojekt

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2006/07:128 Måndagen den 18 juniProtokoll 2006/07:128 17 § Svar på interpellation 2006/07:639 om mindre vägprojekt

Protokoll från debatten

Åsa Torstensson (C)

Anf. 102 Åsa Torstensson (C)

Herr talman! Gunnar Andrén har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att möjliggöra för kommuner med för boende och företagsamhet viktiga trafiksanerande projekt att komma i gång med sådana investeringar till gagn för många, men där olika intressenter i dag förhindrar förverkligandet. Gunnar Andrén ställer sin interpellation mot bakgrund av två vägprojekt i nordvästra Stockholm: Röda korset i Vallentuna och Västra vägen i Norrtälje. Gemensamt för dessa båda projekt är att beslut om investeringar tas på regional nivå av länsstyrelsen och i fallet med Röda korset även av SL. Precis som Gunnar Andrén beskriver i sin fråga är det här två investeringar som har stora lokala effekter, och det är då lämpligast att besluten ligger på regional nivå. Det här medför att jag har svårt att kommentera investeringarna, och mitt svar ligger därför mer på en principiell nivå. Regeringen har för avsikt att nästa år lägga fram en infrastrukturproposition och har därför gett ett antal myndigheter i uppdrag att utarbeta ett underlagsmaterial. Det materialet kommer in till regeringen den 27 juni i år och kommer sedan att remitteras och beredas på sedvanligt sätt innan regeringen lägger fram propositionen. Efter riksdagens behandling av propositionen kommer sedan åtgärdsplaneringen att inledas där olika åtgärder analyseras och prioriteras. När det gäller de investeringar i Vallentuna och Norrtälje som Gunnar Andrén tar upp i sin interpellation är det således Länsstyrelsen i Stockholms län som har ansvaret. Jag är övertygad om att vi får en mer effektiv användning av statens medel genom denna sammanhållna process, med regional delaktighet, jämfört med om vi hade en ordning där regeringen fattade separata beslut för varje investering eller åtgärd på väg- och järnvägsnäten.

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 103 Gunnar Andrén (Fp)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet så mycket för ett intressant och bra svar. Den som gör en resa har ofta någonting intressant att berätta - ett tyskt uttryck som jag tar på svenska. Vid något tillfälle besökte jag det sköna Värmland och träffade då den dåvarande landshövdingen. Han berättade om en korsning strax utanför Grums. Frågan var hur man skulle förhålla sig i frågan om en rondell eller inte. På departementet i Stockholm tyckte man inte att det var en viktig fråga. Det kan jag förstå. Men om man ser det som en viktig investering för att behålla konkurrenskraften i skogsnäringen och pappersproduktionen i Skoghall blir perspektivet annorlunda. Det är mot den bakgrunden som jag har ställt den här interpellationen. Jag tar två projekt i Stockholms närhet som exempel. Jag håller helt med statsrådet om att det i grund och botten inte är de projekten som jag frågat om. Jag frågar om någonting annat, nämligen om det principiella förhållningssättet - hur man ska se på det som brukar kallas för samhällsekonomisk lönsamhet i förhållande till statliga och kommunala utgifter. De intressena står ibland, och inte så sällan, mot varandra. På många håll i vårt land är man ute i kommunerna väldigt bekymrad över att det är så många, ganska små, projekt men projekt som har en väldigt hög samhällsekonomisk lönsamhet. Det kan till exempel gälla en bro över Gullmaren i Bohuslän eller E 4 Syd utanför Sundsvall. Man kan åka på E 4:an från Helsingborg och ända upp till Njurunda utan att träffa på ett enda rödljus. Men sedan är det plötsligt, herr talman, elva rödljus som man får stanna för innan man kommer till Timrå. Det är ett bra exempel på att det inte är rationellt att ha det på det sättet. Man skulle gärna vilja göra någonting åt detta. På samma sätt är det med de två exemplen i Storstockholms närhet som jag nämner i min interpellation. Det finns motstående intressen. Min övergripande fråga är: Hur ska man värdera att det finns sådana här motstående intressen som förhindrar förverkligandet av samhällsekonomiskt mycket lönsamma projekt? Jag tror inte att det är så bara på vägområdet, utan så är det nog också, och i hög grad, på järnvägsområdet. Den som gör en resa har ofta mycket att berätta. Reser man till Tyskland till exempel kan man notera att de tyska järnvägsinvesteringarna har varit mycket framgångsrika. De har gjort att Tyskland har ett annat järnvägsnät än det vi i Sverige har. Hur har detta varit möjligt? Jag menar att tyska staten, förbundsdagen, har samverkat med lantdagarna på ett helt annat sätt än vi i Stockholm och Sverige haft förmåga att göra. Man måste fundera på hur vi uppnår den regionförstoring som vi alla eftersträvar. Då måste vi ta ned de trösklar som finns mellan olika intressen för att förnuftiga investeringar ska kunna göras. Det är det som frågan i min interpellation handlar om.

Åsa Torstensson (C)

Anf. 104 Åsa Torstensson (C)

Herr talman! Ja, det är mycket riktigt det som är det övergripande anslaget, Gunnar Andrén! Det är också därför som jag tror att det är viktigt att se det arbete som den här regeringen har initierat och som jag själv starkt pläderat för. Jag tror nämligen att det är viktigt att se att de lokala och regionala nivåerna får en mycket tydligare delaktighet, kanske också ett medansvar, än de så här långt har haft. Det är också då man gör de prioriteringar som man själv värderar i förhållande både till näringslivet och till människors rörlighet. Det är då vi kommer åt de viktigaste åtgärderna - till exempel hur man skapar bästa möjliga rörlighet för människor och då också underlag för en storregion. Jag tror att infrastrukturen är den viktigaste delen och den tydligaste delen av politiken som kan användas just för att stärka regionförstoringen. Det är därför som Vägverket och Banverket nu tydligare i sina regleringsbrev har inskrivet att det måste vara samtal och en dialog mellan den lokala nivån och den regionala nivån. Jag vill påstå att staten inte klarar av att vara så finkänslig i det som det många gånger handlar om, till exempel länsplanerna. Jag tror att det är viktigt att se att det finns två olika perspektiv. Det gäller då både åtagandet avseende de nationella investeringsplanerna och att länsplanerna och de prioriteringarna bäst sker, och ska ske, utifrån de regionala och inomregionala prioriteringarna. Det är också då som sambanden mellan den enskilda kommunens åtgärder gentemot grannkommunens åtgärder tydliggörs. I dag bryr sig människor inte så mycket om de administrativa gränserna när det handlar om möjligheterna att pendla och nå arbetet någon annanstans än på boendeorten. Detta arbete har precis påbörjats. Jag tror att det finns väldigt mycket kvar att göra här, just i syfte att bejaka och stärka den regionförstoring som människor själva redan i dag har inlett fastän politiken inte riktigt är i takt med den rörligheten.

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 105 Gunnar Andrén (Fp)

Herr talman! Jag tackar statsrådet för det. Jag tror att det är väldigt viktigt att ha ett regionförstoringsperspektiv. Men jag är faktiskt inte övertygad om att Banverket och Vägverket alltid har haft detta perspektiv, snarare tvärtom. Ofta har man haft det perspektiv som statsrådet i den sista meningen var inne på - hur man hanterar statens medel. Statens medel är också viktigt. De pengar som finns kan hanteras på väldigt många olika sätt. Om ni inte gör en samhällsekonomisk lönsamhetsbedömning där också annat kommer in - framför allt näringslivets utvecklingsmöjligheter och en regionförstoring i form av arbetsmarknaden; det gäller även fritidsboende och kulturkonsumtion - kommer vi att få en väldigt konstig uppdelning av vårt land där staten av nationella skäl kanske vill bygga på ett ställe men där samma pengar skulle kunna användas i en samverkan med regioner och, framför allt, kommuner på ett mycket bättre sätt. Ett område som jag tror att statsrådet väl känner till är där E 6:an går norr om Göteborg. Där har vi under en lång tid sett att det inte har fungerat väl från regionförstoringssynpunkt genom att man inte har kunnat bygga ut den vägen. Nu är den i alla fall ordentligt utbyggd till norr om Uddevalla. Men det har, som sagt, inte fungerat väl. Det har gjort att vi har fått en koncentration till Göteborg. Det är i och för sig inte fel eftersom också Göteborg är en mycket vacker stad. När man tittar på finansieringen måste man fundera på hur pengar lånas upp. Jag utgår från att inte alla har protokollen från 1853/54 års riksmöte på nattduksbordet. Tittar man på den framförhållning som den dåvarande finansministern, Johan August Gripenstedt, hade när det gällde att modernisera Sverige - man lånade pengar för att bygga upp hela järnvägsnätet - ser man att det var en väldigt intressant framtidssatsning. Det var också väldigt långa avskrivningstider. Man kan också nämna tunnelbanan i Stockholm, som naturligtvis ansågs olönsam när man fattade beslut om den. Det fattades två beslut, dels ett beslut 1939, dels ett så småningom 1945. Det fanns de som ansåg att tunnlar var väldigt dyra. Men i efterhand måste vi inse att det var otroligt viktiga strategiska investeringar för att få denna stad att under ett antal år fungera. Nu skulle det behövas ytterligare några tunnlar, och de skulle behövas snabbt. De skulle helst vara byggda redan nu. Jag är ytterst medveten om att det finns ohyggliga behov runt om i vårt land och önskemål och att man måste prioritera. Statens pengar räcker inte till allt. Många projekt är kraftigt underfinansierade, och vi har många behov, inte minst på järnvägssidan där vi behöver modernisera både spåren och tåg. Jag tror för min del att man från regeringens sida ytterligare skulle behöva understryka den samhällsekonomiska lönsamheten. Det som vi har fått i Mälardalen är i alla fall riktigt. Svealandsbanan har lett till en regionförstoring som varit otroligt lönsam, inte bara för Västerås och Strängnäs, Eskilstuna, Örebro och Arboga utan också och framför allt för Stockholm. Många människor har kunnat bosätta sig utanför Storstockholm. Vi måste fortsätta att se på frågan: Var ska vi bo och arbeta?

Börje Vestlund (S)

Anf. 106 Börje Vestlund (S)

Herr talman! När det gäller infrastruktursatsningar finns det alltid för lite pengar. Man skulle alltid behöva mycket mer, i de sammanhangen kan man säga väldigt mycket mer. Jag tror att skolministern, som sitter här och ska upp i debatten senare, skulle behöva de här pengarna i sin skola och tycker att det är hemskt när man tar så här mycket pengar. För dem skulle han kunna göra nästan vilken reform som helst som han skulle vilja. Men så är det när det gäller infrastrukturen, och det är det som gör att det alltid blir så brännhett. Det som jag tycker är intressant är precis det som Gunnar Andrén tar upp, det som hela tiden förändras. Samhället förändras, vi förändras och inte minst ser vi våra regioner förändras. Oftast har vi att hantera planer som sträcker sig långt. Det är 10 år, ibland 15 år eller kanske till och med längre. Men det är väldigt lång tid, och vi ska lägga fast i dag - det kanske är nästa år som infrastrukturpropositionen kommer - vad som ska hända de närmaste 10-15 åren. Vi har ofta svårt att veta exakt vad som kommer att hända i en region eller i ett område de närmaste 10-15 åren helt och klart. Vi vet inte vad som händer. En industri kanske läggs ned, eller det blir ett nytt företag. Vi har Haparanda som exempel där det bara blomstrar i dag. Det här har vi väldigt lite beredskap för. Ett exempel från Stockholmsområdet är när man säger - och där tror jag att vi alla i kammaren är överens - så här: Bygg fler bostäder! Så långt är väl allt gott och väl. När man börjar planera för bostäder säger man samtidigt att förutsättningen för att vi ska kunna bygga de här bostäderna är att en annan del av infrastrukturen - det kan vara en väg, kollektivtrafiken, järnvägen - måste byggas på ett annorlunda sätt så att vi får möjlighet och råd att bygga de här bostäderna. På en annan ort kan det handla om att man måste anpassa någon del av infrastrukturen för att man ska kunna behålla eller utveckla den industri eller de företag som finns på orten. Herr talman! Det här är ett bekymmer. Jag anar att Åsa Torstensson kommer att svara att man ska klara det regionalt. Men problemet är att vi i så fall pratar om själva planeringsprocessen, när planen görs. Det kanske inte handlar om tiden då man fastställer planeringen utan om tio år senare då fortfarande samma plan gäller. Då är frågan: Hur ska vi i så fall, herr talman, kunna hitta åtgärder för att komma runt detta? Jag tycker att detta är ett stort bekymmer när vi diskuterar infrastrukturen. Vi vet sällan - om det sedan är Värmland, Norrlandskusten eller för all del min egen region, Stockholm - hur vi ska hantera detta på ett långsiktigt sätt så att vi får en effekt i infrastrukturen, att det blir en utveckling i regionerna och att vi kan få en regionförstoring samt det som gör att vi kan förändras under resans gång. Det finns ett finare ord för det, men jag kommer inte på det just nu.

Åsa Torstensson (C)

Anf. 107 Åsa Torstensson (C)

Herr talman! Jag måste säga till Gunnar Andrén att jag verkligen uppskattar den här debatten utifrån det här angreppssättet och med tanke på att vi för den i en högkonjunktur. Vi ser just nu effekterna av att vi inte har planerat i tid och inte haft tillräckligt mycket resurser för att förverkliga de planer som riksdagen har beslutat om. Det är därför vi möter denna frustration när vi åker land och rike runt. Det bekräftar också Börje Vestlund. Låt oss komma ihåg den här debatten. Jag vill ringa in den samhällsekonomiska analysen. Den är grunden för prioriteringarna. Den finns redan. Det är högkonjunktur i dag, och man kan säga att "reseproppen" så att säga har gått ur. Människors rörlighet har ökat. Vi kan se det i Malmö, Stockholm och Göteborg. Det är allra tydligast i de tre storstäderna av den anledningen att där har människor redan innan etablerat sig utanför staden. Men nu ser de möjligheten att röra sig, söka sig till nya spännande jobb på ett sätt som bara för några år sedan inte var möjligt. Den rörligheten fanns inte, men nu är den påtaglig i alla tre storstadsområdena. Tyvärr är det nu risk att storstadsområdena blir negativa proppar i regional utveckling på grund av att vi inte har en infrastruktur som byggts upp i tillräckligt tempo. Det kanske inte har funnits en underliggande analys för att se vad som skulle inträffa i samband med regionförstoringen. Vi har pratat om regionförstoring väldigt många år - jag har åtminstone gjort det. Men det har inte i debatten fästs vid effekterna av en regionförstoring, rörligheten och vad rörligheten innebär för positivt för människor. Jo, vi kan skapa tillväxt. Det betyder större regioner och mycket större geografiska områden än vad vi tidigare har sett. Det har snarare varit så att man har trott att centralisering är det enda givna mönstret när infrastrukturen inte fungerar. Nu kan vi se att vi genom infrastruktur kan skapa tillväxt och få ett mycket tydligt decentraliserat samhälle.

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 108 Gunnar Andrén (Fp)

Herr talman! Jag hoppas att den här debatten har givit positiva möjligheter att införa en del av det tänkande som kommit till uttryck här i den infrastrukturproposition som statsrådet har aviserat och att det inte bara blir myndigheter utan även företagsorganisationer och andra som kan bidra. Jag ska inte förlänga debatten mycket mer, men jag hoppas ändå att vi under den här mandatperioden får beslut om till exempel en bro över Gullmaren. Jag hoppas att statsrådet kan vara med om att fatta beslut om detta. Jag hoppas att vi ändå får se att det händer någonting i Sundsvall Syd så att vi får bort de elva trafikljusen norr om Helsingborg, som jag kallar dem, samt att vi får se att statsrådet till och med kan vara med om att avskaffa det jag kallar Röda korset i Vallentuna och inviga Västra vägen i Norrtälje. Jag nämner dessa som exempel. Jag tror att synsättet att vi måste se till att vi använder statens medel på ett för samhällsekonomin mest lönsamt sätt är viktigt för att vi verkligen ska få den regionförstoring som vi alla är ute efter. Eftersom detta förmodligen är vår sista debatt före sommaren, vill jag tillönska statsrådet en skön och inspirerande sommar. Vi ses kanske här i höst igen.

Börje Vestlund (S)

Anf. 109 Börje Vestlund (S)

Herr talman! Åsa Torstensson pekar på ett problem. En fälla som jag tycker att vi nästan alltid går i när vi tycker att vi kan förbättra landet genom att bygga mer och bättre infrastruktur är att vi i högkonjunktur är så ivriga att genomföra alla projekt och sedan glömmer bort att saker och ting förändras. Snart kommer en lågkonjunktur och därefter kommer en högkonjunktur. Problemet är att planeringen oftast är så långsiktig att man kan komma in i både en och två konjunkturcyklar, ibland kanske man hinner komma in i en tredje konjunkturcykel. Jag frågade vad man gör för att anpassa planerna. Det kan handla om det som Gunnar Andrén pratade om, även om jag i och för sig tycker att en del av det är mer gamla traditionella trätoämnen. Det handlar om en anpassning: Nej, det passar inte att dra den här vägen hit. Den här järnvägen borde ha en annan sträckning. Hur hanterar man situationen när planeringen kommit lite längre och förutsättningarna förändrats? Där tycker jag att det finns dåligt med planeringsinstrument, och vi pratar sällan om det. Ingen har hittills pratat om det här i kammaren. Regionförstoringen har många fördelar, men nackdelen är att regionförstoringen gör att det oftast blir ganska ojämlikt. Huvudsakligen är det män med portfölj som av olika skäl kan klara av de stora förflyttningarna. Regionförstoringen är i huvudsak positiv, men man måste ändå se att den har en del negativa effekter. Slutligen, herr talman, vill jag liksom Gunnar Andrén önska statsrådet en trevlig sommar. Vi ses säkert här för flera debatter under hösten.

Åsa Torstensson (C)

Anf. 110 Åsa Torstensson (C)

Herr talman! Tack för en stimulerande debatt. Jag tror att vi är överens om att infrastruktur i sig tar otroligt lång tid att verkställa. En del av det som Börje Vestlund efterfrågar har sin grund i att det i planeringsprocesserna finns väldigt tydliga demokratiska redskap. Det innebär många överklagandeprocesser när det gäller de känsliga områden som Börje Vestlund fångar in, som ofta handlar om miljö eller enskilt ägande. Det är naturligtvis en förklaring till att många av infrastrukturprojekten tar otroligt lång tid att genomföra. Av den anledningen får det naturligtvis också effekter i området. Jag vill åter betona att den regionala nivåns prioriteringar är oerhört beroende av lyhördheten för vad det är i omvärlden som förändras. Staten kan inte vara så lyhörd i förhållande till den regionala nivån och dess kunskaper om företagens konkurrenstryck, människors ändrade kunskaper eller utbildningsnivå som också innebär ett ändrat beteendemönster. Den lyhördheten kan man bara klara att ha på lokal och regional nivå. Där ligger också ansvaret för ett jämställdhetsperspektiv, för regionförstoringen är männens område i dag och männen har dragit nytta av detta. Men, återigen, det är därför som jag hänvisar till vikten av att den regionala nivån får det horisontella ansvaret, ansvaret tvärs över. Det handlar om både miljö och jämställdhet när järnväg och kollektivtrafik ska utvecklas och om att göra rätt prioriteringar så att möjlighet att välja bland flera arbetsgivare ges för både kvinnor och män. Den sista delen, som jag inte har kommit in på och som både Gunnar Andrén och Börje Vestlund efterfrågar, handlar om flexibiliteten i planeringen. Jag tror att det är viktigt att vi när det gäller våra nationella planer tar en rejäl diskussion om att vi behöver hitta möjligheter till alternativ finansiering. Vi har svart på vitt på att de planer som vi redan har beslutat om i riksdagen inte har fått tillräckliga resurser. Vi måste därför hitta andra möjligheter till finansiering. Den diskussionen måste vi fortsätta. Genom att kombinera olika finansieringsformer kan en del vara flexibel. Vi kan därmed också tidigarelägga olika infrastruktursatsningar. Tack för denna debatt. God och trevlig sommar!

Intressenter

Frågeställare

Gunnar AndrénFP

Besvarad av

Åsa TorstenssonCenterpartiet