Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Minskade resurser till arbetsmiljöinspektioner

Interpellation 2007/08:649 av Pärssinen, Raimo (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2008-05-07
Anmäld
2008-05-07
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2008-05-16
Sista svarsdatum
2008-05-21
Besvarad
2008-06-10

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 7 maj

Interpellation

2007/08:649 Minskade resurser till arbetsmiljöinspektioner

av Raimo Pärssinen (s)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

Den borgerliga regeringen har genomfört drastiska nedskärningar inom arbetslivsområdet. Arbetslivsinstitutet har regeringen slagit i spillror trots både inhemska och internationella protester. En världsledande forskning har regeringen sparat bort med motiveringen att byråkratin ska minskas. Regeringen vänder udden mot löntagarna och deras möjligheter att arbeta för en bättre arbetsmiljö genom att undandra resurser för skyddsombudsutbildningar. Vidare ska Arbetsmarknadsverkets resurser skäras ned med närmare en tredjedel vilket naturligtvis får negativa konsekvenser för arbetsmiljön på många arbetsplatser. De inspektörer som får fortsätta att jobba inom myndigheten vittnar om att minst en fjärdedel av alla arbetsmiljöinspektioner får ställas in. I ett tidigare svar på en fråga har arbetsmarknadsministern svarat att alla besparingar som regeringen gör, gör man för att kunna bekämpa det så kallade utanförskapet.

Villkoren i arbetslivet har blivit tuffare och utslagningen har ökat sedan början av 1990-talet. Arbetsmiljöarbetet har inte räckt till att hindra utslagningen, detta trots att vi vet att arbetsmiljön är avgörande för om man kan finnas kvar i arbetslivet under sin aktiva tid ända fram till ålderspensionen.

Regeringen väljer att, i stället för att öka, minska resurserna kraftigt, resurser som spelar stor roll för att klara full sysselsättning med utvecklande arbeten.

Mina frågor till arbetsmarknadsministern är:

Hur har arbetsmarknadsministern kommit fram till att färre arbetsmiljöinspektioner leder till mindre så kallat utanförskap?

Vad avser arbetsmarknadsministern att göra med anledning av att dålig arbetsmiljö leder till utslagning från arbetslivet?

Hur definierar arbetsmarknadsministern begreppet utanförskap?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:649, Minskade resurser till arbetsmiljöinspektioner

Interpellationsdebatt 2007/08:649

Webb-tv: Minskade resurser till arbetsmiljöinspektioner

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sven Otto Littorin (M)
Anf. 66 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Raimo Pärssinen har frågat mig: 1 . Hur jag har kommit fram till att färre arbetsmiljöinspektioner leder till mindre så kallat "utanförskap". 2. Vad jag avser att göra med anledning av att dålig arbetsmiljö leder till utslagning från arbetslivet. 3. Hur jag definierar begreppet "utanförskap". Jag vill återigen börja med att upprepa det jag har framfört vid ett flertal tillfällen i frågesvar och interpellationssvar vad gäller Arbetsmiljöverkets verksamhet. De anslagsminskningar som genomförs under perioden 2007-2009 kommer, när de är helt genomförda, innebära att anslagsnivån ligger på i stort sett samma reala nivå som den gjorde i slutet av 1990-talet. Anslagsminskningarna genomförs enligt ett uppdrag i regleringsbrevet för 2007 stegvis för att anpassa verksamheten till det minskade anslaget. Dessa besparingar, tillsammans med besparingar på en lång rad andra myndigheter, gjordes för att möjliggöra regeringens jobbpolitik, det vill säga satsningar på att få fler i arbete och att bryta utanförskapet för dem som står utanför arbetsmarknaden av olika skäl. De medel på drygt 40 miljoner kronor för särskilda utbildningsinsatser med mera som fanns tidigare avsåg kostnader för bland annat styrelseutbildning och allmänna informationsinsatser inom arbetslivet samt viss EU-bevakning. Dessa medel var därmed inte särskilt avsedda för skyddsombud. Däremot stöder staten den regionala skyddsombudsverksamheten med drygt 100 miljoner kronor. Detta stöd är högre nu än i slutet av 1990-talet. En del av detta stöd används av de fackliga organisationerna till utbildning av de regionala skyddsombuden. Det pågår sedan en tid ett arbete med att utforma den nya arbetsmiljöpolitiken. Inriktningen på arbetet är att arbetsmiljöpolitiken ska bli mer proaktiv och mindre reaktiv. Sammanfattningsvis finns två huvudfokus för det fortsatta arbetet, nämligen att politiken ska bidra till den samlade jobbpolitiken samt att den ska lyfta fram arbetsmiljöns potential för ökad konkurrenskraft. Det sistnämnda innebär att arbetsmiljöpolitiken måste ges en mer offensiv och positiv innebörd. Arbetet är i full gång men det är viktigt att ha respekt för den breda diskussion om dessa frågor som måste ske bland annat genom samråd med arbetsmarknadens parter. Ett sådant samråd på högsta nivå ägde rum den 4 april i år. Jag och regeringen kommer att återkomma längre fram med mer konkreta åtgärder. Nu ska vi vända på alla stenar för att hitta den arbetsmiljöpolitik och de styrmedel som kan fungera på ett effektivt sätt i dagens och morgondagens arbetsliv. Allting behöver därvid inte göras på samma sätt som det har gjorts tidigare.
Raimo Pärssinen (S)
Anf. 67 Raimo Pärssinen (S)
Fru talman! Jag har ställt tre konkreta frågor till arbetsmarknadsministern. Den första frågan har ställts med anledning av att ministern i tidigare svar har sagt att mindre resurser till arbetsmiljöinspektioner leder till att det blir ett kraftigare arbete mot utanförskapet. Det svaret har jag också fått skriftligt av ministern. Men det finns ingenting om detta i dagens svar. Den andra frågan är vad ministern avser att göra med anledning av att dålig arbetsmiljö leder till utslagning från arbetslivet. Det är där kärnan är. Åtminstone jag skulle vilja säga att det bygger på utanförskapet. Jag frågar konkret hur ministern definierar begreppet utanförskap. Det finns det inte heller några svar på. Jag får väl göra så att jag ställer om frågorna, så har Littorin chansen att svara igen, då inte med något allmänt tal om att regeringen ska återkomma och vända på alla stenar eller någon hänvisning till att även om man har dragit ned kraftigt nu - vilket leder till att en tredjedel av inspektionerna måste ställas in - är det åtminstone en nivå som motsvarar den som var i slutet av 90-talet. Vad är det för resonemang? Jämför vi internationellt när det gäller arbetsmiljöinspektörer ligger vi lågt. Vi ligger långt under många andra länder. Men det är kanske också ett sätt att bekämpa utanförskapet. Jag vet inte hur ministern resonerar. Vi kan i statistik se att det är fler som dödas i arbetslivet nu än tidigare. Det har blivit en stegring. Samtidigt vet vi att tempot på arbetsplatserna stiger. Det krävs mer av var och en. Lägg till att den internationellt erkända forskning som fanns i detta land i Arbetslivsinstitutet har den här regeringen och ministern med vett och vilja slagit sönder helt och hållet. Lägg också till att man nu minskar resurserna till Arbetsmiljöverket. Vi riksdagsledamöter från Gävleborg var inbjudna till kontoret i Gävle. De hade en kraftig kritik och berättade att nu hinner de inte med de arbetsplatser som har sämre arbetsmiljö. De har alltså mindre möjligheter att följa upp det viktiga jobbet. Samtidigt står Littorin här och hävdar att det här är ett naturligt led i att bekämpa utanförskapet. Det är därför jag nu ger ministern chansen att utveckla en tankelinje fullt ut. Hur bekämpar man det så kallade utanförskapet genom mindre resurser till Arbetsmiljöverket, med mindre resurser till forskning och med internationellt sett lägre standard i arbetsmiljöarbetet? Han säger att det här kommer att leda till ett minskat utanförskap. Låt minister Littorin föra det till bevis nu, men inget allmänt snack om att ni vänder på alla stenar. Hur och var finns kopplingen mellan ett nedrustat arbetsmiljöverk och ett minskat utanförskap?
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 68 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Låt mig börja med att tacka Raimo Pärssinen för interpellationen. Det här är ett viktigt område, och det är därför vi har tagit den här debatten många, många gånger. Låt mig konstatera att arbetsrelaterad ohälsa kostar samhällsekonomin i runda slängar 50 miljarder per år, dels i kostnader för ohälsan, dels i kostnader för produktionsbortfall. Det är naturligtvis alldeles för mycket. Vi kan inte ha det på det sättet. Vi kan heller inte ha det på det sättet att många av dem som finns på svensk arbetsmarknad kommer till jobbet på morgonen och är osäkra på om de ska komma hem på kvällen hela, friska och vid liv. Det går inte. Då kan man naturligtvis säga att det bara finns en sak att göra, och att det är att bibehålla eller höja Arbetsmiljöverkets ramanslag. Därvidlag påminns jag om det som Sven-Erik Österberg sade i Kommunalarbetaren för inte så hemskt länge sedan när han fick frågan: Vari ligger det nya i socialdemokratisk jobbpolitik? Han svarade: Egentligen är det inte så mycket nytt i sig. Nej, det är ju helt uppenbart att det är på det sättet, därför att i socialdemokratisk arbetsmiljöpolitik handlar det bara om anslaget till Arbetsmiljöverket. Det handlar aldrig om någonting annat. När jag tog över och vi gick igenom arbetsmiljöpolitiken slog det mig att det nästan inte har hänt någonting i arbetsmiljöpolitiken på 30 år, åtminstone inte i debatten. Det är en sorgligt försummad debatt som har kommit att mest handla just om ramanslag till myndigheter snarare än någonting annat. Arbetsmiljöverket gör ett utmärkt arbete. Inspektionerna är viktiga och nödvändiga. Det är bra att det är på det sättet. Samtidigt kan det inte vara så att alla myndigheter fredas från olika typer av rationaliseringar. När vi ska föra en jobbpolitik måste vi se till att vi har resurser för att kunna göra det på bästa sätt. Då måste myndigheterna också finna sig i att man ibland omprioriterar och ifrågasätter en del. Det är det vi har gjort. Men vi kan inte stanna där, utan vi måste också fundera över på vilket sätt vi kan göra arbetsmiljöpolitiken mer offensiv för att få bukt med de 50 miljarder per år som ohälsan kostar. Därför har vi tagit fram en tankeram för en ny arbetsmiljöpolitik som ska mynna ut i en ny nationell strategi för arbetsmiljön. Och jag har inbjudit parterna på svensk arbetsmarknad, forskare, olika typer av myndigheter och andra att delta i det arbetet. Arbetet har också kommit i gång på ett mycket bra sätt. Vi har haft flera partssamråd och har nu dykt ned djupare i ett antal frågeområden, just för att få mångas inspel och infallsvinklar i hur vi ska kunna gå vidare med till exempel en sådan sak som ekonomiska styrmedel för att bejaka en bättre arbetsmiljö. Det är lite sorgligt att Socialdemokraterna gång efter annan fokuserar enbart på anslagen till Arbetsmiljöverket och aldrig verkar vilja delta i debatten om de andra delarna som också är viktiga. Det gäller till exempel ekonomiska styrmedel eller andra incitament för att se till att de arbetsgivare som erbjuder en god arbetsmiljö blir bättre på att göra det och att de som i dag inte erbjuder en god arbetsmiljö får sig en näsbränna för detta. Det är synd att Socialdemokraterna är så ensidigt fixerade vid myndighetsanslag snarare än vid det verkliga problemet, nämligen dålig arbetsmiljö som vi måste se till blir bättre. Jag välkomnar interpellationen men skulle väldigt gärna se att Socialdemokraterna är mer aktiva i den viktiga diskussionen just om hur vi ser till att få en bättre arbetsmiljö för fler.
Raimo Pärssinen (S)
Anf. 69 Raimo Pärssinen (S)
Fru talman! Nu måste jag få be ministern att svara på mina frågor. Ministern drog en lång harang och berättade om vår arbetsmiljöpolitik, som han tycker är misslyckad. Han säger: Ni har inte gjort någonting. Här står jag i en interpellationsdebatt i Sveriges riksdag och ställer tre konkreta frågor till ministern. Kan ministern hålla sig till dessa frågor? Kan jag få ett svar? Hur kan mindre resurser till dem som jobbar med att bekämpa dålig arbetsmiljö eller mindre resurser till dem som forskar kring arbetsmiljö leda till ett mindre utanförskap? Det är kärnfrågan. Det är fantastiskt, för nu får vi höra här att regeringen med Littorin i spetsen jobbar med en ny tankeram. Det är väldigt avslöjande. Vad innebär det då? Jo, precis som han säger i det skriftliga svaret, att han ska vända på alla stenar. Han säger att den här minskningen gör man nu därför att alla myndigheter måste ju effektiviseras och rationaliseras för att man ska få pengar till att just bekämpa utanförskapet. Då blir min fråga igen: På vilket vis bekämpas utanförskapet med färre arbetsmiljöinspektioner och med sämre möjligheter att följa upp dåliga arbetsmiljöer? Att rationalisera för att få resurser kan vi ställa i relation till att förmögenhetsskatten försvann. Det är ju också en prioritering! Vi kan också ställa det i relation till skattesänkningarna på fastighetssidan, eller varför inte de justerade inkomstskatterna som gör att tre tiondelar sopar hem 70 procent av alla skattesänkningar? Det är också ett sätt att bekämpa utanförskapet. Det handlade ju om att det var dåligt med resurser. Annars skulle väl inte Littorin ha skurit ned på Arbetsmiljöverket? Annars skulle väl inte Littorin ha slopat Arbetslivsinspektionen? Svara på mina frågor och försök att vara konkret! Den stora frågan i resonemanget hos ministern är att bekämpa utanförskapet. Då är min första fråga: Hur definierar Littorin utanförskapet? Det är en enkel, klar och tydlig fråga. Min andra fråga är: Hur kan färre arbetsmiljöinspektioner leda till mindre utanförskap? Jag kan lägga till en fråga ytterligare. Är det så att man måste ta de här hundratals miljonerna nu för att få pengar till detta? Hade man inte i stället kunnat sänka skatterna lite mindre för dem som har mest? Det är en fullständigt orättfärdig skattesänkarpolitik som ni har. Och nu står ministern här utan att skämmas och rodna och säger att han behöver just pengarna från Arbetsmiljöverket. Han behöver sparka ett antal arbetsmiljöinspektörer för att få pengar till att förbättra arbetsmiljön. Men hur? Jo, vi hör svaret: Vi kommer att inleda en ny tankeram. Fantastiskt! Vi kommer att vända på alla stenar. Regeringen ska kanske rationalisera de kompetenser och de resurser som finns för att bekämpa dålig arbetsmiljö ännu mer, vad vet jag? Svara på frågorna, statsrådet Littorin: Hur definierar Littorin utanförskap? På vilket sätt leder mindre resurser för att bekämpa dålig arbetsmiljö till mindre så kallat utanförskap?
Finn Bengtsson (M)
Anf. 70 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Tack för interpellationen och tack, statsrådet, för svaret, inte minst det sista som statsrådet kommenterade, nämligen att inte allt behöver göras på samma sätt som tidigare. I förhållande till interpellantens syn och spelade indignation över att en ny folkmajoritet vill ha en förändring till stånd kan det var svårt att se i nya termer hur man tittar på en mycket angelägen problematik som den här interpellationen med all rätt lyfter fram. Jag har, fru talman, fokuserat på det första inledande stycket i interpellationen där det talas om något slags indignation över att man har försökt reformera Arbetslivsinstitutet till en mer anpassad struktur när det gäller forskning inom ett viktigt område. Det är inte korrekt som det sägs här att regeringen har slagit någonting i spillror. Man har kritiskt analyserat hur skattebetalarnas pengar används för att på bästa sätt kunna titta på den forskning som bäst gagnar arbetslivets villkor. Jag hade möjlighet att titta in i Arbetslivsinstitutet direkt efter valet. Jag såg då till min förskräckelse att den näst siste generaldirektören för ALI som tillsattes av den socialdemokratiska regeringen hade en strategi som gick ut på att man helt enkelt plockade bort doktoranderna inom ramen för den forskningsfinansierade verksamheten. Jag har själv forskat i 30 år och måste säga att om man plockar bort doktoranderna är det som att plocka bort själva motorn i forskningsmaskineriet. Vi kan vara glada för att det trots detta har funnits en del världsledande forskning som konkurrensmässigt kan bekräftas inom ramen för sedvanlig universitetsforskning där den också hör hemma. Det finns väldigt mycket av minskad produktivitet i forskningssammanhang som man kan konstatera under en rad av år med ALI:s relativt passiva och icke konkurrensutsatta situation. Det gagnar inte på något sätt syftet, nämligen att arbetslivsforskningen ska göra steg framåt. Man kan ställa sig frågan varför det just är en forskning som inte utsätts för konkurrens och som måste redovisa sina resultat som ska vara den som ges allmosor direkt från skattebetalarna när det gäller regeringen. Kan det inte vara så att en generell medicinsk forskning som sysslar med rehabilitering, smärta och psykisk ohälsa, för att ta några exempel, och som också ligger i världsklass på alla sätt kan lyfta upp de problem som man möter i arbetslivet med arbetslivets villkor när det gäller sjuklighet och utslagning? För att sådan forskning ska bli den förnämsta krävs naturligtvis att man redovisar resultat och tävlar i öppen konkurrens med andra forskargrupper. Tyvärr var det just det som inte skedde under en lång rad av år när man passiviserade forskningen till att själv få sina årliga bidrag och med en generaldirektör med intentionen att inte ens ha doktorander som bedriver forskning. Mycket riktigt så minskade produktiviteten av den forskningen. Det är därför, fru talman, som inledningsstycket i interpellantens fråga till statsrådet är helt felaktigt. Det är en felaktig bild av en verksamhet som passiviserade forskningen och visade på lägre produktivitet än nödvändigt. Den gav faktiskt vissa gräddfiler till en forskning som inte ens kunde bekräfta sig internationellt. Jag tycker därför att svaret från statsrådet är väldigt fräscht när man påstår att man med en ny folkmajoritet efter tolv års socialdemokratiskt styre har all rätt att vända på varje sten för att se att pengar används effektiv, inte minst på ett viktigt område som arbetslivsforskning. Det ska komma dem till del som är bäst skickade att göra den här forskningen i sedvanlig konkurrens om resurserna. Det är glädjande att se att det också har genomförts.
Sylvia Lindgren (S)
Anf. 71 Sylvia Lindgren (S)
Fru talman! Jag hade inte tänkt slänga mig in i den här debatten, men som diskussionen börjar bli kan jag inte hålla mig borta från talarstolen. Det svar som Littorin ger tyder på att man först drar ned på verksamheter och sedan får vi se hur det blir. Samtidigt ser vi att arbetsmiljön försämras. Vi ser att det blir färre skyddsombud. Det är lätt att säga att det är något som arbetsmarknadens parter får ta hand om. Det är väl ingen tvekan om att funktionsmedlen för utbildning av skyddsombud har minskat. Färre skyddsombud innebär också att man inte får samma översyn på arbetsplatserna. Sven Otto Littorin har vid flera tillfällen när vi har haft den här frågan uppe sagt att avvecklingen av Arbetslivsinstitutet och neddragningar på Arbetsmiljöverket är något som man har varit tvungen att göra för att satsa på jobben. Jag har då flera gånger ställt frågan: Måste man inte göra både-och? Att satsa på jobb och på god arbetsmiljö är ju en förutsättning för att man ska kunna gå framåt. Det ena måste inte gå före det andra. Vi måste ha jobb, men vi måste ha bra jobb. Det är grundmeningen. Vem behöver inspektörerna? Det är i första hand de små och medelstora företagen som inte har en stor organisation med skyddsombudsverksamhet och hela avdelningar för detta. Nu ges inte förutsättningarna att kunna besöka dem i samma utsträckning som tidigare. Jag reagerar kraftigt när man först drar ned verksamheter och sedan får se vad det blir i slutändan. Precis som Raimo Pärssinen påtalade i sitt anförande ser vi att antalet dödsfall ökar på arbetsplatserna. Vi kan också se att det framför allt är inom vissa branscher. Stressen och belastningsskadorna ökar. Produktivitetstanken är det som man hela tiden jobbar för. Jag har ingenting emot att det ska vara bra produktivitet och bra organisation, men om det innebär att man gör avkall på arbetsmiljön och att folk förslits blir det en negativ utveckling i nästa led. Det berör oss naturligtvis illa. Sven Otto Littorin har också vid flera tillfällen sagt att många av de här frågorna är sådant som arbetsmarknadens parter kan klara av. Därför lägger man över bollen till dem. Det är de som får jobba med de frågorna. Men det är inte så enkelt. Att människor mår dåligt och slits ut på jobben, att det är en dålig, och på sikt farlig, arbetsmiljö missgynnar hela landet. Det påverkar andra faktorer. Det handlar om utslagning. Det är en utslagning som kommunerna, Försäkringskassan och andra måste ta hand om eftersom det blir den typen av effekter. Sven Otto Littorin säger gärna till oss att vi ska vara lite ödmjuka. Jag skulle önska lite mer ödmjukhet hos Sven Otto Littorin i de här frågorna.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 72 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Raimo Pärssinen vill att jag ska svara på frågorna. Då är det bra om han lyssnar på svaren. Jag ska repetera. Hur har jag kommit fram till att färre arbetsmiljöinspektioner leder till mindre så kallat utanförskap? Jag säger det igen: Alla myndigheter får finna sig i att spara och se över effektiviteten i politiken. Låt mig påminna om att det inte finns något rakt samband mellan Arbetsmiljöverkets anslag och antalet olyckor eller sjukdomsfall i arbetslivet. Den kraftiga ökning av anslaget till Arbetsmiljöverket som genomfördes under de år som föregick 2006 motsvaras inte i statistiken av lägre antal olyckor. Det finns inga sådana raka samband. Man måste alltså, som vilken regering som helst, se till att prioritera och se till att man gör rätt saker. För oss var det helt naturligt att sätta arbetslinjen i fokus och samtidigt se till att fokusera på en ny arbetsmiljöpolitik eftersom den gamla inte längre verkar fullt ut. Om det hade funnits ett rakt samband mellan Arbetsmiljöverkets anslag och antalet olyckor i arbetslivet hade det ju funnits en anslagsnivå som gav noll i sjukdomar och olycksfall. Men det finns det inte. Vi måste göra mer än bara titta på Arbetsmiljöverkets anslag. Vi kan naturligtvis diskutera om det ska vara si eller så många kronor. Men det vore också intressant att bjuda upp till dans och diskutera det som verkligen är viktigt just nu, nämligen se till att vi gemensamt med olika politikmått verkar för att begränsa antalet olycksfall och sjukdomar i arbetslivet så att de 50 miljarderna blir betydligt lägre, som jag pratade om. Den andra frågan var: Vad avser jag att göra med anledning av att dålig arbetsmiljö leder till utslagning från arbetslivet? Det tycker jag är den viktiga frågan. Jag tackar Raimo Pärssinen för att ha ställt den. Det är viktigt. De 50 miljarderna är ju inte bara 50 miljarder. Det är också människor av kött och blod som inte kommer hem friska efter att ha jobbat. Så kan vi inte ha det. Vi måste se till att man kan gå till jobbet och känna trygghet i att man kommer hem lika frisk som man var när man gick dit. Då räcker det inte att diskutera ett anslag i statsbudgeten. Det handlar också om att se till att hitta de rätta incitamenten för arbetsgivare att bli bättre som arbetsgivare. Det handlar inte bara om att gardera den lägsta bottenplattan i arbetsmiljölagstiftningen. Det är också viktigt. Det är viktigt med arbetsmiljöinspektioner. Jag säger ingenting annat. Men vi måste se till att det inte bara är hot om straff som är verktyget i arbetsmiljöpolitiken utan att det också finns belöningar för arbetsgivare, att det finns ekonomiska incitament, att det finns andra incitament som gör att man som arbetsgivare förstår att det är bra för arbetsplatserna att folk inte blir sjuka och dör. Det är bra för samhällsekonomin om folk inte blir sjuka och dör. Det är också bra för statskassan. Alltså måste vi ha många faktorer som samverkar. Arbetsmiljöverket är en viktig aktör, men det är inte den enda. Jag skulle önska att Socialdemokraterna var mer aktiva också i debatten om de andra delarna av arbetsmiljöpolitiken. Jag välkomnar att vi har så här många debatter, men jag skulle önska att ni var lite mer aktiva utanför kammaren också och deltog i de seminarier som vi har och bidrog till debatten. Jag tror att den skulle tjäna på det. Den sista och tredje fråga som Raimo Pärssinen ställer är hur jag definierar begreppet utanförskap. Sedan 2004 har man kunnat gå in på Moderaternas hemsida och hitta definitionen av utanförskapsbegreppet. Den innefattar öppet arbetslösa enligt AKU, personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, latent arbetssökande, undersysselsatta, personer med sjukpenning inklusive rehabiliteringspeng och personer med sjuk- och aktivitetsersättning. Det finns tydligt uppställt. Man kan naturligtvis välja en annan definition, men i grund och botten handlar det om personer som borde kunna vara med, och också vill vara med, på arbetsmarknaden men som med åratal av socialdemokratisk så kallad jobbpolitik har ställts utanför och aldrig fått chansen. Det är för dem vi ska underlätta inträdet på arbetsmarknaden.
Raimo Pärssinen (S)
Anf. 73 Raimo Pärssinen (S)
Fru talman! Nu kom det äntligen ett svar, i alla fall på en fråga. Minister Littorin säger att alla myndigheter ska spara. Är kopplingen att det ska leda till mindre utanförskap? Måste man spara så att man får en mängd pengar, mer resurser, för att bekämpa utanförskapet? Om det är svaret kan man fråga sig varför den här regeringen sänker skatterna med 80 miljarder kronor och varför det ska vara de tre tiondelar som är rikast som får de gåvorna. Det är inte de som har de sämsta arbetsmiljöerna. Om det är resursbrist ministern hänvisar till ter detta sig verkligen märkligt. Ministern säger att det inte finns något rakt samband. Men dödsolyckorna har ju ökat. Betyder det här att minister Littorin kommer att föreslå ett större anslag? Det sker fler olyckor på arbetsplatserna. Hur ser ni på tullen? Är det därför tullen har fått högre anslag nu? Alla myndigheter ska spara för att bekämpa utanförskapet, säger ministern, men det finns ett samband mellan åtgärder, verksamhet och resurser. Vi ska vara ute mer, säger Littorin. Vi är varje år ute på det som kallas Workers Memorial Day då man går igenom detta. Vad är det som har hänt på arbetsplatserna? Hur många olyckor har inträffat? Vad har hänt som vi kan jobba preventivt med? Vilka resurser finns? Vi ser att resurserna minskar kraftigt och att olyckorna ökar kraftigt. Vi hör en minister som brukar vara glad - det är han inte i dag - stå här i talarstolen och säga att vi behöver det här antalet hundra miljoner från Arbetsmiljöverket för att bekämpa utanförskapet. Men antalet olyckor ökar. Det går åt helt fel håll, men de rika som har en bra arbetsmiljö jublar.
Finn Bengtsson (M)
Anf. 74 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Med högt röstläge och fel problemanalys kommer man inte särskilt långt. Den här regeringen tog över en situation med massarbetslöshet. Om man lyfter in arbetsmiljöperspektivet i utanförskapet är det intressant för mig som medicinare att konstatera att om man sammanfattar studier som visar vilka problem som utanförskapet för med sig är de betydligt mycket större än om man har ett arbete. Det ligger delvis utanför den här interpellationen, men eftersom interpellanten lyfte upp att det skulle finnas ett annat synsätt välkomnar jag regeringens jobbpolitik. Människor i arbetsför ålder som befinner sig i utanförskap enligt den definition som statsrådet lade fram har en sju gånger högre risk för det vi kallar överdödlighet jämfört med åldersmässigt matchade personer. Det är alltså en av de enskilt största riskerna för ohälsa att hamna i den här situationen. Nu kan inte interpellanten svara men däremot Sylvia Lindgren. Hon tog upp frågan om att det finns stress och belastningsskador i arbetslivet. Interpellanten skrev att ALI skulle lösa de här problemen. Men om man lägger ned forskningen och inte har några doktorander, är det då inte bättre, Sylvia Lindgren, att just den här typen av problem, stressen och belastningsskadorna, möts med rehabiliteringsforskning, smärtforskning och forskning om psykisk ohälsa som bedrivs av en delvis världsledande forskning i det här landet vid konkurrensutsatta universitet? Jag förstår inte varför man hela tiden ska skapa problem med massarbetslöshet och sedan försöka lösa dem genom att sätta av en särskild resurs som inte är konkurrensutsatt, som lägger ned forskningen men gynnar sig själv till viss del genom att föra in resurser samtidigt som man inte kan se vad resultatet har blivit. Låt mig säga till interpellanten att det verkligen är att ta avstånd från det ansvar man har mot medborgarna. Man låser in dem i ett utanförskap och försöker sedan lösa det med helt felaktiga tekniker. Fru talman! Jag gläds därför över att regeringen har tagit initiativ. Allting behöver inte göras på samma sätt som det alltid har gjorts tidigare, precis som ministern sade inledningsvis.
Sylvia Lindgren (S)
Anf. 75 Sylvia Lindgren (S)
Fru talman! Jag blev lite förvånad över att Finn Bengtsson ställer frågor till mig om ALI i en interpellationsdebatt med Sven Otto Littorin, men det är okej. Arbetslivsinstitutet och den samlade kunskapen om arbetsmiljöforskning har vi pratat om flera gånger i den här kammaren. Jag kan bara hänvisa till de protokollen och till de ställningstaganden vi har gjort när vi trycker på knappen för ett nej till avveckling av ALI. Det kan man kolla mycket ordentligt där. Till Sven Otto Littorin vill jag säga att jag är orolig för arbetsmiljön. Jag är det i själ och hjärta. Jag ser också hur utvecklingen ser ut. Jag sade tidigare att jag var orolig för skyddsombuden och deras utbildning. Skyddsombuden har blivit färre. Det var färre som utbildades som skyddsombud. Men det är än värre, Sven Otto Littorin, när det gäller arbetsgivarnas arbetsmiljöutbildning. Det är också oerhört tragiskt. Får de inte utbildning blir det en dubbel negativ effekt här. Förutsättningen är naturligtvis att arbetsgivare och arbetstagare ska kunna utbildas tillsammans och sätta in ordentliga stötar för att komma till rätta med arbetsmiljöproblemen. Det görs inte. Jag känner stor oro för att arbetsgivarna inte får tillräcklig utbildning eller inte vill utbilda sig i större utsträckning. Där behövs en stor attitydförändring, och det måste man jobba med. Sven Otto Littorin sade också någonting om att arbetsgivaren måste ha en belöning. Ja, en god arbetsmiljö där personalen mår bra är väl en oerhört bra belöning för arbetsgivarna.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 76 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Raimo Pärssinen pratade om vad vi skulle använda pengarna till när vi sparar på våra myndigheter. Det är ganska uppenbart så att vi vill bekämpa det utanförskap som ni lämnade efter er. Det ska vi göra på tre sätt, och det har vi sagt hela tiden. För det första ska det löna sig mer att arbeta. Vi kan inte ha stora grupper på svensk arbetsmarknad, barnskötare, kommunalarbetare, trädgårdsarbetare, vårdbiträden och andra, där marginaleffekten av det samlade skattetrycket, bidragsnivåer, ersättningsnivåer och försäkringsnivåer ligger upp emot 80, 90 och stundtals över 100 procent. Det kan inte vara olönsamt att jobba. Det var den jobbpolitik som ni lämnade efter er. Alltså utformade vi jobbavdraget så att vi sänkte inkomstskatten för låg- och medelinkomsttagare med ungefär 50 miljarder kronor. Det är 50 miljarder kronor mer som hushållen nu har att röra sig med. Det lönar sig faktiskt att arbeta för en gångs skull. Det är en av de viktigaste åtgärderna. I det arbetet måste vi naturligtvis se över och prioritera, precis som alla regeringar måste göra. Det ansvaret tar vi. Det raka samband mellan Arbetsmiljöverkets anslag och antalet olycksfall eller sjukdomar i arbetslivet som Raimo Pärssinen gör gällande i den här debatten finns inte. Jag kan bara beklaga de dödsfall som har inträffat och inträffar i arbetslivet. Det är inte rimligt. Jag skulle gärna se att man hittar något slags nollvision när det gäller dödsfall i arbetslivet. Arbetsmiljöverket undersöker nu vad som ligger bakom detta, om det finns en systematik i det eller om det finns något annat man vill återkomma med. Samtidigt vill jag påminna om pensionsbolaget Afa som redovisade senast härom veckan att ohälsan i arbetslivet faktiskt sjunker just nu. Det finns alltså motstridiga signaler, och det är inte så lätt som att säga att anslagsnivån är allena saliggörande. Nu pågår arbetet med den nationella arbetsmiljöstrategin. Det sker med stor bredd och med en mängd olika parter inblandade - parterna på arbetsmarknaden, forskare, företagare, föreläsare och andra intresserade. Jag skulle önska att Socialdemokraterna inte bara fokuserade på myndighetsanslagen utan också på den bredare diskussionen om en god arbetsmiljö. Tack och glad sommar!

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.