Misslyckandet med finansiell samordning
Interpellation 2005/06:206 av Johansson, Kenneth (c)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2006-01-18
- Anmäld
- 2006-01-19
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Sista svarsdatum
- 2006-02-01
- Svar fördröjt anmält
- 2006-02-02
- Besvarad
- 2006-03-07
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 18 januari
Interpellation 2005/06:206 av Kenneth Johansson (c) till statsrådet Hans Karlsson (s)
Misslyckandet med finansiell samordning
Hösten 2003 beslutade riksdagen på regeringens förslag om införande av ett regelverk för så kallad finansiell samordning. Centerpartiet riktade stark kritik mot förslaget eftersom vi ansåg att det var alldeles för begränsande och vi befarade att det inte skulle leda till att de positiva möjligheterna i konceptet skulle kunna tas till vara. Tillsammans med Folkpartiet lade vi en rad förslag för ett tillåtande regelverk som skulle göra det möjligt att ta till vara den fulla potentialen i att göra om passiva bidragspengar till aktiva åtgärder för att förebygga de situationer där bidragen behövs.
De svaga punkter som vi framhöll var följande:
1. Kraven på att fyra myndigheter måste vara delaktiga i försöken vilket skapar en destruktiv vetorätt.
2. Den snäva målgruppen (personer med sammansatta sociala, medicinska och arbetsmarknadsrelaterade problem) vilket innebar att arbetssättet inte skulle kunna användas för att mobilisera resurser till breda rehabiliteringssatsningar, minskade sjukvårdsköer eller ökade satsningar på lönsamma förebyggande hälsovårdsinsatser.
3. En begränsning som sade att maximalt 5 % av sjukförsäkringskostnaderna fick investeras.
4. Bestämmelser om att alla aktörer (utom arbetsförmedlingen) måste göra lika stora insatser och förbud mot överskottsdelning, vilket innebär att övriga aktörer inte får ekonomiska motiv att samordna sig med Försäkringskassan.
Utvecklingen tycks nu tyvärr ge oss rätt. En kartläggning av vilka samordningsförbund som fanns den 1 januari 2006 visar att det finns enbart 35 förbund som omfattar endast 57 kommuner. I 9 av 21 regioner och landsting har över huvud taget inga samordningsförbund bildats. I flera fall har samordningsförbund inte bildats eftersom en aktör varit ointresserad. Statens medverkan uppgick till enbart 80 miljoner kronor. Man kan alltså dra slutsatsen att regeringens satsning på en hårt reglerad form av finansiell samordning omfattar efter två år en mycket liten del av Sverige, omsätter små belopp och hjälper av allt att döma ett mycket begränsat antal människor. Det är svårt att undvika slutsatsen att regeringens satsning på finansiell samordning har blivit en flopp.
En närmare skärskådning av samordningsförbundens verksamhet vittnar om att de i stor utsträckning arbetar med kartläggning av problem och lämpliga målgrupper snarare än med att vidta åtgärder. Några bredare projekt som framgångsrikt bidrar till att minska sjukskrivningarna är naturligtvis inte heller att vänta eftersom målgruppen definierats så snävt. Risken är avsevärd att samordningsförbunden enbart bidrar till fler sammanträden och mer byråkrati utan att fler verksamma åtgärder för att lösa människors problem kan finansieras.
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet:
1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att öka samordningen av åtgärder och finansiella resurser mellan Försäkringskassan och andra myndigheter i syfte att hjälpa människor tillbaka i egen försörjning?
2. Avser statsrådet att lägga förslag till förändringar i regelverket för finansiell samordning i syfte att möjliggöra ökade satsningar på rehabilitering av sjukskrivna och förtidspensionerade, kortade vårdköer samt effektiva hälso- och sjukvårdsinsatser för att förebygga ohälsa och framtida sjukskrivningar?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:206
Webb-tv: Misslyckandet med finansiell samordning
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:81 Tisdagen den 7 marsProtokoll 2005/06:81 3 § Svar på interpellation 2005/06:206 om misslyckandet med finansiell samordning
Protokoll från debatten
Anf. 17 Hans Karlsson (S)
Herr talman! Kenneth Johansson har frågat mig dels vilka åtgärder jag avser att vidta för att öka samordningen av våra åtgärder och finansiella resurser mellan Försäkringskassan och andra myndigheter, dels om jag avser att lägga fram förslag till förändringar i regelverket för finansiell samordning.
För många människor är olika former av rehabiliteringsåtgärder nödvändiga för att återfå funktions- och arbetsförmågan och kunna delta i arbetslivet. Olika aktörer är involverade i olika skeden av rehabiliteringsprocessen. Centrala roller har arbetsgivaren, hälso- och sjukvården, socialtjänsten, Försäkringskassan och arbetsförmedlingen. För en effektiv rehabilitering krävs det en väl fungerande samverkan mellan dessa aktörer. För olika målgrupper krävs emellertid olika former av samverkan.
För arbetslösa sjukskrivna och anställda sjukskrivna som behöver byta anställning på grund av ohälsa är det nödvändigt att Försäkringskassan och arbetsförmedlingen samverkar effektivt. Sedan 2003 upprättar Arbetsmarknadsstyrelsen och Försäkringskassan en gemensam verksamhets- och handlingsplan för arbetslivsinriktad rehabilitering för dessa människor.
Under 2006 och 2007 ska Försäkringskassan och Arbetsmarknadsstyrelsen dessutom inom ramen för en pilotverksamhet vidta nya och förstärkta insatser för försäkrade som är långtidssjukskrivna eller uppbär aktivitetsersättning eller tidsbegränsad sjukersättning. Pilotverksamheten syftar till att ta till vara den arbetsförmåga som dessa människor kan ha och att underlätta deras återgång till arbetslivet.
För att stödja patienters återgång i arbetslivet krävs det att sjukskrivningsfrågan verkligen prioriteras inom hälso- och sjukvården. Regeringen har därför ingått en överenskommelse med landstingen om förstärkta insatser för att minska sjukfrånvaron. Avsikten är att varje landsting tillsammans med Försäkringskassan ska upprätta en handlingsplan om vilka åtgärder som ska vidtas för att ge sjukskrivningsfrågorna ökad prioritet inom hälso- och sjukvården. Samverkansfrågorna kan vid behov få en framträdande roll i dessa handlingsplaner.
För människor med komplex problematik finns det behov av samordnade rehabiliteringsinsatser från samtliga fyra myndigheter. Det har därför införts möjlighet för försäkringskassa, länsarbetsnämnd, landsting och kommun att bedriva finansiell samordning genom att på lokal och regional nivå bilda samordningsförbund.
Låt mig också förtydliga att utgångspunkten för den finansiella samordningen är en helhetssyn på den enskildes behov. För att undvika att den enskilde hamnar i en gråzon mellan de olika myndigheterna behövs därför ett aktivt deltagande från samtliga berörda parter - därav kravet på medverkan av alla fyra parter i samordningsförbunden. Det förutsätter emellertid att det ges tid för parterna att komma överens, vilket kan förklara att det har varit en ganska lång startsträcka. Finansiell samordning börjar dock komma i gång i allt större omfattning, vilket innebär att de allra flesta landsting kommer att omfattas av finansiell samordning under 2006. Regeringen har dessutom lämnat uppdrag till Försäkringskassan, Ams och Socialstyrelsen att stödja utvecklingen av finansiell samordning.
När det gäller Kenneth Johanssons fråga om jag avser att föreslå förändringar i regelverket för finansiell samordning kan jag meddela att det inte är aktuellt. Statskontoret har regeringens uppdrag att utvärdera den finansiella samordningen, och dess bedömning är att det inte finns några allvarliga stötestenar i lagen som motiverar en regelförändring.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag bestämt hävda att det absolut inte är fråga om något misslyckande med finansiell samordning. Tvärtom är jag övertygad om att regeringens åtgärder för minskad sjukfrånvaro, där finansiell samordning utgör en del, kommer att bidra till att sjukfrånvaron fortsätter att minska - genom förebyggande insatser och genom att sjukskrivna får olika typer av stöd för återgång till arbetslivet.
Anf. 18 Kenneth Johansson (C)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka Hans Karlsson för svaret. Tänk att det ska vara så svårt med självklarheter, att ta del av erfarenheter och att ha förtroende för den lokala och regionala nivån!
När det gäller självklarheter måste det väl vara bättre att förebygga och rehabilitera i stället för att sjukskriva och pensionera. Och visst måste det väl vara bättre att använda passiviserande försörjningsstöd från Försäkringskassan till aktiva och offensiva åtgärder till förmån för sjukvården och andra områden. Att korta vårdköer och att rehabilitera gör ju att människors lidande minskar, att man kan gå till jobbet i stället för att vara sjukskriven och att folk kan få hjälp tillbaka till egen försörjning.
I Socialdemokraternas Sverige är det ofta omöjligt att få en arbetslivsinriktad rehabilitering, och vårdköerna är fortsatt långa.
För mig och Centerpartiet är därför en finansiell samordning så självklar. Vi vill inte ha någon halvmesyr, typ den vi har i dag, utan en finansiell samordning med kraft i, lokalt utformad där uppemot 10 % av sjukpenningkostnaderna kan användas. Centerpartiet och Folkpartiet har gått i bräschen, och nu är hela alliansen överens om tagen för en lokalt utformad finansiell samordning med muskler i.
Svaret från Hans Karlsson på frågan om han vill öka samordningen är: Nej. Tycker han att man har kommit i gång tillräckligt? Nja, men det har varit en lång startsträcka. Ja, jag vill nog säga att det är knappt att startnyckeln har vridits om.
När det gäller erfarenheter genomfördes det för det första under den borgerliga regeringen försök med finansiell samordning, 1993-1997. Resultaten blev kortare sjukskrivningar, kortare vårdköer och att sjukpenningkostnaden minskade med i snitt 16 %. Principen bidrag omvandlades till aktiva åtgärder i en samverkan. Det var och är en lyckad princip. Det fick en fortsättning - jag säger bara Laholm, Stenungsund, Finspång och andra områden - med lyckade resultat.
Också två års erfarenheter har vi nu fått av halvmesyren, och tyvärr får jag lov att säga: Vad var det vi sade? Ett byråkratiskt synsätt, ett uppifrånperspektiv, en snäv målgrupp, begränsningar av hur mycket som får samordnas, och hittills är resultatet en flopp. Den 1 januari 2006 hade det inte hänt mycket, vilket är den senaste uppgift som jag har fått via riksdagens utredningstjänst. Och patienterna har fortsatt ont och åtgärderna behövs.
Hans Karlsson svarar på frågan om det behövs förändringar i regelverket: Nej, det är inte aktuellt. Jag tycker att det är trist. Och vilka är det som är förlorarna? Jo, det är de många enskilda.
Något som jag också tycker är väldigt tråkigt är att man saknar förtroende för den lokala och den regionala nivån. Jag har besökt många kommuner, landsting och regioner där man säger: Vi vet hur vi vill lägga upp det här, men vi behöver inte direktiv och uppifrånstyrande regelverk, utan låt oss bygga upp vår egen organisation. Finspång är väl det allra bästa exemplet på det. Vi behöver mindre av nej, fy, usch, reglering och ersätta det med mer av att prova, förnya, jobba lokalt och flexibelt. Huvudsaken är att det blir resultat.
Jag vill avsluta med en följdfråga. Låt det inte gå prestige i detta. Varför inte, Hans Karlsson, bejaka självklarheter, de erfarenheter vi har och att de på den lokala och den regionala nivån faktiskt kan göra ett bra jobb de också? Och varför, slutligen, behövs det ett uppdrag till Försäkringskassan, Ams och Socialstyrelsen att stödja utvecklingen av finansiell samordning, om det är så, som ministern säger, att allt är så väldigt bra?
Anf. 19 Linnéa Darell (Fp)
Herr talman! Jag vill gärna haka på den här interpellationsdebatten som Kenneth Johansson har initierat. Precis som det står i interpellationen väckte Centern och Folkpartiet tillsammans en motion med en rad förslag när den nuvarande lagstiftningen infördes. Men det var som sagt inte nytt då att kunna arbeta med finansiell samordning, i alla fall inte för oss som tror på idén. Vi lade i den motionen fram ett förslag kring tillåtande regelverk som skulle göra det möjligt att aktivt arbeta med åtgärder, till nytta för enskilda människor och till nytta för oss alla som skattebetalare. Det måste ju vara bättre att använda pengarna till rätt saker, vilket man hade kunnat göra här.
Jag ska inte gå in på diskussionen om rehabiliteringsinsatser. Ministern och jag ska ju ha en interpellationsdebatt på måndag, så då får vi väl prata mer om det. Men jag måste säga att jag blir djupt bekymrad när jag ser svaret från ministern. Det är ju sannerligen ingen framgång att man efter två år inte har nått längre än vad redovisningen som vi nu får visar. 35 förbund och 57 kommuner är ju
peanuts
i sammanhanget. Jag förstår att regeringen nu har givit ett uppdrag till andra myndigheter att skjutsa på, för det lär inte gå så snabbt. Min ena fråga till ministern är då: Vilken tid är du beredd att låta den här utvecklingen ta för att det ska bli en ordentlig effekt av detta? Hade man utvecklat i stället för att avveckla 1997, för snart tio år sedan, och hade man låtit Socsamförsöken som nu finns utvecklas, permanentas och bli möjliga, till exempel i Finspång som nämndes här tidigare, hade vi varit betydligt längre på väg.
Ministern säger i svaret att det har införts en möjlighet för försäkringskassa, länsarbetsnämnd, landsting och kommun att bedriva finansiell samordning genom att på lokal och regional nivå bilda förbund. Men det är ju allt eller inget. Det som händer nu i Finspång, som ju haft omvittnat goda resultat, är att man förbereder sig för en nedtrappning och en anpassning till nuvarande lagstiftning. Det är ju verkligen inte att gå framåt i den här frågan utan tvärtom.
Anf. 20 Hans Karlsson (S)
Herr talman! Den här frågan känns väldigt bekant. Den avgjordes ju för mer än två år sedan i den här kammaren. Då hade vi debatten om vilket system vi skulle ha, och majoriteten i den här kammaren bestämde sig för det system som nu gäller. Det blev det system som vi föreslog och det blev inte ert. Det är väl det som föranleder att vi fortsätter att debattera detta förstås, och det ska vi väl göra. Ni känner behov av att då och då tala om att det borde ha varit på ett annat sätt. Så kan det ju vara. När majoriteten bestämmer ett och minoriteten tycker något annat får man väl återkomma. Jag tar gärna den debatten.
Linnéa Darell säger att det inte är någon framgång. Men det är definitivt inget misslyckande, måste jag ändå säga, med 35 samordningsförbund och nästan 60 kommuner. Exakt hur många det är i dag vet vi inte riktigt. Det här är ju någonting som pågår. Jag har i alla fall en bestämd känsla av att omkring tio samordningsförbund till är under uppbyggnad, och då tillkommer det ytterligare ett stort antal kommuner. Det blir väl aldrig alla, men det ska det väl kanske inte bli när man själv får bestämma vad man vill göra med den här typen av samverkan.
När det gäller resultaten gjorde vi på ett annat sätt än det som ni tänkte er. Vårt sätt, våra insatser tillsammans med allt som har gjorts utöver det som regering och riksdag bestämmer, har på tre år gett en 30-procentig minskning av sjukfrånvaron. Vart tredje sjukfall är borta sedan vi började med den här typen av åtgärder, där finansiell samordning ingick och var en. Jag såg då inga förslag från oppositionen, Centerpartiet och Folkpartiet, som hade några som helst förutsättningar att ge en större minskning av sjukfrånvaron, verkligen inte. Men det kanske ni ändå hävdar.
Den 30-procentiga minskningen har skett under tre år beroende på de åtgärder som är vidtagna. Nu kommer ytterligare åtgärder. 150 000 personer, de som har tidsbegränsad sjuk- och aktivitetsersättning och de som har varit sjukskrivna mer än två år, kommer att få förstärkta insatser när man går igenom och försöker säkerställa att man har relevanta insatser för de personerna.
Sjukvården kommer nu under de närmaste tre åren att kunna tillföras 3 miljarder om det är så att man förbättrar sin roll i sjukskrivningsprocessen. Det är ju en ingång i den här frågan som tangerar lite av det som ni förordade i er modell för finansiell samordning. Vi har från den 1 januari infört verktyg för arbetsförmedlingarna som kan användas till den som är sjukskriven men som har en anställning och som inte kan komma tillbaka till sitt gamla arbete och sin gamla arbetsgivare - just för att underlätta återgång till arbetet. Det kommer att göra det möjligt att sjukfrånvaron minskar ytterligare till gagn för, naturligtvis, enskilda individer, företagen och samhället.
Anf. 21 Kenneth Johansson (C)
Herr talman! Det var ju inte mycket av kommentarer till de frågor som jag har ställt utan det sades egentligen bara att den här frågan avgjordes för två år sedan. Vi tillåter oss naturligtvis att vara revisorer och kontrollera hur de beslut som fattas här fungerar. Och detta har hittills inte fungerat. Detta har blivit en flopp hittills. Vi tillåter oss också att peka på att vi har ett bättre alternativ. Det blev nedröstat för två år sedan, men jag hoppas att majoriteten till hösten kommer att ställa sig bakom en lokalt finansierad, flexibel, finansiell samordning.
Jag vill också erinra Hans Karlsson om att det inte var så länge sedan, fem år sedan, som vi träffade en uppgörelse i den här kammaren så att det fanns en majoritet för en lokalt finansierad finansiell samordning. Den uppgörelsen ingick i en handlingsplan för hälso- och sjukvård och antogs år 2000. Detta har inte verkställts, och det har varit ett direkt svek från regeringens sida. Det var en dyrköpt läxa för oss som var med och gjorde de handslagen. Hans Karlsson var personligen inte med, men regeringen är kollektivt ansvarig för de uppgörelser som träffas. Det glömmer inte jag.
Det som det nu handlar om, menar jag, är att vi måste dra lärdom av att det hittills inte har blivit särskilt stora resultat. Det finns vid årsskiftet 35 samordningsförbund, endast 57 kommuner. 9 av 21 regioner och landsting hade inga samordningsförbund. Statens finansiella medverkan uppgick vid årsskiftet till 80 miljoner kronor. I vårt upplägg, i alliansens upplägg, handlar det, ministern, om miljarder. Det handlar om muskler för att kunna åtgärda det som jag tror att vi är överens om är viktigt; att få ned ohälsan så att människor mår bra, kan gå till sina jobb och slipper vara passiviserade och sjukskrivna.
Finspång har ju en förlängd försökslagstiftning till utgången av 2006. Och vad säger man i Finspång om vi frågar vad ministerns modell skulle innebära för dem jämfört med den de har i dag? Jo, de skulle få en samordning från ca 216 miljoner kronor i dag till 6 miljoner kronor per år. De skulle, upplever de, få se ett helhetsansvar som försvinner i och med att målgrupperna begränsas. Barn, ungdomar och äldre utesluts från den samverkansform som man i dag bedriver. De upplever också att samverkanskulturen lokalt, som de själva kallar för Socsamandan, riskerar att begränsas om man, som man nu tvingas till, måste leta möjligheter till nedtrappning och anpassning av sin verksamhet. Detta är inte att visa respekt för den lokala nivån, och mitt, Centerpartiets och alliansens besked är att de ska ha möjligheter, och andra regioner, landsting och kommuner ska ha möjligheter, att jobba på de sätt som man själv finner lämpliga. Det ger möjligheter inför framtiden.
Det är också så att Centerpartiet och alliansen har redovisat andra förslag när det gäller arbetslivsinriktad rehabilitering. Men det ser ut som att det får bli en debatt en annan gång om de delarna. Vi håller oss till finansiell samordning nu.
Anf. 22 Linnéa Darell (Fp)
Herr talman! Hans Karlsson refererar till att det var en debatt för två år sedan, och så blev det majoritet för det här systemet. Ja, visst är det så. Men jag skulle inte vilja säga att det är vårt behov, Folkpartiets och Centerns, att påminna om förslagen för deras egen skull. Det är ju faktiskt så att erfarenheten så här långt visar att vårt förslag hade varit bättre. Då finns det väl all anledning att ta upp det i en debatt här i kammaren.
Så säger ministern också att vi pratar om Finsam, men ni har minsann, regeringen alltså, haft en rad andra åtgärder. Det har ju vi också. Det är långt ifrån bara den finansiella samordningen, men eftersom vi redan från början visste att den var framgångsrik har vi ju betonat den mycket. Ministern säger också att nu får sjukvården 3 miljarder på tre år för att göra det som man faktiskt hade kunnat göra genom finansiell samordning. Det uppfattade jag att vi var rätt överens om. De 3 miljarderna kunde ha använts bättre, till exempel till förebyggande åtgärder i flera olika sammanhang.
Jag konstaterade på slutet att svaret på frågorna är att det inte behöver göras något annat utan att man fortsätter att se tiden an. Det är bara beklämmande att se att på ett område där enskilda människor kommer i kläm väldigt ofta, och där samhällets kostnader är som störst, tycker ministern att man ska se tiden an. Vi brukar ju höra från socialdemokratiska ministrar att man är stolt men inte nöjd. Här verkar man tyvärr också vara nöjd.
Anf. 23 Hans Karlsson (S)
Herr talman! Det där med om jag är nöjd eller inte ska jag verkligen återkomma till, men tillkomsten av samordningsförbund inom den finansiella samverkan fortsätter ju. Vi får se hur många som kommer i gång, hur många som vill vara med i den möjlighet som erbjuds inom detta nationella regelverk.
Det är inte bara fråga om kvantitet. Det är också fråga om kvalitet. Hur inriktningen är på arbetet inom samordningsförbunden vet jag inte i dag. Det kommer vi att veta mer om när Statskontoret kommer med sin nästa rapport. Den kommer att behandla just inom vilka områden och på vilket sätt man har arbetat och vilken inriktning man har på den finansiella samverkan inom ramen för den ordning som nu gäller.
Så det får vi se. Vi får väl fortsätta att debattera detta. Jag vill bara återknyta till vad jag sade i mina tidigare inlägg, att finansiell samordning inte är en åtgärd som ensam skulle ha någon som helst förutsättning att klara hela det komplex av insatser och åtgärder som behövs på alla nivåer för att öka hälsan i arbetslivet och förbättra människors möjlighet att komma tillbaka snabbare efter sjukskrivning. Det var
en
del. En rad andra saker har genomförts och ytterligare mer kommer. Det är väl ändå det sammantagna resultatet man får titta på om man ska, så här långt, recensera hur regeringens arbete med hela sjukfrånvarofrågan har gått.
Jag fick ju de första interpellationerna och frågorna när jag tillträdde för tre år sedan. De var väldigt skarpt formulerade ungefär så här: Hur tänker ministern göra för att minska sjukfrånvaron? De frågorna får jag inte längre, och det är klart att det beror på att de inte är relevanta att ställa. Regeringen satte för tre år sedan upp ett mål, nämligen att halvera sjukfrånvaron fram till 2008, på sex år. Det har gått tre av de sex åren, och vi har klarat hälften av målet.
Vi ligger på 30 %. Vi ska minska med ytterligare 20 % för att halveringen ska bli genomförd. Det ligger verkligen inom räckhåll. Det finns alla förutsättningar att nå dit. Jag ska inte tillskriva regeringen och mig själv någon stor del i detta, men vi har naturligtvis en del. Det har betydelse vad vi beslutar och gör i den här kammaren. Men det har också stor betydelse hur man arbetar ute på arbetsplatserna och hur människor medverkar på olika sätt för att komma till rätta med detta stora samhällsproblem som kom för sex-sju år sedan.
Alla har bidragit på ett väldigt förtjänstfullt sätt. Jag har deltagit i en konferens på förmiddagen med parterna. De redovisade sina insatser för att förbättra hälsan i arbetslivet på arbetsplatserna. Det är imponerande insatser som görs.
Sammantaget ser det riktigt bra ut så här långt. Vi får hoppas att det gör det också om ytterligare tre år.
Anf. 24 Kenneth Johansson (C)
Herr talman! Att finansiell samordning endast är en del av allt som behöver göras är vi helt överens om. Det är dock en viktig del som, om den används på ett klokt och offensivt sätt, ger stora möjligheter och resurser och hela tiden sätter den enskilda människan, som har behov av en insats, i centrum.
Debatten visar att situationen är ganska låst när det gäller finansiell samordning. Självklarheter, erfarenheter och lokala kunskaper är något som uppenbarligen inte betyder så mycket. Det är uppifrån, från regering, departement och centrala myndigheter som man vet bäst. Det stör mig väldigt mycket.
Det finns två tydliga alternativ. Det ena är det som jag, Centerpartiet och alliansen, pläderar för, nämligen att öka möjligheten för en lokal finansiell samordning där vi använder passiva medel på ett offensivt sätt och med kraft och tilltro till den lokala och regionala nivån för att korta vårdköer och rehabilitera.
Alternativet till det är regeringen och de övriga i vänsterkartellen som pratar mycket men trots allt handlar ganska lite och inte utnyttjar de möjligheter som finns för att människor ska slippa ha ont och ges möjlighet att komma tillbaka till jobbet och arbetsgemenskapen.
För Centerpartiet är den stora utmaningen - och vi brinner för uppgiften - att få ned gigantiska sjukskrivningstal och bryta utanförskap på arbetsmarknaden, vilket s-regeringen misslyckats med hittills. Inte minst för att människor som har det svårt ska få en bättre framtid är det viktigt att vi får komma till handling.
Anf. 25 Hans Karlsson (S)
Herr talman! Vi blir inte ense den här gången heller, Kenneth Johansson. Jag fäste mig vid din inledning i början av debatten där du konstaterade att det är bättre att man kan komma tillbaka tidigare och att man får förebyggande insatser. Som avslutning säger du att vi, det vill säga Centerpartiet och alliansen, inte vill att människor ska fara illa utan att man ska få möjlighet till hjälp och stöd. Om det är vi alldeles överens. Jag vill inte tolka Kenneth Johansson som att han menar att regeringen och majoriteten i kammaren skulle vara av en annan uppfattning och att vi inte vill att människor ska ha möjlighet till ett värdigt liv och komma tillbaka snabbt.
Vi är inte ense om metoderna, men att stödja och hjälpa människor med tidiga insatser och förebyggande åtgärder är nödvändigt. Det är vi överens om. Hur det ska ske och hur vi ska göra får vi fortsätta att debattera. Tack för den här debatten.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.