Mobila rullstolsgarage
Interpellation 2021/22:228 av Lars Beckman (M)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2021-12-20
- Överlämnad
- 2021-12-20
- Anmäld
- 2022-01-11
- Svarsdatum
- 2022-01-13
- Besvarad
- 2022-01-13
- Sista svarsdatum
- 2022-01-21
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Socialminister Lena Hallengren (S)
Många personer med särskilda behov sitter sedan december 2020 inlåsta i sina hem runt om i Sverige då de inte får tillgång till de hjälpmedel som har förskrivits och som de har rätt till.
Sedan Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) slog fast att de mobila rullstolsgarage som tillhandahållits under 25 år inte längre är att anse som bostadsanpassning lämnar de flesta hjälpmedelscentraler inte ut elrullstolar och elskotrar om det saknas möjlighet till låsbart och frostfritt utrymme med laddningsmöjlighet. Frågan drevs aktivt mot exkludering från bostadsanpassningsbidrag av tillsynsmyndigheten Boverket samt SKR, som i separata inlagor till HFD tydliggjorde sin uppfattning att bidrag till förvaring i specialgarage skulle upphöra. De gjorde det väl medvetna om konsekvenserna, att det varit en vedertagen lösning under 25 år samt framför allt vetskap om den totala avsaknaden av alternativa lösningar.
I grunden finns en konflikt mellan region och kommun om vem som ska bekosta hjälpmedlen. Därmed har SKR också ett särskilt ansvar då de själva tagit aktiv ställning i frågan utan alternativ lösning. Socialministern upplystes om detta mycket tydligt redan i januari 2020 och har svarat att kontakter tagits med SKR för att lösa situationen. Det har nu snart gått 12 månader, och allt fler människor sitter instängda i sina hem utan möjlighet att delta i samhället. Detta strider i allra högsta grad mot funktionshinderspolitiken och FN-konventionen om rättigheter för människor med funktionsnedsättning och hör definitivt inte hemma i den välfärd som regeringen säger sig värna om. I en tidigare interpellationsdebatt med mig i ämnet klargjorde ministern att det skulle komma en lösning – då i närtid när debatten skedde.
Varför har inte socialministern tillsett att dessa människor fått hjälp genom en övergångsregel efter den märkliga domen? I stället har det enda svaret varit att SKR arbetar med frågan samt en tillsatt utredning gällande bostadsanpassningslagen som helhet. En utredning som i sig är självklar då nedgången och nedmonteringen av bostadsanpassning som pågått de senaste åren är mycket tydlig och uppenbar. Att tillsätta en generell utredning gällande lagen om bostadsanpassning som ska slutföras till 2023 hjälper inte de människor som nu sitter instängda.
Vi talar om de allra sköraste i samhället och framför allt alla dem som har sin bostad i flerfamiljshus inom till exempel allmännyttan, där de saknar möjlighet att påverka förvaringsmöjligheten.
I en skriftlig fråga inlämnad till den tidigare regeringen frågade jag vad ministern ämnar göra för att omgående lösa den akuta situationen för alla de människor som nu sitter instängda i sina hem och som är i behov av hjälpmedel och bostadsanpassning. Svaret var att regeringen har gett Boverket i uppdrag att lämna förslag på åtgärder, om de i lagen om bostadsanpassningsbidrag finner hinder för att personer med funktionsnedsättning får tillgång till nödvändiga anpassningar i bostaden. Förhållandet mellan bostadsanpassningsbidrag och förskrivning av hjälpmedel enligt hälso- och sjukvårdslagen ska särskilt belysas. Boverket kan lämna förslag på ändringar i nämnda lag.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:
När kommer ministern att agera genom att lägga fram förslag till ny lagstiftning till riksdagen för att lösa den akuta situationen för alla de tusentals personer som berörs av frågan?
Debatt
(11 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2021/22:228
Webb-tv: Mobila rullstolsgarage
Dokument från debatten
- Torsdag den 13 januari 2022Kammarens föredragningslistor 2021/22:52
- Protokoll 2021/22:52 Torsdagen den 13 januariProtokoll 2021/22:52 Svar på interpellation 2021/22:228 om mobila rullstolsgarage
Protokoll från debatten
Anf. 17 Socialminister Lena Hallengren (S)
Fru ålderspresident! Lars Beckman har frågat mig när jag kommer att agera genom att lägga fram förslag till en ny lagstiftning till riksdagen för att lösa den akuta situationen för alla de tusentals personer som berörs av frågan. Med frågan uppfattar jag att Lars Beckman avser stöd för att få tillgång till rullstolsgarage för att därmed kunna ta emot en elrullstol som förskrivits genom hälso- och sjukvården.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Utvecklingen av bostadsanpassningsbidraget väcker frågor även hos mig. Regeringen har också givit Boverket i uppdrag att följa upp den nya lagen. I uppdraget ska myndigheten lämna förslag på åtgärder om personer med funktionsnedsättning inte får tillgång till nödvändiga bostadsanpassningar. Det kan även innebära förslag på ändringar i lagen om bostadsanpassningsbidrag.
För att kunna lämna lagförslag till riksdagen som vilar på saklig grund behöver regeringen ett underlag som tydligt visar hur stort behovet är, vilka kostnader lagförslaget kanske kommer att medföra och hos vem kostnaden skulle uppkomma. Lars Beckman säger att det handlar om tusentals personer. Varken Boverket, Socialstyrelsen eller Sveriges Kommuner och Regioner har kunnat uppge hur många personer som är berörda. Boverket har i sitt regeringsuppdrag bland annat i uppgift att ta reda på det.
Det finns personer som av flera olika skäl lider av ensamhet och isolering i sina hem. För att stödja de personerna har kommunerna ett stort ansvar och stort handlingsutrymme. Inom ramen för socialtjänstlagen finns möjlighet att bevilja ett flertal olika insatser. I avvaktan på det underlag som behövs för att se över lagen om bostadsanpassningsbidrag finns det således möjligheter att tillgodose den enskildes behov på andra sätt. Regeringen anser därför att det bör finnas bättre lösningar än lagar stiftade på lösa grunder.
Anf. 18 Lars Beckman (M)
Fru ålderspresident! Tack, statsrådet, för svaret!
Det här är en fråga som vi debatterade vid minst två andra tillfällen förra året. Bakgrunden var den dom som kom i december 2020 som innebär att många av Sveriges funktionsnedsatta som är i behov av hjälpmedel nu sitter inlåsta i sina hem.
Domen kom alltså i december 2020. Det är möjligt att statsrådet tycker att ett år är kort tid. Men för den som sitter inspärrad i sin lägenhet i ett hyreshus någonstans är det nog en mardrömslikt lång tid.
Förändringen har inte heller kommit ur tomma intet, fru ålderspresident. Den S-ledda regeringen har sedan 2014 haft en systematik med nedskärningar på LSS, nedskärningar på stöd till Sveriges blinda och så vidare. Bilanpassningen havererade också.
Fru ålderspresident! I veckan kom faktiskt en rapport med det förskräckliga namnet Stödet som försvann - Byråkratiska hinder stoppar rätten till elrullstolar och isolerar funktionsnedsatta i sina hem. Det handlar alltså om äldre personer, som har jobbat och slitit i hela sina liv och kanske har fått en stroke, som är i behov av permobil och sannolikt bor i en lägenhet. Det här berör främst dem som bor i hyresrätter. Personen behöver en permobil, en elrullstol, och det har man ju rätt till. Sedan uppstår frågan: Var ska den förvaras? Och då har den äldre personen, som har slitit och betalat skatt i hela sitt liv och som då behöver samhällets stöd, ingenstans att förvara den.
I 25 års tid har det här funkat alldeles utmärkt: Landstinget, numera regionen, skriver ut rätten till elrullstolen - inga problem - och kommunen har då oftast tillhandahållit ett så kallat mobilt rullstolsgarage. Det har funkat i 25 år, och alla har varit nöjda och glada. Det kanske handlar om några år i livets slutskede då man behöver det här rullstolsgaraget.
Vad som hände när den här domen kom var att man sa att kommunerna inte ska skriva ut det här, och det fick en omedelbar konsekvens. Den omedelbara konsekvensen blev att det inte skrivs ut mobila rullstolsgarage. Det betyder alltså att personen har rätt till elrullstolen men inte kan få den därför att det inte finns någonstans att förvara den.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Vi kan ju tänka: Ställ den i trapphuset! Nej, det får man inte, enligt gällande regelverk. Man får inte ladda den där. Man får inte ladda den inomhus, utan den måste vara placerad någonstans. Det är därför allmännyttan har varit så engagerad i den här frågan och säger: "Vi kan inte lösa detta - vi kan inte upplåta plats." Den som bor i ägd fastighet, fru ålderspresident, kan få ett bostadsanpassningsbidrag för att bygga en friggebod eller någonting annat. Den här frågan berör primärt dem som bor i hyresrätt.
När vi hade den här debatten för ganska precis ett år sedan delade statsrådet min oro. Statsrådet skulle ha en dialog med SKR för att hitta en snabb lösning. Nu är det så, fru ålderspresident, att rapporten Stödet som försvann visar att frågan inte är löst. Det har inte hänt någonting på ett års tid. Det hjälper inte att statsrådet delar min oro, fru ålderspresident. Det hjälper inte att statsrådet avser att följa utvecklingen, fru ålderspresident, utan det som krävs är handling.
Ingen med minsta empati kan tycka att det är rimligt att personer som är i behov av permobil inte får det. Permobilen får de, men de har ingenstans att förvara den. Återigen, fru ålderspresident: Det krävs handling för att lösa den här frågan.
Anf. 19 Bengt Eliasson (L)
Fru ålderspresident! Detta är ytterligare en viktig debatt på ungefär samma tema som den förra interpellationsdebatten. Med samma tema menar jag att den enskildes behov åsidosätts och att det blir en dragkamp mellan myndigheter och beslutsfattare.
Det är otroligt olyckligt, precis som Lars Beckman beskriver i sin också i övrigt mycket välskrivna interpellation, att det är kommuner och regioner som har någon form av ekonomisk dragkamp för att peta kostnaden mellan sig - och att staten står mitt emellan dem med en lagstiftning som tenderar att inte fungera riktigt så som det är tänkt.
Intentionen i lagstiftningen är solklar: Man har rätt till hjälpmedel. Man har rätt att få dem utifrån vissa förutsättningar, och när de är uppfyllda ska man bara ha dem. Sedan har det införts en regel - egentligen av försäkringstekniska, brandtekniska, byggnadstekniska och alla möjliga och omöjliga andra skäl - om att detta hjälpmedel måste ha en säker förvaring. Det ska vara en trygg förvaring, en brandsäker förvaring och så vidare, precis som Lars Beckman har beskrivit. Kontentan av alltihop blir att den enskilde står utan. Den enskilde står utan i det här fallet hjälpmedel, vilket kan jämföras med övriga samhälleliga stöd som den enskilde kan behöva i en situation för att kunna leva ett delaktigt liv, kunna delta i samhället och komma ut.
Lösningen på den här problematiken torde vara hyfsat enkel. Det borde gå att på ett hyfsat enkelt sätt träffa en överenskommelse med berörda, det vill säga SKR i det här fallet, om hur den här frågan ska lösas. Staten borde kunna peka med hela handen och säga "Lös det!", eftersom det är den enskilde som hamnar i kläm.
Är det sedan lagstiftningsförändringar som måste till - à la bonne heure! Då får vi väl gå vidare och titta på det, och så får regeringen återkomma med en proposition. Men är det enbart så att det gäller ekonomiska förehavanden mellan kommunerna borde det kunna lösas antingen via de interkommunala överförings- och transfereringssystemen - eller genom att det läggs in en, tror jag, ganska ringa slant i det allmänna statsbidraget. Men att vi löser det är otvivelaktigt det som, ur den enskildes perspektiv, bara måste ske.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det är ju sannerligen inte acceptabelt att en enskild person hamnar i kläm därför att det är två myndigheter som inte kommer överens om vem som egentligen ska betala den slutgiltiga räkningen. Det är väl ytterst vad det handlar om, även om det sedan skylls på olika regelverk som gör att det blir omöjligt att sätta dit det där garaget. Men eftersom garaget är beroende av om den enskilde ska få hjälpmedel eller inte måste det enda acceptabla vara att lösa detta. Som ungdomarna brukar uttrycka det: Bara lös det!
Anf. 20 Marléne Lund Kopparklint (M)
Fru ålderspresident! När Högsta förvaltningsdomstolen slog fast att rullstolsgaragen efter 25 års tid inte längre ska finnas hamnade en stor grupp människor i kläm eftersom de inte var berättigade till bidrag enligt lagen om bostadsanpassning. Den omedelbara följden blev att hjälpmedelscentraler inte längre lämnade ut de elfordon som förskrivits då fordonen kräver låsbar och frostfri förvaring med laddningsmöjlighet.
Det är inte så att människor inte får fordonen, men om de inte har någonstans att ställa dem blir det ju ett problem. För alla funktionsnedsatta vars bostad saknar förvaringsmöjligheter blir det ett slags moment 22: Man får en rullstol eller en permobil, men man har ingenstans att ha den. Och vad händer då? Jo, som min kollega Lars Beckman har pratat om blir man isolerad, och livskvaliteten sänks. För en person med funktionsnedsättning påverkar det livet drastiskt.
Här kan vi se ett tydligt exempel på människor som hamnar mellan stolarna när det inte fungerar mellan regioner och kommuner. Det är i ett sådant här läge som regeringen måste gå in och agera och ta ansvar för att det ska bli rätt.
Den nuvarande lagen om bostadsanpassning syftade till att underlätta anpassning av bostäder vid en funktionsnedsättning, och den trädde i kraft i juli 2018. Detta går stick i stäv med den lagen. Jag tror inte att det var regeringens ambition att försvåra för personer med funktionsnedsättning när man gick fram med den nya lagen och såg till att den trädde i kraft. Regeringen ville med den nya lagen tydliggöra och sätta den bidragssökandes delaktighet i centrum. Man ville att det skulle höja livskvaliteten och modernisera och förenkla processen som helhet. Men efter det som hände 2020 har detta raserats.
Jag tycker att det är oerhört viktigt att regeringen går in och tittar på vad man kan göra för att förenkla. Det är nämligen inte personen med funktionsnedsättning själv som ska ta det här ansvaret. Detta är ett typexempel på det vi menar när vi säger att man måste vara frisk för att klara av att vara sjuk.
Man har inte kapaciteten att orka dra i detta. Det är ju därför vi står här i kammaren i dag och debatterar detta.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Man måste agera. Nu har det gått ett år. Det är lång tid för en person att vara isolerad och inte kunna använda de hjälpmedel som personen har rätt till.
Fru ålderspresident! Jag vill fråga statsrådet: Vad tänker ministern göra för att rådda i det här och se vad man kan göra? Hur tänker man agera från regeringens sida för att människor inte ska hamna mellan de stolar som finns? Detta är en viktig fråga för personer med funktionsnedsättning och för att deras livskvalitet ska höjas och, framför allt, bevaras.
Anf. 21 Socialminister Lena Hallengren (S)
Fru ålderspresident! I mitt första interpellationssvar försökte jag att kort beskriva att man i den dialog jag haft med såväl Boverket som Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Regioner inte kan bekräfta bilden att det här är omfattande eller att man har fått de signaler som Lars Beckman talade om.
Jag tycker att det är väldigt bra att vi fångar upp detta, även om det inte handlar om så väldigt många. Jag tycker dock att vi ska nyansera bilden lite grann, för det är viktigt att veta vad detta beror på. Det handlar om det faktum, skulle jag säga, att man får låna en elrullstol men kommer att äga sitt rullstolsgarage. En del pekar på att detta blir en problematik - man lämnar tillbaka elmoppen eller elrullstolen när man inte längre behöver den, men förvaringsgaragen tar man inte hand om. De har kommit att förfalla, vilket ju är väldigt onödigt. Detta är ytterligare ett perspektiv.
En kvinna som är handläggare av just bostadsanpassningsbidrag och som följer de här diskussionerna skrev till mig att man nu får nyttja fordonet som ett lån från regionen. Fordonet lämnas tillbaka till regionen när det inte längre behövs eller när personen avlider, vilket kanske oftast är skälet.
För att människor ska få låna detta fordon har man länge hävdat att regionen ska ställa krav på möjlighet att förvara fordonet i en viss temperatur för att batteriet ska hålla, vilket i dag inte är korrekt. Det kan möjligtvis ta lite längre tid att ladda ett batteri när det är kyligt, men med framförhållning i användandet ska det fungera alldeles utmärkt att förvara ett elfordon ute även vintertid. Tekniken med batterier har förbättrats oerhört. Elfordon förvaras utomhus i dag - ett enkelt överdrag räcker. Tillgång till ett eluttag behövs däremot.
Det finns många olika bottnar i den här frågan. Det är inte bara så att någon säger att den inte tänker förskriva ett rullstolsgarage.
DHR beskriver faktiskt - lite till skillnad mot vad Lars Beckman sa här - att det verkar vara något enklare att få tillgång till rullstolsgarage om man bor i en hyresrätt, för då har hyresvärden det ansvaret. Om man bor i en bostadsrätt kan det vara svårare att övertala och få bostadsrättsföreningen att gilla detta. Detta är DHR:s uppfattning, inte min.
Av just detta skäl har Boverket nu fått uppdraget att inte bara kartlägga utan också, om så krävs, komma med lagförslag. Är frågan sådan att det handlar om hyresrätter eller bostadsrätter? Har det att göra med boendeformen? Kan förvaringen ske utomhus? Är det så att regionen ställer för stora krav för att förskriva? Det kanske inte alls behövs ett rullstolsgarage, utan det kanske räcker att på ett annat sätt förvara fordonet väl. Ställer lagen några som helst krav på att man ska göra både och? Är det olyckligt att det handlar om lån för det ena och ett bidrag som gör att man själv äger i det andra sammanhanget?
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Särskilt som svar till Marléne Lund Kopparklint vill jag understryka att Boverket ska återkomma. De ska inte bara berätta att detta är ett problem, utan de ska kartlägga det hela. Om det finns behov av lagförslag och lagändringar ska de komma med det, för det är detta som vi behöver göra för att kunna göra eventuella förändringar.
Jag vill också säga något när det gäller den förändring som gjordes av bostadsanpassningsbidraget. Tanken med att förändra bostadsanpassningsbidraget var ju inte att man skulle minska användningen av det. Det var tvärtom så att man ville öppna upp för att bostadsanpassningsbidraget inte bara skulle användas för att anpassa en fast funktion och till exempel få rätt dörr, utan det skulle också kunna handla om att komplettera en fast funktion, till exempel med en handsändare till en dörrautomatik.
Det finns ett jättebra exempel i det hus som jag själv bor i. En av mina grannar i detta hyreshus har fått en särskild sändare. Det finns en anpassning av dörren, men hon får en handsändare som gör att det fungerar för henne specifikt. Det är viktigt att arbeta med individuella anpassningar. Det kanske inte räcker med att man kan trycka på en knapp, utan för henne behövs ytterligare någonting.
Anf. 22 Lars Beckman (M)
Fru ålderspresident! Av statsrådets svar förstår man att statsrådet aldrig har varit i närheten av en permobil. Det är ju uppenbart att statsrådet inte är ett dugg insatt i denna sakfråga.
Det kan jag ha respekt för - det är svårt. Vi som lever nära personer med funktionsnedsättning har naturligtvis en helt annan insyn än ett statsråd som står här och på fullt allvar säger att man ska sätta en permobil värd några hundra tusen kronor utanför en hyreslägenhet. Den skulle ju bli stulen första natten; statsrådet kanske har hört talas om att vi har en ökande brottslighet i Sverige.
Hur ser då fakta ut, fru ålderspresident? Från 2015 till 2019 sjönk kommunernas kostnader för bostadsanpassning med 22 procent. Var femte krona har försvunnit.
I min hemkommun Gävle har vi kunnat se många inslag i SVT Gävleborg - statsrådet kan ju googla på det. Vi har kunnat titta på William, som sitter i rullstol och som blev nekad någonting så elementärt som en dörröppnare.
Tänk dig att du har varit och handlat. Du kommer i rullstol och har med dig matkassar. Du sitter i rullstolen och ska försöka att öppna en hissdörr utan dörröppnare. Det är inte möjligt - eller det innebär i alla fall betydande svårigheter.
Fru ålderspresident! Om vi har en lagstiftning som inte funkar är det ju regeringens och statsrådets skyldighet att se till att det fungerar.
För 365 dagar sedan stod vi här och debatterade rullstolsgarage. Statsrådet lovade då - hon kan gå tillbaka och läsa sina egna ord i protokollet - att hon skulle hitta en snabb lösning med SKR.
För den enskilde spelar det naturligtvis ingen roll om man äger rullstolsgaraget eller får låna det. Det spelar ingen roll om det är kommunen eller regionen som betalar. Men att bli utan rullstolsgaraget har en väldigt stor betydelse. Det betyder att man sitter instängd i sin lägenhet; det är mest lägenheter vi pratar om.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
För mig spelar det ingen roll om det handlar om 1, 100, 1 000 eller 5 000 personer i Sverige. Om det är en person som sitter instängd på grund av en bristande lagstiftning borde det räcka för att frågan skulle lösas. Men om vi tittar på de nedskärningar som skett i detta stöd sedan lagförändringen kom ser vi att det är en dramatisk nedskärning av insatsen bostadsanpassning.
När man pratar med de företag som är i denna bransch får man en ganska god uppfattning om hur många det rör sig om. Jag skulle påstå att det är närmare tusentals än hundratals. Detta måste få en lösning, för det är ju människor vi pratar om.
I den rapport som kom från branschföreningen finns en rad exempel runt om i Sverige.
Ett exempel i rapporten gäller en äldre man, boende i en mindre mellansvensk kommun, med långt utvecklad cancer. Han fick besked från regionen om att hans elrullstol skulle återtas förutsatt att han inte inom en viss tid tillsåg att det fanns förvaring, vilket kommunen meddelade att det var meningslöst att ansöka om.
Ett annat exempel gäller en kvinna som bodde i en storstad och var innehavare av en elrullstol samt ett rullstolsförråd. Hon ansökte om förnyad plats för sitt förråd något hus längre bort vid byte av lägenhet inom det kommunala fastighetsbolaget. Hon fick nej från fastighetsägaren med hänvisning till aktuell dom. Effekten blev att hon nu sitter i sin nya lägenhet utan elrullstol, då hon tvingades till återlämning eftersom hon saknade förvaring.
Fru ålderspresident! Den här rapporten är full av exempel. Frågan måste få en lösning. Det är 365 dagar sedan statsrådet senast lovade en lösning. När bedömer statsrådet att Sveriges funktionsnedsatta ska kunna lämna sina lägenheter?
Anf. 23 Bengt Eliasson (L)
Fru ålderspresident! Tack, statsrådet, för svar och diskussion!
Detta är ju en grundläggande och viktig fråga. Det är ju ofta som just funktionsnedsattas möjligheter och rättigheter hamnar mitt emellan myndigheters beslutskompetenser och mitt emellan i diskussioner om vem som ska ta kostnaderna eller bära ansvaret.
Detta är ju ganska besvärande. Jag tror att också statsrådet i samband med sina resor och dialogmöten träffar många personer som ständigt upplever att de hamnar mitt emellan och som varje dag har känslan att det är deras liv som hamnar mitt emellan alla viktiga diskussioner, fina ord, lagstiftningar och regelverk. Att leva under den pressen och stressen innebär naturligtvis en oerhört utsatt situation.
I början av 2000-talet var jag ansvarig för hjälpmedelsförsörjningen hemma i Halland. Förskrivningen av elrullstolar och elektriska förflyttningshjälpmedel accelererade ganska mycket under de fyra år då jag hade det direkta driftsansvaret. Då var den stora frågan om hemförsäkringen täckte skador på hjälpmedlet eller inte. Med en del försäkringsbolag visade det sig att den inte gjorde det. Frågan var också hur elen skulle dras fram för laddningsmöjligheter. Det där löste vi. I och med att Halland har en god samverkan mellan kommuner och region löste vi detta i god dialoganda, och regionen betalade till syvende och sist för de här olika insatserna.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Men nu löses det inte. Därför kvarstår frågan till statsrådet: Vad avser statsrådet att göra för att lösa ut de här viktiga frågorna?
Anf. 24 Marléne Lund Kopparklint (M)
Fru ålderspresident! Jag har av socialministern fått svaret att man nu ska vänta på en rapport. Men till dess då? De här personerna, som sitter i sina lägenheter och inte kommer ut med hjälp av sina hjälpmedel - hur ska de hanteras? Vilken dialog kommer socialministern att föra med kommunerna och regionerna i den här frågan, så att man löser den temporärt tills rapporten kommer fram?
Här kan man verkligen prata om det socialdemokratiska klassamhällets mönster, som man i denna fråga helt uppenbart vill bevara och till och med förstärka. Man skapar en underklass bestående av utsatta människor med funktionsnedsättning när man gör på detta sätt.
Sedan kan man fråga sig varför den här olyckliga situationen har uppstått. Vad är anledningen till att ingenting har hänt under det här året? Vad sitter man och väntar på? Det kan jag tala om. Det är ingen som verkar vilja agera. Ingen verkar vilja ta ansvar för situationen. De som drabbas är personer med funktionsnedsättning, som hela tiden hamnar mellan stolarna och som redan i dag är utsatta i vårt samhälle. Deras livskvalitet sänks och drabbas.
Jag vill ha ett svar av socialministern på hur hon kommer att agera här och nu för de här personerna.
Anf. 25 Socialminister Lena Hallengren (S)
Fru ålderspresident! Först vill jag ge svar till Bengt Eliasson om hur vi ska lösa ut frågan. Då går jag tillbaka till det som jag beskrev i mitt interpellationssvar. När Boverket får ett uppdrag är det för att de ska se över problematiken. Det finns ju företrädare i den här debatten som är helt övertygade om att man vet allting om vad detta beror på och om vad man skulle kunna göra åt det. Frågan är mer komplex än så. När Boverket har en uppfattning om hur det ser ut ska de komma med lagförslag om detta krävs.
Lars Beckman säger att det inte spelar någon roll om det är 1, 100 eller 1 000. Det håller jag med om. Men om man ska ändra lagen måste man veta vad det här beror på. När enskilda drabbas kanske det inte gynnar saken att man ändrar lagstiftningen. Då är det ju tillämpningen och tillsynen som det handlar om. Hur ser man till att man får lika tillämpning av lagstiftningen?
Det är ju inte så att det inte sker några förskrivningar. Till exempel förskrevs 5 888 elrullstolar under 2020. Det säljs också rullstolsgarage. Frågan är: Varför händer detta i vissa fall? Bilden är nämligen inte att det aldrig händer. Jag vill verkligen understryka - det är ett svar till Marléne Lund Kopparklint också - att man måste veta vad problemet är för att kunna åtgärda det.
Jag vänder mig mot uttrycket "vänta på en rapport". Om någonting ska kunna göras och om man vill ändra lagstiftningen handlar det om att ha lagförslag redo att remittera och lägga fram i den här kammaren. Det kommer vi att göra om så krävs.
Anf. 26 Lars Beckman (M)
Fru ålderspresident! För ett år sedan, för 365 dagar sedan, lovade statsrådet en snabb lösning. Nu står vi här ett år senare. Ingenting har hänt.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Jag ska ta ett exempel till ur den här rapporten: "I januari 2021 blev du kontaktad av en av mina patienter som tillsammans med mig har kämpat i 3 år för att få en el-rullstol förskriven och utlämnad, men som inte fick eftersom hon fick avslag på sina bostadsanpassningsansökningar om rullstolsgarage. Jag arbetar inom primärvården och genomför omfattande och resurskrävande bedömningar innan el-rullstol förskrivs samt skriver omfattande bostadsanpassningsintyg som inte leder någonvart då kommunen avslår dem. Detta är något som vi har gemensamt runt om i Sverige. Det måste bli en lagändring för att det ska bli lika över hela landet och för att våra bedömningar, våra intyg, men framför allt de som verkligen är i behov ska få de hjälpmedel som de är berättigade till utan ytterligare hinder på vägen."
Det borde inte finnas någon som helst åsiktsskillnad mellan partierna i en sådan här fråga. Det är en anständighetsfråga, fru ålderspresident - de personer som behöver hjälpmedel ska få dem, och när man vet att ett sakområde inte funkar löser man det. Vi har omfattande kontakter och dialoger med SKR, hörde vi statsrådet säga i en annan interpellationsdebatt. Men om man har de här omfattande dialogerna med SKR, hur kommer det sig då att man inte har prioriterat att Sveriges funktionsnedsatta får hjälpmedel? Det borde vara en anständighetsfråga, fru ålderspresident, att hitta en lösning på det här.
Om några veckor kommer det en rapport från branschorganisationen. Där kommer man att kunna se vilka likheter och skillnader det finns i kommunernas beviljande av bostadsanpassningsbidrag. Finns det stora skillnader även i år faller frågan på regeringen.
Anf. 27 Socialminister Lena Hallengren (S)
Fru ålderspresident! Jag missade en kommentar till det som sas tidigare om det här med varför bostadsanpassningsbidraget har minskat. Detta har Lars Beckman - tror jag det var som nämnde det - rätt i. Då är det viktigt att veta att anpassningar på särskilda boenden, något som görs i ganska stor utsträckning, inte längre omfattas av bostadsanpassningsbidraget; kommunen får finansiera detta via sin ordinarie budget när man bygger fastigheter eller ska renovera. Det är en av orsakerna. Det är alltså inte givet att färre hjälpmedel förskrivs. Annars kan jag hålla med om att 20-22 procent vore ganska häpnadsväckande.
Mitt svar till Lars Beckman och alla som lyssnar på debatten är att om vi ska ändra lagen, vilket Lars Beckman antyder, krävs det ett underlag. Det underlaget räknar vi med att kunna få av Boverket om man gör den bedömningen. Men jag tycker att det hade varit rimligt att inte bara beskriva frågan som att man inte får hjälpmedel förskrivna. Det förskrivs hjälpmedel hela tiden. Det gäller ju att identifiera vilka brister det finns, så att vi inte vidtar åtgärder som försvårar i andra änden. Jag tror att Lars Beckman förstår vad jag menar.
Med anledning av att jag läste upp lite grann ur ett brev som jag fått från en kvinna som är handläggare av bostadsanpassningsbidrag och elrullstolar vill jag säga att frågan kanske är lite mer komplex än vad Lars Beckman ibland vill beskriva den som i talarstolen. Det behöver jag som statsråd ta hänsyn till, särskilt om jag skulle ta initiativ till att förändra en lagstiftning.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.