Nationellt samordnad luftburen ambulanssjukvård
Interpellation 2010/11:37 av Svantorp, Gunilla (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2010-11-04
- Anmäld
- 2010-11-04
- Sista svarsdatum
- 2010-11-18
- Besvarad
- 2010-11-18
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 4 november
Interpellation
2010/11:37 Nationellt samordnad luftburen ambulanssjukvård
av Gunilla Svantorp (S)
till socialminister Göran Hägglund (KD)
Den 28 juni 2007 tillkallades den särskilda utredaren Leni Björklund med uppdrag att utföra en översyn av den offentliga sektorns användning av helikopterresurser. Leni Björklund överlämnade betänkandet Helikoptern i samhällets tjänst (SOU 2008:129) i december 2008.
I utredningen finns ett delavsnitt som berör frågan om luftburen ambulanssjukvård, ett område som tidigare har varit föremål för utredning hela 58 (!) gånger.
Utredningen konstaterar bland annat att den luftburna ambulanssjukvården är svagt integrerad. Det finns ingen central samordning och endast 7 av 21 landsting har i dag en egen resurs. Det finns stora områden i Sverige i dag som inte täcks av nuvarande system. Ett sådant område är mitt eget län, Värmland, där det i dag saknas möjlighet till ambulanshelikopter för primäruppdrag, något som i förlängningen leder till en ojämlikt fördelad hälso- och sjukvård. Att ha tillgång till en luftburen ambulanssjukvård borde ju vara en nationell rättighet för att skapa den trygghet som behövs för invånarna oavsett var i landet man bor eller befinner sig.
Utredningen lämnar ett flertal åtgärdsförslag till regeringen.
Det är snart två år sedan utredningen överlämnades och mina frågor till socialministern är följande:
- Vilka åtgärder kommer socialministern att vidta för att tillse att den 59:e utredningens förslag nu går över i verkställighet?
- När avser socialministern att presentera en tidsplan och ett finansieringsförslag för att förverkliga utredningens intentioner om behovet av ett väl fungerande och integrerat system för luftburna ambulanstransporter som en viktig strategisk resurs för sjukvården?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:37
Webb-tv: Nationellt samordnad luftburen ambulanssjukvård
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:17 Torsdagen den 18 novemberProtokoll 2010/11:17 10 § Svar på interpellation 2010/11:37 om nationellt samordnad luftburen ambulanssjukvård
Protokoll från debatten
Anf. 111 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Gunilla Svantorp har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att tillse att Helikopterutredningens förslag går över i verkställighet och när jag avser att presentera en tidsplan och ett finansieringsförslag för att förverkliga utredningens intentioner om behovet av ett väl fungerande och integrerat system för luftburna ambulanstransporter som en viktig strategisk resurs för sjukvården.
Varje landsting har enligt hälso- och sjukvårdslagen det övergripande ansvaret för hälso- och sjukvården inom sitt område. I det ansvaret ingår bland annat att landstingen ska svara för att det finns ändamålsenliga ambulanstransporter. Det finns inte något närmare angivet krav på om transporterna ska ske på väg eller i luften utan det väsentliga är att landstingen även i detta led av vårdkedjan uppfyller lagens krav på en god vård.
Ett antal landsting har sett ett behov av luftburna ambulanstransporter medan andra landsting av olika skäl har gjort bedömningen att ambulanstransporter på väg är tillräckliga. I vissa fall har dessa landsting nyttjandeavtal med de landsting som förfogar över luftburna ambulansresurser.
De nuvarande förhållandena skiljer sig därmed inte från hälso- och sjukvården i övrigt. För att kunna ge en vård av hög kvalitet samtidigt som resurserna utnyttjas effektivt förutsätts i många fall samarbete landstingen emellan och att man använder varandras resurser. Detta sker i dag inom en rad frågor på hälso- och sjukvårdens område utan att staten styr samordningen eller finansierar vården.
Jag kan inte se att denna fråga, som gäller struktur och organisation av transporter inom hälso- och sjukvården, skiljer sig från övrig hälso- och sjukvård på ett sådant sätt att det skulle motivera att vi frångår landstingens ansvar för att styra och finansiera hälso- och sjukvården.
Helikopterutredningen skisserade flera alternativ till hur landstingen ytterligare kan öka sin samordning när det gäller luftburen ambulanssjukvård. Utredningen gjorde bland annat bedömningen att landstingen gemensamt kan bilda bolag för att samordna offentlig upphandling av tjänster för luftburen ambulanssjukvård. Genom bolaget skulle landstingen även kunna samordna planeringen av sekundärtransporter, utbildning och uppföljning av verksamheten.
Jag välkomnar att landstingen i större utsträckning än i dag genomför en samordning av den luftburna ambulanssjukvården och jag delar utredningens bedömning att det inte finns några formella hinder mot detta.
Anf. 112 Gunilla Svantorp (S)
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, även om jag inte är särskilt nöjd med det.
Jag konstaterar att det här är en fråga som många har arbetat med i många år. Det är en fråga som har krävt stor utredningskompetens, många sammanträden och mycket tid - tid som kostar pengar. Man kan fråga sig varför utredningar tillsätts om regeringen ändå inte tänker göra något åt utredningarnas slutsatser.
Den utredning som jag har ställt frågor om,
Helikoptern i samhällets tjänst
, som överlämnades i december 2008 och som är ett gediget utfört arbete har lämnats åt sitt öde. Jag undrar naturligtvis varför.
Utredningen är, som sagt, gedigen. Man kan ta del av historien kring tidigare utredningar i frågan. Man kan ta del av tankar kring funktioner, personal och medicinskteknisk utrustning i helikoptrarna. Man får en bra bild av omvärldens syn på luftburen ambulanssjukvård.
I dag är det landstingen som är ansvariga för ambulanstransporter i Sverige, oavsett hur de utförs. Det regleras i hälso- och sjukvårdslagen, som statsrådet så riktigt säger. Det är säkert också anledningen till att det ser så olika ut i olika landsting. I dag finns det ambulanshelikoptrar i sju landsting. Ytterligare två landsting har avtal med Sjöfartsverket om att använda SAR-helikoptrarna för ambulansuppdrag.
Nu finns vi riksdagsledamöter här i riksdagen för att pröva lagarna. Är de rätt? Behöver något ändras? Saknas någon lag? När det handlar om ambulanstransporter och hur de ska regleras i lagen kanske vi har kommit till den punkt där vi behöver ändra i lagen. Det är det som jag tycker att vi behöver diskutera. Det är en av anledningarna till att jag ställde interpellationen.
Frågan handlar mycket om jämlikhet. Kan vi verkligen fortsätta att tillåta att omhändertagandet vid akuta sjukdomstillstånd eller olycksfall ser olika ut beroende på hur landstingen har valt att ordna sin ambulanssjukvård, att det är en självklarhet att vissa människor beroende på var de bor eller var de befinner sig lever med tryggheten att om något händer kommer en helikopter och tar dem med till bästa vårdnivån medan andra människor får leva i otryggheten att veta att det kan ta lång tid innan de hamnar på rätt vårdnivå?
I svaret säger socialministern att utredningen skisserade flera alternativ till hur landstingen ytterligare kan öka sin samordning när det gäller luftburen ambulanssjukvård. Det stämmer inte riktigt med vad det står. Förslaget är att inrätta ett nationellt bolag för luftburen ambulanssjukvård som ägs gemensamt av staten och Sveriges Kommuner och Landsting.
Mina frågor till statsrådet kvarstår. När kommer statsrådet att se till att utredningens förslag övergår i verkställighet? Varför vill inte statsrådet att staten ska delta i bildandet av ett nationellt råd?
Anf. 113 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Det finns en lång rad principiella frågor att diskutera i sammanhanget. Vad är statens ansvar inom hälso- och sjukvården och vad är landstingens ansvar? Hittills har vi haft den gemensamma uppfattningen att det är landstingen som har ansvaret. Det är de som organiserar sig, och det är de som svarar gentemot sina medborgare för att säkra en god och väl fungerande hälso- och sjukvård.
På ett antal områden har staten ett ansvar. Det handlar bland annat om lagstiftning. Det handlar om att vi på vissa områden använder våra myndigheter för att få ett visst mått av styrning, till exempel när det handlar om nationella riktlinjer, forsknings- och utvecklingsarbete. Det kan ibland handla om att initiera arbeten så att de fungerar som en katalysator för att förstärka eller initiera en utveckling på ett visst område.
Jag tror inte att vi ska förstatliga svensk hälso- och sjukvård. Med det följer att det sannolikt alltid kommer att finnas vissa skillnader mellan landstingen. En del av skillnaderna är acceptabla och kloka. Det handlar om olika förutsättningar. I andra fall är skillnaderna sådana att de behöver motverkas. Det kan handla om sådant som leder till att man inte får vård på lika villkor.
Vilken är den mest effektiva nivån för att organisera sjuktransporter? Är det på landstingsnivå eller på statlig nivå? Min slutsats kan inte bli annat än att det mest effektiva sättet att organisera detta är genom att landstingen, som också har ansvar för de övriga delarna av hälso- och sjukvården, också svarar för transporterna i samband med sjukfall. Det är helt enkelt anledningen till att vi inte har velat gå vidare med förslagen. Man ska också minnas att det här var Försvarsdepartementets utredning där en del av det här handlade om sjuktransporterna. Den här utredningens förslag har säkert kommit till nytta i många olika avseenden.
En viktig information i sammanhanget kan också vara att enligt uppgift har SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, själv startat ett projekt där man tar hänsyn till förslagen, eller åtminstone bygger delvis på förslagen, i utredningen för att ta fram ett underlag för beslut om samverkan när det gäller luftburen ambulansverksamhet mellan olika aktörer. Det här ska slutrapporteras till landstingsdirektörerna i juni 2011, om ungefär ett halvår. Jag tror att det är en klok och bra ordning att landstingen som är ansvariga för detta också tar ansvar för att lösa detta på ett ändamålsenligt sätt. Jag tror att det är det bästa sättet att åstadkomma de snabba och effektiva transporter som naturligtvis är en viktig del av svensk hälso- och sjukvård.
Anf. 114 Gunilla Svantorp (S)
Herr talman! Det var ett mångordigt svar men inte direkt på vad jag hade frågat om. Som statsrådet mycket riktigt sade är det här en utredning som kanske handlar lite om den luftburna ambulanssjukvården och mycket mer om annat, men vi har ändå haft 58 andra utredningar som har handlat om ambulanssjukvård genom åren. Frågan är väl utredd. Varför starta en ny utredning om man ändå inte tänker bry sig om utredningens slutsatser?
Om man läser utredningen får man en god bild av hur andra länder har tänkt i frågan. Jag tänker främst på våra närmsta grannländer, framför allt Norge. I Norge har staten sedan 1988 tagit ett nationellt ansvar och genom statsbudgeten finansierat upphandlingen av helikoptrar. Staten är en aktiv ägare och ställer stora krav på flygsäkerheten i upphandlingarna. I Norge har man i dag elva baser och 12 helikoptrar, och uppdraget är att ha en anspänningstid på högst 15 minuter. Det viktigaste uppdraget är att flyga direkt ut på skadeplats, hämta hem patienten och sedan flyga till rätt vårdnivå. Man har i dag ett bolag som ägs av de fyra statliga sjukvårdsregionerna. Uppdraget är att upphandla och kvalitetssäkra ett system.
I Finland arbetar man just nu med att bygga upp ett liknande system som det Norge har. Tanken är att länderna ska samverka. Båda länderna har också uttryckt att de vill ha en samverkan med Sverige i frågan.
Även i Sverige händer saker, precis som du sade, på SKL. I mitt eget län, Värmland, har man just gjort en genomgripande utredning för att undersöka behovet av luftburen ambulanssjukvård. Slutsatsen blev att det är angeläget att snarast införa en läkarbemannad ambulanshelikopter och läkarbil med stationering i länet - detta för att man vet att det ger stora medicinska vinster i form av minskad dödlighet och sjuklighet.
Statsrådet hänvisade i sitt svar till att landstingen samverkar och använder varandras resurser utan att staten styr samordningen. Det poängterade statsrådet också alldeles nyss. Men det är en sanning med modifikation. Vi har ändå något som heter rikssjukvård. Det var något som tillkom på statens initiativ därför att man såg att man inte kunde ställa kravet på att alla landsting kunde upprätthålla egen kompetens, erfarenhet och utrustning. Därför ändrade man i lagen och beslutade om att vissa saker i hälso- och sjukvården ska definieras som rikssjukvård för att garantera hög kvalitet och för att vara kostnadseffektiv. Jag menar att det bör finnas samma intresse från statens sida även i denna fråga. Självklart måste det vara kostnadseffektivare att äga ett bolag tillsammans, landsting och stat, och där ha den kompetens som behövs, än att varje landsting för sig ska bygga upp kompetens på egen hand för dyra pengar.
Herr talman! Med tanke på den ändrade lagen om rikssjukvård, varför detta intetsägande svar om luftburen ambulanssjukvård?
Anf. 115 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! Gunilla Svantorp använder som ett argument att frågan har utretts många gånger och därför borde förslagen genomföras. Men det är självklart inget argument. Det gäller om man har goda förslag som innebär förbättringar och där staten behöver vara med. Vår bedömning är att staten inte behöver vara med. Det är inte en fråga om det ska finnas ambulanshelikoptrar eller inte, utan det handlar om att de ska finnas där det är ändamålsenligt. Men det här kan landstingen göra själva.
Parallellen med Norge fungerar inte heller eftersom staten har en helt annan roll i det norska hälso- och sjukvårdssystemet än vad den har i Sverige. När det gäller rikssjukvården undrar Gunilla Svantorp om det ska vara varje landsting för sig eller om staten och landstingen ska agera tillsammans. Jag tycker ingendera. Landstingen tillsammans klarar frågan själva. Staten ska gripa in där vi tror att det har ett mervärde och vi tror att det leder till klara förbättringar. Det som landstingen kan ta ansvar för själva och själva ska finansiera ska de också göra. Det skulle naturligtvis vara en poäng om man tänker sig att tillföra ytterligare pengar för att staten ska ta det ekonomiska ansvaret. Men några sådana förslag har jag inte sett i riksdagen från något parti. Det är naturligtvis en legitim ståndpunkt att driva. För vår del tycker vi att det här är en del av landstingens ansvar, och de har helhetsansvaret när det gäller hälso- och sjukvården.
Anf. 116 Gunilla Svantorp (S)
Herr talman! Jag kan konstatera att vi har helt olika åsikter i frågan. Inför valet 2010 tillsattes olika grupper i olika partier som jobbade med olika frågor. I Alliansen tillsattes en sjukvårdsgrupp som bland annat kom fram till följande i sin rapport: Möjligheterna att få god vård i tid ska inte vara beroende av om du är man eller kvinna, ung eller gammal, infödd eller inflyttad till Sverige, har högre eller lägre utbildning eller inkomst, och inte heller var i landet du bor. Vård måste ges på lika villkor. Så är det tyvärr inte alltid i dag. En av de viktigaste utmaningarna är att säkerställa en rättvis och jämlik vård.
Det håller jag med om - det är en viktig utmaning.
Hur tänker statsrådet arbeta för att säkerställa att kravet från den egna arbetsgruppen på att vård ska ges på lika villkor blir verklighet? Eller ska rapporten från den egna arbetsgruppen också stoppas i en byrålåda någonstans och glömmas bort?
När jag läser gamla interpellationsdebatter ser jag att även Alliansens riksdagsledamöter har varit oroliga och bekymrade. Så sent som förra året skrev Nina Larsson, FP, en motion med rubriken
Inför en rikstäckande ambulanshelikopterresurs
. Barbro Westerholm, också FP, har haft en interpellationsdebatt med statsrådet i frågan. Det är två exempel, och det finns många fler. Det visar att det är många som är bekymrade och inte nöjda med den lösning som finns i dag.
Herr talman! Det duger inte att bara konstatera att luftburen ambulanssjukvård är hälso- och sjukvårdens eget ansvar - inte när vi vet att det ser så olika ut i landstingen. Det är väldigt bra att SKL och landstingen själva nu har startat det här arbetet, men jag måste få ställa frågan till statsrådet: Hur tänker staten delta i den utredningen? Tänker staten delta i den utredningen?
Anf. 117 Göran Hägglund (Kd)
Herr talman! När det gäller frågan om jämlik vård är det en av de absolut viktigaste saker som vi jobbar med under den här mandatperioden. Det handlar om att vi genom mätningar av kvaliteten, genom så kallade öppna jämförelser, bättre ska kunna se när vården inte lever upp till kravet att den ska vara jämlik i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen. Vi ska kunna få vård på lika villkor i hela Sverige.
Med det leder inte till den absoluta slutsatsen att det är staten som ska sköta helikopterverksamheten i Sverige, utan ansvaret för vården ska fortfarande ligga på landstingen. Vi ska där det finns skäl för det arbeta med att se till att få ännu bättre jämförelsematerial, alltså mäta och jämföra för att landstingen ska förbättra. På ett antal områden fordras det riktlinjer, och det är Socialstyrelsens roll att se till att de utfärdas. Men slutsatsen av detta måste inte med nödvändighet bli att det är staten som ska svara för helikopterverksamheten.
Som jag nämnde genomför SKL ett arbete, och det sker delvis mot bakgrund av
Helikoptern i samhällets tjänst
. Men det är inte en utredning i vanlig mening, utan det är ett projekt som syftar till att ta fram beslut som ska kunna leda till samverkan mellan olika aktörer när det gäller luftburen ambulansverksamhet.
Jag tycker att det är det rätta att landstingen, som har ansvaret för vården i alla olika delar, också ska ha ansvaret för att transporterna fungerar på det mest ändamålsenliga sättet över hela landet. Alla ska kunna känna sig trygga med att man snabbt kommer till doktorn när det behövs.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.