nordiskt samarbete

Interpellation 2000/01:372 av Jonsson, Elver (fp)

den 6 april

Interpellation 2000/01:372

av Elver Jonsson (fp) till statsrådet Leif Pagrotsky om nordiskt samarbete

Det nordiska samarbetet bygger på en genuin värdegemenskap mellan fem länder och tre självstyrande områden i Norden. Det nordiska samarbetet är unikt i världen genom sin stabilitet, folkliga förankring och legitimitet. Styrkan i det nordiska samarbetet bygger inte minst på att det vilar på omfattande nätverk på alla nivåer. Det politiska samarbetet mellan regeringarna och inom Nordiska rådet har sin motsvarighet på kommunal nivå genom vänortssamarbetet och andra organisationer med lång tradition på gränsöverskridande verksamhet på folklig nivå genom Föreningen Norden.

Trots att samarbetet inom Norden i dag är väl utvecklat finns fortfarande en rad hinder för ett väl fungerande mellanfolkligt samarbete i gränsregionerna. Väl fungerande gränsrutiner är nödvändiga för såväl norska som svenska gränsregioner som ofta har en infrastruktur av glesbygdskaraktär. I Nordiska rådet har problemen för dem som bor på ena sidan om en nordisk gräns och arbetar på den andra varit som en följetong i decennier. Oftast har det gällt skatteproblem när man haft inkomst på ena sidan gränsen och varit folkbokförd på den andra. Det har också gällt problem med beskattning av fastigheter och fordon.

Den sammansmältna Öresundsregionen är ett framgångsrikt exempel på nordiskt samarbete som också visat på behovet av samordning. Informationskontoret i Malmö har nu samlokaliserat Region Skåne, skatte- och försäkringskassa samt arbetsförmedlingar och länsstyrelsens aktuella organ.

Under 1990-talet har klimatfrågan blivit alltmer viktig också för ländersamarbetet. Hur ska vi kunna genomföra insatser som minskar koldioxidutsläpp och samtidigt hävda rationella kostnader? Nord-Els erfarenheter och den pågående nordiska energiforskningen i samarbete borde nu kunna ge svar på möjligheter att optimera behovet av god miljö och hanterlig ekonomi.

Ett viktigt instrument för såväl språklig som kulturell förståelse är möjligheten att se varandras public service-kanaler. Detta är just nu en av de mest brännande frågorna inom det nordiska samarbetet.

Vid Nordiska rådets session i Reykjavik i november 2000 aktualiserades frågan om det nordiska TV-samarbetet. Många uttryckte oro över vad som händer vid övergången från analoga till digitala sändningar. Innebär den nya tekniken tvärtemot alla tidigare löften från de nordiska regeringarna en försämring och inte en förbättring av möjligheterna att se grannlands-TV? Liksom så många gånger förr utlovade ansvariga ministrar vid sessionen snabba åtgärder för att säkerställa fortsatta sändningar av grannlands-TV även i det digitala marknätet och för en ökad distribution av TV-program i hela Norden.

TV-frågan är inte bara en angelägenhet för folk i gränsbygder eller för språkliga minoriteter utan har ett stort allmännordiskt intresse. Målet måste vara att vi kan se public service-TV från alla nordiska länder i hela Norden. I och med digitaliseringen kommer möjligheten att se varandras TV-program att begränsas om inte särskilda tillstånd ges. Tekniken för att sända finns men för detta krävs särskilda avtal. Det är viktigt att de nordiska länderna är beredda att säkerställa fortsatt grannlands-TV i det digitala marknätet och använder den nya tekniken till ökad distribution av public service.

I en rapport från Europaparlamentet @ Utvecklingen av marknaden för digital television i Europeiska unionen @ noteras att en inre marknad för TV-tjänster, "television utan gränser" inte genomförts i Europa på grund av begränsningar i upphovsrättsliga avtal och skillnader i tekniska standarder som används för sändningar. Enligt rapporten har direktivet om television utan gränser utgjort ett av Europaparlamentets viktiga mål under de senaste åren men de upphovsrättsliga bestämmelserna förorsakar vissa spänningar med avseende på detta direktiv.

Medborgare i andra medlemsstater kan inte lagligen abonnera på utländska plattformar eftersom dessa inte innehar rättigheterna för medlemsstaten i fråga. I dag säljs rättigheter för sändningsverksamhet endast på nationell nivå. Därför kan personer som bor utanför ett land inte abonnera på TV-tjänster från en annan medlemsstat än den de bor i, oavsett om det är gratis sändningsverksamhet eller avgiftsbelagda TV-operatörer.

Rapporten pekar på vikten av att verka för en inre marknad för digital-TV och menar att strikta nationella avtal om upphovsrätt inte får utgöra hinder för en television utan gränser. Rapporten menar att en gemensam inre marknad måste genomföras för digital-TV så att personer som är bosatta inom EU kan abonnera på tjänster som är tillgängliga i samtliga medlemsstater och att den enda begränsningen bör vara indelningen i sändningsområden. Problemen är alltså delvis desamma på europeisk nivå som på nordisk. På nordisk nivå borde vi därför kunna visa att man kan gå i bräschen för att lösa detta i förhoppning att kunna nå en bredare europeisk lösning.

År 2001 är det europeiska språkåret. Arrangörer är EU och Europarådet. Önskan är att uppmärksamma det positiva med språklig mångfald. Arrangörerna vill väcka frågor kring språkets roll i människors liv, hur språket påverkar vår kultur, vår identitet och vårt tänkande. Dessutom är ett av målen med året att motivera ungdomar och vuxna att lära sig fler språk.

Mot denna bakgrund vill jag fråga den nordiska samarbetsministern Pagrotsky:

1.Vad avser statsrådet att göra för att undanröja "vardagshinder" för de nordiska medborgarna som t.ex. olikheter i skatte- och försäkringsvillkor och därigenom underlätta det gränsöverskridande samarbetet inom Norden?

2.Vad avser statsrådet att göra för att den segdragna frågan om att säkerställa fortsatta sändningar av grannlands-TV i det digitala marknätet ska kunna ordnas?

3.Vad avser statsrådet att göra för att den nya tekniken används till fullgod distribution av public service och därmed få till stånd en nordisk marknad för digital-TV?