Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Ofinansierade skattesänkningar

Interpellation 2008/09:350 av Johansson, Lars (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2009-02-20
Anmäld
2009-02-20
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2009-03-10
Sista svarsdatum
2009-03-13
Besvarad
2009-04-21

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 20 februari

Interpellation

2008/09:350 Ofinansierade skattesänkningar

av Lars Johansson (s)

till finansminister Anders Borg (m)

Skatter, skatteregler och skattesatser bör löpande utsättas för omprövningar, men allas vår gemensamma välfärd måste finansieras. Det bästa är att finansiering sker solidariskt genom skatter och att det finns progressiva element i beskattningen. De med högre inkomster och större ekonomiska tillgångar kan betala mer i skatt än de med lägre inkomster och med små eller inga ekonomiska tillgångar. Dessutom bör skattesystemet omfördela utifrån den enskildes livssituation och ålder. Den som är sjuk, arbetslös eller som blivit pensionerad är i en sämre inkomstsituation och ska därför åtminstone inte ha högre skatt än då denne eller denna yrkesarbetar.

Från årsskiftet gäller ett tredje steg i jobbskatteavdraget (inklusive sänkt skiktgräns) till en kostnad av 15 miljarder för år 2009.

Den växande arbetslösheten gör att statsfinanserna utvecklas åt fel håll och genom tidigare genomförda skattesänkningar undergrävs välfärdens finansiering. Redan under 2007 bröt statsrådet sitt löfte att inte genomföra ofinansierade skattesänkningar genom att bara en tredjedel av kostnaden för sänkningen av förmögenhetsskatten finansierades i propositionen Slopad förmögenhetsskatt m.m. (prop. 2007/08:26).

De skattesänkningar som genomförs 2009 saknar finansiering. När regeringen senast reviderade sina prognoser, den 16 december 2008, räknade statsrådet med ett underskott på 45 miljarder 2009 och 37 miljarder 2010. Riksgälden räknade i sin prognos den 15 januari med ett budgetunderskott på i storleksordningen 90 miljarder kronor 2009 och 65 miljarder kronor 2010. En mer genomarbetad prognos av Riksgälden kommer den 4 mars.

Skattesänkningar kan i likhet med ökade statsutgifter förvisso motiveras av konjunkturskäl, men de som nu genomförs har inte utarbetats som delar av en konjunkturstimulerande politik och de torde få ringa effekt på sysselsättningen. I stället är de uttryck för en oansvarig ekonomisk politik som också syftat till att öka klyftorna i Sverige.

Mina frågor är:

1. Avser finansministern att verka för fler ofinansierade skattesänkningar under 2009, och hur ska budgetunderskottet hanteras?

2. Planerar finansministern fler ofinansierade skattesänkningar även för år 2010 som ska finansieras genom upplåning och därmed ökad statsskuld?

Debatt

(18 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:350, Ofinansierade skattesänkningar

Interpellationsdebatt 2008/09:350

Webb-tv: Ofinansierade skattesänkningar

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Anders Borg (M)
Anf. 70 Anders Borg (M)
Fru talman! Lars Johansson har frågat mig om jag avser att verka för fler ofinansierade skattesänkningar under 2009 och hur budgetunderskottet ska hanteras, samt om jag planerar fler ofinansierade skattesänkningar även för år 2010 som ska finansieras genom upplåning och därmed ökad statsskuld. Raimo Pärssinen har frågat mig vilken fördelningspolitik jag vill uppnå för år 2009 genom ofinansierade skattesänkningar och om jag planerar att ta initiativ till fler ofinansierade skattesänkningar även för år 2010 och vilken fördelningspolitisk profil jag i så fall avser att ge dem. Jag väljer att besvara interpellationerna gemensamt, eftersom båda berör regeringens skattepolitik för 2009 och 2010. Ordning och reda i de offentliga finanserna är en grundförutsättning för en långsiktigt hållbar ekonomisk politik. Det är viktigt att värna de offentliga finansernas stabilitet och långsiktiga uthållighet samt att kommande underskott i spåren av konjunkturnedgången blir tillfälliga och kontrollerbara. Vi ska göra vårt yttersta för att inte behöva ställas inför en situation där vi tvingas genomföra dramatiska nedskärningar i kärnan av de offentliga välfärdssystemen för att undvika stora underskott. Detta är särskilt angeläget eftersom det framför allt drabbar dem med små ekonomiska marginaler. Regeringens samlade bedömning, utifrån det finanspolitiska ramverket och med beaktande av osäkerheten i bedömningen och riskbilden, är att utrymmet för permanenta ofinansierade reformer är starkt begränsat. Samtidigt finns det i dagsläget inte heller ett särskilt behov av budgetförstärkningar.
Lars Johansson (S)
Anf. 71 Lars Johansson (S)
Fru talman! Tack för svaret, finansministern! Det är bara så att de frågor som jag ställde handlade om huruvida finansministern har för avsikt att redogöra för hur man ska hantera de ofinansierade skattesänkningarna under 2007. Det var inget svar på frågan i det interpellationssvar som lästes upp. Det var inte heller något svar på frågan hur det blir 2010. Det var snarare en allmän kommentar som man kan ha rätt många synpunkter på. När man tittar på vad finansministern säger och sätter detta i relation till hur verkligheten ser ut har denna regering med Anders Borg i spetsen varit väldigt snabb med att utlova skattesänkningar och också genomföra skattesänkningar och inte minst under innevarande år genomfört skattesänkningar som inte är finansierade. Borttagandet av förmögenhetsskatten var inte heller finansierat fullt ut. Nu kan vi konstatera att läget är oerhört bekymmersamt för landet. Till skillnad från när jag skrev min interpellation för åtta veckor sedan är det betydligt sämre än vad som står i interpellationen. Budgetsaldot för innevarande år beräknas bli minus 182 miljarder och nästa år minus 114 miljarder. Det är väldigt stora belopp. Jag blir då väldigt förvånad över att finansministern inte kommenterar frågan om man ska fortsätta att genomföra ofinansierade skattesänkningar. I svaret står det dessutom att ni ska göra ert yttersta för att inte hamna i en sådan situation att det ska genomföras dramatiska nedskärningar inom våra välfärdssystem. Men det är precis det som sker. Ni har aktivt medverkat till att genomföra stora nedskärningar i våra gemensamma system. A-kassan är ett väldigt bra exempel på det. A-kassan är betydligt sämre i dag än tidigare, vilket har inneburit att väldigt många människor dessutom har lämnat a-kassan eftersom ni har ansett att människor i större utsträckning privat ska stå för kostnaderna. Vad leder det till? Jo, det leder till att människor i allt större utsträckning med den ekonomiska kris som vi har, och framför allt med den jobbkris som vi har, nu hamnar i arbetslöshet. Väldigt många av dessa människor hamnar nu i det läget att de inte kan leva på a-kasseersättningen. De kanske inte ens är med i a-kassan. Det gör att de söker upp socialkontoret. Det blir försörjningsstöd. Försörjningsstödet beräknas enligt regeringens egna bedömningar kosta 5 miljarder kronor om året. Detta tillsammans med de andra kostnaderna som kommunerna nu drabbas av innebär att kommunerna kommer att gå med ganska stora underskott. Det har regeringen också kunnat redovisa i sin vårproposition. Det leder fram till att kommun efter kommun för diskussioner om att höja skatten för att klara dessa nya utgifter. Då blir det skattehöjningar. Ni genomför skattesänkningar för medel- och höginkomsttagarna. Kommunerna kommer att höja kommunalskatten för alla, och det drabbar främst dem med låga inkomster. Det står helt i strid med vad som står i interpellationssvaret. Jag är ytterst förvånad över detta interpellationssvar. Det är på något sätt oerhört häpnadsväckande hur man kan skriva något sådant som inte alls är förenligt med hur verkligheten ser ut.
Raimo Pärssinen (S)
Anf. 72 Raimo Pärssinen (S)
Fru talman! Under den här regeringens tid vid makten har den allra rikaste tiondelen fått mest - mer än en fjärdedel av de samlade inkomstförstärkningarna säger riksdagens utredningstjänst. Under den här regeringens tid är det pensionärer, arbetslösa och sjuka som betalar mer i skatt än friska. Under den här regeringens tid har förmögenhetsskatten avskaffats, och förändringarna av fastighetsskatten har gynnat främst dem med de allra högsta inkomsterna. Nu skriver Anders Borg i sitt svar att han kommer att göra sitt yttersta för att värna välfärden. Men samtidigt har han avhänt sig möjligheten att verkligen vara med och bidra ordentligt till välfärden. Det har gjort detta land sämre rustat att möta krisens utmaningar. Klyftorna ökar, och Sverige bryts isär. Ett orättvist skattesystem ökar klyftorna och skadar viljan att bidra till den gemensamma välfärden. Det har den här regeringen medverkat till. Det blir dyrt. Fakta är - jag tittar på Jörgen Johansson från Centern som också sitter här - att klyftorna har ökat mellan dem av oss som arbetar och dem som inte gör det i en tid då arbetslösheten stiger kraftigt. Hos SCB kan man få detta bekräftat. När det gäller förmögenhetsskatten var det 200 människor som fick minst 1 miljon kronor i skattesänkning. Jag har i min interpellation ställt en fråga som handlar om den fördelningspolitiska profilen. Den senaste skattesänkningen gör man, precis som Lars Johansson här beskrev, med lånade pengar. Även den bidrar till att öka skillnaderna mellan dem som arbetar och dem som inte arbetar och mellan man och kvinna. Oavsett vad finansministern kommer att säga är det ett faktum att klyftorna ökar i detta land. Med ett rättvist skattesystem bidrar man efter förmåga för att finansiera den gemensamma välfärden. Men så sker inte nu. Därför måste jag återigen ställa frågan: Vad är nästa steg? Är alliansregeringen, den moderatledda regeringen med finansministern i spetsen, beredd att gå vidare med fler ofinansierade skattesänkningar med samma ofördelaktiga fördelningsprofil? Det är en allvarlig fråga. Vi går nu mot en stor utmaning med hög arbetslöshet och med kommuner som har svårt att hävda välfärden. Samtidigt har vi en regering som ser till att klyftorna ökar. Därför vill vi nu ha svar på frågan: Kommer ni att fortsätta? Jörgen Johansson får gärna delta i debatten och berätta om Centern är med på det. Men framför allt, Anders Borg, är fördelningsprofilen orättvis, oansvarig och bryter upp landet. Blir det fler ofinansierade skattesänkningar med en mycket orättvis fördelningsprofil?
Per Svedberg (S)
Anf. 73 Per Svedberg (S)
Fru talman! Jag tackar Raimo Pärssinen som har ställt en av dessa interpellationer. Fördelningspolitik och samhällets utveckling hänger väldigt väl ihop. Finansministern har säkert stenkoll på detta läge. Jag tänker ändå ställa frågan till finansministern om han är lika övertygad som jag om att de socioekonomiska förhållandena i riket spelar en stor roll för rikets utveckling och om finansministern är medveten om att de socioekonomiska förhållandena har en stor betydelse på offentlig verksamhet. När regeringen nu gör en omfördelning av resurserna i trygghetssystem med mera drabbar det alltså direkt kommuner och landsting i form av högre kostnader med mera. Då är den enkla frågan: Är finansministern medveten om detta? Är han det blir min följdfråga: Hur kan man medvetet föra den typen av politik när man hela tiden hävdar att utanförskapet är den viktigaste frågan att lösa om man ska komma till rätta med detta? Den fördelningspolitik som regeringen för i dag och har fört bidrar alltså till högre kostnader i kommuner och landsting. I vårpropositionen kunde man signalera att kommuner och landsting inte fick några höjda anslag. Jag hade tänkt ha denna diskussion med Hägglund, men jag fick den med Odell. Nu tänkte jag passa på att fråga om kanske finansministern kunde svara mig. Av vilken anledning blundar man för att kommuners och landstings ekonomi blöder, utifrån att den fördelningspolitiska vinkling som regeringen har bidrar till en kostnadsökning på det området? Jag kanske blir hänvisad till Odell igen, men jag hoppas att det inte blir så. Den viktigaste frågan, och den som jag oftast får av mina vänner i min hemkommun Hudiksvall, är: Varför är det så orättvist? De frågar också: Varför ska jag som pensionär betala mer skatt? Varför ska jag som sjuk hamna i en situation där jag blir beroende av system som jag helst inte skulle vilja komma in i? Varför ska jag som arbetslös med kniven på strupen hamna i en situation där jag måste ta hjälp i form av socialbidrag? Staten slipper kostnaden. Kostnaden hamnar på kommun och landsting. Min stora fråga är därför: Hur tänker finansministern utifrån att de socioekonomiska förhållandena i riket blir så oerhört förändrade?
Roland Bäckman (S)
Anf. 74 Roland Bäckman (S)
Fru talman! Förutsättningarna för landets kommuner att klara sina åtaganden minskar i rask takt. Många små kommuner och speciellt kanske kommuner i Norrlands inland kommer att få mycket svårt att tillgodose behovet av skola och omsorg för sina medborgare. Regeringens ofinansierade skattesänkningar har gjort att det saknas möjligheter att stötta upp kommunernas ekonomi när vi nu befinner oss i en ekonomisk kris. De skattesänkningar som regeringen med finansministern i spetsen genomfört för dem som tjänar mest innebär att kommuner och landsting på vissa håll måste genomföra en ren slakt av sina verksamheter. Lärartätheten kommer att minska, personaltätheten inom vård och omsorg likaså. På många håll i landet diskuteras att frivilligverksamheter som fritidsgårdar, musikskolor och friluftsanläggningar ska tvingas till kraftigt reducerade kostnader. Fru talman! Regeringen Borgs politik leder till ett samhälle enbart för dem som har det ekonomiskt väl förspänt. Regeringens politik leder till att enbart de med höga inkomster och de som har fått stora skattesänkningar kommer att ha råd att utöva sina fritidsintressen. Men, fru talman, i första hand leder regeringens politik till att våra äldre som är i behov av omsorg kommer att utsättas för en försämring. Finansminister Borg blir ansvarig för att våra barn och ungdomar kommer att sakna tillräckligt med lärare i skolan och för att behovet av extra stöd till dem som behöver det för att klara sina studier inte kommer att tillgodoses. Finansministerns fördelningspolitik kommer att leda till att alla de som varslas och blir uppsagda från sina arbeten inte kommer att kunna omskola och förbereda sig när högkonjunkturen och de nya jobben kommer eftersom regeringen avsätter otillräckligt med resurser för utbildningsplatser. Nej, att skapa rättvisa och solidaritet mellan dem som har och dem som inte har är inte direkt finansminister Borgs ambition, om man säger så. Fru talman! Jag har två frågor till finansminister Borg. Anser finansministern att regeringens fördelningspolitik leder till att kommunernas förutsättningar att tillgodose behovet av skola och omsorg uppfylls? Vad anser finansministern är den största fördelen med regeringens fördelningspolitik för dem som fått försämrad a-kassa, för dem som fått försämrade förutsättningar vid sjukdom, för dem som får en försämrad omsorg samt för de ungdomar som är i störst behov av stöd men som på grund av regeringens politik kommer att få det allt svårare att bli en del av det framtida samhället? Fru talman! Jag önskar svar på mina frågor.
Boriana Åberg (M)
Anf. 75 Boriana Åberg (M)
Fru talman! Interpellanten Lars Johansson skriver i sin interpellation att de med högre inkomster och större ekonomiska tillgångar kan betala mer i skatt än de med lägre inkomster och med små eller inga ekonomiska tillgångar. Detta sker redan. Vi har ett skattesystem där de som tjänar mest bidrar mest till den gemensamma välfärden. Varför ondgöra sig över jobbskatteavdraget som är störst för dem som tjänar minst? I Socialdemokraternas värld är vårdbiträden, parkarbetare och förskollärare höginkomsttagare. Den extra tusenlappen i månaden som jobbskatteavdraget innebär betyder mest för dem som tjänar minst, för dem som är lågavlönade. Det är skillnaden mellan ett liv i arbete och ett liv i utanförskap. Tidigare, när Socialdemokraterna styrde landet, fanns det stora marginaleffekter. Det lönade sig bättre att vara arbetslös eller till och med socialbidragstagare än att ha ett lågavlönat arbete. Fru talman! Höjda skatter har alltid varit Socialdemokraternas lösning på alla problem. Att förorda höjda inkomstskatter mitt i en akut efterfrågekris är att kräva minskat utrymme för privat konsumtion. Interpellanten anklagar regeringen för en oansvarig ekonomisk politik som leder till ökade klyftor i samhället. Detta är fel, och opinionssiffrorna visar att svenska folket faktiskt uppskattar regeringens ansvarstagande. Välfärd kan inte skapas genom att ständigt höja skatterna. Välfärd skapas bara genom arbete. Därför är det viktigt att så många som möjligt har ett arbete eller får ett arbete när konjunkturen vänder. Regeringen värnar arbetslinjen även under konjunkturnedgången bland annat genom att satsa 10 miljarder på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det blir en mycket tydlig skillnad mellan blocken där alliansen står för en ansvarsfull ekonomisk politik medan oppositionen erbjuder en tomt skramlande vänsterpopulism.
Carl B Hamilton (Fp)
Anf. 76 Carl B Hamilton (Fp)
Fru talman! Jag har ett antal gånger hört Socialdemokraterna tala om ofinansierade skattesänkningar och att det är bland det mest motbjudande som finns. Om man säger nej till alla skattesänkningar i alla situationer är det klart att man då antingen måste höja andra skatter eller sänka utgifterna. Men om det nu är så, som det sades tidigare, att det är bekymmersamt för landet med dessa skattesänkningar bjuder logiken att ni socialdemokrater tycker att det är bättre med högre skatter. Om vi inte har dessa skattesänkningar ska vi ha högre skatter. Ni socialdemokrater ska ha högre skatter än i dag, det vill säga att ni vill stå för en mer åtstramande politik som skulle minska efterfrågan i landet och öka arbetslösheten. Implikationen, innebörden, konsekvensen av den politik som ni här står och förordar är att landet får en lägre total efterfrågan och högre arbetslöshet. Det om något ökar klyftorna i Sverige. Den politik som ni talar om som skattepolitik är en arbetslöshetsskapande skattepolitik. Sedan har Socialdemokraterna också en annan del av sin politik på det ekonomiska området, nämligen utgiftspolitiken. Där kan man verkligen tala om ofinansiering. Det är ofinansierade utgiftsökningar. Jag ska bara ta upp det som Thomas Östros har sagt den senaste tiden. Det är ökade transfereringar till a-kassan, sänkta a-kasseavgifter, ökade bidrag till barnfamiljer, pensionärer, studenter, kommunerna ska få väsentligt mer jämfört med vad regeringen föreslår, mer bidrag till småföretag och till trygghetssystemen, sjukförsäkringen, barngrupperna i förskolan, äldreomsorgen och mer statligt riskkapital. Socialdemokraterna vill också öka utgifterna mer än regeringen, bredda utbildningen, mer till högskolan och yrkesutbildningen, sommarundervisning, fler gröna jobb, stark upprustning av miljonprogramsområdena, skolorna, äldrevården, yngreområdet, hyresbostäder, infrastruktur, ROT-avdrag, mer till klimatomställningen, mer till välfärden och 90 000 sommarjobb. Detta är ofinansierade utgiftsökningar. Det innebär att ni måste höja skatterna kraftigt om ni ska åstadkomma detta. Vad skulle det leda till? En väsentligt högre arbetslöshet, såvitt jag förstår. Eller har ni hittat på någon ny ekonomisk teori? I så fall är det väldigt bra om ni presenterar den här. Det talas om klyftorna som har ökat. Det är skillnaden mellan regeringen och oppositionen. Oppositionen sysslar bara med klyftor, aldrig med tillväxt. Vi står för en politik med mindre bidrag och mer tillväxt, vilket åstadkoms genom att fler människor är i arbete. Det är bara genom fler arbetstimmar och en större andel av befolkningen i arbete som vi kan få välfärden säkrad för dem i landet som är antingen för unga eller för gamla för att arbeta. Om ni nu tycker att det helt centrala målet är att klyftorna ska minska i landet kan jag tala om för er att börsen föll med 47 procent förra året. Huspriserna har gått ned. Vi har aldrig haft en sådan sammanpressning av förmögenhetsfördelningen i Sverige som under det senaste året. Det ska väl ni glädja er åt? Det är ju en politik som ni gillar! Men det leder till lägre pensioner, därför att pensionerna är beroende av bland annat utvecklingen på börsen. Denna kraftiga nedgång i förmögenhetsvärdena bör väl glädja Pärssinen. Men andra människor, som är beroende av avkastning, har anledning att vara betydligt mer bekymrade. Situationen för pensionärerna utmålas som en stor orättvisa. Men ärligt talat, ni måste väl också inse att detta att vi har tillväxt i Sverige, att många arbetar, att många betalar skatt och att företagen betalar skatt ändå är grunden för välfärdssystemen! Det finns ingen annan väg att gå om människor ska ha höga pensioner, en god äldreomsorg och en god sjukvård även när de blir äldre. Det måste bygga på en god ekonomisk tillväxt och många i arbete.
Anders Borg (M)
Anf. 77 Anders Borg (M)
Fru talman! Vi befinner oss i ett mycket allvarligt ekonomiskt läge. Det tror jag inte har undgått någon svensk eller någon av ledamöterna i Sveriges riksdag. I det svåra läge som vi har att hantera med tanke på att 90 procent av världen befinner sig i lågkonjunktur har den svenska regeringen försökt ta så mycket ansvar den kan. Låt oss ta frågan om ofinansierade skattesänkningar och ofinansierade utgiftsökningar på allvar! Vi hade en situation i höstas där vi i prognoserna låg med rätt betydande överskott framåt. Då gjorde vi bedömningen att vi eftersom efterfrågesituationen dämpades hade möjlighet att närma oss överskottsmålet i snabbare takt än vi annars hade planerat. Därmed hade vi en samlad budget på 35 miljarder som tillfördes till ekonomin. Sedan har vi haft en kraftig försämring av de offentliga finanserna. Då är frågan: Var det här ett felaktigt beslut? Borde vi ha höjt skatter i stället, eller borde vi ha avstått från att satsa på infrastruktur och forskning? Nej, så är det inte, därför att vi har ett överskottsmål som bygger på att vi i genomsnitt över konjunkturcykeln ska ligga på 1 procents överskott. Då har vi långsiktigt uthålliga offentliga finanser. Då täcker nämligen skatterna långsiktigt kostnaderna för utgifterna. Då har vi en finansierad offentlig sektor. Varför kan man hävda att vi har ett överskottsmål som alltjämt uppfylls? Det antar jag att Socialdemokraterna i ännu högre grad än jag hävdar, eftersom de, precis som Carl B Hamilton påpekat, föreslår mycket stora ofinansierade reformer. Hade Socialdemokraterna hävdat att överskottsmålet inte uppfylldes föreställer jag mig att de hade föreslagit betydande skattehöjningar och utgiftsneddragningar. Vi tycks alltså vara överens om att överskottsmålet uppfylls. Det kan man hävda därför att vi räknar med att skatteintäkterna på sikt, när konjunkturen kommer tillbaka, när vi kommer upp i ett bättre kapacitetsutnyttjande och när arbetslösheten kommer ned till mer normala nivåer, kommer att täcka de långsiktiga utgifterna. Därmed har vi inte någon frågeställning om ofinansierade skattesänkningar eller någon frågeställning om ofinansierade utgiftsökningar. Om Socialdemokraterna vill hävda det får de ta sin övriga ekonomiska politik och lägga i papperskorgen och ta upp en ny politik som är kraftigt överfinansierad, där stora skattehöjningar och stora utgiftsneddragningar tillsammans återför ekonomin och där vi har ett högre sparande. Den uppfattningen har inte Socialdemokraterna, och det verkar rimligt att inte ha den uppfattningen. Det är precis som Carl B Hamilton understryker här: Vi är i en situation där ekonomin behöver stimulanser, men de måste vara måttfulla och rimliga, så att vi inte hamnar i en situation där det kommer att krävas särskilda skattehöjningar eller särskilda utgiftsneddragningar för att klara av att återföra ekonomin i balans. Det är skälet till att vi måste vara försiktiga. Det är så att vi i Sverige har mer omfattande sociala trygghetssystem än praktiskt taget alla andra länder. Hur kan jag hävda detta, när motsatsen så ofta hävdas i riksdagen? Ja, till exempel därför att vi nu ser detta kraftiga omslag i de offentliga finanserna. När arbetslösheten ökar så ökar andelen i aktiva åtgärder till 5 procent av befolkningen, och vi får samtidigt en kraftig ökning av utgifterna för a-kassan, därför att vi har relativt väl utbyggda transfereringssystem. Det är ett effektivt sätt att säkra att människor har en någorlunda anständig ekonomisk levnadsstandard också i en ekonomisk nedgångsperiod. I dag är naturligtvis utrymmet för ofinansierade eller om man så vill efterfrågestimulerande utgiftsökningar och efterfrågestimulerande skattesänkningar begränsat, därför att vi annars inte har möjlighet att låta de automatiska stabilisatorerna verka. När det gäller fördelningspolitiken vet Socialdemokraterna - jag ska gärna återkomma till det i ett ytterligare inlägg sedan - att under den socialdemokratiska regeringsperioden ökade inkomstspridningen, förmögenhetskoncentrationen och andelen med svag ekonomi därför att man misslyckades med den långsiktiga jobbpolitiken. Det är därför vi har satt som mål att återupprätta full sysselsättning.
Lars Johansson (S)
Anf. 78 Lars Johansson (S)
Fru talman! Vi hade en debatt om inkomstklyftorna tidigare i år, finansministern. Det handlade då om Statistiska centralbyråns uppgifter. Det redovisades här vid årsskiftet att inkomstskillnaderna aldrig hade varit så stora sedan de började mätas som de var år 2007. Inkomstklyftorna har alltså ökat i Sverige. De har inte minskat sedan vi fick en borgerlig regering. Det kanske vi kan vara överens om. Nästa fråga är stimulanser i ekonomin, som finansministern talar om. Vi delar från Socialdemokraternas sida uppfattningen att det är viktigt att man stimulerar ekonomin i den nedgångsperiod som vi just nu är inne i. Det är en myt att påstå att vi kommer med ofinansierade förslag, Carl B Hamilton. Vi har naturligtvis finansierat våra förslag. Vi var med och införde utgiftstaket i Sveriges riksdag, som ni mycket väl känner till, just för att det är viktigt att man håller ordning och reda i landets ekonomi. Vi har lång erfarenhet av det. Att komma med sådana myter i denna debatt är bara dumheter. Vad jag har tagit upp i interpellationen - och det har nog inte riktigt finansministern svarat på ännu - är frågan om det planeras några nya ofinansierade skattesänkningar för 2010. Vi kan notera att ni har missbedömt läget och föreslagit en ofinansierad skattesänkning på 15 miljarder för innevarande år. Det är ett faktum. Ni måste själva inse att det är så. Att det sedan skulle stimulera ekonomin så mycket som ni påstår stämmer inte heller. Konsumtionsefterfrågan dalar mycket mer i Sverige än den gör i jämförbara länder i Europa. Den stimulansen har den skattesänkning som ni har föreslagit inte lett fram till. Detta kan jag enkelt förklara. Det beror på att den har gått till höginkomsttagare i första hand. Låginkomsttagare och människor med små marginaler har fått en mycket sämre ekonomisk situation. De känner otrygghet i samhället i dag. Även om det kostar väldigt mycket mer nu med a-kassan på grund av ökad arbetslöshet är nivån på den alldeles för låg i dag jämfört med den levnadsnivå man hade när man hade arbete. Det gör att man håller i sina pengar i större utsträckning. Det blir inte någon sådan stimulans. Därför minskar konsumtionen. Det gör också att vi får lägre ekonomisk tillväxt i landet. Dessutom leder denna politik till att kommun efter kommun kommer att höja kommunalskatten, vilket jag tog upp i mitt förra inlägg. Därmed kommer skatterna att höjas, men det blir kommunalskatten som höjs i stället. Och det är inte så konstigt. Tittar man på vad som händer med försörjningsstödet är det att allt fler hamnar i läget att de måste söka försörjningsstöd. Jag kan notera att det också börjar hända något bland borgerliga väljare. Man tror att ett beroende av försörjningsstöd kanske främst drabbar människor som inte har så bra ekonomi som bor i områden med höga sociala kostnader. Efter att ha tagit reda på hur det ser ut i Göteborg med omnejd har jag jämfört första kvartalet 2008 med första kvartalet 2009. I medelklassområdena ökar nu, bland annat på grund av den dåliga a-kassan, socialbidragskostnaderna med 35-51 procent. Det har att göra med detta. Har man inte en tillräckligt bra generell välfärdspolitik och en tillräckligt bra a-kassa drabbas människor av att de inte klarar sig och därför måste ha försörjningsstöd.
Raimo Pärssinen (S)
Anf. 79 Raimo Pärssinen (S)
Fru talman! Det är intressant att notera att så fort vi talar om fördelningspolitik och orättvisor och så vidare irriterar det framför allt folkpartister. Fördelningsprofilen är orättvis. Det vet vi alla. Carl B Hamilton har med den här regeringen fått en skattesänkning på 13 000 kronor per år. Det är jättebra. Men frågan är: Vem är det som konsumerar mer? Är det Carl B Hamilton, Anders Borg eller jag som behöver skattesänkningarna för att vi ska konsumera mer eller den som är arbetslös? Vore det inte bättre när vi går mot en arbetslöshet som närmar sig 550 000 människor att det finns ett lite större konsumtionsutrymme där? Det borde väl hålla upp affärerna lite bättre? Dessutom skulle arbetslösa kunna känna att de hade en något så när rimlig chans att kunna klara sin vardag. Fru talman! Förlåt om detta gör mig lite upprörd. Det finns en ekonomisk elit som ibland består av ekonomer som tror sig veta att teorierna passar in. De säger att välbärgat folk ska ha större skattesänkningar. Då kan de gå före i samhället. Det finns en elitism i detta som jag med flera upprörs av. Varför är det så att den här regeringen gynnar välbärgat folk före låginkomsttagare? Varför för man den politiken? Är det så som jag sade tidigare att högavlönade är i behov av att kunna konsumera mer än lågavlönade? Vem är det som kan ordna sin trygghet bäst för sig själv? Är det den som tjänar 1 miljon kronor, eller är det den lågavlönade vikarien inom äldreomsorgen? Carl B Hamilton läste upp en lång rad åtgärder som också vi föreslår. Tänk vad mycket bra saker vi skulle kunna göra gemensamt i stället för att ägna oss åt Borgavdraget som vi ibland får höra talas om i debatten och som finansministern har riktat till de högavlönade, eftersom det är dit skattesänkningarna har gått. Det säger riksdagens utredningstjänst. Vad är det för fördelningsprofil? Sedan kan man stå här och titta flera år bakåt och säga: Då minsann var det stora klyftor. Men den här regeringens skattepolitik leder till att klyftorna ökar. Tänk er själva den framtida miljön med massarbetslöshet, urusla a-kassor. Samtidigt står Anders Borg, Jörgen Johansson, Carl B Hamilton och övriga och säger: Vi ska se till att de som jobbar och gör rätt för sig ska få skattesänkningar, men inte den som behöver ett större konsumtionsutrymme och är arbetslös. Det har alltid varit så. Det har visat sig år efter år. Det är skattesänkningarna som hela tiden har varit högerledda regeringars motiv till att skapa större tillväxt. Det har alltid handlat om skattesänkningar. Det är lösningen. Det är därför vi ställer frågan Anders Borg: Är det så att ni fortsätter med den ekonomiska filosofin att det är skattesänkningar som leder till en bättre välfärd? Betyder det då, finansministern, att man från regeringens sida kommer att fortsätta med fler skattesänkningar som i sådana fall kommer att bli ofinansierade? Det är en orättfärdig politik.
Per Svedberg (S)
Anf. 80 Per Svedberg (S)
Fru talman! Jag hinner inte upprepa allt jag sade nyss, men skulle finansministern vara intresserad av att ägna en tanke till den fråga jag ställde? Jag ställde i och för sig två frågor. Men vi kan ta en av dem. Har de socioekonomiska förhållandena någon typ av inverkan på Sveriges utveckling, finansministern? Om svaret blir ja på den frågan vore det enkelt. Varför skapar man då förhållanden som gör att de socioekonomiska effekterna blir så kraftiga att vi får det utfall vi får? Det vore ganska enkelt att räkna på det. Om vi lägger ut kostnader i den ena änden slipper vi lägga ut dem i den andra. Nu drar man in medlen här för att man ska öka dem där, det vill säga att staten plockar in medan kommunerna får tillskjuta pengar. Det är en väldigt märklig syn och en väldigt konstig fördelningspolitik. Det är vad hela frågan handlar om. Hur ska vi fördela de gemensamma pengarna? Du säger i svaret: Vi måste vara återhållsamma i statens finanser. Vår statsminister sade en gång: Sveriges kommuner och landsting har pengar, och de ska hushålla med sina pengar. Vi har en alliansföreträdare hemma i vår kommun som säger ungefär så här: Kommunen har levt över sina tillgångar. Landstinget har levt över sina tillgångar. Det finns alltså pengar att hämta. Det handlar om 1 000 arbetstillfällen i Gävleborgs läns landsting fram till år 2011. Det är 500 arbetstillfällen i Hudiksvalls kommun med den förda politik som är nu. Jag ställer mig frågan: Är det så att Borg med flera fortsätter att hävda att det är helt okej?
Roland Bäckman (S)
Anf. 81 Roland Bäckman (S)
Fru talman! Den moderata regeringens ofinansierade skattesänkningar till dem som tjänar mest är orättvisa. Konsekvenserna för orter med få höginkomsttagare som kan tillgodoräkna sig regeringens skattesänkningar slår hårt även mot handeln. I min hemkommun Ljusdal med få höginkomsttagare och många arbetslösa innebär regeringens oansvariga politik att färre har råd att konsumera. Klädaffären, fiket, macken, biografen, kiosken, ja alla som säljer något löper stor risk att få minskade inkomster med risk för ytterligare uppsägningar som följd. Det är allt fler som bara kan handla det allra nödvändigaste, om ens det. Behovet av ekonomiskt bistånd ökar kraftigt hemma hos oss i Ljusdal. Jag vill fråga finansministern om han anser att ofinansierade skattesänkningar för dem som tjänar mest gynnar orter med få höginkomsttagare med många arbetslösa, detta med tanke på den lokala handelns förutsättningar att överleva och behålla sina anställningar. Fru talman! Jag vill säga en sak som jag missade inledningsvis. Jag vill tacka finansministern för svaret och för det otroligt engagerade inledningsanförande som han hade.
Boriana Åberg (M)
Anf. 82 Boriana Åberg (M)
Fru talman! Oppositionen skyller gärna på både den globala finanskrisen och arbetslösheten på regeringen. Jag vågar hävda att regeringen för en ansvarsfull politik med satsningar på kommunerna och arbetsmarknadsåtgärder. Det talas om att vikarierna i äldreomsorgen har fått det sämre. Det är inte sant. Jag har själv varit vikarie i äldreomsorgen. Mina före detta kolleger fick det mycket bättre just på grund av jobbskatteavdraget. Regeringen har också försökt få dem i arbete som har haft svårast att träda in på arbetsmarknaden under den socialdemokratiska regeringen, nämligen ungdomarna och invandrarna. Vi vet vad det berodde på. Det berodde på de stela regler som hindrade just ungdomar att få tillträde till arbetsmarknaden. När det sedan gäller a-kassan är det ett omställningsbidrag, och det är inte tänkt att vara permanent försörjning. Därför satsar regeringen 10 miljarder för att folk som har hamnat i arbetslöshet ska kunna skola om sig eller behålla sina färdigheter på en hög nivå för att vara attraktiva för arbetsgivarna när konjunkturen vänder.
Carl B Hamilton (Fp)
Anf. 83 Carl B Hamilton (Fp)
Herr talman! Jag räknade tidigare upp 27, tror jag att det var, utgiftsökningar som Socialdemokraterna har föreslagit. En del överlappar kanske, och en del är större än vad jag tror, förvisso. Men då säger Lars Johansson att Socialdemokraterna har finansierat alla dessa. Det är inte sant. Det är att luras med sanningen. De här utgifterna är inte finansierade. Vi har det socialdemokratiska bidragspartiet tillbaka med vidöppen plånbok. Det är så ni driver er oppositionspolitik. När ni sedan kommer i regeringsställning har ni samma restriktioner som vi andra. Ni har inte mer pengar än någon annan, och då blir det en annan ekonomisk politik. Det är därför som det är så lurigt med Socialdemokraternas oppositionspolitik, och man kommer till Radetzkifrågan: Kan man lita på att Socialdemokraterna i opposition ljuger? Ni kommer inte att kunna rent ekonomiskt driva den politik i regeringsställning som ni driver i opposition. Den är ogenomförbar. Ni hoppas att ni kan lura väljarna ända fram till valdagen för att sedan byta spår. Pärssinen talar om att vi har sysslat med att gynna välbärgat folk. Våra inkomstskattesänkningar har framför allt varit till låg- och medelinkomsttagare. Och Socialdemokraterna har ju anslutit sig till dessa skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare, med jobbskatteavdraget. Eller vill ni nu byta spår och höja skatten för låg- och medelinkomsttagare? Det är en viktig uppgift för oss andra att få reda på om det är på det sättet. Det mest orättvisa skatteförslaget hittills efter valet är det som Carin Jämtin och Mona Sahlin har föreslagit på Dagens Nyheters debattsida, nämligen att man ska ta bort räntan på uppskjutna reavinster. Det gynnar verkligen välbärgat folk! Det är en skatteförmån, en skattesänkning som går rakt ned i framför allt de välbärgade stockholmarnas fickor men även på annat håll. Vad säger ni om detta hemma i valkretsen utanför storstäderna? Detta om något är dålig rättvisa.
Anders Borg (M)
Anf. 84 Anders Borg (M)
Herr talman! Det är bra att vi får den här debatten om skattesänkningar och ofinansierade utgiftsökningar. Budgeten innehöll satsningar på skola, infrastruktur och forskning och också skattesänkningar, 35 miljarder, som tillförde efterfrågan till ekonomin. Vi har därefter förstärkt det och investerat 60 miljarder för att dämpa nedgången och för att lägga grunden för att vi så småningom ska se en ekonomi som någon gång under de kommande åren bottnar ur. Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros gör en stor poäng av att han delar KI:s bedömning, så han vill ha 50 miljarder ytterligare till ofinansierade åtgärder. Nu säger Lars Johansson att i budgeten i höst ska de 50 miljarderna finansieras. Det ska bli mycket intressant att se vilka utgiftsminskningar och skattehöjningar som då kommer. Eller var det så att de skulle vara ofinansierade, att den lista som Carl B Hamilton läste upp i grunden var alldeles riktig och att man planerade en mer efterfrågestimulerande politik och följaktligen större underskott i det finansiella sparandet, med alla de risker det har för ekonomin? Skillnaderna i Sverige har ökat. De redovisas noggrant i Finansdepartementets bilaga om fördelningspolitik varje år. Vi använder tio mått på skillnaderna i Sverige. Under de socialdemokratiska regeringarna ökade nio av de måtten, och ett var oförändrat. Nio av dem ökade! Det handlar om inkomstspridningen. Det handlar om förmögenhetskoncentrationen och olika mått på den. Det handlar om den rikaste andelens inkomster. Det handlar om de ekonomiskt marginaliserade. Nio av de tio måtten ökade. Under mandatperioden ökade de ekonomiska klyftorna av ett mycket tydligt skäl. Vi hade en allvarlig kris i Sverige i början av 90-talet, och många människor blev arbetslösa. Många av dem kom inte tillbaka till arbetsmarknaden - de sorterades bort av den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken. Man gick från a-kassa till åtgärd, från åtgärd till a-kassa, från a-kassa till åtgärd och till slut ut i förtidspensionering eller sjukskrivning. En långvarig frånvaro från arbetsmarknaden har alltid förödande effekter på människors inkomststandard, välfärd och trygghet. Det klingar så falskt när Raimo Pärssinen står här och säger att vi sänker skatten för de rika när Socialdemokraterna föreslår ett batteri av skattehöjningar som skulle drabba låg- och medelinkomsttagare. Man föreslår en enda skattesänkning. Jag får den. På mitt hus är uppskovsräntan 18 000 kronor, och för mitt hushåll blir det en lättnad på 18 000 kronor om Socialdemokraternas politik går igenom. Jag har inte fått någon sänkt fastighetsskatt av den här regeringen. Jag tycker att det är relativt rimligt, för jag tycker inte att det är det allra mest prioriterade att sänka skatten på boendet. Av Socialdemokraterna får jag erbjudandet: Sänk skatten på ditt boende! Höj skatten på ditt arbete! Det vore väl en sak om det nu inte var så att också metallarbetarna, sjuksköterskorna, vårdbiträdena, alla Sveriges låg- och medelinkomsttagare och alla tjänstemän som har satsat några år extra på utbildning skulle drabbas av det socialdemokratiska batteriet av skattehöjningar. Det är inte de skattehöjningar som Thomas Östros enligt Lars Johansson tänker återkomma med när han ska finansiera alla sina förslag, utan det är de han lade fram för att förstärka bidragssystemen, de skattehöjningar som låg i budgeten för att finansiera höjd a-kassa och höjd sjukförsäkring, för att återställa förtidspensionen så att fler människor långsiktigt skulle lämna arbetsmarknaden. Det var de skattehöjningarna jag då talade om. En skattesänkning och ett batteri av skattehöjningar - det kallar Socialdemokraterna fördelningspolitik. Jag skulle säga att den är mycket tydlig: Den gynnar dem som har tjänat mycket på sina fastigheter, och den drabbar alla som arbetar. Det skulle skada arbetslinjen, det skulle skada sysselsättningen i Sverige och det skulle skada de offentliga finanserna.
Lars Johansson (S)
Anf. 85 Lars Johansson (S)
Herr talman! Det är ganska tydligt att de borgerliga företrädarna här återigen har hamnat i opposition. Jag har ställt frågor till finansministern om ofinansierade skattesänkningar för innevarande år och vad han har för avsikt att göra för nästkommande år. Jag får inga svar. I stället försöker ni få en budgetdebatt. Jag har inte tillräckligt med tid att svara på alla de frågor som ni ställer till mig, precis som om jag satt i regeringen och var finansminister. Jag är inte det, utan jag är i opposition. Det är helt uppenbart att det inte finns något utrymme för några skattesänkningar. Budgetsaldot talar sitt tydliga språk. Under två år kommer budgetsaldot enligt regeringens egen proposition att bli 400 miljarder minus 2009 och 2010, mer än de överskott som blev under högkonjunkturen 2007 och 2008. Vi har minus under den här mandatperioden, enligt era egna beräkningar. Ändå argumenterar ni för att ni ska kunna genomföra skattesänkningar. Det är ytterst förvånande, och det är framför allt oansvarigt. Sedan säger Anders Borg att det har blivit ökade ekonomiska klyftor. Ja, det blev det 2007. Det blev det 2008. Och det blir det 2009 och 2010 ännu mer. Då är min fråga till Anders Borg, som har ett inlägg kvar: Vilka åtgärder vidtar du för att minska de ekonomiska klyftorna? Svara på den frågan! Du är ändå en finansminister som är ansvarig för hur de ekonomiska villkoren utformas för människor. Vi vet nu att det är ungdomar som blir arbetslösa. Vi vet att det är utrikes födda som blir arbetslösa. Vi vet att det är de funktionshindrade som blir arbetslösa. Det är människor med låg utbildning som blir arbetslösa. De kommer att ha en sämre ekonomisk utveckling. Och de ekonomiska klyftorna ökar. Vilka åtgärder avser finansministern att vidta för att minska de ekonomiska klyftorna?
Raimo Pärssinen (S)
Anf. 86 Raimo Pärssinen (S)
Herr talman! Jag har ställt frågor om fördelningspolitiken. Jag vill inte använda starka ord här, men visst är det väl ett visst mått av undandragande att inte svara på frågan? Om alla i denna kammare får 13 000 kronor i skattesänkning medan den allt större hopen av arbetslösa inte får det betyder väl det att klyftorna ökar? Sedan må Borg prata om alla olika mätningstal hit och dit. Det finns en verklighet där ute. Kan man få en kommentar som handlar om fördelningspolitik och den fördelningspolitik som regeringen för? Säger Anders Borg att klyftorna minskar, så säg det här i talarstolen! Prata inte om 90-talet och andra saker! Jag ställer frågorna nu. Jag frågar återigen varför denna regering gynnar välbärgat folk. Gör man inte det, så säg det! Faktum är ju att man gör det. Enligt riksdagens utredningstjänst är det den rikaste tiondelen som har fått mer än en fjärdedel av alla inkomstförstärkningar. Stå då här, herr finansminister, och säg att detta inte är sant! Jag hävdar att det finns material och fakta från riksdagens utredningstjänst. Vi går mot en stor arbetslöshet. Vi går mot större och ökade klyftor i detta land. Jag skuldsätter den borgerliga regeringen styrd av moderater, en del liberaler, en del centerpartister och kristdemokrater. Det är ert fel. Ni ökar klyftorna.
Anders Borg (M)
Anf. 87 Anders Borg (M)
Herr talman! Låt oss börja med det som kanske är allra mest centralt, utrymmet för ofinansierade skattesänkningar och utrymmet för ofinansierade utgiftsökningar. Carl B Hamilton läser upp en omfattande lista. Thomas Östros har varit mycket tydlig med att Socialdemokraterna avser att utnyttja det utrymme som KI specificerat, det vill säga ett mycket stort antal åtgärder som är ofinansierade. Det kan inte betyda annat än att vi när vi kommer till hösten och hamnar i ett läge där arbetsmarknaden är tuff och vi har bekymmer i vår finansiella sektor är pengarna slut. Det är den sitsen vi inte ska försätta oss i. Vi ska ha råd med a-kassan, vi ska ha råd med arbetsmarknadspolitiken och vi ska ha råd att dämpa en nedgång. Då kan man inte nu spendera alltihop på det sätt som Socialdemokraterna gör. Låt oss ta upp detta med klyftorna. Den tabell som vi redovisar innehåller lönespridning, lönespridning för kvinnor, lönespridning för män, löneskillnader mellan män och kvinnor, kvinnors andel av männens standard, inkomstspridning, Gini-koefficient enligt kapitalvinster, förmögenhetskoncentration för topp-1-procent, andel med svag ekonomi och ekonomiskt marginaliserade. Det är de mått som vi använder för att mäta klyftorna. Nio av de tio måtten ökade under den socialdemokratiska regeringen. Då är det tydligt hur falskt det klingar när Raimo Pärssinen ställer sig i talarstolen och vågar säga att vi gynnar de välbärgade. Hans egen politik bygger på en massiv försämring av jobbskatteavdraget för låg- och medelinkomsttagare. Det finns inte en sjuksköterska, inte en metallarbetare och inte ett vårdbiträde som inte skulle hälsas på av den socialdemokratiska skattechocken. Men till alla villaägare i Stockholm som har uppskov har det kommit brev med avsändarna Jämtin och Sahlin. Det har skickats ut i många delar av landet. Vad är budskapet där? Jo, att du som har tjänat riktigt mycket på ditt boende, du som är riktigt välbärgad, kommer också att få en check av den socialdemokratiska regeringen om vi får en sådan, och den ska bli betydande. Det ökar klyftorna, herr talman.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.