personal i äldreomsorgen

Interpellation 2001/02:154 av Brus, Sven (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2001-12-20
Anmäld: 2002-01-15
Besvarad: 2002-01-25

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 20 december
Interpellation 2001/02:154
av Sven Brus (kd) till socialminister Lars Engqvist om personal i äldreomsorgen

Tillgången till personal inom landstingens och kommunernas vård och omsorg om de äldre är en av det svenska samhällets viktigaste framtidsfrågor med tanke på den demografiska utveckling vi kan se framför oss. Svenska Kommunförbundet har beräknat rekryteringsbehovet till 225 000 nya medarbetare inom kommunsektorns äldreomsorg under den närmaste tioårsperioden.

Samtidigt som arbetsuppgifterna inom äldreomsorgen blir alltmer kvalificerade och krävande pekar utveckligen i motsatt riktning när det gäller tillgången till personal med tillräcklig kompetens. Av de personer som påbörjade en anställning inom äldreomsorgen under en tolvmånadersperiod saknade två av tre en adekvat yrkesutbildning. Endast drygt hälften av undersköterskor och vårdbiträden har nu en tillräcklig yrkesutbildning. Med denna utveckling kommer i själva verket andelen utbildad personal inom vården att minska i stället för att öka.

Socialstyrelsen har genom en enkät skapat en bild av kommunernas inställning till behovet av utbildad personal inom vården. Det visar sig att endast en fjärdedel kräver formell vårdutbildning. Drygt en tredjedel av kommunerna betecknar yrkesutbildning som önskvärd medan ca 15 % är beredda att anställa personal utan utbildningskrav med hänvisning till de stora behoven.

Antalet förstahandssökande till gymnasiernas omvårdnadsprogram är endast ca 3 000 per år och av dessa vill de flesta inte arbeta inom kommunal äldreomsorg. Med tanke på denna situation kan det tyckas ofrånkomligt att anställa outbildad personal för att tillgodose behoven. Ett sådant förhållningssätt innebär dock en farligt negativ spiral där vårdyrkets status ytterligare försämras med ännu svårare rekryteringsproblem.

Ett uttryck för nytänkande är Svenska Kommunförbundets och SKAF:s förslag till omvårdnadsprogram för vuxna där tidigare yrkeskunskaper valideras och byggs på. Här kan teori och praktik varvas genom halvtids arbete och halvtids praktik. En sådan flexibel vuxenutbildning skulle också kunna locka arbetslösa utan erfarenhet av arbete inom vården. Vidare skulle den ojämna könsfördelningen med 90 % kvinnor kunna förbättras.

Ansvaret för utbildningen av vårdens personal måste delas mellan kommunerna och staten. Gymnasieskolan och vuxenutbildningen är kommunala ansvarsområden. Statens ansvar är att utforma studiestödet och att styra arbetsmarknadsutbildningar mot vårdsektorn.

Min fråga till socialministern blir därför denna:

Vad avser ministern göra för att tillgodose behovet av tillräckligt antal och adekvat utbildad personal inom äldreomsorgen?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2001/02:154

Webb-tv: personal i äldreomsorgen

Protokoll från debatten

Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 21 Socialminister Lars Engq (S)

Fru talman! Sven Brus har frågat mig vad jag av- ser att göra för att tillgodose behovet av tillräckligt antal och adekvat utbildad personal inom äldreom- sorgen. Tillgång till personal i tillräcklig omfattning och med rätt kompetens är en avgörande förutsättning för kommuners och landstings möjligheter att i enlighet med gällande lagstiftning tillhandahålla vård och omsorg om äldre av god kvalitet. Det är därför posi- tivt att kommuner och landsting under senare år har ökat sin nyrekrytering. Enligt Socialstyrelsens beräk- ningar var ökningen av antalet årsarbetskrafter inom vården och omsorgen om äldre och funktionshindrade nästan 30 000 mellan år 1995 och 2000. Det beräknas dock finnas ett fortsatt stort och växande rekryte- ringsbehov de kommande åren, bl.a. till följd av stora pensionsavgångar. De svårigheter som i dag finns att rekrytera och behålla personal med adekvat kompe- tens är därför oroande. Regeringen har vid två tillfällen under de senaste åren tagit initiativ till att frågor om personalförsörj- ning och kompetensutveckling inom vård och omsorg utreds i särskild ordning. Dels har den s.k. vårdkom- missionen som tillsattes år 1998 genomfört en grund- lig belysning av situationen i hela vård- och omsorgs- sektorn, dels har en arbetsgrupp inom Socialdeparte- mentet med företrädare för bl.a. arbetsmarknadens parter samt de båda kommunförbunden genomfört en särskild belysning av situationen inom vården och omsorgen om äldre. Båda dessa kartläggningar har identifierat ett antal kvalitetsbrister som i olika utsträckning kan kopplas till frågor om personalförsörjning och kompetensut- veckling. Det handlar till viss del om sådana förhål- landen som Sven Brus pekar på i sin interpellation. Så har t.ex. många kommuner alltjämt svårigheter att rekrytera personal med rätt kompetens. Vidare kan konstateras att unga människors intresse för att arbeta inom vårdsektorn i allmänhet och äldreomsorgen i synnerhet fortfarande är svagt. Det kan också handla om andra saker som t.ex. brister i möjligheterna till internutbildning och handledning på arbetsplatsen och brister i personalpolitiken i stort som bl.a. kan resultera i dåliga arbetsvillkor för anställda, oavsett kompetens och kunnande. De högskoleutbildningar som är aktuella för de yrkesgrupper som finns inom äldreomsorg och äldre- vård är bl.a. sjuksköterskeutbildningen, läkarutbild- ningen och den sociala omsorgsutbildningen. Jag vill här nämna att riksdagen har beslutat om utökningar beträffande antalet platser på såväl läkar- som sjuk- sköterskeutbildningarna. Antalet deltidsarbetslösa inom äldreomsorgen är fortfarande högt trots de insatser som genomförts för att få en minskning till stånd. För både arbetsgivare och arbetstagare samt för den äldre och dennes när- stående medför den höga andelen deltids-, tim- och visstidsanställd personal inom äldreomsorgen pro- blem. Svårigheten att få heltidstjänst kan t.ex. vara en orsak till den i vissa fall höga personalomsättningen. Bristen på kontinuitet när det gäller personal kan bidra till svårigheter för huvudman och arbetsgivaren att garantera den enskilde en omsorg och vård av hög kvalitet. Mot denna bakgrund är det önskvärt att personal inom äldreomsorg och äldrevård på sikt kan erbjudas heltidstjänster, något som också skulle kunna ge ett värdefullt personaltillskott. Regeringen anförde i vårproposition för 2002 att 100 miljoner kronor årli- gen under perioden 2002-2004 bör avsättas för att stimulera till minskad deltidsarbetslöshet bl.a. inom vården och omsorgen. Regeringen har i en proposition till riksdagen fö- reslagit att det ska bildas ett familjemedicinskt institut med uppgift att stärka primärvården i landsting och kommuner. Till institutets uppgifter ska bl.a. höra att utveckla och initiera fortbildning för primärvårdens personal och att belysa faktorer som har betydelse för att trygga personalförsörjningen till primärvården i framtiden. Huvuddelen av de områden som har identifierats som angelägna när det gäller personalförsörjning, utbildning och kompetensutveckling inom vården och omsorgen om äldre är ett ansvar antingen för huvud- männen eller för arbetsmarknadens parter. Jag anser dock att staten har ett övergripande ansvar för att försöka bidra till att skapa en samsyn mellan parterna om de åtgärder som behöver vidtas för att komma till rätta med problemen. Det är också min bedömning att berörda parter i dag aktivt arbetar för att förbättra situationen.

Sven Brus (Kd)

Anf. 22 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret på min interpellation. Vi kan se flera stora utmaning- ar framför oss de närmaste årtiondena när det gäller framför allt äldres vård och omsorg. De demografiska kurvorna är tydliga, och det är ganska lätt att se en närmast dramatisk behovsökning framför sig. En hel del hävdar att resurserna inte kommer att räcka, och utan att måla upp skräckframtidsbilder så tror jag ändå att man måste ta de signaler som ges på stort allvar. En förutsättning för att klara utmaningarna är att samhället i god tid rustar sig för det som kommer. Ett område som är av avgörande betydelse för vårdens och omsorgens kvalitet är just personalförsörjningen. Det är vi nog alla överens om - både framtidsforska- re, professionens företrädare och vi med politiskt ansvar. Svenska Kommunförbundet säger i sin slutrapport om vår framtid att personalförsörjningsfrågorna måste ges högsta prioritet. Nu har Kommunförbundet beräknat ett rekryteringsbehov fram till år 2010 av 225 000 personer. Om man ser på den traditionella rekryteringsbasen, nämligen ungdomar som funderar på sitt yrkesval, så inser man att målet inte kan nås på den vägen. Vi måste locka människor att byta från andra sektorer senare i livet. Vi måste locka över människor från andra yrkesuppgifter till vården och omsorgen. Frågan är hur vi kan göra det. I båda fallen - både när det gäller att rekrytera ungdomar och lite äldre - handlar det om att hantera de, ofta negativa, attityder som finns till vårdyrket. När Landstingsförbundet förra året undersökte ung- domars intresse för olika sektorer visade det sig att vården låg på åttonde plats av 18 studieområden. Dessutom var placeringen lägre än 1999. Om man dessutom inser att det inte är äldrevården som står i första rummet bland de vårdintresserade ungdomarna så blir läget minst sagt bekymmersamt. Man kan peka på flera välkända orsaker. Det gäller löneläget, arbetstiderna och könsfördelningen men också arbetets innehåll, kompetenskrav och möjlig- heterna att utvecklas på området. Fru talman! När jag satt och förberedde denna de- batt i går kväll såg jag samtidigt på Rapportinslaget från vårdhemmet i Gislaved, som ju har upprört oss alla. Jag kom att tänka på ett uttryck som vi ofta an- vänder i de här sammanhangen - jag har också gjort det flera gånger. Vi säger så här: Det behövs fler händer i vården. Det är förvisso sant, men långt ifrån hela sanningen. Vården av våra äldre får aldrig bli bara ett lyftyrke, där endast handkraften räknas. Ex- emplet den här veckan visar på ett skrämmande sätt vad som kan hända när det bara handlar om händer i vården och när hjärtat, känslan och värdigheten tap- pas bort. Socialministern säger - vilket naturligtvis är helt riktigt - att det har skett en liten ökning från 1995 till 2000 med ungefär 30 000 personer. Vi kan ställa det i relation till de behov som Svenska Kommunförbun- det pekar på inom kommunsektorn. Låt oss komma ihåg att det gäller kommunsektorn, för den här ök- ningen gäller ju hela vårdsektorn. Inom kommun- sektorn är behovet 225 000 nya medarbetare. Jag konstaterar att ökningen motsvarar ungefär 10 % av behoven, och knappt det om man ser på hela vård- sektorn. Vi har alltså 90 % kvar att hämta in på de här tio åren. Lars Engqvist talar om utredning i särskild ord- ning, belysning av situationen osv. Men det gäller ju de strategiska, kraftfulla greppen! Hur ska vi nå må- let? Vi har ju inte all tid i världen på oss, utan ett fåtal år.

Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 23 Socialminister Lars Engq (S)

Fru talman! När det gäller prognoser om perso- nalbehov i framtiden bör man betänka att många av dem görs med utgångspunkt i hur vi arbetar just nu. Situationen är den att på många områden - men det gäller inte de sociala områdena och sannolikt inte sjukvården - så kommer personalbehoven trots ökad produktion att vara mindre än de är i dag. Men det bortser man från när man talar om detta och när man gör personalprognoser. Man talar om hur mycket som behövs inom industrin och inom andra delar av sam- hället, och säger att eftersom befolkningen förändras och vi går mot mindre årskullar så kommer det att bli problem. Jag tror inte att problemet sammantaget är så stort. Situationen kommer att vara sådan att det är inom det som vi kallar för vård och omsorg som en stor del av de stimulerande arbetstillfällena finns och de spän- nande utmaningarna erbjuds. Jag är alldeles överty- gad om att vi kommer att ha en större andel av våra gemensamma resurser avsatta för vård och omsorg. En större del av arbetsmarknaden kommer att upptas av vård och omsorg. Det betyder bl.a. att vi långsik- tigt kommer att få se en förändring i riktning inte bara mot att fler arbetar inom vård och omsorg, utan också mot att fler kommer att tycka att detta är spännande och intressanta arbetsuppgifter. Men för att det ska bli så krävs det att vi förbättrar arbetsmiljön, att vi naturligtvis också förbättrar löne- läget inom vård och omsorg och att vi erbjuder en spännande utveckling för dem som jobbar. Jag tror inte att det är en omöjlig uppgift att se till att vi får precis så många som vi behöver för att er- bjuda en fungerande vård och omsorg. Jag tror inte att det finns någon sanning i att det inte skulle finnas tillräckligt med folk för att kunna göra det. Men för att vi ska förbereda en sådan övergång krävs det att vi förbättrar arbetsförhållandena. Jag tror att det finns en liten sanning som säger att människor kommer att söka sig till de jobb där de får vara med och bestäm- ma om jobbens utveckling. Vad vi behöver inom hela vård- och omsorgssektorn är större möjlighet för personalen till ett eget inflytande över sitt arbete, större möjlighet för personalen att bestämma hur man lägger upp och utvecklar arbetet och större möjlighet för personalen att också reagera när man tycker att arbetsuppgifterna blir orimliga eller hopplösa eller när man inte klarar av sina åtaganden. Jag tror alltså att vi kan vara relativt optimistiska när det gäller att långsiktigt klara detta ur samhälls- synpunkt. Resurserna kommer att öka för vård och omsorg. Vi kommer att ha en större del, och vi förbe- reder oss för att göra yrket mer attraktivt. Det intres- santa är att intresset ökar för de högre utbildningarna - läkar- och sjuksköterskeutbildningarna - inom vårdsektorn. Antalet ansökningar ökar. Men när det gäller vårdlinjerna i gymnasiet har vi inte sett motsva- rande ökning. Jag tror att det helt enkelt beror på att det är de grupperna, dvs. undersköterskor, under- skötare, vårdbiträden och annan personal, som har legat efter i löneutvecklingen. Det kan ses på intresset för att söka sig dit. Vi behöver en bättre löneutveck- ling och bättre arbetsvillkor för de sämst ställda inom vården för att utvecklingen ska vända. Det är det viktigaste budskapet. Långsiktigt kan vi klara det - det finns inga ab- soluta motsättningar till det. Men vi måste börja pla- nera för det nu, och det handlar om att erbjuda vettiga arbetsvillkor inom vården och omsorgen.

Sven Brus (Kd)

Anf. 24 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Jag är inte benägen att vara lika opti- mistisk när det gäller framtiden som socialministern. Det är inte hur vi arbetar just nu som vi alltid måste utgå från när vi ser på framtiden, säger socialminis- tern. Det är klart att det finns olika sektorer och om- råden inom samhället där man kan tänka i rationalise- ringstermer och med nya arbetssätt minska personal- behoven. Men jag har väldigt svårt att se den utveck- lingen och tendensen inom vård och omsorg. Jag sade själv förut att man inte ska vara slarvig med att använda uttrycket "fler händer i vården" därför att det kan leda tankarna till ett okvalificerat lyftyrke. Men man kan ändå inte bortse ifrån att det också handlar om volymer. Vi behöver fler männi- skor i vården. Vi kan inte ersätta människor med maskiner. Vi kan inte ersätta människor med rationa- lisering och effektivitet längre vi än vad vi har gjort. Jag skulle vilja påstå att vi befinner oss vid en smärt- gräns där personaltätheten är sådan att det går ut över människors värdighet och rätt till en värdig vård. Utan att svartmåla tror jag att det finns anledning att känna djup oro inför att vi, om vi nu ska ta de här talen från Kommunförbundet som jag nämnde förut, har 90 % av rekryteringsbehoven kvar framför oss. Det andra som är djupt oroande är att många kommuner blir tvingade att anställa helt outbildad personal på grund av att behoven är så akuta. Jag vill minnas att det var en tredjedel av kommunerna som i en enkät svarade att man tvingades acceptera att ta in helt outbildad personal. Det kan ju också inge mycket stor oro. Låt mig också ta upp en annan fråga i samman- hanget. Det gäller ett slags strategiskt grepp för att man ska kunna lösa de framtida behoven på det här området. På den socialdemokratiska kongressen i Västerås i november lovade finansministern nya mil- jarder och sänkta arbetsgivaravgifter för kommuner och landsting för att lösa krisen. Applåderna har väl inte blivit alldeles överväldigande efter det. Så här säger Vårdförbundets ordförande Eva Fernvall: Det är inte bara att plocka över några som blivit friställda på Flextronics till vården. Vi behöver människor med rätt utbildning och pengar till att höja kompetensen och behålla dem som redan jobbar inom vården. Det är i verkligheten svårt att hitta någon att anställa. När nu var tredje kommun inte klarar balanskravet i budgeten, och om man ska följa lagen, är det väl inte sannolikt att man i första hand kommer att satsa på nyrekrytering av personal. Vidare innebär försla- get om sänkta arbetsgivaravgifter att en del kommu- ner säkert kommer att avstå från entreprenadupp- handling där man går miste om det här nyanställ- ningsstödet. Det här framställs som en morot för att komma till rätta med rekryteringsbehovet. Vad finns bakom detta? Jag skulle gärna vilja höra socialminis- tern kommentera det.

Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 25 Socialminister Lars Engq (S)

Fru talman! När det gäller diskussioner om pro- gnoser och hur arbetsmarknadens utveckling ser ut är jag mån om att påpeka att om vi lägger alla prognoser intill varandra kommer ingen sektor att klara sin upp- gift. Då krävs det att vi är 20 miljoner människor eller något liknande. Alla sådana prognoser som ska täcka någon sorts helhet är orimliga eftersom många sekto- rer i samhällslivet kommer att gå igenom rationalise- ringar och vi väljer andra sätt att arbeta. Det kommer att kräva förändringar. Men på ett område går det inte att lösa framtidens problem med traditionella rationaliseringar, och det är vård och omsorg. Där behövs det mer folk. Jag tror att vi kan gå en framtid till mötes där det är möjligt att tillgodose behovet av mer folk i omsorgen och vården just beroende på att övriga delar av samhället kommer att bli mer rationella. Där kommer det att ske stora förändringar. Men vård är ju faktiskt defini- tionsmässigt möte mellan människor, därför går det inte att säga att de ska ersättas av maskiner. Här be- hövs det fler människor, här behövs det fler händer eller fler hjärtan. Det var detta jag ville påpeka, och där är vi helt överens. Då återstår bara frågan: Hur förbereder vi oss för en sådan utveckling? Jag menar att det handlar om arbetsvillkor, utvecklingsmöjligheter och att känna stimulans i jobbet för att vi ska få människor att söka sig dit och gå från andra sektorer i samhället eller välja utbildning till förmån för vårdutbildningarna. Det arbetet är på gång. Vi kan se förändringar när det gäller sjuksköterskorna. De har faktiskt fått rejäla löneförbättringar under senare år. De har fått förbätt- rade arbetsvillkor. Intresset för att söka sig till sjuk- sköterskeutbildningen har ökat, vilket är glädjande. Samma sak måste också hända andra grupper inom vårdsektorn. Jag menar att det är ett arbete som är på väg. Vi behöver se till så att ingen tvingas deltidsarbeta om man inte vill. Vi får ta bort deltidsarbetslösheten. Vi måste erbjuda all personal kompetensutveckling för att se till att vi har en personal som har rätt utbild- ning. Vi får se till att vi utökar möjligheterna för alla personalgrupper att arbeta inom de områden där de har kompetens och inte se gamla staket mellan olika yrkesgrupper. Vi behöver arbeta mer i team och ar- betslag än vad vi gör inom sjukvården och övrig vård i dag. Sedan kan det ju också behövas extra pengar för att kommunerna, i tider av besvärlig konjunktur som vi just nu upplever, kan anställa den personal som man ändå tänker anställa om ett eller två år. Det var de tankarna som motiverade de extra pengarna till kommunerna. Det är alldeles rätt som Eva Fernvall säger att man inte kan erbjuda vem som helst ett jobb inom den avancerade sjukvården. Men det intressanta är att inom hela vårdsektorn behöver vi också avlastning när det gäller administration och övrig service inom vården. Vi vet att vi skulle kunna få en bättre vård om läkare, sjuksköterskor och andra med en avancerad sjukvårdsutbildning slapp en del av det administrativa arbetet. Det skulle människor med administrativ ut- bildning kunna sköta mycket bättre. Det gäller också annan verksamhet inom vårdsektorn där en expansion skulle kunna frigöra dem som har speciell kompetens på vårdsidan. Om kommunerna använder de här pengarna till att rekrytera människor till äldreomsor- gen eller till äldrevården eller om landstingen använ- der dem för att rekrytera folk till sjukvården, kan det i stor utsträckning handla om människor med annan kompetens än just vårdkompetens. Dessa människor skulle kunna lyfta av dem som har vårdkompetens dessa arbetsuppgifter. Därmed skulle man till sist ändå få mer vård för patienten för pengarna. Det är den kopplingen jag tycker finns mellan de omedelba- ra pengarna och möjligheten att förbättra vården.

Sven Brus (Kd)

Anf. 26 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Jag tackar för beskedet från socialmi- nistern att det behövs mer folk i vården. Jag blev lite orolig en stund över det här rationaliseringstalet. På den punkten kan vi vara överens. Sedan kan vi ha olika uppfattningar om vägen dit. Det är en uppgift för kommuner och landsting att lösa. Det är en stor utmaning. Men man kan inte heller blunda för att regeringen har ett stort ansvar att tänka strategiskt och kreativt i de här frågorna. Jag skulle avslutningsvis i den här debatten vilja ta upp ett sådant exempel. Som vi har konstaterat tidigare förslår inte gymnasiets omvårdnadsprogram på långa vägar när det gäller att fylla behoven i fram- tiden. Antalet förstahandssökande minskar och är nu nere i ungefär 3 000 per år och långt ifrån alla av de ungdomarna vill jobba i äldreomsorgen. Då måste man pröva andra sätt att locka över människor till den här verksamheten. Nu har både Svenska Kommunförbundet och Kommunalarbetareförbundet försökt sig på lite ny- tänkande på det här området. Man har skissat på ett förslag till ett omvårdnadsprogram för vuxna. Där skulle tidigare yrkeskunskaper kunna valideras och byggas på. Man kan varva teori och praktik genom halvtidsarbete och halvtidsstudier. I den modell som SKAF och Kommunförbundet funderade ut tillsam- mans skulle arbetsgivaren stå för lönen under arbets- tiden och staten för studiebidrag under den andra halvan av tiden. Men regeringen sade nej till detta nytänkande. Min fråga till socialministern blir då om regering- en har några andra nya spännande idéer på lager. Även om vi kan se olika på prognoserna är vi överens om att det finns ett mycket stort rekryteringsbehov. Jag tror att Kommunförbundets tal om 225 000 nya medarbetare inte är taget ut luften, utan det har en stor relevans. Har regeringen några andra nya spän- nande idéer?

Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 27 Socialminister Lars Engq (S)

Fru talman! Jag tycker att regeringen har presente- rat en rad spännande idéer i anslutning till det arbete som Vårdkommissionen utvecklade. Det handlar om att förändra möjligheterna för den personal som job- bar i dag att dels söka sin kompetens, dels få möjlig- het att jobba full tid. Det handlar också om att hitta olika vägar att öka rekryteringen till vården och öka intresset för vården. Frågan om det program som Kommunförbundet var med och utarbetade ska i första hand ställas till utbildningsministern. Om jag förstod det rätt handla- de det om hur man skulle använda våra utbildningsre- surser. Det är en fråga som Sven Brus ska ställa till skol- och utbildningsministern, och det har han kan- ske redan gjort också. Jag tycker att man bör vara öppen för alla tänkba- ra vägar för att öka möjligheten, inte minst för vuxna, att utbilda sig. Om det inte är möjligt att använda den metod som Kommunförbundet föreslår, tycker jag att man ska pröva andra.

Intressenter

Frågeställare

Brus, Sven (kd) Kristdemokraterna

Besvarad av

socialminister Lars Engqvist Socialdemokraterna