Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

polisinstruktioner för hämtning av asylsökande och rutiner för avvisning

Interpellation 2003/04:119 av N Hedström, Lotta (mp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2003-11-18
Anmäld
2003-11-18
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2003-12-02
Sista svarsdatum
2003-12-02
Besvarad
2003-12-12

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 18 november

Interpellation 2003/04:119

 av Lotta N Hedström (mp) till statsrådet Barbro Holmberg om polisinstruktioner för hämtning av asylsökande och rutiner för avvisning

Den 23 oktober i år vid halvåttatiden på morgonen kommer en grupp om fem poliser från Sandviken in i en lägenhet. Där inne finns en ensam, syrisk, fembarnsmor. Hon är asylsökande analfabet och bor i Sverige sedan tre år.

Hon och hennes man, som varit politiskt aktiv på "fel sida" i sitt hemland, flydde till Sverige, efter att familjen trakasserats och misshandlats både av grannar och av syrisk polis. Ett långt fängelsestraff väntar honom där.

De har enligt uppgift fått avslag tre gånger på ansökan för att stanna i Sverige. Deras materiella tillgångar och status här är under alla vettiga nivåer; tills i våras bodde familjen i en rivningslägenhet nästan utan möbler. Kvinnan fick då ett psykiskt sammanbrott och barnen togs om hand. De har gått i skolan i Sandviken och har haft gott stöd av kamrater, lärare och rektor.

Vid det här tillfället i oktober är fyra av barnen på okänd ort, mamman vet inte var de är, men den minsta på fyra år, är omhändertagen av sociala myndigheterna i Sandviken. Inga vittnen finns, mer än kvinnan själv, till vad som skedde den här morgonen.

Efteråt kan lägenhetsinnehavaren emellertid konstatera att oordning råder i lägenheten, saker är nedvräkta och dörren till sovrummet uppsparkad. Det är också lätt att konstatera att poliserna har använt ett avsevärt våld mot denna ca 37-åriga, försvarslösa, fullständigt ofarliga, fredliga, men ytterst bedrövade, pressade, utsatta och livrädda medmänniska.

I dag, tre veckor senare, sitter hon fortfarande i rullstol, för knäna gick sönder då hon knuffades framåt. Hon har ryggsmärtor efter att i liggande ställning ha blivit knäad där. Hon har värk i handlederna efter att polisen brutit hennes handleder bakåt och värk i huvudet efter att de dunkade det i flera gånger mot golvet. Hon magrar nu påtagligt och kan inte äta.

Man ger henne lugnande medicin mot det livstrauma det innebär att bli misshandlad av myndigheterna i det land där man sökte tryggheten, att vara utan sina små barn sedan över ett halvt år, att inte veta var maken är samt att vänta på att transporteras tillbaka till det gamla helvetet så snart barnen hittas.

Denna kvinna känner jag som en mycket både oskyldig och till och med naiv person, som inte håller reda på politik, sina eller andras rättigheter, eller har kunskaper nog att försvara sig juridiskt. Hon har inte uppfostran eller mentalitet för att någonsin kunna komma på tanken att ta till våld själv.

Efter polisingripandet har hon skeppats runt mellan olika förläggningar, sjukhus och polisstationer på ett märkligt sätt. Polisen i Gävle försöker aktivt och högprioriterat att få bort hennes advokat Tryggve Elmstedt, och talar också om det för henne, vilket ytterligare spär på hennes otrygghet.

Det var efter att han anmält dem för misshandeln som polisen intervenerade. Man vill få honom misstänkliggjord och fälld för "urkundsförfalskning", men att poliser begär en advokat avförd förefaller ytterst märkligt.

Mina frågor är följande:

Är statsrådet beredd att allmänt skärpa efterlevnaden av instruktioner om "värdigt ingripande" vid polistillslag i asylärenden?

Har statsrådet gjort bedömningar att det finns anledning att skärpa rutiner för informationsöverföring om den avvisningshotades ålder, kynne och våldsbenägenhet, för att minska risken att poliser reflexmässigt utgår från att alla flyktingar är kriminella och våldsbenägna?

Är statsrådet beredd att införa förändringar i instruktioner, rutiner och föreskrifter för att stärka familjesammanhållning vid avvisningar?

Hur har statsrådet gjort bedömningar att barnkonventionen tillgodoses när fem små barn tillåts hållas åtskilda från sin mor i över ett halvår för att hon är avvisningsbeslutad?

Är statsrådet beredd att stärka möjligheten för Migrationsverket att aktivt arbeta med de sökande och utvisningshotades psykiska och fysiska hälsa?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:119, polisinstruktioner för hämtning av asylsökande och rutiner för avvisning

Interpellationsdebatt 2003/04:119

Webb-tv: polisinstruktioner för hämtning av asylsökande och rutiner för avvisning

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Barbro Holmberg (S)
Anf. 76 Barbro Holmberg (S)
Herr talman! Lotta N Hedström har frågat mig om jag är beredd att allmänt skärpa kraven på efterlevnad av polisens instruktioner vid ingripande i asylärenden. Vidare har hon frågat mig om jag bedömt att det finns anledning att skärpa rutiner för informationsöverföring om den avvisades ålder, kynne och våldsbenägenhet. Lotta N Hedström har även frågat om jag är beredd att införa förändringar i instruktioner, rutiner och föreskrifter för att stärka familjesammanhållning vid verkställighet av avvisningsbeslut samt om jag gjort bedömningen att barnkonventionen blivit tillgodosedd när fem små barn hållits skilda från sin mor i över ett halvår för att modern skulle avvisas. Avslutningsvis har Lotta N Hedström frågat mig om jag är beredd att stärka möjligheten för Migrationsverket att aktivt arbeta med de sökandes och utvisningshotades psykiska och fysiska hälsa. Som Lotta N Hedström vet kan jag som minister inte uttala mig om handläggningen av enskilda ärenden. Rent allmänt kan jag dock säga följande. Rikspolisstyrelsen följer fortlöpande, bland annat genom inspektionsverksamhet, polismyndigheternas arbete med verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut. För det fall felaktigheter begåtts är det även en fråga för rättsvårdande myndigheter. Jag finner för närvarande därför ingen anledning att vidta några åtgärder med anledning av Lotta N Hedströms första fråga. När det gäller nästa fråga avseende informationsöverföring vill jag förklara följande. I dag gäller i de ärenden som polisen fått överlämnade till sig för verkställighet att polisen har möjlighet att begära ut de uppgifter som behövs för att kunna genomföra verkställigheten. Sekretesslagen reglerar vilka uppgifter som får lämnas ut i utlänningsärenden. Det är alltid viktigt att polisen har tillgång till den information som behövs för att bäst kunna bemöta den enskilde utifrån de individuella förutsättningarna i dennes ärende. Härvid måste alltid en avvägning göras mellan sekretesskyddet för uppgifter om den enskildes personliga förhållanden och polisens behov av relevanta uppgifter inför verkställigheten. Frågorna om informationsöverföring mellan bland annat Migrationsverket och Utlänningsnämnden å ena sidan och polisen å andra sidan i utlänningsärenden och därtill hörande sekretessfrågor bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Exempelvis har ett förslag lämnats till ny utlänningsdatalag som behandlar hanteringen av personuppgifter i verksamhet enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen. Förslaget är för närvarande föremål för remissbehandling. Remisstiden går ut den 15 februari 2004. När det gäller frågan om jag är beredd att införa förändringar i instruktioner med mera för att stärka familjesammanhållning vid avvisningar samt frågan om jag har gjort bedömningen att barnkonventionen tillgodoses är grundprincipen att familjer inte ska splittras. När det gäller personer som ska avvisas eller utvisas arbetar Migrationsverket för att dessa ska återvända självmant i stället för att man ska behöva tillgripa tvångsåtgärder. Möjligheten till ett eventuellt återvändande genomsyrar hela asylprocessen. I de ärenden där avvisningsbeslut har meddelats erbjuds samtal om återvändandet. Om Migrationsverket överlämnar ett avvisnings- eller utvisningsärende som gäller en barnfamilj till polisen för verkställighet informeras vanligtvis polisen om barnets situation. Jag har erfarit från Migrationsverket att riktlinjer nu ska tas fram för arbetet med återvändande av barn i familj. Dessutom pågår samarbete mellan Migrationsverket och polisen avseende översyn av rutiner och riktlinjer för överlämnande av ärenden till polisen för verkställighet. Översynen avser alla ärenden, såväl barn som vuxna. Avslutningsvis vill jag svara på frågan om jag är beredd att stärka möjligheten för Migrationsverket att aktivt arbeta med de sökandes och utvisningshotades psykiska och fysiska hälsa. Asylsökande får hälso- och sjukvård med stöd av en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet. Med utgångspunkt från denna överenskommelse avgör landstingen hur vården till de asylsökande bäst ska organiseras. Förutom omedelbar sjuk- och tandvård inkluderar överenskommelsen även vård som inte kan anstå. När det gäller barn som inte fyllt 18 år finns särskilda regler. De erbjuds i princip samma vård som i Sverige bosatta barn, och den inkluderar psykologisk och psykiatrisk vård.
Lotta N Hedström (Mp)
Anf. 77 Lotta N Hedström (Mp)
Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Dock är jag naturligtvis inte riktigt nöjd med det utan kommer att be om några preciseringar. Det finns väldigt mycket att diskutera, angripa och precisera i svensk asyl- och flyktingpolitik. Jag har tagit upp ett ärende som jag känner till personligen, så jag känner att jag har ganska gott på fötterna när det gäller hur det här ärendet har handlagts. Jag förstår väldigt väl och vet att ministern inte kan gå in i ärendet utan att vi ska hålla oss på den generella nivån. Det som det handlar om är hur polisen beter sig när man hämtar en människa för avvisning. Det har varit mycket upprörande i det fall som jag refererade till, och jag vet att det finns många fler med samma typ av vittnesbörd. Min första fråga handlade om hur efterlevnaden egentligen är av ett värdigt ingripande och tillsynen av det. Av ministerns svar förstår jag att det bara är rättsvårdande myndigheter som kan ingripa om någonting blir fel. Jag förstår inte riktigt, om Rikspolisstyrelsen fortlöpande följer detta, varför det inte finns preciserade anvisningar där informationsöverföringen naturligtvis ska gå ut på att polisen inte a priori ska tro att den de ska hämta alltid är våldsbenägen eller någon som man måste tillgripa ett övervåld för att få tag i. I det här fallet handlade det om en kvinna som över huvud taget inte är i närheten av att tillgripa våld mot någon. Jag menar att det var ett missgrepp från polisens sida. Jag skulle önska att ministern kunde säga att sådana här saker inte får ske, inte ska ske och att det finns möjligheter att fortlöpande korrigera sådana här övergrepp genom att det finns utbildning och instruktioner. Min andra fråga handlade just om informationsöverföringen. Ministerns svar tar emellertid fasta på sekretesslagstiftningen. Det är inte det jag avser. Det handlar inte om att få reda på saker om de avvisningshotades situation i övrigt utan det är just vad polisen behöver veta vid tillfället för ingripandet. Så svaret om vad som gäller sekretess menar jag inte är relevant. Det är inte den delen i hanteringen som jag är ute efter i det här fallet. Den tredje frågan handlar om barnkonventionen och familjesammanhållning. Personligen har jag inte sett hur man erbjuds samtal, och jag har tagit del av hyggligt många ärenden. Det känner jag inte till. Ministern får gärna berätta mer om hur det är tänkt att det ska uttryckas, om det är muntligt, skriftligt eller underförstått. Däremot står det i svaret att när det gäller barnfamiljer informeras polisen vanligtvis om barnets situation. Utmärkt! Det är precis en sådan informationsöverföring som jag var ute efter i fråga två, det vill säga att Migrationsverket säger: Det här handlar om en sådan här typ av familj, ett sådant här ärende, en sådan här människa. Var vänlig ta hänsyn till det! Långt ifrån alla asylsökande är ju kriminella, våldsbenägna eller skurkar på något vis, utan det är rädda, bekymrade och pressade människor som söker en fristad enligt de konventioner vi har i den här världen. Därför måste polisens första och viktigaste instruktion vara den som anges, nämligen ett värdigt ingripande. Jag nöjer mig så här långt och hoppas att ministern kan precisera svaren på de här tre första frågorna.
Barbro Holmberg (S)
Anf. 78 Barbro Holmberg (S)
Herr talman! Först och främst vill jag säga att jag tycker att den fråga som Lotta N Hedström har tagit upp är en väldigt viktig fråga. Det handlar ju om hur vi ska åstadkomma ett värdigt återvändande. Det här är människor som har kommit hit och sökt asyl. Det är, precis som Lotta N Hedström säger, inte kriminella människor utan man söker sig en fristad. Det här är också människor som har fått sin sak prövad. Man har fått sin sak prövad av Migrationsverket. Man har överklagat och fått ett slutligt avvisningsbeslut. Då ska man ha rätt till ett värdigt återvändande. Här finns det flera saker att säga. Den ena är att det vi måste göra och vad inriktningen av arbetet måste vara är att förebygga att polisen över huvud taget ska få de här ärendena. Det är precis så arbetet är tänkt. Utlänningslagen är ingen tvångslag. Utlänningslagen utgår från och bygger på att när den enskilde får sitt beslut återvänder han eller hon självmant. I det ska man få Migrationsverkets stöd. Vi har ju ett väldigt bra system i Sverige, måste man säga. Jag tror att vi är det enda landet som faktiskt har en civil myndighet, nämligen Migrationsverket, som har huvudansvaret för återvändandet och där man arbetar just med självmant återvändande och motivation. Vi har också en väldigt hög återvändandefrekvens. Migrationsverket lyckas faktiskt i väldigt hög utsträckning motivera människor att återvända självmant. Lotta N Hedström frågade hur motivationsarbetet går till. Det är ju så att när en person får ett slutligt avvisningsbeslut kallas den personen till ett första förberedande motivationssamtal. Där går man igenom familjens situation. Hur ser det ut i hemlandet? Finns det släktingar kvar som man kan ta kontakt med? Hur kan man förbereda resan? Hur kan man förbereda återvändandet? Sedan kommer man överens om dag, tidpunkt eller om det är någonting som den avvisade vill göra innan han eller hon återvänder. Man kan tillsammans med handläggaren bestämma när man vill återvända. Sedan kallas man till nästa samtal. Då får man mer information om flygtider och hur själva återvändandet ska gå till. Det här är en process som jag tycker är väldigt bra. Hela den svenska politiken bygger just på att det ska vara ett självmant återvändande i första hand. Men sedan finns det människor som ändå inte rättar sig efter ett avvisningsbeslut. Om inte Migrationsverket lyckas i sina motivationssamtal, de kan ju inte pågå år ut och år in, utan man märker att det faktiskt inte går eller att personerna avviker så måste man ha en möjlighet att lämna över till polisen som sedan också fortsätter med motivationsarbetet. Tvångsåtgärder är någonting som man vidtar som en absolut sista åtgärd.
Lotta N Hedström (Mp)
Anf. 79 Lotta N Hedström (Mp)
Herr talman! Jag tackar för det så här långt. Jag förstår att regeringen har ett starkt behov av att få människor att vilja återvända. Frågan är om det kanske är lyckligare att ha ett värdigt kvarstannande och om lyckade återvändanden alltid är så lyckade när man väl har kommit tillbaka. Det är naturligtvis det som ligger i botten för alltihop. Hur sker bedömningarna från början? Är det riktiga beslut som ska exekveras? Det står i ministerns svar att det ska ske en översyn av rutiner och riktlinjer för överlämning av ärenden till polisen för verkställighet. Så någonting är uppenbarligen på gång. Jag skulle vilja höra mer om vilka riktlinjer som präglar det här arbetet och om det är lika med den instans- och processöversyn som ska vara klar till nästa sommar. Det är här som jag vill gå in väldigt mycket eftersom det de facto handlade om poliser, fem man, som gick in till en ensam, värnlös kvinnlig analfabet och dunkade hennes huvud i golvet. Sådant får inte förekomma i vårt land, menar jag och väldigt många med mig, eftersom vi i alla skrifter i alla sammanhang bekänner oss till en värdig, humanitär och generös flyktingpolitik. Då får inte svensk polis tillåtas att spoliera den med ett sådant uppenbart inhumant beteende som skadar denna människas trygghet och förtroende för det land där hon med all rätt har sökt asyl - sökt skydd. Ministern har inte svarat på min fjärde och min sjätte fråga. Den näst sista handlar om hur möjligheterna till hälso- och sjukvård ska förbättras. Svaret innehöll en beskrivning av nuläget. Nuläget är sådant att det är svårt för läkare och landstingspersonal att tolka vad som menas med vård som inte kan anstå. De tycker att det är svårt att bedöma. Här finns ett stort fält där mer kan göras med utgångspunkt i konventioner om mänskliga rättigheter som till exempel regeringen har berömt sig av i skrivelsen om mänskliga rättigheter som vi har behandlat i riksdagen. Det finns alltså ett stort utrymme att göra mer. Det var det jag ville höra ministern utgjuta sig mer om.
Barbro Holmberg (S)
Anf. 80 Barbro Holmberg (S)
Herr talman! När det gäller möjligheterna till sjuk- och hälsovård finns det inga tolkningssvårigheter i fråga om barn. Barn under 18 år har precis samma rätt till hälso- och sjukvård, tandvård och förebyggande vård som barn som är bosatta här. Asylsökande har rätt till akut sjukvård och vård som inte kan anstå. Vård som inte kan anstå är vård som måste sättas in för att det inte ska uppstå en akut situation. Det kan naturligtvis vara olika från fall till fall. Det är inte vi politiker, inte regeringen, som kan göra de bedömningarna. De måste göras av behandlande läkare. Vi ska komma ihåg att landstingen har ansvaret för den normala hälso- och sjukvården och också har ansvaret för sjukvården av asylsökande, både barn och vuxna. Några år tillbaka i tiden var mottagandet av asylsökande mer i form av asyler. Det var verkligen förläggningar. Där fanns allt: skola för barn, hälso- och sjukvård och så vidare. Under de senaste tio åren har det skett en normaliseringsprocess, det vill säga asylsökande ska använda precis samma serviceinstitutioner som övriga i samhället. Man kommer ut i samhället på ett bättre sätt. Ansvaret för hälso- och sjukvård ligger på landstingen. Sedan var det frågan om avvisningar av asylsökande. Jag vill återigen betona att det här handlar om människor som har sökt asyl. Det är en mänsklig rättighet att söka asyl. Alla kan komma hit och söka asyl. Men det är inte en mänsklig rättighet att få asyl. Man har fått sin sak prövad en gång, två gånger, och oftast också fler gånger. Det som är viktigt att göra är att se över hela processen. Ofta när det blir fråga om svåra avvisningsfall handlar det om människor som bland annat har mycket med sig i bagaget från sitt hemland, och detta förstärks under den tid de är här. Vistelsetiden i Sverige blir lång, och man har kanske varit här flera år. Det är något som bidrar till att göra situationen ännu mer akut. Här har vi ett system där man kan lämna in hur många nya ansökningar som helst efter ett slutligt avvisningsbeslut. Det leder till de oerhört långa vistelsetiderna i Sverige, och det blir särskilt svårt för barnfamiljer, där barnen har hunnit rota sig i landet, där barnen har lärt sig språket och gått i skolan. Då blir det akut. Om vi vill göra någonting verkligt åt den typen av dramatiska avvisningar måste vi också jobba förebyggande. Vi måste också se över hela systemet, så att vi får en effektiv asylprocess, och vi måste hela tiden bevaka att det blir ett värdigt återvändande.
Lotta N Hedström (Mp)
Anf. 81 Lotta N Hedström (Mp)
Herr talman! Jag har tagit del av, bland annat i den artikel som ministern skrev i Dagens Nyheter i början av december, att det finns en medvetenhet om att "få ordning i asylsystemet" och att "var och en som riskerar förföljelse ska ges en fristad". Någonstans förstår jag att det pågår ett arbete. Jag är dock fortfarande inte nöjd med svaren. Jag skulle vilja höra ministern deklarera att det kommer att vidtas fler och tydligare åtgärder för att styra upp landstingens åtaganden att säkra psykisk och fysisk hälsa. Det är fortfarande en beskrivning av nuläget. Det som bekänns av regeringen i olika sammanhang är non-reformant -principen. Den är naturligtvis grunden för allt. Det ska vara rätt från början. Processen ska inte utgå från att inte bevilja uppehållstillstånd. Här finns någonting som jag upplever att ministern slirar på. Återvändandet ska inte vara det givna svaret från början utan det ska vara en förutsättningslös prövning av rättigheten att stanna och en humanitär behandling under tiden i alla led. Det här är vad kritiken från mig, från mitt parti och andra partier och många alltfler medvetna svenskar handlar om. Systemet fungerar inte. I skrivelsen om migrations- och asylpolitik - vars motionstid gick ut i går - påtalas också att Lagrådet vill ha konkretiseringar för vad tillståndsgivning av humanitära skäl ska innebära. Det är där jag vill att ministern avslutningsvis ger lite mer riktlinjer. Vad skulle en sådan konkretisering för tillståndsgivning av humanitära skäl kunna innebära?
Barbro Holmberg (S)
Anf. 82 Barbro Holmberg (S)
Herr talman! Jag tar först frågan om landstingen och sjukvården. Det är som sagt landstingen som har ansvaret för sjukvården. Det finns en utredning som har föreslagit att asylsökandes rätt till sjukvård ska lagstadgas. Utredningen har sett över asylsökandes rätt till sjukvård. Utredningen är ute på remiss. Det pågår en beredning på Regeringskansliet kring frågorna. Sedan var det frågan om vård som inte kan anstå. Det är någonting som vi på UD inte kan avgöra. Det är Socialstyrelsen som är den centrala myndigheten för vården. Där håller man på med ett arbete för att förtydliga detta. Det verkar nästan som att Lotta N Hedström utgår från att när det blir ett akut och dramatiskt avvisande betyder det att vederbörande faktiskt har asylskäl. Det kan jag inte hålla med om. Man får sin sak prövad, och man har ofta fått sin sak prövad en gång, två gånger, oftast fler gånger, och har befunnits inte ha asylskäl. Det är det som är problemet, samtidigt som man vill vara kvar i Sverige och har varit kvar i Sverige under lång tid. Vi har definitivt en rättssäker process i Sverige. Vi har myndigheter som arbetar på ett rättssäkert sätt. Där kan det bli bättre, och där pågår ett arbete - precis som jag skrev i DN-artikeln som Lotta Hedström har läst. Det finns ett arbete som pågår i både första och andra instans för att förbättra rättssäkerheten. Det är viktigt. Det pågår också en utredning som ser över frågan om humanitära skäl för att förtydliga vad det betyder. Här har vi ett område som är föremål för skönsmässiga bedömningar. Det måste man förtydliga. Det är vad utredningen arbetar med.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.