Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Portföljmodellen

Interpellation 2010/11:177 av Högman, Berit (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2011-02-02
Inlämnad
2011-02-02
Besvarad
2011-02-11
Sista svarsdatum
2011-02-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 2 februari

Interpellation

2010/11:177 Portföljmodellen

av Berit Högman (S)

till kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M)

Just nu pågår förhandlingarna mellan Kulturrådet och de fem regioner som är de första att införa en ny modell för statens kulturbidrag till regionerna, den så kallade portföljmodellen. 

De statliga kulturpolitiska målen är grundvalen på vilken portföljmodellen vilar, och målen ska säkerställa kultur i hela landet, och att människor oavsett var de bor ska ha god tillgång till kultur.

Kulturministern har uttalat att detta är en demokratireform och ingen ekonomisk reform. Inga nya pengar ska tillföras i portföljmodellen. Den regionala medfinansieringen har också betydelse för Kulturrådets insatser. 

Såväl kulturministern som Kulturrådets ledning har uttryckt att man är positiv till ökad sponsring. Det är uppenbart att vissa institutioner har större möjligheter att få sponsorer än andra. Detta kan bero på institutionens konstnärliga innehåll, men även derss geografiska läge.

Kulturrådet har begärt kompletterande uppgifter från regionerna för att få information om, på detaljnivå, på vilket sätt och för vilka verksamheter regionen avser att disponera det statliga kulturbidraget.

Portföljmodellen beskrivs som en demokratireform, vilket man får förmoda betyder att med denna modell ökar det demokratiska inflytandet.

Det finns många obesvarade frågor kring den statliga finansieringen av den regionala kulturen och också frågor avseende sponsring, till exempel om institutionernas sponsorpengar ska ingå i den regionala finansieringen.

En annan farhåga är att om regionala kulturinstitutioner ökar sina intäkter antingen genom ökade offentliga anslag eller med sponsring skulle detta kunna innebära minskade statliga anslag. En av de grundläggande förutsättningarna för portföljmodellen skulle då undanröjas.

Det finns också farhågor om att avsikten är att på sikt ta anslag från vissa regioner och ge till andra, till exempel att gynna institutioner som har lättare att få sponsring på andra institutioners bekostnad.

Ett sådant framtida scenario skulle missgynna institutioner som av olika skäl har svårare att attrahera sponsorer, och missgynna smalare och mer experimentella kulturformer.

Mina frågor till kulturministern är således:

Är det kulturministerns avsikt att verka för möjligheten att få sponsormedel till att vara ett kriterium som kommer att stå över det konstnärliga och kulturella värdet av vad en institution producerar i en region?

Kommer kulturministern att verka för att, om sponsringen ökar, sänka statsanslagen till regionerna, för att på så sätt bidra till ytterligare skattesänkningar?

Vilka initiativ är kulturministern beredd att ta för att säkerställa att portföljmodellen blir en demokratireform?

Avser kulturministern att vidta åtgärder så att de institutioner som ger ökade regionala anslag till sina kulturinstitutioner får motsvarande anslagsökning från staten?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:177, Portföljmodellen

Interpellationsdebatt 2010/11:177

Webb-tv: Portföljmodellen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 17 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Jag ska först be om ursäkt för att Berit Högmans namn har blivit felstavat i det skriftliga interpellationssvaret. Berit Högman har ställt frågor till mig med anledning av den kultursamverkansmodell som trädde i kraft vid årsskiftet. Jag utgår från att det är denna modell som avses i interpellationen. Berit Högman frågar om det är min avsikt att verka för möjligheten att få sponsormedel att vara ett kriterium som kommer att stå över det konstnärliga och kulturella värdet av vad en institution producerar i en region om jag avser att verka för att, om sponsringen ökar, sänka statsanslagen till regionerna, för att på så sätt bidra till ytterligare skattesänkningar vad jag avser att göra för att säkerställa att kultursamverkansmodellen blir en demokratireform vad jag avser att göra så att de institutioner som anslår ökade regionala anslag till sina kulturinstitutioner, får motsvarande anslagsökning från staten. Låt mig inledningsvis konstatera att kultursamverkansmodellen innebär att regionerna får ett ökat inflytande och ansvar för kulturen. Samtidigt kvarstår statens övergripande strategiska ansvar för den nationella kulturpolitiken. Därmed fortsätter och vidareutvecklas det viktiga gemensamma ansvar som stat, landsting och kommuner delar på sedan lång tid tillbaka inom det kulturpolitiska området. Jag vill poängtera att det sedan lång tid tillbaka ofta är landsting och kommuner som är huvudmän för och de största bidragsgivarna till många kulturverksamheter runt om i landet. Kultursamverkansmodellen innebär nya former för dialog och samverkan mellan staten och landstingen men också med viktiga kulturaktörer inom det civila samhället och med de professionella kulturskaparna. Vi får även en ökad dialog och samverkan mellan landstingen och kommunerna i respektive län. Ökad dialog och kunskap mellan olika aktörer är mycket positivt för kulturens möjligheter att utvecklas. Vi kommer självfallet att fortsätta att noga följa reformens effekter för olika landsting. Genom att landstingen övertar ansvaret för att fördela vissa statliga medel, i stället för att Statens kulturråd gör det, kommer besluten om bidragsfördelningen närmare medborgarna. Modellen har redan fått till följd att kulturen kommit högre upp på den politiska dagordningen i många län. Det offentliga samtalet om kulturen har fått ny energi. Sammantaget är det positivt för både kulturverksamma, medborgarna och publiken att kulturen och dess roll blir synlig och tydlig i dessa sammanhang. Det är även glädjande att kulturen tilldelas mer pengar i de regionala och kommunala budgetarna. Däremot bygger varken den statliga bidragsgivning som sker inom ramen för kultursamverkansmodellen eller bidragsgivningen till verksamheter i de övriga länen på någon princip om att staten med automatik ska följa anslagshöjningar som sker på regional och lokal nivå. Vad gäller frågorna om sponsring menar jag att det är positivt att vi får ett intresse bland flera aktörer i Sverige för att vara med och finansiera kulturen och dess utveckling. Sponsring ökar kulturens möjligheter att växa och vara mindre beroende av pengainflöden från endast offentliga bidragsgivare. Kulturen får då bredare förutsättningar att verka konstnärligt - det är inte tvärtom, som Berit Högman tycks tro. Jag har i interpellationsdebatten, som vi alldeles nyss genomfört, gett min syn på de frågor om sponsring som Berit Högman särskilt ställt till mig i detta ämne.
Berit Högman (S)
Anf. 18 Berit Högman (S)
Fru talman! Vi kvittar felskrivningen av mitt namn mot att jag kallade samverkansmodellen för portföljmodellen. Det blir så när man far runt i landet och använder olika begrepp. Men vi här i salen vet i alla fall vad vi pratar om. Det handlar om samverkansmodellen. Vi kommer noga att följa reformens effekter för olika landsting, säger ministern i sitt svar. Det är bra. Men vi kan tänka oss situationen en bit längre fram. Vad är det som händer när alla län har fått sina portföljer? Då kvarstår ändå frågan: Hur uppstår dynamiken? Man kan titta på dem som nu har fått detta. Då ska vi ha klart för oss att det i alla fall är tre län som lever på tillväxt till följd av befolkningsökning - och de gör det ganska bra. Det gör Skåne, Västra Götaland och Halland. Hur hade diskussionen gått, tror ministern, om vi hade börjat med tre län som inte har dessa förutsättningar, Västernorrland, Jämtland eller Värmland? Hade diskussionen då blivit en annan? Det här var ju regioner som ändå utgick från att om de satsade skulle staten satsa tillbaka. Nu gjorde staten det i en liten omfattning, 1,7 miljoner. Men ministern har varit tydlig med att detta inte är en ekonomisk reform. Det är en demokratisk reform. Det kan mycket väl vara så att det här innebär ett lyft och ger kulturdebatten och insikten om kulturens betydelse energi. Men som vi tidigare sade består två tredjedelar av kulturen av andra saker, den ideella sektorn, samlingslokaler och annan infrastruktur som gör kulturen möjlig. Det har där funnits en kritik mot att den demokratiska dialogen inte har nått dem. Det har varit heldagskonferenser, och man har inte råd att ta ledigt från jobbet. Man tillhör en liten organisation och kommer därmed inte in. Det finns då en risk att detta blir en demokratisk dialog för redan etablerade, en politisk elit eller en kulturelit som ändå inte skapar någonting annat. Det handlar om en tydlighet när det gäller vad det är vi mäter effekterna mot. För rent kulturpolitiskt har egentligen ingenting hänt. Man har fått pengar till det man redan hade pengar till. Det är egentligen en kontoöverföring. Det hade räckt med två kamrerer för att åstadkomma det. Men sedan vill vi åstadkomma någonting annat, en dynamisk utveckling av kulturlivet. Då blir min fundering: Är statsrådet beredd att fundera över ekonomiska incitament för att nå ett större samspel mellan det ideella och det professionella och ett större samspel eller en större samverkan mellan olika län, mellan olika läns institutioner? På vilket sätt kan staten, regeringen, kulturministern och Kulturrådet bidra till att det blir en dynamisk utveckling? För det finns i dag ingenting i reformen i sig som säger det. En demokratisk dialog kan vara en dialog, men man kan ändå sitta på sin egen position och försvara sin institution eller sitt föreningsliv, och så har vi inte åstadkommit något mot målen. Det var min fundering.
Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 19 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Portfölj, koffert eller samverkan - kärt barn har många namn. Nu räknade Berit Högman bara upp tre av de regioner som gick in från årsskiftet. Jag tror att Berit Högman nämnde Västra Götaland, Halland och Skåne som exempel på regioner med stark tillväxt och befolkningstillströmning. Men Berit Högman nämnde inte två andra regioner, Gotland och Norrbotten, som inte är i riktigt samma situation. Norrbotten är ett län som tappar i befolkning, även om det går bra, inte minst när det gäller tillväxten av jobb i stora delar av Norrbotten. Men i Norrbotten var man väldigt angelägen om att få finnas med i reformen redan år ett, trots att man inte var direkt utpekad i Kulturrådets planer. Där har det också varit ett stort engagemang och en skjuts i debatten. Jag vet, eftersom jag har följt den här processen och drivit den, att det från början fanns en stark oro: Är det här statens sätt att dra sig undan, att abdikera? Blir det mindre pengar nu? Det har det inte blivit. Det har till och med blivit något mer pengar på sina håll. Vi har hela tiden också sagt, vilket Berit Högman nämnde, att det här inte är en ekonomisk reform. Det är en demokratisk reform. Den energi, som jag också hörde Berit Högman nämna, som jag har mött på många håll är ett resultat av helt nya möten. Det var bland annat det som Kulturutredningen upplevde när man under sitt arbete framför allt reste runt i landet och träffade intressenter och förde samman människor som arbetar gemensamt för kulturen som aldrig någonsin hade mötts. Men någonstans kan jag i Berit Högmans resonemang i alla fall höra det som man nästan alltid hör från Socialdemokraterna: Kommer det inte mer pengar så händer ingenting. Det är klart att det kan hända mycket mer med samma medel. Även om statens andel till regionerna inte har förändrats så mycket - det är inte mindre pengar, vill jag ändå påpeka - kan man göra mycket med det man redan har. Hur kompetenta de än är på Kulturrådet - för det är de verkligen - blir det inte riktigt samma sak som när det professionella kulturlivet, institutionerna, politikerna och det ideella kulturlivet regionalt träffas, som de nu gjort under en längre tid på nya möten. Det är klart att det alltid finns en oro - och den ska vi ha respekt för - när man gör en större förändring, för det här är verkligen en stor förändring. Jag hade så sent som för en dryg vecka sedan ånyo ett möte med delar av den civila sektorn uppe på Kulturdepartementet. Det var just på kvällstid för att så många som möjligt skulle kunna komma. Det var representanter för bland annat Ideell kulturallians. Det är mycket positivt som händer. De har också egna möten. Klys har fått medel så att deras representanter kan delta i de här dialogerna och tillföra det som de kan på det professionella området. När jag nu hör vad som händer och vet att tio, kanske till och med tolv, regioner står på tur för att gå in i samverkansmodellen från årsskiftet blir jag väldigt glad. Men eftersom det är en stor förändring och en ny process måste man hela tiden var vaksam: Vad behöver vi göra för att det ska bli bättre? Det gäller naturligtvis de treåriga planerna, som landstingen tar fram. Det behöver man skruva på vartefter. SKL följer det här med stort intresse och utbildar sitt folk för att man ska kunna delta på ett professionellt vis. Det gäller Kulturrådet. Det gäller naturligtvis också den analysmyndighet som snart börjar arbeta och som ska utveckla själva modellen. Det här kommer vi att få arbeta med hela tiden. Men jag är full av tillförsikt och glad över att det redan har fallit så väl ut.
Berit Högman (S)
Anf. 20 Berit Högman (S)
Fru talman! Ja, det ska vi naturligtvis gemensamt glädjas åt. Därför tycker jag att det är viktigt att se på detta. Ministern säger: Vi kommer noga att följa reformens effekter för olika landsting. Då är det ändå viktigt att bestämma vilka effekter det handlar om. Vilka mål är det? Handlar det om de allmänna kulturpolitiska målen? Handlar det om en högre grad av demokratiseringsprocess? Vem avgör det? Handlar det om ett högre självbestämmande i regionen? Kan vi se det? Jag kan konstatera att nästa steg, när vi har alla samverkansmodeller på plats, är att fråga hur dynamiken skapas därför att då äger varje län och region sin egen påse. Kommer vi i framtiden att se att det för att man ska kunna skapa en ny stor kostsam verksamhet krävs att en läggs ned någon annanstans? Ministern har nämligen varit så tydlig i att detta inte är någon ekonomisk reform utan en demokratisk reform. Då måste vi mäta mot dessa mål. Jag konstaterar också att ministern tillhör en regering vars statsminister alltid säger att kommuner och landsting har att värna kärnverksamheterna, och vi vet att kulturen inte är lagreglerad på samma sätt som äldreomsorgen, sjukvården eller skolan. Vi vet att vi alltid får vara i opposition på det sättet. Just nu känns det inte som att det finns en verklig dragkraft i att se att kulturen är lika viktig som sjukvården eller någonting annat. Jag tror att det är mot bakgrund av det som SKL också vill ha denna så kallade cultural plan som ett sätt att fortsätta göra kulturplanerna. Men det är klart att jag är bekymrad över att Thomas Idergard på en tankesmedja närstående er säger att kommunerna satsar en massa onödiga pengar på idrottshallar och samlingslokaler. Då kommer kulturministerns ord aldrig att landa i en verklighet där också våra gemensamma visioner om kulturens utrymme ges plats. Vi behöver inte alltid prata om mer pengar. Jag håller med om det. Men jag har ändå en fundering. När kontrakten är skrivna - jag vet inte om det är 20 eller 23 i slutändan - hur uppstår då dynamiken? Var skapas incitamenten för det som ska bli utveckling? Även om dialogen och lusten hos kulturverksamma i dag har ökat finns det ingenting i praktiken som visar att det är någonting annat än en kontoplanshantering. Det måste vi ändå vara överens om.
Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 21 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Jag har också tagit del av det som Thomas Idergard har framfört. Jag kan säga att jag har hört samma synpunkter från representanter från den rödgröna sidan. Den här åsikten finns alltså även på andra håll, men jag håller inte med honom. Jag tror att jag också har framfört det i flera olika sammanhanget för det är min absoluta övertygelse. Jag kan också se stöd i det som SKL ofta framför, nämligen att den region som inte satsar på eller beaktar kulturen och idrotten blir en plats, en ort och en region där ingen människa vill bo. Därifrån flyttar man. Det är en uppfattning som jag också har. Vi har de nationella kulturpolitiska målen. De är styrande också för det arbete som bedrivs inom ramen för samverkansmodellen. Men eftersom Sverige skiljer sig från norr till söder, från storstad till glesbygd är det självklart att det inte kan vara samma kulturpolitik i hela landet. Det trodde man länge. Det döptes av flera - inte av mig - till containermodellen. Man trodde att man skulle kunna trycka ut samma sorts kulturpolitik över hela landet. Det kan man inte. Det är bland annat därför som den här regionaltanken har vuxit sig så stark. Kulturen diskuteras egentligen mer nu än någonsin tidigare. Jag delar därför inte Berit Högmans oro för att kulturen på något sätt skulle marginaliseras bara för att det inte finns en speciell lag som främjar just kulturen. Vi pratar mer om kultur på ett helt annat sätt därför att vi ser att kulturen spelar roll på så många andra områden, inte bara som ett värde i sig, vilket kulturen har. Den kan också spela en roll i skolarbetet, bland annat genom Skapande skola, och i den regionala planeringen. SKL skriver till exempel följande när man erbjuder utbildningar under våren 2011: Kultur- och idrottsområdena har alltmer blivit framgångsfaktorer i arbetet med samhällsutveckling. Sedan utvecklar man detta. Det finns på många håll en syn att kulturen kan ta plats också när det handlar om turism och hälsa, bland annat kultur på recept som jag hoppas ska kunna utvecklas mycket mer. Dessutom ligger vi i topp i Europa på nästan alla områden när det handlar om hur mycket vi går på museer, läser, spelar teater, går på teater, går i studiecirklar, besöker bibliotek eller vad det vara må. Och detta intresse ökar, mycket tack vare att människor har mer pengar kvar efter skatt än tidigare. Det visar också SCB:s undersökningar. Vi lägger en större del på kultur och fritid när vi får mer pengar kvar. Detta gynnar självfallet hela kultursektorn. Den oron finns därför inte, i alla fall inte hos mig. Sedan är det väl givet att man i den nya kultursamverkansmodellen kan hitta nya former av samarbete. Den ena regionen kanske väljer att satsa mer på musikområdet när man ser att man också kan turnera och samverka med grannregionen - jag vet att dessa diskussioner finns - och någon annan region kanske satsar mer på exempelvis scenkonsten och turnéer. Detta ska inte vi lägga oss i. Det är det som är själva principen från statens sida. Detta ska få växa fram i dialog med medborgarna och med de aktiva på de helt nya arenor och mötesplatser som nu finns. Engagemanget och stödet för kulturen ökar nämligen genom detta. Men det är fortfarande de nationella kulturpolitiska målen som styr. Men hur man väljer att organisera, satsa eller vad det nu kan vara är upp till regionerna. Det är själva poängen med detta, för det är en demokratireform.
Berit Högman (S)
Anf. 22 Berit Högman (S)
Fru talman! Statsrådet talar fortfarande delvis med kluven tunga. Vi ska inte lägga oss i vad regionerna gör. Ändå begärde Kulturrådet in detaljerade uppgifter innan pengarna betalades ut för att säkerställa att statens pengar gick till det som staten avsåg. Det är inget fel i det. Det är väl renhårigt att göra det. Kulturministern säger att vi inte ska lägga oss i vad regionerna gör. Men vi gör det genom att ha denna dialogmodell. Ingen har hittills kunnat svara mig vad som händer om en region exempelvis av ekonomiska skäl säger att man vill lägga ned sin teaterinstitution till förmån för någonting annat. Kommer Kulturrådet att då lägga in ett veto om att det är tänkt att det ska se olika ut? Det är klart att det ser olika ut, och ska se olika ut, över landet, och det är tur. Men vi kan ändå önska att exempelvis Stockholms stad skulle lägga lika mycket per invånare på kultur som man gör i Umeå eller i Forshaga. Då skulle vi kunna få ett rejält lyft och kanske en och annan krona över för att göra kulturen ytterligare tillgänglig. Statsrådet säger att skattesänkningen har bidragit till kulturkonsumtion. Naturligtvis är det så. Men den har också bidragit till ökade klyftor. Det är det som bland annat idrottsrörelsen ser tydligt nu. Det blir lite fler föräldrar som får skriva till Majblomman för att be om gympaskor till barnen. Ett sådant samhälle ska vi inte ha. Vi ska ha ett samhälle där kulturen faktiskt är tillgänglig för alla och särskilt för barnen. Jag tackar för dagens debatt, och vi får all anledning att återkomma. Vi är överens om en hel del, men det finns en hel del att reda ut.
Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Anf. 23 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Vi är säkert överens om en hel del. Sedan vet jag inte om vi någonsin kommer att reda ut det som vi inte är överens om. Det kommer vi nog fortsatt att vara icke överens om eftersom detta handlar om politik och om olika politiska inriktningar. Jag vet, för att tala klartext, att det har varit en hel del diskussioner mellan några av regionerna och Kulturrådet när det handlade om de detaljerade planer som begärdes in. Jag har också haft möten med dessa parter. Nu har man hittat en form som jag förstår att alla är nöjda med. Det är inte meningen att man ska begära in detaljerade planer. Det är därför som vi också behöver skruva på denna modell vartefter. Eftersom jag regelbundet träffar representanter för bland annat Malmö, Halland, Gotland, Norrbotten och Västra Götaland och flera andra vet jag att man tycker att det har blivit allt bättre dialoger och allt bättre samtal. På flera håll har man också valt att satsa mer på kulturen inom gällande budget- och skatteram. Det kan jag bara välkomna. Jag tror att ett samhälle som satsar mer på kultur blir ett mer hållbart samhälle ur alla aspekter. Berit Högman nämnde Stockholm. Stockholm är väl försett med kultur. Det räcker med att öppna en morgontidning för att se vad som sker under helgerna. Vare sig man väljer att lägga dubbelt så mycket eller inte på kulturen kan vi se att det kanske inte är i Stockholm som problemen finns. Här finns ett så rikt kulturliv, och det kan vi bara glädjas åt. Jag skulle önska att det gällde många fler orter i Sverige. Jag hoppas att detta också kommer att ske nu när man får de nya kontaktytorna, de nya mötena och det ökade engagemanget - inte bara från politikernas sida utan framför allt från medborgarnas sida. Man märker vad kulturen kan betyda för en ort både i stolthet och glädje och inte minst i nya jobb. Avslutningsvis: När det gäller idrotten delar jag Berit Högmans uppfattning. Det är viktigt att alla barn får möjlighet att idrotta. Det är också därför vi har permanentat Idrottslyftet med ytterligare 500 miljoner kronor per år till Riksidrottsförbundet - för att fler barn och unga ska få chans att pröva olika idrotter.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.