Räddningspaket för världens fattiga
Interpellation 2008/09:68 av Ceballos, Bodil (mp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-10-29
- Anmäld
- 2008-10-29
- Besvarad
- 2008-11-18
- Sista svarsdatum
- 2008-11-19
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 29 oktober
Interpellation
2008/09:68 Räddningspaket för världens fattiga
av Bodil Ceballos (mp)
till statsrådet Gunilla Carlsson (m)
Varje kväll går var sjunde människa i världen och lägger sig hungrig och varje år dör tio miljoner barn av sjukdomar som kan både förebyggas och botas. Fattigdomen i världen minskar, men fortfarande lever omkring en miljard människor på mindre än en dollar om dagen. För att förbättra livet för de fattigaste människorna enades världens länder år 2000 om åtta utvecklingsmål som ska nås till 2015.
Målen är att halvera världens fattigdom och hunger, att alla barn ska börja skolan, att öka jämlikheten mellan kvinnor och män, att minska barnadödligheten, att minska mödradödligheten, att stoppa spridningen av hiv/aids och andra sjukdomar, att säkerställa en miljömässigt hållbar utveckling och att öka samarbetet mellan rika och fattiga länder kring bistånd, miljö, handel och skuldavskrivning. Dessa utgör de åtta millenniemålen.
FN gör nu stora ansträngningar för att försöka förmå världens länder att ge större bidrag för att bidra till att millenniemålen ska kunna förverkligas. Som ett led i detta arbete hölls ett högnivåmöte i New York den 25 september där biståndsministern medverkade.
Millenniemålen är centrala för Miljöpartiets politik och en grund för Sveriges utvecklingssamarbete.
Konsekvenserna av den pågående finanskrisen i USA är därför väldigt oroande. Alla länder påverkas. Men i många utvecklingsländer riskerar en redan svår situation att förvärras. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har redan varnat för att den pågående finanskrisen riskerar att drabba miljarder människor – och slå allra hårdast mot de redan fattiga. Ban Ki-moon sade att finanskrisen förvärrar de skador som redan förorsakats av de stora prishöjningarna på mat och bränsle. Även generalförsamlingens ordförande Miguel dEscoto Brockman från Nicaragua varnade för att finanskrisen kommer att slå mycket hårt mot förhoppningarna om att millenniemålen ska kunna uppfyllas med orden Det är alltid de fattiga som får betala för de mäktigas ohämmade girighet och oansvarighet.
När USA:s och andra rika länders intresse riktas mot de egna ekonomierna finns det en uppenbar risk att fokus flyttas från världens fattiga. Nyligen anslog USA:s regering ett jättelikt räddningspaket på 700 miljarder dollar för att rädda oansvariga och giriga bolag i den amerikanska finanssektorn. Detta kan sättas i relation till de 72 miljarder dollar om året som FN har begärt för att millenniemålen ska kunna förverkligas till år 2015.
Norges statsminister Jens Stoltenberg påpekade inför generalförsamlingen att pengar inte tycks saknas när det handlar om att rädda pengar. Något är fundamentalt fel, menade han, när pengar tycks finnas i överflöd samtidigt som det saknas resurser för investeringar i människor.
Nu behövs ett räddningspaket för världens fattiga.
Mot denna bakgrund vill jag fråga statsrådet:
Planerar statsrådet – i ljuset av den pågående finansiella krisen – att ta några specifika initiativ för att säkerställa att millenniemålen kan nås?
Avser statsrådet att verka för att öka resurserna till UNDP och andra FN-organ som arbetar med fattigdomsbekämpning?
Är statsrådet beredd att ta initiativ till ett globalt räddningspaket för världens fattiga så att FN kan säkerställa sitt arbete med att bekämpa extrem fattigdom och hunger?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:68
Webb-tv: Räddningspaket för världens fattiga
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:30 Tisdagen den 18 novemberProtokoll 2008/09:30 7 § Svar på interpellation 2008/09:68 om räddningspaket för världens fattiga
Protokoll från debatten
Anf. 39 Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Bodil Ceballos har frågat mig om jag i ljuset av den pågående finansiella krisen avser att ta några specifika initiativ för att säkerställa att millenniemålen kan nås, till exempel i form av ett globalt "räddningspaket" samt att öka resurserna till UNDP och andra FN-organ som arbetar med fattigdomsbekämpning.
Jag vill börja med att helt instämma i Bodil Ceballos analys av allvaret i den finansiella krisen, som vi kanske bara har sett början på och som riskerar att slå allra hårdast mot de allra fattigaste människorna i världen. Denna kris i kombination med andra kriser, som till exempel livsmedelspriskrisen samt klimatförändringarna, förstärker insikten om att vi alla är ömsesidigt beroende av varandra. Kriserna måste tacklas genom stärkt internationellt samarbete och ökad multilateralism.
Därför var det extra lägligt att, som Bodil Ceballos mycket riktigt påpekar, världens ledare nyligen samlades för att åter diskutera vad vi kan göra tillsammans för att nå millenniemålen. Detta skedde den 25 september i år i form av ett toppmöte i FN:s generalförsamling i New York. Jag representerade Sverige vid det mötet, vilket förstärkte det politiska ledarskapet kring millenniemålen som så väl behövs när vi halvvägs står inför stora kriser och utmaningar. Ett nytt toppmöte kommer att äga rum redan om två år, vilket jag välkomnar och ser som en ny möjlighet att driva på världssamfundets ansträngningar.
Millenniemålen är förpliktande för hela världssamfundet, även för Sverige. Målen utgör därför en grundpelare i svensk utvecklingspolitik och i vårt utvecklingssamarbete. Men vad gör då Sverige i dessa kristider för att bidra till uppfyllandet av målen samt till fattigdomsminskning?
För det första är Sverige ett föregångsland när det gäller en samstämmig politik för en rättvis och hållbar global utveckling. Alla politikområden ska sträva mot samma mål och vara ömsesidigt förstärkande i våra globala ansträngningar.
För det andra är det viktigt att världens rika nationer håller fast vid sina utfästelser om bistånd. Även här är Sverige ett föregångsland. Vi är sedan länge en av de relativt sett absolut största biståndsgivarna i världen. Mellan 2007 och 2009 kommer alliansregeringen att ha ökat biståndsramen med nästan 4 miljarder kronor. Världens givarländer har dock ett samlat ansvar för att bidra till att främja fattiga människors möjlighet att förbättra sin egen situation och därmed ta sig ur fattigdom. Samtliga givarländer bör därför återbekräfta sina tidigare gjorda löften om ökade volymer.
För det tredje arbetar regeringen för en resultatstyrd utvecklingspolitik med kvalitet och effektivitet som viktigaste komponenter. Våra biståndspengar ska användas till rätt saker. Fokuseringen på antalet samarbetsländer är ett bra exempel på hur vi effektiviserar och kvalitetssäkrar vårt bilaterala utvecklingssamarbete. Detta har gett oss utrymme att stärka vårt fokus på Afrika, där behoven är som allra störst.
Även inom det multilaterala utvecklingssamarbetet agerar vi strategiskt för att öka effektiviteten. Baserat på grundliga bedömningar av våra samarbetsorganisationer väljer vi 2009 att totalt sett öka basbidragen till FN:s fonder och program som har tydliga mandat att arbeta med uppfyllandet av millenniemålen samt bidra till fattigdomsminskning. Sverige kvarstår som en av de absolut största givarländerna till UNDP och förstärker nu dialogen med organisationen för att bättre kunna bidra till gemensamma mål. Sverige arbetar också aktivt för att reformera FN:s utvecklingssamarbete, till exempel stärka världsorganisationens resultatfokus samt dess arbete med jämställdhetsfrågor.
Utöver FN bidrar Sverige till millenniemålsuppfyllelse genom andra multilaterala kanaler. Exempelvis fortsätter vi att bidra stort till Internationella utvecklingsfonden, vilken är den del av Världsbanken som inriktar sig på de fattigaste länderna. Sverige har även bidragit till bankens åtgärder för att stödja de mest utsatta människorna i de länder som drabbats värst av livsmedels- och oljepriskriserna och för att stödja kvinnors ekonomiska deltagande. Vidare är vi en viktig givare till Internationella jordbruksfonden, IFAD samt till Afrikanska och Asiatiska utvecklingsbanken. De multilaterala utvecklingsbankerna kommer att ha en viktig roll när det gäller att bistå fattiga länder som drabbas av finanskrisen, och Sverige kommer aktivt att följa policydialogen i bankerna framöver. På liknande sätt verkar Sverige aktivt i styrningen av Globala fonden mot aids, tuberkulos och malaria för att fondens verksamhet framför allt ska fokusera på de fattigaste länderna.
För det fjärde fortsätter regeringen att kraftfullt agera inom våra prioriterade områden i utvecklingspolitiken. Speciella satsningar kommer att genomföras framöver med tydliga kopplingar till millenniemålsuppfyllelse samt fattigdomsminskning: en särskild satsning på demokrati och yttrandefrihet, 100 miljoner kronor för ett flerårigt initiativ; en särskild klimatsatsning, 4 miljarder kronor över perioden 2009-2011; satsning på förbättrad mödrahälsa och sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, 100 miljoner kronor 2009, samt ett initiativ för att minska de negativa effekterna av livmedelsprishöjningarna, 100 miljoner kronor 2009. Allt detta känner ni till, eftersom riksdagen nu har att behandla detta i årets budget.
För det femte vill jag lyfta fram det omfattande humanitära stöd som Sverige ger. Vi är bland de fem sex största givarna i världen och har ambitionen att fortsätta att hålla en hög profil på detta område. Det humanitära biståndet är visserligen helt behovsbaserat och har som primärt mål att rädda liv och minska mänskligt lidande. Men de humanitära organisationerna bidrar också indirekt, i varierande grad, till att millenniemålen uppfylls. Då det oftast är de fattigaste kvinnorna, männen och barnen som är de mest utsatta i olika former av katastrofsituationer och därmed har störst humanitärt behov riktas en övervägande del av det humanitära stödet till denna grupp.
Herr talman! Sammanfattningsvis består regeringens utvecklingssamarbete av många komponenter. Vi kommer genom vår alltmer resultatinriktade utvecklingspolitik att oförtrutet och enträget försvara vår plats som en av världens ledande nationer när det gäller att bidra till millenniemålens uppfyllande och att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor.
Anf. 40 Bodil Ceballos (Mp)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka för svaret som är en ordentlig genomgång av vad Sverige faktiskt gör. Men det är inte i lika stor utsträckning en genomgång av vad Sverige planerar att göra just med tanke på den aktuella finanskrisen, utan mer vad vi gör. Men jag kanske inte var tillräckligt uppmärksam.
Precis som ministern säger är Sverige ett land som tar fattigdomsproblematiken på allvar. Ministern tar också upp den finansiella krisens påverkan och sätter den i samband med andra kriser som livsmedelskrisen och klimatförändringarna och att alla dessa faktorer samverkar. Det är mycket bra att ministern gör det.
Det Sverige gör och historiskt har gjort inom biståndet är också bra. Det är något som vi kan vara väldigt stola över och som har gett oss ett gott renommé runt om i världen.
Jag och ministern är inte riktigt överens om att det är regeringen som anslår 4 miljarder mer till biståndet för 2007-2009. Det beror snarare på enprocentsmålet som riksdagen ställt sig bakom tidigare. Det är alltså riksdagen som är grunden till tidigare fattade beslut som ökar biståndsbudgeten på det här sättet. Ministern har väl snarare haft det svårt att hålla fingrarna borta från enprocentsmålet, men det är en annan fråga som vi kan ta upp i budgetdebatten sedan.
Det jag inte tycker att jag får riktigt svar på är om regeringen tänker ta några specifika initiativ till följd av finanskrisen. Den har ju uppkommit på ett senare stadium än när budgeten skrevs. Jag menar nya initiativ, inte det som vi redan har gjort eller gör.
Inte heller får jag svar på om ministern tänker ta initiativ till ett globalt räddningspaket för världens fattiga. Orsaken till mina frågor är naturligtvis att det för det mesta är de allra fattigaste som drabbas när världen krisar.
I min interpellation tar jag upp hur USA:s regering antagit ett jättelikt räddningspaket på 700 miljarder dollar för att rädda giriga och oansvariga bolag i finanssektorn. Om man sätter det i relation till de ynka 72 miljarder dollar om året som FN har begärt för att millenniemålen ska kunna förverkligas till år 2015 ser man att det är en spottstyver i sammanhanget.
Konsekvensen av den pågående finanskrisen i USA är väldigt oroande för alla parter i hela världen. Vi är alla drabbade på ett eller annat vis. Det ena krispaketet följer efter det andra.
I många utvecklingsländer riskerar den här redan svåra situationen att förvärras. FN:s generalsekreterare har varnat för att den pågående finanskrisen riskerar att drabba miljarder människor. Den slår allra hårdast mot de redan fattiga förstås. När USA:s och andra rika länders intressen riktas mot de egna ekonomierna finns det självklart en uppenbar risk att fokus flyttas ännu mer från världens fattiga.
När det handlar om att uppfylla redan ingångna åtaganden att ge bistånd är länderna inte alls lika snabba att rycka ut som när bankerna hotas av konkurs. Därför skulle det vara bra om Sverige faktiskt tar initiativ att få upp även andra länder på banan. Det handlar inte bara om att vi föregår med gott exempel själva utan att vi också faktiskt sätter press på de andra så att de infriar sina löften. Jag tror att FN skulle uppskatta den draghjälpen. Jag tror säkert att ministern redan ger den draghjälpen, men kanske behövs det ännu mer så att vi andra vet om att ministern gör det.
Att föreslå ett räddningspaket för världens fattiga är ett bra initiativ som ministern skulle kunna ta. Det skulle också kunna vara ett svar på två av mina frågor på en gång.
Den tredje kommer jag väl inte att hinna med att ta upp nu, utan den får jag ta upp i nästa inlägg. Utöver det: Om Sverige skulle vilja anslå ännu mer medel till fattigdomsbekämpning än vi redan gör har jag ingenting emot det.
Anf. 41 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Det här var en intressant interpellation på ett område som jag enbart tangerar då och då i min politiska gärning. Icke desto mindre är det en väldigt viktig interpellation om ett viktigt tema.
Jag upplever att det här är en fundering över att vilja och att kunna. Det är definitivt inget fel på Bodil Ceballos vilja, vare sig när det gäller det skriftliga eller det muntliga anförandet.
Men det är definitivt heller inte någon brist på vilja från biståndsministern. Jag får passa på att tacka för ett alldeles utmärkt uttömmande svar som lärde mig väldigt mycket om den utrikespolitik jag har fått föredragen för mig. Jag tycker att den på de här områdena blir alltmer konsistent och framåtsyftande och inte minst fylls med ett innehåll.
Herr talman! Det är definitivt inte heller någon brist på biståndsministerns möjligheter att kunna genomföra allt det hon nämner i sitt kloka svar. Kanske är det framför allt viktigt nu när vi ser en världsekonomi som bromsar in och kanske till och med en hotande recession.
Jag måste när jag hört interpellanten lägga ut texten om vad vi borde göra och inte minst vad hon hoppas att statsrådet ska göra åt saken fråga vad Miljöpartiet funderar över som lösning på problemet. Det kan ändå vara några andra lösningar än att jaga USA.
Vi måste också ha ett land som kan upprätthålla den höga standard av bistånd som just biståndsministern lyfte fram att vi sätter av. Om man i en hotande recession tänker sig att primärt samarbeta med ett parti som försatte det här landet i massarbetslöshet under en högkonjunktur, hur tänker man sig då att man ska få skattemedel av dem som inte arbetar och som måste försörjas av andra för att sedan kunna ge till världens fattiga?
Hur blir det om man till och med ska samarbeta med ett parti som Vänsterpartiet - det får vi väl hoppas inte blir aktuellt - som dessutom ska ha offentliga utgifter för att finansiera ytterligare ett par hundra tusen offentliganställda i vården? Det är nog så välkommet, men det ger ju ingen rimlig möjlighet att förse några utanför det här landet med resurser.
Och hur blir det med Miljöpartiet självt? Hur funderar man till exempel kring sitt förslag om friåret? På vilket sätt skapar det mer resurser att dela med sig av till de fattiga att man primärt försöker ha en reform för att folk inte ska arbeta? Vi ser nu att arbetslösheten kanske måste öka oavsett vilken regering som sitter på grund av det finansiella läget.
De frågorna ställer jag mig och vill gärna ha ett svar på här.
Hur det blir om man låter bankerna gå omkull och inte har en ansvarsfull finanspolitik i ett krisskede har vi redan erfarit, och vi har fått mycket uppskattning för att vi nu snabbt tillsammans i Europa implementerar stöd för bankernas överlevnad, för de enskildas skull som är beroende av bankerna, inte alls för bankernas egen skull. Att låta banksystemet och det finansiella systemet gå för fäfot och sedan tro att vi, i ett läge där industrin inte kan få sina nödvändiga krediter och tryggheten över huvud taget med lånesystemet inte finns kvar, kan få ytterligare några spektakulära pengar någonstans ifrån att dela med oss till de fattiga runt om i världen är frågor som väntar på sitt svar i Miljöpartiets egna lösningar.
Sist, herr talman, men inte minst har Miljöpartiet nu glädjande nog annonserat att de trots allt förstår att Europasamarbete är viktigt för globalt samarbete. Min bedömning är att Europasamarbetet i grunden mest har med fred och stabilitet att göra. Kanske är detta det enskilt allra starkaste incitamentet för att vi gemensamt ska kunna närma oss de stora problem som världens fattiga har. Frågan är om Bodil Ceballos tycker att hon och Miljöpartiet bör stärka EU-samarbetet av den anledningen att EU kommer att vara ett av de instrument som biståndsministern har för att få ytterligare stöd för verksamheter av det slag som det frågas om i interpellationen.
Det var ett antal frågor som jag gärna ser ett svar på under dialogen om denna mycket spännande interpellation.
Anf. 42 Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Jag måste säga att jag tycker att det är väldigt bra att vi vid den här tidpunkten får den här typen av interpellation från Bodil Ceballos, givet att vi nu står inför väldigt stora utmaningar. Vi ser hur finanskrisen gastkramar även den svenska ekonomin och hur den framför allt får sådana effekter på utvecklingsländerna som vi kanske ännu inte har anat vidden och konsekvenserna av. Därför är det viktigt att fundera på vad vi kan göra i detta läge.
Jag valde att i mitt svar först och främst framhålla riksdagen, för det är riksdagen som i slutänden beslutar om hur den svenska utvecklingspolitiken ska se ut. Regeringen har nu lagt fram ett antal progressiva förslag. Det handlar inte om att just nu komma med ett stort paket, men mycket väl om att från svensk sida stå fast vid vad vi redan gör, göra mer och göra det bättre.
Då handlar det väldigt mycket om att dels anslå medel, för behoven finns, dels bidra till att göra förändringar och agera samstämmigt, se till att vi har en politik där man samverkar för att uppnå millenniemålen, se till att det inte bara är inom biståndet utan också inom handels-, säkerhets- och klimatpolitik och annat där man agerar samfällt för att titta på de globala utmaningar som vi har identifierat.
Sverige är i detta läge ett föredöme både vad gäller volymer och att vi ställer krav på andra att faktiskt leva upp till gjorda åtaganden. Det finns löften som ännu inte är infriade, något som gör att det kanske uppfattas som ett dubbelt svek. Finanskrisen har sin utgångspunkt i de rika ländernas gjorda misstag, men den drabbar allra värst de fattigaste länderna.
Finanskrisen är en global företeelse som också, det har vi nu sett, har fått en global lösning. Där har man lyckats samordna. Jag hoppas att man kan lära sig någonting av detta. I finanskrishanteringen ägnar man sig nu åt att garantera betalningssystemen och återfå trovärdighet, att se till att det blir mer av transparens. Det är viktigt att lära sig läxan, att få andra typer av beslutsmekanismer och så vidare. Det finns en mängd lärdomar att dra från finanssektorn. Jag hoppas att detta initiativtagande och ledarskap kan spilla över på andra strategiska utmaningar, såsom fattigdomsbekämpningen, och att den kapaciteten kan komma till nytta också i utvecklingsfrågorna. Lite stärkt i detta är jag efter G 20-ländernas möte i Washington under helgen som gick. Där anas ändå vikten av att jobba med öppenhet, transparens, att inte stänga marknader, att se till att det finns en global ekonomi som måste fungera för alla och där man också mer tydligt än tidigare påminner om gjorda biståndslöften som nu ska infrias.
Jag har för egen del verkligen varit aktiv de senaste dagarna och inte minst utmanat våra kolleger i EU. Vi hade ett Gaercmöte i förra veckan där jag hade stark anledning att ifrågasätta flertalet medlemsstaters agerande som nu säger att de inte har råd. Jag hävdar, herr talman, att när Sverige väljer att prioritera och säger sig självt ha råd - vi är i och för sig en rik nation som har skött sin ekonomi - kan vi visa på att biståndet kan göra nytta och kan göra skillnad. Då ska vi vara ett föredöme men också fråga varför andra EU-länder inte väljer att prioritera detta. Vi hade en riktig omgång i den delen, kan jag lova Bodil Ceballos.
I går var jag i Strasbourg och upprepade samma sak inför min motsvarighet i USA som nu är avgående. Där har man i och för sig ökat biståndsbudgeten under den senaste administrationen, men det finns oändligt mycket kvar att göra för att över huvud taget komma i närheten av det man ställt fram i sina löften. Det är så jag försöker jobba nu. Vi kan inte göra allt från svensk sida, men vi kan kräva att andra ska göra mer. Då handlar det om att leva upp till volymåtaganden och se till att man får en politik som främjar en global utveckling.
Det var därför, herr talman, jag ville redogöra för den svenska politiken i denna del. Jag tycker faktiskt att många länder skulle kunna kopiera den i den uppkomna situationen. Vi får inte överge utvecklingsländerna. De drabbas redan av ett antal kriser, och det förtjänar att få vår uppmärksamhet. Det är därför jag är glad för den här interpellationen.
Anf. 43 Bodil Ceballos (Mp)
Herr talman! Jag är väldigt glad för svaret. Nu tycker jag att det var mycket mer specifikt. Det händer saker, och jag tror att biståndsministern gör saker. Det är inte alls så som Finn Bengtsson insinuerade, att jag tror att det är bristande vilja från biståndsministerns sida. Jag vet att det inte handlar om bristande vilja.
När jag lyssnade på Finn Bengtsson tyckte jag att det snarare lät som att interpellationen var ställd till mig. Det var väldigt många frågor. Men vi har en hemsida som Finn Bengtsson gärna får titta på. Vi har bland annat en motion som heter
En grön politik för global utveckling
. Den kan vara värd att läsa.
Det som jag skulle vilja fråga om handlar om de ökade resurserna till UNDP. Ministern säger att vi är en av de absolut största givarna, och det är sant, och att vi förstärker dialogen med organisationen för att bättre kunna bidra till gemensamma mål. Då skulle jag vilja att ministern utvecklade lite grann vilka de gemensamma målen är.
För något år sedan gav biståndsministern uttryck för att just denna organisation inte fungerar så väl och att den därför skulle ha minskade bidrag. Det höll jag inte med om vid det tillfället. Men beloppet i budgeten till UNDP har inte höjts i förhållande till hur det har höjts till andra organisationer. Jag skulle vilja veta lite mer om vad som händer där.
Enligt min uppfattning är UNDP en mycket viktig organisation eftersom den har en helt annan möjlighet än vissa andra FN-organ att arbeta ute i de olika länderna. Där samordnar man också de andra FN-organens arbete, till exempel miljöprogrammet.
Så lite mer om den relationen skulle jag gärna vilja höra. Har ni kommit mer på
speaking terms
, eller hur är det?
Vi har lagt fram i vårt budgetförslag en satsning på klimatet, men vi har lagt den utanför biståndsramen. Enligt Kyotoprotokollet ska det inte heller få ingå i biståndet. Jag skulle gärna vilja att ministern säger någonting om det också.
Det är väldigt bra att ministern i EU-länderna försöker driva de andra länderna framför sig och försöker få dem att infria sina löften. Jag förstår att det inte alltid är så himla lätt. Men ministern har väldigt starkt stöd här i riksdagen för att föra en sådan politik från svensk sida. Vi förväntar oss här i riksdagen att ministern också gör det. Det här är en viktig fråga för hela den svenska riksdagen, tror jag. Vi har alla sagt många gånger att enprocentsmålet ska ligga kvar och att vi vill fortsätta att vara en stor givare i hela FN-systemet.
Anf. 44 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Jag skulle vilja kontrastera lite grann med tanke på vad Bodil Ceballos sade om att jag insinuerade någonting om att hon inte trodde att biståndsministern hade vilja. Jag tror att både Bodil Ceballos och biståndsministern vill.
Min huvudpoäng var: Vad kan Bodil Ceballos och Miljöpartiet göra? Jag blev hänvisad till en hemsida och till att läsa en motion om global grön utveckling. Jag ifrågasatte på en rad punkter om den politiken, framför allt när vi har en finanskris som kan ge en recession, är någon särskilt stor trygghet när det gäller en framtida avkastning för att kunna vara den generösa bidragsgivare vi i detta land ska vara. Biståndsministern visar hur hon och regeringen arbetar klokt för att praktiskt omsätta vår politik. Finns inte förutsättningarna, Bodil Ceballos, kan man stå och prata och önska hur mycket som helst.
Jag ställde frågan om skattehöjningar som vapen. Det tror jag, med gott stöd av väldigt mycket ekonomisk kunskap, riskerar att leda till ökad arbetslöshet, särskilt i en lågkonjunktur. De arbetslösa kräver då i första hand ett stöd som ytterligare minskar möjligheterna att använda skatteinkomster till något så viktigt som att vara med och förverkliga millenniemålen. Då kan jag också tycka att Miljöpartiets strategi för ett friår måste upp på bordet och diskuteras. På vilket sätt bidrar det till att vi kommer närmare möjligheten att hjälpa till att lösa millenniemålen, för även den så kallade reformen måste finansieras.
Dessutom finns det ett mått av EU-fientlighet och till och med en antydan till viss fientlighet mot att ge ett stöd för finanspolitiken i ett kritiskt läge för att också företagen ska kunna överleva. Även de betalar skatt, vill jag upplysa Bodil Ceballos om, som vi kan använda oss av för att uppnå viktiga mål som millenniemålen.
Om vi har, precis som ministern säger, ett förpliktande när det gäller millenniemålen måste vi inte bara vilja, utan vi måste också kunna. Och jag säger att alliansregeringen har en politik för detta. Frågan är vad Miljöpartiet har med sina allianskamrater.
Anf. 45 Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Det som jag tror att också Finn Bengtsson vill komma fram till är behovet av en tillväxt, en tillväxt som är ekologiskt och socialt hållbar som gör att man kan skapa resurser för fattigdomsbekämpning. Vi vet att detta är den absolut bästa motorn för att bekämpa fattigdom i världen. Samtidigt har vi identifierat att biståndet också kan och ska göra nytta genom att vi fokuserar det på rättsstatsbyggande, på demokratifrämjande, på kvinnors ställning och rättigheter och inte minst på miljö- och klimatutmaningarna som är omfattande, inte bara här hos oss utan också i världen och inte minst i utvecklingsländerna.
Därför är det så viktigt att vi först och främst har en ekonomi i balans, att vi har en världsekonomi som fungerar bättre och som också tillåter alla att vara med. För vår del är det också viktigt att det finns en tydlig inriktning på vad biståndet ska åstadkomma, och det är det väl också när det gäller enprocentsmålet som riksdagen har beslutat om.
Det jag kan konstatera i dessa dagar är att i goda tider tillåts vi att expandera väldigt kraftigt och att i dåliga tider får vi dra ned lite grann. Det skapar en ryckighet som inte riktigt främjar trovärdigheten och långsiktigheten. Jag tycker därför att det är bra att vi är överens om långsiktigheten och tydligheten.
Framför allt är jag glad att också kunna få redovisa för kammaren lite grann kring innehållet i den förnyelse och den ökade tydlighet som den borgerliga regeringen nu ägnar det här politikområdet. Då gäller det till exempel frågan om FN-organen och inte minst UNDP, den stora utvecklingsaktören.
Problemet är, som jag uppmärksammar själv när jag är ute i fält, ska jag säga som svar på Bodil Ceballos fråga, att jag inte alltid ser att UNDP är den bästa samordnaren. Man borde vara det på landnivå. Man borde vara den duktiga, eftersom man är den största, och mer landspecifik. Det är inte alltid fallet.
Vi ser nu att vi måste sätta ett ökat tryck som medlemsstater på FN som institution att agera mer som en i stället för att konkurrera med varandra i de olika organen. Där ställer vi ökade krav på UNDP vad gäller deras effektivitet och leverans.
Vi pratar också om hur UNDP jobbar med fattigdomsbekämpning. Eftersom jag uppfattar att jag har ett väldigt starkt mandat från den svenska riksdagen vad gäller att slå vakt om mänskliga rättigheter, har vi kommit att bli rätt så besvikna när vi har fört den dialogen med UNDP. Man vill inte ta med detta i utvecklingstänkandet på det sätt som jag tycker att man ska.
Eftersom Sverige är en av de absolut största givarna till UNDP:s grundläggande finansiering, förutom att vi också ger väldigt mycket för särskilda projekt och program, är det ett ansvar, tycker jag, gentemot de svenska skattebetalarna och framför allt mot de fattiga männen, kvinnorna och barnen att jobba mer med demokrati och mänskliga rättigheter i hela UNDP:s arbete.
Därför har vi nu, herr talman, tack vare att vi har varit tuffa och ställt ökade krav, äntligen fått i gång en dialog med UNDP. Det är mig veterligt första gången någonsin som UNDP bryr sig om vad Sverige faktiskt tycker och vad vi ställer för krav på organisationen. Det är för mig, herr talman, att ta ansvar. Det är att ta ansvar för utvecklingspolitiken i världen och se till att FN också har trovärdighet som utvecklingsaktör genom sitt stora organ UNDP. Därför är jag så glad över att vi nu har kommit dit genom att Sverige faktiskt inte bara betalar utan att vi också tittar på resultatet och ställer krav.
Herr talman! Vad gäller additionalitet och tillkommande pengar till klimatsatsningar finns det stora marginaler inom ramen för den svenska utvecklingspolitiken. De satsningar som vi gör inom ramen för biståndet är helt och hållet ODA-mässiga. Vi gör dessutom naturligtvis klimatsatsningar i Sverige, men de går absolut inte över biståndsbudgeten.
Det som jag ser ett ökande behov av inom ramen för biståndet och utvecklingspolitiken är att vi måste hitta både mer resurser och mer kapacitet för att jobba mer med anpassning till de klimatförändringar som redan är här.
Anf. 46 Bodil Ceballos (Mp)
Herr talman! Jag får väl återkomma till Miljöpartiets hemsida. Även där finns det information om friåret.
Ministern sade det som jag också tänkte säga, att enprocentsmålet naturligtvis innebär att det går både upp och ned. Därför borde Finn Bengtsson känna sig lugn.
När det gäller möjligheten att samarbeta med Socialdemokraterna och Vänstern i framtiden tror jag inte att det kommer att bli några problem. I de här frågorna är vi relativt ense över alla partigränser egentligen. Vi skiljer oss åt på mindre punkter. Egentligen skulle vi kanske alla kunna vara ense i slutänden.
Jag vill återkomma till detta med UNDP igen. När jag diskuterade med UNDP förra året, vid FN-besöket i New York, tog de just upp frågan att Sverige hade ställt krav på att man i styrdokumenten skulle ha med mer om mänskliga rättigheter. Deras invändning mot att ha det i styrdokumenten var att det är väldigt svårt att få arbeta i vissa länder om man är alldeles för tydlig i styrdokumenten eller i sina krav, men att de faktiskt arbetade för mänskliga rättigheter och demokrati även om det inte stod i styrdokumenten. Jag förstod det som att det var det som var den stora problematiken mellan Sverige och UNDP. Om man arbetar med mänskliga rättigheter och demokrati på fältet, även om det inte står i själva handlingarna, borde det vara positivt.
Jag tycker att UNDP är viktigt och att man måste låta dem få arbeta på de sätt som de kan arbeta i olika länder, naturligtvis på ett effektivt sätt som ger resultat.
När det gäller klimatet ställde jag frågan om förhållandet till Kyotoprotokollet, men jag fick inte något riktigt svar.
Anf. 47 Gunilla Carlsson (M)
Herr talman! Bara för att svara på frågan vad gäller den klimatsatsning som vi nu gör inom biståndet kan jag säga att merparten av den går inom ramen för klimatkonventionen. Vi lägger dessutom en del pengar inom ramen för Världsbanken och till CTF som det heter. Det är ett blandat paket, men merparten går till anpassning och inom ramen för FN-konventionen. Jag tror också att det är viktigt att vi har en bredd i hela tänkandet kring klimat- och också miljöutmaningarna. Det är på det här området som vi nu bygger upp kompetens inom Sverige.
Jag vill återkomma till frågan om UNDP. Jag är tacksam, herr talman, att det kommer in i kammarens protokoll hur vi jobbar i praktiken med att förverkliga politiken.
Jag tror att det är viktigt att ha styrdokument som berättar vad man ska göra, inte minst i komplexa organisationer som UNDP. Det måste vara tydligt vad man syftar till.
Det som är problemet med fattigdomsbekämpning är att många tycker att det räcker att man får fram rent vatten, mediciner och mat för dagen. Jag tror inte att det räcker. Vi måste skapa processer och förutsättningar, inte minst för att kvinnor ska kunna ha ett deltagande och ett inflytande. Vi kommer inte långsiktigt att nå målet att totalt utrota fattigdomen i världen om vi inte får mer av respekt för mänskliga rättigheter. Jag tror att det är fundamentalt. Inte minst ett land som Sverige, som verkligen har njutit av att vi tidigt erkände friheter och har kommit en bra bit på denna väg, måste stå upp för detta.
Jag ser att det finns många länder som har rest sig ur fattigdom, där det går bättre och bättre men där demokratin inte har förverkligats. De fattiga i dessa länder som växer har blivit ännu fattigare och mer marginaliserade, för de har ingen röst och inget inflytande. Då menar jag, herr talman, att fattigdomsbekämpningen inte har gjort hela läxan. Då har fattigdomsbekämpningen ordnat mat på bordet, möjligtvis, många gånger genom ekonomisk tillväxt. Men man har inte sett till att få förutsättningar för alla att bekämpa fattigdomen.
Det är därför som det är så viktigt att FN, som är den yttersta garanten för de universella rättigheterna, verkligen står upp för detta i sin utvecklingspolitik, och där driver vi nu på.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.