Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

rovdjursfrågan

Interpellation 2003/04:113 av Johansson, Bengt-Anders (m)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2003-11-14
Anmäld
2003-11-14
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2003-11-21
Sista svarsdatum
2003-11-28
Besvarad
2003-12-05

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 14 november

Interpellation 2003/04:113

 av Bengt-Anders Johansson (m) till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist om rovdjursfrågan

Tre av de stora rovdjursarterna är under kraftig tillväxt i landet. Björnstammen är betydligt större än vad tidigare forskningsrapporter redovisat. Samma förhållande har varit för handen i fråga om lodjur. Vargstammen ökar och sprider sig till alltfler områden, med ökat antal skador på tamdjur och andra viltarter som följd.

Vad gäller skador förorsakade av rovdjur intar vargen en särställning, både i fråga om skador på tamdjur och andra viltarter. Samtidigt som en etablerad vargstam ökar i antal, minskar bytesdjuren som älg, hjort och rådjur i antal. Detta framgår klart av all samlad erfarenhet vid förekomst av stora rovdjur.

I proposition 2000/01:57 anger regeringen att det för den svenska vargstammen ska tillämpas en etableringsplan med etappnivåer för antalet vargar. Första etappmålet har därvid satts till 20 föryngringar per år (ca 200 djur). Detta etappmål kan förväntas vara uppfyllt redan våren 2004. Skäl för denna bedömning är de genomgående alltför låga antalsberäkningar som sedan länge förelegat i fråga om övriga rovdjur exempelvis björn och lo. Till detta kommer att vargpopulationen generellt har en betydligt högre föryngringstakt och etableringsförmåga i nya områden, varför antalsökningen är svårare att förutse än i fråga om exempelvis björn.

Proposition 2000/01:57 innehåller mycket vaga uppgifter om de kostnader som en växande vargstam i Sverige kommer att förorsaka. Inte heller Rovdjursutredningens betänkande (SOU 1999:146) innehåller någon klar redovisning av de totala kostnaderna för enskilda och samhället som växande rovdjursstammar kommer att framskapa vid olika antalsnivåer. Institutionen för skogsekonomi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå, genomförde 1993 en samhällsekonomisk studie (arbetsrapport 165, 1993) benämnd Kostnader för de "fyra stora" rovdjuren i svensk fauna. I sammanställningen av rapporten anges att, med ett beräknat antal individer av vardera art av de "fyra stora", kan den sammanlagda kostnaden per år beräknas till 6 043 750 000 kronor (i 1993 års penningvärde). Antalet björnar och lodjur beräknas i dagsläget vara ca 1 500 av vardera arten. Vargstammen växer och kommer inom några år att passera andrahandsnivån 500 djur, som den till Rovdjursutredningen knutna forskargruppen framhållit som minimiantal.

Under de två senaste åren har antalet rovdjurangrepp, främst vargangrepp, drabbat landets tamdjursägare. En kraftig ökning av dessa skador är att förvänta under kommande år med ökat antal rovdjur, framför allt vargar.

Redan i nuläget har många tamdjursägare upphört med sin verksamhet på grund av rovdjursangrepp som omöjliggjort deras tidigare djurhållning. Att inhägna alla betesmarker med så kallade rovdjursäkra stängsel är såväl en ekonomisk som praktisk omöjlighet. Det skulle dessutom totalt förändra det svenska kulturlandskapet och dess tillgänglighet. Den unika svenska allemansrätten skulle bli kraftigt inskränkt. Med allt färre betande kreatur förbuskas och försvinner det öppna kulturlandskapet.

Ett annat problem med växande rovdjursstammar är hur dessa ska kunna antalsregleras genom jakt. Detta gäller särskilt vargstammen, där vanliga jaktmetoder endast i begränsad omfattning kan tillämpas. Till skillnad från jakt efter alla andra djurarter kan inte hundar användas vid vargjakt. Avsaknad av spårsnö medför att jakt efter varg i praktiken är omöjlig att genomföra.

Förhållandet är väl känt i områden med fast etablerade vargstammar som exempelvis Ryssland och Kanada, där gift måste tillgripas när andra medel och metoder inte räcker till för att reglera vargstammen (s. 124 i Rovdjursutredningens betänkande SOU 1999:146). Därtill kommer att den svenska jägarkåren minskar i antal år från år. Förutsättningarna att kunna reglera en växande vargstam i Sverige blir svårare att klara med allt färre jägare i framtiden.

Mot bakgrund av vad regeringen angett i proposition 2000/01:57 om att Sverige ska ta ansvar för att livskraftiga rovdjursstammar ska få växa till och sprida sig i landet, är det nu hög tid att ställa följande frågor.

1.Vad har ministern för planering för förvaltningen av landets stora rovdjur björn, varg, lo och järv?

2.Hur avser ministern att reglera de växande rovdjursstammarna, och då särskilt den mycket svårjagade vargstammen?

3.Hur avser ministern att de stora skador och kostnader som rovdjuren kommer att förorsaka under kommande år ska bestridas och finansieras?

Debatt

(4 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:113, rovdjursfrågan

Interpellationsdebatt 2003/04:113

Webb-tv: rovdjursfrågan

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Bengt-Anders Johansson (M)
Anf. 112 Bengt-Anders Johansson (M)
Herr talman! Jag ska rikta ett tack till jordbruksministern för svaret, även om jag inledningsvis måste säga att det är något tunt. Men med tanke på att vi nu har en dubbelriktad kommunikationsmöjlighet utgår jag från att vi kan rätta till det under den här lilla pratstunden. Rovdjursfrågorna väcker oerhört starka känslor hos människor; det är ju välbekant. När beslutet om att skydda vargen infördes stod vi moderater bakom det, men vi tyckte att det var fel att låsa det till ett visst antal, vilket jag tror hade varit klokt att låta bli. Det infördes utan att man tog någon som helst hänsyn till eventuella kostnader. Det finns forskningsrapporter som visar att samhällskostnaden troligtvis ligger någonstans mellan 600 och 800 miljoner kronor per år, om man räknar in allt. Genom att man undviker renbetesland tar man bort ungefär en tredjedel av landets yta för vargar. Den sydliga gränsen ligger någonstans i Vänern, och det blir ett ganska litet område kvar för vargstammen. För att finansiera detta använder man pengar från Viltvårdsfonden via Naturvårdsverket. Det innebär att också den svenska jägarkåren är med och finansierar forskningsarbetet. Jordbruksministern säger att man vill undvika konflikter, och det återkommer hon flera gånger till. Låt mig då mycket kort relatera till en berättelse som satte sig väldigt djupt hos mig när vi i miljö- och jordbruksutskottet var i Karlstad. En kvinna berättade att när hon kom ut en junimorgon i fjol var fem kvigor rivna och dödade. Sedan en vecka före jul, alltså för snart ett år sedan, hade vargarna tagit hennes tax också. Det finns en sammanställning som visar att det är mellan 50 och 60 jakthundar som sedan 1998 är vargdödade. Räknar vi med att en jakthund är värd ca 20 000 kr är det ungefär 1 miljon som har gått åt bara i hundar. Det som jag är lite bekymrad för är att man tittar för mycket på statistik och inte tänker på de sociala inskränkningar som det här innebär, nämligen att barn inte längre vågar gå till sin skolby som ligger en kilometer bort genom skogen, att man inte kan cykla till kompisar längre utan tvingas att köra bil, att man inte vågar gå ut och plocka bär i samma utsträckning som tidigare, att man inte längre vågar vistas i skogen och dra nytta av den så kallade gröna medicinen. Är det verkligen så att priset på detta vägs in i de överväganden som jordbruksministern gör? I så fall kan jag bara ställa mig frågan om det är rimligt att man ska tåla den typen av inskränkning i sitt sociala livsmönster. Hur undviker man de konflikterna? Dessutom gör jägarnas ålder, sammansättning och ursprung att förutsättningarna att bedriva jakt på varg minskar allteftersom tiden går. Därför är det viktigt att jordbruksministern verkligen svarar på de här frågorna. Jag konstaterar att det är väldigt tunt i svaren, framför allt när det gäller den första och den andra frågan. Därför vill jag att jordbruksministern återkommer och förtydligar framför allt svaret på den andra frågan, på vilket sätt den här beskattningen ska gå till.
Ann-Christin Nykvist (S)
Anf. 114 Ann-Christin Nykvist (S)
Herr talman! Jag har stor förståelse för det som Bengt-Anders Johansson säger om att varg väcker starka känslor. Det finns risk för konflikter. Här står vi inför ett dilemma när vi ska formulera vår politik. Vi vet att det är svårt att få acceptans för en vargstam som är av den storlek som krävs för att det enligt forskarna ska vara möjligt att få en hållbar utveckling. Samtidigt vet vi å andra sidan att vi inte kan ha mål som är av den arten att vi får en osäkerhet om huruvida det verkligen är något reellt innehåll. Det får å ena sidan inte vara en politik som det inte finns acceptans för. Å andra sidan får det inte vara en politik som det inte finns något innehåll i. Det är därför vi har valt att lägga oss på en nivå som innebär vad man kan kalla för en varsam tillväxt av vargstammen. Jag hoppas att vi är överens om utgångspunkten för den här debatten, det beslut som riksdagen har fattat om målet för förvaltningen av de arter som vi talar om. Målet är ju att vi ska ha sådana nivåer att det med större säkerhet långsiktigt går att bevara de här arterna i den svenska faunan. Det är ju det vi försöker uppnå. Det är där politiken har landat, i en varsam tillväxt. Det är klart att jag beklagar att vi inte har ett bättre läge i dag. Om man tittar på de etappmål som vi har för varg har vi i dag inte ens kommit halvvägs till det etappmål som riksdagen har fastställt. Till Sven Gunnar Persson vill jag säga att när vi väl har nått det etappmålet har vi också förbundit oss att ha en genomgång, en utvärdering, och titta på vilka konsekvenser vår politik har haft. Men det gäller först när vi har kommit så långt att vi kan känna en trygghet för att etappmålet, som heller inte är slutmålet, är uppnått. Bengt-Anders Johansson tar upp det här med friheten för individen. Även här kan jag ha stor förståelse för att det drabbar enskilda när jakthundar blir rivna av varg, när man förlorar sin jakthund. Jag har stor förståelse för att den enskilde kan känna en inskränkning. Samtidigt ska man inte överdriva problemen. Under 2002 var det 22 hundar som blev angripna av rovdjur enligt den statistik som jag har att tillgå. I dessa fall ersattes hundägarna. Det var också 383 tamdjur som drabbades av rovdjursangrepp. Jag tycker inte att vi ska överdriva problemen. Det finns ett system som ger ersättning till de drabbade. Jag menar att vi har en ansvarsfull rovdjurspolitik och att vi har en rimlig ambitionsnivå när vi utgår från en varsam tillväxt av rovdjursstammarna.
Bengt-Anders Johansson (M)
Anf. 115 Bengt-Anders Johansson (M)
Herr talman! De svar som lämnas av jordbruksministern här är oändligt viktiga. När jag möter människor i de här områdena som är drabbade men som trots det har en acceptans för att det ska kunna finnas varg i den svenska faunan visar det sig att de känner sig överkörda gång efter gång eftersom det inte lämnas något besked om vad som ska hända sedan. Allting går ut på att vi ska uppnå ett etappmål. Därefter är det någon form av gordisk knut som ska lösa alla problem. Det är just därför som jag tycker att det är viktigt att jordbruksministern nu tar tillfället i akt att ge de här människorna ett lugnande besked och att det finns idéer om hur det här ska kunna hanteras. Sedan kan jag gå tillbaka till de frågor som jag ställde om vad det finns för planering och förvaltning. Då hänvisar jordbruksministern i sitt svar till att det för några veckor sedan har lämnats en åtgärdsplan som skulle kunna kallas för förvaltningsplan. Jag måste erkänna att jag har lite svårt att hänga med i vilket som är vilket. Dessutom skulle länsstyrelserna ta fram regionala delmål och förvaltningsplaner. Men vad innehåller de? Berätta nu det så att vi får ut den informationen! Då kanske vi kan lugna en del människor. Vad innehåller de här förvaltningsplanerna översiktligt? Den andra frågan: Hur avser regeringen att reglera de växande stammarna? Här har vi lite grann pudelns kärna. Jag påstår att vargen förmodligen är det mest svårjagade vilt som vi har. Det går inte att använda hund av naturliga skäl. De blir nämligen uppätna. Och så hänvisar jordbruksministern till riksdagsbeslutet. Där står ingenting om hur den antalsmässiga regleringen ska gå till. Det står en massa ord, men det står inte hur. Då är frågan: Ska vi göra som i Norge? Ska vi använda helikopter? Som jag återgav tidigare tror jag inte att den svenska jägarkåren är beredd att ta på sig den här typen av jakt för att uppfylla statens krav. Är det statliga jägare vi ska ha? Eller ska vi ta sönder den svenska, oerhört viktiga och högtstående, jaktetik som säger att man inte ska använda motorfordon? Det används i andra länder där man ska beskatta stammen. Är det regeringens mening att det är motorfordon som ska användas i de här sammanhangen? Eller finns det någon annan, ny variant som vi inte känner till? Allra sist vill jag bara säga en gång till att vi är överens om en sak, nämligen att vi ska ha en vargstam. Men jag noterar än en gång att vi moderater aldrig ställde upp på ett visst antal, för vi insåg att de här konflikterna skulle komma. Därför är det viktigt med precis det som Sven Gunnar Persson tog upp i sitt anförande, nämligen att vi under tiden som vi bygger upp denna stam också kan skapa förutsättningar för att hantera situationer där konflikterna blir ohållbara. Enligt vargforskarna själva skulle det skydda vargstammen bättre om det fanns en öppnare, mer legal väg att kunna hantera enstaka individer än den som finns nu. Det är alldeles för trögrörligt nu. Så jag väntar återigen på ett tydligt besked: Hur ska vi antalsmässigt reglera det här? Det framgår inte i något riksdagsbeslut.
Ann-Christin Nykvist (S)
Anf. 119 Ann-Christin Nykvist (S)
Herr talman! Jag blir mycket förvånad när Bengt-Anders Johansson upprepar att han inte får några besked och att man inte vet vad som kommer sedan. Jag tycker att det är en väldigt tydlig politik på området. Vad gäller vargen har vi ett etappmål. Det är mycket konkret. Det handlar om 200 individer som ingår i vårt etappmål. Då är vi förståndiga nog att säga att vi inte ska ha bestämt på förhand att vi ska gå vidare med en politik med etappmål för att nå den långsiktigt hållbara vargstammen, utan vi är öppna för att använda andra metoder. Och det ska göras en konsekvensbedömning när etappmålet är uppnått. Jag har väldigt svårt att förstå att det kan vara otydligt. När det gäller förvaltningsplaner och åtgärdsplaner är det mycket rimligt att vi låter den tillämpande nivån, där vi har myndigheter, utforma de konkreta planerna. Vi ger länsstyrelserna en roll. Länsstyrelserna har en god regional förankring. När det gäller jakten i andra länder vill jag erinra om att vi har EU-bestämmelser på det här området. Vi följer det så kallade habitatdirektivet, vilket gör att vi har en tämligen harmoniserad nivå i Europa, så man ska nog inte helt och hållet nedvärdera den jakt som sker i de andra länderna. Sedan har man säkert i enskilda situationer behov av specifika åtgärder. Det överblickar inte jag, men jag vet att det i Norge inte är regel att man jagar med helikopter. Det är undantag.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.