Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Samarbete i Barentsregionen och det arktiska området

Interpellation 2010/11:334 av Bucht, Sven-Erik (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2011-04-27
Anmäld
2011-04-27
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2011-05-05
Sista svarsdatum
2011-05-11
Besvarad
2011-05-17

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 27 april

Interpellation

2010/11:334 Samarbete i Barentsregionen och det arktiska området

av Sven-Erik Bucht (S)

till utrikesminister Carl Bildt (M)

Sverige har under ett och ett halvt års tid haft ordförandeskapet i Barentsrådet. Under ordförandeskapet har det saknats regeringsinitiativ. Barentsfrågor har varken redovisats eller diskuterats i den offentliga svenska debatten. Utrikesministern och regeringen har inte ens omnämnt saken i de två senaste årens utrikesdeklarationer till riksdagen. Möjligheten att ta svenska initiativ tycks ha försummats. Regeringen verkar helt enkelt ointresserad av denna regions möjligheter och utmaningar.

I vår övertar Sverige ordförandeskapet i Arktiska rådet. Även på det området präglas den svenska hållningen av brist på offentlig debatt och en avsaknad av egna initiativ. I omvärldens ögon har Sverige gått från en aktiv medspelare till passiv deltagare när det gäller det arktiska samarbetet.

Den svenska regeringen har inte redovisat någon strategi för svensk nordområdespolitik som samlar vårt lands bedömningar, intressen och åtgärdsambitioner för politiken i såväl Barentsområdet som det arktiska området – detta till skillnad från Norge, Finland och även Ryssland vars regeringar ser möjligheterna i de möten som uppstår.

En sammanhållande strategi för nordområdena bör bland annat handla om utrikes- och säkerhetspolitik och att bygga ut det internationella regelverket och få tillstånd nya internationella avtal som täcker fler områden än vad som för närvarande är aktuellt. Den bör också innehålla gemensamma planer för ökad tillväxt och tillgänglighet i regionerna, kommunikation och infrastrukturfrågor, gemensamma utbildnings- och forskningsfrågor samt energi och miljö. Det handlar också om att lyfta frågor som berör kultur, ursprungsbefolkningarnas villkor, civilsamhällets ställning och folkrörelsernas roll, om att överkomma olika gränshinder och främja utvecklingen i Sveriges nordligaste områden – kort sagt en sammanhållande strategi för nordområdena.

Nu återstår endast en kortare tid av det svenska ordförandeskapet innan det övergår till Norge. Mot bakgrund av det vill jag ställa följande frågor till utrikesministern:

Har utrikesministern och regeringen för avsikt att liksom våra grannländer redan gjort, ta initiativ till att utforma en svensk strategi för nordområdena som omfattar både Barentsregionen och det arktiska området?

Vad har utrikesministern och regeringen uträttat under det hittillsvarande ordförandeskapet i Barentsrådet?

Hur avser utrikesministern att agera under de avslutande månaderna av uppdraget och hur kommer uppdraget att slutredovisas?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2010/11:334, Samarbete i Barentsregionen och det arktiska området

Interpellationsdebatt 2010/11:334

Webb-tv: Samarbete i Barentsregionen och det arktiska området

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Carl Bildt (M)
Anf. 19 Carl Bildt (M)
Fru talman! Sven-Erik Bucht har ställt frågor om regeringens politik för Barentsregionen och Arktis. Han undrar vad som hittills uträttats under Sveriges ordförandeskap i Barentsrådet och vilka planer som finns för dess återstående sex månader. Barentsregionens och Arktis strategiska betydelse växer, både som källa till viktiga råvaror och knutpunkt för transporter. Människans avtryck blir djupare i en region som är miljömässigt utsatt och där klimatförhållandena utmanar. För att garantera säkerheten i en sådan miljö krävs intensivt internationellt samarbete. Sverige arbetar därför för synergier såväl mellan Barentsrådet och Arktiska rådet som med Nordliga dimensionen och andra organisationer. Ett centralt tema för det pågående ordförandeskapet är en hållbar ekonomisk tillväxt. Barentsregionen har unika tillgångar på strategiskt viktiga råvaror - malm, sällsynta mineraler, skog och fisk. De lägger grunden för fortsatt tillväxt i regionen. Barentsregionen är redan världsledande i att ta till vara sina resurser på ett effektivt och miljömässigt hållbart sätt. För att förverkliga regionens potential krävs fungerande transportlösningar som förenar Barentsregionen med världsmarknaderna. Här är Sverige pådrivande. I maj 2010 i Umeå möttes Barentsregionens näringsministrar för första gången någonsin för att på svenskt initiativ diskutera hur vi kan samarbeta för en hållbar hantering av regionens naturresurser och främja förnybar energi och energieffektivisering i regionen. Till detta möte presenterades en ny svensk studie om regionens råvarupotential, beställd av Näringsdepartementet. I juni träffades sedan transportministrarna från Barentsregionen och andra nyckelländer, inklusive Kina, i Haparanda för att diskutera framtidens transportlösningar i norr, och i mars satte jag, Maud Olofsson och våra Barentskollegor regionens naturresurser på EU-kartan. Vi for till Bryssel och förde intensiva diskussioner med EU-parlamentariker, industrikommissionären Antonio Tajani och näringsliv från hela Europa. Vi uppmärksammade den viktiga roll som Barentsregionen kan spela i EU:s råvaruförsörjning, men också vad vi kräver från EU för att förverkliga regionens potential. Det svenska ordförandeskapet gör mycket för handeln och näringslivet i regionen. Bland annat har Sverige tagit initiativ till och finansierat en ny tjänst i Barentsrådets gemensamma sekretariat i Kirkenes som hjälper regionens aktörer - företag, myndigheter, universitet och andra - att dra maximal nytta av de betydande källor till projektfinansiering som finns i Norden och EU. I början av det svenska ordförandeskapet genomfördes också i Skellefteå ett seminarium för regionens företag, i syfte att främja den internationella handeln i Barentsregionen. I juni reser statssekreterare Gunnar Oom med en handelsdelegation till Murmansk för att främja kontakterna och affärsmöjligheterna mellan de svenska Barentslänen och nordvästra Ryssland. Företagarkonferensen Barents Industrial Partnership hålls i Haparanda i juni, där hundratals företag från hela regionen möts för att diskutera företagandets villkor i norr. I höst arrangerar Sverige den stora integrerade övningen Barents Rescue, där sjukvård, räddningstjänst, polis och andra vitala samhällsfunktioner i Sverige, Norge, Finland och Ryssland deltar med omkring 500 personer under en veckas tid. Denna komplexa övning och det intensiva myndighetssamarbete mellan fyra länder som krävs för att den ska bli möjlig stärker regionens säkerhet och bidrar väsentligt till visionen om Arktis som ett lågspänningsområde. Arbetet med miljö och klimat, slutligen, är helt centralt för Barentsrådet och det svenska ordförandeskapet. Samarbetet i regionen bidrar till vattenrening, till minskade kemikalieutsläpp och till att möta klimatutmaningarna i de känsliga ekosystemen i norr. Tack vare ett projektbaserat arbete under ledning av Miljödepartementet och genom goda kontakter med inte minst Ryssland går arbetet framåt med att rena de värst nedsmutsade så kallade environmental hot spots i Barentsregionen. Sverige har dessutom via Sida upprättat en särskild fond, det så kallade Barents Window, som bland annat ska bidra till ökad energieffektivitet i Ryssland - få saker kan ha en större positiv inverkan på regionens miljö. Dessa är några av de initiativ som det svenska Barentsordförandeskapet har tagit för att främja säkerheten, den ekonomiska tillväxten och miljön i Barentsregionen. Låt mig också meddela att den 12 maj presenterade regeringen en svensk strategi för hela Arktisregionen av vilken i alla fall delar av Barentsregionen är en viktig del.
Sven-Erik Bucht (S)
Anf. 20 Sven-Erik Bucht (S)
Fru talman! Först vill jag säga att jag blev så upprymd av utrikesministerns svar på den förra interpellationen som vi alla demokratiska partier delar till fullo. Jag ska också tacka statsrådet för svaret på min interpellation. Det är ett antal aktiviteter som statsrådet radar upp som har ägt rum det senaste året, och säkert är många av dem väl värda och bra genomförda. Jag ska återkomma med några kommentarer kring det. Jag vill inledningsvis ändå påpeka att det känns lite förvånande att man måste ställa en interpellation för att få en redovisning av de här frågorna i riksdagen. Borde inte egentligen det initiativet tas av regeringen och ansvarigt statsråd? Fru talman! Barentsområdet är ett oerhört resursstarkt område - ett av världens, om inte världens rikaste, råvaruområden. Det är Europas kornbord när det gäller olja, gas, vattenkraft, skogsråvara, mineraler, fisk och vilda djur. Det finns också en fantastisk natur. I området bor 5,9 miljoner människor. Här finns oanade möjligheter som kan skapa och säkerställa välstånd i vårt land men också för våra grannländer i norr. I statsminister Reinfeldts första regeringsdeklaration 2006 skrevs det in att det skulle bli mer fokus på Barents. Jag blev själv väldigt glad för det. Det var en bra ansats som givetvis observerades uppe i norr och som skapade förväntningar. Tyvärr har vi inte i de senaste utrikespolitiska deklarationerna sett så mycket av den typen av frågor. Inte heller har regeringen tagit initiativ till debatt i riksdagen kring vårt lands nationella strategi för Barents och Arktis. Det är också lite förvånande, och det skiljer oss också ganska mycket från våra nordiska grannar som diskuterat och fastställt strategier för dessa frågor i sina parlament. Ännu mer förvånande blir det då statsrådet så tydligt i sitt svar uttrycker sin mening att frågorna är av stor vikt för att nå ekonomisk hållbar tillväxt och att det för att garantera säkerheten krävs internationellt samarbete. Fru talman! Det är precis så det är: Viktiga frågor hör till parlamenten, och regeringen har ett ansvar för att nationella strategier lyfts upp till diskussion och beslut även i vår riksdag. Jag saknar detta. Så till några reflexioner och kommentarer kring de aktiviteter som statsrådet redovisar i sitt svar. Först och främst måste samverkan inom Barentsregionen givetvis utgå från den nationella nivån, men det är av största vikt att den nationella nivån även involverar och omnämner den regionala och lokala nivåns betydelse. Beträffande resan till Murmansk i juni är det möjligen en miss i statsrådets svar att man inte nämner att Norrbottens läns landshövding Per-Ola Eriksson faktiskt är en av delegationsledarna vid mötet för att främja kontakter och affärsmöjligheter. Möjligen kan det också vara en värderingsfråga med tanke på de möten som omnämns, i Umeå och i Haparanda, där den regionala nivån inte involverades. Även beträffande anslag till regional nivå för arbete med Barentsfrågor har regeringen, som jag känner det, en styvmoderlig behandling. Vi kan titta på Norges regering och det anslag man ger till Barentssekretariatet. Det handlar om 35 miljoner årligen. Länsstyrelsen i vårt län, som har hand om de här frågorna, har 1,4 miljoner och 2 miljoner extra under ordförandeskapet. Det visar på en värdering. Jag återkommer med fler synpunkter.
Carl Bildt (M)
Anf. 21 Carl Bildt (M)
Fru talman! I fråga om den senare delen har det sin bakgrund inte minst i att länsstyrelserna i Sverige har en mycket starkare ställning och mycket större resurser i sig än vad motsvarande organ i Norge har. Man kan titta på de samlade resurserna, som vi lägger på detta i ett mer begränsat område än vad som gäller i Norge. Jag tror att vi kan klara oss relativt väl i den jämförelsen. Jag tycker att vi har uppvisat en betydande aktivitetsnivå i de här frågorna inom Barentssamarbetet och nu i det arktiska samarbetet. Jag är själv lite förvånad över att detta är första gången på, vid det här laget, snarare fem år som jag har fått någon fråga eller någon interpellation från någon ledamot i denna kammare om dessa frågor som för vår del är viktiga. Jag kan se på mitt eget reseschema som utrikesminister. Det handlar inte bara om varma och sandiga ställen, utan jag har besökt Kiruna, Tromsö, Kirkenes, Murmansk, Salekhard i norra Sibirien, Hammerfest, Reykjavik, Nuuk och Gällivare - för att bara ta några av de icke huvudstäder, i allt väsentligt, med Reykjavik som undantag, som jag har besökt för att diskutera utvecklingsperspektiven i detta viktiga område. Jag vill bara försäkra att vi självfallet försöker att engagera också de berörda svenska länsstyrelserna. Per-Ola Eriksson och Chris Heister, som inte heller ska glömmas bort, från Umeå, var till exempel med oss nere i Bryssel när vi presenterade råvarutillgångarna uppe i norr för den europeiska politiska miljön. De var självfallet också med, åtminstone Per-Ola Eriksson, när vi var i Murmansk i samband med inledningen av detta arbete. Sedan är det viktigt att säga, även om jag råkar vara utrikesminister, att huvuddelen av detta arbete ligger på andra departement och på näringslivet och på forskarmiljön och på de olika regionala myndigheterna. Vi kan - och det försöker vi göra - stimulera och bereda vägen för detta samarbete. Jag tycker själv att något mindre har gjorts under de senaste 15-20 åren än vad jag hade hoppats på. Jag var av olika skäl inblandad i början av detta samarbete, också omedelbart efter dåvarande Sovjetunionens fall. Jag hade hoppats att vi skulle ha kommit längre när det gäller att bygga ut till exempel transportmöjligheter i de nordliga delarna av Skandinavien och gentemot Kolahalvön än vad vi faktiskt har gjort. Jag hade hoppats att vi skulle ha kommit längre när det gäller att bekämpa en del av miljöförändringarna. Jag säger detta utan att vilja lägga detta tidigare svenska regeringar till last. Jag tror att problemen i allt väsentligt har funnits på andra områden. Men jag tycker att det nu finns en ny kraft i intresset för de arktiska frågorna, om jag vidgar perspektivet. När vi hade ministermöte i Arktiska rådet i Nuuk på Grönland i förra veckan hade vi under huvuddelen av en dag den ryske utrikesministern Sergej Lavrov där, föga sensationellt, för han har varit med på de tidigare mötena också. Men för första gången hade vi USA:s utrikesminister Hillary Clinton där, under nästan två dygn. Vi hade USA:s inrikesminister där, och vi hade ledande senatorn från Alaska där, förutom självfallet urbefolkningsrepresentanter från de olika delarna av området. Det tycker jag visar - icke bara detta, kanske inte ens främst - att de senaste åren har inneburit en ökad fokusering på detta. Jag kan försäkra Sven-Erik Bucht att när vi lämnar över ordförandeskapet i Barentsrådet i höst, vid ett ministermöte i Kiruna, kommer vårt engagemang alls icke att minska. Jag tror att vi har skapat en god bas för att fortsätta arbetet med de här frågorna.
Sven-Erik Bucht (S)
Anf. 22 Sven-Erik Bucht (S)
Fru talman! Jag tror att det kan finnas goda intentioner från regeringen för ordförandeskapet, men på något sätt upplever jag att frågorna stannar och innesluts hos regeringen. Jag tror att det är oerhört viktigt att den här typen av frågor lyfts upp i Sveriges riksdag och att den regionala nivån involveras på ett tydligt sätt i det arbetet. Det finns en tendens att de här frågorna centraliseras. Det är inte bra. Det är risk för att det blir mycket konferensande och - ursäkta om jag säger det - middagsätande på central nivå. Vilka resultat har kommit utifrån Haparandadeklarationen och Umeåmötet? Kommer vi att få någon uppföljning kring de här frågorna? Varför har inte en krona anslagits till Barentsområdet från regeringens anslag för demokratisering i Ryssland som är på 35 miljoner? Det är en frågeställning. Det finns många frågor som man givetvis inte hinner ställa i en interpellationsdebatt. Därför tror jag att det är oerhört viktigt att detta också blir en tydlig fråga för riksdagen, att Barentsfrågorna inte blir en - ursäkta att jag säger det - middagsätande klubb, utan att vi är många som involveras i det här. Det behövs mycket verkstad, både i riksdagen och regionalt. Det behövs folklig verkstad, och näringslivet måste vara med i det här och involveras på ett tydligt sätt. Regionen kring Barents hav är ett av de ekonomiskt viktigaste och intressantaste områdena i Europa, främst på grund av de råvarutillgångar som finns där. Därför är det viktigt att vi i Sverige utarbetar en sammanhållen strategi, en sammanhållen handlingsplan, för arbetet inom den nordliga dimensionen inom de, som jag ser det, prioriterade områdena: ekonomi, infrastruktur, utbildning, mänskliga resurser, miljöfrågor, gränsöverskridande samarbete och rättsliga frågor.
Karin Åström (S)
Anf. 23 Karin Åström (S)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka kamraten Sven-Erik Bucht som har ställt den här intressanta frågan om just Barentsområdet och Arktis. Det är frågor som har vuxit i intensitet, inte minst sett ur ett globalt perspektiv. Intresset från mängder av människor och grupperingar, industri, miljörörelse etcetera har vuxit undan för undan de senaste åren. Jag har också lyssnat väldigt noga till det svar som statsrådet gett. Jag tycker faktiskt att det är en mängd bra saker som har gjorts de senaste åren. Men jag saknade en del i svaret. Vad gör man för människorna i regionen? Hur ser man på att människor måste kunna leva och verka där uppe? Det är ju en av världens mest unika ursprungsbefolkningar som bor och ska leva där uppe. Det fanns inte särdeles mycket i svaret vad gäller den frågan, inte heller om kulturfrågan. Därför skulle jag gärna vilja att statsrådet berör den biten. Men jag vill framför allt säga en sak. De här frågorna har med åren blivit oerhört viktiga för hela världen, beroende på vad som händer där uppe. Det borde väl i rimlighetens namn föras mer debatt om dem och fattas beslut i vårt eget parlament. Så gör man nu i grannländernas parlament. Varför förs ingen diskussion i vårt parlament? Jag tycker också att det är märkligt att vi ska behöva ställa interpellationer om Barentsområdet och Arktis som är oerhört viktiga områden. Regeringen lämnade en skrivelse om det nordiska samarbetet den 7 april. Den speglar verkligen ett stort ointresse från regeringens sida. För i den här 19 sidor tunna berättelsen om vad som är gjort och vad som är angeläget finns Barentsområdet beskrivet med tre meningar, och då ska man veta att texten i en sådan här 19-sidorsskrivelse är oerhört liten. Utifrån den skrivelsen har vi lagt fram en kommittémotion där vi beskriver hur oerhört viktigt det är att regeringen nu tar tag i frågan och kommer tillbaka till riksdagen med en sammanhållen politisk handlingsplan som bland annat innehåller strategier för alla de områden som kamraten Bucht räknade upp här: näringsliv, miljö, människors hälsa, kultur och en mängd andra områden som man behöver ta tag i. Men framför allt gäller det att vi får mer kraft i frågorna i vårt eget parlament. Jag ställer frågan igen: Vad avser ministern att göra för att förbättra dialogen med det svenska parlamentet?
Gunnar Andrén (Fp)
Anf. 24 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Det finns vissa orter som ligger väldigt ocentralt. Stockholm ligger till exempel väldigt ocentralt i förhållande till Murmansk. Det är ett väldigt avstånd. Och Kalix, som jag hade nöjet att gästa häromdagen, den 7 maj, ligger väldigt ocentralt i förhållande till Stockholm. Det är väl så man måste se på utvecklingsmöjligheterna i många av dessa områden, ända ned i Västerbotten till och med. Det finns väldigt stora naturtillgångar, representerade av LKAB, Pajalagruvan och så vidare, om man nu har det perspektivet. Då är det viktigt att sätta in detta i dess sammanhang och se vilka möjligheter som hela detta väldiga område har. Framför allt har det skett en kolossal utveckling efter Sovjetunionens fall, som gett helt andra möjligheter framför allt på handelsområdet. Byggandet i vårt land av den nya Haparandabanan mellan Kalix och Haparanda kommer enligt mitt förmenande att spela en väldigt stor roll för de öst-västliga förbindelserna. Det som nu är Ryssland kommer inte att vara alldeles så beroende av förbindelserna över den isfria hamnen i Murmansk, utan man kommer att kunna använda den öst-västliga korridoren. När vi träffas om 20 år här i denna kammare är jag helt övertygad om att vi kommer att ha en väldig trafik över Haparandabanan, ända bortifrån Kina. Detta skapar, fru talman, helt nya möjligheter men också vissa faror. Farorna ligger på det säkerhetspolitiska området. Jag är ingen expert på detta, men det har att göra med tillgången på malm. Sverige exporterar 90 procent av järnmalmen till Europa. Det kommer att finnas ett större intresse än vad som varit fallet under mycket lång tid av att behärska detta område, men inte med militärmakt. Att se till att man kan utnyttja detta område är mycket viktigt. Den isfria hamnen i Narvik och även Göteborgs hamn spelar en central roll i detta sammanhang. Karin Åström tar upp en intressant tråd, nämligen vilka möjligheter vi har att öka utbytet mellan människor i dessa områden. Det har varit 100 år, kanske ännu mer, av stor isolering i detta område. Det tror jag för min del är den viktigaste frågan av alla: att se till att människorna i Norge, Finland, Sverige och Ryssland kommer närmare varandra, utvecklar olika former av kulturverksamhet och även blir mer självförsörjande än de någonsin har varit tidigare. Därför tycker jag att det är en bra interpellation som Sven-Erik Bucht ställt och ett bra svar från utrikesministern. Det är viktigt att vi arbetar vidare intensivt, även om Barents hav just nu inte är det som står i fokus för utrikespolitiken eller handelspolitiken. Men jag är övertygad om att det när vi ses här om 20 år kommer att vara ganska annorlunda och att trafiken då är väldigt mycket större.
Carl Bildt (M)
Anf. 25 Carl Bildt (M)
Fru talman! Gunnar Andrén sade många kloka saker, men han hade fel på slutet. Det här står rätt mycket i fokus, inte minst för mitt arbete. Jag arbetar väldigt mycket med nordområdesfrågorna i samarbete med mina utrikesministerkolleger från de nordiska länderna, men också som sagt från Ryssland och i tilltagande utsträckning också Förenta staterna, som har fått ett nytt intresse, och Kanada, som är på väg att få en ny regering i dessa dagar. Det som man kan känna lite frustration över är att det går så pass långsamt som det gör, inte minst med infrastrukturfrågorna. Jag hoppas också att Haparandabanan ska leda till en del, men vi har fortfarande betydande problem med järnvägsförbindelserna till Ryssland. Trots löften som utfärdades för 15 eller 20 år sedan har praktiskt taget ingenting gjorts. Vad gäller de förhoppningar som man kan ha där tror jag nog att det kommer att ta sin tid. Det krävs rätt betydande investeringar och rätt betydande politisk vilja för att detta ska fungera. Jag har också varit engagerad i tidigare egenskaper för att få till stånd tvärförbindelser, till exempel flygförbindelser mellan Luleå, Kiruna och Tromsö för att underlätta. Det har varit oerhört svårt att få ekonomisk bärkraft i detta. Som det är i dag tror jag inte att det finns någon sådan fungerande flygförbindelse, vilket är beklagligt. Vi har vertikala förbindelser i respektive länder, men vi har haft svårigheter med att få de horisontella förbindelserna. Då talar jag bara om Skandinavien och nordvästra Ryssland. Vidgar jag perspektivet till Island, för att inte tala om Grönland, de nordliga delarna av Kanada och Alaska, blir det självfallet inte mindre bekymmersamt. Men vårt engagemang har funnits hela tiden. Sedan kan vi känna en viss frustration över att det har gått lite dåligt i andra sammanhang eller mindre snabbt än vad vi hade önskat. Till Sven-Erik Bucht har jag inte så mycket annat att säga än att jag håller med om allt han sade, vilket är lite förargligt i sådana här debatter, för det minskar dramatiken lite. Jag håller alldeles med om att det måste lyftas ut till näringslivet, regionala myndigheter och enskilda aktörer av olika slag. Att bara ha ministrar som äter middagar är dåligt för ministrarnas egen hälsa i grunden. Det måste bli ett mycket bredare engagemang. Det har vi också försökt få till stånd på olika sätt. Jag noterar dock att det har sina sidor. När vi var på Arktiska rådet var medieuppbackningen rätt betydande från alla länder utom Sverige. Vi tittar på andra saker i svenska medier och bryr oss inte om sådant. Jag ska inte på något sätt kritisera medierna, för de har självfallet rätt; det har de alltid. Jag bara noterar att det är på det sättet. Karin Åström sade någonting som jag håller med om väldigt mycket och som går tillbaka till utrikesministermötet vi hade i Nuuk: Människorna måste vara i centrum. I de olika uttalanden vi gjorde uppe i Nuuk sade vi detta med stor tydlighet. Det har funnits en tendens, kanske mer i medierna än i våra diskussioner här i kammaren och i andra sammanhang, att se dessa områden huvudsakligen som ett reservat för isbjörnar och glömma bort att det bor människor där, både de ursprungsfolk som har funnits där sedan urminnes tider och har rättigheter och kunskaper som måste tas till vara och de som har kommit senare i samband med ekonomisk och politisk utveckling i dessa delar av världen. Det är människornas villkor när det gäller utveckling som måste stå i centrum, sedan självfallet också natur, kultur och ekonomisk utveckling. På mötet i Nuuk var vi mycket tydliga. Det är människornas villkor och deras framtida möjligheter i det arktiska området och Barentsregionen som står i fokus för våra ansträngningar. Sedan kan jag bara välkomna att riksdagen visar intresse för dessa frågor. Det har varit lite kalt med det tidigare.
Sven-Erik Bucht (S)
Anf. 26 Sven-Erik Bucht (S)
Fru talman! För att på något sätt sammanfatta den debatt som förs här kan jag säga att vi alla verkar vara rörande överens om att Barentsregionen är en mycket betydelsefull region. Det som Karin Åström tar upp om demokrati och som Gunnar Andrén också nämner är oerhört viktigt. Ryssland är en bräcklig demokrati. Det behövs folkligt utbyte för att säkerställa den långsiktigt. Gunnar Andrén nämner också säkerhetspolitiken. Det är ändå historiskt så att oavsett var vi har befunnit oss i världen och när i tiden vi har befunnit oss där har konflikt alltid uppstått där det har funnits mycket råvaror. Jag tror att det finns all anledning att föra en diskussion kring de bitarna också. När det gäller flyget håller jag med utrikesministern. Vi har inte förmågan att organisera tvärförbindelserna. Jag brukar säga att det från Norrbotten är närmare till Sydafrika än till Tromsö och närmare till Bangkok än till Murmansk, på grund av att vi inte har organiserat det på rätt sätt. Så tokigt är det i dag. Jag tror att det behövs många som jobbar med de frågorna. Det var trevligt att ministern räknade upp flygplatser som han har besökt i Norrbotten. Jag inviterar ministern tillbaka. Jag lovar också att det är ganska bra att komma dit, därför att det exempelvis uppe i Pajala är betydligt lägre landningsavgifter än i Frankfurt, London och Washington. Jag tror också att det är viktigt, nu när Norrbotten tar över ordförandeskapet på regional nivå, att man får resurser så att man på den nivån med kraft kan arbeta med de här frågorna.
Karin Åström (S)
Anf. 27 Karin Åström (S)
Fru talman! Jag återkommer till det engagemang som jag efterlyser från regeringen, att man mer för debatten och kommunikationen från regeringshåll och in i vårt eget parlament. Statsrådet tar i sitt svar upp det så kallade råvaruinitiativet som Maud Olofsson som näringsminister jobbade fram under förra mandatperioden och beskriver också hur "vi for till Bryssel och förde intensiva diskussioner med EU-parlamentariker, industrikommissionären Antonio . Vi uppmärksammade den viktiga roll som Barentsregionen kan spela i EU:s råvaruförsörjning, men också vad vi kräver från EU för att förverkliga regionens potential." Jag måste säga statsrådet väldigt uppriktigt att jag tycker att det i det närmaste är lite oförskämt att inte dessutom komma till riksdagen och ta en diskussion med riksdagen. Om ni verkligen menar att den här frågan är så oerhört viktig som du säger tycker jag att nästa steg borde vara att ni på allvar tar in frågan i riksdagen så att vi kan föra debatter och så att riksdagens alla parlamentariker får känna sig delaktiga i den oerhört spännande och viktiga utveckling som sker i Barentsregionen och Arktis för Sveriges del men också för världen i övrigt. Det vill jag särskilt rikta till statsrådet. Jag vill också uppmana till att läsa den motion som vi lade fram förra veckan där vi föreslår att man med en sammanhållen politik för området ska ta fram en handlingsplan som ska rymma strategier för allt från näringsliv till infrastruktur, kompetens i utbildning och forskning och de vardagsnära frågorna för människor, inte minst för ursprungsbefolkningen.
Gunnar Andrén (Fp)
Anf. 28 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Jag är oerhört glad över att jag hade fel på den sista punkten, om statsrådets engagemang. Jag försöker ju följa utrikesministerns resor. Det är svårt ibland att klara ut vilken världsdel som utrikesministern befinner sig i, men jag är väldigt glad åt att han gästar Stockholm i dag. Det är precis rätt dag för den här debatten. Låt mig komma tillbaka till kommunikationerna. Det tror jag är en central fråga. Jag håller med om att det säkert kommer att ta lång tid för det ryska järnvägsnätet att bli funktionsdugligt, kanske till och med i klass med SJ, vilket ju skulle säga en del. På en punkt är det en besvärlighet. Det är att spårvidderna är olika mellan Sverige och Finland. Därför behövs det en mycket väl fungerande spårviddsväxlare, antingen på den svenska sidan eller på den finska sidan, för att klara transporter riktigt väl. Sådana finns det runt om i världen. Jag hoppas att man så småningom ska kunna göra, kanske just inom ramen för EU-samarbetet eller Barentshavssamarbetet, någonting väldigt klokt på detta område så att man får en stor växel där uppe som är finansierad, för det kommer att spela roll. Låt mig, eftersom tiden är kort, ta upp en annan aspekt, nämligen frågan om ryskt kärnbränsle, som det från tidigare finns ganska mycket samlat i just Murmansk. Där har svenska SKB, Svensk Kärnbränslehantering, varit engagerat. Jag undrar om statsrådet har någon information om hur arbetet med att ta hand om det mycket omfattande radioaktiva skräp som finns i den regionen fortskrider. Det är en intressant fråga för alla ur en säkerhetsaspekt.
Carl Bildt (M)
Anf. 29 Carl Bildt (M)
Fru talman! Jag är inte riktigt uppdaterad i alla detaljer om hur samarbetet med att avveckla framför allt reaktorer från atomubåtar går. Men vi och ett antal andra nationer har varit engagerade - det här går 15 år tillbaka i tiden, för Norge ännu mer - i ett mycket omfattande program och byggt upp åtminstone en mycket stor anläggning i en före detta strategisk ubåtsbas uppe i en av fjordarna vid Murmansk där vi nu tar till vara ett rätt stort antal reaktorer. Det innebär inte att alla reaktorer är hanterade, men arbetet fortsätter. Jag har haft anledning att titta närmare på detta i samband med att jag var där uppe för ett och ett halvt år sedan eller någonting i den stilen och var imponerad av både omfattningen och det tekniska engagemang som ligger bakom detta. Miljöproblemen uppe i Kolaområdet är mycket stora. Det gäller inte bara gamla reaktorer och annat atomavfall utan det gäller inte minst nickelverket vid gamla Petsamo, Petjenga, som ju är en av de största föroreningskällor som vi över huvud taget har i vår del av världen. I alla dessa avseenden är det ingen tvekan om att vi måste göra mer. Till Karin Åström vill jag bara säga att min förmåga att kontrollera riksdagens agenda är begränsad. Jag tycker, om jag får återgälda detta, att det är rätt uselt att under de senaste fem åren inte ha lyckats prestera en enda fråga eller en enda interpellation om de här frågorna. En, har det varit en, på fem år? Gratulerar till det engagemanget!

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.