Sponsring av kultur
Interpellation 2008/09:398 av Pagrotsky, Leif (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2009-03-11
- Anmäld
- 2009-03-11
- Besvarad
- 2009-03-24
- Sista svarsdatum
- 2009-03-25
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 11 mars
Interpellation
2008/09:398 Sponsring av kultur
av Leif Pagrotsky (s)
till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m)
Inför valet utlovades att med en borgerlig regering skulle kulturen få ett rejält tillskott i sina ekonomiska resurser genom att sponsringen skulle lyftas till nya höjder. Det skulle leda till mer och bättre kultur och bättre villkor för kulturarbetarna.
Nu har två tredjedelar av mandatperioden gått och det borde nu vara möjligt att se hur sponsringen till kulturen har utvecklats och vilka effekterna på kulturlivet kan bedömas bli för mandatperioden.
Kulturen behöver mer pengar och vi är många som skulle välkomna ett ökat kulturintresse i näringslivet, men för utomstående har några effekter ännu varit svåra att skönja. Viktiga sponsorer som SAS och Sparbanksstiftelserna har tvärtom meddelat att de avvecklar eller minskar sitt samarbete med kulturlivet. Regeringens bedömning av denna viktiga kulturpolitiska fråga skulle därför vara av stor betydelse för den kulturpolitiska debatten.
Mot bakgrund av vad som anförts ställer jag följande frågor till statsrådet:
Hur mycket nya resurser bedömer statsrådet att kulturen kommer att tillföras under mandatperioden genom ökad sponsring?
Vilka åtgärder planerar statsrådet för att öka näringslivets intresse för samarbete med kulturlivet?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:398
Webb-tv: Sponsring av kultur
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:90 Tisdagen den 24 marsProtokoll 2008/09:90 14 § Svar på interpellation 2008/09:398 om sponsring av kultur
Protokoll från debatten
Anf. 161 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Leif Pagrotsky har frågat mig vilka resurser jag bedömer att kulturen kommer att tillföras genom ökad sponsring samt hur näringslivets intresse för samarbete med kulturlivet ska ökas.
Jag anser att en stabil finansiering av kulturen är viktig. Den nationella kulturpolitiken ska verka för ett kulturutbud med bredd och kvalitet i hela landet. Jag är därför stolt att som kulturminister kunna säga att den statliga kulturbudgeten aldrig har varit större än nu.
Att företag meddelar att deras engagemang i kulturlivet minskar i en tid då vi upplever en av vår tids svåraste finanskriser med påföljande lågkonjunktur är beklagligt men inte förvånande. Men det här är en fråga som bör ses i ett längre perspektiv.
Kultursponsringen uppgick 2007 till ca 90 miljoner kronor. Tillsammans med donationer på 21 miljoner kronor motsvarar detta drygt 1 procent av den totala finansieringen.
Regeringen har i budgeten för 2009 aviserat en särskild satsning för att utveckla kulturella och kreativa näringar. Inom ramen för denna satsning har jag tillsammans med näringsminister Maud Olofsson vid flera seminarier sammanfört parter från kultur och näringsliv.
Den dialog som då har uppstått har visat vilket genuint intresse som finns för att utveckla samverkan mellan näringsliv och kultur. Regeringen avser nu att ta fram en handlingsplan för att skapa en ram för det fortsatta arbetet på området.
Regeringen har även tillsatt en utredare för att analysera hur vi kan skapa skatteincitament för gåvor till bland annat ideell verksamhet, vilket ytterligare skulle kunna verka gynnande för kulturlivet.
Trots det svåra utgångsläget för sponsring av kulturlivet som den ekonomiska krisen ger, lägger regeringen nu grunden för att det ska finnas goda förutsättningar för en fruktbar samverkan mellan kultur och näringsliv för att stärka kultursektorn i framtiden, oavsett konjunkturläge.
Anf. 162 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Jag vill tacka kulturministern för svaret. Jag har ställt min fråga om sponsringen mot bakgrund av de många debatter som jag hade när jag var kulturminister med företrädare för den dåvarande borgerliga oppositionen och framför allt med dess moderata kulturpolitiker som ständigt vad vi än diskuterade återkom till att om det blev regeringsskifte skulle svenskt kulturliv få se på andra bullar. Då skulle det bli ett lyft i kulturlivet därför att det skulle frigöras en sådan väldig energi av det samarbete med näringslivet som skulle bli följden. Sponsringen skulle leda till ett finansiellt lyft för kultursektorn understödd av generösa skatteregler där man skulle undanröja alla problem som fanns i den skattelagstiftning som då existerade.
Vad vi har sett nu är två och ett halvt år av moderat styre av kulturpolitiken, och i alla fall har inte jag sett att den ynka procent av kulturlivet som finansieras av sponsring har ökat någonting alls.
Jag hör ju till dem som gillar sponsring och som tycker att de exempel på sponsring som jag har sett på Göteborgsoperan och Moderna museet och på andra ställen har varit väldigt välgörande. Det har gjort ömsesidig nytta och inneburit nytta för företagen och kulturinstitutionen, nya publikmöten och finansiella resurser.
Den ökning som har varit under senare år verkar nu ha stannat av. När vi läser i tidningarna att Volvo inte längre har råd att förnya sina sponsringsavtal med Göteborgssymfonikerna och Göteborgsoperan, att Operan i Stockholm har problem med att SAS inte längre har råd och att man på Swedbank inte heller är i läge att vara särskilt generösa så demonstreras att den välsignelsebringande nya källa till reformer som Moderaterna kunde utlova samtidigt som man utlovade sänkta skatter och minskade resurser för kulturpolitik visade sig vara konjunkturberoende, börsberoende och instabil. Och nu hör jag på kulturministerns svar på min fråga att den inte längre står för något hopp för kulturen, utan det är en realistisk och ganska nykter syn som förmedlas.
Det var inte ett ord om skatteavdrag, utan det talas om att den är sårbar, och kulturministern vill ha en stabil finansiering. Jag tolkar det som att kulturministern inte längre säger att det är sponsringen som är vägen framåt. Den kan vara en liten krydda, en marginell procentenhet - en halv kanske, eller kanske 1,1 om vi får högkonjunktur igen - men de stora ord som vi hörde under valrörelsen är nu bortblåsta.
Jag vill inte ha en kultur som är konjunkturberoende på det viset - börsberoende, spekulationsberoende, bonusberoende - utan jag vill också ha en stabilt finansierad kultur. Det kräver skattefinansierad, budgetfinansierad, kultur. Allt annat är illusioner.
Därutöver vill jag gärna ha samarbete med näringslivet. Jag vill ha möten med ny publik. Jag vill ha det frigörande av kulturens alla förmågor, talanger och kunskaper som också kan komma till nytta i näringslivet. Men jag har inga illusioner om att detta kan innebära en skön, ny värld för kulturlivet vad gäller dess finanser.
Jag tyckte mig tolka en lika realistisk och nykter syn i kulturministerns svar, och det är en helt annan attityd än den jag hörde när vi brukade diskutera det här när rollerna var ombytta för några år sedan.
Anf. 163 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Det är glädjande att Leif Pagrotsky också gärna ser en ökad sponsring. Jag tyckte kanske inte att jag såg så mycket av det ändå när Leif Pagrotsky innehade den tjänst som jag har i dag.
Det är alldeles riktigt att vi har talat oss varma för värdet av sponsring. Det är inte för att vi tror att det här skulle ersätta den offentliga finansieringen av kulturen. Det har vi aldrig sagt. Vi har heller aldrig talat om det som Leif Pagrotsky tar upp i sin interpellation att det skulle lyfta kulturen till nya höjder eller ens att det skulle vara välsignelsebringande.
Den attityden till kultur finns tyvärr inte i Sverige. Jag beklagar det. Den finns, kan man väl säga, i många delar när det handlar om idrotten som fungerar som ett slags kitt mellan människor och mellan företag, men den finns tyvärr ännu inte inom kulturen. Däremot tror jag, och jag har inte slutat att verka för, att sponsringen ska kunna få ökade möjligheter på kulturområdet. Men att ekonomin ser ut som den gör i dag är någonting som vi inte hade kunnat förutse. Det hade inte heller Leif Pagrotsky kunnat, om jag kunde tolka det tal som han höll till Metallarna häromdagen.
Leif Pagrotsky nämnde Göteborgsoperan. Jag tror att de som mest har haft runt 5 procent av sin omsättning via sponsring. 3 procent visar Leif Pagrotsky här, men 5 procent fick jag höra när jag var där. Vi kan tvista om siffrorna, men det är hur som helst mer än genomsnittet, och det är bra arbetat. Vi har aldrig trott att det här skulle bli en ersättning.
Jag ser, om jag tolkade Leif Pagrotsky rätt, en samsyn när det gäller ett annat värde, nämligen ett ökat engagemang. Det tror jag är väl så viktigt.
Sedan vet ju också Leif Pagrotsky som satt i en regering som bland annat avskaffade arvs- och gåvoskatterna, vilket man väl kan säga skulle kunna underlätta frivilliga stöd till bland annat kulturen om än inte avdragsgillt. Den här regeringen har också avskaffat förmögenhetsskatten. Jag vet inte om det är någonting som Leif Pagrotskys regering, om nu olyckan skulle vara framme och det skulle bli maktskifte 2010, kommer att återinföra. Det tror jag att många skulle vilja veta mer om.
Jag tycker att det också vore intressant att veta, nu när Leif Pagrotskys parti ingår i en annan form av allians, om ett av de här samarbetspartierna, det vill säga kommunisterna, delar Leif Pagrotskys positiva syn på näringslivet och på sponsring. Det kanske vi kan få svar på här också.
Anf. 164 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Jag förstod inte riktigt kopplingen i resonemanget om skatterna. Möjligen var det att om man avskaffar arvsskatten blir det färre som donerar pengar till stiftelser som använder pengar till kulturen och annat. Utan arvsskatt kanske vi inte hade haft någon Wallenbergsstiftelse eller Ax:son-Johnson-stiftelse, och vi kanske inte får några nya sådana i framtiden. Jag vet inte, men kulturministern utförde inte riktigt argumentet vad det hade med det här att göra.
Att jag inte har haft några illusioner om kultursponsringens storlek är alldeles tydligt av de debatter som vi hade under förra mandatperioden. Jag uppfattar den attityd kulturministern har i dag som helt annorlunda än vad den var då.
Jag brukade säga att för att kulturen skulle få riktigt mycket pengar i sponsring skulle man behöva döpa om kulturyttringarna till golf eller segling. Det är utmärkta sporter, men det är den typen av saker som har varit generöst behandlade när det har gällt näringslivets sponsorsinsatser. Jag trodde inte att det var en realistisk prognos att det namnbytet skulle komma att äga rum, men jag minns mycket väl våra debatter där näringslivets och hushållens medverkan kom på tal. Då brukade Lena Adelsohn Liljeroth säga att det inte är rätt att staten ska ta pengar ur fickorna på vanligt folk och bestämma hur de ska användas. Folk ska själva få bestämma om de vill gå på bandy eller på Moderna museet. Det var en ideologisk fråga att vi inte ska ha en skatterundgång där staten bestämmer konsumtionsinriktningen.
Där anade jag den fundamentala ideologiska skillnaden. Där kommer sponsringen in om man vill att människor själva ska bestämma över sin plånbok i stället för att det ska omfördelas via skatten. Om man samtidigt inte vill säga att det blir minus på kulturen blir naturligtvis sponsringen en bekväm restpost.
Inte heller Leif Pagrotsky kunde förutse att det här med konjunkturen skulle hända, säger kulturministern. Tja, säg inte det. Jag är gammal nog att ha varit med förr. Det här är den tredje borgerliga regeringen som jag har upplevt, och det är tredje gången som det blir statsfinansiell kris och tredje gången som det blir stegrande arbetslöshet och stora budgetunderskott. Och de två tidigare gångerna blev det nedskärningar på kulturen. Vi har ännu inte sett den tredje. Vi får väl se.
Min erfarenhet är att borgerliga regeringar har en väldig otur. Kjell-Olof Feldts gamla råd till Sveriges folk var att om man har att välja mellan regeringar som har tur och regeringar som har otur får man väl fundera över det på valdagen.
Att sponsring är konjunkturkänslig, börskänslig och spekulationskänslig är väl fullständigt solklart, och den som har predikat att sponsringen är en väg framåt för kulturen måste väl ha tänkt på att man därmed adderar någonting till kulturen som kan vara trevligt under vissa perioder men som inte går att bygga långsiktig verksamhet på. Det tror jag att de på Göteborgsoperan har varit smarta nog att bygga in i sina förväntningar från början, och de har använt detta just som en extra krydda för att addera lite extra - även symfoniorkestern - men de har hela tiden varit klara över att det är tillfälliga avtal som förhoppningsvis kan förlängas om och om igen, men att de förr eller senare kan råka i svårigheter.
Min enkla fråga i dag är denna. Vi vet nu att kultursponsringen minskar. Kulturministern svarade inte på min fråga om vad hon gör för bedömning av hur det kommer att bli under mandatperioden, och jag tror att hon inte har velat göra någon prognos över detta. Men jag är beredd att göra prognosen att kultursponsringen kommer att minska mycket kraftigt. Det vi har sett från Volvo i Göteborg, på Operan i Stockholm och på många andra kulturinstitutioner är bara början. Min enkla fråga är, och den tror jag att hela Kultursverige ställer sig: Har kulturministern någon strategi för hur denna resursminskning för kulturen ska mötas i kulturpolitiken?
Anf. 165 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Man kan tala om tur eller otur. Jag har också varit med och arbetat som frilansande journalist i 20 år, så jag vet att det där inte alltid har att göra med regeringar, när det finns pengar och när det inte finns pengar i exempelvis frilansbudgetarna. Det där skulle vi kunna ta i en särskild diskussion.
Min attityd, för att börja i någon mening i kronologisk ordning utifrån det som Leif Pagrotsky tog upp, är inte annorlunda till sponsring i dag. Jag tycker att det är viktigt att vi får en ökad sponsring också till kulturen och skulle gärna vilja se en annan skrivning i bland annat inkomstskattelagen. Men vi har inte gått i mål än. Det är fortfarande ett och ett halvt år kvar till 2010, och vår mandatperiod varar faktiskt fram till dess.
Skattesänkningar är naturligtvis också en viktig del, därför att Sverige var ett av de länder som hade de högst beskattade folken. Det här har Leif Pagrotsky och jag talat om tidigare. Och förvisso har somliga fått väldigt mycket mer pengar, men merparten av skattesänkningarna har hamnat hos det stora flertalet absolut vanliga människor med, ska jag säga, rätt små plånböcker. Då har den här skattesänkningen betytt väldigt mycket och ofta också kunnat användas till kulturyttringar av olika slag.
Jag skulle fortfarande vilja ha svar, eftersom vi pratar om detta, på min fråga vad Leif Pagrotskys syster- eller möjligen broderparti tycker om hans nu stora vurm för sponsring och samarbete med näringslivet. Vad tycker kommunisterna om det?
Det är klart att det inte går att sia om den ekonomiska utvecklingen under de ett och ett halvt år som återstår av den här mandatperioden. Kunde jag det skulle jag vara flitigt anlitad på väldigt många håll.
Jag tror precis som Leif Pagrotsky tyvärr att sponsringen kommer att minska, inte bara till kulturen utan även till idrotten, som är ett annat av mina hjärteämnen. Där ser man också problem. Det är ännu viktigare då att vi nu lägger fram en proposition om en stabil finansiering av idrotten.
Visst är det bekymmersamt, och vi gör vad vi kan genom att följa utvecklingen. Vi har också ökat budgeten. Inte bara i reella summor utan också som en andel av statsbudgeten har den aldrig varit så stor som nu.
Även om vi ser sponsringen som en viktig del att få fler finansiella källor till kulturen och ett ökat engagemang ser vi också att det är viktigt att vi behåller en infrastruktur, och det är det som den statliga kulturbudgeten syftar till.
Anf. 166 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Ja, nu har ni ju sänkt skatter. Jag vet inte; hur mycket är det nu - 50, 60, 70, eller 80 miljarder kronor hittills under mandatperioden? Då är min enkla fråga: Hur mycket mer av detta har lett till att människorna har spenderat pengar på kultur? Har Annika Falkengren ökat sina operabesök för de stora inkomstökningar hon nu har fått av skattepolitiken? Har museerna fått fler besökare sedan ni lät människor få skattesänkningar så att de själva skulle börja betala entréavgifter på museerna, som ni ju var så angelägna om och som Lena Adelsohn Liljeroth brukade interpellera mig om? Det var så viktigt att få avgifter på museerna. Det var den viktigaste kulturpolitiska frågan hur man skulle minska trängseln på Moderna museet. Hur mycket av dessa 50, 60, 70, 80 miljarder kronor har sipprat ned till kulturen? Min gissning är: väldigt lite.
Jag förstår att kulturministern har svårt att göra prognoser för den ekonomiska utvecklingen för de - förlåt, var det 18 månader som kulturministern sade var kvar av hennes tjänstgöringsperiod? Men större delen av mandatperioden har ju gått. En uppskattning av historien hade ju varit välkommen. Har sponsringen ökat sedan Moderaterna fick makten, Moderaterna med sina eminenta näringslivskontakter, sina polare i bankvärlden och sina finansiärer i näringslivet - Storåkers, som jag såg i en moderattidning häromdagen? Hur mycket har det ökat fram till nu? Sedan kan vi diskutera vad som händer mellan nu och valdagen.
Jag vill avslutningsvis säga att de löften om guld och gröna skogar som skulle infrias med en borgerlig regering - man skulle öppna slussarna till sponsringen, som de slemma sossarna höll igen - har inte infriats, och av ministerns svar i dag kan man inte vänta sig att det blir vare sig skatteändringar eller några andra initiativ som ökar sponsringen.
Återinförandet av vändkorsen på museerna, försämringen av a-kassan och andra försämringar som har drabbat kulturarbetarna och kulturlivet kommer inte att kompenseras av att regeringen ordnar mer pengar från sponsringen. Det är slutsatsen av dagens debatt.
Anf. 167 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Det märks kanske att Leif Pagrotsky har ägnat sig åt andra frågor än kulturfrågor de senaste två åren.
Teaterbesökarna är fortfarande flitiga. Många teatrar har till och mer fler besökare än tidigare. Det säljs fortfarande mycket böcker, framför allt via nätet. Vi har också lyckats, vilket jag har förstått att Leif Pagrotsky också välkomnar, försvara den låga bokmomsen på ljudböcker, vilket är en väl så stor framgång med tanke på hur många som faktiskt har upptäckt denna läsform. Folk går mer på bio än tidigare. Vi klarade här 15 miljoner-målet, som Leif Pagrotsky också väl känner till.
Vi har också i vår budget satsat mer på museerna. Vi har infört reformen Skapande skola, inte ett projekt i tema med något fluffigt årsprojekt kring design, hur vällovligt det än kan vara, eller något annat, utan det här är en satsning som kommer att fortsätta och förhoppningsvis också nu på sikt omfatta hela grundskolan. Sedan kan vi fortsätta.
Moderna museet tror jag har lika många besökare i dag som man hade när det var fri entré. Världskulturmuseet i Göteborg, som nu har valt att införa fri entré, har till och med haft fler besökare när de började ta betalt igen än de hade innan det.
Så kom inte och säg att kulturlivet stagnerar. Att människor har fått pengar i plånboken spelar naturligtvis roll.
Vad Annika Falkengren gör på sin fritid har jag ingen som helst aning om. Vi umgås inte, och jag har inte heller särskilt många polare i bankvärlden. Det tror jag inte att så många andra i regeringen har i det här läget heller, med det som har sagts.
Beträffande de löften som Leif Pagrotsky talar om: Guld och gröna skogar har vi aldrig utlovat. Vi har aldrig trott att vi skulle kunna få ett system som man har i USA, där en stor del av kulturen finansieras genom privata donationer. Vi har inte den kulturen här. Nu ser vi också de problem som man har där. En stabil, offentlig finansiering har varit viktig även för oss.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.