Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

stärkande av patientens ställning i vården

Interpellation 2003/04:493 av Johansson, Kenneth (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-05-13
Anmäld
2004-05-13
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2004-05-19
Sista svarsdatum
2004-06-01
Besvarad
2004-06-14

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 13 maj

Interpellation 2003/04:493

 av Kenneth Johansson (c) till socialminister Lars Engqvist om stärkande av patientens ställning i vården

En välinformerad och delaktig patient ger säkrare vård och bättre resultat. Och dessutom kommer patienten i framtiden att vara mer informerad och ställa krav på ett helt annat sätt än i dag, vilket jag menar ska mötas positivt och konstruktivt. Det handlar om ett samspel mellan patient och vårdgivare för att vården ska få det förtroende den bör ha och patienten få ett rimligt inflytande. Det har vidtagits en del åtgärder för att skapa förutsättningar för detta, men mycket återstår.

Den 1 januari 1999 ändrades ett antal lagar för att stärka patientens ställning. Det rörde sig bland annat om att alla ska ha rätt till en fast läkarkontakt i primärvården, en bättre individuellt anpassad patientinformation, större inflytande över valet av behandling och att i vissa situationer ha rätt till att kunna få en förnyad medicinsk bedömning, så kallad second opinion. Jag och Centerpartiet ville gå längre än vad regeringen och riksdagsmajoriteten gjorde, men det var i varje fall små steg i rätt riktning. Härutöver arbetar Centerpartiet för det fria vårdvalet, en nationell vårdgaranti och flera verksamheter drivna i alternativa driftsformer. Det är också åtgärder som ger patienten rättigheter och ökade valmöjligheter.

Nu har det gått ett antal år och erfarenheter kan samlas och värderas som utgångspunkt hur vi går vidare. Det har bland annat gjorts av Socialstyrelsen i rapporten Patientens rätt till information, delaktighet och medinflytande, utgiven 2003. Socialstyrelsen har även samlat synpunkter från patient-, handikapp och pensionärsorganisationer. Vad som framförs är kunskapsbrister i hur lagstiftningen ska tillämpas och tolkas, tidspress vid framför allt läkarbesök, ojämlika villkor i tillgången av information, brister i kommunikativ förmåga och i uppföljningen och mycket mer.

Sverige har en splittrad lagstiftning avseende patienträttigheter. Övriga nordiska länder har samlat sig till en särskild lag för patienträttigheter. Erfarenheterna är att lagstiftningen härigenom blir tillgängligare och överskådligare för såväl patienter, personal som beslutsfattare. En samlad lagstiftning har ett pedagogiskt värde. Frågan har även diskuterats i Sverige. Regeringen aviserade i propositionen 1997/98:189 Patientens ställning att en utredning ska tillsättas för att åstadkomma en patientfokusering och tydlig reglering av patientens ställning.

På läkemedelsområdet har också frågan om att stärka patientens möjligheter att ta del av information och påverka politiska beslut diskuterats, bland annat i en handlingsplan från EU-kommissionen som presenterades i juli 2003. En handlingsplan som bygger på en så kallad högnivågrupp, G10 Läkemedel. Medlemsländerna uppmanas att "skapa forum som stärker patienters möjlighet att ta del av informationen och påverka politiska beslut".

Jag vill fråga socialministern:

1.Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att, utifrån gjorda erfarenheter och egna ambitioner, ytterligare stärka patientens ställning i vården?

2.Avser statsrådet att, som i övriga nordiska länder, presentera en särskild och samlad lag för patienträttigheter?

3.Vad avser statsrådet att göra med anledning av den åberopade handlingsplanen och EU-kommissionens uppmaning till medlemsländerna att stärka patientens ställning?

Debatt

(8 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:493, stärkande av patientens ställning i vården

Interpellationsdebatt 2003/04:493

Webb-tv: stärkande av patientens ställning i vården

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Lars Engqvist (S)
Anf. 79 Lars Engqvist (S)
Fru talman! Kenneth Johansson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att utifrån gjorda erfarenheter och egna ambitioner ytterligare stärka patientens ställning i vården samt om regeringen, som i övriga nordiska länder, avser att presentera en särskild och samlad lag för patienträttigheter. Kenneth Johansson har även frågat mig vad jag avser att göra med anledning av den åberopade handlingsplanen och EU-kommissionens uppmaning till medlemsländerna att stärka patientens ställning. De ändringar i lagstiftningen som infördes 1999 som ett resultat av regeringens förslag i propositionerna Patientens ställning (prop. 1997/98:189) och Stärkt patientinflytande (prop. 1998/99:4) har väsentligt stärkt patienternas inflytande och delaktighet i hälso- och sjukvården, även om dessa bestämmelser inte har sammanförts i en särskild patientlag. Socialstyrelsen har granskat resultatet av lagändringarna och konstaterar att det runtom i landet finns många goda exempel på hur hälso- och sjukvårdens huvudmän arbetar med insatser för att stärka patientens ställning, till exempel i form av förbättrad information till allmänheten, utbildning av personal och genom satsningar på speciella projekt och arbetsgrupper med syfte att stärka patientens ställning. Socialstyrelsen påpekar dock att det behövs ytterligare insatser från landstingens och hälso- och sjukvårdsansvarigas sida innan lagstiftningen och de bakomliggande målen och intentionerna har uppfyllts till fullo. Problemen med att införa legala rättigheter på hälso- och sjukvårdsområdet är betydande och bör inte underskattas när man överväger för- och nackdelar med olika lagstiftningstekniska lösningar. Hälso- och sjukvårdsförmåner låter sig inte preciseras lika enkelt i lag som till exempel ekonomiska förmåner. Det är även svårt att utforma adekvata sanktioner som är till nytta för den enskilde patienten. Jag vill framhålla att det finns andra vägar att stärka patientens ställning än genom lagstiftning. Ett exempel är det fria vårdval som införts i hela landet som ett resultat av 1999 års Dagmaröverenskommelse och därav följande valfrihetsrekommendation från Landstingsförbundet. Detta är något som jag menar markant stärker patienternas ställning genom möjligheten att välja var man vill söka vård. Ett annat exempel är den överenskommelse om besöksgaranti som staten och Landstingsförbundet träffat. Denna garanti stärker patienternas ställning genom tydliga regler för hur lång den maximala väntetiden till besök får vara. Utöver detta har det under de senaste åren avsatts betydande medel, till exempel genom de så kallade Dagmaröverenskommelserna, till lokalt utvecklingsarbete i landstingen med syfte att stärka patientens ställning i vården. Det pågår således ett omfattande arbete för att stärka patientens ställning även på andra sätt än genom lagstiftning. Detta är nog så viktigt att uppmärksamma. Vad gäller frågan om EU-kommissionens uppmaning till medlemsländerna att stärka patientens ställning så är situationen den att rådet uppmanat kommissionen att tillsammans med medlemsstaterna genom de relevanta nationella och europeiska behöriga myndigheterna undersöka möjligheten att inrätta ett europeiskt läkemedelsinformationssystem för patienter och hälso- och sjukvårdspersonal. För Sveriges del är det främst Läkemedelsverket som arbetar med dessa frågor tillsammans med experter från kommissionen och med den europeiska läkemedelsmyndigheten i London. Nationellt samarbetar Läkemedelsverket, Socialstyrelsen och Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) vad gäller värdering av läkemedel och behandlingsrekommendationer. Arbetet med detta pågår således, och jag har inte nu för avsikt att vidta några ytterligare åtgärder.
Kenneth Johansson (C)
Anf. 80 Kenneth Johansson (C)
Fru talman! Jag börjar med att tacka för svaret. Men egentligen var det inte något svar direkt på mina frågor. Men jag hoppas att socialministern lyssnar och svarar på mina frågor i den debatt som vi nu ska ha. Det brukar bli en konstruktiv diskussion när vi för den här från talarstolen. Varje människa strävar efter frihet att kunna forma sitt eget liv, och en välinformerad och delaktig patient ger säkrare vård och bättre resultat. Och jag är övertygad om att framtidens patient kommer att ställa högre krav på tillgänglighet och på kvalitet. Framtidens patient kommer att ha mer kunskaper och vara bättre informerad, följa vårdutbud, forskningsrön och mediciner via Internet och ha ett helt annat "valfrihetstänk" än det traditionella. Den här utvecklingen tycker jag är positiv och bör bejakas. Det handlar om ett samspel mellan patient och vårdgivare för att vården ska få det förtroende den bör ha och för att patienten ska få ett rimligt inflytande. Den 1 januari 1999 fick vi en del lagändringar som tog små men viktiga steg för att stärka patientens ställning. Från Centerpartiet hade vi, och har, högre ambitioner. Vi föreslog då, och har enträget fortsatt att kräva, bland annat en nationell vårdgaranti och att alla ska ha rätt till en kompletterande bedömning, en så kallad second opinion . Jag skulle vilja fråga socialministern vad dagsbeskedet är när det gäller vårdgarantin. Är det mandatperioden som gäller, eller är det som jag läste att man tillsätter utredare på Landstingsförbundet och ska ha förslagen klara 2007? Det är en konkret fråga. När det gäller en second opinion fick regeringen redan när frågan behandlades här i riksdagen i uppdrag att utvärdera detta och se hur det fungerar och om möjligt utvidga det och gå vidare. Hur ser ministern på det i dag? Jag håller med om att det finns många goda exempel på vad sjukvårdshuvudmän har gjort för att stärka patientens ställning. Men Socialstyrelsen har också varit mycket tydlig när det gäller att det behövs så mycket mer. Vilka är då hindren? Jag ska vara väldigt konkret. Det handlar om okunskap om hur lagstiftningen ska tillämpas och tolkas, tidspress vid läkarbesök och ojämlika villkor i fråga om tillgång till information. Och det är främst invandrargrupper och funktionshindrade som pekas ut där problemen är störst. Det handlar om brister i kommunikativ förmåga, brister i uppföljning, och det har också styrkts ur brukarsynpunkt. Där tycker jag att ministern kan vara tydligare när det gäller min första fråga: Vad ämnar man konkret att göra för att förbättra patientens ställning? Dessutom vill jag fråga: Avser regeringen att presentera en särskild och samlad lag för patienträttigheter? Det är en konkret fråga som kan besvaras med ja eller nej. Övriga nordiska länder har det, och erfarenheterna är positiva. Lagstiftningen blir tillgängligare och överskådligare. Instämmer socialministern i att man ska ha en samlad och särskild lag för patienträttigheter? Jag har en avslutande fråga. Har ministern inte någon egen uppfattning om EU-kommissionens uppmaning till medlemsländerna att stärka patientens ställning, och i så fall, vad är den uppfattningen?
Carl-Axel Johansson (M)
Anf. 81 Carl-Axel Johansson (M)
Fru talman! Det var när jag läste socialministerns svar som jag blev intresserad av just de andra vägarna än att genom lagstiftning stärka patientens ställning. Det är i och för sig trist att det ska behövas lagstiftning för att stärka något så självklart som att sjukvården ska fungera så att patienten sätts i centrum. Men uppenbarligen är det så. Jag tänkte nu uppehålla mig vid de andra vägarna. Det är det fria vårdvalet. Tycker socialministern verkligen att det fria vårdvalet har fungerat och fungerar med tanke på hur köerna växer runtom i landet i de olika landstingen och med tanke på de brister som finns? Jag är nog av den uppfattningen att det fria vårdvalet inte är utformat på det sättet att det stärker patientens ställning något nämnvärt. Sedan har jag en fråga som gäller det som Kenneth Johansson också var inne på, nämligen vårdgarantin. Socialministern har här år efter år lovat att en vårdgaranti ska införas efter överenskommelse med landstinget. Senast för två månader sedan, tror jag, sades det här i kammaren att en vårdgaranti skulle införas från och med 2005. Hittills har vi inte sett den. Hittills lyser den med sin frånvaro. Och jag har hävdat och hävdar fortfarande att det ännu inte ens har blivit en tummetott. Men det kanske kommer. Nu är det senaste budet 2007. Men socialministern har trots allt lovat att vi ska ha den från 2005. Beträffande lokalt utvecklingsarbete i landstingen för att stärka patientens ställning i vården pågår det mycket arbete, men det görs också prioriteringslistor där man talar om vilka sjukdomar och besvär som offentlig sjukvård inte längre ska syssla med. Jag tycker inte att detta är att stärka patientens ställning i vården, och jag skulle önska att socialministern berörde just dessa listor ytterligare lite grann.
Lars Engqvist (S)
Anf. 82 Lars Engqvist (S)
Fru talman! Det är alldeles uppenbart när man har lyssnat på båda inläggen att vi behöver klara ut vad vi egentligen talar om. En frågeställning som jag har uppfattat att Kenneth Johansson faktiskt är intresserad av är hur mycket av patientens rättigheter som ska lagfästas och hur mycket som ska vara processbart rent juridiskt. Den andra problematiken handlar naturligtvis om det som är det viktigaste för patienten, nämligen hur den faktiska tillgängligheten är. Vilken vård får jag som patient? Det är viktigt att man håller isär dem. Det finns nämligen ingenting som pekar på att de länder som har försökt att hitta en lagreglerad rättighet kan erbjuda en faktiskt bättre tillgänglighet. Däremot kan man processa om misslyckandena. Och det kan vara en tröst för den som möter främlingskap i vården att man efteråt kan få rätt enligt lag. Vad vi är intresserade av att diskutera är att erbjuda patienten faktisk tillgänglighet till en god vård på lika villkor. Då är frågan: Hur mycket ska lagregleras, och hur mycket ska man bygga på en skyldighetslagstiftning gentemot vårdgivarna? Jag ska börja med vårdgarantin. Det som sagts här i de båda tilläggen men också i ett otal inlägg i debatten om vårdgarantin grundas på politisk propaganda utan sans. Sanningen om vårdgarantin och de löften regeringen har givit är följande: År 2002 bestämde sig Landstingsförbundet enhälligt för att arbeta för införandet av en behandlingsgaranti. Efter det förklarade regeringen: Detta kommer vi att stödja. När det socialdemokratiska partiet gick till val 2002 skrev man in i sina vallöften att under mandatperioden - som, såvitt jag förstår, tar slut valdagen 2006 - ska det införas en nationell behandlingsgaranti. Man hänvisade till det beslut som Landstingsförbundet har fattat. Vi var alldeles övertygade om att vägen ska gå över förhandlingar med detta landstingsförbund som självt bestämt sig för att arbeta för det här. Vi var överens om att vi ska diskutera vad som krävs av staten när det gäller ytterligare medel till sjukvårdssektorn för att garantera en sådan här vårdgaranti. Vi var överens och tecknade också en överenskommelse med Landstingsförbundet på hösten 2002 om att vi gemensamt ska verka för införandet av vårdgarantin. Vi kom överens om att det inte kommer att vara möjligt år 2003 men hade lite olika uppfattningar om när det skulle vara möjligt att genomföra vårdgarantin. Det förs nu diskussioner med Landstingsförbundet om införandet av vårdgarantin. Det har avsatts medel, tillräckligt för att kunna genomföra den - detta enligt bedömningar som regeringen och Landstingsförbundet gjort under de här diskussionerna i vintras och i våras. Nu förs det diskussioner med Landstingsförbundet, som vi hoppas ska vara klara tills vi i höst presenterar budgetpropositionen, om vilket datum en behandlingsgaranti ska införas. Beträffande missuppfattningarna och den politiska propagandan: Det är inte socialministern personligen som lovar en vårdgaranti, utan det är det socialdemokratiska partiet, den socialdemokratiska regeringen och Landstingsförbundet som gemensamt har bestämt sig för att verka för införandet av vårdgarantin under mandatperioden. Det är jag glad över, och jag hoppas på att också kunna vara med om att fatta det här beslutet. Vidare: Vi har aldrig sagt att det här ska införas nästa år eller liknande, utan vi har hela tiden hållit fast vid att det kommer att införas under mandatperioden, och vi har försökt att göra en bedömning av när vi tror att det är möjligt att genomföra detta. Jag tror att det är bättre att faktiskt hålla sig till en riktig verklighetsbeskrivning gentemot väljarna och gentemot dem som är intresserade av detta. Vi har nu ett fantastiskt läge. Det finns nämligen en politisk uppslutning bakom idén om att ha en behandlingsgaranti som utvecklas av sjukvårdshuvudmännen för att försäkra patienterna om att man får vård inom rimlig tid. Det ska vi vara stolta över. Vi behöver inte ständigt missförstå varandra. Här finns det alltså ett löfte från regeringen, numera också förankrat hos samarbetspartierna, om att man ska använda mandatperioden för att genomföra det här. Det kommer att genomföras. Diskussioner är på gång, och vi kommer att få se att innan väljarna går till val igen finns det en fungerande behandlingsgaranti.
Kenneth Johansson (C)
Anf. 83 Kenneth Johansson (C)
Fru talman! Socialministern väljer att ta upp enbart ett delområde, nämligen den nationella vårdgarantin. I den delen är beskedet återigen - för vilken gång i ordningen vet jag inte - att det hela nu är på väg, att nu kommer det. Det återstår att se. Upp till bevis! I alla övriga delar uppmanar jag socialministern att ta del av Socialstyrelsens hälso- och sjukvårdsrapport från 2001 och det uppföljningsmaterial som gjorts i det sammanhanget. Man pekar där på att väldigt mycket återstår att göra när det gäller att stärka patientens ställning. Alla de här delarna styrker vad jag inledningsvis sade om att det måste sättas in mycket mer av åtgärder för att förbättra patientinformationen och patientens ställning och delaktighet - detta för att komma till rätta med problemen med bristande kunskaper i tillämpning och tolkning, förbättrad patientinformation, kommunikativ förmåga och uppföljning. Det gäller även att bättre tydliggöra de positiva effekter på patientsäkerhet och vård- och behandlingsresultat som ökad delaktighet ger. Andra områden som är viktiga är egenvården, som ju ger ökad konsumentmakt, och bemötandefrågor. Också där brister det högst avsevärt på sina håll. Vi i Centerpartiet driver år efter år detta med att bättre få in bemötandefrågorna i förvaltningslagen - återigen konkreta förslag som det vore intressant att få kommenterade. När det gäller second opinion och detta med en utvidgning liksom den utvärdering som skulle göras fick jag inget svar. Jag upprepar: Är socialministern beredd att utvidga den andra bedömningen, detta med second opinion ? När det gäller en samlad lagstiftning om patienträttigheter, något som jag menar att det är dags att pröva, behöver det inte vara nya lagar. I stället samlar man lagarna. Så här skriver Socialstyrelsen i sin rapport: Från ett svenskt perspektiv kan man konstatera att Sverige numera är det enda landet i Norden som inte har en särskild lag om patienträttigheter. Det betyder att problemet kvarstår, det vill säga att de bestämmelser som har betydelse för patientens ställning i vården är utspridda på flera lagar. Lagstiftningen är otillgänglig och svåröverskådlig såväl för patienter och vårdpersonal som för allmänheten. Erfarenheterna tyder på att det finns ett pedagogiskt värde i att samla alla bestämmelser i en särskild patientlag även om ambitionen inte är att tillförsäkra patienten några nya förmåner eller rättigheter. Är alltså ministern och regeringen intresserade av att liksom övriga nordiska länder samla, till en början befintliga, lagar i en gemensam lagstiftning om patienträttigheter? Argumenten för detta har jag tidigare redovisat. Slutligen gäller det återigen EU-kommissionens handlingsplan. Denna presenterades den 1 juli 2003 för att bland annat stärka patienters möjligheter att ta del av information och påverka politiska beslut. Är några åtgärder på gång? Att det diskuteras inom läkemedelsverk och andra berörda myndigheter må vara. Det är ändå regeringen och socialministern som torde ha ansvaret för att lägga fram konkreta förslag. Lite intresse kring det hade jag önskat att socialministern skulle visa.
Carl-Axel Johansson (M)
Anf. 84 Carl-Axel Johansson (M)
Fru talman! Det var intressant att höra socialministerns svar om vårdgarantin, som jag uppehöll mig kring. Socialministern säger att det inte är hans ansvar utan att det är regeringens ansvar. Det är möjligt att detta är ett kollektivt ansvar. Men det är ändå så att socialministern är regeringens språkrör. Dessutom uppfattar jag hela tiden när vi diskuterar sjukvårdsfrågor att socialministern ena stunden har en stor förmåga att hänvisa till andra som har ansvaret i frågorna. Oftast är det landstingen som har ansvaret. Ja, det är riktigt att de har ansvar till exempel för införandet av en vårdgaranti. Men trots allt är det socialministern som har huvudansvaret och som har möjlighet att stärka patientens ställning genom att säga: Vi är för en vårdgaranti. Nu talas det om före mandatperiodens slut. Men om vårdgarantin ska testas och kunna vara något som Socialdemokraterna går till val på borde den rimligtvis införas 2005. Annars har ju socialministern ingenting att visa upp för väljarna i det kommande valet. Men så ser, såvitt jag förstår, tidsplaneringen inte ut. Jag noterar inte detta någonstans, så vi får väl se vad som händer i den här frågan.
Lars Engqvist (S)
Anf. 85 Lars Engqvist (S)
Fru talman! Jag har inte sagt att det inte var mitt ansvar. Du kan väl åtminstone lyssna på vad jag säger. Jag säger att det inte är ett privat löfte från socialministern, utan det är ett löfte från Landstingsförbundet i dess helhet, från det socialdemokratiska partiet, från regeringen och från samarbetspartierna. Jag påpekar detta därför att vårdgarantin kommer att bli verklighet även om socialministern heter någonting annat än Lars Engqvist och så länge det är en socialdemokratisk regering. Det är vad jag försöker säga. Jag försökte bara skildra hur diskussionerna har varit. Ta de diskussionerna på allvar! Lyssna på folket hos Landstingsförbundet och ta reda på vad det är för diskussioner som pågår! Ta reda på vad det är för utvärderingar och beräkningar som pågår, och du kommer att se att det faktiskt förs en mycket seriös debatt om att införa en fungerande behandlingsgaranti. Men detta är bara den ena sidan, nämligen hur man ska se till att få en fungerande tillgänglighet. Den andra sidan, som Kenneth Johansson tog upp, är frågan om lagstiftningen. Jag ber om ursäkt för att jag inte gav svar om det första gången. Jag kan mycket väl, och det har vi diskuterat, tänka mig att man samlar den lagstiftning som finns, kanske förbättrad på någon punkt, i en samlad lag. Men det förbättrar i sig inte patientens ställning. Det gör det möjligtvis lättare, precis som Socialstyrelsen påpekat, för den enskilde patienten och för alla medborgare att ta reda på hur det ser ut. Däremot är jag inte beredd, i alla fall inte utan mycket noggranna funderingar, på att lagstadga om den faktiska rättigheten. Det blir en komplicerad lagstiftning som inte säkert leder till förbättringar. Jag tror att det är klokt att bygga sjukvårdssystemet i huvudsak på tydliga anvisningar om sjukvårdshuvudmännens skyldigheter. Där tror jag att Kenneth Johansson och jag i grunden är överens. Jag ska bara återge vad som skrevs i propositionen om patientens rättigheter. Det är en ganska bra formulering, som jag tror att Centerpartiet delar. Det står följande: Det demokratiska inflytandet i hälso- och sjukvården utövas i vårt system till stor del av kommunala och politiska församlingar. Det måste vara möjligt för sjukvårdshuvudmännen att planera för och utforma hälso- och sjukvården på sådant sätt att det svarar mot befolkningens behov och önskemål inom ramen för tillgängliga resurser. Och så står det: En rättighetslagstiftning innebär emellertid att det ytterst är domstolarna som bedömer olika vårdbehov, avgör om åtgärder blir riktigt utförda och väger behov i förhållande till nytta och resursutnyttjande och sliter tvister inom hälso- och sjukvården. Vi vill naturligtvis inte ha ett system där vi överlåter det till domstolarna. Vi vill ha tydlighet i vad man kan förvänta sig som patient av sjukvårdssystemet. Det är det jag menar är den grundläggande rätten för patienten. Men vi vill gärna samla de rättigheter som vi har beskrivit i lagstiftningen och göra dem tillgängliga på ett annat sätt än vad som gäller i dag. Däremot är jag tveksam till att gå över till ett rättighetsbaserat sjukvårdssystem. Sedan stod det redan i det lagförslag som fanns om rätten för patienten att i vissa fall få en second opinion . Det här betyder att vi redan en gång beslutat om det, det vill säga att sjukvårdshuvudmännen har en skyldighet att erbjuda patienten en second opinion vid svåra fall. Det finns ganska klart preciserat. När jag som patient tvekar om huruvida diagnosen är rätt och är tveksam om min faktiska sjukdom ska jag ha rätt, när de gäller allvarliga sjukdomar, att kräva en second opinion utförd någon annanstans i sjukvårdssystemet. När det sedan gäller kommissionen kan det vara lite övermaga att säga det, men kommissionens rekommendationer i huvudsak handlar om behovet i ett antal länder som ligger långt efter vad gäller patientinformation. Vi konstaterar att de rekommendationer som kommissionen riktade till medlemsstaterna har vi i huvudsak fångat upp i det system som vi har. Men vi kan bli bättre, och det är det arbete som pågår hos Läkemedelsverket. Jag ska bara kort hänvisa till exempelvis den läkemedelsguide som Läkemedelsverket sprider för att ge patienten en bättre information och bättre möjligheter att hävda sina intressen gentemot sjukvården.
Kenneth Johansson (C)
Anf. 86 Kenneth Johansson (C)
Fru talman! Nu blev det ett mera konkret svar, och det tackar jag för. Det var det jag var ute efter. Jag ställde den här interpellationen till socialministern för att peka på det stora värdet av en delaktig och välinformerad patient. Jag sade också inledningsvis att det har gjorts en del för att förbättra situationen, men mycket återstår. Jag har redovisat en rad konkreta förslag, delvis egna, delvis hämtade från Socialstyrelsens underlagsrapport. Jag hoppas, utgår från och vädjar att socialministern och hans medarbetare följer upp det på ett tydligare sätt än hittills, så att vi kan förbättra situationen. Jag tror att det finns en vilja att göra det om man sätter lite fart på det jobbet. Vi har också diskuterat möjligheten till en utvidgad second opinion , och nu fick jag svar. Men det beslut som togs handlade om en andra bedömning i vissa fall. Det som Centerpartiet hela tiden har drivit, och där skiljer vi oss åt, är att i princip alla ska ha den möjligheten. Det är en utvidgning, och det kan finnas risk för att det blir kostnadskrävande, men att utvärdera möjligheten att göra en sådan utvidgning är ett konkret förslag som vi lägger. Det skulle betyda mycket i enskilda fall. Vi har samma syn när det gäller en samlad och tillgänglig lagstiftning. Det uppfattade jag nu. Det var bra att få ett positivt besked på att det kan finnas en öppning för att vi ska göra det övriga nordiska länder redan har gjort, nämligen att till en början samla de befintliga och se på möjligheten till utvidgning. Det tycker jag vi kan enas om direkt. Till slut fick vi en kommentar till EU-kommissionens handlingsplan. Det är utmärkt om det är så att vi ligger i framkant. Den redovisningen ska jag ta del av efter debatten.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.