Tillgång till rehabilitering
Interpellation 2005/06:261 av Darell, Linnéa (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2006-02-15
- Anmäld
- 2006-02-15
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2006-02-24
- Sista svarsdatum
- 2006-03-08
- Besvarad
- 2006-03-13
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 15 februari
Interpellation 2005/06:261 av Linnéa Darell (fp) till statsrådet Hans Karlsson (s)
Tillgång till rehabilitering
Inget jobb @ ingen rehabilitering @ så lyder rubriken på ett reportage om en kvinna i Östergötland. Kvinnan i fråga blev sjukskriven för ryggproblem för några år sedan och var då arbetslös. Försäkringskassan föreslog förtidspensionering, vilket den försäkrade inte accepterade.
Nu har hon tagit sig tillbaka till arbetslivet några procent i taget. I dag har hon en lönebidragstjänst på halvtid vid ett studieförbund och målet är att åtminstone komma upp till 75 % tjänstgöring. Förutsättningen är dock en rehabiliteringsinsats på ett rygginstitut, en insats som rekommenderas av hennes ortoped.
Men där är det stopp! Försäkringskassan saknar möjlighet att köpa en rehabiliteringsinsats för personer som betraktas som arbetslösa och hänvisar till arbetsförmedlingen. Som hänvisar till vården, eftersom denna insats är att betrakta som medicinsk. Och vården hänvisar till att man saknar möjlighet att remittera till en ryggspecialist för det är Försäkringskassan som köper dessa tjänster. Och, enligt läkaren, kassan tycks inte vilja skicka någon dit, speciellt om vederbörande inte har någon arbetsgivare som kan stå för rehabiliteringen.
Slutsatsen av allt detta är att kvinnan i fråga vid 40 års ålder nu erbjuds förtidspensionering!
Vilka signaler ger en sådan hantering till människor som vill arbeta och försörja sig? Och vad betyder det för en människas hälsa att bli stoppad hos alla myndigheter när man själv arbetat hårt och målmedvetet för att komma tillbaka till arbetsmarknaden?
Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att personer som rekommenderats rehabilitering ska ges möjlighet till detta?
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att sjukskrivna med rehabiliteringsbehov inte ska bollas mellan myndigheter?
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att personer med dokumenterad arbetsförmåga inte ska förtidspensioneras på grund av oklara regler kring vem som ska betala rehabilitering?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:261
Webb-tv: Tillgång till rehabilitering
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:85 Måndagen den 13 marsProtokoll 2005/06:85 5 § Svar på interpellation 2005/06:261 om tillgång till rehabilitering
Protokoll från debatten
Anf. 7 Hans Karlsson (S)
Herr talman! Linnéa Darell har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att personer som rekommenderas rehabilitering ges möjlighet till detta, för att sjukskrivna inte ska bollas mellan myndigheterna och för att personer inte ska förtidspensioneras på grund av oklara regler om vem som ansvarar för rehabiliteringen.
För många människor är olika former av rehabiliteringsåtgärder nödvändiga för att återfå funktions- och arbetsförmågan och kunna delta i arbetslivet. Olika aktörer är involverade i olika skeden av rehabiliteringsprocessen. I regeringens strategi läggs fokus på att ta till vara människors arbetsförmåga och åstadkomma ett bättre samspel mellan arbetsplatsen, sjukvården och sjukförsäkringen.
Arbetsplatsen har central betydelse för möjligheterna till återgång i arbete. Arbetsgivaren har därför det primära ansvaret för de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan vidtas på arbetsplatsen. Vanliga och ofta effektiva åtgärder är arbetsanpassning, omplacering eller rehabilitering i form av till exempel utbildning och arbetsträning. I syfte att stärka den enskildes ställning och skapa en effektivare rehabilitering pågår för närvarande en översyn av arbetsgivarens rehabiliteringsansvar.
För arbetslösa sjukskrivna och anställda sjukskrivna som behöver byta anställning på grund av ohälsa är det nödvändigt att Försäkringskassan och arbetsförmedlingen samverkar effektivt. Sedan 2003 bedriver myndigheterna omfattande insatser för arbetslösa sjukskrivna, och från och med 2006 omfattar denna samverkan även anställda sjukskrivna som behöver byta arbete på grund av ohälsa.
Under 2006 och 2007 ska Försäkringskassan och Ams dessutom inom ramen för en pilotverksamhet vidta nya och förstärkta insatser för försäkrade som är långtidssjukskrivna eller uppbär aktivitetsersättning eller tidsbegränsad sjukersättning. Pilotverksamheten syftar till att ta till vara den arbetsförmåga som dessa människor kan ha och att underlätta deras återgång till arbetslivet.
För att stödja patienters återgång i arbetslivet krävs det att sjukskrivningsfrågan prioriteras inom hälso- och sjukvården. Regeringen har därför ingått en överenskommelse med landstingen om förstärkta insatser för att minska sjukfrånvaron. Överenskommelsen innebär att regeringen satsar 3 miljarder under tre år för att hälso- och sjukvården ska vara mer aktiva i sjukskrivningsprocessen.
För människor med komplex problematik finns det behov av samordnade rehabiliteringsinsatser. Det har därför införts möjlighet för försäkringskassa, länsarbetsnämnd, landsting och kommun att bedriva finansiell samordning genom att på lokal och regional nivå bilda samordningsförbund.
Regeringen har således vidtagit en rad åtgärder för att undvika de situationer som Linnéa Darell beskriver. Det är därför min bestämda övertygelse att regeringens åtgärder kommer att bidra till en effektiv rehabilitering som ger stöd för sjukskrivna att återfå arbetsförmågan och kunna delta i arbetslivet.
Anf. 8 Linnéa Darell (Fp)
Herr talman! Jag tackar för svaret, som jag ska återkomma till lite senare. För dem som lyssnar på debatten vill jag först ge en beskrivning av bakgrunden till mina frågor.
Inget jobb - ingen rehabilitering, så lyder rubriken på reportaget om Cathrin. Cathrin blev sjukskriven för ryggproblem för några år sedan och var arbetslös. Försäkringskassan föreslog förtidspensionering, vilket Cathrin inte accepterade. Nu har Cathrin, som hon säger till mig, tagit sig tillbaka till arbetslivet "några procent i taget". Förutsättningarna för att komma vidare till full egenförsörjning är en rehabiliteringsinsats på ett rygginstitut, en insats som har rekommenderats av hennes ortoped. Men där har det blivit stopp. Försäkringskassan saknar möjlighet att köpa en rehabiliteringsinsats för personer som betraktas som arbetslösa och hänvisar till arbetsförmedlingen, som hänvisar till vården eftersom denna insats är medicinsk. Och vården hänvisar till att man saknar möjlighet att remittera till en ryggspecialist, för det är Försäkringskassan som köper dessa tjänster. Slutsatsen av allt detta är att Cathrin vid 40 års ålder nu erbjuds förtidspensionering, något som hon upplever som mycket kränkande.
Frågan som många med mig ställt sig är: Hur kan detta få ske - hur kan samhällets olika instanser och politiska system bidra till att misshandla människor så och dessutom använda skattepengar på ett så slösaktigt sätt? På det svarar nu ansvarig minister med att bland annat beskriva ett pilotprojekt.
I ett pressmeddelande från Försäkringskassan och Ams gemensamt den 27 januari i år läser jag om detta projekt, som delvis har pågått sedan 2003. Av 26 000 berörda personer har 8 800 hittills fått arbete eller påbörjat utbildning. Det nya uppdraget omfattar från och med i år 30 000 personer och två län, det vill säga en femtedel av landet. Under nästa år ska alla län vara med och då omfatta alla som varit sjuskrivna längre än två år och alla som har tidsbegränsad sjukersättning. I ministerns svar berörs också uppdraget till sjukvården och lagen om finansiell samordning, och jag ska återkomma till det i mitt nästa inlägg.
Herr talman! Regeringens uppdrag till Försäkringskassan och Ams och de siffror som nämns i uppgifterna från myndigheterna måste ses mot att antalet försäkrade som kan förväntas vara berörda är oerhört omfattande. Jag har inte exakta siffror på dem som behöver rehabilitering, men den officiella statistiken över sjukskrivna var i februari i år 236 400, och antalet förtidspensionerade hade vid samma tid ökat med ytterligare 12 900 till 556 300. Det är naturligtvis långtifrån alla dessa nästan 800 000 personer som är aktuella för rehabiliteringsåtgärder, men det måste ändå handla om mångdubbelt fler än de 30 000 som nämns i samband med regeringens pilotprojekt.
Därför vill jag ställa en fråga som avslutning på det här inlägget: När kan alla de som i dag riskerar att ramla mellan olika myndigheters stolar i väntan på rehabilitering räkna med att få hjälp?
Anf. 9 Hans Karlsson (S)
Herr talman! Först en kommentar när det gäller förtidspensioneringar och beslut om sjukersättning. Det ska man inte få förrän allt är prövat och det visar sig att det bara är sjukersättning som återstår i den gamla förtidspensioneringen. Och man ska definitivt inte förtidspensioneras när rehabiliteringsåtgärder pågår.
Låt mig säga något om omfattningen av det vi gör. Det är väl bekant för Linnéa Darell att regeringens och andras insatser för att komma till rätta med den höga sjukfrånvaron har varit betydande och att också betydande goda resultat har uppnåtts så här långt. Jag tror att de flesta är överens om det när det gäller kvantiteten av sjukskrivningar. Antalet sjukskrivna och långtidssjukskrivna minskar. Också inflödet till förtidspension minskar.
På nationell nivå, makronivå, är jag synnerligen nöjd med de resultat som har åstadkommits de här tre åren, tack vare att många har engagerat sig i detta. Jag är mindre nöjd med åtgärder som ska till för den enskilde individen. Där finns det mycket mer att göra. Det är också där som regeringens fokus ligger nu. Jag påstår ingalunda att allt är bra i dag, utan det behövs ytterligare åtgärder av skiftande slag.
Den pilotverksamhet som Linnéa Darell hänvisar till, och som jag tog upp i mitt svar, omfattar ungefär 150 000 personer i landet som har varit sjukskrivna mer än två år eller har aktivitetsersättning, alltså förtidspension om man är under 30 år, eller har en tidsbegränsad förtidspension. Alla dessa fall ska under en tvåårsperiod gås igenom, och Försäkringskassan och arbetsförmedlingen ska säkerställa att relevanta åtgärder är vidtagna för varje sådan individ. I den händelse åtgärder inte är vidtagna ska man se till att de kommer i gång. Det börjar i Västra Götaland med ungefär 25 000 personer och samtidigt i Västmanland med ungefär 5 000 personer. Sedan ska antalet öka utan några ytterligare beslut från regering eller riksdag. Myndigheterna bestämmer själva i vilken takt hela landet ska involveras i denna särskilda åtgärd. Detta ska vara slutfört före 2007 års utgång.
Det här kommer att leda till att betydligt fler än i dag, förhoppningsvis, får den rehabilitering som man har rätt att få och rätt att kräva.
För att säga något om det fall som Linnéa Darell hänvisar till, som jag inte ska kommentera i sig men som är ett exempel på hur det kan gå till när det inte har gått alldeles rätt till, är det Försäkringskassans samordningsansvar som ska rikta sig till någon av de rehabiliteringsaktörer som finns, nämligen Försäkringskassan, sjukvården eller arbetsgivaren. Har åtgärder inte kommit till stånd, har någon av de tre ansvariga brustit eller smitit ifrån sitt ansvar.
Anf. 10 Linnéa Darell (Fp)
Herr talman! Det är bra, och vi är ense om att man naturligtvis inte ska bli föreslagen förtidspension så länge det finns mer att göra. Men ändå händer det. Cathrin är ju inte den enda människa som vittnar om detta.
Nu säger Hans Karlsson att pilotprojektet ska övergå i en ökning och vidgning utan något vidare beslut. Då förstår jag inte riktigt varför det inte hade kunnat träda i kraft direkt, för uppenbarligen handlar det i dag om att uppdraget är ungefär 30 000 och i två län och att man kan börja öka antalet någon gång i slutet av året. Vad är det som ska hända på vägen? När myndigheter får direktiv i etapper så här förväntar man sig någon utvärdering innan. Vad är annars skälet till att man inte kunde ta itu med det här över hela landet på en gång?
Hans Karlsson säger också att samordningsansvaret i det enskilda fallet - vi är överens om att vi inte ska diskutera enskilda fall här men det har ju hamnat så i fokus som ett exempel på hur det inte borde få gå till - är Försäkringskassans, och det är det ju. Men Försäkringskassan själv, även centralt, säger ju att det finns så mycket otydligheter och att man kommer att ta kontakt med regeringen om det här. Man menar att regelverket bidrar till att en sådan här situation kan uppstå. Det är av den anledningen som jag har ställt frågan till regeringens företrädare, för det är väl där ansvaret ligger för att se till att få tydliga regler.
Finansiell samordning och kravet på hälso- och sjukvården diskuterade vi lite här förra veckan med anledning av Centerpartiets och Kenneth Johanssons interpellation. Jag kan bara igen konstatera att om Folkpartiets förslag om att den finansiella samordningen skulle ha fått fortsätta utvecklas, hade sådana här situationer inte uppstått. Då hade vi inte haft den här lite fyrkantiga hanteringen med myndigheter på olika håll som inte känner en säkerhet i uppdraget att samverka.
Av svaret i skriftlig form att döma, även om jag tycker att det finns en viss ödmjukhet i den muntliga framställningen hos ministern, verkar det ändå som att regeringen tycker att den takt som man har föreslagit är bra och att det inte är så mycket mer man kan göra från regeringens sida. Är det så jag ska uppfatta det? Ministern avslutar med att säga att han har en god tilltro till att det ska ske en bra utveckling och att människor som behöver rehabilitering inte ska hamna i diskussion om förtidspensionering.
Men den verklighet som Cathrin och andra möter är ju en annan. Uppenbarligen är det också en annan verklighet som berörda myndigheter tycker sig leva i eftersom det här kan hända och man också uttrycker att det finns otydligheter. Jag skulle ändå vilja höra om det kommer något mer från regeringens sida än att vi ska se tiden an nu.
Anf. 11 Hans Karlsson (S)
Herr talman! Jag förstår att det kittlar i Linnéa Darell att misstänkliggöra regeringen för det vi gör och inte gör när det gäller sjukfrånvaron. Jag upprepar gärna att det inte är bra som det är. Fler måste få mer och bättre stöd i sin sjukskrivning, och det måste komma till stånd snabbare än vad som sker i dag. Det måste vara mera distinkt och precist, och rollfördelningen mellan aktörerna måste bli tydligare. Det sker genom att vi nu har en utredning som tittar på just arbetsgivarens och Försäkringskassans rollfördelning. Vi har tillsatt ett arbete hos Socialstyrelsen för att utarbeta beslutsstöd i sjukskrivningsprocessen riktat framför allt till hälsovården och kanske i synnerhet till läkarna. Det är ett betydligt bättre beslutsstöd än det som möjligen finns i dag. Det handlar om hur man bedömer arbetsförmågan och hur man på ett bättre sätt kan involvera den sjukskrivne själv i sjukskrivningsprocessen så att man inte hamnar i en förödande lång sjukskrivning i väntan på olika åtgärder. Det där känner Linnéa Darell mycket väl till.
Som jag sade i mitt svar kommer sjukvården också att kunna tillföras pengar för sin ordinarie verksamhet under förutsättning att de upprättar handlingsplaner för att bli bättre i sin roll i sjukskrivningsprocessen. Där finns det mycket övrigt att önska. Det har två undersökningar visat. Karolinska Institutets och Kristina Alexanderssons undersökning och Socialstyrelsens undersökning visar att det fortfarande finns stora brister i sjukvårdens roll när det gäller sjukskrivningsprocessen.
Det exempel som Linnéa Darell hänvisar till får mig att peka på en annan åtgärd som är i gång från den 1 januari där den som är anställd men som inte kan gå tillbaka till sin tidigare anställning eller sitt tidigare arbete på grund av sjukskrivning nu kan omfattas av arbetsförmedlingens insatser direkt trots att man har en anställning kvar. Man kan få hjälp att komma vidare till någon annan anställning i ett annat yrke eller i en annan bransch. Arbetsförmedlingen och Ams har ju att samverka kring den sjukskrivna arbetslösa, och där är det 10 000 årligen som får insatser.
Jag skulle vilja påstå, Linnéa Darell, att aldrig har så mycket gjorts och aldrig har så mycket varit på gång när det gäller insatser för att förbättra sjukskrivningsprocessen och rehabiliteringsstödet till den enskilde. Jag tror att jag vågar säga att om jag får möjlighet att fortsätta med detta kommer det att visa sig i form av förbättringar på samma sätt som det har gjort när det gäller sjukskrivningstalen på nationell nivå. Detta är ett mödosamt arbete, det är många saker som ska göras och det tar tid, men riktningen är kristallklar.
Anf. 12 Linnéa Darell (Fp)
Herr talman! Hans Karlsson säger att aldrig har så mycket gjorts, men behoven har heller aldrig tidigare varit så omfattande. Att så oerhört många människor nu erbjuds förtidspensionering i stället för någonting annat beror ju på att den socialdemokratiska regeringen oerhört sent förstod vilket bekymmer det här skulle bli.
Nästa år är det tio år sedan sjukskrivningarna började utvecklas åt det här hållet. Det var i och för sig före Hans Karlssons tid som minister och före min tid här i riksdagen, men det är samma regering som hela tiden har haft ansvaret. Det är först de senaste åren som åtgärder har börjat vidtas. Det syns väl också på måtten. Här talar vi om 10 000 som får hjälp med det ena och 30 000 som får hjälp med det andra. Någon gång under 2007 ska man komma upp i över 100 000. Även om, som jag sade förut, inte alla 800 000 är berörda av just detta, är det ändå mångdubbelt fler. Det ramlar ju också in lite folk under de här åren. Det är inte helt stopp för en ökning av behoven.
Jag är ändå lite besviken över att regeringens vilja att anstränga sig till det yttersta, snabba på processerna och se till att myndigheterna får möjlighet att hantera fler i processerna inte tydligare har uttryckts i Hans Karlssons svar. Då skulle Cathrin och andra i hennes situation slippa slåss mot regelverk och byråkrati och i stället kunna använda sin kraft till att komma igen på arbetsmarknaden.
Det är också bekymmersamt att det under den här tiden kommer att fortsätta att användas skattepengar till för tidiga förtidspensioneringar samtidigt som Sverige mer än väl skulle behöva varenda arbetad timma.
Anf. 13 Hans Karlsson (S)
Herr talman! Det var en tidigare fråga som Linnéa Darell nu aktualiserade igen. Varför inte starta i hela landet på en gång med den här så kallade pilotverksamheten som gäller att intensifiera insatserna för dem som är långtidssjukskrivna? Vi gjorde det valet för att snabbt kunna få erfarenheter när det gäller hur man jobbar, hur omfattningen är och vilket slag av insatser som kan behövas. Det var för att vi skulle ha ytterligare lite framförhållningstid för att kunna gå in med ytterligare åtgärder om det visar sig, när man nu startar i två län, att det som är tillgängligt för den här typen av insatser inte räcker. Det var precis med hänsyn till detta som vi valde att börja i två län.
Jag skulle vara bekymrad, Linnéa Darell, om inget hade gjorts. Jag skulle vara ännu mer bekymrad om jag inte visste vad som behöver göras. Det betyder inte att jag tycker att allt har gjorts och att det är tillräckligt som det är. Tvärtom behöver mycket mer göras. Siktet är inställt på att varje individ ska få ett individuellt stöd i sin sjukskrivningssituation mycket tidigare än vad som har skett hittills. Det är ingen tvekan om att det är detta som jag fokuserar på i det fortsatta arbetet.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.