Turkiets förhållande till assyrier/syrianer och kaldéer
Interpellation 2005/06:32 av Lundgren, Kerstin (c)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2005-10-10
- Anmäld
- 2005-10-10
- Besvarad
- 2005-10-21
- Sista svarsdatum
- 2005-10-24
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 10 oktober
Interpellation 2005/06:32 av Kerstin Lundgren (c) till utrikesminister Laila Freivalds (s)
Turkiets förhållande till assyrier/syrianer och kaldéer
Det är mycket positivt att EU nu gått vidare och inlett förhandlingarna med Turkiet om ett medlemskap i unionen. Samtidigt är det oerhört viktigt att det arbetet kombineras med en fördjupad dialog om hur yttrande- och religionsfrihet och om hur mänskliga rättigheter kan utvecklas. Här måste dialogen verkligen säkra kulturell och religiös mångfald i praktiken såväl inom EU som i Turkiet. Det kommer fortlöpande signaler om att Turkiet på olika sätt agerar så att människor med annan religion, åsikt eller kultur än den förhärskande känner sig kränkta.
I detta sammanhang är en fråga av speciell betydelse för att kunna gå vidare @ viljan att öppet och kritiskt granska vår historia. Det gäller för alla länder @ så också för Turkiet. Det är därför med stor oro jag tar del av rapporter om domar som avkunnas mot enskilda för att ha uttalat sig i strid med Turkiets officiella syn på historien. Det gäller då frågan om de övergrepp som gjordes 1915 mot armenier, assyrier/syrianer och kaldéer. Frågan om ett erkännande av dessa som folkmord är en fråga som måste få en lösning under de kommande förhandlingarna. Det är enligt min mening direkt orimligt att en stat som söker medlemskap i EU ska fängsla medborgare som använder sin yttrandefrihet till att tala om detta som ett folkmord. Ändå drabbar det advokat Medeni Ayhan @ precis som andra före honom.
I juni uttalade sig Turkiets justitieminister i parlamentet om en konferens som skulle ha organiserats av Bagazici University för att ge plats för just en akademisk diskussion om Turkiets officiella syn på det inträffade. Justitieministern betraktade denna konferens som en dolkstöt i ryggen på det turkiska folket @ som landsförräderi. Han talade om att man med universitetens frihet inte avsåg oansvarighet och att denna konferens var mycket oansvarig. Utan att gå in på den konferens som de facto ställdes in, är dessa uttalanden knappast ett tecken på öppenhet och tolerans för oliktänkande.
Med hänvisning till vad som ovan anförts vill jag ställa följande frågor till utrikesministern:
1. Vilka åtgärder har utrikesministern vidtagit med anledning av de inträffade händelserna mot oliktänkande i Turkiet?
2. På vilket sätt kommer utrikesministern att agera för att följa upp och säkerställa att EU agerar i de kommande förhandlingarna för att situationen för armenier, assyrier/syrianer och kaldéer i dag och genom historien förs upp till kritisk granskning?
3. Kommer utrikesministern att uppmärksamma att de händelser @ som om de inträffat i dag skulle betraktas som ett folkmord @ får ett erkännande i de kommande förhandlingarna?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:32
Webb-tv: Turkiets förhållande till assyrier/syrianer och kaldéer
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:19 Fredagen den 21 oktoberProtokoll 2005/06:19 5 § Svar på interpellation 2005/06:32 om Turkiets förhållande till assyrier/syrianer och kaldéer
Protokoll från debatten
Anf. 1 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Kerstin Lundgren har ställt tre frågor till mig om vilka åtgärder jag vidtagit med anledning av inträffade händelser mot oliktänkande i Turkiet, hur jag kommer att följa upp och säkerställa att EU agerar i de kommande förhandlingarna för att situationen för armenier, assyrier/syrianer och kaldéer i dag och genom historien förs upp till kritisk granskning samt hur jag kommer att uppmärksamma att de händelser som om de inträffat i dag skulle betraktas som folkmord får ett erkännande i de kommande förhandlingarna.
Jag vill först uttrycka min övertygelse om att Turkiets fortsatta EU-process, liksom hittills, kommer att vara en stark kraft för positiva förändringar i landet. Trots oroande försök under senare tid att kväsa debatten är både yttrandefriheten och den övergripande respekten för mänskliga rättigheter ändå bättre i Turkiet i dag än för bara några år sedan. Här har EU-processen varit avgörande.
Yttrandefriheten är ett grundelement i vår demokrati. Det är upprörande att människor i Turkiet riskerar åtal och straff för att de uttrycker sina åsikter och bedömningar om landets historia. Åtalet mot författaren Orhan Pamuk är kanske det nu mest uppmärksammade fallet. Men rätten till yttrandefrihet gäller förstås även författaren Hrant Dink, som nyligen dömts till villkorligt fängelsestraff för att ha förolämpat staten, liksom advokaten Medeni Ayhan, som Kerstin Lundgren nämner. Det bör dock tilläggas att den sistnämnde ej dömts eller sitter fängslad med anledning av den nu aktuella anklagelsen.
Sverige har en nära bilateral dialog med Turkiet. I den, liksom inom ramen för EU:s dialog med de turkiska myndigheterna, har jag och andra företrädare för Sveriges regering understrukit betydelsen av att reformprocessen i sin helhet måste fortsätta och genomsyra det turkiska samhället. Det gäller självklart även yttrandefriheten. Vi kommer att fortsätta att noga följa utvecklingen i de aktuella rättsprocesserna.
När nu EU:s medlemskapsförhandlingar med Turkiet inletts ökar uppmärksamheten och förväntningarna på landet ytterligare.
När det gäller frågan om händelserna i början av 1900-talet i Turkiet har den turkiska regeringen, liksom alla regeringar, ett ansvar att uppmuntra och underlätta historisk forskning och ge friast möjliga tillgång till historiska arkiv. Fullständig öppenhet i den offentliga diskussionen och samarbete inom historievetenskap är en förutsättning för att nå större samsyn mellan olika grupper och länder om vad som hände.
Ökad yttrandefrihet och pluralism är nödvändiga delar av den turkiska EU-processen och kommer att vara av stor betydelse för att frågan om situationen för armenier, assyrier/syrianer och kaldéer i dag och genom historien ska föras upp till fördjupad och kritisk granskning.
Att förhandlingar med Turkiet kunde inledas byggde på att landet bedömdes tillräckligt uppfylla de så kallade politiska Köpenhamnskriterierna, det vill säga demokrati, en fungerande rättsstat, respekt för mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter. För ett framtida medlemskap krävs naturligtvis ett fullständigt uppfyllande av dessa kriterier. Att så sker kommer såväl Sverige som EU:s övriga medlemsstater att bevaka mycket noga i processen framöver. EU-kommissionen kommer också att fortsätta granska och rapportera om allt detta.
I de förhandlingarna ligger fokus på Turkiets anpassning till EU:s regelverk. I behandlingen av rättsliga och inrikes frågor kommer rättsväsendets tillförlitlighet och att rättssäkerhet garanteras att ägnas betydande uppmärksamhet.
Turerna kring den omtalade akademiska konferensen om armenierna reste frågetecken om reformviljan i delar av det turkiska samhället. Till slut kunde den ändå äga rum. Jag välkomnar det och de uttalanden till stöd för öppen debatt och yttrandefrihet som inför konferensen också gjordes av såväl min turkiske kollega som av den turkiske premiärministern.
Anf. 2 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Tack, Laila Freivalds för svaret på mina frågor. Jag är allvarligt bekymrad när jag läser och ser vad den turkiska justitieministern uttalade i parlamentet i våras med anledning av den konferens som skulle organiseras av ett universitet i Turkiet för att få en akademisk diskussion om Turkiets officiella syn på det som inträffade i början av 1900-talet, det som vi i dag nämner folkmordsperioden. Han sade att konferensen var en dolkstöt i ryggen på det turkiska folket. Man såg på den konferensen, en akademisk diskussion i ett av universiteten i Turkiet, som ett landsförräderi. Man talar om universitetens frihet, men när det tas upp en fråga som inte står i överensstämmelse med den officiella turkiska hållningen säger man att det är oansvarigt, att konferensen är oansvarig och att man egentligen borde ställa in den. Det, fru talman, kan aldrig vara ett bevis på en acceptans för yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och den insikt som krävs av ett land som vill bli medlem i den europeiska unionen.
Jag utgår från att Laila Freivalds genom sitt svar till mig konstaterar att dagens Turkiet inte lever upp till Köpenhamnskriterierna fullt ut. Så tolkar jag statsrådets markering av att det krävs att man fullständigt lever upp till de kriterierna. Jag uppfattar det inte som att ministern ser att man befinner sig där i dag. Det är naturligtvis en viktig signal.
Då kommer nästa fråga, fru talman. Vad gör då regeringen? Vad gör utrikesministern? Hur talar Sverige för att hävda mänskliga rättigheter och yttrandefrihet när journalister och advokater grips och fängslas för att de vågar uttala en åsikt som inte stämmer med den officiella nationella linjen, försöker komma i kontakt med de ottomanska arkiven men inte får tillgång till dem eller på ett eller annat sätt förföljs? En av våra forskare på Södertörns universitet drabbas hårt av kritik för att man försöker arrangera en konferens här i Sverige kring folkmorden och söker information omkring vad som hände ur de ottomanska arkiven. Vad gör Sveriges regering?
Vad gör utrikesministern när man ser att barn förnedras för att de har en historia som inte överensstämmer med den officiella linjen? Det är något som fortfarande förekommer för små barn i skolorna i Turkiet om de har en bakgrund i just de här folkgrupperna. Vad gör regeringen?
Här, fru talman, känner jag mig missnöjd med ministerns svar. Det enda man säger är att man kommer att följa utvecklingen.
Det ser inte ut som om vi har en aktiv utrikesminister på det här området, en utrikesminister som är beredd att verkligen ta debatten och tala klartext med den turkiska regeringen kring de här frågorna. Jag förväntar mig, fru talman, att vi får en utrikesminister som vågar ta de kritiska diskussionerna med Turkiets regering.
Anf. 3 Erling Bager (Fp)
Fru talman! Jag tycker att Kerstin Lundgrens interpellation är välskriven och tar upp den oro och de farhågor vi har om mänskliga rättigheter i Turkiet.
För cirka tio år sedan var jag med och bildade kommittén för mänskliga rättigheter i Turkiet som årligen har gjort resor dit. Jag vet att Laila Freivalds fick vår rapport från november förra året då vi besökte justitieministern, ministern för mänskliga rättigheter, utrikesministern och olika myndigheter.
Situationen är allvarlig. Jag delar den oro och kritik som Kerstin Lundgren framfört.
Låt mig börja med att tala om det folkmord som inträffade mellan 1914 och 1916/17.
Det handlar om cirka en miljon människor som mördades. Jag har i Sverige träffat armenier, syrianer och assyrier som två generationer tillbaka har anhöriga som blev mördade i sydöstra Turkiet, nedanför Diyarbakir, Mardin, Midyat. Jag har sett fastigheternas skotthål.
I de turkiska skolböckerna får det inte finnas någonting om folkmordet. Man har tigit ihjäl detta. Det får inte nämnas. Man lever och vet att ens morfar och mormor kanske är mördade.
Nog borde Sverige höja sin röst mer i detta sammanhang.
När Turkiet nu ska förhandla om medlemskap i EU borde vi kanske som Chirac i Frankrike och den amerikanska administrationen kräva att också Turkiet erkänner detta folkmord. Förintelsen under andra världskriget är dokumenterad och världen fördömer den. Varför fördömer inte väst den tragedi som drabbade dessa folkgrupper som slaktades? Det är ofattbart.
Jag vill vädja till utrikesministern att se till att Sverige ställer sig tillsammans med de länder som kräver att Turkiet erkänner detta.
Det är bra med forskning. Det är bra att det sker mer. Men det finns tillräckligt med forskning och information om det som har hänt. Den finns redan. Det är mycket viktigt att Sverige blir pådrivare.
Turkiet är medlem i FN och har skrivit under när det gäller mänskliga rättigheter. Jag kan, precis som rapporten, rapportera att nu har Turkiet skrivit under andra grundlagar och en lagstiftning som erkänner mänskliga rättigheter. Men vi vet att tillämpningen släpar efter. Man har skrivit under, men det är samma domare som tidigare som dömer i domstolarna. Det är samma vakter på fängelserna och i polishäkten som fortsätter med tortyr.
Sveriges röst måste bli klarare och entydig. Turkiet måste fullständigt acceptera mänskliga rättigheter och ställa upp på att Turkiet erkänner de folkmord som har inträffat.
Anf. 4 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Sveriges röst är tydlig och den är entydig när det gäller rätten till mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Yttrandefriheten är grundläggande för en demokratisk utveckling i Turkiet.
Det som har gjort det möjligt för Turkiet att ändå komma så långt att man har kunnat inleda medlemskapsförhandlingar är ju ett tecken på att det har skett väldigt mycket i Turkiet.
Som både Kerstin Lundgren och Erling Bager påpekar är det fortfarande väldigt lång väg kvar att gå. Det har naturligtvis att göra med att det är en sak att stifta lagar och besluta om vilka rättsregler som ska gälla i ett land och en annan att sedan få hela rättsmaskineriet och de människor som verkar i myndigheter och domstolar att omfatta det nya tänkande och de nya principer som Turkiet vill bygga sin rättsstat på.
Det är en lång process. Där krävs väldigt mycket åtgärder för att åstadkomma den här genomgående förändringen i samhället.
Därför är det viktigt att omvärlden ställer upp på den reformvilja som regeringen i Turkiet ändå visar. Även om det var så att någon minister uttalade sig enligt det gamla mönstret på det sätt som man gjorde tidigare i Turkiet var det ändå den regeringen som sedan såg till att konferensen kunde genomföras. Det var till och med justitieministern som var behjälplig med att se till att konferensen kunde genomföras.
Utrikesminister Gül var mycket tydlig i sina ställningstaganden. Han skickade ett brev till konferensen och uttryckte sitt stöd för att den slutligen ägde rum.
Det är naturligtvis den typen av händelser som det måste bli mer av. De är ett resultat av det starka stöd och den tydliga röst som omvärlden har för att ge stöd till den turkiska regeringen i deras strävanden.
Det behövs mycket mer. Det behövs att vi säkerställer att det turkiska samhället i sina olika delar får kontakt med omvärlden och att en påverkan sker på alla nivåer i samhället. Det räcker inte med att regeringar och ministrar uttalar sig. Det måste också pågå en process som påverkar även på djupet i ett samhälle.
Där har vi tagit fram ett program som ska gälla för Sveriges relation med Turkiet. Det handlar om att göra det möjligt för våra organisationer och enskilda att knyta aktiva band till det turkiska samhället och företrädare för det.
Jag har själv rest i Turkiet och träffat de organisationer som finns där, såsom kvinnoorganisationer och företrädare för olika minoriteter. De uttrycker behovet av att det finns mer av nära kontakt med omvärlden. Annars kommer den här processen att bli alldeles för långsam.
Jag kan försäkra Kerstin Lundgren att vi inte är det minsta tysta, inte det minsta oklara i våra ställningstaganden. Vi har en ständigt pågående dialog även på regeringsnivå. Varje gång en svensk minister träffar sin motsvarighet i den turkiska regeringen behandlas de här frågorna. Forsknings- och utbildningsministern tar upp just de frågor som handlar om utbildningsväsendet, skolböckerna och den historiska forskningens möjligheter och betydelsen av den, inte minst när det gäller att göra upp med sin egen historia. Det är en av de frågor vi särskilt trycker på. Det avgörande är ju att man inom Turkiet är beredd att hantera den här frågan. Det måste de få göra och de måste få stöd från oss. Men det är inte vi som kan ta ställning till deras historia. Det kommer inte att hjälpa. De måste själva komma till rätta med den.
Vi kan vara väldigt tydliga och klara i vår uppfattning om hur de ska gå till väga för att komma till ställningstaganden som gör det möjligt för dem att i framtiden bygga upp ett gemensamt samhälle där man har gjort upp med det förflutna.
Anf. 5 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Visst är det positivt att vi kan uppta förhandlingar med Turkiet. Jag tror, precis som utrikesminister Laila Freivalds, att det är en möjlighet. Men vi måste våga vara tydliga och vi måste våga kritisera när vi ser att man begår övergrepp som i våras och som kring de fall, som Laila Freivalds också relaterar till, där människor har dömts därför att man har vågat torgföra en uppfattning som inte stämmer med den nationella hållningen.
Det har man ju gjort. Trots att man har skrivit under lagar, som Laila Freivalds säger, som för frågorna framåt finns det kvar en lagstiftning som gör det möjligt att dömas på grund av att man hävdar en uppfattning som inte överensstämmer med regeringens och den nationella hållningen.
Då måste kravet vara: Städa bort de paragrafer som gör det möjligt att fängsla personer som hävdar sin rätt till yttrandefrihet och vågar hålla en linje som inte stämmer med den officiella.
Fru talman! Har utrikesministern kritiserat den turkiska regeringen för den konferens som ställdes in i våras? Har man följt upp och tittat på vad som hände när man nu i höst inte fick genomföra den konferensen i de lokaler som man avsåg utan återigen med domstolens hjälp kunde flytta konferensen?
Det är nämligen viktigt att vi ser när man talar med dubbla budskap - när man säger ett vid honnörsborden, vid de stora konferenserna och i diskussionen utåt mot omvärlden och ett annat mot den egna befolkningen, när man trycker undan dem som hävdar folkmorden, när man trycker undan armenier, kaldéer och assyrier och deras historia och låter barnen i den turkiska skolan uppleva att ingenting har förändrats.
Frågan är, fru talman: Kommer Sverige, regeringen och utrikesministern att i förhandlingarna hävda, gentemot EU och gentemot Turkiet, att ett grundläggande ingångsvärde i de kommande förhandlingarna måste vara ett erkännande av folkmorden? Det är en viktig utgångspunkt och en viktig fråga att få svar på.
Sedan är det naturligtvis oerhört angeläget att inte bara jobba med förhandlingarna bilateralt och, som utrikesministern säger, erbjuda möjligheter till kontakter utan också våga följa upp, granska och kritisera. Ska vi klara den här processen i hamn måste vi också ha en stor aktsamhet och ett stort intresse för frågorna om mänskliga rättigheter och just den typ av frågor som Turkiet inte vill erkänna. I annat fall, om vi av välvilja och förhoppningar i förhandlingarna talar tyst om sådana frågor eller inte vågar fokusera och ställa krav, kommer inte heller resultatet, fru talman, att bli bra den dag vi ska ta ställning till det slutliga avtalet.
Anf. 6 Erling Bager (Fp)
Fru talman! Jag har under många år tillsammans med Karin Pilsäter tagit upp situationen för armenier, syrianer och kaldéer och deras sak. Hon bor i Botkyrka och träffar väldigt många; jag bor i Västra Frölunda i Göteborg och känner också väldigt många. Jag har haft kontakt med dem sedan mitten av 80-talet och har fått riklig information om det som har hänt.
På ett sätt kan utvecklingen i Sverige sägas ha gått framåt, både inom Regeringskansliet och inom de politiska partierna. Folkpartiet tog på landsmötet i augusti upp som partikrav att regeringen ska driva på hårdare för att erkänna folkmorden. Kristdemokraterna, Vänstern och Centerpartiet har krävt det tidigare. Det borde vara en självklarhet att den svenska regeringen och riksdagen entydigt kräver att Turkiet för medlemskap ska erkänna den massaker som har skett i sydöstra Turkiet där människor har slaktats - och det var de kristna grupperna som slaktades där. Detta måste bli entydigt.
Utrikesministern säger i svaret att fullständig öppenhet i den offentliga diskussionen och samarbete inom historievetenskapen är en förutsättning för att nå större samsyn mellan olika grupper och länder om vad som har hänt. Vad vi vill är dock att den svenska regeringen och utrikesministern kräver att Turkiet erkänner folkmordet och att detta ska vara ett krav för medlemskap.
Vad är utrikesminister Laila Freivalds besked till de människor som jag vet följer denna debatt i Botkyrka, Södertälje, Frölunda och på andra platser och som har anhöriga som har mördats i massakern? Har de rätt att få detta erkänt? De förtigs i Turkiet. De nämns inte med ett kommatecken. Har de inte rätt att få beskedet från Sveriges utrikesminister att vi ska driva på för att Turkiet erkänner folkmorden?
Anf. 7 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Det är inte fråga om, Kerstin Lundgren, att våga föra fram uppfattningar, kritisera och ha synpunkter på förhållandena i Turkiet. Det är en naturlig del i den dialog som pågår och som dessutom innebär att den turkiska regeringen får stöd för de ambitioner de har. Det finns ju inte olika meningar mellan EU, Sverige och den turkiska regeringen. Tvärtom finns det ett behov från den turkiska regeringen att ha ett stöd från omvärlden i sina strävanden för reformering av sitt land. Det är alltså inte fråga om att våga, utan det är fråga om att verkligen ge detta stöd till Turkiets reformsträvanden.
Det är också det vi har gjort. Jag tror att Sverige har varit oerhört tydligt ända från början, både mina företrädare och jag själv. I våra kontakter med Turkiet är vi väldigt tydliga. Jag vet också att det uppfattas som ett starkt stöd från Turkiets sida att Sverige agerar på det öppna sätt som vi gör.
Det är just att det finns en kritisk dialog som har gjort att de förändringar som hittills har skett har kunnat genomföras. Det är också den tydliga kritik som finns emot sådant som vi inte kan acceptera i det turkiska samhället som gör att en konferens till slut blir av. Den blev inte av den ena gången, men på grund av den tydliga kritiken blev den av den andra gången, då med stöd från den turkiska ledningen.
Det är ju hela den process som är igångsatt och som gått så långt att de kunnat inleda sina förhandlingar, liksom den process med medlemskapsförhandlingar som nu följer, som ska leda fram till en situation där man kan göra upp med sitt förflutna, samla de olika folkgrupper som finns i landet och ha en gemensam syn. Det är själva syftet med den processen, och det är därför vi stöder den oerhört tydligt. Det krävs för att den ska leda fram till ett slut som gör att alla folkgrupper i Turkiet tycker att de har skapat ett klimat, en historisk bild, en sanning och ett erkännande. Det är därför denna process är så oerhört viktig.
Det är inte vår sak att tala om för det turkiska folket hur de ska ställa sig till sin historieskrivning. Men eftersom vi tycker att de här har en väg att gå är det processen som är det viktiga, och det är viktigt att vi stöder den.
Jag kan försäkra er att vi i denna fråga egentligen inte har några som helst problem, vare sig i vårt eget parlament eller i förhållande till den turkiska ledningen. Deras strävanden är väldigt tydliga: De vill uppfylla de krav på mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, demokrati och rättsstatens principer som EU ställer, och de arbetar hårt för det.
Vi ska ge stöd till det. Men vad vi kanske framför allt ska göra är att utnyttja våra resurser mera, inte bara proklamera saker i olika sammanhang utan faktiskt lägga ned lite arbete på att knyta kontakter djupt inne i det turkiska samhället för att på det viset medverka till den förändring som behöver ske på djupet.
Anf. 8 Kerstin Lundgren (C)
Fru talman! Det låter väl bra att utrikesministern säger att det inte handlar om att våga. Visst vågar man och visst vill man, säger hon. Men då känns det, fru talman, lite vagt i konturerna.
Det får aldrig bli så att vår välvilja för det skrivna ordet, vårt stöd för den reformering som sker på papperen, blir en black om foten när det handlar om att nå resultat ute i verkligheten. Om vi bara ger stöd och nöjer oss med den bild som ges - titta, vi sköter oss, det finns en bra samsyn och vi har klarat regelböckerna - har vi inte gjort vårt jobb. Vi måste våga se under ytan. Vi måste ta upp de enskilda fallen.
Då frågar jag mig naturligtvis, fru talman: Vad gjorde utrikesministern när justitieministerns uttalanden i det turkiska parlamentet blev kända? Gjorde utrikesministern någonting? Reagerade man från svensk sida mot den hållning som säger att den begår landsförräderi som har en uppfattning som inte stämmer med den nationella? Gjorde ministern någonting, eller var man tyst och såg också detta som ett stöd för reformering av den turkiska verkligheten, verkligheten för människor som har en annorlunda uppfattning än den officiella?
Processen ska stödjas, säger utrikesministern avslutningsvis. Det bästa sättet vi kan stödja den processen på är att våga ha en kritisk dialog där Sverige, Sveriges regering och Sveriges utrikesminister måste vara tydliga både gentemot EU och gentemot Turkiet och jobba för ett erkännande av folkmordet. Detta är inte en fråga enbart för det turkiska samhället, fru talman!
Anf. 9 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Som jag sade i mitt svar till Kerstin Lundgren är det viktigt att vi i de fortsatta förhandlingarna med Turkiet noga följer hur tillämpningen av den lagstiftning som genomförs också blir i verkligheten. Jag underströk just betydelsen av att det inte räcker med att ändra lagar och införa nya paragrafer. Det är hur de sedan tillämpas i rättssystemet som blir avgörande för om man lever upp till de principer som bland annat Köpenhamnskriterierna vilar på. Det är ju en viktig del i det fortsatta förhandlingsarbetet att också följa den faktiska tillämpningen i Turkiet.
Det är också utifrån det faktiska skeendet i Turkiet som vi har anledning att fortsätta att fördjupa dialogen. Kerstin Lundgren frågar hur jag reagerar på de olika händelser som rapporteras från Turkiet. Naturligtvis på det viset att vi vid de väldigt många tillfällen då jag har möjlighet att föra en dialog med representanter för den turkiska regeringen just utifrån de enskilda händelser av olika slag som rapporteras fortsätter att fördjupa den här dialogen. Vi vill säkerställa att man från den turkiska regeringens sida är medveten om de svårigheter som fortfarande finns när det gäller att genomföra de grundläggande förändringarna även i det faktiska beslutande som sker i olika organ i landet.
Jag kan säga att det finns en stor medvetenhet hos regeringen i Turkiet om svårigheterna med att lagar inte alltid följs. Jag noterar därför med tillfredsställelse att det inte bara är vi i omvärlden som reagerar, protesterar och har synpunkter utan det gör faktiskt företrädare för den turkiska regeringen själva också, och det är naturligtvis en viktig del av att påverka utvecklingen i Turiket. Där kan man verkligen tala om att också regeringen i Turkiet vågar reagera mot vad som händer, även om man naturligtvis från regeringens sida, precis som här i Sverige, måste markera att man inte kan lägga sig i dömande verksamheter. Men man kan tala om när man är missnöjd med resultatet och utnyttja sin möjlighet att ytterligare förändra lagarna för att ännu tydligare göra det klart för dem som tillämpar lagarna vilket beslutsfattande man vill ha i sitt land. Det är så vi gör här i Sverige och så gör man också i Turkiet.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.