Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Tydliga mål för den svenska livsmedelsproduktionen

Interpellation 2005/06:57 av Danielsson, Staffan (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2005-10-21
Anmäld
2005-10-21
Besvarad
2005-11-11
Sista svarsdatum
2005-11-11

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 21 oktober

Interpellation 2005/06:57 av Staffan Danielsson (c) till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist (s)

Tydliga mål för den svenska livsmedelsproduktionen

Jag har under det senaste året vid flera tillfällen diskuterat den svenska livsmedelsproduktionens allvarliga situation med jordbruksministern. Jag har fokuserat på det mycket allvarliga faktum att världens bästa matproduktion börjar flytta utomlands, och de allvarliga effekter detta får för produktion och sysselsättning, miljö och djurskydd.

Vid en interpellationsdebatt i maj redovisade jag en sammanställning över ett antal rapporter, som entydigt visade på den svenska livsmedelsproduktionens kräftgång, höga kostnader och svaga lönsamhet.

Centerpartiet anser läget vara så allvarligt att vi vill att en handlingsgrupp @ jag använder ordet kommission @ snarast tillsätts med tunga företrädare för näring och myndigheter och departement. Dessa ska med vittgående befogenheter lägga löpande förslag som skyndsamt ska stärka livsmedelsproduktionens konkurrenskraft.

Det handlar om insatser i jordbruksföretagen, i industrin och hos stat, kommun och myndigheter, där fokus ska vara snabbt sänkta kostnader.

Visst ska Sverige fortsätta att ha höga miljö- och djurskyddsambitioner, men regelverken bör skyndsamt genomgås och granskas mot bakgrund av de rapporter som kommit och anpassningar kunna göras i ett EU-perspektiv där Sverige både ligger för långt före eller för långt efter. Det är mycket tveksamt om den mycket nationellt inriktade Djurskyddsmyndigheten har den överblick som är nödvändig för att den aviserade regelverksöversynen ska bli annat än marginella justeringar.

Lantbruksnäringen och livsmedelsindustrin är i full gång med att trimma sin verksamhet på alla sätt, och det arbetet kan stärkas i väsentlig grad genom rådgivning och forskning samt ökade informationsinsatser och ett bättre samarbete mellan stat och näring.

Samhället genom stat, myndigheter och kommuner måste tillsammans med näringen se över befintliga lagar och regelverk i syfte att förenkla och minska krångel, byråkrati och kostnader. Det handlar om miljöbalken, om bygglovsprocessen, om skatteuttag och sjukförsäkringsregler, om ensidigt höga tvärvillkor för EU-ersättningarna i just Sverige med mera. Det handlar om att se över alla kommunala och statliga taxor och avgifter i ett EU-perspektiv. Sverige kan inte tillåta sig att uttaxera väsentligt högre belopp på område efter område än vad länderna i vår omvärld gör, där diesel- och handelsgödselskatterna är de tydligaste exemplen.

Om vi i Sverige tillämpar kostnadsdrivande regelverk i olika avseenden, och tillåter oss att avgiftsfinansiera alla mycket noggranna kontroller av skilda slag och att uttaxera unika skatter och skattenivåer blir resultatet att många företag och delar av hela branscher slutar eller försvinner från landet och därmed massor av produktion och jobb. Och effekten blir självklart att vi i stället importerar produkterna som ofta producerats under helt andra förutsättningar än de som vi själva krävde och som bidrog till att produktionen upphörde hos oss. Blir detta resultatet har Sverige ingenting vunnit utan bara förlorat, och våra höga ambitioner i olika avseenden har i så fall helt motverkat det de var tänkta att gynna, både vad gäller produktion och sysselsättning och vad gäller djurskydd och miljö.

Vid våra debatter har jordbruksministern hänvisat till att hon följer utvecklingen och har en fortlöpande dialog med näringen och industrin, och att det inte är någon ko på isen som motiverar extraordinära kraftansträngningar enligt Centerpartiets förslag. Jordbruksministern har också mera hänvisat till svenska mervärden och att priserna borde höjas än till att kostnaderna måste minskas, samtidigt som hon i andra sammanhang välkomnar lågprisimport och prispress.

Nu har det gått en tid. Läget har inte blivit bättre, tvärtom. Den svenska livsmedelsproduktionen fortsätter att tappa marknadsandelar; så är prognoserna för mjölkproduktionens volymutveckling mörkare i dag än tidigare.

Jordbrukets produktionskostnader har sedan 1995 ökat med 20 %, medan produktpriserna sjunkit med ca 15 % @ ett negativt gap på hela 35 %. Detta gap ökar snabbare i Sverige än i övriga EU. Den svenska köttkonsumtionens marknadsandel har sedan 1995 minskat från 80 % till 62 % för nötkött, från 91 % till 81 % för griskött och från 96 % till 75 % för fågel. I en listning över EU-ländernas komparativa fördelar på marknaden år 2003 hamnar Sverige näst sist. Sverige blir allt mindre konkurrenskraftigt på produktionen av griskött, nötkött och fjäderfäkött. Det kostar 15 % mera att producera griskött och 11 % mera att producera kyckling i Sverige än i det näst dyraste landet i vår omvärld. Byggkostnaderna för grisproduktionen var 34 % högre i Sverige än i det billigaste landet i vår omvärld, inom kycklingproduktionen 39 % högre och inom äggproduktionen mer än 100 % högre.

Den växande efterfrågan på energi från jordbruket kommer sannolikt successivt att leda till bättre lönsamhet för växtodlingen från dagens mycket pressade situation. Här fungerar också de frikopplade ersättningarna som en stötdämpare vid övergången till en situation med växande efterfrågan. Här finns också uttalade samhällsmål för den svenska åker- och betesarealens bevarande.

Däremot är situationen fortsatt allvarlig för den svenska animalieproduktionen, och därmed även för de svenska skogs- och mellanbygderna och för den miljö- och djurskyddsomsorg som den svenska modellen står för. I stället för den utväxling som tillväxt utgör befinner man sig i en olycklig negativ spiral som kräver ytterligare rationaliseringar och nedläggningar.

Regeringens agerande när man tillsammans med England är drivande inom EU för ensidiga eftergifter i WTO slår också särskilt hårt mot den svenska livsmedelsproduktionen där lönsamheten är mest pressad.

Mot denna verklighetsbakgrund vill jag interpellera om vilket mål som regeringen har för den svenska livsmedelsproduktionen. Jordbruksministern hänvisar vanligen till att det är konsumenterna och marknaden som avgör vilken livsmedelsproduktion som Sverige kommer att ha. Detta innebär till exempel att om konsumenterna inte vill betala för de svenska mervärdena och merkostnaderna så blir resultatet en växande import. Detta blir också fallet om staten ger sämre förutsättningar än vår omvärld för livsmedelsproduktionen. Det är också dubbelmoral och hyckleri om vi sätter upp stränga regelverk om djurskydd i Sverige samtidigt som importen exploderar av livsmedel från andra länder där djuren har det sämre.

För minknäringen är detta hyckleri naket framlyft genom att världens bästa minkuppfödare ska ges näringsförbud samtidigt som pälsimporten är fortsatt fri. Här är uppenbarligen regeringens mål för minkuppfödningen att den ska upphöra.

Regeringens stödpartiers EU-parlamentariker vill nu ta itu med den svenska kycklingnäringen, och den färska Djurskyddsmyndigheten anlitar expertis från djurrättsorganisationer som endast vill tillåta höns i små frigående grupper. Vilka signaler ger detta till de svenska kycklinguppfödare vars djur har det bäst i världen men som ser importen bara öka från avlägsna länder där djuren haft det sämre i bursystem som är förbjudna i Sverige?

Vad jag förstår har regeringen inte någon uppfattning om huruvida den svenska animalieproduktionen bör tillväxa eller krympa. Det enda mål för livsmedelsproduktionen som finns är att just de livsmedel som produceras enligt Kravkonceptet, den så kallade ekologiska produktionen, ska öka till 20 % av den samlade svenska åkerarealen, och till lägre procentsatser vad gäller animalier.

Detta mål är så högt prioriterat att en mycket större del av de svenska miljöersättningarna avsätts för det ekologiska stödet än deras andel av produktionen. Självfallet innebär detta samtidigt att stödet för den övriga produktionen blir motsvarande lägre, och dess konkurrenskraft sämre relativt importen.

Eftersom den svenska livsmedelsproduktionen har en sådan stor betydelse för viktiga samhällsområden som det öppna landskapet och en levande landsbygd, för en miljö- och djurskyddsinriktad livsmedelsproduktion samt för ett mindre sårbart samhälle är det inte orimligt att staten anger sina målsättningar för den svenska livsmedelsproduktionen. Detta görs inom andra samhällssektorer där till exempel skogsbruket har uttalade produktionsmål. Regeringens agerande vad gäller Volvo och Trollhättan visar också på samhällsmål om fortsatt stor svensk biltillverkning.

Självfallet är det alltid oavsett statens målsättningar i sista hand marknaden och konsumenterna i Sverige och utomlands som avgör hur stor eller liten den svenska livsmedelsproduktionen blir.

Många yngre lantbrukare skulle gärna vilja våga ta betydande risk, skuldsätta sig och investera tiotals miljoner kronor i modern miljö- och djurvänlig livsmedelsproduktion. Detta är ett måste för att inte stora produktionsminskningar ska ske när många nu lägger ned sin animalieproduktion. Krassa ekonomiska realiteter hejdar dock i dag de allra flesta från att våga ta språnget. De som ändå gör det är beundransvärda företagshjältar med stort mod.

Samhället måste vidta åtgärder för att få fler företagare att satsa, för en ökad livsmedelsproduktion och en stark livsmedelsindustri. Tre saker är särskilt viktiga: ett bättre företagsklimat med lägre skatter och enklare regelverk, ett gemensamt arbete för nödvändiga kostnadssänkningar i alla led enligt ovan samt tydliga samhällsmål för livsmedelsproduktionen. I dag brister det på samtliga dessa punkter.

I denna interpellation gäller min fråga den sista punkten, där tydliga mål från samhället självfallet skulle ge råg i ryggen till de företagare som i dag inte vågar ta investeringssprånget.

I dagens allvarliga läge vore det därför mycket betydelsefullt att regering och riksdag uttryckte sina mål för den svenska livsmedelsproduktionen. Är målet att produktionen av mjölk, nötkött, griskött, kyckling och ägg med mera ska ges förutsättningar att tillväxa efter de faktiska produktionsförutsättningar som finns i form av stor arealpotential, skickliga företagare, glesbefolkade odlingsbygder och mycket hög kvalitet vad gäller miljöpåverkan och djurskydd? Eller ska det inte finnas några mål för den svenska livsmedelsproduktionen? I så fall kan ju dagens stagnation och minskning få fortsätta utan samordnade åtgärder från näring och samhälle.

Mot denna bakgrund frågar jag jordbruksministern vilka åtgärder hon avser att vidta så att samhället formulerar sina tydliga mål för livsmedelsproduktionens storlek.

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2005/06:57, Tydliga mål för den svenska livsmedelsproduktionen

Interpellationsdebatt 2005/06:57

Webb-tv: Tydliga mål för den svenska livsmedelsproduktionen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Ann-Christin Nykvist (S)
Anf. 1 Ann-Christin Nykvist (S)
Fru talman! Staffan Danielsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta så att samhället formulerar sina tydliga mål för livsmedelsproduktionens storlek. Grunden för regeringens arbete rörande jordbrukspolitiken slogs fast i regeringens proposition Riktlinjer för Sveriges arbete med jordbruks- och livsmedelspolitiken inom Europeiska unionen . Där anges att Sverige ska verka för att främja ett brett och varierat utbud av säkra livsmedel till skäliga priser, främja en hållbar jordbruks- och livsmedelsproduktion och bidra till global livsmedelssäkerhet. Detta är fortsatt utgångspunkten för regeringens arbete och det sätt som regeringen agerat för att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken. Ett stort reformsteg togs i juni 2003 då EU:s jordbruksministrar fattade beslut som innebär att produktionsstöden frikopplas från själva produktionen och betalas ut direkt till jordbrukarna. Detta reformsteg innebär större möjligheter för jordbrukaren att styra sin produktion mot det som konsumenten efterfrågar genom att stöden till stor del inte förutsätter en viss produktionsinriktning. Frikopplingen innebär även att flera produktionskvoter blir inaktuella. Sveriges arbete för en global och rättvis hållbar utveckling inbegriper även Sveriges agerande inom ramen för WTO-förhandlingarna, den så kallade Doharundan. Dessa förhandlingar är nu inne i en avgörande fas som för att lyckas kräver att alla förhandlingsparter visar sin vilja att kompromissa. Det verkar som om Staffan Danielsson nu önskar vrida klockan tillbaka genom att åter reglera jordbruksproduktionen och sätta upp produktionsmål. Jag tycker att det är beklagligt. Konsumenternas efterfrågan är det grundläggande elementet på en väl fungerande marknad. Producenterna måste anpassa sig till detta. En förutsättning för att jordbruksföretagen blir framgångsrika och långsiktigt konkurrenskraftiga är snabb anpassning till vad konsumenterna efterfrågar och att politikernas styrning av vad som produceras minimeras. En naturlig konsekvens när stödet frikopplas är att produktionens omfattning och inriktning ändras. Att detta sker är även en förutsättning för att man ska kunna ta till vara den utvecklingspotential som finns i svenskt jordbruk. Men en frikopplad produktion leder också till att bland annat produktionsmedelsskatter och lagstiftning får större relativ tyngd vid beslut om fortsatt produktion och om nyinvesteringar inom jordbruket. Det svenska jordbruket genomgår för närvarande en omställning som ger olika påfrestningar. Jag kommer därför fortsatt att följa och analysera utvecklingen mycket noga och prövar givetvis i vilka avseenden staten kan stötta näringen. Regeringen strävar givetvis efter att fortsatt stärka det svenska jordbrukets konkurrenskraft. Den nyligen genomförda sänkningen av skatten på dieselolja inom bland annat yrkesmässig jordbruksverksamhet är ett led i detta arbete. Redan i dag har dessutom jordbrukarna nedsatta skattenivåer för eldningsolja och el och är fordonsskattebefriade för jordbrukstraktorer på den egna gården. Regeringen arbetar för att förenkla administrationen och därigenom underlätta för företagen. En skrivelse överlämnades till riksdagen om regeringens handlingsprogram för minskad administration för företagen med mera i slutet av 2004. Exempelvis anges det där att ett arbete ska ske för att förenkla tillsyn, kontroll och stödadministration för företagare på landsbygden. Regeringen har också lagt ett uppdrag åt Nutek att genomföra mätningar av företagens kostnader för administration på bland annat jordbruksområdet samt undersöka och redovisa vilka av dessa författningar som orsakar företagen mest administrativ börda. Regeringen lämnar även i dag en skrivelse till riksdagen om småskalig livsmedelsförädling där vi redogör för en rad aktuella åtgärder. Det handlar bland annat om förenklingar av reglerna för livsmedelshanteringen och att göra tillsynen mer flexibel, och det handlar om ökat samarbete i nätverk för kompetensutveckling, distribution, marknadsföring med mera. En annan möjlig utveckling för jordbruket är dess roll som bioenergiproducent. Regeringen beslutade därför den 21 juli 2005 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att analysera det svenska jordbrukets förutsättningar som producent av bioenergi. Utredningen är en del i regeringens arbete med hållbar utveckling och en omställning till en ökad användning av förnybara energikällor. Den gröna sektorn, som avser de areella näringarnas material- och tjänsteproduktion med tillhörande förädlingsindustri, är centrala för omställningen till ett hållbart samhälle. I samband med den forskningspolitiska propositionen Forskning för ett bättre liv föreslog regeringen att 140 miljoner anslås till forskning för en hållbar utveckling till forskningsrådet Formas, varav 60 miljoner reserveras för forskning för den gröna sektorn. Även i arbetet med EU:s nya sjunde ramprogram för forskning och utveckling för perioden 2007-2013, har regeringen aktivt arbetat för att jordbruket ska vara en av aktörerna för att bygga en så kallad knowledge based bio-economy . Som Staffan Danielsson i slutet av sin interpellation konstaterar finns det en lång rad förutsättningar för en god tillväxt inom jordbruket. Således finns det anledning att se positivt på jordbrukets framtid. Jag avser att vidta de åtgärder som är rimliga från det allmännas sida för att målet för livsmedelspolitiken, en ekonomisk, social och miljömässig hållbar produktion, ska kunna uppfyllas.
Staffan Danielsson (C)
Anf. 2 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Tack för svaret, jordbruksministern. Det är ganska identiskt med svaret i vår debatt den 17 maj. Då diskuterade vi också den svenska livsmedelsproduktionens situation. Jag efterlyste en krisinsikt hos landets jordbruksminister för det allvarliga läget. Jordbruksministern redovisade pliktskyldigast: Det finns ingen ko på isen. Lugna gatan gäller. Det här går nog bra. Höj era priser och jobba på. Jag efterlyste engagemang, glöd, drivkraft och initiativ - självfallet tillsammans med näringen och industrin. Sedan dess har regeringen fastställt sitt samhällsmål oerhört tydligt för den svenska minkuppfödningen. Det är noll. Den ska läggas ned och lösas ut. Hur är då läget i dag vad gäller livsmedelsproduktionen? Det har gått ett halvår. Mjölkproduktionen minskar ytterligare och prognosen har blivit ändå mörkare sedan i maj. Allt färre kalvar, 9 %, föds i landet. Det ger mindre mjölk och mindre kött och färre djur på betesmarkerna. Situationen är alarmerande och mycket oroande säger Swedish Meats ansvariga för köttsidan. Den svenska grisproduktionen minskar kraftigt, 7-8 %. 40 000 smågrisar saknas. De frikopplade stöden i Norrland riskerar att slå ut livsmedelsproduktionen där en del, varnar LRF:s Norrlandsgrupp. Inte nog med att vi importerar alltmer mat. Nu importerar vi smågrisar också. Den svenska importen av ägg från burhöns, som inte tillåts i Sverige, fortsätter ohämmat. Kycklingimporten från andra kontinenter och från Danmark ökar stadigt. Jag redovisar i den här interpellationen den svenska livsmedelsproduktionens utveckling. Den är tyvärr stagnerande och minskande. Jag redovisar orsaken: högre kostnader och sämre lönsamhet än i vår omvärld och otillräckliga merpriser för svenska mervärden - dem som vi har talat så oerhört mycket om, inte minst jordbruksministern. Jag anser, liksom för övrigt även statsministern, att den svenska livsmedelsnäringen är i ett krisläge vad gäller främst animalieproduktionen och livsmedelsindustrin och dess volym. De tappar båda mark. Jag har också angivit de tre huvudvägar som jag tror är nödvändiga att gå för att vända utvecklingen: ett bättre småföretagsklimat med lägre skatter och enklare regelverk, ett gemensamt arbete för kostnadssänkningar i alla led samt ett tydligt samhällsmål för livsmedelsproduktionen. Har verkligen inte de fortsatta produktionsminskningarna övertygat jordbruksministern om att en kraftfull kommission för att minska jordbruksnäringens kostnader måste tillsättas? Jordbruksministern tror att jag vill återreglera. Nej, inte alls, och det framgår av interpellationen. Däremot har de flesta länder, branscher och företag visioner och mål för vad man vill åstadkomma på olika samhällsområden. Vad är då regeringens mål? En ekonomiskt och socialt hållbar produktion är dagens mål, och det är väl bra. Men kvittar det om näringen halveras eller expanderar? Är det fullständigt ointressant? Det är det som jag vill ha fokus på. På andra samhällsområden tvekar minsann inte regeringen om målen. Man har utnämnt sex framtidsbranscher i Sverige där Sveriges konkurrenskraft och ledande position ska bevaras och utvecklas. Tillsammans med exempelvis fordonsindustrin skickar regeringen signalen till hela den branschen att den ska ha sin hemvist i Sverige, att dess konkurrenskraft ska stärkas och att den ska tillväxa. Det kallar jag samhällsmål, jordbruksministern. Behöver jag säga att livsmedelsnäringen och -industrin inte ingår bland de sex områdena? Det är den signalen livsmedelsproduktionen, som tyvärr nu går kräftgång, behöver - att näringen och regeringen skuldra vid skuldra enas om de åtgärder jag föreslår i min interpellation, att man tillsammans sätter in alla krafter på att ge även denna bransch förutsättningar som, med näringsminister Östros ord, gör att den kan bevaras och utvecklas.
Sven Gunnar Persson (Kd)
Anf. 3 Sven Gunnar Persson (Kd)
Fru talman! Jag vill tacka Staffan Danielsson för att han på ett sådant bra sätt än en gång lyfter upp de här frågorna och tydligt pekar på den situation som svensk livsmedelsproduktion befinner sig i. Vi är många, inte minst kristdemokrater, som har lyft upp de här frågorna på ett liknande sätt i debatter här i riksdagen om konkurrensvillkoren, i jordbruksdebatter, i budgetdebatter med mera. Vi gör samma analys, vi drar liknande slutsatser och vi har samma farhågor inför framtiden. De siffror och det material som Staffan Danielsson presenterar i sin interpellation, och som är lätta att ta del av för alla som vill, talar sitt tydliga språk. Då tycker jag att jordbruksministerns svar är ganska beklämmande. Hon säger för det första: "En naturlig konsekvens när stödet frikopplas är att produktionens omfattning och inriktning ändras." Den utveckling vi ser i dag där produktionens omfattning minskar, där den svenska produktionens andel av den växande efterfrågan minskar, är alltså enligt jordbruksministern en naturlig utveckling. Är det så man ska tolka svaret? Är det önskvärt att omfattningen minskar, relativt sett och faktiskt, som ministern påpekar? Om inte, vad avser ministern att vidta för kraftfulla åtgärder för att vända den utvecklingen tillsammans med näringen? För det andra gömmer sig jordbruksministern ständigt bakom konsumenterna för att slippa vidta de åtgärder som verkligen behövs. Hon säger att det är nödvändigt med en "snabb anpassning till vad konsumenterna efterfrågar och att politikernas styrning av vad som produceras minimeras". Vad efterfrågar då konsumenterna? Konsumenterna efterfrågar i högre grad kött - inte minst fågel men även de andra områdena. Det är en alldeles tydlig tendens att konsumtion och efterfrågan ökar på de här områdena. Då säger jordbruksministern: Anpassa er nu efter detta! Och så säger hon att den politiska styrningen ska minska, men med andra handen ökar hon den politiska styrningen genom mera krav, mera kontroller och mera skatter på den svenska näringen jämfört med konkurrentländernas situation. Det ser vi ju: Produktionskostnaderna ökar och priserna minskar. Nettokostnaderna för det svenska jordbruket är högre och nettointäkterna mindre än för jämförbara länder. Det finns alltså inte samma möjligheter för svensk livsmedelsnäring att möta den ökade efterfrågan från konsumenterna på grund av svenska särregler och ett högre svenskt kostnadsläge. Därför vill jag stå bakom Staffan Danielssons förslag till inriktning: Sammankalla en kraftfull kriskommission - och kalla den för det om jordbruksministern så vill - för att ta tag i de här frågorna och tillsammans med näringen vända utvecklingen för den livsviktiga svenska jordbruks- och livsmedelsproduktionen!
Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Anf. 4 Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Fru talman! När jag lyssnar till jordbruksministern tänker jag först: Hon har ju förvisso rätt. Varför gör hon då ändå så fel? Självklart ska vi inte ha ett produktionsmål för vad som ska produceras i landet när det gäller livsmedel. Det vore att gå tillbaka till en planhushållning, och jag är övertygad om att det inte är just det Staffan Danielsson avser med sin fråga. Ministern säger: "En förutsättning för att jordbruksföretagen blir framgångsrika och långsiktigt konkurrenskraftiga är snabb anpassning till vad konsumenterna efterfrågar och att politikernas styrning av vad som produceras minimeras." I den delen håller jag med. Men sedan verkar våra idéer för hur vi verkligen ska uppnå detta gå isär, och det är det som missgynnar den svenska produktionen. Jag skulle vilja göra en liten jämförelse. Ministerns sätt att handla vore som att be en servitör på en restaurang att snabbt kolla av med gästerna vad de önskar, men sedan skulle själva serveringen ske med bakbundna händer medan en konkurrerande servitör skulle ha fria händer och kanske rentav ha råd med en som hjälpte till bredvid. Då kan vi ställa oss frågan: Vem skulle lyckas bäst i konkurrensen? Det är i den situationen våra svenska bönder har hamnat i konkurrensen med de andra. Detta handlar om signaler och attityder som i första hand måste komma från ett ledarskap, något som jag i dag upplever att regeringen saknar när det gäller den här frågan. Om inte ministern eller regeringen kan se helheten eller sammanhangen förstår jag förvisso att de rätta besluten saknas eller inte blir just de rätta i olika delar. Lönsamhet är en grundpelare för att vara företagare. Den spelar roll för den sociala situationen liksom för djursituationen och den miljömässiga situationen. Då undrar jag: Varför fortsätter regeringen att hålla fast vid högre skatter, hårdare krav och en administration som gör att det kostar mer - det som bakbinder servitören? Den förenkling som ministern tar upp och hänvisar till i sitt anförande var en till intet förpliktande skrivelse. Det var egentligen en samling av idéer och tänkta förslag som inte ska genomföras förrän först framåt 2011. Under tiden står våra bönder med bakbundna händer mitt i konkurrensen från den lågprisimport som kommer till. Det ger heller inte rätt signal. När det gäller till exempel WTO och kommande förhandlingar är vi i Sverige rätt överens om inriktningen. Just med kunskapen och insikten om att ersättningarna på sikt kommer att minska är det ju än mer viktigt för ett företag att få vara lönsamt. Under tiden som näringens kostnader ökar på grund av hela tiden hårdare krav på djuromsorg och miljö fortsätter till exempel Djurskyddsmyndigheten att anställa personer i ansvarig ställning som ibland har sitt ursprung i djurrättsorganisationer. Senast har den person som är ansvarig för fjäderfä det ursprunget och uttalar till och med att man inte ska äta kyckling. Vilken signal ger det? Är det nästa bransch som står på dödslistan efter pälsdjuren? En glad bonde har glada djur och en glad bankman. Det är en förutsättning för en livsmedelsproduktion i vårt land. När ska ministern börja ge de signalerna och leverera den attityden?
Ann-Christin Nykvist (S)
Anf. 5 Ann-Christin Nykvist (S)
Fru talman! Här påstås att jag inte skulle ha en bra bild av vad som händer inom näringen. Jag är mycket medveten om vad som händer. Det är klart att vi har flera förklaringar till att vi har en press på den svenska primärproduktionen och att vi också har en press på lönsamheten. Vi lever i en värld där vi har en ökad internationalisering. Den internationella konkurrensen ökar. Vi beslutade om en reform inom EU 2003 för att modernisera den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi får inte glömma syftet med den reformen. Det handlade om att komma åt en obalans. Vi hade en överproduktion som hängde samman med det ersättningssystem som vi har inom unionen. Jag måste understryka att jag tycker att beslutet 2003 är ett viktigt beslut. Det påverkar det svenska jordbruket. Det kräver omställningsinsatser. Det är också så att förändringen inom detaljhandeln, den koncentration och den centralisering som vi har inom detaljhandeln, påverkar primärproduktion, förädling och konsumenter. Det är också någonting att ta med sig när man funderar på utvecklingen. Vi har tre mål för jordbrukspolitiken. Den ska vara konkurrenskraftig, vi ska ha en levande landsbygd och vi ska visa solidaritet mot utvecklingsländer. På alla de tre punkterna vidtar regeringen åtgärder för att visa det här ledarskapet och ge de här signalerna. Det efterfrågas att vi ska sänka skatter, att vi ska förenkla och att vi ska se till att vi på det sättet förbättrar förutsättningarna för företagen. Jag räknade i mitt interpellationssvar upp ett antal åtgärder som vi har vidtagit och är på väg att vidta för att just leverera det som efterfrågas. Sedan kan man alltid gå vidare och hitta ytterligare åtgärder för att sänka produktionsmedelsskatterna, för att se till att man får förenklingar. Det arbetet ska fortsätta. Samtidigt tycker jag att man ska vara medveten om att reformen med frikopplingen ger frihetsgrader på samma gång som det ger den enskilde bonden en drivkraft att sluta med sin produktion. Det är någonting som vi hela tiden måste ha med oss och även reflektera över när vi funderar på vad det allmänna kan göra för att stötta utvecklingen. Det är klart att många jordbruksföretag har en lönsamhet som inte är tillräcklig. Men när jag tittar på de verkligheter som finns beskrivna och de verkligheter som jag möter när jag träffar bönder är det inte en situation för alla bönder. Det är väldigt olika situationer. Man ser olika på framtiden. Det finns också en framtidstro. Det finns många som funderar på hur de ska utveckla sina företag: Var ska jag lägga mina investeringar? Det ska vi ta vara på. När man tittar på livsmedelssektorn, jordbrukssektorn, ser man att det inte enbart handlar om primärproduktionen utan det handlar om en livsmedelsproduktion som inte längre kan ses som en inhemsk angelägenhet. Vi är sammanvävda med andra ekonomier. Vi är medlem i en europeisk union. Det här är också någonting som vi måste utnyttja. Det är inte så att våra svenska företag bara har en svensk marknad. Det visar sig också att man investerar i andra länder. Jag har den här hösten jobbat mycket med exportfrågorna, och jag kan se att det går bra för svensk livsmedelsexport. Jag var för några veckor sedan i Ungern, och den svenska livsmedelsexporten till Ungern var en succé, kan jag säga. Vi ska se till att företagen får bra konkurrensvillkor, och vi ska också lyfta fram de komparativa fördelar som svenska företag har.
Staffan Danielsson (C)
Anf. 6 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Det svenska jordbruket minskar kraftigt, och jordbruksministern kämpar i Ungern för en större marknad. Det är väl bra, men det räcker inte. Jordbruksministern sade ungefär så här: Frikopplingen ger den enskilde svenske bonden - med en lönsamhet i bottenklass, lägger jag till - en drivkraft att sluta med sin produktion. Javisst, det är det som sker. Alltför få vågar eller kan räkna hem en satsning, och då minskar det. Vi måste göra så att fler vågar satsa. Varför är det bra med mål för Sveriges fordonsindustri, som jag tidigare redovisade, men inte för livsmedelsproduktionen? Varför är det okej att kräva att alla betesmarker ska betas men inte att Sverige bör ha en köttproduktion av minst dagens storlek? Nästan alla EU-länder producerar mjölk upp till sin mjölkkvot, varför inte ha ambitionen att göra det också i Sverige? Svenska kycklingar har det nog bäst i världen, men importen ökar kraftigt från länder med andra djurskyddsregler. Varför är det okej att ha precisa mål för just den ekologiska produktionen men inte för helheten? Sverige sätter upp rader av mål för resurshushållning, kretslopp och miljö, mål som ofta kräver ett aktivt jordbruk med livsmedelsproduktion. Sverige har mycket höga ambitioner på djurskyddsområdet. Avsikten måste rimligen vara att det ska finnas rejält med boskap, grisar och fågel att tillämpa regelverken på. Eller är det verkligen så illa att det är helt okej att det till Sverige importeras alltmer kött och mjölkprodukter från djur som haft det sämre, bara de allt färre djuren i Sverige har det allra bäst? I så fall kallar jag återigen vårt handlande för dubbelmoral och hyckleri. Låt oss jämföra livsmedelproduktionen och fordonsindustrin, två tunga branscher i Sverige av ungefär samma omfattning. För fordonsindustrin är regeringen tydlig, ingen tvekan där. Den ska bevaras och utvecklas, vara konkurrenskraftig och tillväxa. Regeringen jobbar nära industrin och fackförbunden, har en gemensam agenda, tar gemensamma tag. Titta på Trollhättepaketet! Ingen tvekan där, och det är bra. Även jordbruksnäringen har faktiskt angivit mycket stora visioner. Men för livsmedelsproduktionen värjer sig jordbruksministern. Det är väl bekvämast så. Det ställer inte så stora krav. Tänk om vi bytte mål, att fordonsindustrins mål skulle vara en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar produktion, oavsett hur stor den är. Låter det inte lite bekvämt och passivt? Det ställer kanske inga större krav på vare sig näring eller regering. Den kan ju halveras. Konsumenterna efterfrågar mest thailändsk kyckling och argentinskt nötkött, då får det väl bli så då. Jämför med att livsmedelsproduktionens mål skulle vara att dess ställning ska bevaras och utvecklas, vara konkurrenskraftig och tillväxa. Det vore en annan kraft. Fundera lite över det här, jordbruksministern. Är det verkligen okej att världens bästa matproduktion backar och flyttar utomlands? När det gäller verkligheten för livsmedelsproduktionen, har vi verkligen samma bild? Rader av rapporter, tyvärr visar de entydiga siffror med lönsamhet i botten. Produktionen minskar. Jordbruksverket, Livsmedelsekonomiska institutet, LRF-konsult ger en entydig bild, tyvärr: Svensk livsmedelsproduktion står sämre rustad, blir allt mindre konkurrenskraftig och får allt sämre marginaler. Detta leder ju till minskning och utflyttning. Om detta är verkligheten och om vi vill förändra den, varför tas inga nya kraftfulla grepp med samma glöd som för andra basnäringar och basindustrier? Alltså: Tydligare, kraftfullare mål! Inse verkligheten! Det går åt fel håll. Det måste vi ändra. Därför måste kostnadsbilden för jordbruket sänkas i alla led. Jag är övertygad om, jordbruksministern, att kraftfulla gemensamma ansträngningar från näringen, myndigheterna och regeringen måste till, gärna genom en handlingskraftig kommission med ett starkt mandat som tillsätts omgående. Näringen kan göra mycket mer, är i full gång, behöver support. Skatter och avgifter måste ned, måste anpassas till vår omvärld. Miljö- och djurskyddsregler ska finnas, vi ska ligga i täten, men man måste se över och förenkla.
Sven Gunnar Persson (Kd)
Anf. 7 Sven Gunnar Persson (Kd)
Fru talman! Jordbruksministern säger att hon är mycket medveten om vad det är som händer. Därför blir det än mer beklämmande med den låt-gå-attityd som präglar hennes svar. Jag roade mig med att kika på regeringsförklaringarna bakåt i tiden. År 1996 säger statsministern att jordbruket är en framtidsnäring. År 1997 är jordbruksnäringen avgörande för landsbygdsutvecklingen. År 1998 gör aktiva konsumenter lantbruket till en framtidsnäring. År 1999 är jordbrukets utveckling som näring en tillgång i den ekologiska omställningen. Sedan upphör talet om jordbruksnäringen som framtidsnäring. Varför, jordbruksministern, är inte engagemanget kvar? Varför finns det inte längre möjlighet att uttrycka att jordbruket är en framtidsnäring? Man vill satsa mer på andra områden. Det här är inte prioriterat. Det är precis som Staffan Danielsson påpekar. På sex andra områden har man strategiska samarbeten, överläggningar med forskningsinstitutioner och branscher för att utveckla arbetet, ta marknadsandelar och få en växande produktion i Sverige - men inte här. Varför? Ser ministern jordbruket som en strategiskt viktig framtidsnäring för Sverige? Vilka initiativ är hon villig att ta för att det ska bli en växande näring? Är det inte möjligt att sammankalla ledande företrädare för näring, fack, forskningsinstitutioner, samhällets olika grupper i politiken för att ha liknande överläggningar som inom andra viktiga strategiska framtidsbranscher?
Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Anf. 8 Catharina Elmsäter-Svärd (M)
Fru talman! För vissa är jordbrukspolitiken genomensam inom EU, och det är bra. Men det finns fortfarande svenska särregler som faktiskt missgynnar och fördyrar. Det är de vi har makt och befogenhet att göra någonting åt och ta bort. Fru talman! Jag undrar om det här rentav ligger i själva synen, i grundtanken, hos regeringen och samarbetspartierna. Bonden i dag ses som en potentiell miljöbov, och hans eller hennes verksamhet ses som en miljöfarlig verksamhet. Ändå har vi i dag ett mycket mer miljömedvetet kunskapsjordbruk än tidigare. Det finns en syn i dag hos regeringen att ju mindre desto bättre, ju mer extensiv desto bättre. Den stora anses som farlig och skadlig - fastän den lägger grunden för den livsmedelsproduktion vi har i dag och är en viktig bas för vår förädlingskedja. De ställer hårda krav, i världsklass, på både miljö och djuromsorg. De har dessutom råd att vara lönsamma. Varför ställer ministern dessa mot varandra? Vi behöver ett aktivt jordbruk i Sverige för att också ha ett mänskligt liv på landsbygden. Varför envisas man med att ha fokus bara på produktionsform? Det är en viktig signal som inger framtidstro till alla dem som faktiskt vill fortsätta att vara aktiva jordbruksföretagare. Om inte ministern inser detta behövs det verkligen en annan regering som i allians är beredd att verka för företagande. Det ska vara en regering där åtminstone jag är beredd att gå in med ett ledarskap som stärker företagare i allmänhet och våra svenska bönder i synnerhet.
Ann-Christin Nykvist (S)
Anf. 9 Ann-Christin Nykvist (S)
Fru talman! Jag tycker att Staffan Danielsson biter sig fast vid produktionsmål. Det är att ta långa kliv tillbaka. Det är inte så vi kan se på utvecklingen av branschen. Vi har en framtid i det svenska jordbruket. Det är en framtidsbransch. Det är inte så att man i olika satsningar i tid kan räkna upp alla branscher. Tittar man på vilka branscher som är uppräknade i de strategiska satsningarna finns det kopplingar till livsmedelssektorn och en utveckling av livsmedelssektorn. Det är sådant som ger oss komparativa fördelar och ligger i det som är spännande inför framtiden. Jag håller med om att vi måste vara väldigt uppmärksamma på kostnadsbilden inom svenskt jordbruk. Många jordbruksföretag har problem med lönsamheten. Jag har i mitt svar redovisat ett antal åtgärder som regeringen vidtar och kommer att vidta när det gäller skatter, att förenkla för företagen och på olika sätt stötta inriktningen på produktionen. Allt ligger inte hos det allmänna. Företagen själva har ett ansvar och också möjligheter att vidta åtgärder för att öka sin lönsamhet. De studier vi har gjort visar att vi kan bli bättre på företagande. Det är stora variationer i lönsamheten bland jordbruksföretag med samma yttre förutsättningar. Det beror på att man hanterar företagandet på olika sätt. Vi kan minska våra kostnader när det gäller investeringar. Vi har jämfört med Danmark och tittat på hur vi bygger. Om vi lyfter bort det som är ökade kostnader på grund av miljöregler och regler för djurhållningen ser vi att danska företag har ett annat förhållningssätt när det gäller att bygga. Både åtgärder från det allmännas sida och åtgärder som näringen själv kan vidta påverkar kostnaderna, och det ska vi arbeta med. Det låter som om Sven Gunnar Persson inte lyssnar på vad jag säger när det gäller engagemang och hur vi ska satsa på jordbruket. Jag tycker att jag har svarat på allt det som du tar upp. Det är ingen låt-gå-attityd. Det finns tydliga åtgärder när det gäller att öka konkurrenskraften, att få den levande landsbygden. Där kommer jag in på det som Catharina Elmsäter-Svärd tog upp, att få ett företagande och stimulera utveckling av ny verksamhet. Det som händer i landsbygdsutvecklingen med bas i areella näringar är spännande. I dag lägger regeringen fram en skrivelse på riksdagens bord för att visa vad vi ytterligare kan göra för att få den småskaliga livsmedelsproduktionen att bromsa. Det är ett ben i jordbrukspolitiken. Jag säger inte att vi bara ska ha småskalig livsmedelsproduktion. Vi behöver alla företag inom sektorn, men det här är något som skapar förutsättningar för sysselsättning på landsbygden och en diversifierad verksamhet. Regeringen gör tydligt vad vi vill göra för att underlätta för företagande, göra regelverket mer flexibelt. Det kan handla om slakt, köttbesiktning eller avgifter. Vi vidtar åtgärder för att det ska vara lättare för företagen att nå sin marknad - att nå kunden. Man säger att jag gömmer mig bakom konsumenterna. Ja, det är väl klart att konsumenterna måste vara i centrum. Det är viktigt att vi gör tydligt för konsumenterna att svensk mat har mervärde. Det gör vi på olika sätt.
Staffan Danielsson (C)
Anf. 10 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Jag och många andra har i flera decennier hävdat att de gröna näringarna med bland annat jordbruk och livsmedelsindustri är framtidsnäringar. Att förnybart varje år producera det materiellt sett viktigaste som människan behöver, mat och energi, kommer att bli en lysande affär för landet och företagarna vartefter som världens människor blir alltfler och de fossila energireserverna sinar. Här kan jordbruksministern och jag vara överens. Den nu snabbt expanderande förnybara drivmedelsmarknaden kommer självfallet att snabba på tidpunkten när det blir brist i stället för överskott. Växtodlingen är på väg, och det kan gå rätt snabbt. Men framför allt för animalieproduktionen är läget mycket bekymmersamt, och det kan ta ett antal år innan det lyfter rejält. Då får vi inte börja från scratch med till exempel 25 % självförsörjning och ett fåtal livsmedelsindustrier. Därför måste jordbrukets konkurrenskraft öka från den bottenplacering som vi faktiskt har i dag i EU. Visst kan näringen göra en del, men staten kan göra mycket mer också. Därför måste de tre åtgärder jag föreslår snarast till. De generellt bättre villkoren för småföretagare mäktar tyvärr inte en socialdemokratisk regering med. Det får anstå ett år. Men sänkta kostnader i alla led snarast är ett måste. För att ingjuta mod så att framtidens animalieproducenter vågar ta stor risk och investera behövs visioner och klara samhällsmål för vad Sverige vill med sin livsmedelsproduktion. Det behövs snabbt en kostnadskommission - konkurrenskraftskommission. Sven Gunnar Persson pekade på regeringsförklaringen. Det är rätt talande. Det var tydliga framtidsnäringar och visioner i slutet av 1990-talet. Nu sägs det att krav och kontroller ska öka, säker mat och miljöhänsyn ska prioriteras oavsett hur näringen utvecklas till sin storlek. Det säger i alla fall någonting om var fokus ligger. Jag vill att regeringen ska ha ett mycket bättre fokus på att utveckla basnäringen. Jag ser fram emot att en ny borgerlig regering kan ta tag i frågan och göra saker.
Ann-Christin Nykvist (S)
Anf. 11 Ann-Christin Nykvist (S)
Fru talman! Jag håller med Staffan Danielsson om att jordbruket på olika sätt är en framtidsnäring. Vi behöver ett konkurrenskraftigt jordbruk. Vi ska se till att vi har en primärproduktion som ger en råvara till vår livsmedelsindustri. Jag ser också att jordbruket kommer att ha en central roll när det gäller att få den hållbara utvecklingen, och då handlar det inte bara om att använda våra arealer för att producera mat utan också om att producera förnyelsebar energi. Jag tror att det finns en mycket stor potential där. Jordbruket, de areella näringarna, har också en mycket stor potential när det gäller att bevara och utveckla den levande landsbygden. Ja, vi ska ha visioner. Och jag tycker att vi har visioner för hur vi vill utveckla jordbruksnäringen. Men jag menar att vi inte ska gå tillbaka till de produktionsmål som Staffan Danielsson talade om. Vi behöver inte den typ av kommission som Staffan Danielsson beskriver. Det är klart att vi från regeringens sida arbetar ihop med olika intressenter. Vi arbetar ihop med näringen och med olika experter. Vi lägger pengar på forskning inom den här sektorn - jag angav siffror i mitt interpellationssvar. Det är ett sätt att få den kunskap man behöver och också utveckla näringen så att vi ska kunna ha ett konkurrenskraftigt jordbruk för en hållbar utveckling.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.