Uranbrytning i Sverige
Interpellation 2010/11:241 av Nordin, Lise (MP)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-03-02
- Anmäld
- 2011-03-02
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2011-03-16
- Sista svarsdatum
- 2011-03-16
- Besvarad
- 2011-04-12
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 2 mars
Interpellation
2010/11:241 Uranbrytning i Sverige
av Lise Nordin (MP)
till närings- och energiminister Maud Olofsson (C)
De senaste åren har flera företrädare för regeringspartierna gjort uttalanden om eventuell uranbrytning i Sverige. Uttalandena har gett mycket olika bilder av vad som är regeringens ståndpunkt om uranbrytning. Två exempel följer här:
På frågan om uranbrytning i Sverige sade statsminister Fredrik Reinfeldt, M, i en tv-intervju i september 2009: Förlängs då kärnkraftsparentesen så kan det vara intressant att också titta på urantillgångar. Och vidare: Jag tycker att det är logiskt givet om man förlänger kärnkraftsparentesen att man inte utesluter det [uranbrytning i Sverige]. Uttalandet har allmänt tolkats som att statsministern öppnar för uranbrytning.
I valrörelsen uttalade miljöminister Andreas Carlgren, C, ett tydligt motstånd mot uranbrytning i Sverige. I ett pressmeddelande den 15 september 2010 sade miljöministern: En röst på Centern på kommun‑, landstings- eller riksdagsnivå är en röst för ett nej till uranbrytning.
Många orter i landet som är berörda av uranprospektering vill veta om uranbrytning kan bli aktuell. Att inte ge besked innebär falska förhoppningar både hos människor i de berörda orterna och hos de utländska företag som tror att de kan få bryta uran i Sverige. För varje år har intresset ökat från utländska bolag att få söka och bryta uran i Sverige. Det finns i dag över 200 tillstånd för prospektering i Sverige. Det faktum att dessa företag investerar miljontals kronor i att prospektera efter uran talar sitt tydliga språk att de gör bedömningen att brytningen kan bli aktuell. En död hand har lagts över många orter som lever med osäkerheten om uranbrytning kommer att bli aktuell i framtiden. De önskar besked om regeringens ståndpunkt.
Vad avser närings- och energiministern att göra för att förhindra att uranbrytning kommer till stånd i Sverige?
Debatt
(17 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:241
Webb-tv: Uranbrytning i Sverige
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:86 Tisdagen den 12 aprilProtokoll 2010/11:86 11 § Svar på interpellation 2010/11:241 om uranbrytning i Sverige
Protokoll från debatten
Anf. 16 Maud Olofsson (C)
Fru talman! Lise Nordin har frågat mig vad jag avser att göra för att förhindra att uranbrytning kommer till stånd i Sverige.
För uranbrytning finns en omfattande tillståndsprocess som vi är bundna av. Riksdagen har beslutat om en minerallag som bland annat omfattar uran. Flera andra lagar ska också tillämpas i samband med en eventuell ansökan om tillstånd för utvinning av uran.
Anläggningar för brytning av uranhaltigt material omfattas av krav på obligatorisk tillåtlighetsprövning av regeringen enligt 17 kap. 1 § miljöbalken. Regeringen får tillåta verksamheten endast om kommunfullmäktige har tillstyrkt detta. Den avgörande makten ligger på lokal nivå i varje kommun, vilket jag tycker är en bra ordning.
Det är regeringens uppfattning att vi har ett starkt och tydligt regelverk för hantering och utvinning av mineral. Jag anser att lagstiftningen både ger möjligheter till utveckling av nödvändiga kunskaper om vad som finns i vår berggrund och ställer skarpa krav - inte minst miljömässigt - på vad som ska uppfyllas i en tillståndsprocess.
Anf. 17 Lise Nordin (Mp)
Fru talman! Jag tackar närings- och energiminister Maud Olofsson för svaret på min interpellation om uranbrytning i Sverige. Ministern hänvisar i sitt svar till det regelverk som i dag finns för uranbrytning. Problemet är att dagens regelverk tolkas på olika sätt. Det är därför jag och Miljöpartiet vill se ett förtydligande. De utländska företag som söker uran och berörda kommuner behöver få besked om vad det är som gäller.
Regeringsrepresentanter har också gjort olika uttalanden om eventuella ändringar i regelverket för uranbrytning. Mitt under valrörelsen i höstas meddelade Centerpartiet att man vill ha skärpt lagstiftning för att hindra uranbrytning om nuvarande regler inte räcker. Statsminister Fredrik Reinfeldt och Folkpartiets energipolitiska talesperson Eva Flyborg har båda sagt att de är positiva till framtida uranbrytning i Sverige.
Det duger inte längre att regeringsrepresentanter ger olika besked om uranbrytning i framtiden beroende på vem som frågar eller var man befinner sig. Det skapar falska förhoppningar både hos utländska företag som i dag söker uran i Sverige och hos människor som är mycket oroliga i berörda kommuner.
Näringsminister Maud Olofsson borde se värdet av att ge företagen tydliga spelregler för vad som gäller.
I British Columbia i Kanada har man nyligen beslutat att förbjuda uranbrytning med motiveringen att man vill ge tydliga besked till både befolkning och företag.
Vad är det för näringspolitik att ge de utländska företag som i dag söker uran i Sverige falska förhoppningar om uranbrytning om regeringen anser att uranbrytning i Sverige inte kommer att eller bör ske?
Anf. 18 Jonas Sjöstedt (V)
Fru talman! Näringsministern! Uranbrytning är en mycket miljöfarlig verksamhet. Den alstrar stora mängder avfall som har miljökonsekvenser för generationer framöver. Det finns också stora arbetsmiljöproblem i samband med uranbrytning. Nyligen har exempelvis det australiska elektrikerförbundet uppmanat sina medlemmar att sluta arbeta i urangruvor. De kallar uranet för vår tids asbestos.
Det Maud Olofsson gör i sitt svar på denna mycket viktiga fråga är att beskriva det regelverk som redan finns. Jo, det är klart att det finns en miljöprövning. Det är klart att det ska fattas beslut. Vi vet alla att det finns ett kommunalt veto. Men det är inte att ha en politik. En politik är att ha en åsikt. Vill man ha uranbrytning i Sverige, eller vill man inte ha uranbrytning i Sverige? Det är det som interpellationen syftar på, och det är också det som jag skulle vilja ha reda på och som jag tror att många väljare skulle vilja ha besked om. Vad är regeringens hållning? Vill man ha uranbrytning i Sverige, eller vill man inte ha uranbrytning i Sverige?
Vi kan se att regeringen verkar dra åt lite olika håll. Fredrik Reinfeldt har sagt i intervjuer att han inte utesluter svensk uranbrytning. Jan Björklund säger, föga förvånande, att han är för svensk uranbrytning. Frågan är: Vilken är regeringens politik? Det måste ju finnas en regeringspolitik i en sådan här viktig och avgörande miljöfråga.
Det man kan konstatera redan nu är att regeringen har en mer positiv hållning till uranbrytning än de rödgröna partierna. Vi skulle tydligt ha sagt att regeringen inte hade tillåtit uranbrytning i Sverige om vi hade haft en rödgrön regering. Det var i själva verket ett av våra vallöften. Men denna regerings mer positiva syn på uranbrytning har lett till den våg av uranprospektering som nu pågår, inte minst i Västerbotten och i Jämtland. Det är klart att de stora prospekteringsföretagen inte skulle ha gett sig in i detta om de inte hade räknat med att man en dag skulle kunna bryta uranet. Det är uppenbart att det är detta budskap som sänds ut från regeringen: Vi kan tänka oss en framtida uranbrytning. Jag menar att väljarna har rätt att få ett svar.
Det som komplicerar frågan lite är att Sverige självt inte kontrollerar det uran som bryts i landet om vi väljer att bryta uran. I Euroatomfördragets artikel 52 ges EU en optionsrätt över det klyvbara materialet. Jag skulle vilja höra hur ministern ser på optionsrätten. Om det bryts uran i Sverige - kan vi då avgöra vem som får använda uranet i slutändan?
Anf. 19 Jens Holm (V)
Fru talman! Jag tycker att detta är en otroligt viktig debatt. Den är viktig i synnerhet i ljuset av att det kan byggas tio nya kärnkraftsreaktorer i Sverige tack vare de borgerliga partiernas energiöverenskommelse.
Om man öppnar upp för tio nya reaktorer tycker jag att man också ska vara ärlig och ge besked om varifrån uranet ska tas. Ska Sverige fortsätta att importera uran ifrån andra länder eller ska vi öppna upp för brytning i Sverige? Jag tycker att en närings- och energiminister borde ha någon form av svar på detta.
Som det sades här tidigare har andra ledande borgerliga företrädare redan satt ned foten i frågan. Jan Björklund vill ha uranbrytning i Sverige. Jag tolkade även Fredrik Reinfeldts besked i valrörelsen som att han var för det. Nu tycker jag att Maud Olofsson får ta och komma upp och ge besked i frågan!
Anf. 20 Helena Lindahl (C)
Fru talman! Lise Nordin frågade om Centerpartiets hållning och om vi säger en sak i valet och en annan sak nu. Jag tycker egentligen att vi har varit ganska glasklara hela tiden: Vi är emot uranbrytning. Men de lagar och regler som gäller har räckt i alla år. Det har inte fattats några beslut som öppnar en enda millimeter för uranbrytning i Sverige. Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Vi har inte ändrat uppfattning.
Nu verkar det som att vi har en överenskommelse med Socialdemokraterna om en översyn av minerallagen. Det välkomnar jag. Jag tror att det är bra att stärka markägarnas och kommunernas villkor och att de får komma in tidigare i processen. Det kommer att ge dem ännu mer inflytande.
Det finns verktyg i dag. Jag tror att vi ska vänta och se vad de ger innan vi börjar säga att vi ska gå så långt som till ett förbud. Vi har också sagt att om detta inte räcker får vi titta över det en gång till.
Jag vet att Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger nej till uranprospektering. Jag kan tycka att det är lite problematiskt. Där får ni inte stöd av Socialdemokraterna. Om man tar upp en borrkärna kan man inte på förhand säga vad man får upp och om det finns uran med när man provborrar. Om man förbjuder det tar man också upp någonting som är förbjudet. Det är en svår ekvation. Det är aldrig fel att se vad som finns i backen. Sverige är världsledande på just prospektering av mineraler. Det är inte bara av ondo.
Andreas Carlgren har sagt att kärnkraften är en parentes. Jag skulle vilja säga att jag håller med om det. Det pågår nu kraftfulla satsningar på alternativ energi. Vi säger nej till statliga subventioner av ny kärnkraft. Vi har en översyn på gång av minerallagen på gång, som jag nämnde tidigare. Vi har det kommunala vetot och i och med det en tuff miljölagstiftning.
Jag tror alltså inte att vi behöver vara oroliga för uranbrytning. Jag tror inte heller att kärnkraften har en framtid hur länge som helst. Däremot skulle jag hellre vilja lyfta fram de gröna frågorna och satsningen på den gröna energin som jag är otroligt stolt över att Centerpartiet har varit med och bidragit till i och med energiöverenskommelsen med våra allianspartier.
Anf. 21 Hans Rothenberg (M)
Fru talman! Statsrådet! I diskussionen om uranbrytning och ingrepp i naturen förekommer ofta påståenden om att det blir fruktansvärda sår i naturen och oreparabla ingrepp. Det sägs att arbetsmiljön är betydligt sämre när man bryter uran än annan mineral.
Då ska vi komma ihåg att uran är vanligt förekommande. Det finns nästan överallt på jorden. Det finns ofta i kombination med andra tungmetaller och gifter. De flesta berg- och jordarter innehåller uran. De innehåller också torium och kalium, men oftast i låga koncentrationer. I Sverige finns de rikaste fyndigheterna av uranhaltigt skiffer i Billingen med ca 300 gram per ton malm, det vill säga 0,03 procent. De högsta halterna finns i några få fyndigheter i Kanada. Där är koncentrationen 20 procent. För närvarande brukar man från industrin betrakta halter på minst 0,1 procent som det som är ekonomiskt intressant att utvinna. I Sverige är den högsta koncentrationen alltså 0,03 procent.
Uranets och radonets sönderfallsprodukter i marken ger en stråldos på ca 1 millisievert per år i Billingen och upp till 8 millisievert per år i Sverige. Om vi jämför med befolkade områden i Iran och Brasilien är bakgrundsstrålningen där mellan 60 och 200 millisievert per år - utan att några larmrapporter om cancer eller andra sjukdomar har kommit.
Fru talman! Man kan förstöra naturen på många sätt. Man kan förstöra naturen genom att bryta mineraler eller torv eller genom att skapa vattenkraftsanläggningar. Man kan skada naturen genom att bryta uran men också genom att bryta arsenik och koppar, vilket också ger avsevärda problem för dem som arbetar med detta och även i naturen. Men det är ingen annorlunda hantering att bryta mineralet uran än att bryta något annat mineral. Man gräver inte på något annat sätt. Man hackar inte sönder mineralet på plats på något annat sätt när det gäller uran än något annat mineral.
Det finns mycket uran i vanlig granit. I Bohuslän är det trots allt inte så mycket uran att det finns någon som helst anledning att avråda badande, fiskenäringen och boende i Bohuslän att hålla sig borta från dessa platser. I Sverige har vi gott om uran, men det är låga halter urankoncentrat. Det finns placerat i Västergötland och i fjällkedjan precis som på så många andra platser på jorden.
De stora miljömässiga konsekvenserna beror på att de platser i Sverige där uran finns också är förknippade med natursköna områden, områden där vi har nationalparker och andra värden att ta vara på. Det är problemet. Problemet är inte att man bryter uran på ett farligare sätt eller att det blir större sår i naturen.
Anf. 22 Carina Adolfsson Elgesta (S)
Fru talman! Anledningen till att jag begärde ordet i den här debatten är att Socialdemokraterna omnämndes vid flera tillfällen av flera talare, bland annat Centerpartiets Helena Lindahl. Jag tycker att det är viktigt att mycket tydligt poängtera två saker.
En socialdemokratisk regering kommer aldrig att acceptera uranbrytning. När vi hade regeringsinnehavet markerade vi detta oerhört tydligt och beslutade om det. Det fanns vissa antydningar i debatten om att det kunde bli på något annat sätt.
Med anledning av den överenskommelse som vi socialdemokrater nu har angående en översyn av minerallagen vill jag säga att det inte alls handlar om uranbrytning, inte för en sekund. Jag tycker att det är viktigt att markera detta. I det här fallet handlar det om prospektering, och det är någonting annat. Den här översynen kommer exempelvis också att titta på information till markägarna där det har visat sig finnas brister.
I ministerns svar står det att regeringen får tillåta verksamheten endast om kommunfullmäktige har tillstyrkt det. Det tål att funderas över om inte uranbrytning trots allt är en nationell angelägenhet och inte bara kommunernas angelägenhet. Om man läser ministerns svar i sin helhet kan det kännas som om uranbrytning inte är så tydligt avstyrkt som vi i Socialdemokraterna skulle önska.
Anf. 23 Maud Olofsson (C)
Fru talman! Låt mig börja med energiöverenskommelsen. I den står det att vi ska minska beroendet av kärnkraften. Det står ingenting om att vi ska byta ut tio reaktorer. Jag vet att Vänsterpartiet gärna vill tolka det på det sättet. Det står att det finns möjlighet att byta ut reaktorer utan statliga subventioner. Jag tror inte att någon som är seriös i debatten tror att vi kommer att ha tio nya reaktorer utan statliga subventioner. Dessutom har det inte kommit in någon ansökan, så vi vet inte heller hur intresset är. Det är därför som omställningen till det förnybara är så viktig.
Uranfrågan väcker mycket känslor. En del är befogade och en del beror mer på okunskap. Det finns en del som späder på de här känslorna.
Jag tror att det är mycket viktigt att vi har en generell lagstiftning. Om man försöker peka ut olika mineraler och säga att för den här har vi en regel och för den här har vi andra regler, tror jag att vi är väldigt illa ute. Vi har en generell lagstiftning som är mycket tuff. Den har en väldigt stark kontroll särskilt när det gäller miljökonsekvenser, och det är rimligt oavsett vilka mineraler vi ska bryta.
Till det har vi ett kommunalt veto när det gäller uranbrytning. Vad Centerpartiet anbelangar är det väldigt tydligt. Vi har motionerat ute i de här kommunerna om att man ska uttrycka det kommunala vetot. Men precis som Helena Lindahl så förtjänstfullt säger har vi en generell lagstiftning, och jag menar att den räcker för att ha kontroll på detta. Med det är jag nöjd. Det är regeringens uppfattning att den lagstiftning som vi har nu fungerar väl.
Sedan vill jag ta upp frågan om förprospektering. Jag tycker att det är en viktig del. Om man säger att man ska ta bort möjligheterna att prospektera kring uran, vad säger man då? Jo, man säger: Stäng igen gruvindustrin! Det är precis det man säger, Jonas Sjöstedt. Kom hem till Västerbotten och tala om att så fort man tar upp borrkärnan och hittar uran ska man avbryta allting! Om man hittar uran får man inte säga det.
Det är att lägga en död hand på svensk gruvindustri som nu växer så det knakar och skapar jobb i norra Sverige som aldrig någonsin tidigare. Det är populistiskt och urenkelt att säga: Stoppa prospektering av uran! Men hur i all världens namn ska man kunna kontrollera det när man sätter borren i marken eller när man får upp borrkärnan? Det enda som kommer att hända är att de inte anger att de söker efter uran eller säger att de inte har hittat något. Att förhindra och minska möjligheterna till prospektering på det här sättet tycker jag inte är ansvarsfullt. Jag tycker att Jonas Sjöstedt ska prata med sina gruvarbetarkompisar uppe i norra Sverige och tala om för dem att deras jobb är hotade om han får fortsätta att driva den här politiken.
Därför tycker jag att det hedrar Socialdemokraterna att de inser allt detta. De inser vilken risk det är att börja jobba med prospekteringsfrågan. Det tycker jag att de ska ha ett erkännande för.
Jag tror att det är mycket viktigt att vi gör den här energiomställningen framöver. Den minskar beroendet av kärnkraften. Det finns ingenting som tvingar Sverige att göra någonting. Det viktiga är att miljökraven finns där mycket tydligt. Vi ska inte ha någon verksamhet som skadar miljö och människor. Det är en generell lagstiftning som vi har.
Sist men inte minst tycker jag att det är viktigt att ge rätt information till människor. Vi har en lagstiftning som garanterar människors säkerhet och dem som jobbar i gruvnäringen allt detta. Det är en självklarhet. Oavsett om man propagerar för kärnkraft eller om man är motståndare till den tror jag att man tycker att den lagstiftningen och den ingången är viktig.
Anf. 24 Lise Nordin (Mp)
Fru talman! Syftet med den här interpellationen var att få klarhet i vad som är regeringens ståndpunkt i frågan om uranbrytning. I den här debatten har vi redan hört väldigt olika uppfattningar, allt från Centerpartiets besked att man inte vill se någon uranbrytning i Sverige till Moderaternas Hans Rothenberg som säger att uranbrytning inte är så farligt. Jag tror att det behövs ett klargörande i de här frågorna.
Det Hans Rothenberg missar är att uran inte är som något annat mineral just därför att det är radioaktivt. Det är den stora utmaningen. Vi kan se var det bryts uran runt om i världen. Det är enbart i områden där det bor en ekonomiskt och demokratiskt svag befolkning, Uzbekistan, Namibia och delar av Kanada och Australien, men bara i de områden där det bor ursprungsbefolkning. Det är ett ganska tydligt tecken på att uranbrytning inte är en önskvärd verksamhet.
Sverige hade uranbrytning fram till 70-talet, bland annat i Skövde, men den verksamheten avbröts just för att den lokala opinionen emot blev så stark och för att man såg att man fick stora miljöproblem och problem med grundvattnet.
Det faktum att antalet undersökningstillstånd ökar för varje år talar sitt tydliga språk och visar att dagens regelverk inte räcker. Allt fler utländska företag gör bedömningen att uranbrytning kan bli aktuellt i Sverige. Att de här företagen investerar miljontals kronor i att söka efter uran visar också att de gör bedömningen att uranbrytning kan bli tillåten. De gör uppenbarligen en helt annan bedömning av dagens regelverk än vad Centerpartiet gör.
Hotet om framtida brytning har lagt en död hand över många orter runt om i Sverige. Allmänheten och politikerna i de berörda kommunerna delar inte Centerpartiets uppfattning att dagens regelverk ställer miljömässigt tillräckliga krav. Kostnaderna för att återställa området i Skövde har uppgått till hundratals miljoner kronor, och kommunen är i dag ganska frustrerad över att det är en yta som inte kan användas till någonting annat. Den är förstörd för flera hundra år framöver.
I Skövde och i många andra kommuner har samtliga partier gemensamt deklarerat att man inte tänker tillåta någon uranbrytning i Sverige. Det är ett centerpartistiskt kommunalråd i Skövde som leder kampen mot det utländska företaget Continental Precious Minerals. Det är tydligt att Skövde och de andra berörda kommunerna inte delar ministerns uppfattning att dagens regelverk duger. De vill gärna se ett tydligare regelverk där de kan säga nej till uranbrytning även i prospekteringsskedet. Om de inte gjorde bedömningen att det finns ett hot skulle de troligtvis inte lägga ned så mycket tid och engagemang på den ständiga kampen mot dessa utländska företag.
Närings- och energiminister Maud Olofsson sade i sitt inlägg att flera centerpartister motionerat om att utveckla det kommunala vetot även mot uranprospektering. Just den situationen är ett exempel på att Centerpartiet är splittrat i den här frågan, alltså hur man röstar i riksdagen när man har möjlighet att ge kommunerna veto mot prospektering och vad som sägs i de enskilda kommunerna. Det är uppenbart att det är dags för regeringen att presentera en samlad ståndpunkt om hur man ser på möjligheterna till uranbrytning i Sverige.
Anf. 25 Jonas Sjöstedt (V)
Fru talman! Vi för nu en debatt där näringsministern och Centerpartiet återigen undviker att svara på frågan om man vill ha uranbrytning i Sverige eller inte. Vad händer om alla regler är uppfyllda, alla tillstånd finns och kommunen inte har sagt nej? Blir det uranbrytning då? Det är den frågan vi ställer, men vi får inte något svar på den. Vi kan dock för egen del svara att om vi hade haft en rödgrön regering i Sverige hade det inte blivit någon uranbrytning. Detta hänger naturligtvis även samman med kärnkraftens framtid. Vill man, som den nuvarande regeringen, öppna för tio nya reaktorer finns det en logik i att också ta de miljörisker som uranbrytningen innebär i det egna landet. Om man är beredd att avveckla kärnkraften kan man även tacka nej till uranbrytning.
Det handlar inte om all mineralprospektering, som Maud Olofsson låter påskina. Det handlar om prospektering efter uran, för man anger vilken mineral man prospekterar efter, och det vet Maud Olofsson också.
När det gäller miljöriskerna menar jag att Hans Rothenbergs inlägg, kanske oavsiktligt, pekar ut de miljörisker som faktiskt finns. Vi har exemplet Billingen i Sverige, och som Lise Nordin så riktigt påpekade är det en miljökatastrof som kostat hundratals miljoner kronor. Som Hans Rothenberg mycket riktigt påpekar förekommer uran ofta i låg halt i Sverige, vilket innebär mycket omfattande ingrepp i naturen när man ska ta ut malmen. Dessutom sker det i kombination med "andra tungmetaller och gifter". Helt riktigt är det fråga om mycket farligt avfall som dessutom är radioaktivt, vilket Rothenberg glömde att nämna. Det handlar alltså om en verksamhet med mycket stora miljörisker.
Jag beklagar att vi inte får något svar från regeringen i denna mycket känsliga fråga. Jag skulle ändå vilja återkomma till ytterligare en fråga som jag ställde. Det gäller Euratom. Hur tolkar ministern Euratomfördragets artikel 52? Är det inte så att vi inte ens bestämmer över det uran som bryts i Sverige, om vi väljer att bryta det?
Anf. 26 Jens Holm (V)
Fru talman! Om man lyssnar på andra företrädare för regeringen talar de om tio nya reaktorer i och med energiöverenskommelsen. De talar ganska entusiastiskt om de tio nya reaktorerna. Till exempel gör Jan Björklund ofta det. När Maud Olofsson talar låter det helt annorlunda.
Det är intressant när Maud Olofsson talar om energiöverenskommelsen och att det inte ska vara några som helst statliga subventioner till kärnkraften. Det är bra. Jag fick dock inte svar på min tidigare fråga om de 70 miljoner kronor som Sverige gått i borgen med som ett direkt stöd till den franska kärnkraftsforskningen. Det gjordes uppenbarligen som en gentjänst för att anläggningen ESS etablerades i Lund.
Då kanske Maud Olofsson kan dementera Sveriges Radios
Ekot
, som i början av april berättade om dessa 70 miljoner kronor, eller, om
Ekot
inte hade fel, förklara varför man gått in med stödet till fransk kärnkraftsforskning. Är inte det en form av statlig subvention till just kärnkraften, det som man inte skulle ge?
Anf. 27 Helena Lindahl (C)
Fru talman! Carina Adolfsson Elgestam nämnde någonting i stil med att uranbrytning är en större fråga än att bara gälla dem som bor på orten. Ska jag tolka det som att Carina Adolfsson Elgestam är emot kommunalt veto? Är det inte skäligt att de som bor i Arvidsjaur ska få bestämma vad som händer i Arvidsjaur?
Låt mig upprepa: Vi har en energiöverenskommelse. Det kanske inte är så många i kammaren som förstått vad det innebär. Det innebär stora satsningar på grön energi, betydligt mycket större än någonsin tidigare. Vi har det kommunala vetot, vi har en stark miljölagstiftning och vi har inga statliga subventioner. Jens Holm nämner det bara flyktigt. Jag tycker att det är rätt stort att säga att vi inte ska ha några statliga subventioner. Jag anser att det absolut försvårar nybyggnation av kärnkraft.
Mycket tid läggs ned på prospektering av många mineraler, men bara ett fåtal resulterar i gruvdrift. Det kanske man också ska komma ihåg. Jag tror inte att vi med den lagstiftning vi har i dag behöver oroa oss så mycket för kärnkraftens framtid.
Jag betonar igen: Centerpartiet vill inte ha uranbrytning. Det är ett tydligt svar både till Jonas Sjöstedt och till Lise Nordin. Det låter lite grann på er som att vi har öppnat upp för uranbrytning. Det har vi inte. Låt mig upprepa det som jag sade tidigare, nämligen att inga beslut har fattats som på något enda sätt öppnar upp för uranbrytning i Sverige.
Anf. 28 Hans Rothenberg (M)
Fru talman! Statsrådet! Det är uppenbart att en debatt i riksdagen om uranbrytning också innebär att man vädrar känslor, känslor som jämställs med argument och fakta. Frågan om uran är laddad på många sätt och vis. Det handlar framför allt om uranets användning, om att uranet används till kärnkraft. Det är själva fokus i den här diskussionen och anledningen till att den över huvud taget kommer upp.
Jag kan ha stor respekt för de partier som är helt emot kärnkraft, som säger att vi ska stänga igen kärnkraftverken så fort som möjligt. Men då ska man vara klar över att Sverige inte heller ska importera uran. Vi ska inte importera uran och transportera det på ett kanske mer riskabelt sätt över världens hav än vad det skulle innebära att ha det någorlunda närproducerat. Det gör att frågan för Socialdemokraterna blir lite mer komplicerad. Vill man ha kakan och äta den får man också fundera över var man ska baka den.
Att försvåra prospektering av uran innebär att man även försvårar prospektering av andra mineraler. När man söker efter andra mineraler hittar man uran, och söker man efter uran hittar man andra mineraler. När man har prospekterat och eventuellt brutit mineraler ska man städa upp efter sig. Det har man inte gjort med särskilt stor framgång i Kiruna kan vi konstatera efter att ha gjort diverse besök där. Man ska städa upp efter sig. Det gjorde man inte på 70-talet i Billingen.
Det handlar inte om ifall uran är farligare än andra mineraler. Det handlar om att inte vilja. Den här debatten är knappast huggen i sten så vi lär få återkomma.
Anf. 29 Carina Adolfsson Elgesta (S)
Fru talman! Jag vill bara svara på den fråga som Helena Lindahl ställde till Socialdemokraterna.
Kommunalt självbestämmande är oerhört viktigt. Det ska vi naturligtvis ha. Men exempelvis energifrågor och behovet av tillgång till energi är en nationell angelägenhet. Det kan handla om kärnkraft och uranbrytning, som vi pratar om i dag. Det kan också handla om vindkraft. Vad gäller uranbrytning finns det anledning att fundera över om det enbart är kommunfullmäktige som ska äga rätten att säga nej. Det var det jag avsåg med att det kanske finns anledning till att det ska vara ett nationellt intresse.
Anf. 30 Maud Olofsson (C)
Fru talman! Som Carina Adolfsson Elgestam säger finns det ett nationellt intresse i detta. Det är därför vi måste ha generell lagstiftning, så att man vet vad man ska hålla sig till.
Som redan har sagts är uranhalten i vår skiffer väldigt låg. Den är lägre än vad man generellt säger behövs för att det ska vara brytningsintressant.
Det sades att antalet undersökningstillstånd ökar. Nej, tvärtom! År 2011 har vi inget undersökningstillstånd över huvud taget. Intresset minskar. Jag är ansvarig för myndigheten, så jag vet rätt väl vad det är för siffror. Det finns i dag ingen ansökan om uranbrytning, utan det finns på prospekteringshållet.
All gruvbrytning, oavsett vad det är, måste styras av stark miljölagstiftning, som jag sade förut. Det är viktigt för människor och miljön. Det spelar ingen roll vad det är för gruvbrytning vi ägnar oss åt.
Sverige bestämmer naturligtvis över sitt eget uran. Den diskussionen har vi haft också när det gäller råvarufrågorna på europeisk nivå. Det är klart att varje land måste bestämma över detta. Det gör också Sverige.
Jens Holm tar upp kärnkraftsforskning. Det som är aktuellt i detta sammanhang är att vi ger möjlighet för svenska studenter att studera säkerhet. Vi kommer att ha kärnkraft i vårt energisystem ett bra tag framöver, tror jag, och kommer då också att vara väldigt noga med säkerhetsfrågorna. Det handlar om grundforskning och om att stärka säkerhetskunnandet. Jag tror att det är ännu viktigare att vi kan den delen efter vad som hänt i Japan. Jag har varit ansvarig för Vattenfall och har sett brister i säkerhetskunnande inom den svenska kärnkraften. Så länge vi har kärnkraft ska den vara så säker som det bara går. Därför måste vi öka kunskapen.
Jag vill komma tillbaka till prospekteringsfrågan. Om det sägs att man inte ska få prospektera efter uran händer en av två saker. Det ena är att gruvföretagen säger: Vi prospekterar inte efter uran, men vi råkar hitta uran. Det andra är att de hittar uran men inte säger någonting. Det är så det funkar. Det går inte att borra i berggrunden och borra sig förbi det uran som finns där. Det säger sig självt. Jonas Sjöstedt är svaret skyldig till hela gruvnäringen. Vad är det du tänker säga till dem? Ni säger att ni kommer att förhindra deras möjligheter att expandera i Sverige.
Vi sitter och diskuterar råvaruförsörjning globalt och europeiskt. Norra Sverige, ja, nästan hela Sverige, skulle jag säga, är kanonintressant! Hela Barentsregionen är intressant ur ett råvaruperspektiv.
Vänsterpartiet säger att prospektering ska förbjudas. Det är det som sker i praktiken. Det var prospekteringstillståndet och den lagstiftning som infördes på 90-talet under den förra borgerliga regeringen som öppnade för all den gruvindustri vi har i Sverige i dag. Jag tittar framåt och lyssnar till de rapporter som SGU och andra ger. Vi har enorma möjligheter framöver! Men detta vill inte Jonas Sjöstedt höra talas om, för han är populist och säger att bara uranprospekteringen ska tas bort. Men det går inte med mindre än att företagen måste bluffa eller att man hittar någon ny sorts borrkärna som borrar förbi uranet. Någon sådan finns inte.
Man måste vara konsekvent och ha en stark och generell miljölagstiftning som tar hänsyn till miljö och människor och öppnar möjligheter för Sverige att bli en stark gruvnation. Jag tror att vi har enorma möjligheter att skapa jobb och tillväxt. Det ska vi också underlätta för i Sverige, men vi ska göra det med hänsyn till miljö och människor och se till att detta blir bra för hela Sverige.
Anf. 31 Lise Nordin (Mp)
Fru talman! Jag konstaterar att klyftan mellan regeringspartierna tycks öka i debatten. Hans Rothenberg har sagt att det är bättre att Sverige har uranbrytning än att vi importerar uran. Det är ganska långt från Centerpartiets besked att de inte vill ha uranbrytning i Sverige.
Vi har haft besök i näringsutskottet av riksdagens utredningstjänst, som visat att det i år finns fler aktiva tillstånd att söka uran än det tidigare funnits någonsin. Bakgrunden är förstås att priset på uran har stigit på världsmarknaden, vilket gör att det börjar bli ekonomiskt lönsamt att bryta uran i Sverige, trots att vi, precis som har sagts, har ganska låga halter av uran i vår malm.
Det är uppenbart att regeringen har svårt att enas. Jag kan förstå att man har olika ideologiska ståndpunkter i denna fråga. Det finns behov av att förtydliga Maud Olofssons tidigare ställningstaganden. På en fråga om hur Maud Olofsson ser på framtida uranbrytning i Sverige svarade hon: Det beror på om du frågar mig som partiledare eller näringsminister. Centerpartiet tycker inte om att uran bryts i Sverige. Men som näringsminister har jag ansvar för att följa de lagar och regler som riksdagen har satt upp.
Jag kan bara tolka detta uttalande som att Centerpartiet gör bedömningen att det med dagens regelverk finns en risk att det kommer till stånd uranbrytning i Sverige. Maud Olofsson har naturligtvis rätt i att hennes uppgift som minister är att följa gällande lagstiftning. Men ministern kan också ta initiativ eller stödja andras initiativ till att ändra lagstiftningen om man tycker att den är otydlig eller ger fel konsekvenser.
I takt med att antalet tillstånd att söka uran i Sverige ökar blir det också ett ökat tryck på regeringen att presentera en enad ståndpunkt om vilken politisk inriktning man ska ha vad gäller framtida uranbrytning i Sverige. Det är många runt om i Sverige som önskar få ett besked om detta.
Anf. 32 Maud Olofsson (C)
Fru talman! Låt mig korrigera ett par faktafel. För det första minskar undersökningstillstånden i antal. Vi har ingenting. Det ligger kvar gamla, men det minskar, och 2011 finns det ingenting. För det andra ökar inte priset på uran, utan sjunker i stället. Det är viktiga fakta som man måste ha med, så att man inte går ut med fel underlag när man ska diskutera detta.
Det viktigaste vi kan göra framöver är att se till att skapa ett hållbart energisystem. Det är inte kärnkraften som växer globalt, utan det är sol och vind som ökar. Det är den stora energiomställningen, och det är också det som händer i Sverige.
Det regeringen tycker är att vi har en lagstiftning som tar hänsyn till människa och miljö, oavsett vad det är för gruvbrytning vi ska ägna oss åt. Vi vill inte ha särlagstiftningar för olika mineraler, utan en generell lagstiftning. Regeringen är överens om att lagstiftningen är tillräcklig för att hindra gruvbrytning som är miljöskadlig, oavsett vad det är för gruvbrytning. Det är regeringens position.
Vi har ingen ansökan inne om uranbrytning. Vi har ingenting som vi har tagit ställning till. Regeringen är överens om att det kommunala vetot är viktigt i lagstiftningen. Vad jag ser förs många lokala diskussioner som är viktiga och där man har bestämt sig för att man inte vill ha det. Det är väl bra om lokalbefolkningen får bestämma det.
Det viktigaste nu är att ha fokus på rätt saker, jobba med det förnybara och bygga vindkraft, kraftvärme, solenergi, alltihop! Det är det som är den gröna omställningen. Vi ska också skapa goda villkor för svensk gruvindustri och dem som vill investera i Sverige. Det skapar jobb och tillväxt, och det vill åtminstone regeringen ha. Jag är osäker på Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.