väntetiderna i vården
Interpellation 2004/05:225 av Ullenhag, Erik (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2004-11-30
- Anmäld
- 2004-11-30
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2004-12-08
- Sista svarsdatum
- 2004-12-14
- Besvarad
- 2005-01-25
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 30 november
Interpellation 2004/05:225
av Erik Ullenhag (fp) till statsrådet Ylva Johansson om väntetiderna i vårdenHösten 2002 utlovade den dåvarande socialministern Lars Engqvist tio reformer för den svenska sjukvården. En granskning som Dagens Medicin (39/2004) genomfört visar att endast två av dessa löften genomförts när Lars Engqvist fick avgå eftersom statsminister Göran Persson ville "toppa laget". Ett av de löften som inte genomförts är att regeringen lovat att patienter ska få rätt vård i rätt tid.
Fortfarande väntar människor på behandling, för angelägna medicinska behov, alldeles för länge. Det innebär lidande för patienten och höga kostnader för samhället. Patienter med vissa åkommor kan få vänta år på behandling.
Den vårdgaranti som infördes av den borgerliga regeringen, men sedan avskaffades av Socialdemokraterna, satte en gräns på maximalt tre månaders väntetid. Efter tio år av socialdemokratisk regering och avskaffad vårdgaranti är det alldeles för vanligt att väntetiderna betydligt överstiger tre månader.
Som exempel kan nämnas väntetider på hörapparater. Inget sjukhus i hela norra Sverige kan i dag hålla tidsgränsen enligt den gamla vårdgarantin när det gäller utprovning av hörapparat. Kalix sjukhus har 16 veckors väntetid och Östersunds sjukhus så mycket som 120 veckors väntetid. I södra Sverige klarar endast Västerviks sjukhus med nöd och näppe en väntetid på tre månader för operation av grå starr, och Centrallasarettet i Växjö har en väntetid på 100 veckor (källa Landstingsförbundets hemsida "Väntetider i vården"). De nämnda väntetiderna inkluderar inte väntan på diagnos och nödvändiga undersökningar.
Jag vill med hänvisning till ovanstående fråga vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson följande:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att uppfylla sin företrädares löfte om att patienter ska garanteras rätt vård i rätt tid?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:225
Webb-tv: väntetiderna i vården
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:63 Tisdagen den 25 januariProtokoll 2004/05:63 13 §
Protokoll från debatten
Anf. 63 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Erik Ullenhag har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att uppfylla Lars Engqvists löften om att förnya sjukvårdens organisation, utveckla den högspecialiserade vården samt utveckla samarbetet mellan sjukvården och privata företag. Vidare har han frågat mig om löftet om att patienter ska garanteras rätt vård i rätt tid, åtgärder för att stärka primärvården samt prövandet av en modell för ett nationellt husläkarsystem och införandet av en nationell vårdgaranti. Avslutningsvis har Erik Ullenhag frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att uppfylla Lars Engqvists löfte om att svenska patienter ska ha valfrihet till vård inom EU.
Privata och alternativa vårdgivare återfinns framför allt inom primärvården. Enligt min mening kan dessa vårdgivare bidra till en bättre och effektivare sjukvård genom att införa nya idéer om hur sjukvården kan bedrivas. Den offentliga hälso- och sjukvården bör därför även fortsättningsvis samarbeta med alternativa vårdgivare. För mig är det naturligt att ha en kontinuerlig kontakt med såväl de offentliga som de alternativa vårdgivarna.
Regeringen har ett nationellt ansvar för att hälso- och sjukvården även fortsättningsvis bärs upp av ett allmänt och samhälleligt intresse. För att kunna säkerställa den höga nivån på den svenska hälso- och sjukvården anser jag att det är nödvändigt att göra en tydlig gränsdragning mot kommersiella intressen och reglera privata vårdgivares medverkan i den gemensamt finansierade hälso- och sjukvården. Den offentligt finansierade vården får inte styras av marknadskrafter.
Regeringens promemoria om högspecialiserad vård har varit ute på remiss. Mottagandet har i huvudsak varit positivt. Förslagen i promemorian bereds nu inom Regeringskansliet. Min avsikt är att en proposition om den högspecialiserade vården ska beslutas under våren.
För att stärka primärvården och garantera alla som så önskar en fast läkarkontakt presenterade regeringen år 2000 en nationell handlingsplan för utveckling av hälso- och sjukvården. Målet med denna handlingsplan var bland annat att landstingens primärvård ska utvecklas till en väl fungerande bas i hälso- och sjukvården. Jag vill också framhålla att regeringen under 2002-2004 genomfört en särskild satsning för att förbättra tillgängligheten i hälso- och sjukvården. Riktade åtgärder har vidtagits för att korta köer, förbättra information till patienter och allmänhet och på andra sätt stödja sjukvårdshuvudmännen i detta arbete.
Arbetet med att förbättra vårdens tillgänglighet och kvalitet är en pågående process som kräver fortsatt stöd. Det är därför regeringens intention att även de kommande åren fortsätta de påbörjade satsningarna. 4 miljarder kronor per år avsätts, inom ramen för anslag 48:1 Kommunalekonomisk utjämning, till en fortsättning på nationella handlingsplanen. Regeringen avsätter samtidigt 1,95 miljarder kronor under 2005 för en satsning på vårdgaranti och förbättrad tillgänglighet. Därutöver har regeringen föreslagit kraftigt ökade tillskott till kommuner och landsting för de kommande åren.
Hälso- och sjukvårdslagen slår fast att alla som så önskar ska erbjudas en fast läkarkontakt. Socialstyrelsens uppföljningar visar att alla landsting har ambitionen att patienterna ska få en god kontinuitet i sina läkarkontakter men att flera landsting har svårt att leva upp till det målet. Här måste arbetet bedrivas vidare för att stödja landstingen. Min bedömning är att vi i samarbete med landstingen måste se över hur primärvården kan förändras, bland annat med avseende på läkartätheten.
En överenskommelse om en nationell vårdgaranti har under hösten 2004 tagits fram i samarbete med Landstingsförbundet. Regeringen och Landstingsförbundet är nu i princip överens om innehållet i denna överenskommelse och att vårdgarantin ska börja gälla från och med den 1 november 2005. Det är min bedömning att ett beslut kommer att kunna fattas inom kort.
De senaste åren har rättsutvecklingen inom EU inneburit stora förändringar på hälso- och sjukvårdsområdet. EG-domstolen har i ett antal rättsfall förklarat att hälso- och sjukvård är en tjänst som, liksom andra tjänster, ska vara föremål för fri rörlighet mellan EU-länderna. Rätten till valfrihet till vård inom EU har därmed blivit en direkt följd av EU-rättens utveckling, något som inte minst bekräftats av ett antal domar som i januari 2004 meddelades av den svenska Regeringsrätten.
I dag har alltså de som vistas i Sverige och omfattas av det svenska sjukvårdssystemet en fördragsgrundad rätt att, om vissa villkor är uppfyllda, motta hälso- och sjukvård i andra EU-stater och få ersättning för denna vård av de svenska myndigheterna. Inom EU är alltså den fria rörligheten inom hälso- och sjukvårdsområdet redan en realitet.
Det pågår för närvarande ett arbete inom Socialdepartementet för att se över hur den svenska lagstiftningen på ett lämpligt sätt behöver anpassas till den nya situationen.
Då Erik Ullenhag, som framställt interpellationerna, på grund av föräldraledighet ej var närvarande vid sammanträdet medgav tredje vice talmannen att Marita Aronson i stället fick delta i överläggningen.
Anf. 64 Marita Aronson (Fp)
Fru talman! Tack, Ylva Johansson, för ett ganska kort men koncentrerat svar på alla dessa sju interpellationer om den svenska sjukvården och dess problem.
Interpellationerna ställdes av Erik Ullenhag, som nu är föräldraledig, därför att dåvarande socialminister Engqvist hösten 2002 utlovade tio reformer för den svenska sjukvården men endast två av dem hann genomföras innan han avgick. Därför var det av intresse att höra vad Ylva Johansson som hans efterträdare har för tankar kring dessa reformer och när de blir genomförda.
Tyvärr har svaren gjort mig besviken. Först uttrycker ministern viss optimism kring privata och alternativa vårdgivare och deras roll i primärvården, för att i nästa stycke helt kallt konstatera att det är nödvändigt att göra en tydlig gränsdragning mot kommersiella intressen och reglera privata vårdgivares medverkan i den gemensamt finansierade hälso- och sjukvården. Den får inte styras av marknadskrafter, enligt ministern.
Det som först lät som något positivt är det sedan kalla handen för, eller ett stopp för privat sjukhusvård. Det är tråkigt att ministern inte har lyssnat något på all den kritik som kommit ministern till del från dem som i dag driver sådan privat vård och som gör det för att de vill arbeta för en bättre vård och vårdorganisation och förkorta de långa köerna som finns i svensk sjukvård. Det är inte vinstintressena som driver dessa vårdföretag. Det låter som att det är ett hot mot kvaliteten i sjukvården med privata aktörer. Det är precis tvärtom.
För personalens del är det viktigt att det finns en mångfald i sådan här verksamhet. Jag har själv arbetat på sjukhus under många år, och jag måste säga att den offentligt drivna sjukvården inte är någon höjdare på att ta till vara personalen. Jag minns att vi under alla år jag arbetat där fick endast en lussekatt till Lucia och en almanacka varje år. Sedan skulle vi jobba på utan uppmuntran hela året.
Häromdagen satt jag bredvid en sjuksköterska på flyget från Göteborg. Hon skulle till Stockholm på kurs för första gången i sitt yrkesverksamma liv. Hon hade just gått över till ett privat vårdbolag och äntligen blivit sedd och uppskattad. Det är precis som i skolan, som Skolverket nyligen visade, att det behövs olika idéer och former. Om personalen får självförtroende kommer de att bygga upp något utan klåfingriga politiker och tjänstemän. Visst ska det finnas kvalitetskontroll, men inte begränsningar och stopp.
Jag vädjar till Ylva Johansson: Tänk till en gång till, så att vi får en större mångfald och mera egenkraft i sjukvården! Det behövs. Stopplagen är förkastlig och något väldigt dumt. Jag hoppas att Ylva Johansson vill ge svar på om det inte går att tänka om.
Det är bra att få besked om att förslagen om den högspecialiserade vården kommer i vår. Det tackar vi för. Jag hoppas att det blir så också.
Ylva Johansson säger att hon ska fortsätta stödet till primärvården och garantera alla en fast läkarkontakt. Här finns en viss självkritik i svaret. Det är en hel del kvar att göra.
Jag tar mig själv som exempel igen. Jag har haft olika läkare varje gång under de sex år jag har gått till vårdcentralen cirka tre fyra gånger per år. Här kvarstår en hel del arbete. Det behövs fler allmänläkare, eller husläkare, som vi säger i Folkpartiet.
Av Socialstyrelsens rapport 2004 om den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården framgår följande:
"En mer bekymmersam utveckling kan ses bl.a. när det gäller läkartätheten i primärvården, möjligheten för medborgarna att välja sin fasta läkarkontakt, utvecklingen av mångfalden av vårdgivare och för äldre med psykisk ohälsa."
Det är långt kvar att förverkliga det löfte som Lars Engqvist gav om att förstärka primärvården.
Det finns väldigt få konkreta förslag i det svar jag fick. Det behövs ett nationellt husläkarsystem till exempel, det av läkarorganisationen förordade Protos som skulle kunna göra ett försök i något landstingsområde och som skulle vara smidigt att ge engagemang. Är Ylva Johansson villig att göra några sådana försök?
Anf. 65 Chatrine Pålsson (Kd)
Fru talman! Det här är frågor som engagerar många människor, också oss här i riksdagen. Därför vill jag passa på att gå in i och ställa några frågor i den här debatten.
Det första jag vill fråga Ylva Johansson gäller resurserna till kommuner och landsting. Förra året drogs ju resurser in under pågående budgetår. Jag vill fråga: Kan Ylva Johansson garantera att det inte blir så i år, att man plötsligt krävs på neddragningar eller att man får minskat bidrag till kommuner och landsting?
Den andra frågan gäller vårdköer som har engagerat inte minst de borgerliga partierna under senare år. Vi vet att väldigt många, inte minst äldre som får symtom på en demenssjukdom, inte får en utredning. I det prioriteringsbeslut som riksdagen tog 1997 var det tydligt och klart att både personer med kroniska sjukdomar och personer med nedsatt autonomi skulle finnas i prioriteringsgrupp 1. Då är min fråga till Ylva Johansson: Vad har regeringen gjort för att detta ska vara en verklighet för medborgarna ute i landstingen?
Det tredje jag vill ta upp är olika alternativ. Jag blev också glad när jag läste på första sidan: "Privata och alternativa vårdgivare återfinns framför allt inom primärvården. Enligt min mening kan dessa vårdgivare bidra till en bättre och effektivare sjukvård genom att införa nya idéer om hur sjukvården kan bedrivas." Då är min fråga: Varför skulle inte alternativa vårdgivare också kunna inspirera den slutna vården precis på samma sätt? Vi har ju sett olika enkäter som har gjorts bland de personalgrupper som arbetar inom den slutna vården; läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Där finns en stor majoritet för att det bör finnas olika alternativ. Hur tror Ylva Johansson att vi ska få kvalificerad personal till hälso- och sjukvården om man inte tar hänsyn till detta? Vi hävdar också att kvaliteten bara blir bättre för alla om man har olika alternativ.
Det är lite skrattretande att konstatera att det stora problemet för regeringen tycks vara att man inte ska ha vinstintresse. När vi tittar på nästan alla landsting har de sannerligen inte så mycket vinster. Många landsting går med förlust. De har alltså ett budgetunderskott. Varför är man plötsligt så rädd att det ska bli stora vinster när det drivs i alternativa driftsformer när verkligheten är en annan?
Anf. 66 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Det blir mycket diskussion om de privata alternativen. Det tycks som om både Folkpartiet och Kristdemokraterna ser det som en huvudfråga inom vården. Låt oss diskutera det då.
Först vill jag säga till Marita Aronson att jag inte tycker att privata alternativ inom vården är något hot mot kvaliteten. Det är inte heller någon garant för kvalitet. Som jag sade i en tidigare interpellationsdebatt tror inte jag, och det finns inte heller några belägg för, att skillnaden mellan om den är offentligt utförd eller utförd i någon annan regi i sig skulle innebära en kvalitetsskillnad i den vård man ger. Vi har skillnader i kvalitet, men det beror huvudsakligen, menar jag, på andra skillnader, inte i huvudsak på om det är en privat eller offentlig vårdgivare.
Chatrine Pålsson, vi har privata alternativ även i sjukhusvården. De är välkomna även där. Däremot är det en annan fråga om vi ska sälja de befintliga landstingsägda sjukhusen. Vi arbetar med ett lagförslag som säger att man får göra det under vissa omständigheter. Man ska komma ihåg att det är olika frågor. Om man säger ja till att det finns privata alternativ är det inte självklart att man anser att all offentligt driven sjukvård ska säljas ut till privata aktörer. Fler aktörer kan gärna komma in på banan. Vi kommer också förmodligen att behöva fler som agerar inom sjukvårdens område.
Däremot menar jag, till skillnad från mina debattörer, att det är självklart att verksamheten måste regleras. Vi måste ha ett gemensamt ansvar för den gemensamma sjukvården. Vi måste reglera finansiering, tillgänglighet, kvalitet och tillsyn. Det är alla möjliga olika frågor som självklart ska regleras. Det skapar ibland särskilda svårigheter när det är en privat aktör. Till exempel kan det handla om en viss typ av myndighetsutövning. En läkare kan ha en viss plikt att anmäla vid ett tvångsomhändertagande eller något annat. Vad händer då när just den läkaren arbetar som entreprenör och inte är anställd? Det finns en rad frågor som självklart behöver regleras. Det ställer särskilda krav när det handlar om privata aktörer. Det menar jag att vi kan klara av, och det arbetar vi också med. Det är inte någon oöverstiglig fråga.
Till Marita Aronson vill jag säga att jag helt och hållet delar uppfattningen att primärvården behöver utvecklas. Jag tycker att det inte är tillfredsställande när det gäller möjligheten att ha en egen fast läkarkontakt. Där behöver vi bedriva ett utvecklingsarbete i samarbete med landstingen. Jag har sagt tidigare i mediala debatter i fråga om ett nationellt husläkarsystem att det är något man kan tänka sig att pröva. Men det förutsätter naturligtvis att det finns landsting som är intresserade av att pröva frågan. Eftersom det är landstingen som är huvudmän för sjukvården kan staten inte pröva ett eget system utan att ha sjukvårdshuvudmännen, eller åtminstone några av dem, med sig i den typen av försöksverksamhet. Vi måste ha en dialog med landstingen om hur vi ska utveckla detta.
Till Chatrine Pålsson vill jag säga att resurserna till kommuner och landsting för 2004 var väsentligt högre än de som var året innan. Där var det ingen sänkning. När det gäller demensvården bedrivs prioriteringsarbetet i förhållande till den nationella vårdgarantin, som bland annat tar upp sådana frågor, nu i full fart inom Sveriges kommuner och landsting. Där är det här en viktig fråga. Regeringen har bland annat initierat att Socialstyrelsen nu arbetar med riktlinjer just för demensvården och där den här typen av överväganden mycket väl kan komma med. Men det är en fråga som Socialstyrelsen ansvarar för.
Anf. 67 Marita Aronson (Fp)
Fru talman! Det är bra att Ylva Johansson säger att man gärna vill pröva. Protossystemet har läkarorganisationerna förordat. Därför tror jag att det är lättare att få igenom det. Därför var det mitt förslag att man skulle försöka med det.
Vad gäller om det är skillnad på privat och offentlig vård är det bra med mångfald. Det är det som är vitsen med det här, att man har många olika alternativ och att de stimulerar varandra. Jag tycker att det är lite tråkigt att man inte ska kunna sälja den vård som finns utöver det som redan är gjort. Men det fanns en liten ljusning i vad jag hörde i dag mot vad jag har hört förut. Det är lite bättre än det som står i svaret.
Vårdgarantin infördes av den borgerliga regeringen men avskaffades av Socialdemokraterna 1997. Nu är den på väg att införas igen, enligt Ylva Johansson. Kommer den då att bli en lagfäst rättighet enligt hälso- och sjukvårdslagen, vilket vi i Folkpartiet hoppas? Det är viktigt att det finns tillräckligt med resurser, precis som Chatrine Pålsson sade tidigare. Vi hoppas också att det ska finnas mångfald och valfrihet för patienterna i förslaget. Vad kommer avtalet mellan regeringen och Landstingsförbundet att innehålla? Vad kommer att ingå i vårdgarantin, och vilka prioriteringar kommer att tillämpas? Jag tror det är frågor som många patienter undrar över.
Engqvist lovade också att se över sjukvårdens organisation. Det skulle göras i samarbete med de fackliga organisationerna och arbetsgivarna. Någon sådan dialog kom, vad jag vet, inte till under Engqvists tid. I stället kom han med förslaget om stopplag som kritiserades av de fackliga organisationerna. Det blev ingen dialog utan tvärtom. Det blev sämre relationer. Något samarbete blev det inte mellan sjukvården och företagen. Det tycker jag är tråkigt. Vi hoppas att det ska lätta. Det stopptänkande som finns nu är inte bra.
När det gäller valfrihet till sjukvård inom EU har ju Ylva Johansson sagt att Regeringsrätten för cirka ett år sedan har slagit fast att patienter som bor i Sverige har rätt till vård i andra länder på hemlandets bekostnad om vissa villkor är uppfyllda. Det står också i svaret att det pågår ett arbete inom Socialdepartementet för att se över hur den svenska lagstiftningen ska anpassas. Det har sagts tidigare att man ska öppna för gränsöverskridande vård. När, Ylva Johansson, kommer den här valfriheten för svenska patienter till vård inom EU? Det fick jag inte något svar på.
Anf. 68 Chatrine Pålsson (Kd)
Fru talman! Jag har några ytterligare frågor. Det är väldigt bra att Socialstyrelsen jobbar med frågan om demenssjuka. När kommer deras kartläggning att vara klar?
Det är inte enbart en huvudfråga för Kristdemokraterna att ta bort hinder för att man ska kunna driva vård inom alternativa vårdformer. Det handlar inte minst om att det är hög tid att också ha förtroende för de folkvalda landstingspolitikerna. De är ju också folkvalda i ett allmänt val. Stockholm är inte jämförbart med Arvidsjaur. Malmö är knappast jämförbart med Ystad.
De landstingspolitiker som finns nära och i länet måste ha möjlighet att arbeta för att uppfylla hälso- och sjukvårdslagen på det sätt som de anser bäst.
Det är min nästa fråga: Är det riktigt sjyst att sätta stopplagar och tala om för landstingspolitikerna att de ska uppfylla hälso- och sjukvårdslagen, men att de inte får göra si och så? Om de fattar tokiga beslut blir de väl inte omvalda? Det känns lite fel när man nu har folkvald församling.
När kommer propositionen - om den nödvändigtvis måste komma - när det gäller vinstintressena?
Jag vill också fråga om Ylva Johansson skulle kunna tänka sig att anta det borgerliga förslag som finns i vår vårdgaranti sedan 2002, nämligen en lagändring i hälso- och sjukvårdslagen om vård i tid.
Anf. 69 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Låt mig först säga något om alternativ och privata aktörer inom vården. Vi har redan många privata aktörer. 35 % av dem som arbetar inom primärvården är anställda och jobbar för en privat entreprenör.
Detta är ingen marginell verksamhet. Det är en stor del. Det är inte något problem att vi inte har entreprenörer inom vården. Det har vi, och det fungerar i allmänhet bra.
Det kan gå åt båda håll. Det kan minska. Det kan öka. Det får man ta ställning till lokalt utifrån de aktörer som finns där. Man kan inte säga att vi inte har privata entreprenörer, och man kan inte heller säga att det inte fungerar.
Här tar, menar jag, landstingen sitt ansvar på ett bra sätt.
När det gäller sjukhusen, Cathrine Påhlsson, är det lite annorlunda. Där finns det anledning för staten att gå in och reglera i vissa delar. Det gäller till exempel universitetssjukhusen. De är inte bara en angelägenhet för de landsting där de ligger utan en nationell angelägenhet där det finns anledning att ha nationella regler.
Det gäller också om man fattar beslut om sina sjukhus som kraftigt kommer att kunna påverka vården för invånarna på sådant sätt att det också påverkar andra landsting. Det gäller till exempel om ett landsting bara har ett sjukhus och säljer det.
Det ser annorlunda ut när det gäller sjukhus som är väldigt stora och väldigt dyra och kompetenskrävande enheter. Där finns det anledning att ha vissa nationella regler.
Vårdgarantin kommer att börja gälla i år - från och med den 1 november. Inom kort kommer vi att ta beslut om en sådan överenskommelse.
Riksdagen har anslagit 700 miljoner särskilt för genomförandet av detta. Bedömningen från Sveriges kommuner och landsting är att det är resurser som räcker för att åstadkomma en vårdgaranti om högst 90 dagar.
Låt mig sedan säga något om valfriheten för vård inom EU.
Min bedömning är att den valfriheten redan finns. Vi har den. Vi kan behöva vissa kompletterande förändringar i våra egna regelsystem för att de ska passa ihop, men valfriheten finns. Den finns ur tre aspekter.
Dels finns möjligheten att landstinget remitterar patienten till ett annat land. Då betalar självklart landstinget hela kostnaden.
Dels kan patienten söka förhandstillstånd. Om man får det beviljat betalar man vårdavgifter som om vården gavs i Sverige. Det regleras sedan med faktura från det land där vården utförs.
Dels kan patienten söka vård i ett annat EU-land utan förhandstillstånd. Där har rättsutvecklingen i EU klargjort att patienter har en fördragsgrundad rätt att söka vård i annat EU-land och i efterhand få ersättning från den egna försäkringskassan. I detta fall betalar patienten för behandlingen när den ges och begär ersättning för gjorda utlägg i efterhand. Försäkringskassorna runtom i landet behandlar ansökningarna. Ansökningarna får inte avslås om det gäller sådan vård som i Sverige skulle ha bekostats genom det allmännas försorg samt om behandlingen anses uppfylla kraven på god vetenskap och beprövad erfarenhet.
Detta gäller i EU, och det är därmed också det som gäller i Sverige. Det behövs alltså inga nya förslag som vi behöver anta i Sverige för att valfriheten inom vårdområdet inom EU ska uppfyllas.
Anf. 70 Marita Aronson (Fp)
Fru talman! Det låter bra. Nu hoppas jag att också den anpassning som sker på Socialdepartementet blir klar snart.
Primärvård och privat vård är något som vi har diskuterat och som vi kommer att diskutera ända tills vi tar beslutet om stopplag. Vi kanske fortsätter att diskutera det hela tiden.
Jag tror att det är viktigt att vi inte har någon skrämselpropaganda om att privatvård är farligt. I min hemkommun, Mölndal, har PRO haft en kampanj om att man inte ska gå till det privata därför att det är så gräsligt och de bara suger pengar.
Häromdagen var det en tant som var hos det privata. Hon hade gått dit i alla tider. Hon hade trott att det var en offentlig vårdcentral. Hon sade: Snälla doktorn, lova att aldrig göra denna privat. Då svarade han: Fru Johansson har faktiskt gått privat hela tiden.
Det är skrämselpropaganda.
Det är 1 ½ år kvar på perioden. Vi hoppas att mycket av det som Ylva Johansson har sagt ska bli klart också blir klart innan perioden är över.
Släpp sjukvården loss! Var inte så rädd. Det finns en fantastisk kompetens inom sjukvården, men den måste få en annan självbild, en annan organisation och en mångfald.
Hinner Ylva Johansson få de här tio reformerna i hamn innan perioden är över, som Lars Engqvist lovade?
Anf. 71 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Självklart fullföljer jag de löften som regeringen har utställt innan jag tillträdde. Självklart fortsätter regeringen den politik som vi har börjat driva. Men det är också självklart att jag delvis har min egen agenda. Det är ett privilegium för en minister att kunna prioritera bland sina frågor.
Ja, jag kommer att fullfölja det regeringen har utställt att göra, men det kommer också att märkas att jag är en annan person än Lars Engqvist.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.