Vattendirektivet och genomförandet i svensk lag
Interpellation 2008/09:457 av Pålsson, Anne-Marie (m)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2009-04-14
- Anmäld
- 2009-04-14
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Sista svarsdatum
- 2009-04-28
- Svar fördröjt anmält
- 2009-04-28
- Besvarad
- 2009-05-12
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 14 april
Interpellation
2008/09:457 Vattendirektivet och genomförandet i svensk lag
av Anne-Marie Pålsson (m)
till miljöminister Andreas Carlgren (c)
I december 2003 infördes vattendirektivet i svensk lagstiftning. I korthet innebär det att Sverige delas in i fem vattendistrikt. Indelningen görs efter vattendragens avrinningsområden. För vart och ett av dessa vattendistrikt är en länsstyrelse ansvarig vattenmyndighet. Uppgiften för dessa är att analysera situationen för vattnet inom sina respektive ansvarsområden, att utforma miljökvalitetsnormer och att med ledning av dessa upprätta åtgärdsprogram. Normerna och åtgärdsprogrammen blir juridiskt bindande för kommuner och myndigheter. Just nu pågår det sista samrådet innan de juridiska styrdokumenten beslutas senast den 22 december 2009. Till vattenmyndighetens uppgifter hör också att upprätta en förvaltningsplan och att kontrollera att åtgärdsprogrammen efterlevs.
Analysen och upprättandet av bindande normer och åtgärdsprogram ska göras med ett brett synsätt. Olika aspekter ska beaktas, sägs det. Undantag kan göras för att undvika ekonomiskt och tekniskt orimliga normer. Men att beakta ett perspektiv är en sak – att aktivt och konkret ta hänsyn till det är ett annat. Likaledes råder det oklarhet om i vilken grad hänsyn ska tas. Hur och vad blir därmed något som den enskilda tjänstemannen får avgöra.
Också olika miljömål och normer ska beaktas. Dessa kan vara kompletterande likaväl som ömsesidigt motstridiga. Men vilken vikt ska var och en av dessa tillskrivas, och hur ska de bedömas om det skulle visa sig att de är inbördes oförenliga? Om detta sägs inget. Likaledes råder en oklarhet om hur miljömålen och normerna ska förhålla sig till andra mål av betydande samhälleligt intresse såsom sysselsättning, energi- och livsmedelsförsörjning och tillväxt.
Frånvaron av tydliga kriterier och riktlinjer skapar därmed stor osäkerhet och lämnar ett generöst utrymme för personliga bedömningar och avvägningar i upprättandet av åtgärdsprogrammen.
Också den omständigheten att sambandet mellan en given åtgärd och det beslutade målet och miljökvalitetsnormen inte är hugget i sten komplicerar tillämpningen av EU-direktivet. Enskilda tjänstemän ges ju rätt att besluta om rättsligt bindande åtgärder med potentiellt långtgående konsekvenser för enskilda individer, företag, kommuner och andra institutioner utan att vara helt säkra på att åtgärden verkligen ger den effekt som förväntas. Men om åtgärden visar sig vara verkningslös, vilket ansvar har då vattenmyndigheten att kompensera dem som lidit skada av att åtgärden i fråga införts? Mig veterligen inget alls.
Allmänheten ska dock via samråd ges möjlighet att delta i upprättandet av miljökvalitetsnormerna och i god tid ges möjlighet att framföra sina synpunkter. Men vilken representativitet ska de personer och organisationer som deltar i samrådet ges? Ska den lokala sportfiskeklubbens synpunkter väga lika tungt som den berörda kommunens med tiotusentals invånare? Och hur ska den lokala företagarföreningens synpunkter värderas i förhållande till ortens fågelskådarförenings? Och vilken vikt ska tillmätas alla dem som inte haft tid och möjlighet att delta i samråden alls? Såvitt jag vet finns det i dagsläget inga riktlinjer för hur sådana avväganden ska ske.
Tjänstemän och sakkunniga upprättar och beslutar således om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram med långtgående effekter för enskilda individer, organisationer och näringsidkare. Tjänstemän – enskilt eller i grupp – ges därmed tolkningsföreträde och med det en långtgående beslutanderätt utan att något ansvar kan utkrävas av dem. Detta stämmer illa med den princip som gäller i samhället i övrigt, nämligen att till dem som ges rätt att fatta beslut ska ett motsvarande ansvarsutkrävande kopplas.
Till detta ska läggas att samma person eller institution som sätter miljökvalitetsnormerna utformar åtgärdsprogrammen och kontrollerar efterlevnaden av dem. Med denna ordning har en annan fundamental regel som svensk rättstradition vilar på frångåtts, nämligen den att det måste råda en ordentlig separation mellan lagstiftaren och den dömande makten som i detta fall representeras av normsättaren och kontrollanten.
Ett än allvarligare problem består i att miljökvalitetsnormerna och åtgärdsprogrammen har försetts med en bindande rättsverkan. I regeringens proposition konstateras att dessa ibland och för vissa kan få mycket långtgående konsekvenser. Trots detta ges enskilda ingen rätt att överpröva det beslut som de upprättade programmen genererat.
EU:s vattendirektiv har i Sverige implementerats på ett sådant sätt att en betydande rättsosäkerhet skapats. Den bryter i vissa avseenden också mot svensk rättstradition och utan att det behövs. Mot bakgrund av det har jag två frågor till miljöministern:
1. Har ministern för avsikt att se över hur – det vill säga i vilken form – vattendirektivet har införts i svensk lag?
2. Är ministern beredd att ta initiativ till en frysning av tillämpningen av vattendirektivet till dess att en mera ändamålsenlig form för det utformats?
Debatt
(13 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:457
Webb-tv: Vattendirektivet och genomförandet i svensk lag
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:116 Tisdagen den 12 majProtokoll 2008/09:116 4 § Svar på interpellation 2008/09:457 om vattendirektivet och genomförandet i svensk lag
Protokoll från debatten
Anf. 13 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Anne-Marie Pålsson har frågat mig om jag har för avsikt att se över hur - det vill säga i vilken form - vattendirektivet har införts i svensk lag och om jag är beredd att ta initiativ till en frysning av tillämpningen av vattendirektivet till dess att en mer ändamålsenlig form för det utformats.
Sveriges sjöar, vattendrag och havsområden har stora miljöproblem. Det kan gälla bland annat övergödning och miljögifter. Detta framgår såväl av de vattenanknutna miljökvalitetsmålen riksdagen beslutat om som av de analyser och klassificeringar vattenmyndigheterna gjort. Krav på nödvändiga förbättringar måste ställas på verksamheter som påverkar vattenmiljön negativt, samtidigt som enskildas berättigade skyddsintressen värnas.
Ramdirektivet för vatten syftar till att bevara och förbättra miljön i alla EU:s medlemsstater. Kraven gäller allt vatten - vattendrag, sjöar, kustvatten samt grundvatten - och målet är att alla vatten ska ha en god status till 2015. Vilken typ av åtgärder som behövs, och hur omfattande, beror på lokala förhållanden och problem. Genom direktivet görs en grundläggande avvägning mellan vattenmiljöintresset och andra intressen. Undantag kan medges från krav på åtgärder på grund av tekniska eller ekonomiska problem att genomföra dem.
Ramdirektivet för vatten infördes i svensk lag framför allt genom kompletteringar av miljöbalkens 5 kap. om miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram. Vidare infördes helt nya bestämmelser om förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön, med en indelning av Sveriges landområden och kustvattenområden i fem vattendistrikt, där en länsstyrelse ska vara vattenmyndighet med ansvar för förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön i vart och ett av distrikten. De fem länsstyrelser som är vattenmyndigheter ska besluta om bland annat miljökvalitetsnormer, förvaltningsplaner, åtgärdsprogram och program för övervakning av tillståndet i våra vatten. Denna beslutanderätt utövas av särskilda så kallade vattendelegationer. Dessa delegationer består av landshövdingen som ordförande och upp till tio sakkunniga ledamöter från länsstyrelser, andra myndigheter, intressenter och forskningsvärlden. Genom vattenförvaltningsförordningen, som återger direktivets bestämmelser, preciseras deras uppdrag.
Även om miljöbalken generellt sett ger regeringen och berörda myndigheter vida befogenheter när det gäller miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram begränsas alltså befogenheterna när vattendirektivet ska genomföras. Enligt min mening saknas anledning att anta att åtgärdsprogrammen kommer att präglas av enskilda tjänstemäns personliga avvägningar.
Åtgärdsprogrammen riktar sig till myndigheter och kommuner och anger vad de ska göra för att lösa konstaterade miljöproblem, exempelvis i form av nya eller ändrade föreskrifter, tillsyn, rådgivning eller utökning av kunskapsunderlag. En enskild berörs därför inte direkt av programmen. För att följa ett åtgärdsprogram kan dock exempelvis en länsstyrelse eller kommun i egenskap av tillsynsmyndighet med stöd av miljöbalkens tillsynsregler ålägga enskilda att vidta miljöförbättrande åtgärder. De besluten ska grundas på miljöbalkens regler om avvägning mellan olika intressen. De berörda kan överklaga dessa beslut till domstol. Det finns alltså en möjlighet att överklaga de beslut som kan bli följden av ett åtgärdsprogram.
De grundläggande bestämmelserna rörande tillstånd, tillsyn, rätten att överklaga och en i övrigt rättssäker rollfördelning gäller parallellt med de bestämmelser som är styrande för vattenförvaltningen. Bestämmelserna som införts på grund av ramdirektivet för vatten innebär därför inte att enskildas rättsliga ställning på något sätt blivit sämre.
Vattenmyndigheterna har haft omfattande kontakter med berörda intressenter under tidigare etapper av arbetet. Det pågår för närvarande ett stort upplagt samråd om de förslag till miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram som nyligen lagts fram. Alla berörda har möjlighet att påverka innehållet. Samrådstiden löper ut den 1 september i år. Beslut om normerna och åtgärdsprogrammen ska vara klara senast den 22 december i år och sedan rapporteras till EU-kommissionen.
Vattenmyndigheternas förslag till åtgärdsprogram kan underställas regeringens prövning i tre olika fall. Om ett förslag till åtgärdsprogram rör vissa allmänna intressen av synnerlig vikt ska vattenmyndigheten ge regeringen möjlighet att pröva förslaget. Vidare får Naturvårdsverket och Sveriges geologiska undersökning begära att vattenmyndigheterna ska ge regeringen möjlighet att pröva ett förslag till åtgärdsprogram, om det avviker allvarligt från vattenförvaltningsförordningen eller från själva direktivet. Slutligen kan också andra myndigheter och kommuner ta initiativ till regeringsprövning om de ska vidta någon åtgärd enligt ett förslag till åtgärdsprogram. Som förutsättning i det sista fallet gäller att den föreslagna åtgärden strider mot annan lagstiftning eller allvarligt avviker från vattenförvaltningsförordningen eller direktivet. Naturvårdsverket anser i en skrivelse till vattenmyndigheterna nyligen att det finns svagheter i åtgärdsprogrammen. Om vattenmyndigheterna och Naturvårdsverket inte blir överens, finns möjlighet att frågan lyfts till regeringen. Regeringen kan då ta ställning till om ändringar behöver göras.
Regeringens eventuella prövning måste vara klar den 22 december 2009.
Miljökvalitetsnormerna och åtgärdsprogrammen syftar till att lösa miljöproblemen i våra vattendrag. Att arbetet med dessa normer och program fungerar är därför en miljöpolitisk fråga av största vikt. Samtidigt som det är viktigt att vi åstadkommer reella förbättringar av vattenkvaliteten måste det dock vara rimliga krav som ställs på verksamhetsutövare. Genom samrådet har alla berörda möjlighet att verka för att kraven utformas på bästa sätt. Innan krav blir bindande för enskilda kan kraven prövas enligt miljöbalkens regler, och på detta sätt upprätthålls en balans mellan miljöintressena och verksamhetsutövarnas intressen.
Mitt svar till Anne-Marie Pålsson blir följande:
Att genomföra ramdirektivet för vatten är ett omfattande och viktigt åtagande med delvis nya arbetssätt. Tidsplanen är snäv. För att vi ska klara direktivets bestämmelser måste arbetet drivas på utan dröjsmål. Samtidigt måste vi vara beredda att ompröva arbetsformerna med ledning av vunna erfarenheter. Som framgår av propositionen
En sammanhållen svensk havspolitik
avser regeringen att tillsätta en utredning om myndighetsorganisationen. Den kommer också att omfatta vattenförvaltningen.
Anf. 14 Anne-Marie Pålsson (M)
Herr talman! Jag tackar Andreas Carlberg för det svar jag fått.
Det här med vattendirektivet är en komplicerad fråga. Den innehåller mycket juridik. När man ska debattera frågan kan man lätt fastna i juridiska detaljer. Jag är inte jurist, och mig veterligen är miljöministern heller inte jurist. En juridisk diskussion om den här frågan är tämligen meningslös. Låt mig därför i stället fokusera på de aspekter som jag tycker är viktiga i vattendirektivet.
Vattendirektivet är någonting som man har beslutat om via EU. Andreas Carlbergs företrädare har förhandlat med ministrar i EU. Man har kommit fram till att det är en klok sak att se till att vattnet i EU ses över på ett sådant sätt att det är långsiktigt hållbart.
Processen har förstås skett utan att riksdagen varit med och fattat några beslut. Förvisso kan det ha skett samråd i EU-nämnden, men inte något formellt beslutsfattande. När den processen blivit klar kommer frågan tillbaka till Sveriges riksdag. Då handlar det om att implementera någonting som EU har beslutat om.
Därefter, när man har gjort denna implementering och riksdagen har sagt ja till någonting som i princip redan är beslutat och därtill, vill jag påstå, inte utnyttjat de möjligheter till flexibilitet som systemet medger, ska detta sjösättas i praktiken i Sverige.
Vad väljer då regeringen att göra? Jo, man väljer ett förfarande där man i princip låter tjänstemän ta över det hela. På så sätt har man lyckats med konststycket att få en fråga som har blivit regeringens stora fråga, miljöfrågan, därtill en fråga som miljöministern har brunnit för och fortfarande brinner för, till att bli en fråga som ligger långt ovanför huvudet på svenska folkvalda och svenska politiker, även på kommunal nivå och landstingsnivå.
Den möjlighet som borde finnas till debatt, gemensamt formande och gemensamt beslutsfattande har försvunnit i ett penndrag. Inte därför att EU skulle ha tvingat oss att göra på det sättet, utan därför att vi i Sverige har valt att implementera vattendirektivet på det sätt vi har gjort. Vi har valt att implementera det på ett sådant sätt att det är tjänstemännen som kommer att forma rättsligt bindande regler, giltiga för kommuner, landsting, företagare och enskilda, och gjort detta utan att processen har präglats av samordning, debatt, genomlysning, diskussion och remissförfarande på det sätt som är brukligt i den svenska demokratin.
Min fråga till miljöministern handlade egentligen om principerna för hur vi ska förhålla oss till angelägna och viktiga ting som att i ett europeiskt perspektiv och tillsammans med andra EU-länder ombesörja att vattnet i Sverige kommer att hålla en god kvalitet.
Svaret jag får är en juridisk beskrivning av hur vattendirektivet hitintills har kommit att implementeras och de processer som har skett utan att man för ett ögonblick egentligen har funderat på hur denna fråga har kommit att förhålla sig till demokratin. Hur kan jag påverka detta? Hur kan organisationer påverka detta? Hur kan kommuner och landsting påverka detta? Ska man tro på dem som är berörda av detta? Alla säger de samma sak: Vi har inte kunnat påverka. Vi har tappats bort någonstans i processen. Vi känner att detta är allvarligt. Det är vi som är berörda, och det är vi som kommer att få betala för dessa miljönormer som tjänstemännen upprättar och de åtgärdsplaner som därefter formas.
Anf. 15 Sven Yngve Persson (M)
Herr talman! Även jag vill börja med att tacka miljöministern för svaret. Jag kan konstatera att jag delar ministerns syn på att vi har stora miljöproblem i vissa av våra vatten. Ur svaret framgår även att man har för avsikt att se över myndighetsstrukturen i landet och att man då även kommer att se över vattenmyndigheterna. Även det gläder mig.
Däremot blir jag betänksam när ministern inte ser risken för att åtgärdsprogrammen och tillsynen av dessa kommer att påverkas av enskilda tjänstemäns personliga avvägningar. De kontakter jag har haft med berörda, såsom kommuner, markägare, vattenverksförbund med mera, ger en annan bild. Det har kommit mycket kritik om att den kunskap som finns ute i den praktiska verkligheten inte tagits till vara, utan att myndigheten först gjort sin bedömning för att först i efterhand få in synpunkter på om den är korrekt. Det är enligt min mening ett arbetssätt som inbjuder till konflikter snarare än samarbete. En konstruktiv dialog förutsätter att man börjar med ett blankt papper och sedan kommer överens om hur utgångsläget är.
I Skåne finns erfarenheter vad gäller exempelvis användandet av våra vattendrag för bevattning. Här står enorma värden på spel för den enskilde, samtidigt som det kan finnas risk att vattenlivet tar skada vid ett uttag. Det har då funnits stora skillnader mellan bedömningarna vid olika tillfällen. Det har i sin tur lett till en otrevlig ryktesspridning om att enskilda tjänstemäns fritidsintresse har spelat in vid bedömningen. Jag är övertygad om att så inte är fallet, men bara att misstanken kan uppstå undergräver förtroendet för systemet med beslutande tjänstemän.
Den 1 mars i år presenterades de fem vattenmyndigheternas förslag till hur den juridiska styrningen skulle se ut. Det kan sammanfattas med att beslutsmakten överlåts till vattendelegationer som fattar beslut som ej går att överklaga. Jag hörde i och för sig en annan version av ministern, men jag litar på det.
Man kommer i sina beslut att bara sikta på vattendirektivet och målen där. Problemet är att de målen ofta kan stå i strid med andra viktiga mål, exempelvis ökad användning av bioenergi. Det kan bli svårt att ha markproduktion för att minska kväveläckaget och samtidigt klara en stor etanolproduktion. Delegationerna ska visserligen redovisa detta i en konsekvensanalys, men då förslagen ska fastställas senast under december innevarande år är det stor risk att detta inte kommer att behandlas i tid, utan först efter besluten. Då kan det vara för sent.
Herr talman! Frågan är av den arten att det krävs en omfattande samhällsdebatt för att göra avvägningar mellan skilda mål. Den typen av beslut bör rimligen fattas av politiker. En tanke kan vara att flytta hanteringen av vattendirektivet från vattenmyndigheter och delegationer till landsting och regioner. Det skulle göra att det är folkvalda politiker som utifrån experternas skilda bedömningar gör avvägningen mellan vilka mål som ska prioriteras.
En annan fråga som måste behandlas, även om den kanske ligger i interpellationens utkant, berör vem som ska betala vad det kostar att genomföra de åtgärder som kommer att föreslås. Tidningen ATL skriver i en ledare att en tjänsteman på en vattenmyndighet tyckt att en kostnad som motsvarade tre JAS-plan var någonting man kunde försumma.
Jag är helt övertygad om att ingen av de inblandade partnerna funderar på om de ska använda sina medel till JAS-plan eller miljöåtgärder. Däremot tror jag inte att det kommer att vara möjligt att använda den vanliga metoden med att förorenaren betalar. De flesta som har rätat ut våra vattendrag och reglerat våra öar och sjöar är inte längre i livet.
Herr talman! Ju mer jag sätter mig in i ärendet desto mer står det klart för mig att det var ett tvivelaktigt beslut när den förra regeringen införde vattenmyndigheterna och att en variant som ökar det politiska inflytandet vore att föredra.
Anf. 16 Otto von Arnold (Kd)
Herr talman! Tack för svaret, minister Carlgren. Det var i mångt och mycket ett bra svar. Att vi har problem med våra vattendrag är väl känt. Vi har också en hög ambitionsnivå i Sverige att rätta till det. Det finns många bra exempel på hur man kan lyckas med det. Jag återkommer till det.
Jag kan däremot inte låta bli att se detta ur konstitutionell aspekt. Vi har i Sverige en maktfördelningslära där makten delas mellan en förslagsställande, en lagstiftande och en dömande församling. Det är viktigt att det genomsyrar demokratin ned i förvaltningar och ut till myndigheter att det är det system vi har.
Samtidigt har vi också ett antal miljömål. Vi har minst sju miljömål som berör vattnet. Vattenkvaliteten är viktig. Vi kanske med tiden kommer att få vattenbrist, problem med torka etcetera. Det är i dag vi måste lägga grunden för ett förnuftigt vattenhanterande. Vattnet påverkar alla former av resurser i samhället.
Det är också viktigt att man i det här sammanhanget har en väl avvägd balans mellan de olika områdena när det gäller miljöbalken, plan- och bygglagen och så vidare. Här menar jag tillsammans med mina meddebattörer i interpellationsdebatten att det finns en brist i hanteringen av vattendirektivet.
Det finns flera exempel på hur vattendelegationerna har ett väldigt teknokratiskt synsätt på de regler man lägger fram. Man tittar bara på det ur vattensypunkt. Med den lagstiftning som finns och den tidsplan som ligger kan det vara förståeligt. Det visar också på bristen i den demokratiska beslutsprocessen att man inte riktigt tittar på frågan, utan man måste vidga perspektiven.
Jag kan nog förstå att en myndighetsperson har sitt perspektiv som expert. Men han måste även se det ur ett större perspektiv. Han får inte riskera att bli både lagstiftande och dömande, vilken är en uppenbar risk i de här fallen.
Herr minister! Jag skulle vilja vädja om att man tittar över tillämpningsreglerna och kanske återför det till regionen för att just få balansen i beslutsfattandet. Det finns många organisationer och enskilda personer som är synnerligen oroade för vilka konsekvenser det kan få, för att inte tala om de ekonomiska konsekvenserna.
Anf. 17 Jan-Olof Larsson (S)
Herr talman! Jag delar till fullo Anne-Marie Pålssons oro och syn på den här frågan. EU:s ramdirektiv för vatten genomförs för att vi ska säkerställa en god vattenkvalitet i grund-, yt- och havsvatten. För Sveriges del innebär vattendirektivet ett stort åtagande då Sverige har cirka en tredjedel av EU:s samlade vattenförekomster.
Av den första preliminära statusklassningen framgår det att cirka hälften av Sveriges vattenförekomster inte klarar god status, vilket är direktivets mål. Statussättningen av våra vatten vilar på ett antal bedömningsgrunder där den parameter som har den sämsta statusen styr klassningen.
Klassningen kommer i slutet av 2009 att fastställas av vattenmyndigheterna och övergår därefter till en icke överklagningsbar miljökvalitetsnorm. Sverige har som enda land i EU valt att ha en miljökvalitetsnorm för både kemi och ekologi. När det gäller kemi och prioriterade ämnen kan en miljökvalitetsnorm vara motiverad. Men när det gäller ekologiska bedömningsgrunder kan miljökvalitetsnormen för dessa starkt ifrågasättas.
Herr talman! När man säger att EU:s vattendirektiv ska säkerställa en god vattenkvalitet kan var och en av oss tro att god vattenkvalitet är detsamma här i Sverige som det är i Tyskland, Belgien eller något annat EU-land, men så är absolut inte fallet. Man skulle också kunna tro att vi liksom övriga länder i EU skulle ha samma måttstock för att åstadkomma eller mäta vad som är god vattenkvalitet, men så är det absolut inte heller.
Det är viktigt att vara medveten om att det i de allra flesta fall inte finns några objektiva vetenskapliga kriterier för var gränsen för god vattenkvalitet går. De svenska bedömningsgrunderna utgör endast några av flera möjliga metoder att beskriva tillståndet i vattnet.
Bedömningsgrunderna är i flera fall nya. De är oprövade och innehåller omfattande osäkerhet och felkällor. Flera forskare som har tagit fram bedömningsgrunderna framhåller också dessa osäkerheter. I praktiken kommer statusklassificeringen dessutom till övervägande del att ske genom expertbedömningar vilka är osäkra och i många fall subjektivt grundade, tvärtemot vad miljöministern säger i sitt svar.
EU:s ramdirektiv för vatten är ett miljömålsdirektiv. Syftet med direktivet är att öppna för en god ekologisk status i Europas vatten, något som även förutsätter god kemisk status. För ekologin talar direktivet endast om miljömål. Det är en missuppfattning att direktivet kräver att ekologiska mål blir omgjorda till miljökvalitetsnorm.
Användandet av miljökvalitetsnorm som styrmedel för den ekologiska statusen riskerar att undergräva verktyget miljökvalitetsnorm. För att vattendirektivet ska fungera på ett bra sätt är det av oerhörd vikt att tillämpningen blir lika i alla EU-länder och att konkurrensneutralitet råder. Blir det inte så finns det en uppenbar risk att verksamhet och sysselsättning flyttas till de länder som tillämpar ramdirektivet på ett generösare sätt.
Bedömningsgrunderna kommer att jämföras mellan länder, men inte hur direktivet har implementerats i den nationella lagstiftningen. Som tidigare nämnts innebär vattendirektivet ett mycket stort och viktigt åtagande för Sverige. Det är av yttersta vikt att rätt åtgärder blir utförda för att nå direktivets mål om god status.
Vi kan i dag se beslutsunderlag som är alltför bristfälliga. Att omvandla den ekologiska statusen till miljökvalitetsmål var därför mycket olyckligt. Denna fråga är så viktig för Sverige att ett politiskt omtag behövs i denna del.
Ett förfaringssätt baserat på det arbetssätt som vi tillämpar med miljömålen är mer effektivt och ändamålsenligt med tanke på den osäkerhet som finns i bedömningarna. Det skulle också öka acceptansen bland de verksamhetsutövare som ska utföra åtgärderna.
Anf. 18 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Jag lägger märke till intresset som finns för frågan, och jag sätter naturligtvis värde på det. Jag vet att det för en tid sedan hölls ett seminarium i riksdagen, och det har säkert också inspirerat till en del av frågeställningarna.
Det är värt att lägga märke till att det nu pågår ett arbete i hela EU där Sverige på många sätt har gått före i miljöarbetet. Vi har tagit på oss tunga kostnader för att effektivisera våra reningsverk.
Det ligger särskilt i vårt intresse att till exempel länder på andra sidan Östersjön ger sina bidrag. Jag träffar också min danska kollega som är ansvarig för situationen att man har 25 miljoner svin i Danmark som släpper ut avfallsmängder i Östersjön motsvarande orenat avlopp från 70-80 miljoner människor. Det är klart att det ligger i högsta grad i vårt intresse att EU nu samlat gör insatserna för att minska utsläppen. Särskilt länder som tidigt har gjort insatserna för att bli bättre på miljö har intresse av att nu andra också ställer upp och gör sina insatser.
Det är det grundläggande syftet med arbetet. Det har Sverige i grunden att vinna på.
Jag håller med om att det ofta är ett problem att regler förhandlas fram av regeringsrepresentanter nere i EU, och sedan sjösätts de i de olika länderna. Samtidigt är det det som är en del av förutsättningen för att hela EU, också länderna på andra sidan Östersjön, ska kunna vara med och göra förändringarna.
Vi ska inte göra det så enkelt att bara det faktum att reglerna har gjorts upp i Bryssel gör att de är mindre trovärdiga eller mindre acceptabla. Det är bra att vi samordnar saker i Europa. Annars skulle vi få dra en stor del av lasset själva.
Nästa fråga är om det här görs långt över svenska folkets huvuden. Jag ser alltid en sådan risk. Jag tycker att det är viktigt att vi gör allt vi kan för att minska den. Det jag själv har bidragit till så här långt är att vi har sett till att det blir en ny sammansättning på vattendelegationer. Vi har sett till att företrädare för de verksamheter som är berörda verkligen finns med där.
Som jag sade i interpellationssvaret genomför vi just nu ett stort samråd för att synpunkter ska kunna komma fram. Vi ser till att det arbete som sedan tidigare har gjorts i länsstyrelser bygger på svensk förvaltningstradition och tillämpar miljöbalkens regler, där olika intressen ska kunna vägas mot varandra. Det är just för att en enskild inte ska drabbas orättmätigt eller orättvist av stränga regler.
Det ska vara bra och effektiva regler men också med avvägning för vad som är rimligt i det enskilda fallet. Där återstår en stor del av prövningarna. Vi har inte ännu sett erfarenheterna av det.
Dessutom har vi sett till att det ska vara möjligt att överklaga beslut i domstol när det är det rimliga. Vi har också sett till att innan kraven blir bindande för enskilda ska de prövas enligt miljöbalkens regler. I och med det ska den rätta avvägningen göras.
Ändå har jag sagt i mitt svar att vi samtidigt ska vara beredda att ompröva arbetsformerna med ledning av de erfarenheter vi får när vi börjar arbetet. Som framgår av den proposition som jag har lagt fram för regeringens räkning om havspolitiken kommer vi att tillsätta en utredning som ser över hur vi organiserar vattenförvaltningen.
Till sist kan jag för mina allianskolleger påminna om att när jag lägger fram propositioner till riksdagen eller när jag ger interpellationssvar gör jag det på hela regeringens vägnar. Det kan vara bra att påminna om.
Anf. 19 Anne-Marie Pålsson (M)
Herr talman! Jag ska börja med att göra en bekännelse. Jag har notoriskt svårt för namn, framför allt namn som slutar med -gren och -berg. Jag har kanske kallat miljöministern för Andreas Carlberg. I så fall ber jag om ursäkt, för det ska vara Carlgren. Ta det gärna till protokollet!
Jag vill understryka att jag inte är emot omständigheten att EU vill utveckla gemensamma riktlinjer. Jag är absolut inte någon motståndare till att man har högt ställda ambitioner när det gäller miljöarbetet.
Det jag har uttryckt en oro över är att vi har frånhänt oss de möjligheter som EU ger oss att utforma regelverket så att det passar de svenska förutsättningarna. Den kritiken skulle kanske i större utsträckning riktas mot Andreas Carlgrens företrädare som miljöminister. Jag är väldigt glad och tacksam över de öppningar i implementeringen som miljöministern har aviserat här i kammaren i dag.
Jag ska ändå ta upp några saker till här som andra kanske också har berört en smula men som jag tycker att det är viktigt att understryka. Det första är att vi har, tycker jag, principer som ska styra svensk statsförvaltning och över huvud taget svenskt utövande av befogenheter. Den första principen är att den som betalar måste få vara med och besluta. Allt annat vore för mig fullständigt orimligt.
Jag menar att som det håller på att utvecklas i dag, med mindre än att miljöministern inte utnyttjar den lilla öppningen till att göra de önskade justeringarna, kommer inte de som betalar att vara operativa i utformningen av miljönormerna och åtgärdsplanerna. Jag tycker att det är en viktig princip. Det ska man följa även när det gäller miljöarbetet.
Den andra frågan som är viktig att ta upp här är målkonflikterna. När vi diskuterar miljöfrågor i dag och vatten får man ett intryck av att detta är den enda aspekten som är viktig. I själva verket ska de problem som gäller för vatten och vattnets kvalitet ställas emot andra aspekter av samhällslivet.
Hur ska man exempelvis, herr talman, bedöma kiselalgers mängd i förhållande till sysselsättningen? Jag är ganska säker på att en tjänsteman kan vara duktig på att mäta halten kiselalger, fosfor eller något annat, men jag är inte säker på att tjänstemannen är lika bra på att göra den bredare bedömningen av de olika målen.
Det behöver inte vara mål där man ställer sysselsättning mot kiselalger. Man kan ställa fosfor mot koldioxid. Det kan vara en rad olika målkonflikter.
Dessvärre vimlar tillvaron av målkonflikter. Det är precis därför det är så olyckligt att det har hamnat i händerna på tjänstemän. Tjänstemän är normalt sett väldigt duktiga på sitt eget område men har inte det breda perspektivet. Därför är det så viktigt att man ska flytta hela utformningen av normerna och planerna till en politisk miljö, där man kan göra bedömningen av målen men också flytta det till en nivå där väljarna kan utkräva ett ansvar. Det kan man inte hos tjänstemännen.
Den sista synpunkten är: Hur ska vi kunna tygla tjänstemännens makt? Vi kan utgå från att tjänstemän precis som alla andra kommer att med stor förtjusning gripa sig an denna uppgift. De kommer att ha hur mycket synpunkter som helst. Men vem ska tygla tjänstemannen?
Anf. 20 Sven Yngve Persson (M)
Herr talman! Jag tackar än en gång ministern för svaret. Ministern började med att Sverige har gått före. Det är väl lite grann där vi har problemet. När vi pratar om konkurrenskraft och annat är det alltid så att Sverige har gått före, vilket i många fall är bra. Men det kan också leda till konkurrensnackdelar.
Vi vill väldigt gärna vara bäst i klassen. När man tittar på andra tillämpningar, där man har gått uppifrån och ned, visar det sig ofta att det finns ett EU-direktiv i botten, och sedan finns det en svensk tillämpning av det. Sedan finns det en länsstyrelse som tycker att vi ska vara lite bättre: Vi adderar lite. Så blir vi lite bättre hemma i Skåne eller Västernorrland eller var det nu är. Sedan är det en tjänsteman som ska vara bäst i sin region.
Helt plötsligt har vi krav som är dubbelt så höga som dem som vi hade från början. Det är lite där vi ser faran. Åtminstone jag ser faran med det här. Det kanske är dags att ge andra en chans att hinna ifatt. Vi kanske inte måste ligga före i alla ändar. På något sätt borde vi få kredit för det vi redan har gjort.
Jag funderar lite på samråd. Det pågår just nu ett samråd. Det är helt riktigt. Men jag vet också att man innan man gick ut med samrådet från olika håll försökte komma in med input, fakta och all den kunskap som redan finns. Den ville man inte riktigt ha från myndigheterna, utan man ville göra sitt arbete först för att sedan i efterhand kunna gå in och diskutera.
Då har man redan grävt skyttegravarna. Då blir det väldigt svårt att få den samverkan och det samarbete som vi alla så gärna vill ha.
Jag lyssnar kanske dåligt. Jag har full respekt för om ministern inte kan svara på det, men ändå: Vet vi vem som ska betala?
Anf. 21 Otto von Arnold (Kd)
Herr talman! Jag tolkar ministern positivt när han säger att det kommer att finnas möjlighet till domstolsprövning. Det är viktigt att man inför det här på alla nivåer.
När det gäller tillämpningen i dag riskerar vi att få en tjänstemannabyråkrati kring detta. Det är uppenbart. Det finns tyvärr flera exempel på det, inte minst i mitt hemlän, även när det gäller vatten. Länsstyrelsen tar fram ett direktiv, och man förhandlar inte med de berörda. Detta är en metod som skapar irritation, och vi får en onödig konflikt.
Det är lätt att stå och gnälla på en minister; det är en favorit åtminstone hos oppositionen. Men vi ska försöka vara lite positiva i alliansen.
Det finns faktiskt exempel på hur man kan hantera vatten på ett gemensamt och positivt sätt. Jag refererar till något som heter Tullstorpsåprojektet som ligger i Trelleborgs kommun. Där bygger man underifrån genom att markägare, vattenägare, kommunen, fiskeintressen etcetera samarbetar kring detta. Man bygger över 50 små dammar på en sträcka över fyra mil. Tanken är helt och hållet att genom frivilligt arbete göra det här tillsammans och få stöd från staten och möjlighet att rena vatten på ett sätt som väl kommer att överträffa vad länsstyrelserna kommer att göra.
Det här är något man ska titta på lite mer och uppmuntra.
Anf. 22 Jan-Olof Larsson (S)
Herr talman! Miljöministern är positivt överraskad över att det är så många som debatterar den här frågan. Det är en oerhört viktig fråga som mer eller mindre berör hela svenska folket.
Miljöministern säger att det är väl bra att EU samordnat gör insatser för bättre vattenkvalitet. Absolut är det det! Det är både rätt och riktigt, men nu handlar det om hur vi når dit och om vi gör det på ett samfällt sätt i Europa så att vi behåller en viss konkurrensneutralitet. Vi är det enda landet i EU som inför miljökvalitetsnormer på ekologiska bedömningsgrunder, och då säger miljöministern: Enligt min mening saknas det anledning att anta att åtgärdsprogram kommer att präglas av enskilda tjänstemäns personliga avvägningar.
Miljöministern är ensam här i salen om att tro att inte tjänstemännen kommer att göra några bedömningar. Det råder en brist på dataunderlag, och här kommer experter och tjänstemän att fastställa vad det är för kvalitetsnormer vi ska ha.
Enskilda berörs inte direkt av programmen, säger ministern. Men han fortsätter: För att följa ett åtgärdsprogram kan dock exempelvis en länsstyrelse eller en kommun i egenskap av tillsynsmyndighet med stöd av miljöbalkens tillsynsregler ålägga enskilda att vidta miljöförbättrande åtgärder.
Ålägga enskilda att vidta miljöförbättrande åtgärder - då berörs väl enskilda! Det står ju i meningen efter.
Nej, ministern, min förhoppning är att ni gör ett politiskt omtag när det gäller detta. När det gäller vattendirektivet och ekologin ska vi införa mål i stället för miljökvalitetsnormer. Gör vi det tror jag också att vi kan få skutan på rätt köl och ett bra arbete ute i landet.
Anf. 23 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Först lägger jag märke till att vi är överens om att det är bra med gemensamma EU-regler. Det tycker jag är bra. Jag vill också säga till Sven Yngve Persson att poängen är, inte minst för länder som Sverige som var tidigt ute, att nu ser vi till att andra också får vara med och dra lasset. Det är en fördel när det görs gemensamt i EU, och det var det som var min poäng.
Det är också bra att vi är överens om att det ska vara höga ambitioner. Det ska vi slå vakt om.
Det ska vara regler med mer av svenska förutsättningar. Det är en del av argumentationen här. Jag säger då att vi har försökt i flera delar att bygga på svensk förvaltningstradition. Vi har sett till att bygga på miljöbalken, ursvensk i den meningen att den just är till för att avväga olika intressen. Jag konstaterar också att detta inte betyder att allt alltid blir som man vill. Det blir aldrig så i frågor som avgörs. Ibland blir det beslut som går en emot.
Men det kan också vara så att allt inte heller blir rätt. Därför är det viktigt att kunna överklaga och att vi också från vår sida är beredda att ändra arbetssätt, uppbyggnad av hur systemen fungerar eller andra övergripande frågor som kan behöva ändras i detta.
När det gäller målkonflikter vill jag säga att det är just det miljöbalken är till för att avväga, för även om miljöfrågorna är oerhört viktiga och ofta representerar helheten är de inte de enda frågorna man ska ta hänsyn till. Det gäller till exempel i industriernas fall att avväga behovet av ekonomisk utveckling, industriutveckling och jobb mot miljöintressen. Just för detta ska balken kunna fungera.
Det sägs gång på gång att nu har detta helt och hållet hamnat i händerna på tjänstemän. Jag tror alltid att det kan finnas en risk, vilket område det än gäller, att det blir för mycket tjänstemannastyre. Det gäller att hålla efter det. Men här har vi dels sett till att några av åtgärderna till sist ska kunna prövas av regeringen om det gäller övergripande frågor, dels att det i många fall är kommunerna som ska ta besluten om åtgärdsprogrammen. I alla dem har vi också politiska beslut med, och så får vi väl erkänna att det heller inte alltid blir helt bra bara för att det är politiker som fattar besluten.
Vi får också säga att när det gäller misstankar mot tjänstemän, som Sven Yngve Persson var inne på, kan var och en av oss som har sett till exempel hur det går till i bygglovsärenden erkänna att misstankar också finns på andra områden. Ibland finns det grund för dessa misstankar, ibland inte.
Vem betalar? Det är kommuner, myndigheter, i en del fall företag. Det kommer att vara en rad olika intressen i samhället som får vara med och betala.
Jag har nu lyssnat noga på Jan-Olof Larssons inlägg. Jag tror att det finns goda skäl att se på hur detta tillämpas i Sverige. Vad jag har velat undvika är att vi gör en översyn på ett sådant sätt att vi stoppar upp arbetet eller väldigt väsentligt försenar det. Men jag har aldrig uteslutit att det ska göras ändringar i detta.
Nu hör jag att Jan-Olof Larsson riktar en våldsam kritik mot hur detta genomförs i Sverige. Det är en kritik som i väldigt hög grad, vilket andra debattörer här har påpekat, träffar min företrädare, den socialdemokratiska miljöministern Lena Sommestad. Jag har velat undvika att arbeta på det sättet. Det hade varit mycket enkelt att träda in här och bara kritisera dem som gjorde arbetet tidigare, men jag tror att detta skulle riskera att senarelägga viktiga framgångar.
Jag säger i stället att är det så att vi ställer orimliga krav i Sverige jämfört med andra EU-länder är jag beredd att pröva det. Är det så att beslut hamnar för mycket i tjänstemäns händer är jag även beredd att pröva det, men jag konstaterar att vattendelegationerna inte bara är tjänstemannastyrda. Där sitter också representanter för andra intressen med, och det är så vi arbetar i många andra samhällsfrågor.
Anf. 24 Anne-Marie Pålsson (M)
Herr talman! Andreas Carlgren talar så klokt här: Det är inte alltid säkert att det som politiker fattar beslut om blir så bra. Så är det naturligtvis, men vi politiker kan bli avsatta för att vi fattar dumma beslut. Tjänstemän blir normalt sett inte avsatta för att de har fattat dumma beslut utan för att de gjort felaktiga ting.
Det är fortfarande viktigt att slå fast att för att miljöarbetet ska vara trovärdigt och vinna en legitimitet hos väljarna måste man också bedriva det på ett sådant sätt att väljarna känner sig delaktiga. Det går inte att föra den politiken ovanför huvudet på väljarna.
Då ska man även när det gäller en sådan sak som vattendirektivet sträva efter att välja en sådan form där man på sedvanligt svenskt sätt kan väva in de intressenter, olika intresseinriktningar och organisationer som har ett berättigat krav att få vara delaktiga i utformningen. Det ska ske på det sätt som vi tycker är bra och som vi har utvecklat, inte genom gatans parlament - yttringar från ortens sportfiskeklubb, fågelskådarförening, någon form av anarkistisk miljöorganisation eller annan anarkistisk organisation - utan det ska ske på det sedvanliga politiska sättet genom dialog och samråd.
Jag har bara några konkreta synpunkter som faktiskt är viktiga att slå fast och som har nämnts flera gånger. Det är frågan om överklagande. Det är riktigt att ett föreläggande går att överklaga av den enskilde. Däremot går inte en åtgärdsplan eller en utarbetad miljönorm att överklaga. Det är de som så att säga är fundamenten för det som emanerar från detta. Därför är det viktigt att också åtgärdsplaner ska kunna ifrågasättas juridiskt.
Sist, herr talman, vill jag fråga: Varför denna brådska? I Danmark har man valt att ansöka om att få förlängning med motivet att det här är svårt och att frågan är så viktig att man inte bör hasta. Det finns kanske anledning att då citera vad som brukar sägas i bridgekretsar: "Bättre fort och dumt än bara dumt." Men det gäller inte i politiken. Snarare gäller precis tvärtom här. Det gör ingenting att det tar tid bara det blir bra.
Anf. 25 Andreas Carlgren (C)
Herr talman! Jag ska tacka alla som har medverkat i debatten. Jag konstaterar att vi är överens om att det är viktiga EU-regler och att det är en fördel för just Sverige att nu också andra är med och drar lasset. Det är bra inte minst för svenska företag, svenska jordbrukare och andra som nu kommer att vara med och göra viktiga insatser för att fortsätta att göra vattenkvaliteten bättre.
Vi är också överens om att vi ska ha högre ambitioner. Det är bra. Vi är överens om hur viktigt det är med demokratisk kontroll. Ett steg vi nu tar är just det breda samråd som pågår. Det kommer att ge viktiga synpunkter.
Jag uppfattar att vi i stort sett också har varit överens om att vi inte ska försena arbetet. Det är därför som vi har ett fortsatt genomförande parallellt med den öppenhet som jag i dag har visat för att vi också ska pröva sådant som kan behöva ändras framöver i det fortsatta arbetet.
Jag vill bara lämna den upplysningen också när det gäller Danmark att det är sant att man försenar starten av delar av arbetet med något halvår, men man säger samtidigt att man ska gå i mål med arbetet vid samma tidpunkt som övriga EU. Det är ändå en begränsad förskjutning får man säga, som kanske inte skulle trösta så mycket.
Till sist kan vi gemensamt konstatera att i det arbete som nu görs och de riktlinjer som gäller har alliansregeringen fortsatt det som inleddes av den förra regeringen. Jag tror att det är ganska bra att vi på det sättet också ser till att arbetet kan göras långsiktigt, att vi inte låtsas motsättningar som inte finns utan att vi hjälps åt att hitta förbättringar där det är möjligt.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.