villkorat bistånd

Interpellation 2000/01:447 av Biörsmark, Karl-Göran (fp)

den 27 april

Interpellation 2000/01:447

av Karl-Göran Biörsmark (fp) till statsrådet Maj-Inger Klingvall om villkorat bistånd

Svenskt bistånd ska ligga på en hög kvantitativ såväl som kvalitativ nivå. De senaste åren har dessvärre stora nedskärningar drabbat det svenska biståndet. Det är oerhört beklagligt. Bara för något år sedan hamnade det svenska biståndet på skamliga 0,7 % av BNI. Även om vissa mindre höjningar skett det senaste året måste nu ambitionerna höjas kraftigt så att enprocentsmålet kan uppnås inom fem år.

Biståndsdialogen måste vidare vara ett kraftfullt instrument för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Budskapet ska vara entydigt även till länder där vi har starka exportintressen.

Det är angeläget att det står klart för mottagarländerna att biståndets omfattning och inriktning kan påverkas av hur demokratifrågan hanteras. I denna mening bör inslaget av villkor i biståndsgivningen öka. Här har funnits och finns även i dag stora brister i den svenska biståndsdialogen med vissa mottagarländer.

Zimbabwe är ett bra exempel på hur det bör gå till när ett mottagarland så kraftfullt bryter mot demokrati och respekten för de mänskliga rättigheterna. Folkpartiet liberalerna välkomnade den frysning av det bilaterala biståndet till Zimbabwe som gjordes i januari i år, även om vi gärna hade sett att denna indragning gjorts långt tidigare. Situationen i Zimbabwe har länge varit sådan att det tidigare varit berättigat att avbryta det bilaterala samarbetet.

Sverige bedriver i dag, i högre eller mindre grad, bilateralt biståndssamarbete med länder som Laos, Vietnam, Kuba, Tanzania och Etiopien. Kännetecknande för alla dessa länder är att det råder brister, eller total avsaknad, i respekt för demokrati och mänskliga rättigheter. Genom att bedriva bilateralt biståndssamarbete med sådana länder, legitimerar vi samtidigt det förtryck de står för.

Sverige ska undvika bilaterala biståndsengagemang med länder som inte strävar efter demokratisering eller fortsätter att kränka mänskliga rättigheter. På så vis sänder vi klara och tydliga signaler om att det ligger allvar bakom orden att svensk biståndspolitik ska främja en demokratisk utveckling och respekt för mänskliga rättigheter.

Mot detta brukar dock anföras att en demokratisering som är mer eller mindre påtvingad utifrån inte har stor chans till framgång. Men frågan är då varför samma debattörer och aktörer tror att påtryckningar utifrån hade förutsättningar att ge resultat i Sydafrika. Våra lojaliteter måste finnas hos de fattiga människorna @ inte deras regeringar.

Sverige bör givetvis inte upphöra med bistånd till diktaturstater, totalitära stater eller stater som ej tillåter flerpartisystem. Men det ska inte ske bilateralt. Tvärtom bör Sverige i många fall öka det bistånd som bedrivs i systemöppnande och demokratifrämjande syfte genom enskilda organisationer. Ett bra exempel här är t.ex. den ökning som skett av folkrörelsebiståndet till de demokratiska krafterna i Vitryssland.

Mot bakgrund av det ovan anförda vill jag ställa följande frågor till biståndsministern:

Avser statsrådet att verka för att en konkret tidsplan fastställs för när enprocentsmålet ska uppnås?

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att öka inslaget av villkor i biståndsgivningen?