Vinstförbud i vården
Interpellation 2017/18:271 av Lars Beckman (M)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2017-12-07
- Överlämnad
- 2017-12-11
- Anmäld
- 2017-12-12
- Sista svarsdatum
- 2018-01-16
- Svarsdatum
- 2018-01-30
- Besvarad
- 2018-01-30
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Socialminister Annika Strandhäll (S)
Den privata barnmorskemottagningen Mama Mia är ett exempel på en omtyckt och respekterad verksamhet som många har valt att använda i Stockholm. Runt om i Sverige finns det många privata vårdcentraler hos vilka många patienter själva har valt att lista sig.
Mama Mia skulle kunna expandera och växa och därmed ge fler patienter möjlighet att välja den vårdgivare som de själva vill gå till. Dagens industri skriver den 7 december att Mama Mia hade kunnat ha ytterligare två mottagningar i Stockholm med mödravård, barnhälsovård och vårdcentral för mellan 6 000 och 8 000 listade patienter, men tack vare debatten om vinst- och valfrihetsförbud vågar man inte investera, skriver tidningen. Indirekt har alltså regeringen nekat upp till 8 000 personer möjligheten att välja det företag som de sannolikt helst hade valt av kvalitetsskäl.
Samma signaler kommer från många andra företag i Sverige. Enbart debatten och hotet mot patienters rätt att välja har gjort att många värdefulla satsningar nu har stoppats. Det är djupt olyckligt eftersom många kvalitetsmätningar visar att såväl medarbetare som patienter är mest nöjda med de privata företagens verksamhet – verksamhet som till stora delar drivs med samma kostnad för regionerna/landstingen. Dessutom går många offentligt drivna vårdcentraler med stora underskott som får täckas med ytterligare bidrag.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Annika Strandhäll följande:
- Kommer vården att omfattas av ett vinstförbud, och när kommer det förbudet i så fall införas?
- Anser ministern att rätten att välja vårdgivare enligt det valfrihetssystem som finns i Sverige gagnar kvalitetsutvecklingen av all vård i Sverige och vilka åtgärder vidtar ministern i så fall för att säkerställa kvalitetsutvecklingen även om ett vinstförbud införs?
- Bedömer ministern att möjligheterna att välja arbetsgivare inom vården kommer att minska om ett vinstförbud införs och vilka åtgärder vidtar ministern i så fall för att ändå säkra den möjligheten?
- Vilka åtgärder vidtar ministern för att debatten om vinstförbudet inte redan nu ska leda till förre möjligheter för människor att välja den vårdgivare som de själva önskar?
Debatt
(17 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2017/18:271
Webb-tv: Vinstförbud i vården
Dokument från debatten
- Tisdag den 30 januari 2018Kammarens föredragningslistor 2017/18:63
- Protokoll 2017/18:63 Tisdagen den 30 januariProtokoll 2017/18:63 Svar på interpellation 2017/18:271 om vinstförbud i vården
Protokoll från debatten
Anf. 8 Socialminister Annika Strandhäll (S)
Fru talman! Lars Beckman har ställt fyra frågor till mig som handlar om vinstförbud och valfrihet i vården. Den första frågan handlar om ifall vården kommer att omfattas av ett vinstförbud och när det förbudet i så fall kommer att införas.
Den andra frågan handlar om ifall jag anser att rätten att välja vårdgivare enligt det valfrihetssystem som finns i Sverige gagnar kvalitetsutvecklingen av all vård i Sverige och vilka åtgärder som jag i så fall vidtar för att säkerställa kvalitetsutvecklingen även om ett vinstförbud införs.
Interpellantens tredje fråga handlar om ifall jag bedömer att möjligheterna att välja arbetsgivare inom vården kommer att minska om ett vinstförbud införs och vilka åtgärder som jag i så fall vidtar för att ändå säkra den möjligheten.
Interpellanten ställer slutligen frågan om vilka åtgärder som jag vidtar för att debatten om vinstförbudet inte redan nu ska leda till färre möjligheter för människor att välja den vårdgivare som de själva önskar.
Jag vill börja med att lyfta fram att målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Vinst som incitament kan motverka intentionerna i hälso- och sjukvårdslagen. Regeringen har dock inte för avsikt att införa något vinstförbud i hälso- och sjukvården och inte heller i övriga delar av välfärdssektorn.
Tidigare i januari beslutade regeringen om två lagrådsremisser, med förslag om bland annat ägar- och ledningsprövning inom delar av välfärdssektorn - Ökade tillståndskrav inom socialtjänsten och skolväsendet beslutades den 11 januari - respektive om begränsning av rörelseresultat och krav på separat juridisk person - Tillstånd att ta emot offentlig finansiering inom socialtjänsten, assistansersättningen och skollagsreglerad verksamhet beslutades den 18 januari.
Förslagen tar i båda fallen sin utgångspunkt i Välfärdsutredningen (SOU 2016:78). Syftet med förslagen är att förhindra oseriösa aktörer att verka inom välfärdssektorn. I den senare lagrådsremissen föreslår regeringen att ett tillstånd ska införas för att ta emot offentliga medel inom socialtjänsten, assistansersättningen och skollagsreglerad verksamhet.
Förslaget syftar till att de skattemedel som finansierar välfärden ska komma barn, elever och brukare till godo. Med förslaget begränsas privata aktörers rörelseresultat till en marknadsmässig ersättning för det kapital som ägarna investerat i verksamheten. Detta är dock inte detsamma som ett vinstförbud.
I de nämnda lagrådsremisserna om ökade tillståndskrav respektive om tillstånd att ta emot offentlig finansiering ingår inte förslag som rör hälso och sjukvårdssektorn. Regeringen har valt att låta frågan om ett effektivt utnyttjande av skattemedel inom hälso- och sjukvårdssektorn utgöra grunden för en separat utredning. I december 2017 beslutade regeringen att tillsätta utredningen Ordning och reda i vården (Dir. 2017:128). Utredningen ska komplettera redan genomförda samt pågående utredningar på området. I utredningen ingår bland annat att utreda behov av och förutsättningar för samt för- och nackdelar med att införa viss tillståndsprövning eller alternativ till sådan prövning inom hälso- och sjukvårdsområdet.
Vad gäller Lars Beckmans fråga om valfrihetssystem har regeringen inga planer på att förändra i vilken mån patienterna kan välja vårdgivare. Vad gäller interpellantens tredje och fjärde fråga avser regeringen, som tidigare nämnts, inte att föreslå något vinstförbud vare sig inom hälso- och sjukvården eller i andra delar av välfärden.
Regeringen har varit tydlig med att den fortsatt vill att enskilda aktörer ska kunna vara verksamma i välfärden. De som bedriver seriösa välfärdsverksamheter och som regelmässigt återinvesterar i verksamheten kommer även fortsättningsvis att kunna bedriva verksamhet med hög kvalitet. En mångfald av aktörer inom välfärden kan bidra till ökad innovation och utveckling. Självklart gör medarbetarna i privata välfärdsföretag ett lika viktigt arbete som medarbetarna i den offentliga sektorn. Att en större andel av skattemedlen används till att exempelvis höja personaltätheten och att förbättra lönerna för medarbetarna i välfärden i stället för att delas ut till ägarna är positivt både för medarbetarna och för kvaliteten i välfärden.
Anf. 9 Lars Beckman (M)
Fru talman! Låt oss börja denna debatt med att skänka en varm tanke till och visa beundran för Ingvar Kamprad! Det var en fantastisk entreprenör, som började med två tomma händer, byggde upp en världskoncern och skapade många, många jobb inte bara i Sverige utan också runt om i världen. I dag beundrar alla Ingvar Kamprad, utom möjligtvis Vänsterpartiets ungdomsförbund och Vänsterpartiet. Jag har till och med sett statsråd och ministrar som har gått ut och sagt: Vi är stolta över Ingvar Kamprad.
Men, fru talman, Ingvar Kamprad skrämdes bort från Sverige. På 70talet var Socialdemokraternas näringspolitik som värst med allt de införde. Det var förmögenhetsskatter, arvsskatter, höga marginalskatter och dåtidens löntagarfonder. Det gjorde att många svenska entreprenörer helt enkelt fick lämna Sverige. De mest framgångsrika ägarfamiljerna fick lämna Sverige.
Jag skrev denna interpellation när jag läst om den fantastiska entreprenören Christina Wahlström, som har byggt upp det privata mödravårdsföretaget Mama Mia. Artikeln finns på Svenskt Näringslivs hemsida. Rubriken är: Mama Mia, vilken bråkstake!
Fru talman! Jag tycker att alla ska läsa om hennes berättelse, om hur hon kämpade mot monopolet, om hur hon kämpade mot unkna värderingar och om hur hon kämpade mot en retorik som inte gynnade företagsamheten.
År 1992 införde det dåvarande borgerliga styret i Stockholm en mödravårdspeng. Då kom det stora lyftet för Mama Mia. Då blev det också kostnadsfritt för mammor att gå till privata mödravårdscentraler. Dessförinnan var det de rika som hade råd. Det var de rika som hade valfrihet. Sedan kom den unika svenska modellen, den modell som vi alla politiker borde vara stolta över. Det är den modell som innebär att jag, oavsett inkomst och oavsett var jag bor, har möjlighet att få valfrihet. Man kan välja vårdcentral och mödravårdscentral utan att man behöver tänka på sin inkomst, för detta är offentligt finansierat.
Fru talman! Den politiska debatt som jag skulle vilja ha handlar naturligtvis om hur vi förbättrar sjukvården och om hur vi förbättrar välfärden. Jag lyssnade med stort intresse på den tidigare debatten mellan statsrådet och Jonas Sjöstedt. Jag lyssnade noga på hur man vill sänka sjukskrivningstalen.
Vad statsrådet då hade kunnat säga var naturligtvis: Vi ska lägga ut mer verksamhet på entreprenad. Vi ska ha mer småskalig drift i välfärdssektorn. Det är nämligen där de lägsta sjuktalen finns. Det är där de nöjdaste kunderna finns, och det är där det är lägst personalomsättning.
Det är detta som blir så svårt när regeringens politik inte hänger ihop. Man säger sig vilja minska sjuktalen och förbättra välfärden. Men med den praktiska politik man för är det en hetsjakt på de framgångsrika entreprenörer som finns i denna sektor och som vi kunder har valt.
Jag tycker att det vore bättre om statsrådet öppet, rakt och ärligt sa: Vi vill inte ha mångfald i välfärden. Vi vill inte ha entreprenörer i välfärden. Vi vill försöka skrämma bort dem från denna bransch, så långt det bara går. Men det säger inte statsrådet. I stället vill man införa ett vinstförbud, som jag återkommer till i mitt nästa inlägg.
Anf. 10 Ann-Britt Åsebol (M)
Fru talman! Ja, vinst i ett företag är nödvändigt för att företaget ska kunna växa, expandera och erbjuda trygghet för ägare och anställda - utan vinst, ingen välfärd.
Ju fler framgångsrika företag vi har i vårt land, desto bättre går det för hela landet. Även om vinsten inte alltid är det huvudsakliga målet för företagen är vinsten nödvändig för att företagen ska överleva och för att företagare i det långa loppet ska kunna säkerställa den välfärd som vi behöver och vill ha.
När en verksamhet går med vinst startar en positiv spiral i samhället. Går det bra för ett företag går det också bra för andra. Framgången smittar av sig. Statens finanser förbättras eftersom företagen betalar skatt på sina vinster och eftersom de löntagare som finns i företagen betalar skatt på sin lön. Detta är en förutsättning för att vi ska kunna utveckla inte bara sjukvården, som i det här fallet, utan också hela samhället. Men jag vill komma tillbaka till sjukvården, eftersom vi har denna debatt med sjukvårdsministern.
I mitt hemlän Dalarna har vi Sveriges längsta vårdköer. Vi har också minst antal privata vårdgivare. I landet är det ungefär 35 procent av oss alla som går till en privat vårdcentral eller till en privat vårdgivare i primärvården. I landstinget Dalarna, där det är ungefär 275 000 invånare, har vi tre eller möjligtvis fyra privata vårdgivare. I vårt grannlän Västmanland är 40 procent av vårdgivarna i primärvården privata. Där har man inte lika långa köer.
Jag har naturligtvis en fundering: Hänger det här ihop? Vi har få privata utförare. Är det därför vi också har de långa vårdköerna?
Det vore intressant att höra statsrådets invändningar eller möjligtvis förklaringar till att det ser ut på det här viset. Varför måste det vara så att vården blir på detta vis i ett landsting där inte utbudet finns på samma sätt? Vårt grannlän har ett betydligt bättre utbud, och där ser det också betydligt bättre ut inom hälso- och sjukvården.
Jag stannar där, fru talman, och hoppas på ett bra svar från statsrådet.
Anf. 11 Sotiris Delis (M)
Fru talman! När jag besöker min doktor - jag tror att de flesta av oss besöker doktorn någon gång eller flera gånger i livet - struntar jag fullständigt i vem dennes huvudman är. Det jag lägger stor vikt vid - och det gör förhoppningsvis många med mig - är att jag får en snabb återkoppling, får en lämplig behandling och blir bemött med respekt.
Därför känns det onekligen som om regeringens retorik på senare tid när det gäller vinstförbud i välfärden skrämmer väldigt många människor. Rädslan för att det inte kommer att stanna där utan att det också kommer att påverka vår valfrihet i fråga om vilken doktor och vilken skola vi kommer att kunna välja framöver smittar av sig.
Jag representerar Jönköpings län. Där är vi i likhet med hela Sverige ledsna just nu eftersom en av landets största entreprenörer och företagsbyggare, Ingvar Kamprad, nyligen har gått bort. Han lämnar efter sig en historiskt framgångsrik gärning, inte bara för företaget utan även för Sverige.
Detta är ett exempel som vi måste efterlysa fler av. Jag var närvarande vid den tidigare debatten med vänsterpartiledaren, och av hans ton kände jag att han blev irriterad när han hänvisade till de 184 miljardärerna. Det var tydligen en siffra som störde honom. Mig stör den däremot inte - Sverige behöver fler miljardärer och fler framgångsrika företag inom alla branscher.
Mina frågor till statsrådet är: Är regeringens och statsrådets ambition och politik att genomföra Vänsterpartiets politik? Är man så pressad av Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt att man måste fortsätta den systematiska jakten på företagare och entreprenörer inom välfärden? Om så är fallet, har statsrådet gjort någon analys av vad detta betyder för valfriheten och för människors välbefinnande?
Anf. 12 Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)
Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Även om det nu talas om att det bara är skolan som är på gång finns det ändå förslag på en utredning framåt. Med tanke på det som vi är med om nu kan man ju bara ana vad som komma skall, och därför tänkte jag ändå hänga kvar vid frågan.
Jag tänkte berätta historien om Christina Wahlström, som precis som många andra kvinnliga företagare startade verksamhet inom det offentliga, med barnmorskemottagning. Hon är själv barnmorska i botten och ville driva verksamheten för familjer på ett annat sätt, men man såg inte med blida ögon på hennes verksamhet när den startade.
Jag kallar detta för innovationer i vardagen - saker och ting som är ganska självklara men som inte finns eller fanns på den tiden.
Den här mödravårdsmottagningen startade 1988 i Stockholm, och de som från början gick dit var de som kunde och ville betala för sig själva. Det fanns nämligen inga avtal på den tiden, och det gick inte heller att göra några avtal med landstingen om att få göra detta som en egen verksamhet. Familjer fick på den tiden betala 5 000 kronor ur egen ficka, och det gjorde ju att man inte kunde ta emot alla utan bara vissa.
Christina, som startade verksamheten, hade arbetat i landstinget i Stockholm i tio år, och hon hade en idé om att sätta familjen, det vill säga kvinnan, mamman, i fokus i stället för att fokusera på systemet och verksamheten. Hennes idé om världens bästa mödravård var alltså inte någonting ouppnåeligt, utan det handlade om två i dag ganska självklara saker.
Det ena var att ha öppettider då familjer var lediga, det vill säga man skulle inte behöva gå ifrån sitt arbete för att gå till mödravården. Det andra var att man vid besöken skulle träffa samma barnmorska hela vägen, vilket är en debatt som fortfarande pågår här i landet.
Det var flera barnmorskor som kämpade på med sina inskrivna mödrar, men det var en tuff tid då verksamheten alltså inte sågs med blida ögon. Till sist gav de andra upp, och Christina, som hade skulder att betala men som är en seg person, hängde sig fast och kämpade.
Precis som Lars Beckman berättade blev det så 1992 möjligt att leverera barnmorskemottagningar för landstingen i Sverige, och det kostade inget för någon, utan alla kunde gå dit på samma premisser.
När jag fick veta att den här mottagningen i modern tid hade motarbetats av personer som tyckte att det var förfärligt att kvinnor kunde få gå dit efter arbetstid, det vill säga på kvällstid, kunde jag bara häpna. Jag trodde inte att det var sant. För mig känns det här som den tidsepok då tv-serien Fröken Frimans krig utspelar sig. Man har svårt att tro att det verkligen händer.
Samma sak är det nu när den vänsterstyrda regeringen fortsätter hindra kvinnor från att driva verksamhet inom det offentliga, där man satsar sina egna pengar och bygger upp verksamhet till gagn för andra, där medborgarna får välja.
Man kan också tänka sig att de här verksamheterna som driver en bra idé som uppskattas av medborgarna ska få fortsätta att utveckla sina idéer och kunna starta på nya ställen. Detta omintetgörs dock av regeringen som ställer krav på att man får ha max 45 000 kronor över.
Det är så här att om man ska driva en vårdcentral, en barnmorskemottagning eller någonting annat i det här landet behöver man en krockkudde. Man behöver alltså ha pengar över på sista raden, och det ställer landstingen krav på. En vårdcentral hade 500 000 kronor över på kontot, men det räckte inte, för man måste ha en buffert om någonting händer. Men det talar regeringen inte alls om.
Anf. 13 Socialminister Annika Strandhäll (S)
Fru talman! Det finns ingenting som får moderata riksdagsledamöter att engagera sig så mycket i en interpellationsdebatt i kammaren som när de får dra en lans för välfärdsföretagarnas obegränsade rätt att plocka ut vinst ur vår välfärd och berika sig på våra gemensamma skattepengar.
För att komma tillbaka till exemplet Ingvar Kamprad, som ju är en entreprenör som vi alla naturligtvis är väldigt stolta över och som också har bidragit till att sätta Sverige på kartan, måste man ändå konstatera att vi också förvaltar detta arv i Sverige.
I mätningar av företagsklimat hamnar Sverige bland världens bästa länder. I mätningar av innovationsförmåga är Sverige ett av världens främsta länder. Vi är även ett av världens främsta länder när det gäller startup-företag. Det är alltså väldigt glädjande att vi förvaltar Ingvar Kamprads arv.
Det vi skulle tala om här i dag var dock ett eventuellt vinstförbud i vården, och då ska jag komma tillbaka till det. Det är nämligen inte så att regeringen har för avsikt att införa något vinstförbud i vården och inte heller i övriga delar av välfärdssektorn.
Däremot finns det ett överväldigande stöd bland svenskar för att vi politiker i den här kammaren ska säkerställa att skattemedlen går till det som de är avsedda för, det vill säga till en bättre skola, en bättre vård och omsorg och en bättre äldreomsorg så att våra föräldrar kan känna sig trygga.
Där finns det i mätning efter mätning ett obegränsat stöd, skulle jag nästan vilja säga apropå obegränsat, bland svenska medborgare. Även i Moderaternas egna väljargrupper finns det ett förvånansvärt starkt stöd för att se till att begränsa möjligheten att plocka ut obegränsad vinst ur den svenska välfärden.
Jag måste också få säga att det är häpnadsväckande att den här diskussionen blir så svartvit. Vi måste ju kunna se vad som funkar mer och mindre bra när det gäller de reformer som vi har genomfört de senaste 30 åren i den svenska välfärden med införandet av den ökade valfriheten, en förändrad skola, en förändrad hälso- och sjukvård och en förändrad omsorg.
Vi kan konstatera att skolan inte fungerar så bra. Vi ser att resultaten sjunker och att segregationen ökar i den svenska skolan. Det undergräver likvärdigheten och våra chanser att ta till vara varenda unge så att de kan bli framgångsrika, innovativa unga människor som vill starta företag i framtiden. De ska inte komma från bara en klass i samhället utan faktiskt från hela samhället.
Sedan var det hälso- och sjukvården, tillgänglighet och vårdköer. Precis det som tas upp här är själva orsaken till att vi måste se till att skattemedlen går till rätt saker. När vi frågar väljarna vad de tycker om den svenska hälso- och sjukvården och vad de anser behöver ske, säger de att den svenska hälso- och sjukvården behöver mer resurser och att situationen för personalen behöver förbättras. Där behövs investeringar framöver.
Regeringen har för avsikt att göra investeringar. Den utredning som regeringen har tillsatt om hälso- och sjukvården har till syfte att se till att resurserna går till precis rätt saker.
Anf. 14 Lars Beckman (M)
Fru talman! Tack, statsrådet, för din tydlighet! Det finns ingenting som socialister brinner så mycket för som att ta bort valfrihet för vanliga medborgare.
Jag är stolt över den svenska modellen, fru talman. Jag är stolt över att man i Sverige kan få verklig valfrihet oavsett inkomst. Jag är stolt över att det inte är de rikaste rika som har rätt att välja skola i Gävle utan att alla har rätt att göra det. Jag är stolt över att man i Gävle och Gävleborg kan välja vårdcentral oavsett inkomst. Helt riktigt har statsrådet uppfattat att vi moderater brinner för valfrihet. Vi moderater står på den lilla människans sida mot systemet.
Den debatt vi har i dag är alltså inte ny, utan den debatten känner vi igen från löntagarfondsdebatten på 70-talet och det som drev Ingvar Kamprad och alla andra ägarfamiljer ut ur Sverige.
Tänk om vi i stället hade haft en seriös debatt i dag, tänk om regeringen hade lagt lika mycket tid och kraft på att förbättra vården som på att bekämpa valfrihet, då kanske vi till och med hade haft lägre sjukskrivningstal i offentlig sektor. Det mål som regeringen har satt upp om sjukskrivningar har redan uppnåtts i de privata företagen.
Den politiska slutsatsen kan inte vara att vi ska sabotera för de företag som fungerar bäst. Det kan inte bli en rimlig politisk slutsats. Tänk om vi hade stått här och debatterat förlusterna i den offentliga sektorn. Det är samhällsproblemet.
I Gävleborgs län gör de offentliga vårdcentralerna förlust efter förlust. Med samma ersättning till de privata vårdcentralerna i Gävleborgs län gör de inte stora vinster men trots allt en liten vinst. Då kanske statsrådet skulle lägga sin tid och kraft på att till och med lyfta luren och ringa, som en annan minister gjorde, till de mest framgångsrika företagen och fråga dem hur det kommer sig att de inte gör hundratals miljoner i förlust, hur det kommer sig att de inte anlitar stafettläkare som kostar 50 000 kronor i veckan vecka efter vecka och hur det kommer sig att de har så nöjda patienter.
En av vårdcentralerna i mitt län är så populär att jag inte vet hur många som har listat sig där. Det har blivit ett problem att så många vill lista sig där. När man besöker de privata vårdcentralerna berättar läkarna som jobbar där varför de har lämnat Region Gävleborg, och de berättar hur de har fått inflytande över sin arbetsdag. De berättar hur de slipper politikerna. Det är fantastiska berättelser.
Vad är det då som regeringen vill bekämpa? Jo, det är de verksamheter som funkar bäst. Det är dem regeringen har fått för sig att bekämpa, inte att lägga tid, kraft, fokus och retorik på att förbättra det som kan bli bättre.
Den här regeringen kommer att lämna Regeringskansliet. Sedan får vi se vad det blir för ny regering efter statsministeromröstningen i höst. Jag hoppas att vem som än får Strandhälls jobb i framtiden kommer att lägga fokus på att förbättra det som kan bli bättre och inte bekämpa det som är bra.
Anf. 15 Ann-Britt Åsebol (M)
Fru talman! Visst är det skillnad på om det är en alliansstyrd regering eller en socialistisk regering. Det är lite synd att det är så svart och vitt. Det finns faktiskt saker man kan ta lärdom av varandra.
Rapporten Vårdval med förhinder visar att den landstingsdrivna primärvården i tre av fyra landsting går med underskott. Det sker i de landsting där det inte finns valfrihet. Valfrihet är oerhört viktigt. I rapporten har Lars Stjernkvist, partikollega till statsrådet, uttalat att det behövs valfrihet och mångfald på lika villkor.
Om en landstingsdriven primärvårdscentral - vårdcentral eller hälsocentral - går med förlust går landstinget in och kompenserar. Men om jag driver en privatägd vårdcentral går den i konkurs. Det är lite märkligt att det offentliga, det vi betalar skatt till, går in och täcker i stället för att se på vad den privata vårdcentralen gör som är så bra och vad som kan läras av den. Hur ser verksamheten ut, och hur kan den gå med vinst? Det måste den göra eftersom den annars inte skulle finnas. Lär av de bra exemplen, och se till att landsting och den privata vården kan samverka på lika villkor.
Anf. 16 Sotiris Delis (M)
Fru talman! Det finns inte något som heter obegränsad vinst, statsrådet - trots min bakgrund som ekonom. Det finns vinst i de privata verksamheterna men konstigt nog överskott i de statligt finansierade verksamheterna.
För egen del är vinst priset att stanna kvar levande i sin bransch. Valfriheten är för oss moderater kronan i en demokrati. Det tänker vi kämpa för. Det är skrämmande när regeringen genom statsrådet driver debatt i frågor efter beställning från Vänsterpartiet, men då blir vi moderater ännu mer envisa i vår ståndpunkt. Vi ska fajtas för valfriheten.
När man besöker sin doktor vill man få ett värdigt bemötande och en korrekt och snabb behandling. På många håll i Sverige inträffar detta inte just nu. I stället ansluter jag mig till mina kollegors funderingar och uppmaningar till regeringen och statsrådet, nämligen att lära av det som de bästa verksamheterna har att erbjuda. Bekämpa dem inte. Respektera människors rätt att välja.
Anf. 17 Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M)
Fru talman! Bättre skola, vård och omsorg! Normalt sett säger vi i politiken att vi ska ta rygg på dem som är duktiga på saker och ting. Vi ska se på de goda exemplen, och vi ska till och med exportera dem för att tjäna pengar på dem. Det finns bra verksamhet i Sverige att ta vara på.
Regeringen säger nu att det är rätt väg att stänga dessa verksamheter. Att låta verksamheter ha max 45 000 kvar på kontot är som att en familj ska klara sig på 10 kronor i månaden, när den är slut, för att ta ett exempel i samma storleksordning.
Det som vi alla borde syssla med är innehållet, som vi har diskuterat jättemånga gånger - ett innehåll av hög kvalitet, som kommer sig av att lära av de bästa verksamheterna.
Jag vill upprepa det jag sa tidigare: Den som i framtiden tittar på denna debatt kommer att se vad regeringen håller på med nu, vilket vi alla får ta del av. De kommer att se återspeglingen från förr i världen, från Fröken Frimans krig. Då handlade det om att kvinnor inte skulle ha affärsverksamhet. Nu handlar det om att kvinnor inte ska bedriva verksamhet i offentlig sektor - omsorg, skola och vård. Det är verksamheter som de är otroligt duktiga på och där de under många år har levererat tjänster i det offentliga men sett att det finns möjligheter att göra det på ett bättre sätt, med medborgarna i fokus.
Krockkudden ska finnas där, statsrådet. Om den inte finns får verksamheterna stänga, och det vore på sin plats att faktiskt tala om det.
Anf. 18 Monica Green (S)
Fru talman! Jag anmälde mig till debatten eftersom jag lyssnade till den på distans och slogs av den moderata retoriken. Det finns ju inte. Man använder sig av en retorik där man påstår att vårdcentraler ska stängas och att regeringen har lagt fram sådana förslag. Det påstås en massa saker, och man blandar in Ingvar Kamprad och en mängd olika saker som interpellationen inte handlade om - allt för att försöka påstå saker som regeringen inte har gjort. Det var därför jag också ville lägga mig i denna debatt.
Jag vet att vi, precis som statsrådet sa, har ett mycket gott entreprenörskap i Sverige och att vi ska vara stolta över det. Jag vet också att det förslag som kom i förra veckan inte berörde vårdcentralerna. Ann-Charlotte Hammar Johnsson stod här och sa: Nu ska det stängas vårdcentraler. Men det finns inget sådant i det förslag som lades fram i förra veckan.
Jag tycker att det är ganska tragiskt att det finns ledamöter i denna kammare som försöker påskina sådana saker när de inte är sanna. Det förslag som kom i förra veckan, som inte lades fram av det statsråd som finns här utan av Ardalan Shekarabi och som vi ska behandla i finansutskottet så småningom, när det väl har kommit från Lagrådet, handlar om skolan, vilket Annika Strandhäll tydligt har talat om.
Vi är många skattebetalare som inte tycker att vi ska använda skattebetalarnas pengar till annat än vad de är tänkta för, nämligen lärande, lärare och kvalitet. Så länge man fortsätter att investera i sin verksamhet, oavsett om det är omsorg eller skola, kommer man att få fortsätta med den. Det är tragiskt att ledamöter försöker påskina något annat här.
När det gäller vårdcentraler ska det utredas. Jag är helt säker på att man tar till sig alla goda erfarenheter som finns, att man väger in för- och nackdelar och att man tittar på hur man kan göra, vad man kan ta med sig inför framtiden och så vidare. Det finns inget sådant förslag när det gäller vårdcentraler.
När det gäller det nuvarande förslaget, som inte rör vårdcentraler men som till exempel gäller lite mindre boenden som Solhem och så vidare, är jag glad över att vi har sett till att det finns en buffert som kan användas för att investera i personalen.
Det är sant att det i höstas var många mindre företag som hörde av sig till oss och sa att de var oroliga därför att de hade hört om den gigantiska kampanj som pågick från Moderaterna och Svenskt Näringsliv. De trodde att de kommer att få slå igen nu och att de inte får satsa på sin personal. Nu har vi gjort det tydligt i förslaget att man får ha en buffert för att kunna investera i personalen.
Så länge man investerar i kvalitet och investerar tillbaka i sin verksamhet - man kanske vill utbilda sin personal eller satsa på högre bemanning - kan man fortsätta och använda pengarna i sin verksamhet.
Det är synd när moderater tar till storsläggan, men det är bra på det sättet att väljarna tycker något helt annat. Väljarna tycker att skattebetalarnas pengar ska användas till vård, omsorg och skola här i Sverige, inte till några storföretag som sticker med pengarna och stoppar vinsterna i fickorna. Det är bra att det framkommer att Moderaterna vurmar för dem, inte för vårdtagarna.
Anf. 19 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Fru statsråd! En gång i tiden - för 20-30 år sedan - diskuterade vi löntagarfonder. Det var ingen dramatik: En liten del av vinsten skulle varje år avsättas till löntagarna och facket. Mer var det inte med det, men debatten blev så småningom väldigt klargörande. Det skulle ju på 10-15 års sikt leda till en socialisering av svenskt näringsliv. Då släppte socialdemokratin denna fråga; den är död och begraven.
Nu - påhejade av Vänsterpartiet - lägger samma socialdemokrati, rätt motvilligt, skulle jag vilja säga, för man minns fortfarande löntagarfondsdebatten, fram förslag om att införa en vinstbegränsning i offentlig sektor. Likaväl som då hävdar man nu att det inte är något att bråka om. Man får ju ha 7 procent i vinst - vem kan vilja ha mer? Det är ju dubbel bankränta. Det är inget farligt.
Så är budskapet, och det säljs in i samma vackra kläder som löntagarfonderna såldes in en gång, men det är faktiskt så nära lögn man kan komma. Till och med i Agenda i SVT sas det som ett faktum att vinstbegränsningen är 7 procent.
Statsministern uttalade sig i SVT:s morgonstudio för ett litet tag sedan, och han slog då fast att utredningen föreslår 7 procent plus statslåneränta. På frågan om detta kommer att leda till att verksamheter går omkull svarade han: Nej, de flesta är inte ens uppe i nivåer kring 7 procent.
Det stämmer, men - och det var därför jag gick upp i debatten - vad innebär det förslag om vinstbegränsning som nu läggs fram? Det handlar inte om 7 procent av vinsten i ett företag, utan det handlar om 7 procent av det operativa kapitalets avkastning, som är en liten del av företaget och som utesluter människor och så vidare. Det handlar inte om personalens löner och fortbildning. Dessa företags tillgångar är oftast just personalen.
Översatt till traditionell vinst handlar förslaget inte om 7 procent eller om 9-10 procent, som statsministern var inne på, utan det handlar om 0-2 procent. Detta skulle, om det genomfördes, direkt tvinga en betydande del av företagen att lägga ned eller gå i konkurs. Vem skulle vara intresserad av att ha pengar satsade i den verksamheten, med små marginaler och risk, om man sätter ett vinsttak på i praktiken 0-2 procent?
Förklara för mig och oss här att det inte är bara 0-2 procent! Förklara för mig att det är 7 procent på vinsten! Människor i Sverige vet vad 7 procent på vinst är: Det är 7 procent. Det handlar inte om detta. Om ni hade lagt fram förslag om 7 procent på vinst hade vi kunnat diskutera det. Det hade kanske varit illa nog, men det vore en sak.
Det är ett mycket radikalt förslag. Precis som när ni lade fram löntagarfonderna kommer nu ett förslag som låter ofarligt och bra men som är livsfarligt. Jag ville bara lyfta fram detta för fru talmannen, statsrådet och lyssnarna.
Anf. 20 Socialminister Annika Strandhäll (S)
Fru talman! Jag kan häpna lite över de proportioner som denna interpellationsdebatt antar. Det finns som sagt inget som gör moderata riksdagsledamöter så engagerade som välfärdsföretagarnas möjligheter att plocka ut obegränsad vinst ur de svenska välfärdsföretagen, för det är detta som vi står här och talar om.
Valfriheten är här för att stanna. Detta har regeringen varit tydlig med.
Seriösa företag kommer absolut att finnas kvar i den svenska välfärden. Men oseriösa företag som är i välfärden, inte för att driva så god välfärdsverksamhet som möjligt utan för att göra stora vinster, har faktiskt inget där att göra. För detta finns det ett mycket starkt stöd i den svenska befolkningen.
Jag kan också konstatera att inte så väldigt mycket i denna interpellationsdebatt egentligen har handlat om de frågor som ställdes i interpellationen. Dessa frågor svarade jag omedelbart på, nämligen att regeringen har varit tydlig med att den vill att enskilda aktörer ska kunna vara verksamma i välfärden men att vi har ett ansvar. Detta anser också svenska folket i ett läge där befolkningen växer, vi blir allt äldre och vi får fler barn, nämligen att man ska se till att de resurser som skattebetalarna skjuter in i den svenska välfärden går till det som de är avsedda för - barn, äldre och sjuka människor - och inte till vinster. Detta är inga konstigheter på något sätt. Men, som sagt var, valfriheten är här för att stanna.
Jag kommer också att vilja säga någonting om de ganska häpnadsväckande påhopp som här sker på olika enskilda landsting. Inte heller denna fråga är såklart svart eller vit. Vi har fantastiska landstingspolitiker av olika partitillhörighet runt om i hela Sverige som kämpar för att se till att leverera en så god välfärd och sjukvård som möjligt till medborgarna. Det är jag mycket stolt över. Jag har träffat dem under hösten.
Om vi tittar på detta kan vi konstatera att vårdköerna har ökat under dessa år och att ett enskilt landsting står för 32 procent av denna ökning - de andra ligger på långt under 10 procent - och det är Västra Götalandsregionen som styrs av de borgerliga partierna.
Den andra delen i detta som jag också måste lyfta fram är att människor kanske inte är precis lika övertygade som moderata företrädare i denna interpellationsdebatt om att allt fungerar väldigt väl i de landsting där vi har en mycket stor valfrihet. Låt mig bara nämna nedläggningen av BB Sophia. Låt mig också nämna Nya Karolinska - 6 000 kronor för ett par strumpor och 1,2 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar för att byta en dörr. Jag tror att det var i går som åklagare gick ut och sa att man nu kommer att inleda en förundersökning om de människor som har avlidit i operationsköerna under sommaren.
Det som jag försöker säga både nu och i mitt förra inlägg är att detta inte är svarta eller vita frågor. Detsamma gäller när vi står inför situationer där skolor går i konkurs och elever lämnas utan skolplats och utbildning och då kommunerna får ta hela ansvaret.
Detta har vi som politiker ett ansvar för att göra någonting åt. Med tanke på hur utvecklingen i Sverige ser ut när det gäller den demografiska utvecklingen med en ökande befolkning behöver vi se till att varenda skattekrona går till det som den är avsedd för.
Denna debatt kommer naturligtvis att fortsätta hela vägen in i valrörelsen.
Anf. 21 Lars Beckman (M)
Fru talman! Vi kan tala om BB i Sollefteå. Jag har läst Svenska Dagbladets artiklar om hur Socialdemokraterna sköter sjukvården i Västernorrland.
Staffan Danielsson hade en mycket klok poäng, och jag noterade att statsrådet inte svarade på hans frågor.
Jag har full respekt för att Monica Green varken läser i medierna eller interpellationer innan hon deltar i en debatt. Men av interpellationen framgår det alltså att valfriheten i Sverige har blivit försämrad bara på grund av den usla retorik som regeringen har mot de privata välfärdsentreprenörerna.
Den 7 december var det en stor artikel i en morgontidning som handlade just om att Mama Mia inte vågar expandera och investera på grund av den fruktansvärda retorik som liknar 1970-talets löntagarfondsdebatt. Det är alltså värre. Valfriheten är sämre i Sverige, och den har alltså försämrats bara på grund av den debatt som förs. Det tycker jag är mycket tråkigt.
Tänk om regeringen i stället hade lagt sin tid och kraft på att debattera det som är samhällsproblemet, nämligen förlusterna i den offentliga sektorn. Hur kommer det sig att med 100 kronor där och med 100 kronor där kan den privata företagaren, entreprenören, göra en liten vinst, medan den offentliga sektorn gör stora förluster år efter år?
Tänk om vi hade haft en regering som hade hyllat Christina Wahlström och Mama Mia och som hade lyft fram alla de fantastiska entreprenörer som har skapat verklig valfrihet i Sverige. Tänk om vi hade hyllat Christina Wahlström lika mycket som vi hyllar andra entreprenörer. Listan kan göras lång, från Kiruna i norr till Ystad i söder, över alla fantastiska människor som skapar verklig valfrihet. Vi kommer att återkomma till detta i debatten.
Anf. 22 Monica Green (S)
Fru talman! Att skattebetalarnas pengar ska användas till det som de är avsedda för tycker skattebetalarna själva. Det tycker visserligen inte Moderaterna, eftersom de tycker att de ska gå till vinster. Även Svenskt Näringsliv tycker att de ska gå till vinster. De tror till och med att det inte funkar utan vinst. Men hur har i så fall kooperativ, stiftelser och andra kunnat bedriva verksamhet? Det går alldeles utmärkt i Sverige. Vi har en mycket bra valfrihet, och vi ska fortsätta ha det.
Sedan påstås det i debatten att vårdcentraler ska läggas ned, trots att det inte finns med i förslaget. Det fortsätter att utredas hur vi ska göra på bästa sätt.
Det påstås att företag läggs ned på grund av debatten. Jag skulle vilja påstå att det är på grund av retoriken från Svenskt Näringsliv och moderater. Det är de som har åkt land och rike runt och försökt påskina att det nu ska komma ett sådant förbud. Det är det som har gjort företagen oroliga. Företagen undrar om detta ska inträffa.
Jag har träffat företagare i Skaraborg som frågade om detta är sant. Nej, det är det inte. Sedan tittade vi på de påståenden som de hade fått från Svenskt Näringsliv. Men detta är bluff och båg. Företagarna undrade då vem de ska lita på.
Många företagare litar på Svenskt Näringsliv. Men i själva verket är det en propagandaapparat. Moderaterna visar också här vems väg som de går.
Vi ska se till att vi även i fortsättningen har valfrihet i vården, att vi har den bästa vården, att människor får den hjälp som de behöver och att skattebetalarnas pengar går till det som de är avsedda för, för det tycker svenska folket.
Anf. 23 Staffan Danielsson (C)
Fru talman! Jag byggde mitt inlägg på siffror främst från Johan Ingerö, som är ekonom och expert på Näringslivets Tankesmedja och en seriös debattör. Han citerar också Joachim Landström, expert i vinstutredningen, som anser att en skälig avkastning med Reepalumetoden - om man nu ska ha den - skulle vara 48 procent. Men Reepalu anser att det ska vara 7 procent.
Min fråga hänger kvar i luften. Hur mycket får välfärdsföretagen behålla om de lyckas leverera 7 procent i vinst med det sätt som företag enligt alla konstens skatteregler själva räknar fram sin vinst? Får de behålla 7 procent, socialministern? Det är min fråga. Eller får de, genom Reepalus tekniska trixande, i praktiken behålla bara 0-2 procent, vilket jag hävdar är sanningen och verkligheten? Det är en helt förödande låg nivå. Detta förslag lägger ni fram, påhejade av Jonas Sjöstedt med lärdomar från länder med system som inte längre finns kvar. Det är häpnadsväckande.
Staten är själv företagare. Vi har väldigt fina statliga företag - Vattenfall, Telia och så vidare. Vilket krav på avkastning har den regering som Annika Strandhäll sitter i på dessa företag? Är det 0-2 procent? Är det 7 procent? Det räcker inte. Det är 8-10 procent och mer. Det kräver ni av statsföretagen, samtidigt som ni glatt lägger fram förslag om i praktiken vinstförbud i offentlig sektor så att man får behålla 0-2 procent.
Övertyga mig gärna om att jag har fel, socialministern. Men tyvärr har jag inte det. Vänsterpartiet har vunnit i denna fråga.
Anf. 24 Socialminister Annika Strandhäll (S)
Fru talman! Jag tillsatte en utredning före jul som jag ansvarar för och som ska se hur vi får ordning och reda i vården. Den utredningen talar jag med glädje om. Den ska bland annat titta på hur vi kan få ned andelen stafettläkare och stafettsjuksköterskor som dränerar hälso- och sjukvårdsverksamheten på resurser.
Precis som Monica Green säger är det otroligt viktigt att man inte skrämmer upp Sveriges välfärdsföretagare i onödan. Innan jag blev minister var jag fackförbundsordförande för det fackförbund som organiserar medarbetare som jobbar i både offentlig och privat välfärd, och jag är mycket väl förtrogen med kvaliteten i de privata välfärdsverksamheterna. Jag vet också att det inte är enkelt att säga vad som är bäst eller vad som är sämst.
Tittar vi på till exempel sjukskrivningarna kan vi konstatera att de är något färre i de privata välfärdsverksamheterna - inte jättemycket, men de skiljer ändå ut sig genom att vara något färre. Troligtvis kan det bero på att man organiserar verksamheten i form av mindre arbetsplatser, har närmare till sin närmaste chef etcetera. Man kan ha mycket att lära av varandra, och det är där denna diskussion borde ligga: Hur åstadkommer vi god kvalitet i dessa verksamheter? Hur ser vi till att resurserna går till det de är avsedda för och inte till stora vinstuttag?
Vi får inte heller glömma att vi i Sverige är världsunika genom att vi tillåter vinstuttag ur den svenska skolan på det här sättet. I flera länder i Europa finns det högerpartier som inte kan tänka sig någonting liknande. Denna debatt kommer som sagt att fortsätta, och den är välkommen. Vi har folket på vår sida.
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.