1 Inledning och sammanfattning

Motion 1988/89:Ub817 av Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89: Ub817

av Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Skolan

Genom förslaget om besparingar i grundskolan har regeringen sett till att
resursfrågorna återigen dominerar skoldebatten. Det är beklagligt, för den
svenska skolans största problem är inte resursbristen, även om den på sina
håll kan vara besvärlig nog. De båda största problemen är av helt annat
slag.

Det första har att göra med regelsystemet som styr verksamheten. Det
andra handlar om att lärarna och övriga som är verksamma i skolan
känner bristande förtroende och uppskattning från det omgivande samhällets
sida. Den svenska skolan kan bli mycket bättre om dessa grundläggande
problem angrips.

Vi vill peka på följande problem eller ”systemfel”:

— Skolan har blivit för byråkratiserad. Utgifterna för administration har
ökat medan utgifterna för undervisning har stagnerat eller sjunkit.
Beslut fattas på fel nivå. Om besluten fick fattas närmare eleverna
skulle besluten inte bara bli bättre utan också kräva mindre byråkrati.
Ett sådant mer decentraliserat system kräver ett nytt statsbidragssystem.

— Betygssystemet är orimligt.

— Klasserna är onödigt stora genom att resurserna delvis satsas fel. Antalet
lärare i grundskolan per 100 elever är högre än någonsin, nästan nio.
Att många klasser ändå har 30 elever visar att uppdelningen av statsbidraget
i en basresurs och en förstärkningsresurs, där den senare inte får
användas till att minska klasstorlekarna, är olycklig. För att stimulera
skolorna att göra mindre klasser säger folkpartiet dels nej till den
föreslagna besparingen på 167 milj. — om den fortfarande gäller —,
dels yrkar vi även i år på en viss ökning av statsbidraget till lärarlöner,
dels föreslår vi ett upphävande av det nämnda förbudet.

— Elevernas individuella önskemål tillmäts för liten betydelse. Eleverna
bör där det finns mer än en skola få möjlighet att välja och även få

större möjligheter att välja studieinriktning på högstadiet.

— Nyckelmedarbetarna framför andra, lärarna, tycker sig se flera tecken
på att det omgivande samhället inte känner uppskattning och förtroende
för deras insatser. De pekar på sjunkande reallöner, otillräckliga fortoch
vidareutbildningsmöjligheter, oklara mål, växande krav, underförstådd
kritik från regeringen i kravet på reglerad arbetstid etc. Cirkusen

kring lönetaket, löftet om 100 milj. kr till fasta lärarvikarier och det
återtagna löftet om fasta vikarier som ”straff” för protesterna mot
lönetaket, har inte gjort saken bättre.

— Enskilda skolor behandlas ogeneröst, vilket är olyckligt därför att de
ofta kan bidra till en behövlig idéutveckling och pedagogisk förnyelse.

— Yrkesutbildningsfrågorna hamnar hela tiden i skuggan av de teoretiska
utbildningarna. Det pågående ÖGY-försöket har delvis havererat för
att regeringen inte försäkrat sig om att arbetsmarknadens parter accepterade
uppläggningen innan utbildningen startade. Det förslag om permanentad
ingenjörsutbildning på mellannivå som för ett år sedan utlovades
till årets budgetproposition saknas, och någon särproposition är
inte aviserad i regeringens propositionsförteckning. Det senare är särskilt
anmärkningsvärt eftersom finansministern i sin finansplan uttryckligen
nämner behovet av fler ingenjörer.

Även en passiv politik kan vara utmanande. Det är just så regeringens
skolpolitik uppfattats. Nya idéer lyser med sin frånvaro. Den enda stora
nyheten i årets budget var besparingen på 167 milj. kr på grundskolans
lärarlöner. Det är inget att förvåna sig över att Sveriges lärare känner det
som ett slag i ansiktet. Den kraftiga minskningen av antalet sökande till
lärarutbildningarna, de många avhoppen från läraryrket och svårigheterna
att rekrytera vikarier är illavarslande kristecken. Regeringens skolpolitik
är utmanande i sin brist på initiativ och psykologiskt handlag med personalen.

1 motionen dras riktlinjerna för en ny, liberal utbildningspolitik upp:

— En längre gående decentralisering än den socialdemokraterna, centern
och vpk hittills velat medverka till. Nej till ytterligare byråkratisering,
t. ex. den som förslaget om kommunala skolplaner skulle innebära.

— Rätt för elever och föräldrar att välja skola, bl. a. med hjälp av ett
bidragssystem byggt på elevpengsprincipen.

— Lokalt beslutsfattande och lokal profilering.

— Satsning på lärarna, inte minst genom bättre möjligheter till vidareutbildning.
I motionen yrkas ett påslag på 30 milj. kr för detta ändamål.

— Skolstart för de flesta barn vid sex års ålder.

— Ett nytt betygssystem.

— Rättvis behandling av friskolor.

— Förlängning av grundskolan till tio år och prioritering av basfärdighetsträning.

— Mindre klasser genom högre anslag, annorlunda användning av den
s. k. förstärkningsresursen och utnyttjande av det faktum att elevkullarna
just nu sjunker (det sistnämnda innebär framför allt att utökningen
av antalet klasser sällan medför krav på nya lokaler). Statsbidraget till
bas- och förstärkningsresursen föreslås höjt med 70 milj. kr om förslaget
om löneram dras tillbaka. Om det inte skulle dras tillbaka finns i
motionen ett yrkande om en ökning av anslaget med 237 milj kr.

— Högre undervisningskvalitet under de lektioner då ordinarie lärare
måste vara borta p.g. a. sjukdom eller andra skäl genom införande av
statsbidrag till fasta läkarvikarier. 100 milj. kr anvisas till detta ändamål.

Mot. 1988/89

Ub817

2 Några utgångspunkter

2.1 Den svenska skolan i internationellt perspektiv

Det finns all anledning att, som regeringen gör i utbildningsdepartementets
del av budgetpropositionen, sätta in den svenska skolan i ett internationellt
perspektiv. Folkpartiets slutsatser av en sådan utblick är emellertid
delvis annorlunda än regeringens. Den svenska skolan är inte så bra som
den skulle kunna vara med tanke på sina goda förutsättningar — större
resurser per elev än något annat skolsystem i världen och snart 150 års
erfarenhet av sin huvuduppgift, att lära svenska barn från skilda sociala
miljöer att läsa, skriva och räkna.

Kvalitet definieras i relation till priset. Eftersom priset för den svenska
skolan är högre än det pris andra länder betalar för sina skolsystem, borde
alltså kvaliteten på den svenska skolan vara högre. En sådan högre kvalitet
går, med få undantag, inte att få belagd vid internationella jämförelser.

Vi hävdar att den svenska ungdomsskolan tappar i konkurrenskraft
gentemot skolsystemen i flera andra länder. Detta kan bl. a. bli förödande
för Sveriges möjligheter att spela en viktig och positiv roll i ett mer
integrerat Europa.

I många länder pågår nu ett intensivt utvecklingsarbete för att vitalisera
ungdomsskolan. Det sker i medvetande om den stora betydelse som kunskap,
inte minst den breda medborgarkompetensen, kommer att ha som
konkurrensmedel i framtidens värld.

Det är som regeringen konstaterar i budgetpropositionen så att den
svenska utbildningsdebatten präglas av strömningar ute i världen, främst
Västeuropa och USA. Denna internationella påverkan finns också i det
skolprogram folkpartiets landsmöte antog hösten 1987. Programmet ligger
mitt i en internationell pedagogisk huvudfåra. Det har inspirerats av
nytänkande och experiment i en rad andra länder. Det finns också mycket
i svensk skoltradition som vi har orsak att både slå vakt om och informera
världen om. Men vi har all anledning att noga följa vad som händer i
skolpolitiken ute i världen.

1 USA spelade utbildningsfrågorna en roll i kampanjen inför presidentvalet,
och intressanta försök pågår, bl. a. med s. k. magnet-schools. 1
Storbritannien har en ny skolpolitik lanserats med mer av valfrihet (budgetpropositionens
ord om den engelska reformen ger knappast en riktig
bild av den). I Sovjet har skolpliktsåldern sänkts till sex år. Men också i
flera andra länder sker förändringar värda att intressera sig för och följa
utvecklingen av. Nyckelbegrepp är ofta individualisering, valfrihet, lokalt
självstyre, profilering, konkurrens, ledarskap, satsning på lärarna och föräldramedverkan.

Sverige hotar komma på efterkälken i denna utveckling. Vi har med all
rätt rönt smickrande internationell uppmärksamhet för vår jämna utbildningsstandard.
Men problemen finns där och om vi inte bemödar oss om
att hela tiden stimulera förnyelse hotar denna jämna standard att bli en
standard på för låg nivå.

Mot. 1988/89

Ub817

fl Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr UÖ816-8I7

2.2 Valhänt utbildningspolitik

Regeringen tycks förlamad i skolpolitiken. Uppgifter som läckt ut från
regeringskansliet tyder på stora åsiktsskillnader mellan utbildningsdepartementet
och finansdepartementet. Anmärkningsvärt är att det i regeringens
propositionsförteckning inte aviseras en enda proposition på hela
utbildningsområdet, inte heller det länge väntade förslaget om nytt statsbidragssystem
för grundskolan. Genomförandet av den nya yrkesutbildningen
i gymnasieskolan (ÖGY-försöket) är också mycket illa skött.

Regeringen är vidare valhänt i sina relationer till skolans personal. De,
och vi syftar här i första hand på lärarna, har under lång tid känt sig
styvmoderligt behandlade av arbetsgivaren. Det gäller reallöneutvecklingen,
möjligheter till fort- och vidareutbildning, grad av förtroende för
lärarkårens pedagogiska kompetens etc. På toppen av allt detta kommer
nu förslaget att spara 167 milj på anslaget till lärare i grundskolan. Agerandet
för närmast tankarna till en elefant i en porslinsbutik. Det är svårt att
fundera ut något förslag som skulle få Sveriges lärare mindre motiverade
för sin viktiga uppgift än att de skall få större klasser därför att de fått för
höga löner.

Socialdemokratisk skolpolitik har, sedan flumskolan som ideologi övergivits,
präglats av vilsenhet. Den märks på många områden: betygen,
synen på allmän och särskild kurs, frågan om skol startsålder och inte minst
de nu mycket aktuella frågorna om valfrihet och profilering.

2.3 Folkskolan 150 år

1992 fyller den svenska folkskolan och därmed också den svenska grundskolan
150 år. Det är ett jubileum att fira. Folkskolereformen, framdriven
av de liberala i ståndsriksdagen, lade grunden till den svenska demokratin
och bidrog starkt till den välfardsutveckling som ägt rum i vårt land. Vi
föreslår att regeringen får i uppdrag att genomföra vissa jubileumsaktiviteter
för att celebrera denna viktiga milstolpe i svensk utbildningshistoria.

Jubileet och jubileumsförberedelserna blir särskilt viktiga om de bidrar
till att förlänga och fördjupa perspektivet i utbildningspolitiken. Den
tilltro till kunskapens och folkbildningens kraft som präglade folkskolereformen
behövs också i utbildningsdebatten inför 2000-talet, men nu står vi
inför uppgiften att utforma skolan utifrån nya krav och nya förutsättningar.

Denna motion bygger på den liberala reformtraditionen på utbildningsområdet.
Kunskap befriar människor. Alla, oavsett ekonomisk ställning,
bostadsort eller begåvning måste i ett rikt land som vårt ha rätt till
utbildning, anpassad till vars och ens förutsättningar och av bästa möjliga
kvalitet. På tröskeln till kunskapssamhället är det en större uppgift än
någonsin.

De förändringar vi föreslår innebär framför allt att öppna möjligheter.
Den svenska skolan har haft mer än nog av förändringar som tryckts på
uppifrån. Det förändringsarbete som vi nu anser vara angeläget måste ta
sin utgångspunkt i de idéer och den kreativitet som finns hos de verksam

Mot. 1988/89

Ub817

ma i skolan. Att förändra skolan tar tid. Men om vi börjar nu borde det
vara möjligt att till folkskolans 150-årsjubileum 1992 ha lagt grunden till
ett nytt skolsystem som är bättre rustat att möta det nya seklets krav.

2.4 Kunskap allt viktigare

Kunskap har alltid varit viktigt — för individer och för samhällen. Men i
vår tid ser vi hur kunskap i ordets vidaste mening håller på att bli den helt
avgörande produktions- och konkurrensfaktorn på bekostnad av råvaror
och kapital. Allt tyder på att den utvecklingen kommer att fortsätta. 1
”informationssamhället” blir satsning på kunskap — alltifrån spaning
efter ny kunskap i spjutspetsforskningen till spridning av viktig och etablerad
kunskap till alla — en tvingande nödvändighet för vaije nation som
vill bevara och utveckla sin välfärd. För individerna blir kunskap ett allt
viktigare medel att förverkliga sina drömmar och livsmål.

Det är därför morgondagens svenska skola måste bli så mycket bättre än
dagens. Man kan och bör diskutera hur bra dagens svenska skola är. Det
går att hitta argument både för påståendet att den svenska skolan har
lyckats bra och att den lyckats dåligt. Det som är uppenbart för oss är att
den skola vi nu planerar för, säg sekelskiftets skola, måste vara avsevärt
mycket bättre än vår nuvarande, helt enkelt därför att kraven på skolan
kommer att vara så mycket större då. Då har vi definitivt inte råd med en
skola som dödar nyfikenhet eller inte tar till vara allas kreativitet. Då
måste vi helt enkelt ha en skola som tar till vara och vidareutvecklar varje
ung människas inneboende förmåga. Så enkelt kan ett så svårt uppdrag
beskrivas.

2.5 Hur bra eller dålig är den svenska skolan?

Det förekommer en rätt omfattande kritik mot den svenska skolan. Det är
emellertid utomordentligt svårt att ge meningsfullt svar på frågan om den
svenska skolan är bra eller dålig. Vilket svar man ger är dels beroende av
vilken del av den svenska skolan man bedömer, dels vad man jämför med.
De utvärderingar av skolan som görs ger inte något stöd för påståendet att
den svenska skolan generellt sett skulle ha blivit sämre.

Vi tycker det finns anledning att framhålla att de allra flesta svenska
lärare utför ett mycket bra arbete. Tack vare deras skickliga insatser har
skolan fortsatt att fungera hyggligt, trots en del attentatsförsök från alltför
ivriga skolreformatörer.

Hur bra den svenska skolan skulle kunna vara vet vi inte, för det är bara
den SÖ-styrda skolmodellen som fått prövas. Vår inställning är, som sagt,
att det är meningslöst att inta någon generell ståndpunkt i frågan om den
svenska skolan är bra eller dålig, utan det viktigaste är att konstatera att
den svenska skolan måste bli bättre.

Och att det finns brister är uppenbart. Låt oss peka på några:

— Individualiseringsmålet har inte nåtts i den utsträckning som varit

önskvärt.

Mot. 1988/89

Ub817

— De — som det brukar heta — ”svagaste” eleverna far ofta illa i den
svenska skolan. Det är egentligen bara ett exempel på den otillräckliga
individualiseringen. Också särskilt begåvade elever har ibland svårt att
finna sig till rätta i skolan.

— Skolan gör inte tillräckligt för att bevara barnens naturliga nyfikenhet
och stimulera deras kreativitet.

— Skolan misshushållar med sin viktigaste resurs — lärarna. De känner sig
ofta oinspirerade och missförstådda.

Vi hälsar med tillfredsställelse det initiativ skolministern avser att ta
inom OECD. Det kommer att innehålla en önskan om att OECD gör en ny
utvärdering av den svenska skolan. Förslaget tillmötesgår i viss mån en
synpunkt som framförts då och då, att det är lämpligt att låta utvärderingsansvaret
ligga utanför den myndighet som har huvudansvaret för verksamheten,
i detta fall alltså SÖ. Vi anser att den synpunkten har relevans och
menar att en OECD-studie därför kan vara ett intressant komplement till
den övriga utvärderingsverksamhet som pågår.

2.6 Vad får skolan kosta?

Den svenska skolan kostar per elev mer än andra länders skolsystem.
Statens och kommunernas satsningar på utbildning har ökat kraftigt, åtminstone
fram till slutet av 1970-talet. Utbildningskostnadernas andel av
BNP tredubblades mellan 1940 och 1980. Under den tiden fördubblades
de studerandes andel av befolkningen (från ungefär 10% till ungefär 20%).
I ett kortare tidsperspektiv kan man säga att satsningarna på utbildning
legat på en ganska konstant nivå. Skolväsendet har visserligen drabbats av
besparingar, men samtidigt har utbyggnad av vissa verksamheter pågått.
Antalet anställda per 100 elever har t. ex. fortsatt att öka. Antalet lärare per
100 grundskoleelever är nu uppe i nästan 9. Det innebär alltså teoretiskt
att om alla lärare hade varsin klass skulle klasserna bara bestå av 11 elever.
Att de flesta klasser i praktiken är mycket större förklaras av att små skolor
bibehållits i glesbygd och att grupperna i specialundervisningen ofta är
mycket små. En övervältring av kostnader har skett från staten till kommunerna.
Uttryckt som andel av BNP har utbildningskostnaderna (exklusive
personalutbildning) sjunkit från 9% 1980 till 7,8% 1985. Det året
satsade stat och kommun drygt 60 miljarder kr på skolväsendet.

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO), som är ett organ
inom finansdepartementet, har undersökt produktiviteten inom utbildningsväsendet.
Undersökningar av det slaget är behäftade med stora svårigheter,
men med vissa reservationer kommer undersökningen fram till
att produktiviteten sjunkit ganska kraftigt inom skolan under perioden
1960-1980.

Undersökningarna av produktiviteten påminner om att skolans resultat
inte bara, eller kanske ens främst, beror på vilka ekonomiska resurser som
satsas. Vi har svårt att tro att en huvudförklaring till bristerna i den
svenska skolan skulle vara otillräckliga resurser. Den slutsatsen stöds
också av vetenskapliga undersökningar i Sverige och andra länder. En
mycket omfattande undersökning i USA visar, kanske överraskande, ett

Mot. 1988/89

Ub817

mycket svagt samband mellan ekonomiska resurser och goda resultat i
skolorna. Vår slutsats för den svenska skolans del är att förklaringen till
problemen i skolan först och främst måste sökas i det psykologiska klimatet.
Det gäller att skapa den entusiasm bland de verksamma som krävs för
att man skall nå bra resultat med de resurser som står till buds. Det är i
detta perspektiv regeringens återkommande sparförslag, t. ex. årets beramade
167 miljoner kr, måste ses. Det är de psykologiska effekterna, signalverkan,
snarare än den absoluta förändringen som är allvarlig.

Om man ser till de totala utbildningssatsningarna i samhället har de med
stor sannolikhet fortsatt att öka, också under senare år. Det har nämligen
skett en mycket kraftig expansion av företagens utbildningsinsatser. Denna
nästan explosionsartade utveckling har föga uppmärksammats i den
offentliga utbildningsplaneringen. Arbetsgivarna anses numera lägga ner
mer än dubbelt så mycket pengar som staten och kommunerna på utbildning
av vuxna. Vi tycker att denna expansion är en mycket positiv utveckling.
Vi utvecklar vår syn på personalutbildnings- och andra vuxenutbildningsfrågor
i en kommittémotion från folkpartiet till detta riksmöte.

2.7 Mångfald och profilering

Den svenska skolan är en av världens mest centralstyrda. Det är en
sanning också efter SIA-reformen och andra typer av decentraliseringsbeslut.
På skolområdet, liksom på många andra områden, finns i Sverige en
stark tilltro till centralt fattade beslut och likformighet. Vi vill inte förneka
att besluten med anledning av regeringens skolproposition från i somras
kommer att innebära en viss decentralisering, men vi betvivlar att de är
tillräckliga för att på något påtagligt sätt åstadkomma en maktförskjutning
till de elevnära nivåerna i systemet.

Det går inte att säga vilken pedagogisk metod som är den bästa. Just
därför är det så fel att likrikta det pedagogiska innehållet i skolan så hårt
som nu sker. I stället skall vi skapa mycket mer av mångfald i fråga om
pedagogiska metoder. Det finns forskningsresultat som visar att skolor
med någon typ av ”profil” når bättre resultat än andra skolor — oavsett
vilken ”profil” det är!

Erfarenheter från andra länder tyder också på att skolorna blir bättre om
de på något sätt är beroende av att locka till sig elever. Vi tror att detta är
värt att ta fasta på också i Sverige. Vi vill öka elevernas möjligheter att
välja skola. På sikt kommer det att leda till att skolor som lockar få
sökande kommer att få dra ner på sin verksamhet och skolor som lockar
många sökande får resurser att ta emot fler elever.

Regeringens proposition 1988/89:4 om skolans styrning är ännu inte
slutbehandlad i riksdagen. Som vi framhöll i vår motion med anledning av
den propositionen anser vi den i och för sig vara ett steg i rätt riktning,
men steget är alldeles för litet. Den svenska skolan kan decentraliseras
betydligt mer än vad propositionen föreslår. Aktuella forskningsrön från
USA visar att skolor med långtgående beslutsbefogenheter når bättre resultat
än skolor som är mycket beroende av anslagsbeviljande myndigheter
högre upp i systemet. (Källa: Education Update, 2/1988).

Mot. 1988/89

Ub817

2.8 En liberal utbildningspolitik

En utgångspunkt för vår utbildningspolitik är en liberal människosyn.
Kärnan i den är att människor kan utvecklas, växa. Det är på människans
förmåga att skapa, ta ansvar och finna lösningar som hela samhället vilar.
Skolan skall vara ett uttryck för samhällsgemenskapens vilja att ge varje
individ maximalt goda förutsättningar att utveckla sin inneboende förmåga
— hela samhället har intresse av att så sker.

Alla skall ha rätt till en grundutbildning av god kvalitet. Föräldrarnas
rätt att bestämma över sina barns utbildning, som vi tillmäter stor betydelse,
omfattar inte rätten att hindra barnen att få grundutbildning eller
rätten att ge barnen en undervisning som strider mot de demokratiska och
etiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

Den liberala människosynen betonar också det faktum att alla människor
är olika. Varje individ är unik. Det måste få konsekvenser för skolsystemet.
Undervisningen måste i högre grad individualiseras.

Men även om vi är olika har vi gemensamma drag, och ett av dem är att
alla människor behöver se resultatet av sina insatser och behöver få uppskattning
när man gör något som är bra. Regelbundna rapporter om
uppnådda studieresultat stimulerar till nya ansträngningar. Det vore önskvärt
med tätare informationer till elever och föräldrar än i dag. I samma
syfte tror vi det är viktigt att ha ett betygssystem i skolan. Vi ser inte
betygens främsta uppgift som att lösa frågor om intagning till högre utbildningar
utan som ett motivationsskapande inslag i skolan.

Skolan skall bidra till att utjämna sociala skillnader, även om vi inte
skall inbilla oss att skolan ensam kan uppnå ett avskaffande av klassamhället.
Det är bra att barn ur olika sociala miljöer går i samma skola och i
samma klass. Ibland kan det stå i konflikt med den fullständiga valfriheten.

Vi anser att vi i denna motion har gjort rimliga avvägningar mellan de
mål vi angivit. Vi tror inte att den nödvändiga pedagogiska förnyelsen kan
åstadkommas utan att frihetsgraden i systemet ökas radikalt. Vi är helt
övertygade om att det kommer att innebära att skolan blir bättre för alla,
även om skillnaderna, olikheterna i fråga om metoder, kommer att bli
större.

Den svenska skolan kommer med våra förslag att förbli en jämlik skola

— vi tror att den i vissa avseenden kommer att bli bättre för t. ex. elever
från hem utan studietradition.

3 Anslagsfrågor

Vi har ovan beskrivt den framtida skolpolitik som folkpartiet vill utforma.
I ett antal avseenden får dessa synpunkter konsekvenser för anslagen
till skolans verksamhet. Totalt anslår vi — om uppgifterna i massmedia är
riktiga att regeringen avser att dra tillbaka sitt förslag om en besparing på
167 milj kr — 200 milj kr för att på olika sätt förstärka kvaliteten i skolan.

Anslaget till driften av grundskolor bör — på det nyssnämnda villkoret

— ökas med 170 milj kr (annars 337 milj kr). 70 milj kr skall användas till

Mot. 1988/89

Ub817

att underlätta minskningen av klasserna och garantera att alla angelägna
specialundervisningsbehov kan tillgodoses även om förstärkningsresursen
får användas friare. 100 milj kr skall användas till ett system med fasta
lärarvikarier.

Som vi har framhållit ovan är det angeläget att ha en högre ambitionsnivå
än regeringen vad gäller fortbildning av lärare. Vi föreslår därför att
ytterligare 30 milj kr skall avsättas för detta ändamål.

De svenska skolorna i utlandet fyller en ovärderlig uppgift för de
svenskar som arbetar och lever i andra länder. Dessa skolor verkar emellertid
under mycket knappa förhållanden där föräldrarnas egeninsats oftast
är avgörande för skolans existens. Bidraget till dessa skolor bör öka
med 5 milj kr. Därvid bör riksdagen också uttala att högstadiet vid den
svenska skolan i Costa Del Sol i Spanien skall bli berättigad till bidrag.

I några avseenden finns det också möjligheter att genomföra besparingar
inom skolanslagen. Vi har under en följd av år motsatt oss att löntagarorganisationerna
skall erhålla statsbidrag för sin verksamhet med skolinformatörer.
Sådan verksamhet bör organisationerna bekosta med sina egna
anslag. Detta innebär en besparing på 3444000 kr.

Bidraget till den samlade skoldagen kan enligt vår mening utgå. Det har
länge stått klart att denna verksamhet har misslyckats med att nå de
uppställda målen. Därmed tillgodoräknar vi oss en besparing med 25 milj
kr.

Till detta kommer att vi i folkpartiets högskolemotion yrkar en viss
ökning av anslaget till lärarutbildning.

4 Skola för kunskap

Kunskap måste vara det mest centrala begreppet i skolan. Visserligen har
skolan en uppgift som går utöver själva kunskapsförmedlingen, nämligen
att stödja hemmen i deras fostrande och personlighetsdanande gärning,
men också i den uppgiften används kunskapsförmedlingen som arbetsmetod.
Genom att, till exempel, göra läxor vänjer sig eleven vid att planera
sin tid och arbeta självständigt. Mänskliga egenskaper som tolerans och
hänsyn tränas i det dagliga umgänget inom skolan, men byggs också under
och motiveras med kunskaper. Att ha kunskaper — och i det ordet inbegriper
vi även färdigheter — bidrar till att bygga upp självförtroendet, vilket
är en viktig uppgift för skolan. Man kan alltså säga att kunskap är skolans
mål och medel.

4.1 Ett individuellt studieprogram

Undervisningen måste individualiseras. Skolan måste bemöda sig mer om
att ta reda på vilket mognadsstadium en elev befinner sig på, hur mycket
av undervisningen som han eller hon verkligen tillgodogjort sig och vilka
individuella önskemål det finns inför fortsättningen. S. k. diagnostiska
prov kan användas för detta ändamål. Regelbundna samtal bör föras med
eleven och minst en gång per termin också med föräldrarna. I den mån
justeringar måste göras i någon elevs timplan för att t. ex. öka antalet

Mot. 1988/89

Ub817

timmar i svenska eller matematik bör ett individuellt studieprogram för
varje elev utformas i böljan av vaije läsår. Utgångspunkterna är läroplanens
kunskapskrav, elevens tidigare studieresultat och hans eller hennes
intresseinriktning. I studieprogrammet fastslås vissa mål, där skrivs in
behov av extraundervisning, där bedöms den lämpligaste användningen
av tillvalstiden etc. Studieprogrammet innebär förpliktelser både för eleven
och för skolan. Det kan givetvis revideras under läsårets gång.

4.2 Satsa på baskunskaper

Det skulle vara önskvärt att det gjordes tydligare i läroplanen vilka kunskaper
som är oundgängligen nödvändiga för alla elever. Det är uppenbart
att allt i läroplanen för grundskolan inte är lika viktigt. För denna kärna av
kunskap använder vi begreppet baskunskaper. Vi menar alltså att det Finns
baskunskaper i alla ämnen, inte bara i svenska och matematik. Det är
baskunskaperna som skall prioriteras. Är det nödvändigt med en ännu
hårdare prioritering bör baskunskaperna i svenska och matematik — alltså
läsning, skrivning och räkning — komma i första rummet. Baskunskaperna
bör ges ännu mera tid i grundskolan. Allra viktigast är läsningen
eftersom god läsförmåga underlättar inlärningen i de andra ämnena.

Det sägs ibland att ett stort antal elever går ut grundskolan utan att
kunna läsa, skriva och räkna. Grunden för sådana påståenden är undersökningar
där de tillräckliga kunskaperna definierats relativt högt. Den
som inte kan läsa motsvarande kraven i årskurs sex definieras t. ex. som
funktionell analfabet. Även om det rimliga i just det uttryckssättet kan
diskuteras kvarstår att många elever går ut grundskolan med för dåliga
baskunskaper.

I de fall där lärarna på högstadiet märker att bristerna är betydande när
det gäller läsning, skrivning och räkning bör en fullständig prioritering av
svenska och matematik kunna göras i den elevens studieprogram. 1 första
hand skall resurser till en omfattande specialundervisning mobiliseras, i
sista hand får alla andra ämnen på schemat tas bort för den eleven, för att
ge tillräcklig tid för träning i skrivning, läsning och räkning.

SÖ har av regeringen fått i uppdrag att ta fram förslag till kursplaner
enligt den modell vi här förespråkat, alltså där de mest nödvändiga kunskaperna
anges. SÖ har erinrat om de stora svårigheter som är förknippade
med ett sådant uppdrag, men enligt besked till riksdagen är verket nu ändå
i färd med att försöka förverkliga uppdraget. Vi kan se svårigheterna, men
tror att det är viktigt att arbetet fullföljs. För de lärare som finnér det
nödvändigt att prioritera inlärning av baskunskaper framför olika fördjupningsmoment
kan det vara av värde att statsmakterna angivit vilket stoff
som bör ha prioritet.

4.3 Individualisering inom klassens ram

1 princip bör ingen elev påbörja en ny årskurs eller ett nytt moment om
inte baskunskaperna i tidigare årskurs/moment lärts in. Eftersom vi menar
att den önskvärda individualiseringen i de flesta fall skall ske inom klas

Mot. 1988/89

Ub817

sens ram innebär det att det i samma klass kan komma att gå elever som i
samma ämne läser vitt skilda moment. Detta ställer naturligtvis stora krav
på lärarna. Undervisningssituationen kan komma att påminna om s. k. Bform,
som var vanlig förr, alltså att barn från olika årskurser läser tillsammans.
Vi tror emellertid att denna huvudprincip är den riktiga och att det
gäller att på alla sätt ge lärarna det stöd de behöver för att de skall klara
denna krävande uppgift. Den undervisningsform vi förordat kan sägas
lägga grunden till det som kallas en årskurslös grundskola. Vissa indikationer
tyder på att lärarna i de lägre klasserna lyckats bättre med individualisering
än lärarna högre upp i grundskolan.

Vi vill peka på följande faktorer som kan påverka möjligheterna till
individualisering:

— Klasstorleken. Ju färre elever, desto lättare att individualisera. Vi anser
det ekonomiskt realistiskt med en viss neddragning av klasstorlekarna i
mellan- och högstadiet. Statsbidraget till grundskolorna bör bygga på att
ingen klass skall behöva vara större än 25 elever. Vi menar att det är
riktigt att omfördela medel till detta ändamål från den s. k. forstärkningsresursen.
Vi föreslår i denna motion också en viss ökning av
statsbidraget för att garantera att en minskning av klasserna aldrig skall
behöva innebära att angelägna behov av specialundervisning inte kan
tillgodoses.

— Tillgång till speciallärare. I vissa fall bör en extra lärare tas in i klassen
eller en elev gå ifrån klassen vissa lektioner för att undervisas av en
annan lärare. Vi har emellertid fått många vittnesbörd som tyder på att
tillgången till extralärare/speciallärare används för slentrianmässigt.
Skolledningen har inte kraft att sätta in dessa resurser där de är oundgängliga,
utan av ett slags rättviseskäl fördelas de så att alla lärare får
ungefär samma avlastning. Vi har därför kommit till slutsatsen att det
skulle vara bättre att sänka klasstorlekarna generellt i mellan- och
högstadiet och sätta in de färre extralärare/speciallärare som det sedan
finns råd till där de är absolut oundgängliga. Uttryckt i termer av det
nuvarande statsbidragssystemet, som vi i och för sig vill ändra, innebär
vår ståndpunkt att förbudet att använda forstärkningsresursen till en
generell sänkning av klasstorlekarna bör upphävas.

— Nivågruppering. Vi anser att elever som befinner sig på ungefär samma
mognads- och undervisningsnivå skall kunna läsa tillsammans i en
grupp. Gruppindelningen skall självfallet omprövas kontinuerligt och
kunna skilja sig från ämne till ämne. Periodvis kan grupper från två
eller tre klasser på samma nivå undervisas gemensamt.

— Föräldrastöd. Skolan måste kunna kräva att föräldrar hjälper sina barn
när de får problem med studierna. Självfallet varierar föräldrarnas
förmåga och tid. Men i rimlig utsträckning måste hemmens medverkan
kunna påräknas också som pedagogisk resurs.

— Disciplinen. Det måste vara ordning och arbetsro i klassen. Eleverna
måste visa hänsyn till sina kamrater och till läraren. Om läraren t. ex.
avbryts flera gånger under lektionens början av elever som kommer för
sent — och i värsta fall uppkommer diskussion om orsakerna till förseningarna
— har det gått så lång tid innan studierna verkligen kommer i

Mot. 1988/89

Ub817

12 Riksdagen 1988/89. 3 sami. Nr Ub8I6 — 817

gång, att det inte finns tid att genomföra en individualisering som vore
önskvärd.

— Tekniska hjälpmedel. Under årens lopp har läromedelsproducenterna
tagit fram olika former av hjälpmedel för att underlätta individualiseringen,
alltifrån ”fylleriböcker” till s. k. Palin-spel. Grundtanken är
givetvis riktig. Skolan får inte sätta ett tak för elevernas ambition och
förmåga. Den som snabbt klarat av baskursen skall ges chansen att gå
vidare med tilläggsuppgifter. Rimligen borde på sikt datatekniken kunna
spela en positiv roll här. Vi har ingen övertro på vad som kan
åstadkommas med datorer, men erfarenheten visar trots allt att de
flesta barn som konfronteras med datorer blir fascinerade. Om bra
program utvecklas borde datorerna när de så småningom börjar finnas
ute på skolorna kunna bli ett stöd i strävandena mot ökad individualisering.

Vi anser att en lärare i samråd med elev, föräldrar och skolledning skall
ha rätt att göra mycket långtgående anpassningar i ett individuellt studieprogram.
Om en elev börjar nian och det snart står klart att han eller hon
är mycket skoltrött bör mycket långtgående timplanejämkningar göras för
att eleven skall finna det meningsfullt att gå till skolan. Ett stort inslag av
praktik, eventuellt avlönat arbete om sådant kan hittas, bör kunna ingå.

Vi återkommer senare till en del organisatoriska frågor som har med
individualiseringen att göra. En grundläggande fråga är t. ex. rätten att
kunna välja en helt annan skola, om föräldrarna och barnet anser att den
skulle passa barnet bättre.

4.4 Grundskoleexamen

Vi anser att införandet av en grundskoleexamen bör övervägas. En sådan
skulle bli en symbol för ett synsätt som vi vill införa i grundskolan,
nämligen att det är nödvändigt att alla elever tillägnar sig vissa grundläggande
kunskaper i den obligatoriska skolan.

Att år efter år släppa elever vidare trots att de inte lärt sig baskunskaperna
är att svika eleverna. Till och med en av chefsideologerna bakom den
svenska skolan, professor Torsten Husén, riktar numera kritik på den
grunden mot dagens skola.

Vi återkommer till betygsfrågoma, men vi anser att det av betyget skall
framgå om baskunskaperna inhämtas på ett godtagbart sätt. T. ex. kan
betyget ”2” ges denna innebörd, alltså ungefär motsvarande godkänt i det
gamla systemet.

Det betyg som ges på vårterminen i sista årskursen är ett sammanfattningsbetyg
för högstadiet. Vi anser att det för avläggande av grundskoleexamen
skall krävas godkända grundkunskaper i svenska och matematik
och ytterligare två ämnen.

Vi anser att kraven på detta sätt bör sättas relativt lågt — praktiskt taget
alla skall med någon ansträngning klara examen. Men den blir trots allt ett
uttryck för att inte vilket resultat som helst är acceptabelt.

Elever som inte klarar grundskoleexamen efter sista årskursen i grundskolan
skall erbjudas studiemöjligheter så att de kan klara examen innan

Mot. 1988/89

Ub817

de fyller 18 år. De har rätt till undervisning i grundskola eller komvux i
den utsträckning som behövs. Avlagd grundskoleexamen skall normalt
vara ett krav för att få börja i gymnasiet.

Tanken på att återinföra någon typ av kunskapskontroll vid slutet av den
obligatoriska skolan tycks f. n. vara något av internationell trend. För oss
är grundskoleexamen ett naturligt komplement till den större lokala friheten.
Om de nationella utbildningsmålen skall hävdas också i ett mycket
decentraliserat system är någon typ av kunskapskontroll naturlig.

4.5 Extra undervisning och självstudier

Vi anser att tillgången till extra undervisning (stödundervisning) bör bli
större.

Vi anser nämligen att extra undervisning är en av de åtgärder som ofta
skall tillgripas för att anpassa skolan till individen. Extra undervisning
skall kunna bedrivas på håltimmar, efter skolan, eller under lov.

Extra undervisning skall utnyttjas när 1) en elev kommit efter eller har
stora svårigheter, 2) en elev vill byta från allmän till särskild kurs under
terminen, 3) en elev inte har läst ett kursalternativ eller ämne som behövs
för de vidare studier han/hon önskar bedriva.

Vi anser också att självstudier på fritid skall uppmuntras. Det skall vara
tillåtet att genom skriftligt och/eller muntligt prov visa att man inhämtat
en kurs och få den betygsatt.

Läxor är ett självklart inslag i studierna eftersom de lär eleverna arbeta
självständigt och planera sitt arbete.

Det vöre också önskvärt om skolan kunde ställa upp med läxhjälp efter
skoldagen. Föräldrarnas förutsättningar att hjälpa framfor allt högstadieelever
med hemuppgifterna varierar. ”Läxjour” i ett klassrum eller per
telefon skulle vara till stor hjälp både för elever och föräldrar.

4.6 Våga prioritera stofTet!

Vi har betonat vikten av baskunskaper. Det är ett uttryck för en prioritering.
Det är som det står i Lgr 80: ”Mängden av fakta är oändlig”. Man
måste göra ett urval. Det är viktigt att de elever som inte hinner lära sig
hela eller huvuddelen av kursen lär sig just de viktigaste, baskunskaperna.

Antalet ämnen har utökats, liksom det stoff som skall gås igenom i varje
ämne. Till detta kommer sådant som yrkesorientering, trafikkunskap,
fluorsköljning, politisk information etc. Det talas allt oftare om ”stoffträngsel”
i skolan. Många lärare påminner om att eleverna i dagens skola
får så mycket information via andra kanaler, t. ex. TV, att det skulle vara
möjligt att begränsa stoffmängden som skall gås igenom i skolan.

Varje ämne och moment kan var för sig försvaras med relevanta argument
och verka mycket angelägna. Det finns också ständigt tryck från
olika håll att ytterligare moment och ämnen borde komma in.

Vi tror att det är nödvändigt att minska stoffträngseln genom att hårdare
prioritera mellan ämnen och moment. Till att börja med måste alla de

Mot. 1988/89

Ub817

kringaktiviteter av sådant slag som vi nämnde om ovan koncentreras till
ett givet tillfälle i veckan utanför andra lektioner.

Vi är för övrigt inte beredda att nu ta ställning till exakt vilka förändringar
av timplanerna som borde göras. Detta måste ske i en ordentlig
översyn. Vi förutställer att SÖ:s översynsuppdrag resulterar i ett fylligt
underlag för dessa bedömningar. Svenska och matematik sägs av många
vara de ämnen som skulle behöva förstärkning i tid.

Vi anser att eleverna efter en gemensam baskurs som ger en referensram
och en metod för att lära mer skall ha möjlighet att fördjupa sig inom olika
moment i ett ämne. Det innebär att djupa kunskaper om några delar av
t. ex. den svenska historien sätts före mer ytliga men kanske bredare
kunskaper som å andra sidan snabbt glöms bort.

Under lång tid är det andra ändamål än själva undervisningen som fått
huvuddelen av resurstillskottet till skolan. Det har gällt funktioner som i
högre grad eller mindre grad stöder undervisningen: studier och yrkesorientering,
administrativ personal, större lokalytor per elev, rastvärdinnor
etc. Allt detta går givetvis att motivera, men under den närmaste tiden bör
själva undervisningen ges prioritet.

4.7 Skolstart vid sex års ålder

En förlängning av skolplikten genom införande av skolstart vid sex års
ålder skulle få till effekt att det totalt blir mer tid för undervisning i
grundskolan. Det skulle både kunna minska stoffträngseln och ge mer tid
för inlärning av baskunskaper. En tidigarelagd skolstart har även andra
aspekter.

En sänkt skolstartålder skulle innebära en anpassning till internationella
förhållanden. 1 de flesta utvecklade länder inträder skolplikten då barnen
är fem eller sex år gamla. Det är numera endast de nordiska länderna utom
Danmark och ett fåtal andra länder som låter barnen börja det kalenderår
då de fyller sju år.

Förutsättningar skapas för en mjukare övergång från förskola till skola.
Skolstart från sex år innebär inte att den pedagogik och det kunskapsstoff
som i dag ges i första klass skall gälla även för sexåringarna. En tidigarelagd
skolstart skall i stället innebära en blandning av förskolans och skolans
pedagogik, där sexåringarna förutom att lära sig grunderna i att läsa-räknaskriva
på ett mjukt sätt kan komma in i skolarbetet. De problem som i dag
finns vid övergången mellan förskola och skola borde kunna minskas om
man på detta sätt mjukare än i dag slussas in i skolan.

Om barnen börjar skolan vid sex års ålder kan man bättre utnyttja den
kreativitet och nyfikenhet som barnen har i denna ålder.

En tidigarelagd skolstart har föreslagits av många andra. Men ofta
menar dessa att skolpliktens längd skall bibehållas. Vi tror att det skulle
föra med sig betydande nackdelar och de fördelar med en tidigare skolstart
som vi har berört ovan skulle inte kunna utnyttjas. Ungdomar skulle sluta
skolan ett år tidigare vilket innebär vid 15 års ålder. För det fåtal elever
som inte fortsätter gymnasieskolan skulle det vara olyckligt att komma ut
på arbetsmarknaden vid så tidig ålder.

Mot. 1988/89

Ub817

Om den tidigare skolstarten inte samtidigt innebär en förlängning av
skolplikten måste det första skolåret för sexåringarna vara identiskt med
det för dagens sjuåringar. Därmed skulle man förlora den mjukstart som
nämndes ovan som en av fördelarna med start vid sex års ålder.

Vid ett införande av tidigare skolstart anser vi att sexåringarna organisatoriskt
skall tillhöra skolan och inte förskolan. Det innebär att lågstadielärarna
skall ha ansvar för sexåringarnas undervisning. Den överkapacitet
som uppstår inom förskolan skall i första hand utnyttjas för att åstadkomma
full behovstäckning inom barnomsorgen.

Bytet av nuvarande förskoleår för sexåringar mot ett motsvarande lågstadieår
kan göras utan någon kostnad. Stat och kommun har redan i dag
kostnader för sexåringars förskola. Genom att alla erbjuds deltidsförskola,
och många finns på daghem och hos dagmammor. Vi menar att man kan
ersätta statsbidraget till förskolan för sexåringar med ett statsbidrag för en
inledande årskurs på lågstadiet. De kommunala kostnaderna för sexåringarnas
förskola omvandlas till kommunala skolkostnader samt tillsyn
efter skolans slut för dem vilkas föräldrar önskar det.

4.8 Läromedel

Sedan vi från folkpartiets sida för ett par år sedan gjorde ”lärobokseländet”
till en viktig rikspolitisk fråga har alla partier skyndat sig att framhålla
att de också vill arbeta för att eleverna får bra läroböcker som de också får
behålla. Det är ett välkommet stöd i en viktig fråga. Folkpartiets rapport
från 1987 ”Visst kan eleverna få egna läroböcker” pekade på de fakta och
lösningar som sedan återkommit i de flesta inlägg i ämnet. Det gäller även
regeringens resonemang och förslag i proposition 4, som vi alltså i de
väsentligaste delarna stöder. Med de markeringar som därmed görs från
statsmakternas sida och under inverkan av den roll frågan spelat i den
allmänna debatten, är det av flera tecken att döma så att kommunerna
satsar mer på läromedel. Utvecklingen de närmaste åren får visa om det är
en välgrundad bedömning.

Även om lärobokskostnaderna är en mycket liten del av den totala
skolkostnaden är det självfallet så att skolsystemets totala resurstillgång
påverkar läroboksstandarden. Om regeringen fortsätter den övervältring
av kostnader på kommunerna för skolväsendet som pågått på 80-talet
minskar naturligtvis kommunernas möjligheter att ge sina elever bra läroböcker.
På det sättet fins det ett indirekt samband mellan den besparing på
lärarlönerna som regeringen föreslagit och t. ex. läroboksstandarden. Med
andra ord är det svårt att begära att kommunerna skall förbättra läroboksstandarden
samtidigt som de tvingas överta en rad andra kostnader för att
staten skär ner sitt engagemang i skolan.

Mot. 1988/89

Ub817

5 Skola för individen — om skolans organisation

5.1 Mindre klasser på mellan- och högstadiet

Kravet på mindre klasser i skolan förs ofta fram som en åtgärd som skulle
göra undervisningen mer anpassad till varje elev. I dag är det tillåtet att
inrätta klasser med högst 25 elever i lågstadiet och 30 elever i mellan- och
högstadiet. Det faktiska antalet elever i varje klass är ofta mindre, men
varierar över landet. I storstadsområdena är klasserna ofta större än vad
de är på mindre orter. Dessutom använder många kommuner den s. k.
förstärkningsresursen, dvs. den del av statsbidraget som är avsett för bl. a.
specialundervisning till att minska klasserna, trots att detta inte är helt
förenligt med de regler som gäller för denna del av statsbidraget.

Delningstalet, dvs. högsta tillåtna antal elever i en klass, säger heller
ingenting om hur många vuxna som finns tillgängliga i varje klass. Förutom
läraren finns det en rad övriga personalkategorier i skolan, både
sådana som arbetar med undervisning, som speciallärare och hemspråkslärare
och personal som har elevvård som sin sysselsättning t. ex. kuratorer
och psykologer. I stället för att minska klassernas storlek har man de
senaste åren prioriterat att knyta andra personalgrupper till skolan. Antalet
vuxna per klass har därmed ökat trots att klasstorleken förblivit i stort
sett densamma. Som vi redan nämnt i inledningen till denna motion finns
nu nästan nio lärare på 100 grundskoleelever. Till dem kommer nästan
lika många andra vuxna, som inte är lärare.

De som förordar en minskning av antalet barn per klass menar att
undervisningen då kan individualiseras genom att läraren får tid att ägna
varje elev mer tid. Många pekar också på de olägenheter som förändringen
av det högsta antalet elever i klasserna mellan årskurs 3 och 4 medför för
eleverna. Klasser som har fungerat under tre år måste splittras upp och
barnen delas upp på andra klasser.

Vi anser att det finns starka skäl för att införa ett system med lika stora
klasser under hela grundskolan. Det innebär att högst 25 elever skulle gälla
under alla tre stadierna och man skulle slippa den olyckliga förändringen
mellan årskurs 3 och 4.

5.2 Öka valmöjligheterna

På grundskolans högstadium finns i dag vissa möjligheter för eleverna att
välja ämnen (tyska eller franska), nivåer (allmän eller särskild kurs) och
fördjupning (temastudier).

I matematik och engelska kan eleverna i dag välja mellan s. k. särskild
och allmän kurs. 11 stadieveckotimmar är avsatta för s. k. tillvalsämne.
Kurser i tyska och franska måste erbjudas alla, men tillvalet kan också
vara ett annat främmande språk eller fördjupning inom två eller flera
moment inom andra ämnen. Utbudet av tillvalsämnen samt kursplanen
avgörs lokalt. Kurserna får enligt läroplanen inte utformas så att de är
parallell- eller övningskurser till obligatoriska ämnen. Anledningen är att
detta skulle kunna leda till nivågruppering i matematik och engelska. Inför

Mot. 1988/89

Ub817

varje läsår finns möjlighet till tillval. Dessutom finns valmöjligheter inom
ämnet fria aktiviteter fr. o. m. mellanstadiet.

Enligt läroplanen skall också eleverna medverka i urvalet av stoff inom
övriga ämnen (Lgr 80 s 30). Här handlar det dock om att välja en kurs som
hela klassen skall gå igenom. Det enskilda valet för varje elev kommer
t. ex. in i den tid som är avsedd för temastudier.

Vi vill på olika sätt sträva efter att öka valmöjligheterna i den svenska
grundskolan. Ett ytterligare sätt att öka valfriheten är att eleverna i en
sammanhållen klass, efter genomgången baskurs, skall kunna fördjupa sig
inom olika moment i ett ämne.

Innan vi går in på hur detta skall göras möjligt vill vi beröra olika
aspekter på frågan om ökade valmöjligheter. Många menar att valmöjligheterna
framför allt på grundskolans högstadium borde öka genom att
linjer återinfördes och att de elever som inte är motiverade för teoretiska
studier redan på detta stadium skall kunna välja mer praktiskt inriktade
kurser. Kritikerna ser dock uppenbara faror förknippade med en sådan
utveckling. De menar att eleverna inte väljer efter intresse: att elevernas
val i hög grad följer deras sociala bakgrund. Inom det sammanhållna
högstadiet tillämpades fram till början av 70-talet just sådana linjer. Valen
till dessa följde i mycket omfattande utsträckning elevernas bakgrund.

Man kan i dag i gymnasieskolan se tydliga samband mellan föräldrarnas
utbildningsbakgrund och elevernas val. Enkelt uttryckt kan man säga att
barn till högutbildade går till de treåriga studieförberedande linjerna, barn
till lågutbildade väljer yrkesinriktade utbildningar.

Samtidigt ser vi många fördelar med ökade inslag av val under grundskolan.
Alla är inte stöpta i samma form. Intresseinriktningar måste tillåtas
ge utslag. Man lär sig mer och bättre om man är intresserad av ämnet
eller området. Även om många val är socialt styrda sker naturligtvis ofta
också inriktning vad gäller ämne och nivå utifrån rent personliga intressen
och förutsättningar.

Vi ser det som ett mål att öka valfriheten i skolan, både genom att välja
skola och genom att i större utsträckning än i dag kunna välja ämnen och
ämnesområden efter intresseinriktning. Parallellt med en sådan utveckling
är det nödvändigt att skapa förutsättningar för att alla barn verkligen
väljer efter personliga föutsättningar. Detta blir en av skolans största
utmaningar.

1 regeringens skolproposition sommaren 1988, som ännu inte slutbehandlats
av riksdagen, föreslogs en ny princip för betygsättningen i allmän
och särskild kurs. Den skulle innebära att eleverna utgjorde en gemensam
referensgrupp, oavsett vilken kurs de läste. Konkret skulle det innebära att
en elev som valt allmän kurs praktiskt taget aldrig kan få högre betyg än 3.
Vi motsatte oss i vår motion bestämt detta förslag, som vi tolkar som ett
försök att bakvägen avskaffa systemet med allmän och särskild kurs.
Knappast någon kommer att välja allmän kurs om det är omöjligt att få ett
bra betyg på den kursen.

Vi har med tillfredsställelse noterat att socialdemokraterna i riksdagen
inte utan vidare varit beredda att acceptera detta regeringsförslag. I det
utskottsbetänkande som nyligen justerats i utbildningsutskottet föreslås

Mot. 1988/89

Ub817

frågan skjutas på framtiden. Vi kan bara tolka detta som att socialdemokraterna
i utbildningsutskottet inser de negativa effekter förslaget skulle få.

Vi vill också poängtera de ökade möjligheter till val som bör finnas inom
ramen för tillvalsämnen. Stort arbete måste läggas ned på att den tid som
står till förfogande för tillval kan fyllas med meningsfulla studier på en hög
kvalitetsnivå. Här kan skolorna blomma ut i profilering. Vi vill införa en
generell möjlighet till ändring i timplanen så att antalet lektioner för tillval
kan öka om skolan så vill. Vi anser också att tillvalsämnen skall kunna
vara ytterligare fördjupningskurser till obligatoriska ämnen, vilket läroplanen
i dag inte tillåter.

Samtliga de valmöjligheter som i dag finns på högstadiet ger tillträde till
hela gymnasieskolan. Man har ansett att grundskolan skall ge en s. k. bred
ingång till ytterligare studier bl. a. i syfte att minska den sociala snedrekryteringen.
Vi är tveksamma till om detta har fått de önskade effekterna.
Många elever som efter allmän kurs i matematik och engelska och ett
tillval som inte är språk, har valt treåriga studieförberedande linjer, har
haft stora svårigheter vid övergången till gymnasieskolan. Avhoppen bland
dessa elever är vanliga. Eleverna påbörjar under falska förespeglingar
studier som de inte har tillräckliga förkunskaper att klara.

Gymnasieskolans utbildningar skiljer sig mycket åt och kräver olika
förutsättningar och förkunskaper hos eleverna. Detta bör också återspegla
sig i inträdeskraven. Krav på t. ex. genomgången särskild kurs i engelska
och matematik bör sättas för att få tillträde till de studieförberedande
linjerna. Dessa krav blir en sorts signaler till eleverna vad de förväntas
kunna innan de börjar utbildningen. Framför allt elever från hem utan
studietradition behöver sådana signaler.

Men för att inte de val eleverna gör tidigt skall bli definitiva, måste en
sådan förändring kombineras med en möjlighet att efter grundskolan läsa
in t. ex. särskild kurs i ett ämne eller en kurs i ett språk. Dessutom bör man
erbjuda preparandkurser under sommaren eller under terminstid för de
elever som vill komplettera sina kunskaper och komma väl förberedda till
den utbildningslinje de har valt.

Ökade möjligheter till tillval i gymnasieskolan innebär större chanser för
eleverna att specialisera sig på respektive områden. Detta är utomordentligt
värdefullt för de elever som redan på gymnasiet är målinriktade
beträffande sina framtida studier och yrkesval.

I takt med att internationaliseringen av både utbildning och yrkesliv blir
allt väsentligare ökar också språkens betydelse. Därvid blir alternativet att
genom tillval lära mer språk alltmer betydelsefull. Sådana möjligheter bör
därför uppmuntras. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Under en följd av år har frågan om ställningen för svenska som andra
språk diskuterats. Enligt vår uppfattning är det nu dags att slutgiltigt
bestämma att svenska som andra språk skall ha status som ett självständigt
ämne i gymnasieskolan. Detta kommer att leda till att fler invandrarelever
kommer att välja att studera ämnet och dessutom blir planeringsunderlaget
för bl. a. tjänstefördelningen mer till förlitlig. För invandrarelever bör
möjlighet finnas att studera ämnet helt eller delvis i utbyte mot ämnet

Mot. 1988/89

Ub817

svenska och/eller något annat ämne eller som utökad studiekurs. Ämnet
svenska som andraspråk bör betygsättas om veckotimantalet är minst två.
Vad vi här har anfort om svenska som andra språk bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

5.3 Mobbning och våld — oacceptabla inslag i skolan

I skolan förekommer det, precis som i samhället i övrigt, trakasserier —
mobbning — och våld. Dessa problem är inte nya men det finns tecken
som tyder på att de har förvärrats under senare år. Till en del tror vi att
detta är ett icke acceptabelt resultat av den integrerade skolan. I en och
samma klass undervisas i dag normalpresterande elever, svagpresterande
elever vilka tidigare undervisades i hjälpklass, högpresterande elever samt
mycket störande elever. Man kan heller inte blunda för att det i skolan i
dag också finns en liten grupp rent kriminella ungdomar. Att denna sammansättning
i vissa undantagsfall leder till svåra störningar i umgänget
inbördes mellan eleverna och mellan eleverna och lärarna är inte att
förvåna sig över.

Men inte desto mindre är situationen med våld och mobbning i skolan
oacceptabel. Elever kan inte undvika att bli mobbade eller utsatta för våld
genom att stanna hemma från skolan. Skolplikten påbjuder att eleverna är
närvarande i undervisningen. Detta ställer ett extra ansvar på skolledare,
lärare och övrig personal att hålla skolan fri från våld och mobbning.

För lärarna är våldet ytterst ett arbetsmiljöproblem. På ingen annan
arbetsplats skulle vuxna acceptera att dag efter dag fortsätta att gå till en
arbetsplats där de blir utsatta för hot om upprepad misshandel.

I detta sammanhang är det viktigt att det skapas klarhet beträffande var
gränsen går för en lärares möjligheter att ingripa mot en elev för att skydda
sig själv eller en annan elev. Sunda förnuftet säger att en lärare som blir
utsatt för våld eller i syfte att avstyra våld mot annan skall ha rätt att
fasthålla eller ”lyfta” en bråkig elev.

Det finns inga enkla medel att tillgripa för att få slut på mobbning och
våld. Till en del tror vi att det handlar om hur man genom organisationen
av arbetet i skolan kan skapa trivsel och arbetsro. Många av våra förslag i
detta program har detta syfte och kan därmed sägas vara åtgärder också för
att motverka mobbning och våld.

Men även kortsiktigt tror vi att det finns åtgärder som skolan kan
vidtaga. Det är viktigt att slå fast att ingen lärare skall behöva skämmas för
att erkänna att vederbörande har diciplinproblem. Skolledningen måste
vara ett stöd för läraren och omedelbart vara beredd att ingripa så fort en
lärare har problem och ber om hjälp. Ett sådant ingripande kan gälla i den
akuta klassrumssituationen eller medverkan i kontakt med föräldrar eller
andra myndigheter.

I de fall våldet i skolan är att jämställa med misshandel måste rektor ha
ansvar för att detta anmäls till polisen. Det finns stundtals en strävan inom
skolan att försöka lösa problem med mobbning och våld utan att blanda in
”utomstående”. Vi anser att detta är en missriktad ambition. Skolan skall
inte överta polisens uppgifter i de fall misshandel har förekommit. Vi är

Mot. 1988/89

Ub817

övertygade om att det i de enskilda fallen är en fördel att kriminella elever
får klart för sig att skolan inte är en frizon där det finns större överseende
mot våld än i det omgivande samhället. I och med att polisen inleder en
utredning om brott där barn och ungdomar är inbiande som gärningsmän
kopplas de sociala myndigheterna in och kan medverka till att eleven får
stöd på skilda sätt.

5.4 Elever med handikapp

Elever med fysiska eller psykiska handikapp skall i största möjliga utsträckning
undervisas i samma skolor som deras jämnåriga kamrater. Alla
skolor måste därför vara beredda att ta emot ungdomar med olika former
av handikapp och integrera dessa i den ordinarie undervisningen. Detta
kan i vissa fall ställa krav på särskilda resurser i skolan i form av specialbyggda
lokaler, särskild teknisk utrustning eller specialutbildad personal.

Ett av integrationens syften är att överbrygga klyftor mellan handikappade
ungdomar och deras jämnåriga kamrater. Genom att gå i samma
skola kan handikappade elevers förutsättningar för att känna sig delaktiga
i samhället öka. Samtidigt får andra elever större förutsättningar att lära
känna och respektera handikappades villkor. Integrationen får dock inte
drivas så långt att man inte tar hänsyn till att handikappade elever ofta
känner en trygghet i umgänget med andra handikappade. Som ett komplement
till den ordinarie undervisningen bör det därför finnas skolor med en
hel region eller hela landet som upptagningsområde dit elever kan komma
kortare eller längre tid för att komma i kontakt med nya hjälpmedel, få
specialträning eller särskild undervisning samt chans att trälfa ungdomar
med samma handikapp.

5.5 Minska detaljstyrningen

Den statliga styrningen av skolan har lång tradition och har setts som ett
sätt att garantera likvärdig utbildningsstandard över hela landet. 1 dag har
skolan ett delat huvudmannaskap — staten och kommunerna. Staten
beslutar om regler som styr innehåll och organisation, lärarnas utbildning,
behörighetsregler m. m. Dessa regler finns bl. a. i läroplan, skollag, skolförordning
och timplan. Staten finansierar och träffar avtal om lärarnas löner.
Kommunerna beslutar om lokaler, läromedel, elevvård och annan verksamhet
som inte är direkt knuten till undervisningen. De senaste åren har
kommunerna också fått alltmer ansvar för att fördela de statliga resurserna
inom kommunen mellan rektorsområden och skolor.

Men det är inte alls säkert att likvärdig standard uppnås genom så stor
likhet som möjligt. Vi anser tvärtom att kommuner och skolor har mycket
skilda förutsättningar för att skapa bra skolmiljöer. Till det kommer att
kommunens invånare och föräldrar har olika åsikter om vad som kännetecknar
en bra skola. Mycket tyder på att det i stället är genom lokal
anpassning som en likvärdig utbildningsstandard över hela landet kan
uppnås.

Mot. 1988/89

Ub817

Vi anser att staten skall ha kvar ett finansiellt ansvar för utbildningen.
Men i stället för dagens reglerande system skall statsbidraget vara elevbaserat,
dvs. utgå med ett fastställt belopp för varje elev till den skola där
eleven är inskriven. För glesbygdskommuner och kommuner med stor
andel invandrare bör särskilda regler fastställas. Det skall bl. a. möjliggöra
bibehållandet av små skolor.

Vi menar att ett statsbidrag enligt denna modell skulle minska byråkratin
inom skolan. Större beslutanderätt skulle ligga hos varje skola. Resurserna
på länsskolnämnder och kommunala skolförvaltningar kan då minskas.

Vi tycker inte att regeringens id om kommunala skolplaner är särskilt
bra. Vi tror, som nyss framgått, att det är på en eller två nivåer under den
kommunala, nämligen på varje skola, den stora ökningen av beslutsrätt
bör ske. Från folkpartiets sida vill vi visa stor återhållsamhet när det gäller
att lägga på kommunerna nya uppgifter av byråkratisk karaktär. Kommunala
skolplaner kommer dels att kräva personalinsatser, dels öka styrningsambitionerna
på den kommunala nivån. Vi tror att båda dessa följder är
olyckliga. Vi yrkar därför, i enlighet med vårt ställningstagande till proposition
4, avslag på den föreslagna ändringen av skollagen.

5.6 Inrätta ett ”skolråd” på varje skola

Det diskuteras för närvarande om ”makten” över skolan bör ligga hos
staten eller kommunerna. Vår inställning i den frågan är, som senast
framgick i föregående stycke, att jämfört med dagens läge bör makt och
beslutsrätt flyttas från både statliga och kommunala politiker och administratörer
till varje skola, och där alltså till de tre kategorier som är närmast
berörda, alltså lärare och andra anställda, elever samt elevernas föräldrar.

Eftersom vi anser att betydligt fler beslut än i dag bör fattas på den
enskilda skolans nivå tror vi det behövs ett beslutsorgan på den nivån. Det
bör bestå av rektor som ordförande och representanter för lärare, elever
och föräldrar. Skolrådets beslutsrätt avgörs av den kommunala skolstyrelsen.
I första hand anser vi att beslut som i dag fattas av skolstyrelsen eller
av den kommunala skolförvaltningen skall överflyttas till lokala beslutsorgan
som vi föreslår skall kallas ”skolrådet”. Eventuellt kan också vissa av
rektors beslutsbefogenheter överföras till skolrådet.

När det gäller rektorerna tror vi generellt att det är bra om de i högre
grad än vad som är vanligt i dag utövar ”ledarskap” i skolan. Rektorerna
bör inte vara anonyma administratörer utan pedagogiska och verksamhetsmässiga
ledare. Beslutsfunktioner som underlättar utövandet av det
ledarskapet bör alltså inte överflyttas till skolrådet.

5.7 Fristående skolor

Med uttrycket fristående skolor avser man skolor med enskild huvudman.
I Sverige går ca 0,5 procent av eleverna i fristående skolor. Det kan
jämföras med Danmark där så många som ca 10 procent av alla barn går i
skolor med enskild huvudman. I Danmark kallas dessa skolor friskolor.

Mot. 1988/89

Ub817

I slutet av 1986 fick 31 fristående skolor statsbidrag för sin verksamhet.
Ungefär lika många bedrev verksamhet utan statsbidrag. Ett antal skolor
har också kommunala bidrag. Statsbidrag för en elev i en fristående skola
är 6 500 kronor per år. Statsbidraget för en elev i den vanliga grundskolan
är ungefär 17 000 kronor om året.

Skolplikten får enligt skollagen fullgöras i enskild skola. I 10 § i skollagen
framgår att skolstyrelsen i kommunen skall godkänna skolan. Enligt 34 §
skall skolan bli godkänd, om den förmedlar en undervisning som ”ger
kunskaper och färdigheter som till art och nivå väsentligen svarar mot de
kunskaper och färdigheter som grundskolan förmedlar och skolan även i
övrigt väsentligen svarar mot grundskolans allmänna mål”.

Med godkännande följer dock inte rätt till statsbidrag. För att en fristående
skola skall få statsbidrag krävs i dag att den tillämpar en alternativ
pedagogik. Den skall också följa en läroplan som har godkänts av SÖ.
Skolan måste ha bedrivit undervisning i tre år innan statsbidrag kan utgå.
Förutsättningen för att få statsbidrag till fristående gymnasieskola är i
huvudsak densamma, dvs. skolans undervisning skall i någon form utgöra
ett komplement till utbildningen inom det allmänna skolväsendet.

Vi anser att det skall stå föräldrar fritt att starta skolor som bygger på för
det svenska samhället grundläggande värderingar som demokrati, tolerans
och alla människors lika värde. Skolor som inte delar dessa värderingar
skall inte tillåtas.

En sådan rätt att starta skolor måste också följas av ekonomiska möjligheter.
Det finns ingen anledning att fristående skolor skall leva under
sämre villkor än andra. De har ändå speciella förhållanden som kräver ett
särskilt engagemang från både lärare och elever. T. ex. är de fristående
skolorna ofta mindre än andra och kan därmed inte utnyttja de stordriftsfördelar
som ofta finns inom det allmänna skolväsendet. Vi ser inte i första
hand fristående skolor som en idéstimulans för den vanliga grund- och
gymnasieskolan utan som en självklar rättighet. Sverige har också skrivit
på flera internationella deklarationer där denna frihet slås fast. Vi anser
också att fristående skolor främjar mångfalden och erbjuder en välgörande
konkurrens till de allmänna skolorna.

De kan betyda mycket för utvecklingen av andra skolors verksamhet.
Tanken går då i första hand till de pedagogiska impulser som fristående
skolor kan ge. De fristående skolorna kan presentera lösningar som skulle
kunna användas i den vanliga skolan om möjligheterna gavs. Men då
behöver det allmänna skolväsendet få större organisatorisk frihet.

Statsbidragen för de fristående skolorna skall motsvara de statsbidrag
som gäller inom det ordinarie skolväsendet och knytas till varje elev. Alla
skolor som har minst 12 elever och uppfyller kraven för godkännande
enligt skollagen skall ges statsbidrag. Självklart skall också statsbidrag utgå
redan från det att skolan har godkänts.

Vi anser att ett viktigt inslag i ett nytt statsbidragssystem är att det
gynnar en allsidig social sammansättning. För att komma i fråga för
statsbidrag måste därför de fristående skolorna åta sig att ta emot elever
med särskilda behov som kommunen vill placera där. Det har visat sig att
många fristående skolor är mycket framgångsrika med att ta hand om just

Mot. 1988/89

Ub817

denna kategori av elever. De skolor som uppenbart motverkar en allsidig
social sammansättning t. ex. genom att vägra att ta emot vissa elever skall
kunna mista sitt bidrag.

Statens stöd till fortbildning är omfattande. Men de fristående skolornas
lärare har i dag inte tillgång till dessa resurser. Vi anser att ett förändrat
system för statsbidrag till fristående skolor måste ge de fristående skolornas
lärare möjlighet till fortbildning på samma villkor som andra inom
yrket.

En del menar att fristående skolor blir skolor för de redan mest privilegierade.
Alla föräldrar har inte samma intresse och engagemang för sina
barns skolgång. Undersökningar från de danska friskolorna visar att föräldrar
till barnen i dessa skolor i allmänhet tillhör vad man brukar kalla
socialgrupp 1 och 2. Några av de svenska har också undersökts. Vid
Martinskolan i Stockholm visade det sig att tjänstemän och företagare var
överrepresenterade, men att föräldrarna däremot hade en lägre inkomst än
genomsnittet i Stockholms stad.

Men för att ta ställning till frågan om den sociala rekryteringen måste
man också ta hänsyn till hur det ser ut i dag. Vi vill peka på att det för det
första redan i dag finns en märkbar social snedrekrytering inom det allmänna
skolväsendet. Det beror främst på bostadssegregationen. Det är ett
känt faktum att skolor i lågstatusområden har färre andel behöriga lärare,
större personalomsättning och fler sociala problem än i andra områden.
För det andra bidrar dagens njugga inställning till fristående skolor också
en ojämlikhet. Det krävs högre elevavgifter och föräldrainsatser för att
kunna starta en fristående skola ju mindre det statliga stödet är. I de skolor
som inte får statsbidrag blir avgiften förstås högre. I ett system där inte
fristående skolor missgynnades skulle chansen finnas att förbättra den
sociala sammansättningen bland eleverna.

Våra förslag till ökad valfrihet inom den vanliga skolan kommer att ge
en bättre skola. Det minskar risken för segregation genom att de föräldrar
som i dag överväger att sätta sina barn i fristående skolor avstår från det.

Ett annat argument som ofta framförs är att fristående skolor, om de
tillåts öka i antal, kan påverka den kommunala skolplaneringen och kanske
t. o. m. kan minska underlaget så att andra skolor måste läggas ned. Vi
tror inte att antalet fristående skolor kommer att öka så dramatiskt och
snabbt. Ett annat argument mot detta påstående är att den vanliga skolan
får konkurrera och bli bättre och därmed kunna leva vidare. Risken för
nedläggning av glesbygdsskolor är också ett hypotetiskt resonemang.
Tvärtom visar erfarenheterna från Danmark att skolor i glesbygd har
kunnat överleva genom att de har blivit friskolor.

5.8 Valmöjlighet inom det allmänna skolväsendet

En ökad profilering och det fria valets princip skall också gälla inom det
allmänna skolväsendet genom att statsbidraget blir elevanknutet och en
generell rätt att jämka timplanen införs. I ett sådant system kan de enskilda
skolorna profilera sig. Enskilda skolor kan t. ex. satsa särskilt på konst,
musik eller naturvetenskap genom att öka antalet tillvalstimmar. Skolan

Mot. 1988/89

Ub817

har kanske särskilt intresserade och välutbildade lärare i något av dessa
ämnesområden och har genom omprioriteringar kunnat bygga upp välutrustade
institutioner. En välvillig inställning till profilering ger också möjligheter
för skolor att koncentrera sig på en speciell pedagogik. Vi anser
också att skolor, på samma sätt som fristående skolor kan göra i dag, skall
kunna anställa lärare som arbetar efter samma undervisningsmodell.

En konsekvens av ett fritt val av skola blir också att varje skola måste
anstränga sig för att upprätthålla kvaliteten på sin undervisning och skapa
en god undervisningsmiljö. Detta skulle uppnås på olika sätt i olika skolor.
Olikheten skulle främja kvaliteten.

Andra fördelar med det fria valets princip blir att föräldrarnas engagemang
för sina barns skola kommer att öka. I samband med att familjen
byter bostad inom kommunen kan större möjligheter ges att gå kvar i den
gamla skolan. En generösare inställning till att gå i annan än den egna
kommunens skola blir en annan positiv konsekvens.

Några av de svårigheter som redogjordes för när det gäller fristående
skolor kan också uppkomma vid ett friare val inom det allmänna skolväsendet.
Den ökade valmöjligheten kan få effekter på planeringen. Skolorna
måste i rimlig tid i förväg veta hur många elever som söker sig dit för att
kunna planera läsårets arbete och underlätta stadieövergångar. Detta kan
lösas genom att föräldrar i god tid måste anmäla sitt barn till den skola där
det skall gå. Så sker i Danmark och fungerar där utmärkt.

En trolig utveckling av ett friare val av skola är att möjligheten skulle
utnyttjas i en ganska begränsad omfattning. Föräldrar vill nog i allmänhet
att deras barn skall gå i den skola som ligger närmast. Men alla skolor
skulle bli medvetna om att det fanns möjligheter för föräldrarna att välja
en annan skola.

Vi är medvetna om att det fria valets princip inom det allmänna skolväsendet
i största utsträckning kommer i fråga på större orter. 1 glesbygdskommuner
kommer det inte att bli aktuellt. Samtidigt menar vi att man
skall ge större valfrihet där möjlighet finns. Mindre orter gynnas i vårt
förslag genom att högre statsbidrag skall kunna ges till kommuner med
liten och spridd befolkning så att mindre skolor skall kunna leva kvar.

5.9 Förnya skolan genom föreningsliv och köpta tjänster

En viktig del av SIA-reformen gick ut på att släppa in föreningslivet i
skolan. De förhoppningar som knöts till den förändringen har bara delvis
infriats. Vi tror emellertid fortfarande att tanken är riktig. Skolan bör på
olika sätt uppmuntra elevernas föreningsengagemang. En skolkör borde
t. ex. finnas på alla skolor. Om möjligt bör skolan ställa lokaler till föreningarnas
förfogande. Om det t. ex. finns ett framkallningslaboratorium
kan det i sig bidra till att det uppstår en fotoklubb på skolan. Om det finns
önskemål om det bör skolan också medverka till att det finns en lokal för
bön, andakt och meditiation under skoldagen.

Ett annat sätt att förnya skolarbetet och bredda kontaktytan mot det
omgivande samhället är att i högre grad än hittills köpa också pedagogiska
tjänster. Detta är ingenting nytt. Det har länge förekommit att skolor

Mot. 1988/89

Ub817

använt t. ex. bilskolor i trafikkunskapen, danspedagoger sorn är egna företagare
för dansundervisningen m. m.

Vi tror att det skulle vara bra att öka inslaget av köpta tjänster. Dels ger
det stor flexibilitet, dels säger erfarenheten att denna typ av initiativ ibland
kan innebära en nyttig vitalisering av verksamheten.

På sina håll finns det t. ex. små bolag med unga biologer som driver s. k.
naturskolor. Deras ”affärsidé” är att förbättra skolans undervisning om
djur och natur. De leder studiedagar ute i naturen och berättar sakkunnigt
om vad som finns att upptäcka. De anordnar också studiecirklar för
biologilärarna etc. De har blivit mycket uppskattade och anlitas av flera
kommuner.

6 Mät resultaten! Kontrollera kunskapen!

6.1 Ett nytt betygssystem

Vi anser att det främsta syftet med betyg i skolan skall vara att ge ett
instrument för utvärdering av undervisning, motivera eleven och ge information
till eleven och föräldrarna. Målrelaterade betyg skulle uppnå mycket
av detta. Sådana betyg skulle ge varje elev möjlighet att sätta upp mål
för sig själv. Han eller hon skulle veta vilket betyg vissa kunskaper motsvarade.

Betygen skulle informera om vilka kunskaper eleven hade, inte relationen
till klasskamraterna. Sådana betyg skulle därmed minska risken för
stress och konkurrens i klassen. Målrelaterade betyg står också i överensstämmelse
med den strävan efter mindre centralstyrning av skolan som vi
har framfört i andra sammanhang i detta program.

Betygsskalan bör i fortsättningen omfatta sju steg (1—7). Varje betygssteg
skall dock motsvara en bestämd kunskapsmängd. Varje elev skall vid
terminens början veta vad som fordras för att uppnå ett betygssteg. Betyg
bör enligt vår uppfattning ges fr. o. m. årskurs 6 i grundskolan.

Diskussionerna i betygsfrågan har till stor del handlat om i vilka årskurser
betyg skall ges. Detta är i och för sig en angelägen fråga. Både lärare,
elever och föräldrar upplever i dag att betygen kommer in alltför sent i
grundskolan i dag — i åttonde klass. Detta tillfälle ligger alltför nära
antagningen till gymnasiet. Därmed dramatiseras betygsättningen onödigt.
Betygen får dock, enligt vår mening, aldrig ersätta personliga kontakter
mellan föräldrar, lärare och elever. Det som i dag kallas kvartssamtal
måste utvecklas. Betygen är bara ett sätt bland andra att hålla kontakten
med hemmet. Skolorna kan också välja att komplettera betyg och samtalskontakter
med skriftliga omdömen. Vaije elev skall inför terminsstarten
tillsammans med lärare och föräldrar göra upp ett studieprogram där mål i
olika ämnen sätts upp.

Vi anser, som redan framgått, att allmän och särskild kurs även i
fortsättningen bör finnas i matematik och engelska. Skolorna skall själva
kunna avgöra om det finns skäl för att införa en sådan gruppering i andra
ämnen. Det skall vara möjligt att få högsta betyg även i allmän kurs, men
det måste i betygsdokumentet framgå vilken kurs betyget gäller och ut

Mot. 1988/89

Ub817

gångspunkterna för betygsättningen. Vi avvisar alltså det förslag som
regeringen framförde i proposition 1988/89:4 i somras.

De elever som vill och har förutsättningar för det skall som tillval kunna
läsa fördjupningskurser. Även i dessa kurser skall målrelaterade betyg
mellan 1 och 7 sättas. Skolorna bör också få större frihet att ändra på
timplanen och utöka tiden för tillvalet. Genom sådana timplanejämkningar
kan skolorna också profilera sig.

I de skolor där de verksamma så önskar skall man kunna bedriva
ämnesövergripande undervisning t. ex. inom SO- och NO-blocken. Då
skall även ämnesövergripande betyg kunna sättas, s. k. blockbetyg. Ingen
skola skall dock tvingas att ge blockbetyg.

Betygen skall kunna överklagas och prövas av en högre instans. De skall
heller inte vara definitiva. Den som vill förbättra ett betyg skall kunna göra
det.

Det är vår förhoppning att den tveksamhet som socialdemokraterna i
riksdagen visat till regeringens förslag om ändring av betygssättningsprinciper
i allmän och särskild kurs förebådar ett omtänkande i betygsfrågan.
Det skulle vara mer än välkommet.

6.2 Urvalet

Så länge betygen skall användas som den huvudsakliga urvalsmetoden till
gymnasie- och högskolestudier måste betygen vara helt jämförbara över
landet.

Vi har ovan skisserat principerna för ett nytt, målrelaterat betygssystem.
Men om ett sådant system skall kunna användas så att alla fördelar med
det utnyttjas, bör det inte belastas med uppgiften att också vara den enda
avgörande faktorn vid urvalet till spärrade utbildningsvägar i högre skolformer.
Då blir man genast tvungen att acceptera ett inslag av jämförelse.

Vi anser därför att betygens roll vid antagning till högre studier bör
minskas och kompletteras med t. ex. antagningsprov som ordnas vid några
tillfallen inför terminsstarten. I speciella fall kan anlags- och lämplighetstester
komma i fråga.

Det måste vara varje utbildningsanordnare som avgör hur antagningen
skall ske. Till många utbildningsvägar skulle annat än betyg kanske bli helt
avgörande. Till andra linjer skulle betygen fortfarande kunna spela en
större roll. I sådana sammanhang bör man också överväga att ge betygen i
utbildningens karaktärsämnen en högre vikt jämfört med betyg i andra
ämnen. På samma sätt som betyg skall kunna höjas för att ge eleven en
andra chans, måste prov och tester kunna erbjudas vid flera tillfallen och
kunna upprepas.

Elever som har gått i skolor med andra betygsformer än de vanliga får
lita till att de kan antas till högre utbildning genom prov.

Det kommer även i vårt betygssystem att finnas en rikslikare i form av
läroplanens mål för skolans undervisning genom ytterligare studier i ett
ämne. Dessutom skall kontroller genom stickprov i form av prov utformade
av SÖ utföras för att undvika betygsinflation.

Mot. 1988/89

Ub817

7 Lärarna — skolans viktigaste resurs

Debatten om skolan handlar mycket om vilka ekonomiska resurser som
skolan måste få för att kunna fullgöra sin uppgift. Det talas mindre om hur
man bättre skall kunna utnyttja och utveckla den viktigaste resursen i
skolan, lärarna och skolledarna. Det är dessa som har en avgörande roll för
skolans förutsättningar att lyckas. Det är därför inte någon överdrift att
hävda att praktiskt taget oavsett vilka resurser skolan har i form av lokaler,
utrustning, läromedel etc blir dessa otillräckliga om lärarna och skolledarna
inte förmår fylla sin uppgift.

Detta understryker vikten av att vi har välutbildade lärare som är
motiverade för sin uppgift. Men det innebär också att skolan måste ta ett
ansvar i de fall som lärare av en eller annan anledning inte klarar av sin
undervisningsuppgift.

7.1 Återinför betygen i lärarutbildningen

Det är ett stort ansvar som läggs på lärarna på lärarhögskolorna att inte
godkänna sådana lärarkandidater vilka inte klarar av sina studier eller
vilka tidigt framstår som olämpliga som lärare. Att det ibland brister i
detta ansvar vittnar många om som med oro tyckt sig se en ökning av
antalet unga lärare som nästan omedelbart misslyckas i sin yrkesroll.

Mot denna bakgrund tror vi att det var ett misstag att ta bort betygen i
lärarskicklighet och de graderade betygen i ämneskunskaper. För närvarande
ges bara betygen godkänd eller icke godkänd i ämneskunskaper.

Vi anser därför att bedömningen av lärarskicklighet skall återinföras och
att en tregradig betygsskala skall tillämpas vid bedömningen av ämneskunskaperna.
Förutsatt att lärarkandidaten bedöms av flera av varandra oberoende
metodiklektorer bör en bedömning i tre grader också kunna ske av
lärarskickligheten. Men det finns anledning understryka att lika viktigt
som det är att sätta betyg är att genom studierådgivning avråda elever
vilka kan förutsättas vara olämpliga att bli lärare från att påbörja eller
fortsätta sina studier.

7.2 Fortbildning, utbytestjänstgöring m.m.

Inom läraryrket talas det numera, liksom i vissa andra yrkeskårer, om
”utbrändhet”. Lärare säger sig inte orka med att år efter år prestera en bra
och inspirerad arbetsinsats under de pressande förutsättningar som ofta
råder. Det är inte svårt heller för utomstående att förstå att sådana känslor
kan komma. Det är en viktig uppgift för skolledarna och skolpolitikerna
att finna vägar att möta denna problematik.

Lärarnas kunskaper och hängivenhet för sin yrkesuppgift är skolans
främsta kapital. Det är viktigt att deras arbetsglädje hålls uppe och att
deras kunskaper hålls aktuella. Fortbildning och vidareutbildning är viktiga
inslag i personalutvecklingen.

En möjlighet som bör prövas oftare är att lärare under en termin eller ett
läsår ges tillfälle till utbytestjänstgöring på någon annan arbetsplats, t. ex.

Mot. 1988/89

Ub817

inom kommunen. Det kan bli ett alternativ till att helt lämna lärarbanan.
Kanske kommer känslan för yrket tillbaka när man får lite distans till det.

Det är bra att utbildningsdepartementet uppmärksammat att förändringar
av lärarnas arbetsuppgifter ibland stöter på problem på grund av
gällande avtal och regler. Alla parter har att vinna på att möjligheterna till
en förändrad arbetssituation är så stora som möjligt i de fall det uppstår
problem för en lärare i hans undervisningssituation.

7.4 Jämställdhet i skolan

Skolan är tyvärr en värld som till eleverna förmedlar mycket traditionella
könsrollsbilder. 1 viss utsträckning har problemen blivit värre. Kvinnorna
dominerar totalt som låg- och mellanstadielärare. Det är av många skäl
olyckligt. Det är också orimligt att män i så hög utsträckning sitter på
skolledartjänsterna.

Jämställdhetsarbetet i skolan måste drivas med större frenesi. Alla partier
har instämt i vikten av detta, men sanningen är att det — till skillnad
från en del andra samhällsområden — inte hänt särskilt mycket i praktiken.
Folkpartiet har haft ett antal konkreta förslag utöver vad de andra
partierna har föreslagit. Dit hör t. ex. att en särskild handläggare på varje
länsskolnämnd skall få ett ansvar för jämställdhetsfrågoma. Vidare har
folkpartiet föreslagit att jämställdhetsfrågoma måste ges ett större utrymme
i lärarutbildningen. Med tanke på den aktuella situationen i skolan
borde dessa förslag snarast förverkligas.

Folkpartiet utvecklar frågan om jämställdhet i utbildningen ytterligare i
en särskild kommittémotion.

8 Gymnasieskolan

8.1 Gymnasiet — någonting annat än grundskolan

Gymnasiet är någonting annat än grundskolan. De nödvändiga baskunskaperna
måste finnas som en grund att stå på. Det är inte gymnasiets uppgift
att kompensera brister i grundskolan. I ÖGY-debatten har funnits en
tydlig tendens att se gymnasiet bara som en förlängning av grundskolan
med växande ansvar att ge eleverna allmän medborgarkompetens. Vi tror
att den väg vi förordar, att förbättra och förlänga grundskolan och behålla
gymnasiets yrkes- eller högskoleförberedande karaktär, är bättre.

Gymnasiefrågorna tillhör de som den socialdemokratiska regeringen
dragit i långbänk. ÖGY-försöket är skandalöst hanterat. Precis som vi
förutsade när riksdagsbeslutet i våras togs har försöket stött på stora
svårigheter. Dimensioneringen av gymnasieskolan har år efter år varit
otillräcklig.

Regeringen nämner i budgetpropositionen om tre olika utredningar
beträffande gymnasiet som alla ska redovisas i mars i år. Därefter följer en
remissomgång och beredning i regeringskansliet. Det förefaller tydligt att
det kommer att dröja innan regeringen känner sig mogen att komma med
förslag till hur framtidens gymnasieskola skall se ut. Det har nu gått många

Mot. 1988/89

Ub817

år sedan gymnasieutredningen kom med sitt förslag. Försöksverksamheten
på olika områden har givit intressanta erfarenheter. Vi tror att det nu finns
anledning att något forcera arbetet med förändringar i gymnasieskolan.

Gymnasiet skall ge yrkesförberedelse åt dem som inte tror sig behöva
högskolestudier och förbereda mer teoretiskt inriktade elever för högskolan.
Vi menar att grundskoleexamen skall vara en förutsättning för studier
på gymnasiet. För vissa gymnasielinjer kan särskilda förkunskapskrav
gälla. Det är grundskolans uppgift att tillhandahålla den undervisning och
eventuellt extra undervisning som krävs för att eleverna skall kunna komma
in på och klara de linjer de önskar. Om det t. ex. för studier på N- och
T-linjerna skall krävas särskild kurs i matematik skall elever, som läst
allmän kurs, men ändå vill läsa på dessa linjer, inom grundskolans ram
erbjudas den extra undervisning som krävs för ett tillräckligt betyg i
särskild kurs.

Successivt har gymnasieskolan kommit att omfatta praktiskt taget alla
ungdomar som lämnar grundskolan. 1 dag fortsätter ungefär 85% av en
årskull som lämnar grundskolan direkt till gymnasieskolan. Av dem som
inte går till gymnasiet skaffar sig fem procent arbete på den reguljära
arbetsmarknaden och resterande tio procent återfinns i den gymnasiala
lärlingsutbildningen eller inom ramen för det kommunala uppföljningsansvaret.
Att så stor andel ungdomar går vidare till gymnasiet gör att man i
praktiken kan ifrågasätta om gymnasiet är en frivillig skolform. Det ökade
kravet på kunskaper inom arbetslivet gör att det är mycket svårt för de
ungdomar som lämnar grundskolan att få ett fast arbete. I detta avseende
har situationen radikalt förändrats sedan femtio- och sextiotalen när arbetslivet
fortfarande innehöll många relativt okvalificerade arbetsuppgifter
som kunde utgöra en inkörsport för ungdomar i arbetslivet. För flertalet
ungdomar i dag är alternativet till fortsatta gymnasiestudier arbete i
ungdomslag eller andra former av arbetsmarknadsåtgärder.

8.2 Valfrihet — också att inte läsa vidare

Gymnasieskolan bör organiseras på ett sätt som innebär valfrihet att välja
utbildning eller linje. Men valfriheten måste också innebära möjlighet att
för kortare eller längre tid avstå från gymnasieutbildning. Gymnasiet får
inte uppfattas eller utnyttjas som en förvaringsplats för ungdomar i avvaktan
på att de får arbete eller annan meningsfull sysselsättning. För ungdomar
som är skoltrötta efter grundskolan kan det ofta vara en fördel att ta
en ”sabbatstid” innan de fortsätter att läsa. Detta måste man utgå från
såväl när man planerar arbetsmarknadsinsatser som vid dimensioneringen
av gymnasieskolan och vuxenutbildningen.

Det viktigaste dimensionerings- och planeringsunderlaget är naturligtvis
ungdomarnas egna val. Så länge det finns ungdomar som vill läsa på
gymnasiet men inte får göra det, finns det anledning att utöka antalet
platser och se till att det är de mest efterfrågade linjerna som byggs ut
snabbast. Eftersom vi vill minska betygens betydelse som urvalskriterium
vid högre utbildning, bör andra kompletterande antagningssystem införas.
1 första hand syftar vi då på antagningsprov. I vissa speciella fall kan
anlags- och lämplighetstest komma i fråga.

Mot. 1988/89

Ub817

8.3 En flexibel gymnasieskola

Det faktum att gymnasieskolan har kommit att bli en skola som omfattar
praktiskt taget alla ungdomar i åldern 16 — 18/19 år innebär att det ställs
andra krav på gymnasiet än då det huvudsakligen var en förberedelse för
fortsatta studier på fackhögskolor eller universitet. Det krävs att gymnasiet
har ett utbildningsutbud som ger verklig valfrihet och har möjlighet att
tillfredsställa elevernas ofta mycket skiftande önskemål samtidigt som det
måste vara utformat för att tillgodose näringslivets och den offentliga
sektorns behov av utbildad arbetskraft. Men eftersom gymnasiet har övergått
från att vara en utbildningsform för ett fåtal till att i stället omfatta
praktiskt taget alla ungdomar måste gymnasieskolan också vara beredd att
ta ansvar för alla elever på ett annat sätt än tidigare och ge alla en likvärdig
utbildning.

Gymnasieskolan har ett ansvar för att elever med skilda begåvningsresurser
kan få stöd. Ingen elev får vare sig understimuleras eller tillåtas
”halka efter” på grund av bristande hjälp och stöd. Varje elev måste ges
möjlighet och resurser att utvecklas utifrån sina förutsättningar.

Men den ambition som statsmakterna har, att hålla samman all utbildning
efter grundskolan i en enda skolform får inte innebära att man också
strävar efter att likrikta allt som ryms i gymnasieskolan. Det finns då en
uppenbar risk för att gymnasiet bara blir en förlängning av grundskolan
och att eleverna inte i tillräcklig grad kan få den specialisering och träning
som de behöver för att på bästa sätt förbereda sig för högskolestudier eller
arbete.

För att gymnasieskolan skall kunna tillgodose alla de krav som ställs
måste den vara flexibel. Det finns i dag möjligheter till särskilda insatser
för svaga eller omotiverade elever inom gymnasieskolan. Det är angeläget
att detta stöd kan bibehållas och utvecklas.

Men det är också angeläget att teoretiskt begåvade elever eller elever
med skilda teoretiska specialtalanger får chans att utvecklas. Detta lyckas
gymnasieskolan inte alla gånger med i dag, vilket är en brist som vi finner
det mycket angeläget att rätta till.

Ett sätt att göra detta är med mönster från de möjligheter som finns för
elitidrottande ungdomar att ägna sig åt idrott under skoltid. Detta kan ske
antingen inom ramen för idrottsgymnasierna eller genom det s. k. hemortsalternativet
där fem veckotimmar avsätts för idrottsträning. Även för
elever med estetiska intressen finns det i dag en försöksverksamhet med
särskilt inriktade gymnasielinjer.

Vi anser att elever som har speciella förutsättningar för t. ex. matematik,
fysik eller språk skall få chans att utveckla dem inom ramen för specialgymnasier.
Dessa kan förmodligen inte bli så många, utan på samma sätt
som de särskilda gymnasierna för idrott, bör de bli riksrekryterande. Den
pågående försöksverksamheten med treårig yrkesutbildning begränsas helt
och hållet till utbildningar som endast attraherar manliga sökande. Mot
bakgrund av flickornas svårigheter på arbetsmarknaden är det angeläget
att utveckla utbildningar som framför allt attraherar flickorna. Konsumentlinjen
har varit en sådan linje. Den behöver dock förändras och

Mot. 1988/89

Ub817

kompletteras. Vi föreslår därför att försöksverksamhet med en treårig
konsumentekonomisk linje kommer till stånd. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

Vi har tidigare, när vi har resonerat om grundskolan, understrukit
vikten av att motverka likriktningen av skolan. Även inom gymnasieskolan
är det självfallet angeläget att man ger större utrymme för alternativ
både vad gäller organisation och pedagogik. Man måste också starkare än i
dag markera att skolorna har rätt att själva söka lösningar.

En samordning mellan ungdomsgymnasiet och komvux kan spara pengar
och ge bättre service till eleverna.

Vi tror t. ex. att det vore en fördel om gymnasieskolan på vissa av de
teoretiska linjerna prövade det tillvals- och modulsystem som är allmänt i
amerikanska skolor. Det innebär i korthet att eleverna ganska fritt efter
intresse och yrkes- och studieinriktning får välja ämnen och delämnen —
moduler — utöver en fast kärna av några obligatoriska ämnen. Systemet
medför en betydande flexibilitet och valfrihet. Eleverna erbjuds att välja
delämnen varje termin eller år. Det ger också möjlighet till etappavgång
och kombinationer av studier och praktik. Det förutsätter inte heller
någon fast linjeindelning. Det ger med andra ord möjlighet till den flexibilitet
och valfrihet vi anser det finns för litet av i dag.

Flexibiliteten i gymnasieskolan måste också syfta till att avlägsna alla
återvändsgränder. För många elever i grundskolan är det svårt att känna
sig säker på vilket utbildningsval de skall göra inför övergången till gymnasiet.
Det är inte ovanligt att de så småningom upptäcker att de har valt fel.
Utbildningsväsendet i sin helhet måste då ha en beredskap att låta eleverna
göra nya val. Det kräver tillgång till kompletteringsmöjligheter, i vissa
fall redan under gymnasiet men kanske oftare vid övergången mellan
gymnasiet och högskolan. Det finns i detta sammanhang också anledning
att påminna om att folkpartiet har förordat ett reformerat antagningssystem
till högskolan som bl. a. innebär att sökande utan formell behörighet
från gymnasiet efter ett godkänt högskoleprov skall ges tillträde till högre
studier. Ett sådant prov kan bli aktuellt för t. ex. sökande som har gått på
gymnasiets yrkesförberedande linjer. Visar de genom högskoleprovet att
de har tillräckliga förkunskaper för att kunna läsa vid högskolan skall i
allmänhet behörighet för högskolestudier därmed anses föreligga utan krav
på kompletterande gymnasieutbildning.

8.4 Kvalitetshöjande åtgärder

Problemen på gymnasiets teoretiska linjer är inte så stora att det är
motiverat att genomföra någon genomgripande gymnasiereform av det
slag gymnasieutredningen tänkte sig. Detta får emellertid inte innebära att
man slår sig till ro och inte försöker att utveckla och förbättra utbildningen.
Som vi nyss nämnt tycker vi nu det är hög tid att ta ställning till ett
antal av de idéer som finns på gymnasieområdet, och som prövats i den
pågående försöksverksamheten.

Vid skilda tillfällen kommer det ”larmrapporter” från högskolorna som
tyder på att studenterna har otillräckliga förkunskaper när de påbörjar

Mot. 1988/89

Ub817

vissa högskoleutbilningar. Konkret visar sig detta genom att man på
många högskolor måste ge de nya studenterna sådan grundläggande utbildning
som de rätteligen borde ha fått i gymnasiet. Självfallet är det angeläget
att ta den här typen av varningssignaler på allvar. Samtidigt är det vår
uppfattning att kunskapsnivån på gymnasisterna har höjts. Några av högskolans
företrädare har sammanfattat det ungefär på följande sätt —
studenterna kan mer i dag när de kommer till högskolan än vad de kunde
för tio år sedan men mindre än vad de kunde för tjugo år sedan.

Ett sätt att höja kvaliteten i gymnasieskolan är att se till att det finns
tillräckligt med lektorstjänster och att de är besatta med behöriga innehavare,
gärna med doktorsexamen. Att på det sättet föra in en forskningsanknytning
också i gymnasiet kan leda till mycket positiva resultat. Vi ser
mot den bakgrunden positivt på förslaget i budgetpropositionen i denna
del.

Några av de kunskapsbrister som en del elever som lämnar gymnasiet
uppvisar tror vi kan härledas till brister redan i grundskolan. Som vi har
framhållit tidigare är det en förutsättning för allt kunskapsinhämtande att
eleven förstår och kan tillgodogöra sig varje enskilt steg. Det är alltså inte
”bara” genom att sätta in kvalitetshöjande åtgärder i gymnasiet som de
högskolestuderande kan förbättra sina förkunskaper.

Men det är samtidigt vår uppfattning att genom att göra gymnasieskolan
mer flexibel i enlighet med vad vi har skissat kommer det att finnas större
möjligheter än i dag att genomföra kvalitetshöjande åtgärder av utbildningen.

8.5 Yrkeslinjer och lärlingsplatser

På inte obetydliga delar av den svenska arbetsmarknaden är den yrkesutbildning
som står till buds underlägsen den som erbjuds i andra jämförbara
länder. Folkpartiet har därför betonat vikten av en reformerad yrkesutbildning.
Vi accepterade den s. k. ÖGY-utredningens förslag som en utgångspunkt
för ett sådant reformarbete även om vi på ett antal punkter har
åsikter som avviker från ÖGY:s och den proposition regeringen sent
omsider presenterade i ämnet.

Vi anser att yrkesutbildningen kan vara mer flexibel än ÖGY-modellen.
Systemet bör i högre grad medge etappavgångar. Det är viktigt att det vid
sidan av gymnasiets yrkeslinjer också finns lärlingsutbildningar. På yrkesområden
där en tvåårig utbildning visar sig vara tillräcklig är det inget
självändamål att förlänga den. Men förutom dessa påpekanden stödde vi
ÖGY:s inriktning att de flesta yrkesinriktade gymnasieutbildningar borde
förlängas med ett år och innehålla ett större inslag av arbetsplatsförlagd
utbildning.

Vi anser att introduktionen av den nya utbildningen har skötts illa. Å
ena sidan har reformen kraftigt försenats av inbördes oenighet inom
socialdemokratin. Å andra sidan hastades reformen igenom när regeringen
nödtorftigt lyckats finna en kompromiss. Resultatet blev att förberedelserna
inte hann avslutas innan utbildningen startade. Bl. a. saknas fortfarande
de avtal mellan arbetsmarknadens parter som är nödvändiga för att den

Mot. 1988/89

Ub817

arbetsplatsförlagda utbildningen skall kunna förverkligas. Elever i de pågående
försöksverksamheterna som nått fram till det momentet i sin utbildning
har inte tagits emot på någon arbetsplats utan skickats hem. Inom en
snar framtid står tusentals elever i det större ÖGY-försöket (som omfattar
6000 elever) inför sin första arbetsplatsperiod, och många av dem kommer
inte att ha någonstans att gå.

Folkpartiet varnade för detta. Regeringen har visat en anmärkningsvärd
passivitet i denna fråga. Det är nödvändigt att regeringen tar sitt ansvar för
att förverkliga den reform som riksdagen har fattat beslut om. Det direkta
ansvaret för den uppkomna förhandlingssituation åvilar Metallindustriarbetareförbundet,
som inte respekterar ett tydligt riksdagsuttalande om att
eleverna under sin arbetsplatsförlagda utbildning skall betraktas just som
elever, och alltså inte ha rätt till lön. Regeringen och alla andra som är
intresserade av att ÖGY-försöket kan fullföljas har anledning att vädja till
Metall att förbundet snarast omprövar sin ståndpunkt i de pågående
förhandlingarna. Vad som här anförts bör riksdagen ge regeringen till
känna.

Vi krävde förra året att de treåriga yrkeslinjerna skulle ges betydligt fler
platser när verksamheten drogs väl i gång, men föreslog att starten skulle
skjutas till i år, för att förberedelserna skulla kunna klaras.

Det är inte lätt att veta hur frågan nu skall bedömas. Å ena sidan saknas
fortfarande de avtal som krävs för att utbildningen skall kunna bedrivas
enligt de fastställda kursplanerna. Å andra sidan har vissa andra förberedelser
kommit längre.

Vi utgår tills vidare från att problemet med den arbetsplatsförlagda
delen av utbildningen kommer att lösas. Vi föreslår att antalet intagningsplatser
i gymnasieskolan ökas till den nivå SÖ föreslagit, 127000 platser,
vilket är 2 000 fler än regeringen föreslagit. Dessa platser bör huvudsakligen
läggas ut på treåriga yrkeslinjer. Det bör finansieras genom överföring
av medel från anslaget för s. k. ungdomsuppföljning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skolplikt från sex års ålder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att baskunskaper i föregående moment skall
vara inhämtade innan ny årskurs påbörjas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införandet av en grundskoleexamen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ökade möjligheter för skolor inom det allmänna
skolväsendet att skapa en särskild ämnesprofil,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om föräldrars och elevers utökade rätt att välja
skola inom det allmänna skolsystemet,

Mot. 1988/89

Ub817

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett elevanknutet
statsbidragssystem för grundskolan,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nya statsbidragsbestämmelser
för de fristående skolorna enligt de riktlinjer som
presenterats i motionen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fortbildningsstöd till lärare vid fristående
skolor med statsbidrag,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om samarbete mellan lärarhögskolorna och de
fristående skolorna,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nya bestämmelser för tillvalen på högstadiet
så att också ett ordinarie ämne på timplanen kan läsas som fördjupningskurs
inom ramen för tillvalstiden,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behov av allmän och särskild kurs,

12. att riksdagen som sin inening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behoven av att komplettera allmän och särskild
kurs med också andra former av grupperingar för individualisering,

13. att riksdagen beslutar att inte ge bidrag till löntagarorganisationerna
inom skolans område och därmed under anslaget B 1.
Skolöverstyrelsen anslår 3444000 kr mindre än vad regeringen
föreslagit,

14. att riksdagen beslutar att statsbidragsbestämmelserna skall
vara så utformade att det skall vara möjligt för kommun som så
önskar att utnyttja del av förstärkningsresursen till att minska klasserna
i mellan- och högstadiet ner till 25 elever,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nytt betygssystem
enligt de riktlinjer som angetts i motionen,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kompletterande antagningsmodeller vid ansökan
till gymnasieskolan,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om s. k. viktade betyg,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om rätt att komplettera betyg,

19. att riksdagen beslutar att en försöksverksamhet med lokala
ledningsorgan (skolråd) skall inledas,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tryggare skolmiljö,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regler för skyddsarbetet i skolan,

22. att riksdagen under anslaget B 11. Bidrag till driften av
grundskolor m. m. anslår ett belopp som är 337 milj kr högre än det
regeringen föreslagit till bas- och förstärkningsresurser för att möjliggöra
mindre klasser samt ett system med fasta lärarvikarier,

Mot. 1988/89

Ub817

23. att riksdagen under anslaget B 11. Bidrag till driften av
grundskolor m. m. anslår ett belopp avsett för kompletteringsfortbildning
som är 30 milj kr högre än det regeringen föreslagit,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regeringens avsvar för att det s. k. ÖGYförsöket
kan fullföljas,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att inrätta gymnasier med riksintagning också
i teoretiska ämnen,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att också andra än idrottande elever skall få
utnyttja det s. k. hemortsalternativet,

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om individuellt utformad studiegång,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lärarutbildningen och fortbildning för redan
verksamma,

29. att riksdagen under anslaget B 12. Bidrag till svensk undervisning
i utlandet m. m. anslår ett belopp som är 5 milj kr högre än det
regeringen föreslagit,

30. att riksdagen beslutar att de graderade betygen i lärarutbildningen,
såväl ämnesbetygen som betygen i undervisningsskicklighet,
återinfors,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om återinförande av statsbidrag till tjänster som
huvudlärare och institutionsföreståndare,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lektorstjänster i gymnasieskolan,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utökad försöksverksamhet med treåriga yrkesutbildningar,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om jubileumsaktiviteter i samband med firandet
av 150-årsminnet av beslutet om allmän folkskola,

35. att riksdagen beslutar att inte anslå några medel till samlad
skoldag och därmed under anslaget B 12 anslår 25 milj kr mindre än
vad regeringen föreslagit,

36. att riksdagen, med ändring i regeringens förslag, beslutar att
fastställa planeringsramarna för gymnasieskolan 1989/90 till
127000 platser samt att medel för ökningen med 2000 platser
överförs från anslaget B 19,

37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det angelägna i att uppmuntra elever att
genom det fria tillvalet välja att läsa mer främmande språk,

Mot. 1988/89

Ub817

38. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenska som andra språk.

Stockholm den 24 januari 1989
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Mot. 1988/89

Ub817

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989