Adoptionslagen

Motion 2002/03:L207 av Sten Tolgfors (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av den samlade adoptionslagstiftningen i enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen begär att regeringen ser över 25-årsgränsen för adoption i enlighet med vad som anförs i motionen.

3. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av ensamståendes rätt att prövas som adoptivföräldrar i enlighet med vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen begär att regeringen utreder situationen för internationella adoptivbarn som adopterats av ensamstående respektive par i enlighet med vad som anförs i motionen.1

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av forskning om adoptivbarns utveckling och hur det gått för de adoptivbarn som hittills kommit till Sverige i enlighet med vad som anförs i motionen.1

1Yrkandena 4 och 5 hänvisade till SoU.

Se över adoptionslagstiftningen

Varje år adopteras cirka 1 000 utländska barn av svenska föräldrar. Genom internationella adoptioner får barn som fötts under och till svåra omständigheter nya och starkt motiverade familjer och därmed möjligheter till bättre liv. Vuxna människor som längtar efter barn och som inte kan få egna barn eller som av andra skäl väljer att adoptera får sina drömmar om föräldraskap uppfyllda. Bilden av internationella adoptioner är därför rättmätigt väldigt positiv.

Men samtidigt som det står klart att det nya livet i Sverige blir bra för de flesta adoptivbarn måste det också konstateras att internationella adoptioner inte är utan komplikationer. Det finns svårigheter, som förtjänar att uppmärksammas. Allt för att våra möjligheter att stödja adoptivbarnen på rätt sätt och utveckla vår lagstiftning skall förbättras.

Det är en omvälvande upplevelse för ett barn att byta land, kultur, språk och omgivning. Det är tveklöst en av de största och mest svårförklarliga förändringar som ett barn kan genomgå. Gemensamt för alla adoptivbarn är ju att de tidigt separeras från sina biologiska föräldrar, vilket undantagslöst är ett trauma. Varje adoption börjar med en tragedi för barnet.

Via barnhem och lokala myndigheter kommer barnen småningom – i varierande åldrar – till nya familjer i främmande länder. Där väntar i de allra flesta fall väl utvalda och starkt motiverade familjer på barnen. Men ändå kommer frågorna om utseende, annorlundaskap, identitet och biologiskt ursprung att finnas där och de måste kunna hanteras både av barnet och omgivningen.

Adoptionen är inte bara en enstaka händelse i barndomen, utan en process som pågår hela livet. Processen är olika intensiv i olika perioder och det är förstås olika för olika personer, men den finns där. Man kan aldrig växa ifrån att man är adopterad, bara in i det och göra det till en del av identiteten.

Internationella adoptivbarn har en speciell situation och speciella behov. Det ändrar inte bilden av internationell adoption som någonting bra och positivt, men det innebär att vi i Sverige har ett ansvar att erkänna och söka kunskap om dessa adoptivbarns speciella behov för att på ett bra sätt kunna förstå och stödja barnen.

Allt större medvetenhet

Under 1960- och 70-talen var synen på internationella adoptioner med förlov sagt ganska naiv. Välviljan var stor, liksom tron på att adoption var ett sätt att hjälpa både barn och blivande föräldrar. Det förekom att par adopterade av ideella motiv. Få problem diskuterades. De första föräldragenerationerna fick tämligen oförberedda på internationella adoptivbarns speciella behov ta emot adoptivbarn. Det fanns få invandrare i Sverige och adoptivbarn med annat utseende betraktades nästan som ett exotiskt inslag i gatubilden där de bodde.

I dag kan det konstateras att de första internationella adoptionerna var något av ett socialt experiment, om än med de bästa ambitioner. Forskningen, diskussionen och medvetenheten om adoptivbarns speciella situation och behov har kommit först i efterhand.

Ett exempel ger den medicinska behandlingen av de första generationernas adoptivbarn. Många barn som kom var sjuka i infektioner och svaga av undernäring. Sjukvården inriktades på att snabbt bota sjukdomarna och få upp vikten. Resultatet av den goda ambitionen blev att barnen först utsattes för undernäring och därefter för övergödning, vilket resulterade i att många kom för tidigt i puberteten och kroppslängdstillväxten stannade av för tidigt.

Adoptivbarn testades heller inte för gulsot, när de kom till Sverige. Resultatet har blivit att vissa barn drabbats av kroniska problem och en del t.o.m. tvingats till transplantation av lever.

Efterhand har vi lärt oss att förstå dessa hälsoproblem. Men de understryker allvaret i att ett kunskapsperspektiv måste prägla alla adoptionsfrågors hantering.

Adoptivbarns speciella situation

Gemensamt för alla adoptivbarn är att de tidigt separerats från sina biologiska föräldrar. Ibland har detta skett ansvarsfullt genom att barnet överlämnats till ett barnhem, sjukhus eller fosterfamilj. Ibland har barnen kommit till barnhem som hittebarn eller gatubarn och i vissa speciella fall efter tvångsomhändertaganden eller andra trauman.

Barnen kan sedan ha bott på flera avdelningar, på flera barnhem under kortare eller längre perioder innan de kommer till sin nya familj. Detta har stor betydelse för barnens utveckling eftersom det lilla barnet varje gång det sökt knyta an till och bygga en nära relation till någon vuxen snabbt separerats från denne. Under perioder kanske det lilla barnet inte ens har någon vuxen att relatera till. Detta påverkar förmågan att bygga nära relationer senare i livet. Det påverkar och formar också barnets trygghetskänsla. Vissa barn ger helt enkelt upp försöken att knyta an till vuxna.

Det centrala är att alla adoptivbarn genomgått ett antal separationer redan när de kommer till Sverige.

I avsaknad av tillräckliga språkkunskaper och förmåga att kommunicera om sina känslor inför den enorma förändring som adoptionen innebär kan barnet efter ankomsten till adoptivfamiljen under en period sluta sig inåt, regrediera eller bli aggressivt.

Barnets ålder vid adoptionen spelar stor roll. För de flesta barn går den inledande och riktigt jobbiga fasen över. Men ju äldre barnet är när det kommer till adoptivfamiljen, desto svårare verkar övergången och risken för senare komplikationer vara. 18 månader verkar vara något av en vattendelare. Också kliniska erfarenheter tyder på att hög ålder vid adoptionen är en riskfaktor.

Barnets tidiga erfarenheter försvinner inte, utan ligger kvar och kan göra sig påminda senare i livet. Det gäller för alla barn.

Sammantaget kan man konstatera att det är bra att de svenska adoptivfamiljerna är så väl utvalda och stabilare än snittet. Det är viktigt att de nya föräldrarna är väl medvetna om det speciella i barnets ursprung och hur det bäst kan bemötas och hanteras.

En del barn känner till vilka de biologiska föräldrarna är och orsaken till att de lämnades bort. Men många barn gör det inte och ägnar många, långa funderingar åt vilka föräldrarna var och varför man lämnades bort för adoption. Detta är naturligt och gäller också om relationen till den svenska familjen är bra.

Att vara adopterad är att vara utvald av en svensk familj, men det är också att vara övergiven av sina ursprungliga föräldrar. Varför övergavs man? Har man egen skuld i detta?

Ursprunget är viktigt för det egna identitetsbyggandet. Frågor som vem är jag, var kommer jag ifrån, hur kommer jag att se ut, vad vill jag? präglar tankarna. Under tonårstiden är denna process som starkast, men kan fortsätta att påverka individen under de tidiga vuxenåren. Frågorna kan aktualiseras och accentueras under vissa perioder, som när egen familjebildning börjar bli aktuell, dvs. när man funderar över eller får egna barn.

Adoptivbarn har också att hantera ett annorlunda utseende än majoriteten. Alla former av avvikelser är känsliga, särskilt under tonåren, speciellt de man inte valt själv. Man ser inte ut som sina föräldrar eller kompisar fast man vill vara och på många sätt känner sig lika. Många barn förnekar under perioder det egna ursprunget. Man känner sig som svensk, men kan ändå bli behandlad som vore man invandrare. Den inre och den yttre identiteten kolliderar.

Adoptivbarnets identitetsbyggande är mer komplicerat än andra barns. Man har helt enkelt fler svåra och annorlunda frågor och faktorer att hantera. Man skall få ihop känslan av att vara svensk, med vetskapen om att vara utländsk. Man skall få ihop sin familj, med vetskapen om att det funnits en annan. Man skall fundera över det egna livet i Sverige, och det som kunde ha blivit i ett annat land.

Till detta skall läggas effekterna av de ofta många och svåra separationerna som många adoptivbarn gått igenom som små, med allt vad det kan innebära för förmågan till nära relationer senare i livet. För många blir resultatet ett livslångt sökande, för andra en känsla av tomhet och identitetslöshet.

Kliniska erfarenheter

Att situationen kan vara svår att hantera visas av att internationella adoptivbarn är överrepresenterade som patienter inom barn- och ungdomspsykiatrin. Enligt olika undersökningar är ungefär dubbelt så många adoptivbarn patienter där som det borde vara fråga om, sett till hur många adoptivbarn det finns. En tredjedel av dessa hade så svåra problem att de varit inlagda på klinik för att få hjälp.

Adoptivbarn är vidare överrepresenterade på §12-hemmen. Där finns 2,6 gånger fler adoptivbarn, än det statistiskt sett borde göra.

Det förefaller – vilket också kunde förväntas – att särskilt tonårsperioden är svår för många adoptivbarn. I dygnsvård för tonåringar är adoptivbarnen 2,4 gånger överrepresenterade jämfört med en normalpopulation. De finns där också av andra skäl än icke-adopterade ungdomar. Psykiska skäl och inte bristande hemförhållanden dominerar.

Samtidigt är det viktigt att poängtera att endast 0,7 procent av landets adopterade tonåringar fanns i dygnsvården. Sett till den totala gruppen adoptivbarn finns det tecken som tyder på att den inte är överrepresenterad bland dem som söker barn- och ungdomspsykiatrisk vård. Förmodligen är det i stället så att de flesta adoptivbarn klarar av att med hjälp av väl utvalda och stabila familjer hantera den ökade belastning det innebär att vara adopterad. Men de adoptivbarn som inte klarar av situationen får som det verkar mycket allvarliga problem, varför adoptivbarnen ändå blir överrepresenterade i den barn- och ungdomspsykiatriska vården.

Det man söker hjälp för är aggressioner, relationsproblem och sociala problem. De barn och ungdomar som är adopterade har en annan familjesitua-tion än övriga barn med problem. De kommer från stabilare familjer som är tämligen socialt välanpassade när övriga berörda barn ofta kommer från socialt belastade familjer. Mycket tyder på att adoptivbarnens överrepresentation inom barn- och ungdomspsykiatrin skulle vara betydligt större om adoptivfamiljerna inte var så väl utvalda.

Kunskapen ofullständig

Kunskapen om adoptioner och adoptivbarns utveckling är ännu ofullständig. Det behövs mer forskning om adoptivbarns utveckling och om hur det gått för de adoptivbarn som hittills kommit till Sverige.

En ny undersökning visar att 4,7 procent av landets utlandsadopterade kvinnor hade försökt begå självmord under den undersökta 13-årsperioden. Motsvarande siffra för svenskfödda var en procent. Överrepresentationen i självmordsförsök var nästan femfaldig. Adopterade män var dubbelt överrepresenterade i självmordsförsök.

Adopterade tjänar mindre, har lägre utbildning och är oftare utan arbete än kontrollgrupperna. Det är bara hälften så vanligt att man finner en äktenskapspartner. Detta ifrågasätter totalt den rådande bilden av den oproblematiska integrationen och identitetsbildningen.

Detta gör inte att internationella adoptioner bör stoppas, men väl att stödet måste öka till de adopterade som behöver det, forskningen måste öka, lagen måste ses över.

Regeringens arbete med adoptionsfrågor sker så styckevis och delt. Det saknas sammanhang och ett konsekvent barnperspektiv i frågorna.

De mest grundläggande adoptionsfrågorna ingår inte i regeringens pågående ensamutredning av internationella adoptioner. Men hela adoptionslagstiftningen måste nu ses över. Det är ett politiskt ansvar att följa upp hur det har gått för de adoptivbarn som hittills kommit till Sverige. Mer forskning om adoptivbarns utveckling och behov behövs, för att undanröja dagens betydande kunskapsbrister.

Justitieminister Thomas Bodström har i riksdagen menat att det krävs sammanställningar av forskningen om adopterade. Säkert, men det räcker inte. Ytterligare forskning behövs säkert. Det har alltså Bodström själv tillstått.

Vi vet att många adopterade mår dåligt, men inte varför. Då är det också svårt att kunna hjälpa. Adopterade som grupp är sårbara, det är inte bara så att de kan vara det, som Bodström säger – de är det. När kunskap saknas räcker det inte med att hänvisa till hemutredningarna.

Nu har vi undersökningar om hur adopterades liv blivit i Sverige. De har redovisat resultat som ställer omedelbara krav på fördjupning av kunskapen. Det saknas kvalitativa undersökningar av orsakerna till de problem som dessa breddundersökningar visat. Det är alltså inte bara en sammanställning som behövs, utan också ny forskning.

Däremot finns holländsk och internationell forskning – som Kommittén om barn i homosexuella familjer bortsåg ifrån – som bör ingå och aktualiseras i en sammanställning. Det gäller också det holländska programmet för stöd till adopterade och deras familjer, liksom utbildning av dem som jobbar i socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatrin.

Det är ett underkännande av politikens förmåga att ta ansvar att det viktigaste bidraget till kunskapen om hur det gått för adopterade i Sverige har lämnats av journalister, som beställt och lyft fram ny kunskap.

Det har förekommit internationella adoptioner till Sverige i större skala i cirka 35 år. De första adoptivbarnen har nu hunnit bli vuxna och vissa har bildat familj. Det saknas dock i huvudsak longitudinella studier om hur barnens liv och situation ser ut över tid. Den forskning som finns har mer karaktären av ögonblicksbilder vid en given ålder. Vi vet ännu inte hur familjebildningssituationen och föräldraskapet fungerar.

Regler för gifta pars adoptioner

Gifta par kan adoptera gemensamt i Sverige. Den som adopterar måste ha fyllt 25 år. En make kan också under vissa förutsättningar genom så kallad styvbarnsadoption adoptera den andre makens barn. Då klipps barnets juridiska band till den andre biologiske föräldern.

Det förefaller inte självklart att 25-årsgränsen längre är motiverad. Socialnämnden måste ge sitt medgivande till den eller dem som önskar adoptera. Om en person är lämplig att bli adoptivförälder avgörs alltså alltid efter hemutredning i det enskilda fallet, varför en generell åldersgräns som är högre än myndighetsåldern inte ter sig motiverad. Regeringen bör se över om annan åldersgräns än myndighetsåldern verkligen är motiverad.

Beslut om att godkänna adoptioner fattas av tingsrätten, om adoptionen inte gjorts klar utomlands. Adoption kan bara godkännas om den är till fördel för barnet. Det är viktigt att understryka att adoption inte är en rättighet för vuxna människor, utan alltid måste vara en fråga om vad som är det bästa för barnet i fråga.

I domar från länsrätter och kammarrätter – efter det att beslut från socialnämnder och NIA har överklagats – har det framgått att lagen inte innehåller tydliga kriterier för när adoption skall medges. Domstolarna har tolkat lagen vidare än NIA, Statens nämnd för internationella adoptioner. NIA har därför sagt att lagen borde förtydligas och utvecklas vad gäller de krav som ställs på adoptivföräldrar. Detta förhållande bör ingå i en översyn av det samlade regelverket för adoption.

Ensamståendes adoptioner

I dag har ensamstående vuxna, som inte är registrerade partners möjlighet att adoptera. Det som är unikt med den rätten är att det alldeles saknas förarbeten som utreder eller problematiserar den möjligheten.

Den enda motivtext som finns är något enstaka stycke i förarbetena till 1917 års adoptionslag, då internationella adoptioner över huvud taget inte var aktuella. På den tiden hade man inte det barnperspektiv vi har i dag. Adoptionsrätten för ensamstående handlade från början om möjligheten till inhemska adoptioner, men kom efterhand att omfatta också internationella adoptioner.

Av tillgänglig forskning och statistik framgår att barn adopterade av ensamstående i än högre grad än barn som är adopterade av par är överrepresenterade i barnpsykiatrisk vård. Barn som adopterats av ensamstående har i olika studier varit fyra gånger överrepresenterade i barn- och ungdomspsykiatrisk vård, jämfört med en normalpopulation. Detta antyder att här kan finnas problem som ännu inte är tillräckligt kända och som måste utredas.

Det faktum att ensamma adoptivföräldrar i alla fall tidigare fick ta emot barn som var äldre än snittet och ibland hade andra typer av problem redan vid ankomsten kan vara en delförklaring. Men det kan också vara så att det helt enkelt är svårare för en ensam person att klara att hantera ett internationellt adoptivbarns speciella behov och förutsättningar. Om kraven är stora på ett par som adopterar gemensamt är kraven än mycket större på en ensam person.

Det förekommer också att barn adopteras bort av ensamstående mammor i länder där det är socialt oacceptabelt för en kvinna att vara ensamstående mor. Det kan i vissa fall därför vara problematiskt att som ensamadopterad söka sitt ursprung i hemlandet.

Alla ursprungsländer tillåter inte ensamstående att adoptera och de flesta prioriterar par, därför att de bedömer det vara bättre för barnen.

Sammantaget kan man konstatera att det saknas tillräcklig kunskap om situationen för barn som adopterats av ensamstående. Det saknas också närmast helt förarbeten i frågan. Samtidigt finns tecken som kan indikera att det finns problem, varför situationen för dessa barn liksom rätten för ensamstående att adoptera bör ses över.

Adoption är ett löfte

Adoption är i princip enda gången staten officiellt välsignar ett föräldraskap och slår fast att en viss familjesituation är den bästa tänkbara för ett visst barn. Det är ett oerhört tungt ansvar staten tar på sig när man på detta sätt avgör ett barns framtida livsöde.

Adoption är ett löfte som staten ger till ett barn. Det är ett löfte inte bara om ett bättre liv, utan ett löfte om att skapa bästa tänkbara förutsättningar för det berörda barnet. Det säger sig självt att hela frågan om internationella adoptioner måste hanteras med stor ödmjukhet och stor försiktighet.

Redan av detta skäl finns det anledning att löpande följa upp och undersöka hur det gått för de adoptivbarn som hittills kommit till Sverige. Likaså finns det anledning att löpande se över adoptionslagstiftningen för att tillse att den är väl fungerande och välanpassad till samhällets utveckling.

Hur kan det komma sig att regeringen tillsätter parlamentariska utredningar för att se över delar av adoptionslagstiftningen, men inte tycker att en parlamentarisk utredning är påkallad för att se över helheten. Hur kan delfrågan anses vara större än helheten? Hur kan adoptionslagen utvidgas utan att följderna av dess nuvarande utformning kan överblickas?

Hela adoptionslagstiftningen, som idag innehåller en rad konstigheter, måste ses över. Om inte nu – när? Justitieministern har tvingats medge att det kan finnas skäl för detta.

I domar från länsrätter och kammarrätter – efter det att beslut från socialnämnder och NIA har överklagats – har det framgått att lagen inte innehåller tydliga kriterier för när adoption skall medges. Domstolarna har tolkat lagen vidare än NIA, Statens nämnd för Internationella adoptioner. NIA har därför sagt att lagen borde förtydligas och utvecklas vad gäller de krav som ställs på adoptivföräldrar. Detta förhållande bör ingå i en översyn av det samlade regelverket för adoption.

Stockholm den 8 oktober 2002

Sten Tolgfors (m)