Äktenskap

Motion 2001/02:L260 av Tuve Skånberg (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lagstiftning som prioriterar äktenskapet som samlevnadsform.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att förebygga separationer.

Separationer

Varje år ingås i Sverige ca 35 000 äktenskap. Drygt hälften av dem spricker, och i tre gånger högre utsträckning spricker samboförhållanden. Det är flest i hela Europa och man kan jämföra med Italien där 8 % går skilda vägar. För de flesta av oss är en separation en av livets svåraste kriser, eftersom den viktigaste källan till glädje och välbefinnande varken är karriär, ny bil, hobbyer eller prylar, utan vår familj. Ja, t.o.m. viktigare än vårt arbete. Statistiken visar att separationer får svåra följder. Frånskilda män lever i genomsnitt tio år kortare än gifta och sammanboende män. En frånskild man löper dubbelt så stor risk att dö i hjärnblödning, självmordsfrekvensen är fyra gånger högre och risken att dö i skrumplever sju gånger högre. Hans genomsnittliga inkomst är lägre och risken att komma i konflikt med rättsväsendet och hamna i fängelse är högre än för gifta/sammanboende män. Ensamstående mammor har inte en lättare situation. De röker dubbelt så mycket, äter fem gånger så mycket lugnande medel, är mer trötta och oftare sjukskrivna än gifta och sammanboende kvinnor. De drabbas betydligt oftare av fysiskt våld, och även deras självmordsfrekvens är förhöjd. Både frånskilda män och kvinnor drabbas i högre grad av olika former av cancer, t.ex. lungcancer och bröstcancer. Dödligheten är högre inte bara i alkoholrelaterade sjukdomar och hjärtsjukdomar, utan också i olyckor.

Barnen separationens förlorare

De verkligt stora förlorarna är ändå barnen. Varje år får 45 000 barn vara med om en separation, för 10 000 av dem för andra gången. En fjärdedel av dessa barn kommer efter några år att helt förlora kontakten med sin pappa. Barn till frånskilda tar med sig föräldrarnas oförmåga att lösa konflikter, och skiljer sig själva som vuxna oftare. Utöver det personliga lidandet och förlusten, förlorar också samhället stort på separationerna. En separation kan beräknas kosta samhället mellan 2 miljoner och 3 miljoner kronor i form av bidragsförskott, bostadsbidrag, socialbidrag m.m. Då är kostnaden för utslagna män och utslitna ensamstående mammor oräknad. Men en skilsmässa är väl var och ens ensak, här kan väl inte samhället gå in och styra och förbjuda?! Det är sant – men riktigt så enkelt är det inte. Vi måste inte ha 52 % skilsmässor i Sverige. Barn måste inte förlora kontakten med sina fäder. Medellivslängden måste inte sjunka till följd av familje- splittring. De stora personliga och ekonomiska kostnaderna är inte oundvikliga. Det går att med politiska medel underlätta för barnfamiljer, stödja familjer i kris, överge samhällets neutrala hållning till samlevnad.

Stöd och utbildning

Samhället måste genom lagstiftningen prioritera äktenskapet som samlevnadsform, och därigenom markera en medveten inriktning, så att rättssäkerhet och jämställdhet makar emellan garanteras, samtidigt som barnens trygghet förstärks. I barnhälsovårdens föräldrautbildning deltar drygt 70 % av förstabarnsföräldrarna och ca 45 % av samtliga föräldrar som får barn. Här skulle man i mycket högre utsträckning kunna ta upp samlevnadsundervisning. Få gånger i livet är man så motiverad att arbeta på sin relation till sin make/maka som när man väntar eller nyss har fått sitt första barn. Och kanske är det då man bäst behöver stöd, t.ex. i en studiegrupp. Många separationer sker just under småbarnsåren, då påfrestningarna är stora. Då behövs dessutom ett ekonomiskt stöd till barnfamiljerna som ger valfrihet beträffande barnomsorgen. Om krisen i familjen väl är ett faktum måste det finnas lättillgänglig familjerådgivning. Som en följd av en motion som jag lade i riksdagen 1992 är det sedan 1 januari 1995 lag på att det i varje kommun i landet ska finnas en familjerådgivningsbyrå. Det är dock inte tillräckligt. Resurserna är för små, så att köerna till rådgivningen ofta blir för långa. Samlevnadsundervisningen i skolan måste utvecklas och fördjupas till att inte främst handla om kondomer och sexualteknik, utan om värderingar, känslor, ansvarstagande och relationer för att förbereda våra ungdomar för ett vuxenliv med hög livskvalitet. Undervisningen måste ta sikte på hem och familj och föräldrarollen måste uppvärderas. Inriktningen ska vara att äktenskapet mellan man och kvinna förordas och prioriteras som samlevnadsform främst för barnens skull, samt att vikten av trohet, respekt och ansvar betonas, liksom föräldraskapets stora betydelse. Att samhället satsar på familjen och förebygger separationer är inte en kostnad utan en besparing. Hemmens oersättliga betydelse inser man när man begrundar Våldkommissionens tänkvärda slutsats: Föräldrarna är den största brottsförebyggande resurs som samhället har. Istället för att bara ropa på fler poliser och längre straff, behöver vi fler hela familjer och färre separationer.

Stockholm den 3 oktober 2001

Tuve Skånberg (kd)