Aktiv flykting- och immigrationspolitik

Motion 1991/92:Sf605 av Ingvar Carlsson m.fl. (s)

Innehåll

En aktiv flyktingpolitik 11

Internationellt samarbete 11

Biståndets roll i flyktingpolitiken 12

Det multilaterala flyktingarbetet 12

Svensk aktiv immigrationspolitik 13

Arbetskraftsinvandring 14

Anhöriginvandring 14

Flyktingkvoten 1

Främlingsfientlighet och rasism 15

Återvandring 15

Helhetssyn 16

Hemställan 16

En aktiv flyktingpolitik

En aktiv flykting- och immigrationspolitik omfattar
insatser inom både utrikes-, handels- och biståndspolitiken
för att på lång sikt och i samarbete med andra länder kunna
påverka grundorsakerna till att människor flyr och tvingas
flytta.

Majoriteten av världens flyktingar har flytt från våld,
krig och politiskt förtryck. Andra orsaker är fattigdom,
miljöförstöring samt sociala och ekonomiska kriser.

Politiken måste ta sikte på både grundorsaker och
symtom. Hittills har nästan alla insatser inriktats på att
försöka lösa flyktingproblem som redan är ett faktum.

Sverige bör utveckla och föra en aktiv flykting- och
immigrationspolitik. Den bör utifrån ett helhetstänkande
och en humanitär grundsyn ta sikte på att dels undanröja
eller lindra orsaker bakom flykt och påtvingad migration,
dels skapa ett system för reglering av invandringen till
Sverige. Detta bör bättre än det nuvarande ge dem som bäst
behöver det rätt att stanna i vårt land.

Det internationella engagemanget i flyktingfrågor bör på
ett mera systematiskt och målmedvetet sätt kopplas
samman med strävan efter fred och säkerhet, arbete för
mänskliga rättigheter, livsmedelsförsörjning och miljövård.

FN och andra internationella organisationer har alltför
länge ägnat en stor del av sitt arbete åt att försöka mildra de
negativa konsekvenserna för dem som tvingats fly från sina
hemländer. För lite kraft och resurser har använts för att
angripa bakomliggande orsaker till flykt och migration.

Internationellt samarbete

Inget land kan bedriva en invandrings- eller
flyktingpolitik isolerat från omvärlden. Effektiviteten i
varje lands insatser blir större om de samordnas på
internationell nivå. En internationell samsyn om behovet av
en aktiv helhetspolitik har vuxit fram under det senaste
året. Detta gäller både i det nordiska samarbetet och i de
informella konsultationerna som sedan mitten av 1980-talet
pågår mellan 13 europeiska länder, däribland Sverige, samt
USA, Canada och Australien.

Behovet av ökad mellanstatlig samverkan är ändå stort.
Skall målet kunna uppfyllas, d.v.s. att världens flyktingläger
skall kunna tömmas, måste ansvarskännande länder
samverka när det gäller helhetssyn och samsyn.

Vi anser därför att det behövs en inriktning av
flyktingoch migrationspolitiska insatser på förebyggande
åtgärder som motverkar de obalanser och brister som
tvingar människor att bryta upp.

Brott mot mänskliga rättigheter måste uppmärksammas,
brännmärkas och motverkas. Sverige bör fortsätta att aktivt
arbeta för att alla stater ansluter sig till och efterlever de
internationella normerna för respekt för de mänskliga
rättigheterna. Frågor rörande demokrati och de mänskliga
rättigheterna skall vara centrala i det svenska biståndet.
Länder som för en politik som tvingar medborgarna att
lämna landet måste genom internationell opinionsbildning
och mellanstatlig samverkan förmås ändra sitt agerande.
För att åstadkomma detta krävs mer klarspråk och större
öppenhet i samarbetet. En social och ekonomisk utveckling
förutsätter respekt för de mänskliga rättigheterna.

Internationella och mellanstatliga konflikter måste lösas
på fredlig väg. Nedrustningen måste påskyndas. Då kan
resurser frigöras och användas för ekonomisk och social
utveckling.

Interna motsättningar, inte sällan orsakade av
spänningar mellan folkgrupper med olika etnisk eller
religiös bakgrund, bör mötas med åtgärder som stärker
utvecklingen av demokrati och som främjar tolerans och
försoning. Sverige bör aktivt verka för en förstärkning av
det internationella samarbetet i detta syfte.

U-landsdiskussionerna måste också uppmärksamma och
klargöra de migrationsmässiga konsekvenserna av
bristande ambition i arbetet för en kontrollerad
befolkningsutveckling, för ekonomisk utveckling, i fråga
om skuldsanering bland utvecklingsländerna, samt inom
handelspolitiken.

Miljöförstöring som hotar människors möjligheter att
klara sin egen försörjning måste bekämpas. Ytterligare skäl
att föra en aktiv kamp för en bättre miljö är att riskerna för
att förorenad luft, otjänligt vatten, jorderosion,
ökenutbredning, översvämningar osv. driver människor
från sina hem.

Biståndets roll i flyktingpolitiken

Ansvaret och utvecklingen i ett land måste alltid ligga på
landet självt, dess regering och folk. Biståndet har en viktig
uppgift att i samverkan med länderna skapa förutsättningar
för långsiktig utveckling.

Det långsiktiga utvecklingsbiståndet utgör ett
komplement och ett stöd till landets egna ansträngningar
och syftar till att ge fattiga människor nya möjligheter.
Biståndet utgör på detta sätt en faktor som kan påverka
orsaker till flykt och migration som sammanhänger med
fattigdom, svält och miljöförstöring. Internationella
insatser för flyktingar måste inriktas både på insatser i den
akuta fasen och på längre sikt. Mer långsiktiga investeringar
för flyktingar bör i vissa fall även komma lokalbefolkningen
tillgodo som en del i en integrerad utveckling.

Det är också viktigt att flyktingkvinnors och barns behov
uppmärksammas särskilt. I flyktingsituationer sätts
samhällets och familjens normala skyddsfunktioner ur spel.
Kvinnor utsätts för övergrepp och diskriminering, inte
minst när det gäller tillgången till mat. Barn skiljs från sina
föräldrar och utsätts för motsvarande diskriminering.

Ett viktigt inslag i det svenska biståndet måste vara att
bidraga till att höja värdet på kvinnors arbete, ge dem
tillgång till resurser och kunskap och hjälp att kräva sina
rättigheter. Detta måste också gälla flyktingarbetet. Sverige
bör därför arbeta för en större anslutning till och för en
effektiv tillämpning av FNs barnkonvention.

Det multilaterala flyktingarbetet

Sverige bör också verka för att grundorsaker till
flyktingströmmar och annan påtvingad migration diskuteras
mera öppet och strukturerat och för att mer målmedvetna
insatser vidtas inom FNs ram och i andra internationella
organisationer.

Sverige är en av de större bidragsgivarna till det
internationella flyktingarbetet. Världssamfundets första
uppgift i en flyktingsituation är att sörja för effektivt
internationellt skydd. FN-systemet har också viktiga
operativa uppgifter som förvarning inför väntade kriser,
samordning av stöd i nödsituationer, skydd av och hjälp till
flyktingar.

FNs flyktingkommissarie (UNHCR), FNs
hjälporganisation för palestinaflyktingar (UNRWA) och
Internationella livsmedelsprogrammet (WFP) är centrala
organ i FNs flyktingarbete. De måste få större resurser och
en finansiell stabilitet. Sverige bör ge hög prioritet åt
insatser ägnade att stabilisera organisationernas ekonomi,
bl.a. genom att påverka andra länder att bidra efter
förmåga. Villkoren för organisationernas arbete i
mottagarländerna måste också förbättras. Samordning och
genomförande av hjälpinsatser måste bli effektivare.

Det internationella samfundet har ett ansvar att bistå
fattiga mottagarländers ansträngningar att ekonomiskt och
socialt integrera flyktingar som inte återvänder till sina
hemländer. Detsamma gäller också stöd till flyktingar som
önskar återvända hem från ett första asylland.

Sverige bör verka för radikalt ökade internationella
insatser för organiserad överföring av flyktingar till tredje
land för dem som inte kan få varaktigt skydd i den region
där de befinner sig. Det är en relativt liten del av världens
flyktingar som enligt UNHCRs bedömning har ett akut
behov av skydd i annat land än där de fått en första fristad.
De mottagningserbjudanden som UNHCR har från länder
som traditionellt tar emot flyktingar inom ramen för en kvot
är helt otillräckliga. Det är därför nödvändigt att vi i Sverige
successivt ökar vår egen flyktingkvot. Det är en viktig
förutsättning för att vi skall kunna arbeta internationellt för
att även andra länder skall öka sina insatser för organiserad
överföring av flyktingar.

Sverige bör verka för en internationellt överenskommen
reglering av skyddet för sådana personer som, utan att vara
flyktingar enligt Genèvekonventionen, är i behov av
internationellt rättsligt skydd.

Svensk aktiv immigrationspolitik

Rörlighet över gränserna är i grunden positivt.
Kontakter människor emellan berikar och utvecklar och är
i sig en garanti för att respekten för mänskliga rättigheter
vidmakthålls och förstärks. Frivillig rörlighet över
gränserna bör uppmuntras och stödjas av länder och inte
vara något som länder vidtar åtgärder för att förhindra eller
försvåra. En rörlighet måste bygga på förtroende länder
emellan om att ingen skall behöva utsättas för behandling
som ger henne eller honom anledning att av tvång lämna sitt
hemland.

Det är en mänsklig rättighet att kunna stanna och leva i
sitt land liksom att få lämna det när man har anledning till
det men i förvissning om att man senare kan återvända. Det
är däremot inte någon mänsklig rättighet att invandra till ett
annat land. Det är varje lands ansvar att förfoga över
nationella immigrationsregler, i den utsträckning dessa inte
gjorts beroende av internationella överenskommelser som
tar över nationell lag.

Immigrationspolitiken kan inte vara statisk. Varje tid
och utvecklingsskede kräver sin politik och sitt regelsystem.
Immigrationspolitiken måste bli ett mer aktivt instrument i
det internationella samarbetet och inom utrikespolitiken.
Det är också så att immigrationspolitiken har direkt
betydelse även för flyktingpolitiken. De senaste årens
restriktiva invandringspolitik i Europa förklarar till en del
den mycket stora ökningen av asylsökande med svaga skäl
för att söka asyl. Det har helt enkelt varit den enda
möjligheten att få invandra.

En nationell invandringspolitik skall ge skydd till dem
som har behov av det, dels ge möjlighet för nära anhöriga
att förena sig med varandra, dels skapa möjligheter till
besök, utbildning, praktik och arbete. De svenska
invandringsreglerna bör utformas så att de så effektivt som
möjligt ger rätten att stanna här för dem som bäst behöver
den. Sverige bör verka för en ökad internationell
samverkan i enlighet med dessa principer.

Arbetskraftsinvandring

När det gäller arbetskraftsinvandring bör de nuvarande
riktlinjerna inte ändras. Men de bör dock tillämpas på ett
mer flexibelt och konjunkturanpassat sätt. En svensk
anslutning till EG underlättar arbetskraftens rörlighet men
det finns knappast anledning att räkna med någon väsentlig
ökad invandring eller utvandring så länge länderna inom
EG antingen har ungefär samma ekonomiska standard som
Sverige eller ligger relativt långt borta. En erfarenhet av
flyttningar inom EG är nämligen att benägenheten att flytta
till ett annat land minskar starkt med ökande avstånd
mellan hemlandet och immigrationslandet. Däremot borde
det bli lättare att undvika arbetskraftsbrist genom den
större gemensamma arbetsmarknaden.

Det regelsystem som reglerar invandringen till Sverige
bör i högre grad än det nuvarande tillgodose behoven hos
de mest behövande. En klarare skillnad än i dag bör göras
mellan å ena sidan personer som bör ha en i princip
ovillkorlig rätt att bosätta sig här och övriga
immigrationssökande å den andra.

En principiell rätt till bosättning bör tillkomma dem som
är i behov av internationellt rättsligt skydd, nämligen
konventionsflyktingar och vissa andra med starka
skyddsbehov.

En stor del av flyktingarna faller inte under
Genèvekonventionens skydd. De nuvarande skyddsreglerna
för krigsvägrare och de factoflyktingar och möjligheterna
till uppehållstillstånd av politiska eller humanitära skäl bör
ersättas av en ny regel för dem som behöver internationellt
rättsligt skydd. Vi menar att den nya regeln bör skydda dem
som har ett starkt skyddsbehov vid sidan av
Genèvekonventionen.

Anhöriginvandring

En principiell lagfäst rätt till bosättning bör vidare
tillkomma medlemmar av kärnfamiljen, dvs. make/maka
eller sambo samt minderåriga ogifta barn till den som är
bosatt här.

Rätt till bosättning bör också kunna ges föräldrar och
nära släktingar som är väsentligt beroende av den i Sverige
bosatta personen, s.k. sista länkfall. En individuell
prövning bör emellertid alltid göras.

Regeringen bör därutöver fastställa en ram för
bosättning av anhöriga utanför kärnfamiljen.
Möjligheterna till familjeåterförening är av stor vikt, inte
minst för att invandrare skall kunna finna sig tillrätta och
kunna etablera sig här. Det är därför angeläget att utveckla
möjligheterna till familjeåterförening här även för anhöriga
utanför kärnfamiljen men den bör sättas under antalsmässig
begränsning. Regeringen bör fastställa en planeringsram för
sådan invandring efter förslag från statens invandrarverk.
Invandrarverket bör vid utarbetande av sitt förslag samråda
med Svenska Kommunförbundet och
arbetsmarknadsstyrelsen. Planeringen bör kunna gälla för
tre år i taget. Ett begränsat antal skulle innebära att antalet
anhöriga inte behöver inkräkta på utrymmet för annan
angelägen invandring.

Flyktingkvoten

En generös kvot för organiserad överföring av flyktingar
bör vara ett centralt inslag i en aktiv flyktingpolitik. Den av
riksdagen fastställda kvoten skall kunna ökas genom beslut
av regeringen, om det internationella läget så kräver.

Det är en relativt liten del av flyktingar i världen som
enligt UNHCRs bedömning har ett akut behov av skydd i
annat land än där de fått en första fristad. De
mottagningserbjudanden som UNHCR har från länder som
tar emot flyktingar inom ramen för en kvot är emellertid
helt otillräckliga. Det är därför nödvändigt att Sverige
successivt ökar den egna flyktingkvoten. Det är också
viktigt att vi kraftfullt arbetar internationellt för att andra
länder ökar sina flyktingkvoter.

Främlingsfientlighet och rasism

Främlingsfientlighet och rasism kan aldrig tolereras utan
måste bekämpas. Både i Sverige och ute i Europa ser vi
oroande tendenser till ökad främlingsfientlighet, till en
oförsonlighet med rasistiska förtecken.

Både nationellt och internationellt måste vi kämpa mot
sådana stämningar som kan leda till ett urholkande av
demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna.

Återvandring

De flesta flyktingar har en dröm om att en gång kunna
återvända till sitt hemland. Frivillig återvandring när det är
möjligt är i regel den bästa lösningen för den som tvingats
lämna sitt hemland. Erfarenheten visar att de flyktingar
som funnit sig väl tillrätta under exiltiden har de bästa
förutsättningar för en framgångsrik återvandring. En viktig
del i återvandringspolitiken måste därför vara att ge
invandrarna möjlighet att bevara och utveckla sitt språk och
sitt kulturarv. Detsamma gäller också möjligheterna till
utbildning som kan vara till nytta efter återvandringen.

Det kan också finnas behov av samhälleliga stödåtgärder
inför själva återvandringen. Frivilligorganisationer och
invandrarnas/flyktingarnas egna organisationer kan och bör
också spela en viktig roll när det gäller att ge stöd och råd
till den som planerar att återvända. Det är nödvändigt att
utveckla återvandringspolitiken i samarbete med andra
länder -- både hemländer och exilländer. Risken finns
annars att återvändare från olika länder får helt olika
förutsättningar att klara hemkomsten. Sverige bör därför
verka för en internationellt gemensam syn på återvandring.

Helhetssyn

En långsiktig invandrarpolitik bör inriktas på att skapa
ett harmoniskt samhälle med etnisk mångfald, som ger
flyktingar och andra fast bosatta invandrare förutsättningar
att nå likvärdiga villkor med majoritetsbefolkningen och
som lägger en grund för att återvända till hemlandet om
möjlighet ges.

Det är en uppgift för alla länder att skapa garantier för
att de som har ett genuint behov av internationellt rättsligt
skydd också får det. En misslyckad eller ofullkomlig
utvecklings- eller utjämningspolitik leder till ett förstärkt
migrationstryck. Kombinerat med restriktiva
invandringsregler blir följden en mängd delvis ogrundade
asylansökningar, vilket tillsammans med en otidsenlig,
trubbig och snålt tillämpad lagstiftning kan beröva de
skyddsbehövande möjligheten till en säker och bra tillvaro.

Därför behövs en delvis ny politik som måste utgå från
en helhetssyn och ta sikte både på grundorsaker och
symptom. Det måste vara em aktiv politik som arbetas fram
internationellt, där också Sverige genom konkreta initiativ
visar att förändringar kan åstadkommas.

Flykting- och immigrationspolitiken måste därför
tydliggöras och prioriteras högre bland världens länder och
inom de internationella organisationerna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en aktiv flykting- och immigrationspolitik,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationellt samarbete,

3. att riksdagen som sin meningen ger regeringen till
känna vad i moionen framförts om biståndets roll i
flyktingpolitiken,1

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen framförts om flyktingkvinnors och barns
behov,1

5. att riksdagens som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen framförts om Sveriges roll för en effektiv
tillämpning av FNs barnkonvention,1

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om det multilaterala
flyktingarbetet,1

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om flyktingar som inte omfattas av
Genèvekonventionen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en generös flyktingkvot,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetskraftsinvandring,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anhöriginvandring,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återvandring.

Stockholm den 22 januari 1992

Ingvar Carlsson (s)

Jan Bergqvist (s)

Birgitta Dahl (s)

Odd Engström (s)

Ewa Hedkvist Petersen (s)

Inger Hestvik (s)

Anita Johansson (s)

Birgitta Johansson (s)

Allan Larsson (s)

Berit Löfstdt (s)

Börje Nilsson (s)

Kjell Nilsson (s)

Lennart Nilsson (s)

Berit Oscarsson (s)

Göran Persson (s)

Mona Sahlin (s)

Pierre Schori (s)

Britta Sundin (s)

Kurt Ove Johansson (s)

1 Yrkandena 3-6 hänvisade till UU.