Äldre arbetskraft

Motion 2000/01:A704 av Margit Gennser (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om förändringar av lagen om anställningsskydd (LAS) för att
minska diskrimineringen av den äldre arbetskraften.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om särskilda skatteregler för den äldre arbetskraftens
kompetensutveckling.1
3.
1 Yrkande 2 hänvisat till SkU.

Den äldre arbetskraften behövs - ta vara på
den

Mycket av dagens problem för den äldre arbetskraften skapades av en
politik som åtminstone nu i efterhand måste betecknas som oklok och
kortsynt.

På 1970-talet förvandlades den solidariska lönepolitiken till en s k
låglönepolitik. Detta ledde till att låglönegruppernas konkurrenskraft snabbt
försvagades på den svenska arbetsmarknaden. Problemet gjorde sig först
gällande i Norrland och främst bland den äldre arbetskraften som hade en låg
flyttningsberedskap. För att undvika en ökad öppen arbetslöshet vidtogs
åtgärder för att "skydda" den äldre arbetskraften genom att införa de så
kallade äldrelagarna. Detta innebar i praktiken att äldre fick uppsägningstider
som sträckte sig över mer än ett år. Dessa lagar fick sedan en fortsättning i
lagen om anställningsskydd (LAS), där den äldre arbetskraften fick längre
uppsägningstider än yngre anställda samtidigt som arbetstagare med lång
anställningstid skulle ha förtur vid personalminskningar.

Lagar och regleringar motverkar ofta på något längre sikt det ursprungliga
syftet. Så var det också med äldrelagarna/LAS. Den äldre arbetskraften blev
allt mindre attraktiv att anställa, samtidigt som alltfler äldre arbetade i
branscher som var utsatta för betydande strukturrationaliseringar. Detta
påverkade i sin tur hela attityden till äldre, deras kunskaper och synen på
deras prestationsförmåga. Anställda som uppnått 50-årsåldern ansågs allt
oftare för gamla både för kompetensutveckling, avancemang och nya
anställningar. Att avtalspensionernas konstruktion på tjänstemannaområdet
spätt på de nu berörda nackdelarna har ytterligare skadat den äldre
arbetskraftens ställning på arbetsmarknaden.

Utvecklingen är allvarlig både ur rent mänsklig synpunkt och därför att
den utgör ett stort slöseri med mänsklig kompetens. Dessvärre har både de
fackliga organisationerna och arbetsgivarorganisationerna visat ett bristande
intresse att ändra i det regelverk som skapat den negativa attityden mot äldre
arbetskraft. Detta är egentligen förvånande. De stora barnkullarna från 40-
talet börjar komma upp i den åldern, då de anses överåriga för
arbetsmarknaden och det kommer inte dröja många år, innan den
demografiska utvecklingen har lett till arbetskraftsbrist. För den äldre
arbetskraften skulle det därför behöva finnas möjligheter att kunna avtala bort
de hinder som längre uppsägningstider skapar. På kollektivavtalsområdet bör
också eftersträvas större flexibilitet som ger ökat manöverutrymme för den
äldre arbetskraften. Att motståndet är stort från de organiserade
arbetsmarknadsföreträdarnas sida vittnar inte minst det motstånd som en
tvingande lagstiftning om rätt att kvarstå i arbetet till 67 års ålder tycks
skapa.

Den radikala lösningen på problemet vore givetvis att helt avskaffa de nu
berörda reglerna inom LAS. Denna utväg är knappast i dagsläget realistisk.
En mer temporär lösning för den äldre arbetskraften, som söker nya
anställningar, vore att ge dem rätt att ingå avtal, där de avstår från nu
berörda
LAS-regler. Här skulle således den enskilde kunna initiera avsteg från lagen
om han/hon och arbetsgivaren är överens vad gäller kortare uppsägningstid.
Detta är en rätt för den enskilde anställde och arbetsgivaren och kan inte
begränsas av de lokala fackliga organisationerna. Diskrimineringen av den
äldre arbetskraften har dessvärre skadat utvecklingen av yrkeskompetensen.
För att kompensera de tidigare bristande möjligheterna till vidareutbildning
bör förslagsvis kompetenshöjande åtgärder betraktas som en investering och
vara avdragsgill vid beskattningen som kostnad för inkomsters förvärvande.
En sådan regel kunde till att börja med nyttjas för arbetstagare över 50 år för
att utsträckas allt längre ned i åldrarna om resultatet av reformen ger upphov
till effektiv kompetenshöjning.

Stockholm den 2 oktober 2000

Margit Gennser (m)