Alla barn är våra barn

Motion 1990/91:So222 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Sammanfattning

I denna motion för vi fram en rad förslag som syftar till
att stärka barnens situation i samhället. Även i vårt land
finns det barn som på olika sätt far illa. Det är ett ansvar
för oss alla att förhindra att barn utsätts för misshandel och
annan kränkande behandling.

Socialtjänsten har ett ansvar för att förhindra att barn
vanvårdas och misshandlas, men mycket tyder på att den
inte alltid kunnat leva upp till sitt ansvar. Dessa brister
måste åtgärdas.

Det är nödvändigt att samordna rättsväsende,
socialtjänst och vårdinstanser för att hjälpa och skydda barn
som utsatts för sexuella övergrepp.

Sekretessreglerna får inte sätta hinder i vägen för att
hjälpa barn som behöver samhällets stöd.
Barnkompetensen inom rättsväsendet måste förbättras.

Institutionsvård av ungdomar blir allt vanligare.
Kriminellt belastade ungdomar döms oftare till fängelse.
Denna utveckling måste hejdas och andra vårdformer inom
socialtjänsten utvecklas.

Barnperspektivet har urholkats inom olika områden.
Detta gäller både inom socialtjänsten och barnhälsovården.
Mot denna bakgrund bör möjlighet ges att inom kommuner
samla olika barnfrågor under en huvudman. En sådan
organisation skulle kunna utgöra ett viktigt inslag i strävan
att stärka barnkompetensen.

Inledning

Barn är människor -- det låter som ett självklart
påstående. Men över hela världen behandlas barn som om
de inte vore fullvärdiga människor, de misshandlas och
förödmjukas.

Vi måste ständigt, inte minst i internationella
sammanhang, framhäva att barn har rätt att mötas av
samma respekt som vuxna människor -- de får inte
misshandlas eller förödmjukas. Barn äger sina egna liv -- de
kan aldrig ägas av andra, inte ens av föräldrarna. Det är
något av en paradox ty samtidigt är barnen den största gåva
föräldrar kan få.

Även i vårt land finns det barn som far illa. Den här
motionen handlar om dessa barn.

Inledningsvis understryker vi föräldrarnas ansvar för
sina barn. Att få barn är att axla ett ansvar, som sträcker sig
från födelsen till den dag då barnet är en vuxen individ. Det
är ett ansvar, som handlar om att rusta en annan människa
för livet: att fostra och bidra till barnets utveckling, att
överföra normer och att sätta gränser.

Barn som far illa

Alla föräldrar klarar inte av att bära ansvaret för sina
barn. Ett skäl kan vara att föräldrarna har bristande
kunskap. Ett annat kan vara att familjen har blivit splittrad,
uppgiften kan bli övermäktig för den ensamstående
föräldern.

Ett tredje skäl kan vara att föräldrarna har gått vilse i
livets labyrinter. När barn far illa finns brottslighet och
missbruk ofta med i bilden. Inte sällan leder mammans
missbruk till grava skador redan på fostret -- barnet ärver
bokstavligen föräldrarnas missbruk. Det sociala arvet kan
knappast bli tydligare än så.

En av de viktigaste socialpolitiska utmaningarna handlar
om att bekämpa missbruket av alkohol och narkotika. Det
måste ske av såväl sociala som samhällsekonomiska skäl.
Omsorgen om barnen i sig är tillräckligt motiv för en
restriktiv alkoholpolitik.

Det måste finnas ett stödjande nätverk också utanför
familjen -- nätverk som både innefattar närstående och de
insatser som görs av stat och kommun. Det är inte
välfärdsstatens uppgift ta ifrån föräldrarna deras ansvar,
men väl att erbjuda den enskilda familjen ett spektrum av
stödjande åtgärder.

Vi vill betona att ansvaret för barnen måste delas av oss
alla.

Det kan uttryckas så att alla barn är våra barn. Det är ett
ansvar som innebär att den som arbetar inom socialtjänsten
slår larm i tid vid misstanke om sexuellt övergrepp, att
grannen inte låter bli att reagera när barnskriken genom
väggen aldrig tystnar.

Under sommaren 1990 inträffade flera
uppmärksammade fall av barnmisshandel. De har flera
gemensamma drag som t.ex. att familjerna befann sig i
något slags kris och att de sociala myndigheterna var
handfallna, kanske av rädsla för att gripa in utan att ha
tillräcklig faktabakgrund.

Vi vill understryka vikten av att de sociala
myndigheterna vågar gripa in. Om familjer, där misshandel
av barnet misstänks, flyttar över kommungränserna måste
informationen mellan socialnämnderna i de berörda
kommunerna fungera.

Den som arbetar inom vården eller barnomsorgen måste
vara lyhörd för tecken som tyder på att skador har
uppkommit genom misshandel från föräldrarnas sida eller
genom misshandel mellan barn. Man måste aktivt arbeta för
att den onda cirkeln bryts. Man får heller inte väja för att
det kan vara nödvändigt att omhänderta barnet för att
skydda det mot psykisk och fysisk misshandel.

Den fyraårige pojken Mikael, som under sommaren
1990 misshandlades till döds på fjället kan aldrig mer
komma tillbaka. Men han kan vara en ständig påminnelse
dels om det gemensamma ansvaret och skyldigheten att
reagera i tid, dels om att misshandel av barn -- och
kvinnor -- är långt vanligare än många i allmänhet tror.
Varje nytt fall måste fördjupa vårt engagemang för de
utsatta barnen.

Det finns inga exakta siffror över hur många barn som
misshandlas varje år. Av olika skäl tiger de inblandade för
att dölja problemen. Under 1989 anmäldes 1 772 fall av
misshandel mot barn i åldern 0-14 år till polisen. I
åldersgrupperna 0-6 år ökade anmälningarna med 37%
jämfört med 1988. Preliminära siffror för 1990 visar en
fortsatt kraftig ökning av antalet anmälda fall. Det finns
dock starka skäl att anta att antalet fall är betydligt större.

Vid en granskning av journaler rörande 453 kvinnor som
vårdats för skador på Huddinge sjukhus befanns 29% vara
misshandlade. Hälften av kvinnorna hade hemmavarande
barn. I flertalet fall hade dessa bevittnat misshandeln av
modern. I en fjärdedel av fallen hade också barnen
misshandlats.

Förebyggande insatser

Många av de barn som far illa och som i tonåren riskerar
att hamna i missbruk och kriminalitet kan identifieras redan
i förskoleåldern och i lågstadiet. Här spelar barnomsorgen
och barnavårdscentralerna en viktig roll. Inte minst den
senare verksamheten torde vara unik för vårt land.

Det bör övervägas hur barnavårdscentralerna ytterligare
kan öka sina insatser. Genom att redan före skolstarten
identifiera barn som far illa kan man ge ett betydligt
effektivare stöd. Därför krävs en hög barnkompetens hos
personalen men också organisatoriska förändringar bör
prövas.

Vi vill understryka skolans ansvar. Det är viktigt att
skolan i förekommande fall tar initiativ till samarbete
mellan elevvården, socialvården och PBU.

Tillämpa riktlinjerna

Riktlinjer för handläggning när barn misstänks ha blivit
misshandlade finns sedan många år. Vikten av en noggrann
beskrivning av skadans utseende och ålder betonas.
Fotografering av skadan och skelettröntgen för att
dokumentera eventuella frakturer av skiftande ålder
rekommenderas.

Alla skador skall dokumenteras noggrant så att ett
utförligt underlag finns tillgängligt för ett eventuellt
rättsintyg. Ofta förnekas misshandel vid första vårdtillfället.
En detaljerad beskrivning av skadorna är trots detta
värdefull som underlag för senare rättsintyg vid upprepad
misshandel.

På många håll inom vården, omsorgen och polisen har
riktlinjerna hunnit falla i glömska. Det behövs därför
förnyad information och utbildning angående
barnmisshandel.

Sexuella övergrepp mot barn

I tystnad och nästan alltid bortom alla vittnen sker
sexuella övergrepp mot barn från närståendes sida. Det är
kanske den mest allvarliga typen av brott, som ofta ger
själsliga sår där symptomen ofta uppträder långt senare i
livet. Det sker inte så sällan i samband med sexdebuten när
barndomens dunkla upplevelser väller upp som obearbetad
sorg.

Flickor är de vanligaste offren för sexuella övergrepp
från närstående. Hur många är omöjligt att veta -- det är en
fråga som omges av mörkertal. Men flera uppskattningar
har gjorts. I en av dem uppskattar BRÅ att ungefär en
tredjedel av flickorna någon gång före 18 års ålder blivit
utsatta för någon form av oönskade sexuella närmanden
med fysisk beröring.

Men också pojkar utsätts för övergrepp. Folkpartiets
ungdomsförbund har nyligen presenterat en rapport med
titeln ''Att stjäla en barndom'', som lyfter fram pojkarnas
situation. Man pekar bland annat på barnpsykiatrikern
Frank Lindblads doktorsavhandling från 1989, som menar
att vart fjärde barn som utsätts för sexuellt övergrepp kan
vara pojke. I dessa sammanhang är förövaren nästan alltid
man.

Enligt forskare på området förekommer sexuella
övergrepp mot barn i alla samhällsklasser, åldrar och yrken.
Det var en av de viktigaste slutsatserna vid ett seminarium
om utsatta barn, som arrangerades av folkpartiets
kvinnoförbund i december 1990. Forskare uppskattar att i
90--95 %
av fallen begås övergreppen av någon närstående
person, någon som barnet känner väl. Det är inte ovanligt
att förövaren en gång själv var offer för övergrepp eller
misshandel -- i många fall kommer sannolikt ett eventuellt
avslöjande som en befrielse. Det illustrerar vikten av att
förövaren inte bara straffas utan också erbjuds relevant
vård.

Människor som kommer i kontakt med barn som utsatts
för övergrepp känner ofta tveksamhet över hur och om de
ska hantera sin misstankar. Vi vill slå fast att det är
utomordentligt angeläget att sexuella övergrepp kommer
till myndigheternas kännedom för erforderliga åtgärder.
Människor som arbetar inom den sociala sektorn måste
åläggas anmälningsplikt till polismyndighet vid misstanke
om sådana brott.

Den följande utredningen är ofta smärtsam för alla
inblandade och förknippad med stora svårigheter. Den bör
därför ske snabbt och med hänsyn till rättssäkerheten.
Ibland görs utredningen på ett felaktigt sätt med ledande
frågor och närstående med vid förhöret. Det är sannolikt ett
viktigt skäl till att åklagarna ofta väljer att inte väcka åtal.

Det behöver inte vara så. I Eskilstuna har man under
några år genomfört ett projekt som i korthet innebär att
man genomfört ett intensivt utbildningsprogram för all
berörd personal och ett bättre samarbete mellan ansvariga
myndigheter. Resultatet har blivit att åklagaren numera
väcker åtal i drygt 70% av fallen, en överväldigande
majoritet av dessa fall leder till fällande dom.

Vår slutsats är att det är nödvändigt att samordna
rättsväsende, socialförvaltning och aktuella vårdinstanser.
Ett viktigt krav är att utredningen görs av särskilt
intresserad och utbildad personal, inte minst på polis- och
åklagarsidan. Vid denna utredning måste man också i
största möjliga utsträckning utnyttja möjligheterna att göra
videoinspelningar.

I den ovan nämnda rapporten från folkpartiets
ungdomsförbund betonas dessutom vikten av att
läkarundersökning av barn som misstänks ha blivit utsatt för
sexuellt övervåld ingår som obligatoriskt moment i
polisundersökningen. Man menar också att barn- och
distriktsläkare bör utbildas i vilka skador barn kan få av
sexuella övergrepp.

Följande principer bör enligt vår mening gälla för
handläggningen av dessa ärenden:Barnet skall ges skydd
mot ytterligare övergrepp, även mot påtryckning och
repressalier.Barnet skall få vård och behandling för såväl
fysiska som psykiska skador.Barnets familj skall erbjudas
stöd och erforderlig behandling för skador.
Myndigheterna skall medverka till att utredningen blir så
snabb och skonsam som möjligt för alla i familjen.
Åtgärderna skall samordnas så att myndigheterna inte
hindrar eller försvårar varandras utredningar.

En samverkansmodell med fasta rutiner skulle bäst
kunna garantera en tillfredsställande gemensam bas för
såväl sociala som rättsliga åtgärder. På olika håll prövas
också skilda samarbetsmodeller.

Brottsförebyggande rådet presenterade nyligen
rapporten ''När man misstänker sexualbrott mot barn''. Av
rapporten framgår bl.a. att det är nödvändigt med ett bättre
samarbete mellan polis, socialnämnd och andra
sakkunniga. Olika sekretessregler för berörda myndigheter
leder till oklarheter och missförstånd. Berörda
yrkesgrupper har otillräcklig förståelse för och kunskap om
varandras arbetsförutsättning och det brister i
barnkompetens vid bedömning av barns uttrycksmedel,
förutsättningar och behov.

I syfte att underlätta samarbetet bör en översyn ske av
gällande sekretessregler. En utbildningsplan för att stärka
barnkompetensen inom rättsväsendet bör upprättas.

Personligt skydd

Barn måste åtnjuta största möjliga skydd mot brottsliga
angrepp. Ett allmänt skydd skapas genom brottsbalkens hot
om straff för brott mot barn. Lagen om förbud mot aga har
med all sannolikhet påverkat opinionen på ett positivt sätt.

Numera finns laglig möjlighet att genom besöksförbud
skydda barn mot trakasserier. Dessutom bör i riskfallen
barnets identitet och uppehållsort kunna hemlighållas. Så
kan ske genom att allmänna handlingar sekretessbeläggs
eller avidentifieras i dessa delar, att missbruk av datalagrad
personinformation förhindras och att byte av
personnummer möjliggörs.

Barnets skydd bör omfatta även skolsituationen. Det
förutsätter ofta ett effektivt personligt skydd även för dess
vårdnadshavare. Dessa förslag utvecklar vi ytterligare i en
annan partimotion från folkpartiet liberalerna.

Samhällsvård av barn

Det finns situationer då samhället måste ingripa för att
skydda barn som vanvårdas, misshandlas eller utnyttjas på
ett otillbörligt sätt. Ibland sker detta emot föräldrarnas
vilja. Barnens behov måste alltid komma i första hand. Vi
värnar den principen i svensk lagstiftning.

För att skydda barn kan de omhändertas med stöd av
socialtjänstlagen (SoL) eller lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU). År 1989 påbörjades
på 7 055 barn olika insatser enligt dessa två lagar. Antalet
insatser av detta slag har minskat sedan den tidigare
barnavårdslagen avskaffades. År 1982 var 9 630 barn
föremål för insatser från socialvårdens sida.

SoL och LVU blev inte de skyddslagar i förebyggande
syfte som det var meningen att de skulle bli. Barnavårdsmål
behandlas alltför ofta som brottmål, dvs. domstolen
försöker bevisa att barnet tagit skada istället för att
bedöma om skada föreligger för hälsa och utveckling.

Bristen på barnperspektiv vid länsrätterna är också ett
uppenbart problem. Ett annat problem utgörs av att
socialtjänsten ofta utsätts för ensidig kritik och
nedvärdering inte minst i massmedia.

En problem är att socialtjänsten ofta saknar tillräckliga
resurser, utbildning, fortbildning och kontinuerlig
metodutveckling för olika insatser när barn far illa.

Folkpartiet liberalerna har bl.a. därför vid flera tillfällen
krävt att en utvärdering av socialtjänstlagen är nödvändig.
Under riksmötet 1990/91 har vi fått gehör för detta krav. I
årets budgetproposition har nu regeringen aviserat en
översyn av socialtjänstlagen. Vi noterar detta med
tillfredsställelse och utgår ifrån att de delar som berör
insatser för barn och ungdom ges en framskjuten plats vid
utvärderingen.

Stöd familjehemmen

Familjehemmen ställs ofta inför orimligt svåra uppgifter
när det gäller att hjälpa svårt störda barn och deras trasiga
familjer. Dessa familjer måste få ett bättre stöd. Det är inte
minst viktigt att familjehemsföräldrar som yrkesgrupp med
det snaraste tillerkänns rimlig social och ekonomisk
trygghet.

Idag sker t.ex. nästan all utbildning via
intresseorganisationerna. Även kommunerna måste ta
ansvar för utbildningen av familjehemmen.

Möjligheten att överflytta vårdnaden om ett barn till
familjehemsföräldrar är särskilt viktig om barnet placerats
i familjehemmet vid mycket späd ålder. Vid mycket långa
familjehemsplaceringar bör socialnämnden regelbundet
överväga en eventuell vårdnadsöverflyttning, under
förutsättning att en återförening inom överskådlig tid ter sig
orealistisk. Denna prövning bör göras av socialnämnden
med ca 2-3 års intervaller.

Oftast försämras de ekonomiska villkoren för
familjehemsföräldrarna när de övertar vårdnaden, eftersom
de då går miste om ersättningen som familjehemsförälder.
Den ekonomiska situationen för familjehemsföräldrar, som
övertar vårdnaden av barn, måste utredas. Vid placering
som kan förutsättas bli bestående bör adoption eftersträvas.

Vi pekar också på vikten av att dokumentationen kring
ett LVU-ärende är fullständig. Eftersom omsättningen av
handläggare vid socialförvaltningarna är så stor kan
bristfällig dokumentation omöjliggöra en långsiktig
vårdplanering.

Kravet på dokumentation måste gälla vid placeringar av
barn och ungdom också när de sker enligt socialtjänstlagen.
Missförhållandena kan oftast vara lika stora för den som
placeras enligt socialtjänstlagen som enligt LVU.

Institutionsvård av barn och ungdomar

På senare tid har vården av kriminellt belastade
ungdomar blivit alltmer uppmärksammad. Vid flera
tillfällen har ungdomar i 15-årsåldern blivit dömda till
fängelse därför att det inte finns något alternativ inom
vården för dem. Detta beror främst på att det råder
platsbrist, men det händer också att ett antal ungdomar helt
enkelt straffar ut sig från de särskilda ungdomshemmen, de
s.k. §

12-hemmen.

En aktuell undersökning av LVU-vården i Stockholms
län gjord av Jerzy Sarnecki visar följande: 63% av de
ungdomar för vilka plats har sökts under 1990 har inte fått
vård på någon av de studerade institutionerna. Ungdomar
för vilka man sökt plats är i genomsnitt 16--17 år och den
stora majoriteten av dem är pojkar. 75 %
av dem för vilka plats sökts är svenska medborgare,
majoriteten av dem har ingen utländsk härkomst.

Majoriteten av ungdomarna är kraftigt brottsbelastade
och har svåra missbruksproblem. Ofta förekommer det en
kombination av brottslighet och/eller missbruk med
psykiska störningar i den unges miljö.

Slutsatsen är att vården av dessa ungdomar är skandalöst
eftersatt. I undersökningen finns tecken som tyder på att
situationen tycks vara ännu sämre för de ungdomar för vilka
plats söks på grund av psykiska problem. Svårast av allt är
att akut få en placering när den unge sitter anhållen hos
polisen eller har rymt hemifrån eller från institution.

Vi vill med skärpa framhålla det orimliga i att unga
människor i gränslandet mellan att vara barn och vuxen
döms till fängelse. För dem kan fängelset inte bli något
annat än en brottets högskola. Vården av unga måste snabbt
byggas ut -- den får inte längre eftersättas.

Vi har i tidigare motioner framfört konkreta förslag
angående hem för särskild tillsyn -- de s.k. § 12-hemmen.
Det handlar bl.a. om behov av differentierade vårdinsatser
och regional samverkan. Vi är även beredda att pröva
frågan om ett statligt huvudmannaskap för vissa
institutioner.

Snabba insatser behövs för att ett differentierat
vårdutbud skall kunna erbjudas inte bara till utagerande
kriminella ungdomar. Framför allt tonårsflickor i kris, som
ofta är drogberoende, och vissa invandrarungdomar är i
stort behov av ett differentierat vårdutbud med förstärkt
personalkompetens.

Lärarna vid § 12-hemmen arbetar med landets svåraste
ungdomar, som varken den vanliga skolan eller samhället
klarar av. Det är därför viktigt att de besitter hög
kompetens och stor erfarenhet.

Vi har med stor oro noterat att sedan hemmen övergick
till kommunalt huvudmannaskap har 2/3 av den
undervisande personalen lämnat sina tjänster. Enligt en
enkätundersökning 1989 hade nio av tjugo arbetsledare
varit anställda 0-1 år. 40% av arbetsledarna, 44% av
yrkeslärarna och 46% av teorilärarna var obehöriga.
Lärarsituationen på skolhemmen är alltså mycket oroande.
Omstruktureringen av psykiatrin har medfört att platser för
sluten vård ofta saknas, när ungdomar som befinner sig i
gränsskiktet mellan socialtjänsten och psykiatrin behöver
sluten vård. Barn- och ungdomspsykiatrins ansvar behöver
klargöras och samarbetsrutiner måste utarbetas så att
ungdomarna garanteras en adekvat vård.

Alltfler omhändertagna barn vårdas idag på institutioner
av varierande slag. Det blir allt vanligare att institutioner
bara tar emot barn tillsammans med vuxna. Det kan vara en
fördel från behandlingssynpunkt, men det kan också
medföra risker. En sådan risk är att det kan vara svårt att
hitta institutionsplatser för ensamma barn. På
institutioner -- avsedda i första hand för behandling av
vuxnas problem -- kan barnets behov bli osedda.
Utvecklingen bör därför följas med stor uppmärksamhet.

Vi vill understryka att målbeskrivning, behandlingsplan
och utvärdering är viktig vid alla former av samhällsvård.
Utvecklingen har gått från offentliga institutioner mot hem
för vård och boende i enskild regi. Både kvaliteten och
vårdavgifternas storlek är högst varierande. Regler för vilka
krav som skall vara uppfyllda för tillstånd att driva hem för
vård och boende måste införas. Ett viktigt krav är att
tillsynen måste fungera.

Unga lagöverträdare

Många människor har i unga år begått någon typ av
brott. För de flesta av dem förblir det en engångsföreteelse.
Men några går alltid vidare -- ofta kan man spåra sociala
motiv bakom varför det sker.

I bakgrunden finns nästan alltid ett socialt arv, som slår
igenom -- ett arv som består av missbruk, kriminalitet och
svek. Det barn som en gång har blivit slagen eller sett
mamman bli misshandlad riskerar senare i livet att bli den
som slår.

Oavsett bakgrunden måste samhället reagera på brott.
Reaktionen måste ske i så nära anslutning till brottet som
möjligt. Signalerna måste vara entydiga. En brottskarriär
måste brytas tidigt. Vi utvecklar våra förslag i en speciell
kommittémotion om unga lagöverträdare.

Barnolycksfall

Vi har i Sverige med framgång lyckats bekämpa svåra
sjukdomar hos barn. Utvecklingen har tyvärr inte varit lika
gynnsam när det gäller att motverka olycksfall. Skadorna
medför sorg och livslångt lidande för många människor, en
sorg som det inte finns ord för. Ekonomiskt leder de till
stora kostnader för samhället.

I runda tal sker en tredjedel av skadorna i hemmet, en
tredjedel i lekmiljön nära hemmet och en tredjedel utanför
hemmiljön. Bland 10--15-åringar sker hälften av alla
olyckor i skolan.

Den främsta olycksorsaken är utformningen av den
fysiska miljön. Undersökningar har visat att majoriteten av
olycksfallen hade kunnat förebyggas på planeringsstadiet
med enkla medel utan större kostnad.

Vi vill också påminna om att miljörisker av olika slag --
radon, ''sjuka hus'', passiv rökning, tunga metaller, avgaser
från trafiken, buller, stress osv. -- drabbar barnen hårdast.
Trots det belyses de vanligen från vuxensynpunkt.

Barnperspektivet saknas alltför ofta i
samhällsplaneringen, trots att barn är mest sårbara och
därför borde tas som utgångspunkt, när gränsvärden skall
sättas och lag stiftas.

Låt oss ta ett exempel. Barns speciella utsatthet har t.ex.
belysts när det gäller allergi. Problemen har ökat drastiskt
under l970-talet. Vid en kartläggning bland 5 000 barn och
ungdomar i Sundsvall 1988-89 framkom att 20% av
fyraåringarna, 26% av grundskoleeleverna och 38% av
gymnasieeleverna besvärades av allergi. Försämrat
inomhusklimat och luftföroreningar tycks särskilt drabba de
yngre i samhället.

Inför skyddsombud för barn

Folkpartiet liberalerna har i upprepade motioner påtalat
att regler för skyddsarbetet i skolan måste utarbetas. Det är
dubbelt så vanligt att elever drabbas av olycksfall i skolan
som att vuxna skadas i arbetslivet. Bakom en stor del av de
s.k. olycksfallen döljer sig våldshandlingar mellan elever,
s.k. mobbning.

Elever skadas även på grund av brister i arbetsmiljön, i
form av dålig ventilation och städning, mögel samt
olämpligt byggnadsmaterial. Detta bidrar till att 20-30% av
skolbarnen har allergiska symptom. Vissa av dem har svår
astma med ständig medicinering och trötthet som följd.
Buller, trängsel, bristfälliga hygienutrymmen, stress på
grund av brister i arbetsorganisation och arbetsinnehåll
samt belastningsskador på grund av felaktig arbetsställning
är andra vardagsproblem.

Brister i arbetsmiljön kan ha en förödande effekt på
undervisningsresultatet för enskilda elever. Den
arbetsmiljölag som antogs 1978 omfattar därför även
skolelever från årskurs 7. Skolöverstyrelsen föreslog i en
rapport redan l980 att regeringen skulle vidta de
författningsmässiga åtgärder som fordras för att i enlighet
med förslaget ge eleverna formella möjligheter att
medverka i skyddsarbetet. Det är ytterst beklagligt att
ärendet förhalades av regeringen i närmare tio år.

Endast i några få kommuner finns barnskydds- eller
barnmiljökonsulenter. För att förebygga skador på våra
arbetsplatser finns ca 100 000 skyddsombud. Dessa
skillnader är inte motiverade, eftersom olycksfallen är lika
utbredda inom båda dessa sektorer.

I vårt land finns en heltäckande barn- och skolhälsovård.
Föräldraorganisationen Hem och skola fungerar som
värdefull resurs inom skolans värld. Många viktiga initiativ
har tagits inom barnhälsovårdens och skolans ram för att
förebygga olycksfall. Det finns idag en öppenhet och
beredskap för åtgärder mot olycksfall, som gör att man med
relativt enkla medel bör kunna bygga upp en effektiv
skyddsorganisation.

I många skolor fungerar redan idag elevskyddsombud.
Denna organisation bör snabbt byggas ut så att den blir
heltäckande. För yngre elever och förskolebarn bör
föräldrar kunna utbildas till och fungera som
barnskyddsombud.

Bygg upp kunskap om skador

En relativt färsk treårig olycksstatistik från
regionsjukhuset i Umeå tyder bl.a. på att dagismiljön är lika
farlig för barnen som arbetsmiljön för vuxna. 242 barn hade
behandlats för skador som uppkommit i förskolan eller på
daghemmet. Var fjärde skada var av svårare art.
Sjukvårdskostnaderna för skadorna uppgick till 550 000 kr.
Många svåra skador hade kunnat undvikas med
förebyggande åtgärder.

Vid en granskning av drygt 1 200 barnolycksfall i
Norrbotten framkom att 20% av skololyckorna har orsakats
av våld från en elev gentemot en annan. En förutsättning
för att mobbning eller skada på grund av våld mellan barn
skall kunna åtgärdas är att orsaken till skadan upptäcks, att
det dokumenteras hur skadan uppkommit och att
uppföljning sker med förebyggande insatser.

Om olyckor och skador på grund av bl.a. mobbning
mellan barn skall kunna förebyggas måste det finnas ett
enhetligt system för registrering, rapportering och
uppföljning av olyckor.

Riksdagens socialutskott har tidigare konstaterat att det
är angeläget att ett väl utbyggt och enhetligt system för
registrering av barnolycksfall snarast kommer till stånd,
eftersom detta är ett väsentligt led i utvecklingen av det
skadeförebyggande arbetet.

Socialstyrelsen har fått i uppdrag att ta initiativ till en
statistisk registrering av samtliga skadefall, som kommer i
kontakt med hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen är
ansvarig för utveckling av registersystemet, utveckling av
metoder samt utvärdering av åtgärdernas effekter. Det
angavs att landstingen har ansvaret för registrering, analys
och utvärdering av datamaterialet samt initierandet av
lokala tvärsektoriella åtgärdsprogram baserade på det
lokala olycksfallsmönstret.

Tendensen har dock varit att landstingens verksamhet
med olycksfallsregistrering har minskat något på grund av
resursbrist. Arbetet vid socialstyrelsens
olycksfallsskadeenhet med planeringen av ett centralt
register över olycksfall är beroende av att landstingen
medverkar vid registrering på lokal nivå. Registreringen av
olycksfall till socialstyrelsen måste förbättras.

Förstärk barnkompetensen

På många håll har barnkompetensen urholkats på senare
år. I strävan mot familjeperspektiv och helhetssyn har
vuxenperspektivet tagit överhanden och barnet kommit i
skymundan.

Låt oss peka på några exempel.Inom
barnhälsovården har barnsjuksköterskor ersatts med
distriktssköterskor, som samtidigt tvingats ägna allt större
del av sin tid åt hemsjukvård och äldreomsorg. Enligt
rapport nr 79/1989, ''Barnhälsovården och barnsäkerheten''
(Boel Henckel, pedagogiska institutionen, Umeå) uppgav
distriktssköterskorna samstämmigt i en
enkätundersökning, att deras arbetsuppgifter blivit så
omfattande att barnhälsovården riskerade att komma på
efterkälken. Frågor om barnolycksfall har bland annat blivit
eftersatta. Från många håll har rapporterats att
föräldrautbildningen har stagnerat.En samlad
socialnämnd har i kommunerna ersatt specialnämnderna i
det vällovliga syftet att främja en helhetssyn. Nackdelen är
att specialkunskap på barnavårdssidan förlorats.
Socialsekreterarna har hamnat i en ohållbar arbetssituation.
De har utsatts för hård kritik, när de inte klarat av att
bevaka ett ansvarsområde, som saknar gränser, med en
arbetsorganisation där det ofta är de mest orutinerade som
skall lösa de svåraste akuta problemen. Barnen blir lätt
glömda t.ex. i misshandels- och missbruksfamiljer, när de
vuxna är alltför upptagna av att lösa de vuxnas problem.
I socialtjänstlagen är det bara ett fåtal regler, som direkt
berör barn och ungdom. Istället betonas det sammanhang
som barnet lever i, dvs. familjen och samhället. Detta
synsätt avspeglar sig också i utredningar och
dokumentation. Vid en undersökning av samtliga
barnavårdsärenden aktuella under ett år på en social
servicecentral i en Stockholmsförort, fann man ingen
uppgift om barnen i nära 30% av ärendena!Vid
länsstyrelserna fanns tidigare barnavårdsombud i enlighet
med dåvarande barnavårdslag. Dessa hade en mycket stor
barnkunskap, som till stor del gått förlorad. Det lokala
flyktingmottagandet och ansvaret för enskilda hem för vård
och boende tar allt större del av den sociala funktionens
resurser. Nya ansvarsområden för barn- och
handikappomsorg har också tillkommit.

Vår slutsats mot denna bakgrund är att utvecklingen
måste vändas. Barnens perspektiv måste få större utrymme
inte minst i myndigheternas arbete.

Primärkommunal barnhälsovård

De väsentliga hälsoproblemen inom barnhälsovården
definieras av Mödra-och barnhälsovårdsutredningen till
följande fyra:Psykosociala hälsoproblem.Skador av
omgivningens rökning, alkohol- och drogmissbruk.
Barnolycksfall.Kostrelaterade sjukdomar.

Gemensamt för alla dessa problem är att orsaken inte
står att finna i barnet självt utan i barnets uppväxtmiljö. För
denna uppväxtmiljö har primärkommunerna enligt §

12 socialtjänstlagen det övergripande ansvaret:
''Socialnämnden skall verka för att barn och ungdom växer
upp under trygga och goda förhållanden, i nära samarbete
med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och
en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och
ungdom...''

När barnhälsovården i Sverige organiserades efter
riksdagsbeslut 1937 var hälsovårdsarbetet en naturlig
uppgift för sjukvårdsorganisationen. Dagens hälsoproblem
är av den arten att primärkommunerna bör ges möjlighet
att överta ansvaret för den förebyggande barnhälsovården.
Idag är ansvaret för det förebyggande arbetet delat mellan
landsting och kommun med oklarheter i ansvarsfördelning
och dålig integrering till följd. En omorganisation av
barnhälsovården i primärkommunal regi bör därför
övervägas.

Bristerna i nuvarande organisation framstår särskilt
tydligt när det gäller psykosociala problem inklusive skador
av rökning, alkohol- och drogmissbruk. Förskoleåren,
särskilt det första levnadsåret, är oändligt mycket mera
betydelsefulla för den vuxnes psykosociala hälsa än någon
annan period i livet. Kunskaperna om hur man kan stödja
resurssvaga föräldrar, så att deras nyfödda barn får en bättre
chans att klara sig här i livet, har ökat väsentligt under sista
decenniet. För att barnhälsovårdens personal skall kunna
ge detta stöd krävs omfattande kunskaper och erfarenhet
om spädbarnsvård och föräldrar--barn-interaktion. Det
krävs också en intim samverkan med socialtjänsten.

Primärkommunen får ta ekonomiskt ansvar för
psykosociala problem hos ungdomar och vuxna. Motivation
borde därför finnas att satsa på förebyggande arbete redan
under spädbarnstiden, när detta har bästa förutsättningarna
att lyckas. Idag har landstingen ansvar för det mycket tidiga
förebyggande arbetet. Primärkommunerna tar gradvis över
ansvaret ju äldre barnen blir, dock utan att
ansvarsgränserna har definierats. Situationen kan leda till
att angelägna förebyggande åtgärder uteblir under barnens
viktigaste första levnadsmånader.

Förskolan är en viktig stödinsats till barn med brister i
hemmiljön. Även här är ansvaret för barnens hälsa oklart.
Enligt gällande föreskrifter är det landstingets
barnhälsovård, som har ansvar för barnens hälsa. Men hur
barnen mår är till stor del beroende av barnomsorgens
kvalitet och den har primärkommunen ansvar för.

Även förebyggande av olycksfall är enligt
socialtjänstlagen en primärkommunal angelägenhet.
Barnhälsovården har sedan länge tagit på sig ansvaret att
informera föräldrar om barnskydd i hemmet och i viss mån
trafiken. De allvarligaste olycksfallen sker emellertid
utomhus, särskilt i trafikmiljön, som varken föräldrar eller
barnhälsovårdspersonal kan påverka. Kommunala tjänster
för barnskyddsombud eller barnmiljöombud har, där de
inrättats, visat sig sänka antalet barnolycksfall med 20-30%.

Ett samlat primärkommunalt ansvar för all
förebyggande barnhälsovård och skolhälsovård får
sannolikt en gynnsam effekt på uppbyggandet av en effektiv
skyddsorganisation för att eliminera skadliga miljöfaktorer
i hemmet, under fritiden och i skolan.

Även arbetet med att förebygga kostrelaterade
sjukdomar skulle kunna effektiviseras under
primärkommunalt huvudmannaskap. Felaktig kost, som är
av stor betydelse för en rad vanliga folksjukdomar i vuxen
ålder, är betydligt vanligare bland barn i socialt utsatta
familjer. För att påverka kostvanorna i de socialt svagaste
familjerna krävs samma typ av gruppverksamhet, som kan
förebygga psykosocial ohälsa bland barnen. Det har visat
sig att föräldrarna behöver stöd i hela sin föräldraroll.

Om barnhälsovården får samma huvudman som
skolhälsovården skulle samarbetet i samband med
skolstarten förbättras. Smärre kommuner skulle få större
möjlighet att ordna kombinerade tjänster till läkare och
sjuksköterskor med särskild barnkompetens och till
barnpsykologer.

En tänkbar modell vore att också mödrahälsovården
integreras med barnhälsovården och socialtjänsten. Även
barnmorskorna borde kunna anställas av kommunen,
eftersom det förebyggande arbetet börjar redan före
barnets födelse.

Möjlighet att genomföra denna integrering öppnas på de
orter där kommunen i framtiden tar över ansvaret för
primärvården.

Kommunerna ges då möjlighet att föra samman vissa
verksamheter under en och samma ledning. Där skulle t.ex.
flera områden av primärvården och socialtjänsten kunna
ingå som berör barn. De områden som skulle beröras i
första hand är barnomsorgen, barnavårdscentralerna,
mödravården, skolhälsovården och barnavårdsärenden
enligt socialtjänstlagen och lagen med särskilda
bestämmelser om vård av unga.

Inrätta en barnombudsman

En förstärkning för barnen är den barnombudsman som
nu förhoppningsvis tillkommer på initiativ av folkpartiet
liberalerna.

Vi har i riksdagen fört fram kravet om en
barnombudsman vid flera tillfällen. Under riksmötet
1989/90 beslöt riksdagen att regeringen bör utreda
förutsättningarna för detta. Regeringen har nyligen tillsatt
en utredning om en framtida barnombudsman som skall
vara klar till den 1 oktober 1991.

Den norska modellen bör kunna tjäna som förebild för
verksamheten också i vårt land. Barnombudsmannen bör
kontinuerligt följa och utreda barns och barnfamiljers
villkor i samhället och bl.a. fylla följande funktioner:
remissinstansse till att lagar, som berör barns villkor
efterföljsföreslå åtgärder för att stärka barns
rättssäkerhetgranska befintlig och planerad lagstiftnings
effekt på barns situation i samhället och föreslå erforderliga
kompletteringar. Det kan gälla plan- och bygglagen,
arbetsmiljölagen i skolan, marknadsföringslagen,
ordningsstadgan, lagar som berör våld i samhället, drog-
och alkoholmissbruk, familjerätt osv.kartlägga barns
livsvillkor i kommuner och stimulera till för barn positiva
åtgärderinformera om barn och deras livsvillkor.

Utveckla barnperspektivet inom det sociala arbetet

Den senaste tidens uppmärksammade fall av misshandel
och vanvård av barn har lett till en berättigad debatt om
socialtjänstens förmåga att skydda barn i utsatta situationer.

En rad åtgärder inom individ- och familjeomsorgen
måste till för att utveckla barnkompetensen. Detta har vi
framfört vid ett flertal tillfällen.

Av årets budgetproposition framgår att regeringen nu
uppmärksammat våra krav om förbättringar för de utsatta
barnen. Det föreslås att 8 milj.kr. skall ställas till
socialstyrelsens förfogande för att öka kompetensen inom
socialtjänsten när det gäller utsatta barn. Medlen föreslås
användas till att utveckla arbetsformer och metoder.

Vi vill understryka vikten av att de ideella
organisationernas erfarenheter och kunskaper inom
området bör tillvaratas i detta arbete.

Barn i världen

Det har av tradition ansetts att barn har skydd genom sin
familjetillhörighet. Det är först under vårt århundrade som
skydd av barn har blivit reglerat genom lagstiftning. Både i
Nationernas Förbund och i Förenta Nationerna har
deklarationer som haft till syfte att tillvarata barnens rätt
utarbetats och antagits. För svenskt vidkommande trädde
FN-konventionen om barnets rättigheter i kraft den 2
september 1990.

Detta måste givetvis hälsas med tillfredsställelse.
Barnkonventionen innebär i flera avseenden betydande
framsteg beträffande barns rättigheter. Man tar t.ex. upp
problem med barn i fängelse. Särskilt viktiga är också
bestämmelserna om åtgärder för att förhindra ekonomiskt
och sexuellt utnyttjande av barn.

Konventionen är dock inte heltäckande. Det
internationella samfundet måste t.ex. skapa ett bättre skydd
för barn i väpnade konflikter.

Krig drabbar civila. Många av offren är barn. Att det i
så stor utsträckning är civila som drabbas beror inte bara på
att det moderna kriget förs utan klara frontlinjer; man
använder också i vissa fall metoder som syftar till att
förstöra infrastrukturen i landet. Minderåriga inkallas ofta
till de väpnade styrkorna.

Sverige måste fortsätta att kraftfullt driva kravet att
åldersgränsen för barns rekrytering till väpnade styrkor
skall läggas fast till 18 år.

I många länder har inställningen till familjen, äktenskap,
föräldrar--barn-relationer snabbt förändrats under senare
år. Även insikten att barn är självständiga individer med
egna rättigheter har fått vid spridning. Samtidigt lider
många barn såväl fysisk som psykisk skada; de tvingas till
prostitution, de tvingas utföra hårt arbete och utsätts för
diskriminerande behandling.

FN-konventionen om barnets rätt har ratificerats av 63
stater. Det är viktigt att konventionen efterlevs av de stater
som ratificerat denna. Sverige bör medverka till att alla
stater ratificerar konventionen.

Flyktingbarn och asylsökande barn

Många flyktingbarn bär på svåra upplevelser, från krig
och förtryck. De kan ha svåra separationer bakom sig, de
kan ha upplevt våld, många har bevittnat övergrepp mot
föräldrar eller andra närstående. De utsätts för ytterligare
påfrestningar i och med själva flykten och det nya livet i
Sverige. De ensamma flyktingbarnen är mycket sårbara.

I folkpartiet liberalernas motion om flykting- och
invandrarpolitiken läggs en rad förslag fram i syfte att
förbättra situationen för flyktingbarnen. Som exempel kan
följande nämnas:Asylutredningen måste göras av
utbildad personal från invandrarverket istället för av
polisen. Dessutom bör utredarna i samtliga fall fråga om
barnens situation, och om möjligt ställa frågor direkt till
barnet. Särskilt när det gäller ensamma flyktingbarn är det
viktigt att utredningen görs av personal med
barnpsykologisk kompetens.Vissa förläggningar bör få
specialisera sig på att ta emot barnfamiljer. Så undviks de
idag täta uppbrotten och flyttningarna för barnfamiljer, och
så kan också verksamheten på de olika förläggningarna
anpassas till barnens behov.Flyktingförläggningen bör ha
tillgång till ett barnpsykiatriskt team. Vidare bör varje
sjukvårdsregion organisera ett barnpsykiatriskt team som
skall bistå både flyktingbarn med tillstånd och asylsökande
familjers barn på förläggningar inom sjukvårdsregionen.
Personalen på hemmen för ensamma flyktingbarn måste få
möjlighet till en bra grundutbildning, och till
återkommande handledning och stöd.Ett förbud mot att
ta barn i förvar måste införas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om registrering av olycksfall till
socialstyrelsen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skyddsombud för bekämpande
av barnolycksfall,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning och fortbildning inom
socialtjänsten och familjehemmen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att socialtjänsten skall omfattas
av liknande krav på dokumentation som LVU,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vårdnadsöverflyttningar vid
långvariga familjehemsplaceringar,

6. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om de
ekonomiska villkoren vid vårdnadsöverflyttningar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om barn- och ungdomspsykiatrin när
det gäller ansvar och samarbetsrutiner,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett
samlat åtgärdsprogram för att stärka barnkompetensen och
vidga barnperspektivet inom socialtjänstens och den
förebyggande barnhälsovårdens ansvarsområde,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten att samla flera
barnfrågor under en ledning,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om institutionsvård av ungdomar,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjer för handläggning när
barn blivit misshandlade,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att sekretessreglerna måste ses
över för att underlätta arbetet med att hjälpa utsatta
barn,1]

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den aviserade översynen av
socialtjänstlagen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om socialnämndernas
informationsskyldighet om familjer med barn som far illa
flyttar mellan kommuner,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utbildningsplan för att stärka
barnkompetensen inom rättsväsendet.2]

Stockholm den 18 januari 1991

Bengt Westerberg (fp)

Birgit Friggebo (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)

Charlotte Branting (fp)

Christer Eirefelt (fp)

Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Anne Wibble (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

1 1990/91:K405

2 1990/91:Ju807