Alla behövs – nollvision för utanförskap

Motion 2008/09:A281 av Lennart Levi (c)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om samordnade åtgärder mot utanförskap.

Motivering

Arbete är centralt i våra liv. Att vi över huvud taget har ett arbete. Att det inte plågar oss eller gör oss sjuka. Att det utvecklar oss och främjar vår hälsa. Det bidrar till att ge våra liv mål och mening. Det ger våra dagar och levnadsår struktur och innehåll. Det bidrar till att ge oss kamrater och vänner. Och det ger oss materiella förmåner.

I sitt traditionella Vaxholmstal i augusti 2008 betonade statsminister Fredrik Reinfeldt att alla som kunde och ville arbeta också skulle få göra det. Och uttrycket alla brukar betyda hela mängden av något – i detta fall av dem i arbetsför ålder.

Det är intressant att statsministern därmed uttrycker vad som även står i vår kanske tusenåriga Havamal:

Enbent man rider.

Döv man går vall.

Enögd man duger till drabbning.

Blott lik gagnar föga till.

Samma ställningstagande återfinns också i vår grundlag, nämligen i formuleringen att det särskilt skall åligga det allmänna att trygga rätten till arbete. Den rätten gäller utan begränsningar och innefattar därmed också dem som idag av olika skäl står långt från arbetsmarknaden.

I vilken utsträckning är då den rätten tryggad? I sin rapportering av bidragsförsörjda i arbetsför ålder meddelade Statistiska centralbyrån nyligen att 801 000 helårsekvivalenter befann sig i ett sådant utanförskap från arbetslivet.

I samma rapport anges visserligen att 193 000 personer i arbetsför ålder som var bidragsförsörjda för två år sedan nu försörjer sig genom eget arbete. Men över 800 000 gör det alltså inte. Somliga av dessa är för sjuka, har för stor funktionsnedsättning för att kunna arbeta ens i någon omfattning. Somliga andra skulle vilja arbeta men kan i dagsläget inte erbjudas någon meningsfull sysselsättning. Arbetsmarknaden har helt enkelt inte tillräckligt många och för dessa personer anpassade jobb. Och somliga vill faktiskt inte arbeta – de känner sig trötta, för utslitna, utan att i egentlig mening vara funktionshindrade.

Men säg att hälften av de 800 000 – alltså 400 000 – både kan och vill arbeta åtminstone i någon uppgift, i någon omfattning och i något sammanhang. Var får vi dessa nya jobb ifrån? Speciellt i ett läge med vikande konjunkturer, ökande varsel och färre lediga jobb. Ett läge i vilket den nyligen framlagda budgetpropositionen för år 2009 formulerar en oro för en stigande öppen arbetslöshet under åren 2009 och 2010.

Under Almedalsveckan arrangerade Centerpartiet ett seminarium om denna problematik, under rubriken Alla behövs – nollvision för utanförskap?

Jan Edling, analytiker på Vinnova menade att vår inhemska efterfrågan inte utgör tillräckligt underlag för många nya jobb. Han efterlyste en större satsning på exportindustrin, speciellt den som har inriktning på de väldiga marknaderna i Kina och Indien. Och han argumenterade också för en livslång anställbarhet, som i sin tur förutsätter en större satsning på ett livslångt lärande.

Marie Åsberg, professor emerita i psykiatri vid Karolinska Institutet, menade att många av de hundratusentals i utanförskap sjukskrivits och förtidspensionerats utan att först få tillgång till en rehabiliteringsinsats värd namnet. Och att mycket av den ohälsa som medfört detta utanförskap hade kunnat förebyggas med enkla medel.

Karin Lindell, riksrevisor, redovisade Riksrevisionens aktuella studier som illustrerar att många arbetsgivare och arbetstagare inte känner till och sålunda inte utnyttjar den rehabilitering som ändå står att få i dagsläget. En större kunskap och medvetenhet på alla nivåer skulle medföra att fler var i arbete redan med dagens resurser och trygghetssystem.

Anita Fink Knudsen, förhandlingsansvarig på Kooperativa förhandlingsorganisationen (KFO) menade att problemet inte var brist på arbetsuppgifter. Det finns massor av ogjort jobb som behöver utföras. Problemet är att arbetsuppgifterna inte föreligger som arbetstillfällen. Den offentliga sektorn anser sig inte ha råd att erbjuda sådana tjänster. Och det privata näringslivet anser inte arbetstillfällena vara tillräckligt vinstgenererande för att en satsning på dem skulle löna sig. Återstår den tredje sektorn, de sociala företagen, ofta i kooperativ form. Idag har de dock en liten volym – ca 150 företag med ca 5 000 sysselsatts. Den volymen borde kunna mångfaldigas.

Angeles Bermudez Svankvist, nyutnämnd generaldirektör för Arbetsförmedlingen, såg stora möjligheter för ett bättre och mer proaktivt matchningsförfarande och mer uppsökande verksamhet.

Lennart Levi, professor emeritus i psykosocial arbetsmedicin vid Karolinska Institutet och riksdagsledamot (c), ville ha en bredare definition av arbets- och sysselsättningsbegreppen. En person med funktionsnedsättning som klarar sina dagligt-liv-aktiviteter – att sköta sin hygien, att klä sig och laga sin mat, att klara ett självständigt boende – gör också en arbetsinsats som annars skulle falla på någon annan. Till detta kommer ett behov att utveckla människors egen problemlösningsförmåga genom att föra in livskunskap i grundskolans läroplan.

Betydande samstämmighet rådde om att dessa och andra åtgärder behövde samordnas och sjösättas som ett sammanhållet paket. Ett sådant är inte utan kostnader, men dessa är med stor sannolikhet mycket läge än de som uppkommer när hundratusentals människor behöver försörjas genom bidrag och successivt marginaliseras.

Allt sammantaget betyder detta att starka motiv torde föreligga för en ytterligare utveckling av regeringens arbetslinje med delvis nytillkomna och/eller förstärkta komponenter.

Stockholm den 30 september 2008

Lennart Levi (c)