Allemansrätten

Motion 1992/93:Jo684 av Carl G Nilsson och Ingvar Eriksson (m)

I en av de många böcker som skrivits om allemansrätten
ger man följande tolkning (1984):

Allemansrätten innebär att var och en har rätt att till fots
färdas över annans mark och att vistas där en kortare tid.
Det saknar betydelse om markägaren eller den som förfogar
över marken har gett sitt tillstånd till detta. Men man får
inte bära sig åt så att markägaren och andra som bor på
fastigheten får sin hemfrid störd, eller sina ekonomiska
intressen skadade.

Allemansrätten har vuxit fram ur en sedvänja. Dess
gradvisa utformning utan detaljerade lagtexter är en följd
av landets struktur i vidaste bemärkelse. Landet har varit
glest befolkat i förhållande till sin yta. De vidsträckta
skogsområdena hade under lång tid inget egentligt värde
utom för familjens vedbehov och husbehovsvirke.
Möjligheten att förse sig med ett vinterförråd av bär, svamp
m.m. utan kostnad var ofta en förutsättning för att
överleva. Det gav även möjligheter till sidoinkomster, vilket
gäller även i dag.

Men förhållandena är annorlunda nu. Befolkningen har
ökat och dessutom koncentrerats till tätortsregionerna. Nya
generationer växer upp fjärran från den jordnära kontakt
med naturen som landsbygdsmänniskan är förunnad.
Denna närkontakt ger kunskap och insikt, av vilken följer
respekt för naturen och dess omistliga värden.

En ny dimension utgör den kommande EG-anslutningen
med bron över Öresund. Man kan förvänta sig en ström av
tätortseuropéer, som söker sig norrut för att finna rekreation
och naturupplevelser i ''Europas sista orörda vildmark''.

Trycket på naturen, även skogs- och jordbruket, är
redan mycket starkt inom tätortsregionerna. Man kan som
exempel ta de skånska åsarna och Stockholms och
Göteborgs närområden. Man kan ställa sig frågan om
allemansfrågan är den enskildes rätt (''Var och en har rätt
...'' se inledningen) eller om organiserade fritidsaktiviteter,
såsom läger, militärövning, ridning, skolutfärder,
orientering, windsurfing, dykaraktiviteter, hundprov etc,
först måste regleras med markägaren, annars är det att
betrakta som intrång? -- Detta synes behöva tydliggöras.

Det är olyckligt att allemansrätt är värdeladdat i så
måtto att det kan tolkas som något, som endast ger
rättigheter (jfr den norska Friluftslagen). I själva verket
rymmer vår allemansrätt en mängd skyldigheter och
begränsningar.

Hos människor med kunskap och insikt om natur, jord-
och skogsbruk finns som regel en inbyggd respekt för alla
de värden, som vi vill bevara i det unika svenska landskapet.
De vet vad man kan göra och vad som är olämpligt att göra.

Men hos alla dem, som nu som européer i en större
gemenskap kommer att gästa vårt land, finns inte den
sedvänja och inbyggda respekt som fött vår allemansrätt
och gett den möjlighet att bestå även i modern tid. Även hos
nya generationer svenskar är denna respekt många gånger
mer än diffus. Här råder ibland den maximen att det som
inte är förbjudet är tillåtet.

Oavsett den tämligen rikhaltiga litteraturen i ämnet (Nu
senast ''Europa och allemansrätten'' -- Solna, Naturia 1992)
måste ansvariga myndigheter, som EG-förhandlare,
beskickningar, turistväsen, naturvårdsverk, skolväsen,
polismyndigheter, gränskontroll, statens jordbruksverk,
skogsvårdsstyrelse, domänverk, LRF, skogsbolag, lokala
naturvårdsföreningar, markägare m.fl. öka det pedagogiska
informationstrycket om allemansrättens skyldigheter och
rättigheter inför den ökade belastning på vår natur och
landsbygd som är att vänta.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av information om
skyldigheter och rättigheter förbundna med allemansrätten.

Stockholm den 26 januari 1993

Carl G Nilsson (m)

Ingvar Eriksson (m)