Allmän sysselsättningsgaranti

Motion 1990/91:A221 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

Syftet med en allmän sysselsättningsförsäkring eller
garanti är dels att motverka negativa följder för den
enskilde och samhället av arbetslöshet samtidigt som den
medverkar till en ökad balans mellan utbud och efterfrågan
på de olika delarbetsmarknaderna. En försäkring av detta
slag tar dock i första hand sikte på de enskilda individernas
rätt till arbete.

En allmän sysselsättningsförsäkring får naturligtvis även
betydelse för samhällsekonomin och välfärden i landet.

Utformning och innehåll

En allmän sysselsättningsförsäkring innebär i
arbetsmarknadspolitiska termer att den relativa
arbetslösheten skall hållas på en nivå som inte riskerar
överhettning, dvs. brist på arbetskraft, men som ger
utrymme för rörlighet men inte för långtidsarbetslöshet.

Försäkringen bör således för den enskilde alltid falla ut
efter viss tids arbetssökande antingen i form av utbildning,
sysselsättningsskapande åtgärd -- beredskapsarbete eller
anställning med rekryteringsstöd -- inkrivning vid AMI eller
anställning vid Samhall.

Den arbetsmarknadspolitiska insatsen som faller ut bör
lämpligen inte vara alltför kort men får inte heller invagga
den sökande i sådan trygghet att inlåsningseffekter uppstår,
förslagsvis sex månader med möjlighet till förlängning
(jämför beredskapsarbete). Utbildningsinsatser bör kunna
överstiga sex månader.

Förutsättningar för en allmän sysselsättningsförsäkring
är således en väl fungerande platsförmedling med ett
platsinriktat arbetssätt inklusive utvecklade kontakter med
arbetsgivarna och kontinuerliga jobbsökaraktiviteter.
Därutöver krävs en åtgärdsarsenal, vars syften och mål styrs
av behoven på arbetsmarknaden men som ändå är anpassad
till de arbetslösas förutsättningar och behov.

Ett förslag om åtgärd inom sysselsättningsgarantin måste
jämställas med ''lämpligt arbete'' -- vilket redan i dag sker
vid erbjudande om arbetsmarknadsutbildning eller
beredskapsarbete -- och blir då för a-kassemedlemmar i
princip ett obligatorium. Avböjande kan således komma att
innebära avstängning från kassan under viss tid. Skillnaden
ligger mer i omfattning än i regler.

Statsbidrag för beredskapsarbete respektive
rekryteringsstöd måste utformas så att det är intressant för
arbetsgivarna även i en lågkonjunktur.

Jämförelse med ungdomsgarantin

Den s k Ungdomsgarantin omfattar bl.a.
ungdomsplatser avsedda för arbetslösa 16--17-åringar.
Samtidigt avskaffades de tidigare ungdomslagen, som
funnits sedan 1984.

Systemet med ungdomsplatser bygger på avtal mellan
arbetsmarknadens parter och kan anordnas över hela
arbetsmarknaden. Skolan anvisar den arbetslöse
ungdomen inom ramen för skolans uppföljningsansvar (upp
till 18 år).

Genom lagen om ungdomslag utsträcktes
ungdomsgarantin till 18--19-åringar som därigenom fick rätt
till minst fyra timmars arbete per dag inom den offentliga
sektorn eller motsvarande upp till 20 års ålder. Samtidigt
slopades möjligheten för ungdomar att erhålla KAS.

År 1989 ersattes ungdomslagen (övergångstid under
hösten) av avtalade inskolningsplatser inom såväl den
privata som den offentliga sektorn och särskilda
inskolningsplatser enbart inom den offentliga sektorn. För
de avtalade inskolningsplatserna krävs lokala avtal.
Statsbidrag utgår med 50 % av totala lönekostnader under
högst 6 månader (kan förlängas till 12 månader).

I systemet med inskolningsplatser har
arbetsförmedlingens sökandetid förlängts jämfört med
ungdomslagen. Arbetsförmedlingens åligganden har
skärpts och ställer stora krav på aktiv platsförmedling med
jobbsökaraktiviteter.

Omfattningen av ungdomsgarantin har under 1989 och
1990 varit mycket låg till följd av den höga efterfrågan på
arbetskraft. Ungdomarna har fått arbete på den öppna
arbetsmarknaden. En svag uppgång har märkts under
hösten 1990, men då har intresset från arbetsgivarna varit
svalt på grund av minskad efterfrågan på arbetskraft, vilket
försvårat arbetsförmedlingens möjligheter att anvisa till
inskolningsplats.

Skäl för allmän sysselsättningsförsäkring

Tillväxt- och stabiliseringspolitiska skäl

Allmän sysselsättningsförsäkring motverkar
långtidsarbetslöshet. Ökad arbetslöshet leder enligt
statistiken till ökad långtidsarbetslöshet. Utländska
erfarenheter visar att långtidsarbetslöshet inte automatiskt
försvinner då efterfrågan på arbetskraft stiger utan hänger
kvar på hög nivå. Ekonomer och forskare har också visat att
långtidsarbetslösheten inte har några dämpande effekter på
inflationen. Skälet är att de långtidsarbetslösa står utanför
konkurrensen om de lediga platserna.

Genom att aktivera och förbereda arbetskraften inför
stigande efterfrågan på arbetskraft hålls den öppna
arbetslösheten nere samtidigt som det ökar tillväxten i
ekonomin när konjunkturen vänder.

Fördelningspolitiska skäl

Pågående strukturomvandling ökar kraven på
arbetskraftens kompetens och förmåga till omställning. De
traditionellt svaga grupperna -- nytillträdande ungdomar,
invandrare, lågutbildade kvinnor samt
arbetshandikappade -- är ofta minst förberedda för
strukturella förändringar och skulle genom en allmän
sysselsättningsförsäkring vara garanterade mot förtida
utslagning. Under de närmaste åren kan bl.a. en
effektivisering av den offentliga sektorn och då främst dess
administration väntas slå hårt mot lägre, till stor del
kvinnliga, tjänstemän.

Omfattning

Utvecklingen av arbetslösheten diskuteras i
budgetpropositionen 1990. I skrivelse till regeringen (Dnr
VL 57/90) har AMS utvecklat behovet av och kostnaderna
för arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att under nästa
budgetår kunna hålla arbetslösheten under 2 %. Jämfört
med läget vid årsskiftet då ca 90 000 var registrerade som
direkt arbetslösa vid arbetsförmedlingarna beräknade AMS
ett behov av ytterligare 70 000 platser i olika åtgärdsformer
utöver de 70 000 personer som redan nu omfattas av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Samhällsekonomiska synpunkter

Kostnaden för den öppna registrerade arbetslösheten
föreslås i budgetpropositionen fr.o.m. den 1 juli 1991 i sin
helhet finansieras genom inflytande abetsgivaravgifter.

För budgetåret 1991/92 beräknas kostnaderna för
arbetslöshetskasseförsäkring och KAS sammanlagt uppgå
till ca 11,5 miljarder kronor. Detta belopp motsvarar ca 36
% av hela den föreslagna budgeten för AMS.

En mer flexibel användning av arbetsmarknadsavgiften
för såväl finansiering av arbetslöshetsförsäkring som
sysslsättningsförsäkring skulle innebära att kommunernas
kostnader för socialbidrag av arbetslöshetsskäl skulle
minska samtidigt som kommunernas skatteintäkter från
inkomster faktiskt skulle kunna öka -- om än marginellt. En
utökad arbetslinje i form av allmän
sysselsättningsförsäkring skulle således till stor del kunna
ske genom omfördelning och ett mer effektivt utnyttjande
av redan befintliga offentliga medel.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om allmän sysselsättningsgaranti.

Stockholm den 24 januari 1991

Kurt Ove Johansson (s)

Lars-Erik Lövdén (s)