Allmänna bidrag till kommuner

Motion 1999/2000:Fi611 av Per Landgren m.fl. (kd)

Kommunsektorn inför 2000-talet

Principiella utgångspunkter

Ett samhälle byggs underifrån och uppåt i olika nivåer av
gemenskaper. Det börjar med familjer och det civila
samhällets övriga gemenskaper och fortsätter med lokala och
regionala politiska gemenskaper till den statliga nivån.
Därefter kommer internationella politiska organisationer och
sammanhang mellan länder, t ex EU och FN. Varje nivå är
ägnad att lösa uppgifter som inte på ett tillfredsställande sätt
kan lösas på en lägre nivå. Varje gemenskapsnivå är således
i första hand kompletterande till de lägre och inte avsedd att
ersätta eller beröva dem vare sig deras uppgifter eller frihet.
Det ingår även i den subsidiära (stödjande) rollen att vid
behov värna medborgares rättigheter gentemot
mellanliggande nivåer.

De naturliga gemenskaperna motiverar en maktfördelning sinsemellan. En
familj har sina uppgifter och mål, som inte kommunen ska ta över. Familjen
har också rättigheter, som kommunen ska respektera. På samma sätt har
kommunsektorn uppgifter och mål, som staten inte ska ta över. Kommunala
rättigheter ska respekteras av staten, såsom de har erkänts av staten genom
den kommunala självstyrelsen. I en kristdemokratisk vision av Sverige följer
samhällets olika delar ett subsidiärt mönster. Kommunernas roll är att vara
subsidiär i förhållande till gemenskaperna som bygger upp kommunen;
landstingen/regioner i förhållande till gemenskaperna som bygger upp dem.
Staten skall i sin tur vara subsidiär i sin relation till kommunerna och
landstingen/regionerna. Bestämmanderätten över sådant de såväl naturligt
som effektivast kan sköta själva ska respekteras. Den logiska konsekvensen
av detta resonemang är en maktfördelning och uppgiftsfördelning enligt
subsidiaritetsprincipen. Bevisbördan ligger på t ex staten i förhållande till
kommunerna att motivera, varför staten skall bestämma i uppgifter som
ligger eller borde ligga på kommunerna. Ytterligare en logisk konsekvens är
att regering och riksdag skapar en ekonomiskt stabil grund för den kommu-
nala respektive regionala självstyrelsen med legitima och stabila skattebaser,
så att den kommunala sektorn med viktiga uppgifter som undervisning,
äldreomsorg, sjukvård etc. blir mindre sårbar för konjunktursvängningar. Ett
sätt att öka kommunernas skattebas är att avveckla den statliga fastighets-
skatten och införa en kommunal fastighetsavgift, som ger kommunerna en
stabil avgiftsbas och som garanterar fastighetsägarna samhällstjänster i form
av gatuunderhåll, brandförsvar och annan service.

Saneringspolitiken och
kommunsektorn

Vi konstaterar att kommunsektorn under de senaste
mandatperioderna använts som ett instrument i den
socialdemokratiska regeringens saneringspolitik. Till följd av
successivt ökade allmänna egenavgifter sedan 1995 har
kommunsektorns skatteintäkter minskat med drygt 18
miljarder kronor, eftersom egenavgifterna är avdragsgilla.
Till detta kommer statliga reformer om ett ökat kommunalt
ansvarstagande, som inte finansierats av staten enligt den
tidigare knäsatta finansieringsprincipen.

Kommunsektorns skatteintäkter påverkas i hög grad av sysselsättningsut-
vecklingen i den privata sektorn. Sveriges långsiktiga tillväxtförutsättningar
hade med all säkerhet varit mycket bättre, om inte regeringens politik en-
sidigt inriktats på budgetsanering och alltför lite på att förbättra företaga-
klimatet. Den kraftiga tillväxten som råder för närvarande riskerar att bli
kortvarig, om inte strukturella åtgärder också vidtas. Den fortfarande höga
arbetslösheten avspeglar sig naturligtvis i sämre utvecklingsmöjligheter och
höga kostnader för kommunsektorn och därmed för många enskilda män-
niskor.

Den ekonomiska saneringspolitiken har under 90-talet varit särskilt tung
för kommunsektorn. Det kraftigt ökande antalet äldre medborgare och de
höga födelsetalen i början av decenniet har dessutom krävt en kraftig
utbyggnad av skola, vård och omsorg samt annan kommunal service. Det
kraftiga skattebortfallet på grund av egenavgifterna och endast etappvisa
återföringar i form av ökade statliga bidrag har krävt ett stort förändrings-
och omstruktureringsarbete inom kommunsektorn för att uppnå ekonomisk
balans. Förändringskravet har medfört både negativa och positiva kon-
sekvenser. Verksamheterna har ofta en hög effektivitet och god kvalitet, men
samtidigt utnyttjas personal ofta alltför hårt. Arbetsmotivation och arbets-
glädje måste återställas.

Budgetpropositionen för år
2000

I budgetpropositionen för år 2000 föreslås inga nya
resurstillskott till kommunsektorn. De extra statsbidrag som
tillförs presenterades redan under våren och är en återföring
av det minskade skatteunderlaget till följd av de avdragsgilla
egenavgifterna som infördes 1995. Då har ännu ingen
kompensation getts för de ökade åtaganden som skett
exempelvis för assistansersättningen inom LSS.

De enligt budgetpropositionen kraftigt ökade skatteinkomsterna för kom-
munsektorn år 2000 (+25 miljarder kronor) visade sig vid en närmare gransk-
ning inte vara riktigt så stora. Effekten av regeringens skattesänkningsförslag
(de minskade avdragen mot kommunalskatten för den allmänna pensions-
avgiften) på 4,8 miljarder kronor ingår i de av regeringen redovisade ökade
skatteinkomsterna. Men denna del av skatteinkomstökningen regleras enligt
finansieringsprincipen genom en sänkning av det generella statsbidraget med
motsvarande belopp. Ytterligare ca 5 miljarder kronor av de ökade skatte-
inkomsterna förklaras av att slutavräkningen av skattemedel från år 1998
betalas ut år 2000. Den underliggande utvecklingen av skatteinkomsterna för
kommunsektorn mellan 1999 och 2000, ca 15 miljarder kronor, är alltså inte
mycket större än normalt vid en hyfsad konjunktur. I reala termer är den till
och med lägre än den skatteinkomstökning som skedde mellan 1994 och
1995 som en följd av den kraftiga konjunkturuppgång som fyrpartiregeringen
lämnade efter sig.

Underfinansierat maxtaxeförslag

Den underfinansierade maxtaxan inom förskolan är inte bara
ytterligare ett sätt att med ekonomiska medel söka styra
barnfamiljerna val av barnomsorg. Den tvingar också
kommunerna att prioritera bort annan angelägen verksamhet
för att finansiera det socialdemokratiska vallöftet.
Regeringen har hittills avsatt 1,7 miljarder år 2001 och 3,4
miljarder kronor år 2002 för allmän förskola, rätt till förskola
för barn till arbetslösa och maxtaxa inom förskola och
skolbarnsomsorg. Förutom att reformen är ett brott mot den
kommunala självstyrelsen och förmodligen mot den av
staten knäsatta finansieringsprincipen kostar den enligt
beräkningar som gjorts av Svenska Kommunförbundet
omkring 8,7 miljarder kronor för kommunerna. Kristdemo-
kraterna avvisar regeringens planer på en statligt bestämd
maxtaxa och föreslår i stället en familjepolitik för ökad
mångfald och valfrihet inom barnomsorgen. Denna politik
utvecklas närmare i en särskild motion med anledning av
utgiftsområde 12.

Äldreberedningen och HSU 2000 är två utredningar som presenterats det
senaste året och gemensamt visar att kommuner och landsting behöver rejält
förstärkta resurser för att minska köerna inom sjukvården, ge en trygg och
värdig äldreomsorg och god vård och omsorg till människor med funktions-
hinder av olika slag och omfattning. Det är främst en fortsatt utbyggnad och
mer personal för att erbjuda god kvalitet som prioriteras. På ett par års sikt
bör även en sänkning av avgifterna inom äldreomsorgs- och handikapp-
området kunna ske. Vi delar Äldreberedningens och HSU 2000:s uppfattning
om det långsiktiga resursbehovet. Regeringen tycks inte ta problemen på
allvar.

Balanskravet

Det kommunala ekonomiska arbetet för de kommande åren
bör inriktas mot mer än att klara balanskravet. För att
långsiktigt trygga en god vård och omsorg måste
kommunernas ekonomi utvecklas från en förvaltande nivå
som med liten marginal klarar balanskravet till en
utvecklande ekonomi som tål tillfälliga påfrestningar. Detta
möjliggör för kommuner och landsting att vara
konkurrenskraftiga arbetsgivare. Förändringsarbetet måste
fortsätta också i syfte att undvika ökade kommunala
utdebiteringar.

Mot bakgrund av det nya pensionssystemet skulle en ökad kommunalskatt
vara ett dråpslag inte minst mot pensionärerna. Regeringen föreslår inga
förstärkningar för pensionärerna i form av bidrag eller minskade skatter.
Därför skulle en höjd kommunal utdebitering slå hårdast mot pensionärerna
men också utgöra en tung börda för låginkomsttagarna i övrigt. Kristdemo-
kraternas politik för pensionärer, och på skatteområdet, redovisas i en
särskild budgetmotion för budgetåret 2000 under avsnitt 5.

Många kommuner och landsting tycks trots hårda besparingar inte kunna
klara balanskravet i ekonomin år 2000. I regeringens förslag till budget för år
2000 och utgiftstak för de närmaste två åren har därför avsatts medel för att
stödja kommuner med avsevärda ekonomiska svårigheter. Beslutet om den
s.k. kommunakuten förstärker intrycket av att tillväxtfrämjande åtgärder ute-
blivit, att utjämningssystemet inte fungerar och att kommunernas skattebas
måste utökas för att klara de kommande årens stora åtaganden, främst inom
äldreomsorgen. Med en konstruktiv näringspolitik för hela landet under de
senaste åren hade behovet av dessa medel varit långt mindre.

Regeringens politik har på olika områden inneburit att minskade statliga
kostnader i transfereringssystemen har vältrats över på kommunerna i form
av ökade socialbidragskostnader. Det är först under andra halvåret 1998 som
en viss minskning av de totala kostnaderna för socialbidrag skett. För 1999
beräknas socialbidraget uppgå till 10,8 miljarder kronor, vilket är en liten
minskning sedan tidigare år.

Kommunalt självbestämmande

Det finns en risk att förslag som t ex maxtaxan på daghem
vid otillräcklig finansiering tvingar kommunerna att minska
resurserna till vården för att klara det lokala genomförandet
av statliga beslut.

Liknande undanträngningseffekter finns redan inom flera av kommunernas
verksamheter. Socialbidraget, som är det yttersta skyddsnätet för människor
som inte klarar sin försörjning, är idag en tung post i den kommunala
budgeten.

Den statliga övervältringen är särskilt tydlig när det gäller lagen om stöd
och service till vissa funktionshindrade, LSS. Reformen har inneburit
väsentligt förbättrade livsvillkor för människor med funktionshinder. Men
sedan reformen beslutades har förändringar skett som inte följt finansierings-
principen. Därmed tvingas kommunerna, för att leva upp till lagen, göra
besparingar på andra områden.

TABELL 4 KOMMUNERNAS SOCIALBIDRAGSKOSTNADER

Miljoner kronor

Tabell 1: (År Socialbidrag, Löpande priser Ökning från föregående år )

Källa: Socialdepartementet

Ett ytterligare område som tenderar att öka inom
kommunerna är insatser inom arbetsmarknadspolitiken. Det
ökade samarbetet mellan kommunerna och
arbetsmarknadsverket genom arbetsförmedlingsnämnderna
har medverkat till bättre träffsäkerhet när det gäller lokala
insatser och samverkansprojekt. Men det något ljusnande
läget när de gäller sysselsättningen måste åtföljas av
minskade kommunala åtaganden för att minimera risken för
statlig övervältring.

Mot denna bakgrund är det enligt Kristdemokraterna bra att regeringen
genom höjda statsbidrag under perioden 1997-1999 återställt en del av den
reala resursindragning som hittills skett.

Det behövs mer än
statsbidrag för att trygga
kommuninvånarnas
framtida behov

Den kommunala sektorns möjligheter att finansiera
angelägen och nödvändig service av god kvalitet är dock
lång ifrån enbart avhängig av statliga bidrag. Statsbidragen
till kommunsektorn motsvarar knappt 20 procent av de totala
inkomsterna. Den viktigaste enskilda faktorn som påverkar
kommunsektorns finanser är sysselsättningsutvecklingen i
övriga sektorer. Fler sysselsatta betyder fler skattebetalare
och därmed ökade skatteinkomster för kommunerna. Men
fler sysselsatta betyder också färre arbetslösa och färre
personer i de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
kommunerna i dag till stor del administrerar och finansierar.
Med ökad sysselsättning följer därför minskade kostnader
för kommunernas arbetsmarknadsåtaganden.

Behoven ökar snabbare än resurserna

Nya befolkningsprognoser och utvärderingar av de
kommande resursbehoven indikerar att behoven av
utbildning, vård och omsorg på den kommunala sidan ökar
med 0,7-0,8 procent årligen till följd av den demografiska
utvecklingen. Detta kan jämföras med att hela befolkningen
växer med 0,1-0,2 procent per år. Enligt Kommunförbundets
bedömning växer behoven snabbare än resurserna de
kommande åren. Skillnaden för hela perioden 1997-2001
uppgår till omkring 2 procent. På landstingssidan finns
områden där kvaliteten behöver förbättras med hjälp av
ökade resurser, bland annat till nya platser på sjukhus.
Nedrustningen av skolan måste avbrytas. Det krävs fler
lärare till grundskolan och gymnasiet för en nödvändig
kvalitetshöjning av undervisningen.

Bättre företagar- och
sysselsättningsklimat säkrar vården

Kristdemokraternas politik tar sikte på att skapa långsiktiga
tillväxtförutsättningar genom ett bättre företagarklimat och
lägre skatter för låg- och medelinkomsttagare. Om
sysselsättningen ska ta fart måste det löna sig att arbeta.
Skattepolitiken inriktas också på att skapa förutsättningar för
att behålla företag och kompetens i landet och på att förbättra
möjligheterna till nya företagsetableringar. Sambandet
mellan Sveriges företagar- och sysselsättningsklimat och
kommunsektorns framtida resursbehov kan inte nog betonas.
Om de nuvarande låga sysselsättningsnivåerna, med alltfler
människor utanför arbetskraften får fortsätta kommer
kommunsektorns resursgap att växa kraftigt de kommande
10-15 åren. Inte minst av detta skäl behövs det en ny politisk
inriktning när det gäller attityden till företagande och synen
på Sveriges långsiktiga tillväxtförutsättningar.

Potential för samordning och
effektivisering

Kommunsektorn är emellertid inte en gång för alla "färdig"
till sina strukturer. På många håll finns det potential att
effektivisera och samordna verksamheter så att resurser
frigörs och kan användas där de bäst behövs. Den offentliga
upphandlingen har i vissa kommuner förbättrats, men kan
utvecklas väsentligt. Genom entreprenadupphandling visar
det sig ofta att det går att få likvärdig kvalitet till ett något
lägre pris. En intressant modell är kommuner som anger ett
pris på en viss tjänst som är lägre än vad den egna
verksamheten kostar och sedan låter olika entreprenörer
konkurrera med kvalitet i stället för med pris. Samtidigt är
det viktigt att privata entreprenörer tillåts utveckla egna,
långsiktiga verksamheter, och inte bara hänvisas till att
tillfälligt överta kommunala verksamheter.

Med hjälp av den nya informationstekniken och elektronisk handel
kommer kommuner och landsting att inom en snar framtid kunna minska på
mycket av den administration som egentligen inte hör till de kommunala
kärnuppgifterna. Med en friare användning och lokal samordning av exem-
pelvis arbetsmarknadsmedel kommer sannolikt också vissa vinster att göras i
resurshänseende. Till detta kommer att det på många håll handlar om att
hushålla bättre med de resurser som redan finns.

Avskaffa utförsäljningsstoppet

Ytterligare en faktor som i stor utsträckning kan påverka de
kommunala finanserna är kommunernas eget bostadsbestånd.
På detta område finns det också anledning att verka för en
strukturförändring som gör att kommunerna påtagligt
minskar sina, och därmed skattebetalarnas, risker som följer
av för stora åtaganden på bostadsområdet. Kommunala
utförsäljningar av bostadsbolag bör inte motverkas från
statligt håll, som med den nuvarande socialdemokratiska
politiken. Det utförsäljningsstopp som regeringen infört bör
snarast avskaffas.

Verksamheten i kommuner och landsting skall vara gemensamt finansie-
rad. Att kommunen ansvarar för och finansierar en verksamhet behöver dock
inte innebära att kommunen står som utförare av den. Entreprenader och
konkurrensutsättning är inte mål i sig men ska ses som medel för en bättre
verksamhet. En ökad konkurrensutsättning med tydliga och mätbara
kvalitetskrav inom det kommunaltekniska området ger minskade kostnader
och därmed frigörs resurser för kärnverksamheten. Med tydliga kvalitetsmål,
uppföljning och utvärdering kan alternativa driftsformer öka valfriheten även
inom skolan och vården och tillföra ekonomisk och/eller ideell nytta.

Kommuner ska inte konkurrera ut
företag

Kommunala bolag bör avvecklas på marknader där privata
företag konkurrerar eller skulle kunna konkurrera. Det är
också viktigt att kommunal näringsverksamhet inte strider
mot lagen. Ett sätt att stödja företagandet är att vid
kommunala upphandlingar dela ordern i flera poster så att
även de mindre företagen kan vara med i budgivningen. Ett
annat sätt att uppmuntra företagande är att minimera
begränsningarna avseende etablering av livsmedelsbutiker.

Sammantaget påverkas alltså förutsättningarna för att förbättra och
bibehålla den offentliga servicen på längre sikt både av en bättre arbetsmark-
nad och av egna strukturförändringar.

Skillnad mellan kort och
lång sikt

På kort sikt är det svårt att hävda att strukturomvandling eller
bättre ledning av verksamheter skulle göra att människor
med vård- och omsorgsbehov i dag får den hjälp de behöver
och har rätt till. Den kris som finns på alltför många håll
inom skolan rättas inte heller till för dem som är elever i dag,
genom en strukturomvandling som kanske tar några år att
genomföra. Därför är det motiverat med ökade resurser från
statligt håll för den närmaste perioden så att dem människor
som nu behöver och har rätt till en fungerande service kan få
det. Inte minst för landstingens del är det angeläget att de
resursbrister som vi redan nu kan se inför år 2000 till en del
täcks av ökade statsbidrag. På längre sikt är det emellertid
endast en stark sysselsättningsutveckling som i kombination
med fortsatta strukturreformer kan trygga verksamheterna
inom kommunsektorn.

Mot ovanstående bakgrund förelår Kristdemokraterna ett tillskott till kom-
munsektorn på 1,1 miljard kronor år 2000 utöver det regeringen föreslagit.
År 2001 föreslås ett tillskott utöver regeringens nivå med 1,1 miljarder
kronor. För år 2002 anser Kristdemokraterna att tillskottet bör vara 1,3
miljarder kronor. Därmed blir det samlade tillskott som Kristdemokraterna
föreslår 3,5 miljarder kronor över den kommande treårsperioden.

Det kommunala
utjämningssystemet

Förena utjämning med incitament för
tillväxt

Det goda målet bakom det kommunala utjämningssystemet
är att alla kommuner och landsting/regioner skall ha
likvärdiga förutsättningar för sin verksamhet och service
oberoende av skattekraft och opåverkbara strukturella
kostnader. En invånare i Sverige skall kunna få lika god
sjukvård och kommunal service oavsett var hon eller han
bor. Detta mål ställer vi kristdemokrater oss bakom. Däremot
hör rimliga skillnader i servicenivå, servicestandard,
effektivitet och skattesats till den kommunala självstyrelsen
och skall således inte kompenseras. Medborgarna skall själva
avgöra detta genom demokratiska val av partier som förordar
olika lösningar eller genom val av boende i kommun och
landsting. Systemet skall förena en långtgående utjämning
med starka incitament för tillväxt och förnyelse. Det skall
stödja och driva på en stark och solidarisk ekonomisk
utveckling i hela landet. Utjämningssystemet måste
dessutom vara tillgängligt, begripligt och demokratiskt
förankrat hos alla kommuner och landsting. Det skall vara
möjligt för kommuner och landsting att kunna parera t ex
befolkningsförändringar genom att styra och förändra
verksamhet och ekonomi utan att behöva överraskas av det
ekonomiska utfallet i utjämningssystemet. Vi ställer oss
negativa till att inkomstutjämningen är inomkommunal och
att den för med sig tillväxthämmande konsekvenser. Vidare
är vi kritiska mot kostnadsutjämningens bristande
träffsäkerhet.

Inkomstutjämningen

Regeringen bedömer att en långtgående inkomstutjämning är
"en central del i ett utjämningssystem som skall ge
kommuner och landsting i hela landet likvärdiga ekonomiska
förutsättningar att ge sina medborgare en god kommunal
service." Samtidigt föreslås att ett nytt utredningsarbete
inleds, för att finna en alternativ utformning utan negativa
marginaleffekter. Vi kristdemokrater är kritiska mot att den
s.k. pomperipossaeffekten inte redan eliminerats, bl a på
grund av regeringens snäva direktiv till utredningen
Kostnadsutjämning för kommuner och landsting (SOU
1998:151), som ligger till grund för nuvarande modell. I
nuläget med en långtgående inomkommunal utjämning är
incitamenten för tillväxt och expansion inte bara små utan
direkt kontraproduktiva. Enligt beräkningar från Stockholms
läns landsting i september 1999 drabbas 11 av 26 kommuner
av att utjämningssystemet tar mer än 100 % av
intäktsökningarna vid 1 procents ökning av skatteunderlaget.
Sådana konsekvenser är fullständigt oacceptabla.

Statlig delegation och expertgrupp

Regeringen beslöt i juni att tillsätta dels en delegation med
uppgift att följa upp och utvärdera utjämningssystemet, dels
en expertgrupp med uppgift att förenkla och göra systemet
mer stabilt. Att avskaffa den absurda pomperipossaeffekten
måste vara en prioriterad uppgift. Vidare bör träffsäkerheten
i kostnadsutjämningssystemet radikalt förbättras. Vi anser
dessutom av principiella skäl att en övergång från
inomkommunal till statlig inkomstutjämning bör prövas. Vår
mening är att nuvarande ordning med inomkommunal
utjämning går emot grundlagens intentioner med den
kommunala självstyrelsen, lokaliseringsprincipen och den
kommunala beskattningsrätten. Systemet med
inomkommunal utjämning leder med jämna mellanrum till
allvarliga motsättningar mellan kommuner och mellan
landsting. När vissa kommuner och landsting betalar stora
summor i avgift och andra får del av bidrag i motsvarande
utsträckning skapas dessutom möjligheten till och
föreställningen om att medel från en kommun används till
olika icke lagstadgade verksamheter eller investeringar i en
annan. Vi kristdemokrater anser att det enligt
subsidiaritetsprincipen är staten som skall stödja kom-
munsektorn och utjämna de opåverkbara ekonomiska
förutsättningar som föreligger för kommuner och landsting
att bedriva den lagstadgade verksamheten. Nuvarande
system splittrar landets kommuner och landsting.

Förändringar som
ekonomiskt påverkar
kommunsektorn

Kommunsektorn påverkas indirekt av en rad förändringar
som Kristdemokraterna vill göra på olika områden. Samtliga
dessa effekter regleras i enlighet med finansieringsprincipen.

Den föreslagna beräkningen av sjukpenninggrundande inkomst väntas
minska kommunsektorns skatteintäkter med ca 400 miljoner kronor årligen.
Införandet av en andra karensdag beräknas netto förstärka kommunsektorn
med 40 miljoner kronor. Den höjda avdragsrätten för pensionssparande
minskar kommunsektorns skatteintäkter medan den slopade inkomstpröv-
ningen av änkepensionerna verkar i motsatt riktning.

Ett återinförande av vårdnadsbidraget på en högre nivå får en rad konse-
kvenser för kommunsektorn. För det första ökar skatteintäkterna till följd av
att vårdnadsbidraget föreslås skattepliktigt. För det andra leder vårdnads-
bidraget till en viss ökning av kommunernas intäkter från daghemsavgifter-
na, eftersom dessa styrs av den sammanlagda inkomsten av tjänst, som ökar
något för dem som på deltid använder kommunalt dagis. För det tredje väntas
kommunernas kostnader för barnomsorg på sikt minska med drygt 2 miljar-
der kronor varaktigt, eller ca 5 procent av de totala kostnaderna för barnom-
sorgen när föräldrarna får möjlighet till fler alternativa barnomsorgsalter-
nativ. De inledande åren väntas effekten bli betydligt mindre. För det fjärde
väntas kommunsektorns skatteintäkter minska med ca 400 miljoner kronor
till följd av avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader som även före-
slås gälla kommunala daghemsavgifter för barn som fyllt ett men inte tre år.

Den sänkta gränsen för reseavdrag leder till minskade skatteintäkter,
liksom nettoeffekten av de slopade garantidagarna och det höjda garanti-
beloppet i föräldraförsäkringen. Det höjda pensionstillskottet år 2000 med
200 kronor i månaden beräknas öka kommunernas skatteintäkter med 255
miljoner kronor. De samlade effekterna enligt ovan för kommunsektorn till
följd av Kristdemokraternas politik framgår av tabell 8.1

TABELL 8.1 EFFEKTER FÖR KOMMUNSEKTORN MED
KRISTDEMOKRATERNAS POLITIK

Miljoner kronor

Tabell 2: (2000 2001 2002 )

Av tabellen framgår att även om ramen för utgiftsområdet
minskar, är nettotillskottet till kommunsektorn 1,1 miljarder
kronor år 2000 och 2001, samt 1,3 miljarder kronor år 2002.

Till de ovanstående effekterna kommer ytterligare några förslag som
indirekt påverkar kommunsektorns skatteunderlag, som samtliga regleras via
statsbudgeten för kommunsektorns räkning enligt finansieringsprincipen. Det
viktigaste av dessa förslag är det höjda grundavdraget. Det skattebortfall som
uppstår för kommunsektorn till följd av det höjda grundavdraget föreslås
dock inte regleras som en ramförändring på utgiftsområde 25, utan i stället
direkt på statsbudgetens inkomstsida som en inkomstminskning för staten
under inkomsttitel 1111 Fysiska personers inkomstskatt. Denna inkomsttitel
är en nettotitel där intäkterna bland annat består av samtliga inbetalade
kommunalskatter, och där utgifterna bland annat består av samtliga till kom-
munerna utbetalade kommunala inkomstskatter. Kommunsektorn erhåller
med vårt förslag de skatteintäkter de skulle ha fått enligt gällande regler för
grundavdraget och staten tar kostnaden genom minskade nettointäkter på
inkomsttitel 1111.

I Kristdemokraternas skattemotion regleras ytterligare några mindre sido-
effekter för kommunsektorn som kostnader eller inkomstminskningar direkt
på statsbudgeten.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunsektorns behov av ökade statsbidrag på
kort sikt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om avskaffat utförsäljningsstopp,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om kommunala bolag som konkurrerar på den
privata marknaden,1

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om det kommunala utjämningssystemet,

5. att riksdagen till anslag A 1 Generellt statsbidrag till kommuner
för budgetåret 2000 anvisar 463 000 000 kr utöver vad regeringen
föreslagit eller således 78 466 500 000 kr.

Stockholm den 5 oktober 1999

Per Landgren (kd)

Stefan Attefall (kd)

Harald Bergström (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Holger Gustafsson (kd)

Göran Hägglund (kd)

Magnus Jacobsson (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Maria Larsson (kd)

Mats Odell (kd)

Mikael Oscarsson (kd)

Desirée Pethrus Engström (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Inger Strömbom (kd)

1 Yrkande 3 hänvisat till BoU.