Alternativen inom barnomsorgen

Motion 1990/91:So636 av Daniel Tarschys m.fl. (fp)

Inledning

Regeringen har misslyckats med barnomsorgspolitiken.

Det är nu ställt utom allt tvivel att det av riksdagen
fastställda målet om full behovstäckning inom
barnomsorgen 1991 inte kommer att nås.

Aktionsgruppen för barnomsorg redovisar i sitt
betänkande (Förskola för alla barn 1991 -- hur blir det?
SOU 1990:80) en SCB-undersökning som visar att drygt
hälften av Sveriges kommuner klarar 90--100 procent av
efterfrågan på barnomsorg till och med utgången av 1991.
Den resterande hälften klarar det inte.

Detta är ett nederlag för Sveriges riksdag, men i första
hand för barnfamiljerna och kanske framför allt för
kvinnorna.

Full behovstäckning inom barnomsorgen är en
förutsättning för småbarnsfamiljernas valfrihet.
Kombinerat med ett vårdnadsbidrag som ger ett visst stöd
till den som väljer att vara hemma när barnen är små och
med full valfrihet mellan olika barnomsorgsalternativ ger
den fulla behovstäckningen barnfamiljerna goda
möjligheter att planera sitt liv och sin vardag efter egna
önskemål.

Brist på valfrihet drabbar kvinnorna mest direkt. Deras
möjlighet att välja förvärvsarbete blir reell bara om det
finns barnomsorg av god kvalitet.

Riksdagen måste nu genom ett kraftfullt agerande visa
att målet full behovstäckning ligger fast och skall uppnås
snarast möjligt.

Aktionsgruppen för barnomsorg har beräknat att det
skulle behövas ytterligare 75 000 platser till årsskiftet
1992/93 för att klara full behovstäckning.

Barnomsorgsmålets innehåll

Det mål som riksdagen ställde sig bakom 1985 innebär
bland annat en rätt för föräldrar som förvärvsarbetar eller
studerar att få en plats i heldagsomsorg för barnen från 18
månaders ålder. Samtidigt underströks i propositionen att
detta mål inte innebar att kommunerna befriades från sitt
ansvar för barn under 18 månader.

I allt fler kommuner säger man nu att man
överhuvudtaget inte tar emot barn som är under 18
månader i barnomsorgen. En familjepolitik för valfrihet
förutsätter emellertid att det finns barnomsorg också för
barn under 18 månader. Om kommunerna på detta vis
fortsätter att feltolka barnomsorgsmålet bör det
omformuleras så att det tydligt framgår att föräldrarna när
de så önskar har rätt till barnomsorg också för yngre barn.

Varför missas målet?

Det finns flera skäl till att målet om full behovstäckning
inte kommer att nås. Den oväntade uppgången i
födelsetalen och kommunernas ekonomiska situation
tillhör dessa. Men en mer avgörande orsak är den bristande
förmåga till flexibilitet och nytänkande som har präglat den
politiska processen.

Detta gäller i viss mån kommunerna där man på många
håll har haft svårt att komma i gång med det nödvändiga
förnyelsearbetet. Men framför allt gäller det regeringen och
riksdagens majoritet som envist och dogmatiskt har stoppat
många alternativa producenter av barnomsorg.

Det är alltså framför allt två villkor som måste vara
uppfyllda för att vi skall nå målet om full behovstäckning.

Det ena är att alternativen tillåts, det andra att
kommunerna bedriver ett långtgående och radikalt
effektiviseringsarbete. Aktionsgruppen för barnomsorg
konstaterade att en del kommuner redan har kommit långt
i detta arbete och att andra är på god väg. För åter andra
återstår dock det mesta.

När det gäller behovet av nytänkande i kommunerna är
det ofta lätt att enas i riksdagen. Så länge
riksdagsmajoriteten slår vakt om lex Pysslingen är det dock
en tvetydig signal som sänds ut. Vill man uppmana
kommunerna till djärva grepp och nya lösningar måste man
också från riksdagens sida vara öppen för radikalt
nytänkande.

Lagstiftning

Utan tvivel har det av riksdagen fastställda målet om full
behovstäckning varit en viktig drivkraft i kommunernas
utbyggnad av barnomsorgen. För att utbyggnaden inte skall
stagnera utan fortsätta är det viktigt att markera att målet
om barnomsorg till alla som vill ligger fast.

Ett sätt att göra detta är att exempelvis från och med den
1 augusti 1993 införa en lagstadgad rätt till barnomsorg där
kommunerna ges det yttersta ansvaret för att det finns en
plats i barnomsorg för dem som vill ha. Detta skulle
ytterligare öka pressen på kommunerna att söka nya
lösningar för att klara barnomsorgen.

En sådan lagstiftning kan genomföras bara under
förutsättning att kommunerna får fria händer att lösa
utbyggnadsfrågorna och att föräldrarnas inflytande ökar.
Det är orimligt att i lag ålägga kommunerna att klara full
behovstäckning om man samtidigt förhindrar kommunerna
att använda sig av entreprenader och vägrar ge statsbidrag
till vissa alternativ.

En lagstadgad rätt till barnomsorg är dessutom en
förutsättning för ett mindre styrande statsbidragssystem
eller för ett system med barnomsorgspeng till de föräldrar
som förvärvsarbetar eller studerar.

Släpp fram alternativen

I arbetet för en fullt utbyggd barnomsorg av god kvalitet
är det nödvändigt att ge statsbidrag till all barnomsorg som
uppfyller vissa kvalitetskrav. En sådan förändring av
statsbidragsreglerna skulle betyda mycket:

Ökad valfrihet

Ökade möjligheter för föräldrar att välja mellan olika
barnomsorgsformer.

Kvalitetsutveckling

I alternativens friare arbetsformer kan ofta
verksamheten utvecklas på ett sätt som kan komma all
barnomsorg till godo. Föräldramedverkan i de
föräldrakooperativa daghemmen och det omfattande
pedagogiska stöd som ges till personalen i de s.k.
Pysslingendaghemmen är bara ett par exempel.

Bättre resursutnyttjande

Den enskilt drivna barnomsorgen är ofta billigare än den
kommunalt drivna. Det kan ha olika orsaker. I de
föräldrakooperativa är det föräldrarnas arbetsinsatser, i de
personaldrivna personalens extra arbetsinsatser som kan
jämföras med andra småföretagares.

Dessutom finns i den enskilda verksamheten det
uttalade ekonomiska ansvar och de korta beslutsvägar som
många kommuner nu genom resultatenheter och
decentralisering försöker överföra till de kommunala
barnstugorna.

Den större kostnadseffektiviteten i de enskilda
daghemmen kan ge två positiva effekter. Dels innebär
förekomsten av billigare alternativ i sig att vi kan få fler
barnomsorgsplatser för en viss summa pengar. Dels kan
erfarenheterna överföras till den kommunala
barnomsorgen och därmed bidra till att kostnaden per plats
sjunker i hela barnomsorgen.

En starkare position för personalen

Med alternativa producenter av barnomsorg får
förskollärare och barnskötare fler arbetsgivare att välja
mellan. Det ger dem en starkare position när det gäller att
skapa goda arbetsvillkor och en större frihet att välja under
vilka former de vill arbeta. Detta skulle genom
spridningseffekter komma all personal till godo, också dem
som arbetar i kommunal barnomsorg.

Möjligheter för barnomsorgspersonal att utvecklas i
yrket

Efter några år i yrket känner många inom barnomsorgen
att de vill pröva egna idéer om hur verksamheten skall
bedrivas. Släpper vi alla alternativ fria kan de som vill starta
eget i de former som ger bäst utlopp för deras fantasi och
engagemang.

Minskad personalflykt

Personalen skulle genom alternativen få en starkare
ställning och större utvecklingsmöjligheter. Det skulle bidra
till att höja barnomsorgsarbetets status och till att minska
personalflykten.

Fler dagisplatser

Det är naturligtvis omöjligt att med någon exakthet ange
hur många nya platser i barnomsorgen det skulle bli om man
öppnade för alternativen. De få satsningar på alternativ som
har gjorts pekar dock entydigt i en riktning.

När den nytillträdda borgerliga regimen i Malmö 1985
gjorde en helhjärtad satsning på alternativ barnomsorg
ökade andelen enskilt drivna daghemsplatser från 4 till 8
procent. Än viktigare är att av de 1 200 daghemsplatser som
byggdes under perioden 1985--1988 var nästan hälften i
enskild regi. Det är dessutom viktigt att komma ihåg att
denna satsning gjordes inom ramen för gällande
statsbidragsregler och under högljutt och demagogiskt
motstånd från regeringen och från den socialdemokratiska
oppositionen i Malmö.

Också de små öppningar för alternativen som har gjorts
under senare år, framför allt för föräldrakooperativ, visar
att det finns goda utvecklingsmöjligheter. Av de
nytillkommande daghemsplatserna under 1989 fanns 14
procent i enskilda daghem, de flesta i föräldrakooperativ.

Den största potentialen för utbyggnad i enskild regi finns
förmodligen inte hos föräldrakooperativen, som ställer krav
på en föräldramedverkan som många har svårt att klara,
utan hos förskollärare som vill starta eget och andra
alternativ som i dag inte får statsbidrag.

Utnyttjande av nya krafter

De möjligheter som nu öppnas för vissa
personalkooperativ och för Svenska kyrkans församlingar
att driva barnomsorg är naturligtvis mycket välkomna. Men
det kommer trots dem att finnas många underutnyttjade
eller outnyttjade krafter att ta tillvara för att klara
barnomsorgsutbyggnaden. Personal som vill starta eget är
en av de viktigaste men det finns många fler. Bostadsföretag
är en, rena daghemsföretag är en annan.

Personalkooperativ

Personal i barnomsorgen har sedan årsskiftet inom vissa
ramar givits möjlighet att driva daghem och fritidshem i
egen regi. Enligt vår mening är dock de villkor som satts upp
orimliga.

För det första skall ett personalkooperativ drivas som
ekonomisk förening eller, i de fall delägarna är färre än fem
personer, som handelsbolag. Uttryckligen sägs att
aktiebolagsformen inte är acceptabel. Skälen för detta är
outgrundliga. Självklart måste medlemmarna i
kooperativet fritt kunna välja associationsform.

För det andra måste reglerna förstås så att varje enskild
anställd måste ingå i kooperativet för att statsbidrag skall
utgå. Detta är orimligt. De som vill driva ett
personalkooperativ måste ha möjlighet att anställa
ytterligare personal.

För det tredje finns diverse regler som ytterligare
försvårar tillkomsten av personalkooperativ. En är att
barnen måste tas ur den kommunala kön. Detta kommer att
omöjliggöra personalkooperativ med föräldrainsatser. En
annan är att avgiften måste sammanfalla med den
kommunala. Detta förutsätter bl.a. en lokalkostnad som
sammanfaller med kommunens genomsnitt och att
personalkooperativet skall bära kostnaden för t.ex.
syskonrabatter.

Skall den potential till barnomsorgsutbyggnad som finns
hos personal som vill starta eget kunna tas till vara fullt ut
krävs ett neutralt statsbidrag utan alla de förbehåll som
reglerna för personalkooperativ innehåller.

Bostadsföretag

Det är mycket sannolikt att bostadsföretag med
kompetens inom byggande och fastighetsförvaltning skulle
kunna öka kostnadseffektiviteten vid byggande och drift av
barnstugor.

För att med gällande statsbidragsregler kunna få bidrag
för denna verksamhet måste daghemmen drivas som
föräldrakooperativ. Föräldrakooperativ är ett utmärkt
alternativ för vissa föräldrar men långt ifrån för alla. Vissa
bostadsföretag har dessutom fått statsbidrag med
hänvisning till att man historiskt sysslat med barnomsorg.
Det bästa skulle naturligtvis vara om alla bostadsföretag
som så önskar hade möjlighet att också driva barnstugorna
helt i egen regi.

Barnomsorgsföretag m.m.

Pysslingen Förskolor AB är hittills det enda
barnomsorgsföretag som finns i Sverige. Dess affärsidé är att
driva barnomsorg på entreprenad åt kommuner. Till dess
affärsidé hör att arbeta enbart med förskollärare, att starkt
betona föreståndarrollen och att ha en väl utvecklad och
omfattande pedagogisk rådgivning till personalen.

Som en anpassning till gällande statsbidragsregler
arbetar Pysslingen för närvarande med
arbetsledarentreprenader åt Nacka och Stockholms
kommuner. Man erbjuder barnomsorg av god kvalitet till
lägre kostnad än motsvarande kommunala barnomsorg.
Det finns all anledning tro att ökad frihet för Pysslingen
skulle ha mer positivt att erbjuda. Och att Pysslingen skulle
få efterföljare och konkurrenter den dag statsmakterna
vågar släppa fram alternativ barnomsorg.

Andra intressenter som skulle kunna väntas bidra till
barnomsorgsutbyggnaden är företag och andra arbetsgivare
som vill ordna barnomsorg för sina anställda.

Lex Pysslingen

Många barnomsorgsalternativ hindras alltså fortfarande
av de regler som säger att barnomsorg som bedrivs i
''uppenbart vinstsyfte'' inte skall få statsbidrag.

Mot denna regel finns flera starka invändningar.

För det första är själva ordvalet inkonsekvent och
tankegången suddig. All barnomsorgspersonal arbetar,
självklart, mot betalning och vill dessutom, som andra
löntagare, ha så hög lön som möjligt. I denna mening drivs
nästan all barnomsorg i ''uppenbart vinstsyfte''.

Det absurda understryks av att regeringen vill att
personalkooperativ i de fall det är möjligt skall vara
ekonomiska föreningar. Sådana skall enligt lagen om
ekonomiska föreningar drivas i ''vinstsyfte''.

För det andra ger reglerna uttryck för en felaktig syn på
vad vinst egentligen är. På en marknad där det finns
alternativ, och där intäkterna dessutom är mer eller mindre
givna, är vinst ett uttryck för kostnadseffektivitet. För att
förbättra effektiviteten används numera även inom offentlig
sektor olika former av vinstmått och vinst- eller
överskottsdelning. Det är ett uttryck för en mer realistisk
syn på vad vinst är än den som kommer till uttryck i gällande
statsbidragsregler.

Slå vakt om den kooperativa idén

En konsekvens när vissa driftsformer blockeras är att
övriga alternativ som ändå vill pröva sina vingar hänvisas till
att anpassa sig till de statsbidragsregler som finns, dvs. till
möjligheten att starta föräldra- eller personalkooperativ.
Genom formella kooperativ kan svenska bostadsföretag,
arbetsgivare m.fl. driva barnomsorg.

Enligt folkpartiet liberalernas mening är det mycket
olyckligt om den kooperativa idén förfuskas genom att
verksamheter som inte bygger på denna idé av
statsbidragsskäl tvingas använda sig av den.

Om riksdagen öppnar för alla driftformer skulle den
kooperativa organisationsformen kunna förbehållas de
riktiga kooperativen och andra alternativ få existera vid
sidan av dessa på sina egna meriter.

Vi föreslår att statsbidrag skall utbetalas till samtliga
typer av barnomsorg som uppfyller fastställda kvalitetskrav
fr.o.m den 1 juli 1991.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag
som garanterar alla barn rätt till barnomsorg samt beslutar
att statsbidrag fr.o.m. den 1 juli 1991 via kommunerna skall
utges till all barnomsorg som uppfyller fastställda
kvalitetskrav, oavsett huvudman,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om rätt till barnomsorg för barn
under 18 månader.

Stockholm den 25 januari 1991

Daniel Tarschys (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp)

Ulla Orring (fp)

Barbro Westerholm (fp)