Anteckningsskyldigheten för biodlare

Motion 2004/05:Sk249 av Catharina Elmsäter-Svärd (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ta bort anteckningsskyldigheten för biodlare med färre än tio samhällen.

Sammanfattning

Naturen är fantastisk. Det finns många växter och djur som man inte kan annat än fascineras av, men vad som gör det hela verkligt storslaget är det samspel som i princip allt levande är inbegripet i. Man brukar tala om olika ekologiska system, vars yttersta gränser ofta sätts av väder, klimat och geologiska omständigheter. I varje sådant system påverkar växter och djur varandra i olika hög grad. Förändring i ett visst avseende medför ofta förändringar i ett annat. Den i ett visst område befintliga floran påverkar till exempel i stor utsträckning vilka insekter som kan finna ett livsrum där, samtidigt som växterna i sin tur ofta drar nytta av insekternas aktiviteter. Försvinner en växt, eller en djurart, kan de djur eller växter som lever av den tvingas att byta livsrum, eller ändra sitt beteende. Ett bra exempel på sådant samspel är binas tydliga anpassning till sin omgivning. Varje biras formas över tiden av den miljö i vilken den befinner sig, och i denna process utgör de förekommande växterna en viktig del.

Likaså anpassar sig människan efter de spelregler som ges på t.ex. företagande och hobbyverksamhet. Ändras skatteregler som gör det dyrare och mer krånglig att idka hobbyverksamhet - upphör till slut hobbyn. Antingen övergår den till större kommersiell verksamhet eller så dör den ut. I dag är det för få som idkar biodling, eller antal bisamhällen är för få för att verkligen göra nytta för landskapsbilden, bär- och fruktskörden, honungstillverkning eller landsbygdsföretagande.

Den gemsamma nyttan gagnar även människan

För den som odlar bär och frukt är samspelet med naturen, bina, ett måste för att det ska bli något att skörda. En blommande fruktträdgård i mitten på maj kan antyda vilken stor nytta våra bin gör. Körsbärsträdens (Prunus cerassus, Prunus avium) rosa blommor och äppelträdens (Pyrus malus) vita blommor besöks flitigt av våra pollinerande vänner. Både nektar och pollen lockar. Skörden av frukt senare på sommaren blir tydligt större på grund av binas besök. Pollineringen av våra fruktträd är något som fruktodlarna måste säkerställa. Då tar de gärna kontakt med någon av traktens biodlare.

Lika viktigt är det för den aktiva jordbrukaren är öka på sin skörd ute på fälten.Med ett par bikupor vid ett rapsfält kan bonden öka skörden med mellan 5 och 15 procent. Vitklöver (Trifolium repens), Rödklöver (Trifolium pratense) och Alsikeklöver (Trifolium Hybridum) är intimt förknippade med folkhushållet. Det är ju som foderväxter för kreaturen, med allt som det är förknippat med, som klöverarterna har förtjänat sin plats i våra hjärtan. På mönstergården fanns förstås också bisamhällen, som drog full nytta av klöverns blommor. Fortfarande tillhör klöver de allra viktigaste biväxterna, och för fröodlarna är binas insatser ovärderliga. Klöverns nektar ger en honung som är ljus, mild och smakrik.

Den som nyttjar allemansrätten till att plocka bär i skogen, inser inte alltid den nytta som bina gjort för att det ska bli några blåbär! (Vaccinium myrtillus) Om man företar en skogsvandring andra veckan i maj kan man, om det första riktiga varmvädret har kommit, se miljontals blåbärsblommor. De är så många att bina i trakten kan få en riktig kick av dem. Nyttan är ömsesidig, blåbären blir både fler och större efter binas besök. Och skogarna blir verkligen fulla med härliga bär.

"Endast Sverige svenska krusbär har" är ett citat som uttrycker uppskattning för bl.a. krusbär. Bina kan bara hålla med. Krusbärsblommorna utsöndrar rikligt med nektar då de slår ut i slutet på april eller i början på maj. Vid denna tidpunkt kan man också räkna med att bisamhället tar ytterligare ett språng i sin vårutveckling. Trädgårdsodlaren kan med belåtenhet betrakta binas ansträngningar i hans krusbärbuskar, för han vet ju att nyttan är ömsesidig.

Nyttja naturen för det hon kan

Bland de levande varelser som befolkar vår planet finns mer än 250.000 arter av fröväxter. En del av dessa upplever vi nog som viktigare än andra, men säkert är att de alla utgör delar av en helhet där varje del kan vara nog så viktig. För att kunna föröka sig på könslig väg är dessa växter beroende av att hanliga könsceller kan komma i kontakt med en honlig könscell. Pollen måste komma i kontakt med ett fröämne av samma art, en pollinering måste äga rum, varefter fröbildning kan påbörjas. Ett annat sätt att föröka sig är vegetativ förökning. Man delar en växt, och delarna fortsätter att växa var för sig. Genetiskt sett är det då samma individ, då någon befruktning inte har ägt rum.

Pollen transporteras ofta av vinden, av insekter eller, som i en del tropiska länder, av fåglar. De växter som förlitar sig på vinden som pollinatör har ofta små och oansenliga blommor, men avger istället betydande mängder pollen. De växter som är beroende av insekter för att kunna befruktas brukar vanligen ha mer iögonenfallande blommor och/eller locka med nektar eller pollen som insekterna kan använda som föda.

I naturen finns en mängd insekter som fungerar som pollinatörer, men i vår del av världen finns ingen insekt som på långt när är lika viktig som honungsbiet i detta avseende. På grund av sitt beteende att övervintra i stora, individrika samhällen finns det gott om bin tidigt på säsongen som på så vis kan säkerställa befruktningen av en rad växter som blommar på våren och försommaren. Även senare på säsongen intar honungsbiet en särställning, men kan då ha fått viss konkurrens av andra pollinatörer.

Våra bin pollinerar både vilda växter och odlade grödor. Många vilda växter spelar en stor roll för djurlivet. Den ökade frukt- och frösättning som blir en följd av binas pollineringsarbete förbättrar villkoren för både fåglar, däggdjur och andra insekter. Bina gör den ekologiska väven tätare. I många fall kan även vi människor direkt dra nytta av den ökade fruktsättningen bland de vilda växterna.

På många platser på vår jord betalar man bra för att få tillgång till bin vid odlingen av en rad grödor. I Sverige är det nästan bara fruktodlarna som är beredda att betala för binas tjänster, men det är många, många fler som drar nytta av vår effektivaste pollinatör, honungsbiet. Även om binas verksamhet vanligen sätts i samband med honung, såär det ändå pollineringen som är deras stora bidrag till vårt folkhushåll. Värdet av pollineringen överstiger kanske tiofalt värdet av den honung som produceras. Detta värde tillfaller inte i första hand de svenska biodlarna, utan hela det svenska folket.

Biodling är samhällsnytta

Jordbruksverket publicerade år 2001 en rapport, Biodlingsnäringens förutsättningar, som sammanfattar biodlingens plats i samhället vid slutet av 90-talet. Rapporten behandlar utförligt honungskonsumtionen och -produktionen samt biodlingens betydelse för pollinering och bevarande av biologisk mångfald. Även möjligheterna till landsbygdsutveckling berörs, men tyvärr kommer biodling som fritidssysselsättning och hobby i bakgrunden trots att tusentals män och kvinnor ägnar sig åt bin och biodling enbart av den orsaken.

Biodling är en hobby eller näringsverksamhet som är lönsam både för den enskilde och naturen. Biodling går utmärkt att kombinera med många andra verksamheter. Därför är den ett bra komplement till annan jordbruksverksamhet eller företagande på landsbygd. Även dess produkter, inte bara honung, är produkter som kan säljas i stor eller liten skala. Pollineringen som bina bidrar till i Sverige beräknas vara värd flera hundra miljoner kronor. Ett bisamhälle ger i genomsnitt 30 kilo honung per år.

Honungsbiet (Apis mellifera) har under ett antal tusen år nyttjats av människan, främst för honungsproduktion, men i senare tid också för pollinering av grödor. I Sverige bedrivs biodling i alla län. Enligt den senaste uppskattningen finns det ungefär 145 000 bisamhällen i landet. Dessa ägs av ca 14 000 biodlare, av vilka de allra flesta bedriver hobbyverksamhet. Endast ett fåtal personer bedriver yrkesmässig odling i stor skala. Biodlingen i Sverige regleras av lagstiftning som främst syftar till att minska effekterna av bisjukdomar och att främja produktionen och saluföringen av honung. Det är Jordbruksverkets uppgift att administrera biodlingsnäringen inom ramen av de lagar och förordningar som ges av Sveriges riksdag och regering och av Europeiska unionen.

Biodlingen har betydelse ur olika hänseenden. Traditionellt fokuseras det på honungsproduktionen och på pollinering av fruktträd, bär, buskar och olika grödor inom jordbruket. I senare tid har man också börjat titta på biodlingens indirekta effekter på landsbygdsutvecklingen på grund av ökad sysselsättning, ökade möjligheter till inkomst och möjlighet till en meningsfull fritids- och hobbyverksamhet.

Skatter ger oönskade bi-effekter

I skattereformen som trädde i kraft 1991 ändrades beskattningsreglerna för honungsproduktion. Tidigare hade upp till 15 samhällen räknats som hobbyverksamhet och därmed varit skattebefriad. I det nuvarande skattesystemet föreligger anteckningsskyldighet från det första samhället, och om vinst uppkommer ska det deklareras. Riksskatteverket anser att färre än tio kupor inte genererar någon vinst i normalfallet. Fler än 15 samhällen räknas däremot alltid som näringsverksamhet. Skattebefriad hobbyverksamhet, som i det förutvarande systemet, gynnar hobbybiodlingen och har troligtvis bidragit till att behålla den småskaliga strukturen i svensk biodling. Detta är nu på väg att ändras väsentligt. Bisjukdomar är inte den enda, eller ens avgörande, orsaken till att verksamhet upphör.

Att överskatta är att underskatta

Samspelet mellan nytta och nöje är för betydelsefullt för att skattas bort. Sverige behöver en levande landsbygd med ett rikt företagande och blommande natur. Den biologiska mångfalden är politiskt utstakad som mål. Människor behöver mer av arbete, om än i hobbyform, för att kunna må väl i själ och hjärta. Om biodling kan vara en del i detta, om än en liten men viktig, såär det bra. Därför måste riksdagen tillkännage för regeringen sin mening om att ta bort anteckningsskyldigheten för biodlare med färre än tio samhällen.

Stockholm den 24 september 2004

Catharina Elmsäter-Svärd (m)