Användning av biltelefon

Motion 1993/94:T401 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s)

Det sägs visserligen att Caesar kunde diktera ett brev
samtidigt som han läste ett annat. I själva verket visar
emellertid ett stort antal vetenskapliga undersökningar att
människan under full koncentration bara kan göra antingen
det ena eller det andra. Vår hjärna är så konstruerad att den
koncentrerat och intensivt endast kan ta emot en
sinnesmodalitet i sänder. Man kan alltså inte enligt den
konstruktion vi lyder under samtidigt göra två saker med
samma koncentration på båda.

Antalet biltelefoner i vårt land har ökat dramatiskt och
uppgår nu enligt Telia till drygt 700 000. I Sverige går det ca
80 mobiltelefoner på tusen invånare, mot bara ca 6 i
Tyskland. Visserligen finns det på marknaden också tillgång
till sådana biltelefoner, försedda med mikrofoner och
högtalare, som gör att bilföraren inte behöver lyfta någon
telefonlur vid användningen av mobiltelefonen. Tyvärr
saknas dock statistik som belyser hur många mobiltelefoner
som har sådan s.k. handsfree-utrustning. Det finns inte
heller några uppgifter om hur stora marknadsandelar som
telefoner med denna utrustning har i Sverige.
Erfarenheterna -- som bl.a. bygger på uppgifter från
polishåll, visar dock att det vanligaste förfaringssättet
fortfarande är att många bilister kör bil med en hand och
håller i biltelefonen med den andra under pågående
körning. Polisrapporter talar också om att sådan
telefonering inte sällan sker i bilar framförda på motorvägar
i mycket höga hastigheter.

Såväl internationella som svenska undersökningar visar
att användande av biltelefon under pågående bilkörning har
negativa effekter på förarens reaktionsförmåga med
försämrad trafiksäkerhet som följd. Väg- och
trafikinstitutet i Linköping redovisade vid forskardagar i
fjol en studie som bl.a. visade att den som talar i telefon vid
samtidig bilkörning i vissa fall fördubblar sin bromssträcka.
Studien ger sålunda klart vid handen att den mentala
kapaciteten minskar och reaktionstiden förlängs hos den
bilförare som använder mobiltelefon under körning. En
vanlig uppfattning har varit att bilisten ökar sitt
säkerhetsavstånd när han talar i telefon. Linköpingsstudien
visar att detta är fel. Slutsatsen är alltså att sannolikheten
för en olycka ökar om föraren talar i telefon.

Att förare som talar i mobiltelefon kör sämre än andra
konstaterar bl.a. också Trafiksäkerhetsförbundet i
Malmöhus län. ''Uppmärksamheten blir sämre och
reaktionstiderna längre'', slår förbundet fast.

Men trots att det idag entydigt kan fastställas att samtal
i telefon i samband med bilkörning allvarligt undergräver
trafiksäkerheten och att bristande uppmärksamhet vid
sådan körning lett till allvarliga olyckor förlitar sig ansvariga
myndigheter fortfarande på att det genom
upplysningskampanjer skall gå att stävja missbruket.
Erfarenheterna visar nu tydligt att dessa kampanjer varit
resultatlösa.

För något år sedan avled en ettårig pojke av skador som
vållats av en lastbilschaufför som brast i uppmärksamhet då
han samtidigt talade i biltelefon och körde in i den personbil
där pojken vistades. Straffet blev lindrigt. Inget åtal för
vållande av kroppsskada. Rättegång uteblev. Påföljden
inskränktes till 40 dagsböter (2 000 kronor) och 4 månaders
indragning av körkortet. Åklagarna tycks vara villrådiga:
''Varför ska vi se allvarligare på denna typ av förseelser än
en tappad fimp. Det är en gärning på snattarnivå. Så länge
lagen är som den är kan vi inte döma hårdare. Den måste i
så fall ändras.'' Detta konkreta fall visar med all önskvärd
tydlighet två saker. För det första att telefonsamtal under
pågående bilkörning inte bara är olämpligt utan direkt
livsfarligt. Och för det andra att påföljden för vållande av
trafikolyckor i samband med biltelefonering inte står i
rimlig proportion till den allvarliga förseelsen.

Slutsatsen blir att bilkörning under pågående
telefonering, där ena handen håller i ratten och den andra i
telefonluren, inte är förenligt med iakttagande av
tillfredsställande trafiksäkerhet. Förfarandet torde därför
stå i strid med grundregeln för vägtrafik i 5 § första stycket
VTK, där det klart står uttryckt att ''vägtrafikant skall iaktta
den omsorg och vaksamhet som till förekommande av
trafikolycka betingas av omständigheterna''.

Vägverket saknar uppgifter om olyckor i samband med
användandet av biltelefon. Anledningen är, säger man, att
''man ofta uppger andra orsaker till en olycka än vad som
egentligen förorsakat den''. Trots de uppenbara trafikrisker
som också Vägverket erkänner vara förknippade med
telefonering i samband med bilkörning har verket ännu inte
gjort någon riktad kampanj för att upplysa om dessa risker.
Sammantaget visar såväl avsaknaden av tillförlitlig statistik
över antalet olyckor förorsakade av biltelefonering som
underlåtenheten att från ansvariga myndigheters sida
målmedvetet informera om riskerna med sådan
telefonering att det nu är hög tid för en av riksdagen
initierad undersökning som kastar ljus över rådande
problem och missförhållanden.

I sin motivering för avslag på tidigare motioner om
lagreglering av användningen av biltelefon i fordon hänvisar
trafikutskottet (bet. 1992/93:TU4) till gällande regler i
Vägtrafikkungörelsen (VTK), regler som bevisligen inte
har någon effekt. Utskottet förutsätter vidare ''att frågan
kommer att övervägas i samband med den aviserade
propositionen om ett samlat trafiksäkerhetspolitiskt
program.'' Trots att nämnda proposition (1992/93:161) inte
innehåller något sådant övervägande, och utskottets
förutsättningar därmed inte infrias, avslår man på nytt (bet.
1992/93:TU29) och med nästan exakt samma
slentrianmässiga motiveringar motioner som vill öka
trafiksäkerheten under bilkörning.

På marknaden finns och efterfrågas mobiltelefoner och
högtalare som medger att fordonsföraren inte behöver hålla
i själva luren vid användningen av mobiltelefonen -- s.k.
handsfree-utrustning. Detta ger ett klart belägg för att det
är fullt möjligt att väsentligt förbättra trafiksäkerheten vid
telefonering i bil. För att komma till rätta med de problem
som ''enhandskörning'' innebär för trafiksäkerheten
föreslår vi att biltelefonering bara skall få ske med s.k.
handsfree-system -- d.v.s. utrustning som innebär att någon
telefonlur aldrig behöver lyftas -- från och med den 1 januari
1995.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär en undersökning
som belyser mobiltelefonmarknaden i Sverige och de
konsekvenser användning av biltelefon under körning har
på trafiksäkerheten,

2. att riksdagen hos regeringen begär en sådan ändring i
vägtrafikförordningen att telefonering under pågående
bilkörning enbart får ske med s.k. handsfree-utrustning från
och med den 1 januari 1995.

Stockholm den 11 januari 1994

Bengt Silfverstrand (s)

Karin Wegestål (s)

Anita Jönsson (s)