Arbete för svårt funktionshindrade

Motion 1993/94:A251 av Börje Nilsson (s)

Den höga allmänna arbetslösheten och den kraftigt
ökande förtidspensioneringen medverkar nu till att
grupperna med svårare funktionshinder som redan tidigare
stod långt bort i arbetslöshetsköerna fjärmas alltmer från
arbetslivet. Handikapputredningen visade redan i sina
kartläggningar (SOU 1990/91:19) för ett par år sedan att ca
70 % av grupperna med svårare funktionshinder saknar
såväl arbete som annan daglig sysselsättning. Med
sysselsättning menade utredningen icke-avlönat arbete,
men ändå en organiserad daglig verksamhet. De ökade
utslagnings- och utestängningseffekterna ger dessa grupper
nu en om möjligt ännu svårare situation. Många svårt
funktionshindrade har för länge sedan givit upp hoppet om
arbete och anser det inte ens lönt att registrera sig som
arbetssökande vid Arbetsförmedlingen.

Mot denna bakgrund är det bra att regeringen nu tagit
fasta på Handikapputredningens bedömningar och i årets
budgetproposition (bilaga 11) särskilt uppmärksammar de
svårt funktionshindrades stora problem på dagens
arbetsmarknad. Däremot är regeringen nu på helt fel väg
när det gäller att hitta lösningarna. Regeringen håller i
stället på att skapa ett sammelsurium av insatser för arbete
och sysselsättning med sina förslag under avsnitt B 5 om att
utvidga användningen av de s.k. OSA-jobben och att skapa
särskilt anordnad sysselsättning för personer med svårare
funktionshinder med stöd av s.k. otraditionella medel.
Dessa förslag skall också ses i skenet av att regeringen
tidigare valt att inte fullfölja Handikapputredningens
förslag (SOU 1991:46) om en kommunal
sysselsättningsgaranti för LSS-lagens personkrets med
svårare funktionshinder. När det gäller rätten till daglig
sysselsättning har den från årsskiftet gällande LSS-lagen
härvid bara övertagit omsorgslagens rättigheter för de
utvecklingsstörda. I dag har ca 17 000 vuxna
utvecklingsstörda sådan daglig verksamhet vid dagcenter
m.m. Enligt Handikapputredningen torde ytterligare 17 000
från personkretsen med svårare funktionshinder ha behov
av en sådan daglig sysselsättning. Med regeringens
nuvarande förslag kan det fortsättningsvis bli så att
kommunerna svarar för sysselsättningen för
utvecklingsstörda, medan AMS svarar för
sysselsättningsinsatser för andra grupper inom LSS-lagens
personkrets. Enligt min mening bör ett samlat ansvar för
sysselsättningen för dessa grupper åvila kommunerna och
Handikapputredningens förslag om en kommunal
sysselsättningsgaranti bör snarast fullföljas.

Jag tycker vidare att det nu finns starka skäl att även i
övrigt följa Handikapputredningens förslag på
arbetsmarknadsområdet. Å ena sidan föreslår ju
utredningen en kommunal sysselsättningsgaranti, vilken
också skall stärka vägarna till arbetsmarknaden. Å andra
sidan förordar utredningen att man bygger vidare på de
befintliga åtgärderna lönebidrag och Samhall-anställningar
kompletterade med en ny särskild lagstiftning om
arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade.

Enligt min mening finns det också andra skäl för att
avvisa regeringens förslag om en utvidgning av OSA-jobben
och särskild anordnad sysselsättning med stöd av de s.k.
otraditionella medlen. En utveckling av en mängd sådana
olika insatser riskerar snart att leda tillbaka till den situation
som rådde före 1980 och som då motiverade tillskapandet
av en ny samordnad företagsgrupp i form av Samhall. En
sådan utveckling är vare sig affärsmässigt eller
samhällsekonomiskt särskilt välmotiverad. Konkurrensen
inom olika områden riskerar att snedvridas. Den enskilde
anställda hamnar i gränslandet mellan arbete och
sysselsättning. Därmed riskeras motivationen och
meningsfullheten i arbetet. Utvecklande och meningsfulla
arbetsuppgifter förutsätter en produktion av efterfrågade
varor och tjänster.

För den enskilde som utvecklats inom den kommunala
sysselsättningen bör ett naturligt steg kunna vara en
övergång till arbete inom Samhall. I stället för de av
regeringen föreslagna åtgärderna bör det enligt min mening
ställas krav på Samhall att öka antalet arbetstillfällen för
arbetshandikappade. Vad jag har erfarit har Samhall nu en
positiv utveckling av sin orderingång och koncernen har
lyckats hålla en oförändrad sysselsättningsnivå de senaste
åren. Samtidigt är det uppenbart svårt för
Arbetsmarknadsverket att ordna lönebidragsanställningar i
önskvärd utsträckning och betydande belopp på
lönebidragsanslaget kvarstår oförbrukade.

Samhall bör enligt min uppfattning kunna eftersträva att
det kommande budgetåret tillskapa minst 1 000 ytterligare
arbetstillfällen. För 1994/95 har regeringen föreslagit en
oförändrad volym arbetstimmar för arbetshandikappade
anställda inom Samhall om minst 31,9 miljoner. Detta krav
på Samhall bör ändras till att gälla minst 33,0 miljoner
arbetstimmar, vilket då bör motsvara en ökning med
ytterligare ca 1 000 arbetstillfällen. För att möjliggöra en
sådan utökning bör merkostnadsersättningen (under B 6)
till Samhall ökas med 100 miljoner kronor. För att Samhall
skall klara den föreslagna utökningen av antalet jobb anser
jag att det samtidigt inte är rimligt att ställa så stora
besparingskrav på företagsgruppen som regeringen nu
föreslår. Jag föreslår därför att besparingskravet för 1994/95
minskas med 50 miljoner kronor. Eftersom den utvidgade
användningen av OSA-jobben och den särskilt anordnade
sysselsättningen för svårt funktionshindrade inte bör
komma till stånd i enlighet med regeringens förslag föreslår
jag att anslaget Särskilda åtgärder för arbetshandikappade
(under B 5) kan minskas med motsvarande 150 miljoner
kronor.

Med en utbyggd kommunal sysselsättningsgaranti och
Samhall-arbetstillfällen som bas bör
Arbetsmarknadsverkets insatser kunna koncentreras på att
utveckla lönebidragsanställningar i det reguljära
arbetslivet. Möjligheten till en sådan anställning för den
enskilde funktionshindrade skall alltid prövas innan en
Samhall-anställning aktualiseras. Med de nu föreslagna
utvidgade OSA-jobben m.m. riskerar dock lönebidragen
komma att användas såväl före som efter Samhall-jobben.
Trots det allmänt sett mycket svåra läget på
arbetsmarknaden finns uppenbart ändå vissa
arbetsmöjligheter. Detta visar inte minst Samhalls mycket
lyckade resultat med övergångar till anställningar utanför
Samhall under det senaste året. För att förstärka
funktionshindrades möjligheter till arbete på den reguljära
arbetsmarknaden, med eller utan stöd av lönebidrag, menar
jag nu att det också är hög tid att gå vidare med en
lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet i enlighet med
Handikapputredningens förslag i sitt slutbetänkande (SOU
1992:52). Den gamla s.k. främjandelagen har
uppenbarligen tjänat ut sedan några år. För att undvika en
hårt uppdelad och segregerad arbetsmarknad behövs därför
nu en lagstiftning som kan garantera jämlika
arbetsmöjligheter. Handikapputredningens lagförslag, som
tillstyrkts av en bred remissopinion (enl. Ds 1993:95),
innehåller just förbud för arbetsgivare att missgynna eller
diskriminera arbetssökande eller anställda på grund av
funktionshinder. Men samtidigt ställer lagen krav på
arbetsgivaren att vidta åtgärder i arbetsmiljön m.m. för att
underlätta funktionshindrades möjligheter till arbete.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen avslår regeringens förslag om en
utvidgning av personkretsen för skyddat arbete hos
offentliga arbetsgivare (OSA),

2. att riksdagen avslår regeringens förslag om att använda
de s.k. otraditionella medlen för försök med särskild
anordnad sysselsättning för personer med svårare
funktionshinder,

3. att riksdagen begär att regeringen under våren
återkommer med förslag till utformning av en kommunal
sysselsättningsgaranti i enlighet med
Handikapputredningens förslag,

4. att riksdagen under anslaget Bidrag till Samhall
Aktiebolag utöver vad regeringen har föreslagit anslår 150
000 000 kr för budgetåret 1994/95,

5. att riksdagen minskar anslaget Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade med 150 000 000 kr,

6. att riksdagen begär att regeringen snarast under våren
återkommer med förslag till lagstiftning om arbetslivets
tillgänglighet för funktionshindrade i enlighet med
Handikapputredningens förslag,

7. att riksdagen beslutar att antalet arbetstillfällen för
arbetshandikappade inom Samhall för 1994/95 skall utökas
till att gälla motsvarande minst 33,0 miljoner arbetstimmar.

Stockholm den 25 januari 1994

Börje Nilsson (s)