Arbete och handikapp

Motion 1994/95:A227 av Bo Holmberg m.fl. (s)

Motionen tar upp det politiska ansvaret när det gäller de
handikappades möjligheter till arbete. Förslag framläggs
som tar sikte på att stimulera anpassad sysselsättning för
fysiskt funktionshindrade och psykiskt störda. Ett förslag är
att anta en lag som förhindrar arbetsgivare att diskriminera
människor med funktionshinder.

Bakgrund

Under de senaste åren har ett rätt så omfattande
förändringsarbete åstadkommits inom handikappområdena.
Det gäller både för personer med fysiska handikapp och för
de psykiskt störda. Regerings- och riksdagsbesluten bygger
på handikapp- och psykiatriutredningarnas förslag. Besluten
tar sikte på att förbättra levnadsvillkoren i vid mening -- i
boende, socialt stöd och rättssäkerhet. Det gäller således det
individuella stödet. Reformerna har tagits på socialpolitikens
område.

För de svårast fysiskt funktionshindrade, ca 100 000
personer, har riksdagen (1993) antagit en särskild
rättighetslag, den s.k. LSS-lagen.

De psykiskt stördas ställning i samhället kommer också att
stärkas som en följd av riksdagens beslut 1994. Stödet
förbättras genom utbyggt särskilt boende, satsningar på
rehabilitering, sociala stöd och anpassad sysselsättning.

Sammanfattningsvis innebär reformerna att de fysiskt
funktionshindrade och de psykiskt störda kan ges vidgat
individuellt stöd, större frihet och trygghet.

Arbetsmarknadens brister

Det gemensamma och svåra hindret för de fysiskt och
psykiskt funktionshindrade gäller sysselsättningen. Detta har
också uppmärksammats av både handikapputredningen
(1988--1992) och psykiatriutredningen (1990--1992).
Frågan är hur detta skall åstadkommas i dagens Sverige --
med efterkrigstidens mest sönderkörda statsfinanser och
högsta arbetslöshet.

Människovärdet och politiken

Vi är inne i en tid och i en tidsanda som behöver mer av
en politik för människovärdet. Det gäller både nationellt och
internationellt. Människosyn och människovärde har fått stå
tillbaka för ekonomi och marknad. Politiken har blivit
mindre humanistisk och mer ekonomisk -- både i språk och
beslut.

Här hemma har detta kompenserats genom nya
uttrycksvägar inom etiken. Etiken har blommat i tal och
deklarationer, medan det lika människovärdet står svagt och
skuggat i vardagen. Här finns ett dåligt samband mellan ord
och handling.

Etikens vägledande principer är rättvisan,
självbestämmandet, godheten -- undvika det onda och göra
det goda -- och lidandeprincipen -- d.v.s. att medverka i
åtgärder från människors illabefinnande till välbefinnande.

Det är slumpen som bestämmer starten av våra liv. Vi kan
födas utvecklingsstörda eller begåvade, fysiskt
handikappade eller fullt friska, växa upp i problemfamilj
eller normalfamilj, födas av fattiga eller rika föräldrar.
Därmed kommer vi till denna jord med skilda
förutsättningar.

Det är inte förenligt med etikens grundprinciper att
acceptera orättvisa livsförutsättningar. Är funktionshinder en
individfråga som vi andra och samhället kan ställa oss
passiva inför? Nej, har vi sagt i Sverige. Samhället har ett
ansvar. Det är politikens uppgift, i dialog med väljare och
allmänhet, att ge samhällsansvaret ett innehåll.

Hur skall vi då se på de handikappades möjligheter till
arbete? Vi anser att stat och kommun måste ta ett större
ansvar -- än i dag. Det finns många skäl till detta, bl a
rättviseprincipen.

Men vi vill också lyfta fram de kulturella faktorerna. De
kan vara svåra att finna och förstå. Men de finns där och de
påverkar våra känslor och attityder. Och de påverkar också
människorna i deras krav gentemot samhället. Den kulturella
faktor vi här tänker på är arbetsetiken, det lutherska, att
arbeta och göra rätt för sig.

Hos oss är en naturlig fråga: Vad har du gjort i dag? I andra
kulturer är en mer typisk fråga: Hur mår du i dag? I den ena
kulturen samlar man på prestationer, i den andra på
upplevelser.

Vårt välfärdssystem garanterar de funktionshindrade
ekonomisk standard och trygghet. Samhällets olika
funktioner handikappanpassas. På så sätt är det nog enklare
att vara handikappad i Sverige. Men det är svårt om man kan
och vill ta ett arbete -- men inte får något. Då ställs man vid
sidan av något viktigt, nämligen arbetsprestationen. Men
också vid sidan av de kontaktnät som byggs upp kring just
jobbet. Dess betydelse kan många arbetslösa omvittna. Man
tappar inte bara jobbet, utan också kamratkontakter och
därmed identitet och självkänsla.

Arbetet är m.a.o. mycket viktigt. Utan jobb har en
grundläggande livsförutsättning gått förlorad.

Att bekänna sig till det lika människovärdet betyder också
ett ansvar i politiken, dvs. en medverkan till att de
funktionshindrade får sin berättigade del i arbetsmarknaden.

Att bekänna sig till det lika människovärdet är god etik.
Det är vi många som talar varmt för. Men att sedan inget göra
i politiken -- det är dålig moral. Ord och handling måste gå
ihop.

Det betyder att de handikappades krav på jobb -- måste
finnas med på dagordningen trots landets ekonomiska
problem och höga arbetslöshet. Är detta möjligt? Och i så
fall med vilka inkörsportar?

Förslag till åtgärder 1.
I dag budgeterar staten sina utgifter uppsplittrat och
sektionellt. Utgifter för handikappades sjukskrivning faller
på försäkringen. Likaså statens utgifter för
förtidspensioneringen. Arbetslöshetsersättningen utbetalas
på ett annat departements- och anslagsområde, osv.

Av Samhalls koncernriktlinjer framgår att statens utgifter
till Samhall för att anställa en arbetshandikappad uppgår till
110 000
kr 1995. Jämförs denna kostnad med en utgift i fortsatt
A-kassa eller sjukskrivning blir statens kostnader 61 000
kr lägre per år vid en Samhallanställning.

Med föreliggande budgetförslag kan nu en nettoökning
med 600--800 nya arbetstillfällen för handikappade utebli i
Samhall under 1995. Genom att se över sektorsgränserna i
statens budget skulle en bättre total statlig utgiftsprövning
kunna åstadkommas med möjlighet att anställa flera
arbetshandikappade utan merkostnad.

2. Genom att se till statens, landstingens och kommunernas
samlade utgifter för de fysiskt och psykiskt
funktionshindrade skulle också en sysselsättningskostnad
kunna ställas mot försäkring, A-kassa, vård och omvårdnad.
Här bör ett länsförsök kunna göras med en ändrad
budgetteknik, dvs. att budgeten anpassas till människornas
handikapp och samhällets faktiska kostnader, i stället för
dagens sektoriserade budgetteknik.

3. Antalet företagshälsovårdscentraler har under senare år
minskat från omkring 900 till 600 i landet. Vad har detta fått
för konsekvenser för utslagningen på arbetsmarknaden?

Företagen skall göra rehabiliteringsutredningar.
Erfarenheten från flera försäkringskassor är dåliga
utredningar och att detta instrument fungerar dåligt för att
motverka utslagning och främja förändringar på
arbetsplatserna.

De här båda instrumenten -- företagshälsovården och
arbetsgivarnas rehabiliteringsutredningar -- behöver nu
utvärderas.

4. Handikapputredningens förslag om ny lag om
arbetslivets tillgänglighet bör ligga till grund för en
lagstiftning som inte diskriminerar funktionshindrade som
söker arbete. Lagen bör också reglera arbetsanpassning i
hjälpmedel m.m. I USA finns en särskild lag ''Americans
with Disabilities'', ADA, som bl.a. förbjuder diskriminering
av funktionshindrade på arbetsmarknaden.

Goda exempel

Det finns försök och goda exempel med lokalt
engagemang och sysselsättningsåtgärder för fysiskt
funktionshindrade och psykiskt störda. Dessa erfarenheter
bör tas till vara i strävandena att förbättra sysselsättningen
för handikappade i vårt land.

Sammanfattningsvis behöver det socialpolitiska
reformarbetet för de fysiskt funktionshindrade och psykiskt
störda, när det gäller individuellt stöd, fullföljas med
sysselsättningsinsatser. Riksdagsbeslutet med anledning av
psykiatripropositionen 1994 innehåller också en prövning av
en sysselsättningsgaranti för psykiskt störda. Detta skall
bedömas i rapporter 1996 och 1997.

Regeringen bör bedöma i vilken form förslagen till
sysselsättning för funktionshindrade bör prövas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sysselsättningen för handikappade i
vårt land.

Stockholm den 24 januari 1995

Bo Holmberg (s)

Sven Lundberg (s)

Britta Sundin (s)

Hans Stenberg (s)

Agneta Lundberg (s)

Susanne Eberstein (s)