Arbetshandikappade och Samhall

Motion 2000/01:A248 av Ragnwi Marcelind (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utvärdera vinstsyftet med Samhall, så att detta inte leder till
att rekrytering från Samhalls egentliga målgrupp minskar.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att arbetet med utbildningsinsatser intensifieras så att fler
övergångar kan ske.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att närmare utreda frågan om lönebidragen.

Motivering

Samhall har cirka 30 000 anställda på 800 arbetsställen på 3000 orter runt
om i landet. Genom 23 dotterbolag produceras och försäljs varor och
tjänster inom nio affärsområden. Det övergripande målet för Samhall är
formulerat av regeringen i proposition 1991/92:91: "Samhall aktiebolag
har som uppgift att anordna, leda och samordna verksamhet, som bedrivs
inom koncernen för att ge meningsfullt och utvecklande arbete åt
arbetshandikappade där behoven finns."

I proposition 1991/92:91 klargörs att Samhall ska ge meningsfullt arbete åt
arbetshandikappade. Utgångspunkten är att arbetshandikappade ska
tillförsäkras rätten till ett avlönat arbete. Propositionen fastslår att arbetet
blir
meningsfullt genom att Samhall ska producera varor och tjänster som
efterfrågas på konkurrensutsatta marknader. Det ska således handla om riktiga
arbeten och inte terapiverksamhet. Arbete ska erbjudas där behoven finns,
vilket innebär att verksamheten ska finnas i hela landet. Slutligen ska Samhall
erbjuda arbete åt de arbetshandikappade som har störst behov.

I och med bolagiseringen av Samhall 1992 lyftes Samhalls betydelse som
arbetslivsinriktat rehabiliteringsinstrument fram. Staten äger samtliga aktier i
Samhall AB. Ett viktigt styrinstrument är därför bolagsordningen. Där lägger
staten som ägare kortfattat fast verksamhetens syfte och hur den ska
finansieras. Av bolagsordningen framgår att verksamheten delvis ska
finansieras med statliga bidrag, så kallad merkostnadsersättning. Bidraget ska
täcka de merkostnader som uppstår till följd av verksamhetsidén.

I proposition 1991/92:91 anges att målet med en anställning på Samhall på
lång sikt måste vara en övergång till arbete på den reguljära arbetsmarknaden,
varför krav på en minsta andel årliga övergångar har uppställts. Samtidigt
uppmärksammas att det för vissa arbetshandikappade är en hög grad av
rehabilitering att behålla ett arbete på Samhall. Genom kravet på hög
fokusering på gravt funktionshindrade riskerar man att göra övergångar
svårare. Verksamhetsmålen blir därigenom motsägelsefulla. Regeringen slår
emellertid fast att inget av målen ska vara tyngre än det andra. Kravet på
övergångar får med andra ord inte leda till att Samhall, för att underlätta
övergångar, rekryterar personer med mindre grava funktionshinder.

Enligt statsmakternas intentioner ska Samhalls årliga rekrytering därför till
minst 40 procent utgöras av de s.k. prioriterade grupperna. Med dessa avses
utvecklingsstörda, psykiskt sjuka, flerhandikappade - personer med mer än en
funktionsnedsättning.

De senaste åren har en stor oro framförts från olika Samhallsverksamheter
i landet att detta mål inte uppnås. Idag finns uppgifter om att Samhall inte
klarar att hantera måluppfyllelsen om rehabilitering och habilitering kontra
lönsamhet. De med svårt funktionshinder har svårt att få anställning.

Våren 1999 kom Riksrevisionsverkets rapport 1999:18, vilken
konstaterade att måluppfyllelsen inte är tillfredsställande. De
arbetshandikappade som idag arbetar på Samhall överensstämmer inte fullt ut
med åtgärdens målgrupp. Orsakerna till detta återfinns inom både Samhalls
och AMV:s verksamheter. Ansvar för brister då det gäller att skapa
förutsättningar för personlig utveckling hos de arbetshandikappade åligger
Samhall AB.

Situationen på arbetsmarknaden har förändrats och arbetslivet ställer allt
högre krav på både yrkesmässig och social kompetens. Det har medfört att en
allt större grupp är i behov av särskilt stöd för att komma in i arbetslivet.
Arbetsbelastningen på Af/Ami har därmed ökat. Samtidigt har inte Samhall
kunnat stå vid sidan om utvecklingen inom övrigt näringsliv och därför ställer
deras produktion, i likhet med övrigt näringsliv, allt högre krav på både
yrkesmässig och social kompetens. Arbetsbelastningen på Af/Ami och
Samhalls utveckling är omständigheter som i praktiken har hindrat
rekrytering från Samhalls egentliga målgrupp. Därigenom skapas en situation
som innebär att de arbetshandikappade med störst behov riskerar att inte
komma ifråga för en anställning inom Samhall. Samtidigt konstaterar nästan
alla intervjuade arbetsledare, hos vilka personalutvecklingsansvaret ligger, att
de finner det svårt att kombinera ansvaret för produktionen med rollen som
personalutredare.

Inte mindre allvarligt är de uppgifter som inkommit från olika Samhall i
landet där man menar att det är svårt att klara av produktionskraven. Enligt
uppgift händer det av och till, när arbetstagarna inte klarar eller hinner med
de
produktionskrav Samhall ställt upp, att personalen tar in anhöriga och vänner
som får arbeta skift för att uppnå målen. Under sådana förhållanden riskerar
vinstsyftet att slå ut de arbetshandikappade. Detta måste utredas.

De ekonomiska kraven har medfört rationaliseringar inom Samhall, bland
annat vad gäller antalet arbetsledare. I RRV:s rapport påpekas att det finns
driftsledare som har upp till 90 arbetshandikappade att ansvara för. Detta är
naturligtvis ohållbart. I budgetpropositionen kan vi se att anslagen trots detta
ligger kvar på samma nivå som för år 2000.

Riksdagen har, med anledning av budgetpropositionen från år 2000 i sitt
betänkande AU16, ansett att förslag om ändring av Samhalls bolagsordning
när det gäller vissa grundläggande frågor ska undersökas av riksdagen. Dessa
frågor rör syftet och föremålet för bolagets verksamhet. Det är en bra slutsats
mot bakgrund av att regeringen i 2001 års budgetproposition skriver: "I
bolagsordningen beskrivs Samhalls syfte som att ge meningsfullt och
utvecklande arbete åt arbetshandikappade där behoven finns. Denna
beskrivning härstammar ursprungligen från år 1980 då Samhall bildades och
då affärsverksamheten inte var speciellt utvecklad." Denna beskrivning av
Samhalls verksamhet tyder på en ändrad inställning till vad som är Samhalls
uppgift. I propositionen uttrycks det nuvarande målet som att kundbehov och
kundfokus har blivit allt viktigare och att bolaget kan anpassa sig efter
kundbehoven är en förutsättning för att utveckla affärsverksamheten. Jag
anser därför att det finns anledning att utvärdera Samhalls inriktning.

Behovet av ökade lönebidrag till företag i syfte att anställa
arbetshandikappade är betydande bland annat i Gävleborgs län, där ett
hundratal personer som arbetstränar och nu är beredda att gå in i
förhandlingar med berörd arbetsgivare inte kan göra det då
länsarbetsnämndens medel för lönebidrag inte räcker. Konsekvensen blir ett
både mänskligt och ekonomiskt lidande för de arbetshandikappade och
långtidsarbetslösa. Anställningsstopp för arbetshandikappade är bara ett
exempel. Det finns dock ett stort engagemang bland många arbetsgivare för
att anställa dessa personer, men för att möjliggöra sådana anställningar
fordras det initialt statliga subventioner. Samtidigt kan konstateras att det är
den offentliga sektorn som är sämst på att rehabilitera sina anställda och att
företagen är mer offensiva då det gäller att ta in arbetshandikappade med
lönebidrag. Det är därför av största vikt att frågan om Samhalls framtid och
bolagsordning utreds och att frågan om lönebidragen och vilken roll Samhall
ska ha i arbetet med att hjälpa arbetshandikappade att komma ut på
arbetsmarknaden ses över.

Stockholm den 27 september 2000

Ragnwi Marcelind (kd)