Arbetshandikappade

Motion 2000/01:A300 av Paavo Vallius m.fl. (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om de handläggande myndigheterna för arbetshandikappade.
Motivering

I år presenterades en undersökning som genomförts av SCB i
samarbete med AMS och Rådet för arbetslivsforskning.
Undersökningen visar att arbetskraftsdeltagandet har ökat för
funktionshindrade med nedsatt arbetsförmåga medan det
minskat för personer utan funktionshinder. Det betyder att
arbetslösheten har minskat för de arbetshandikappade vilket
är mycket positivt.

Trots detta är de arbetshandikappades situation besvärlig på
arbetsmarknaden. Många av dessa har en låg utbildning eller ingen
yrkesutbildning alls, och många saknar språkkunskaper i svenska och är i
medelåldern eller äldre. Med tanke på de krav som ställs på de anställda i dag
har många av de arbetshandikappade en omöjlig tröskel att komma över för
att ta sig in på den moderna arbetsmarknaden. Det är därför glädjande att
konstatera att staten trots detta har prioriterat de arbetshandikappade som
grupp med olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Många av dem som fått chansen att arbeta med lönebidrag har uttryckt sin
besvikelse över att man så fort flyttas från en myndighet till en annan eller
att
det är två myndigheter som man måste samsas med. Det anses att
försäkringskassan borde ha hand om utbetalning av lönebidraget en längre tid,
t.ex. ett år, innan man flyttas över till AMS. Allra helst borde handläggning
av arbetshandikappade skötas av en och samma myndighet, eftersom det ofta
förekommer att man efter ett tag inte klarar av arbetsmarknadens krav trots att
man bara arbetar t.ex. på halvtid. Som det är i dag kan t.ex. en "halvtidare" få
hälften av sina ersättningar från försäkringskassan och hälften från AMS. Det
betyder ofta besvärliga ekonomiska situationer för den enskilde när inkoms-
terna kommer från två håll.

Det finns fall då arbetshandikappade med halvtidspension tvingas hålla
samma takt under hälften av dagen som de övriga på arbetsplatsen. Efter
halva dagen är de så trötta att kroppen värker. Man kan tänka sig hur snabbt
dessa människor är tillbaka i försäkringskassans regi utan att egentligen ha
fått en chans att komma tillbaka till arbetslivet.

Det finns fall då arbetshandikappade med bristfälliga språkkunskaper
utnyttjas av arbetsgivaren. De som är lågutbildade och varit långtidsarbetslösa
vill så gärna ha kvar sin arbetsplats och är till lags för arbetsgivaren utan
att
ens ta vara på de lagstadgade rättigheterna på arbetsplatsen, t.ex. pauser och
lunch. Någon facklig verksamhet är det inte ens tal om. Ingen vågar uttrycka
sitt missnöje i fruktan att förlora den länge efterlängtade anställningen. Allt
detta bidrar till att man ganska snart är tillbaka där man började - antingen
sjukbidrag eller arbetslöshet, i allra värsta fall ännu sjukare.

Därför anser vi att ersättningen till de arbetshandikappade organiseras så
att en och samma myndighet har hand om den enskilde så länge de
medicinska skälen för den anställde styr anställningsformen. Dessutom är det
viktigt att den ansvariga myndigheten noga följer upp utvecklingen på
arbetsplatser där de arbetshandikappade gör sitt dagsverke för att undvika
risker för att den anställdes situation ytterligare försämras på
arbetsmarknaden på grund av rådande arbetsvillkor.

Stockholm den 4 oktober 2000

Paavo Vallius (s)

Mariann Ytterberg (s)

Sven-Erik Österberg (s)

Göran Magnusson (s)