avBengtWesterbergm.fi. Arbetskraftsutbudet

Motion 1988/89:A204

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89 :A204

avBengtWesterbergm.fi.
Arbetskraftsutbudet

1. Brist på arbetskraft - även på längre sikt

Den svenska ekonomiska politiken har full sysselsättning som ett högt
prioriterat mål. Från folkpartiets sida har vi i bl.a. de arbetsmarknadspolitiska
partimotionerna betonat att vi aldrig kan acceptera att arbetslöshet
används som medel för att uppnå andra mål. Bland annat har vi understrukit
att den fulla sysselsättningen jämsides med en låg inflation, är av avgörande
betydelse för att uppnå viktiga fördelningspolitiska mål och ökad jämställdhet
mellan kvinnor och män.

Som följd av den sex år långa internationella högkonjunkturen har
huvudtendensen på arbetsmarknaden varit en kraftig ökning av antalet
lediga platser. Den stigande efterfrågan på arbetskraft, som var märkbar
redan tidigare, har fortsatt under 1988.

Enligt AMS har antalet nyanmälda lediga platser till och med tredje
kvartalet 1988 ökat med i genomsnitt 10 300 platser per månad, eller 19
procent, jämfört med 1987. Till stor del rör det platser inom den offentliga
tjänstesektorn. Relativt sett ökade dock antalet nyanmälda platser mest
inom industrin - med 25 procent. Enligt konjunkturinstitutet uppger ca 60
procent av industriföretagen brist på yrkesarbetare, och en tredjedel brist på
andra arbetare, som det främsta hindret för produktionsökning.

Det finns tecken som tyder på att denna bristsituation kommer att fortsätta
även under 1989. Länsarbetnämndernas höstprognoser inför 1989 redovisar
inga tecken på försvagning i arbetskraftsefterfrågan. På vissa håll finns dock
en viss osäkerhet rörande andra halvåret 1989.

Den konjunkturelit betingade ökade efterfrågan på arbetskraft riskerar att
ytterligare förstärka de grundproblem som svensk ekonomi brottats med
under lång tid. Bristen på arbetskraft driver upp löneökningstakten. Därmed
försvåras lösningar på problemet med Sveriges internationellt höga nominella
löneökningstakt ytterligare. När konjunkturläget förändras riskerar vi att
hamna i en situation där det högre nominella löneläget medför att svensk
ekonomi och svenska företag drabbas hårdare än konkurrentländerna av en
nedgång i efterfrågan.

Av dessa skäl är åtgärder som stimulerar utbudet av arbetskraft mycket
angelägna. I motion 1988/89:Fill (med anledning av prop. 1988/89:47) har
folkpartiet lagt fram en rad åtgärder vilka kan ge en omedelbar effekt både på
arbetsutbudet och gentemot lönebildningsprocessen i vårt land.

Men brist på arbetskraft är inte bara ett dagsaktuellt problem i behov av

omedelbara åtgärder. Befolkningsstatistiken ger tydliga besked om att Mot. 1988/89
problemen kommer att vara av mer permanent karaktär. Särskilt stora tycks A204
de bli efter år 2000.

I folkpartiets rapport Ålderschocken (Folkpartiet informerar, 1988:33)
refereras prognoser från OECD. Inom hela OECD-området kommer antalet
äldre att öka från ca 90 miljoner människor (1980) till nära 200 miljoner år
2040. En avsevärt större del av befolkningen kommer därmed att bestå av
personer över 65 år.

För Sveriges del, liksom för några andra industriländer, ges ett litet
andrum under åren fram till sekelskiftet. I Sverige beräknas andelen över
65 år fortsätta ligga omkring 17 procent, eller till och med något lägre, fram
till år 2000. När det gäller de effekter på de sociala utgifterna som är
beroende av åldersstrukturen beräknas dessa av OECD falla under det
närmaste årtiondet - under vissa förutsättningar. Ökade kostnader för t.ex.
vård och pensioner skulle uppvägas av minskade kostnader för bl.a.
barnbidrag och utbildning om kostnaden per person är oförändrad. I Sverige
ökar emellertid kostnaden per person eftersom allt fler får hög ATP. Just nu
tycks födelsetalen dessutom stiga.

Efter år 2000 får det som populärt kallats för ålderschocken genomslag.

Vi kommer att erfara en mycket snabb ökning av andelen äldre. Vad gäller de
åldersrelaterade sociala utgifterna ökar dessa till index 119,4 år 2040
(1985 = 100). Pensionsutgifternas andel av nationalinkomsten kommer under
perioden att ha ökat från 12,9 till 18,O procent. Även andra uppgifter talar sitt
tydliga språk: förverkligandet av de äldres rättigheter kommer att ställa
ökade krav på de åldersgrupper som befinner sig i förvärvsarbete.

Den demografiska utvecklingen innebär att förutsättningarna för svensk
ekonomi - och även för det svenska samhället i övrigt - förändras
fundamentalt. På det sociala området kommer - som ovan påpekats - nya
och större krav att ställas. Pensionssystemet kommer att utsättas för nya
ansträngningar. Redan i dag kan vi konstatera att förtroendet för ATPsystemets
möjligheter att uppfylla sina förpliktelser mot framtidens pensionärer
är lågt hos många människor.

De problem som den demografiska utvecklingen rymmer kan sammanfattas
i det statistiska begreppet beroendekvoten. Den sätter antalet "beroende,
dvs. personer över 65 och under 16 år, i relation till de förvärvsarbetande
och ger ett mått på den börda som de ekonomiskt aktiva måste bära.

Beroendekvotens konstruktion gör den helt politiskt neutral och därmed
användbar även vid internationella jämförelser. Den tar nämligen inte
hänsyn till hur pensioner, omvårdnad av äldre, barnbidrag etc. finansieras
och organiseras, bara atl så måste ske. Förändringar i beroendekvoten får en
stark effekt på hur mycket av nationalinkomsten som framdeles skall
spenderas på utbildning, barnbidrag, hälso- och sjukvård, pensioner etc.

Beroendekvoten för Sveriges del visar att dessa utgifter för den aktiva
befolkningen ökar snabbt från år 2000 till 2040.

Beroendekvotens utveckling innebär en risk för framtida konflikt mellan
den aktiva och den passiva" befolkningens anspråk på standardökning.

Från folkpartiets sida kan vi inte acceptera att de offentliga garantierna för
trygghet och omsorg skall ersättas med informella lösningar. Vi kan inte 8

heller acceptera lösningar som bygger på att ambitionsnivån i de sociala Mot. 1988/89

tjänsterna sänks genom att vi gör avkall på skicklighet och professionalism A204

hos personalen inom t.ex. sjukvården. Att ersätta högt utbildad personal

med frivilliga inom samhällstjänsten är ingen lösning - det skulle vara en

eftergift.

Folkpartiet har länge hävdat att vi måste skapa ett ökat utrymme för
personligt ansvar och idealitet i samhället. Men detta kan aldrig ersätta de
garantier som den offentliga sektorn står för. Sociala rättigheter måste
garanteras alla - oavsett resurser och personliga kontaktnät. I vår motion om
den offentliga sektorn visar vi hur offentligt garanterade rättigheter kan
organiseras så, att de lämnar utrymme för och stimulerar komplettering med
enskilda insatser. Grundprincipen är att man via det offentliga skall fördela
resurser och möjligheter till social service utan att motarbeta mångfald i de
former denna service kan anta.

Framtidsbilderna härovan understryker ytterligare behovet av en snabbare
ekonomisk tillväxt och åtgärder för att höja produktiviteten och effektiviteten
inom både det privata näringslivet och den offentliga sektorn. Allvaret i
de problem vi redan nu upplever på bägge dessa punkter understryks alltså
ytterligare.

De åtgärder som vi vidtar nu för att minska dagens konjunkturbetingade
arbetskraftsbrist måste följaktligen sättas in i ett långsiktigt perspektiv.

Närmare bestämt handlar det om två linjer. För det första måste effektiviteten
på arbetsmarknaden höjas. Det är av mycket stor vikt att den arbetskraft
som kommer att finnas tillgänglig framöver sysselsätts rationellt. För det
andra måste åtgärder sättas in för att se till att arbetsutbudet ökar. Även idag
- med den brist vi upplever - finns grupper som ofrivilligt ställs utanför
arbetsmarknaden. Den offentliga politiken måste inriktas på att bättre
tillvarata dessa gruppers vilja till att ta arbeten.

Vi vill i detta sammanhang också understryka vikten av att man framöver
iakttar stor försiktighet när det gäller reformer som har som sin direkta effekt
att arbetsutbudet sänks. Det gäller både förändringar inom socialförsäkringsområdet
(t.ex. föräldraförsäkringen och deltidspensioner) och inom
arbetstids- och semesterlagstiftningen.

I denna motion presenterar vi en rad åtgärder inom olika områden i syfte
att uppfylla de båda målsättningarna ovan, dvs. att öka såväl kvantitet som
kvalitet. Motionens syfte är att ge en samlad bild av de åtgärder folkpartiet
vill föreslå för att stimulera arbetsutbud och en rationell sysselsättning av
arbetskraften.

2. Det måste löna sig att arbeta!

Sambandet mellan arbetsutbud och skatter har länge varit välkänt för
gemene man. Många har hört uttalanden av typen:

Jag har jobbat över så mycket det senaste halvåret att jag kan få ut 10 000
kronor i övertidsersättning på nästa månadslön. Jag bad att få ta ut det i
ledighet istället, för 10 000 i extrainkomst smälter ju ihop till bara 3 600 när
skatten är dragen. Jag tycker min tid är värd mer än så!

9

... eller med det lite längre perspektivet: Mot. 1988/89

Jag har funderat på att börja studera och på att gå vidare i mitt jobb. Men A204
när jag jämförde hur mycket mer jag skulle få i lön blev jag tveksam. Nu
tjänar jag 9 000 per månad. Efter två års studier skulle min nya lön bara räcka
till avbetalning på studielån och den ökade skatten. Det är faktiskt bättre för
familjens ekonomi att jag fortsätter som undersköterska.

De kan handla om övertidsjobb som aldrig blir utförda, trots att de behövs,
läkare som stannar hemma och målar om radhuset själva i stället för att anlita
en hantverkare, eller om arbetsdagar som försvinner som kompensationsledighet,
eller- som i exemplet ovan - om individer som väljer att inte förkovra
sig.

Sedan några år har nationalekonomer också genomfört forskningsstudier
av dessa samband mellan skatter och arbetsutbud. Storleken på effekterna
varierar, men alla forskare har kommit fram till samma sak, nämligen att
höga skatter på extra arbetsinsaser minskar utbudet av arbetstid och
arbetskraft.

Allt fler människor upptäcker allt oftare att det inte lönar sig att göra den
extraansträngning eller extra arbetsinsats som skulle leda till lite större
inkomster.

Exakt hur många arbetstimmar som aldrig blir utförda, hur många
utbildningar och kurser som aldrig genomförs och hur många kvittolösa
affärer som sker i det tysta vet vi inte. Men vi vet att skatten äter upp
extrainkomster och att skatterna påverkar människors beteenden. Marginalskatten
påverkar oss även om vi är okunniga om dess exakta storlek eller
betydelse. Det krävs varken att man är ekonom eller kan definiera begreppet
för att inse att det blir mindre kvar av extrainkomsten och att den extra
arbetsinsatsen därför lönar sig föga.

Alla seriösa bedömare av svensk ekonomi i dag inser att dessa höga
marginalskatter förhindrar vissa samhällsekonomiskt goda aktiviteter och
uppmuntrar vissa mindre goda beteenden. Undersköterskan som inte
vidareutbildar sig till sjuksköterska, trots att hon har både fallenhet och
intresse för yrket, hantverkaren som inte vill skriva kvitto och övertidsarbetaren
som inte vill ha ut sina pengar utan hellre väljer fritid, representerar alla
ekonomiska felallokeringar. Inte därför att de själva gör något som är
irrationellt från deras egen synpunkt (även om kvittolösheten förstås är
skattefusk och därmed olagligt), utan därför att förutsättningarna för deras
agerande är samhällsekonomiskt felaktiga.

Ett resultat är uteblivna skattekronor vilket försvårar möjligheterna att
angripa bristerna i välfärden. Ett annat resultat är att väl kvalificerade
svenskar flyttar utomlands. Ett tredje resultat är lägre tillväxt i ekonomin.

Med lägre marginalskatter skulle resurser utnyttjas bättre.

Vår strävan att sänka marginalskatten är varken originell eller ny.

Tvärtom. I nästan alla västerländska länder är man i färd med att genomföra
(eller har redan genomfört) sådana skattereformer, nu senast i Finland. I
Sverige togs ett första viktigt steg genom skatteöverenskommelsen 1981
mellan (fp), (c) och (s). Socialdemokraterna har dock inte haft kraft att
fullfölja den sänkningen utan har förfuskat uppgörelsen genom att ta bort det
inflationsskydd i skatteskalorna som den innehöll. Tyvärr saknas inflations- 10

skydd också i regeringens riktlinjer till inkomstskatteutredningen som Mot. 1988/89

arbetar med 1990-talets skatteomläggning. Om marginalskattesänkningar A204

genomförs utan sådant skydd är risken stor att effekterna återigen försvinner
efter några år.

Efter den förra marginalskattesänkningen märktes en viss ökning av
arbetsutbudet, uttryckt som antal arbetade timmar per person, i Sverige.

Den tillväxt som varit har faktiskt främst berott just på att fler arbetstimmar
utförts. Produktivitetstillväxten, dvs. produktionen per timme, har däremot
utvecklats mycket svagt i den svenska ekonomin. Även detta beror i hög grad
på vårt irrationella skattesystem.

Det är hög tid att Sverige följer den långa raden av industriländer som
under senare år genomfört kraftiga marginalskattesänkningar. Vägledande
för skattereformerna i andra länder, t.ex. USA, Storbritannien, Australien,

Nya Zeeland och Kanada, har varit kraftigt sänkta marginalskatter och
vidgad skattebas, antingen inom ramen för ett oförändrat totalt skattetryck,
eller med syftet att detta skall sänkas. I flera av de länder som genomfört
sådana omläggningar av systemet har man kunnat konstatera följande:

- Arbetsutbudet ökar när marginalskatterna sänks eftersom det lönar sig
bättre att arbeta.

- När människor arbetar mer tjänar de mer, varför de totala skatteintäkterna
också ökar. Reformen i USA har t.ex. varit helt självfinansierande i de
högsta inkomstskikten; de högsta inkomsttagarna har till och med
levererat in mer skatt efter reformen än före. I de vanliga inkomstskikten
uppkommer dock visst bortfall av skatteinkomster.

- När människor arbetar mer ökar också tillväxten. Det är viktigt för att
säkra pensionerna och sjukvården mot bakgrund av den ovan beskrivna
utvecklingen av åldersstrukturen.

- Skattefusket och skatteplaneringen minskar. Det är inte längre lika
lönsamt att lägga ned tid och energi på att finna kryphål eller att omvandla
högt beskattade inkomster av visst slag till lägre beskattade inkomster av
annat slag.

- Omläggningen måste ske snabbt, så att människor tydligt märker
effekterna av sänkningen och man verkligen uppnår de positiva effekterna,
framför allt ökad tillväxt.

Även svenska forskare har uppmärksammat skatternas påverkan på arbetsutbudet.
Professor Sören Blomquist vid Stockholms universitet har i bl.a.
rapport till inkomstskatteutredningen funnit att sänkningar av de allra högsta
marginalskatterna leder till en mycket stor ökning av det totala arbetsutbudet.
Under vissa omständigheter kan detta leda till ökade, inte minskade,
intäkter för staten. Förklaringen är en rad serieeffekter som uppkommer.

1) Inkomstskatten sänks

2) Fler arbetstimmar utförs vilket ger större skatteintäkter

3) Människors disponibla inkomster och därmed privata konsumtion
ökar

4) När konsumtionen ökar, ökar också momsintäkterna

11

5) När arbetsutbudet ökar så stiger också statens inkomster från löneskatter
(de sociala avgifterna som är en andel av lönesumman).

Liknande slutsatser har de norska forskarna Olav Ljones och Steinar
Ström kommit fram till. Resultaten i deras forskning (som bl.a. redovisas i
bilaga 15 till 1987 års långtidsutredning) visar dels att arbetsutbudet ökar i
ekonomin vid sänkta marginalskatter, dels att statens inkomster på sikt ökar
efter en sådan skattesänkning.

Det totala arbetsutbudet ökar både genom att antalet arbetade timmar
stiger och att antalet personer som är villiga att arbeta (mer) stiger. Störst
effekt redovisar Ljones och Ström för deltidsarbetande kvinnor, som vid en
inkomstökning genom sänkta marginalskatter i större utsträckning vill öka
sin arbetstid.

Folkpartiet vill sänka marginalskatterna kraftigt. Alla skall få behålla
minst hälften av en inkomstökning eller extrainkomst. Vi vill alltså sätta taket
till 50 procents marginalskatt. De allra flesta skall ha betydligt lägre
marginalskatt.

För att sänkningen skall bli bestående måste också det automatiska
inflationsskyddet återinföras. Inflationen får inte smyghöja skatten.

3. Öka möjligheterna för dem som vill arbeta!

3.1 Det måste löna sig att arbeta - också för äldre!

Även många pensionärers vilja att arbeta bör tas till vara bättre än vad som
f.n. är fallet. Många äldre människor har kvar såväl vilja som förmåga att
arbeta efter det att de fyllt 65 och blivit pensionärer. Det är hög tid att göra
pensionsåldern flexibel, inte bara på papperet utan också i verkligheten.

För dem som efter sin pensionering fortsätter att på hel- eller deltid göra
arbetsinsatser inträffar en rad skatte- och bidragsmässiga obehagligheter.

Även med den förbättring som riksdagen nyligen fattade beslut om,
kvarstår marginaleffekter i storleksordningen 60 procent, dvs. av en inkomstökning
försvinner 60 procent på grund av ökad skatt och/eller minskade
bidrag. För pensionerade rörelseidkare, t.ex. hantverkare, är marginaleffekten
fortfarande drygt 90 procent på grund av den samlade effekten av ökad
skatt och reducerat kommunalt bostadstillägg, KBT. Det sätter effektiva
käppar i hjulen för t.ex. äldre hantverkare som vill fortsätta sin verksamhet
utan att förlora bostadstillägget. Folkpartiet vill reducera avtrappningen av
KBT även mot rörelseinkomst.

Självklart bör även de pensionärer som inte erhåller KBT få ett bättre
utbyte av fortsatt förvärvsarbete. Vi föreslår därför att ett speciellt förvärvsavdrag
för pensionärer på 10 000 kr införs. Inkomster av tjänst och rörelse
under denna nivå bör inte belastas med skatt och heller inte påverka
pensioner eller andra förmåner.

3.2 Invandrarna - en resurs att sätta värde på

Den svenska historien är fylld av exempel där invandrare tillfört Sverige stora
värden, dels i form av arbetskraft, dels i form av ökade internationella
kontaktytor, bättre utblickar och berikande kultur. Denna utveckling kan vi 12

Mot. 1988/89
A204

även se idag. Invandrare och flyktingar har vitaliserat det ekonomiska och Mot. 1988/89

kulturella klimatet i Sverige. Initiativkraft, småföretagaranda och uppfin- A204

ningsrikedom har resulterat i att hantverksyrkena och servicenäringarna fått

ett uppsving. Det är viktigt att i flyktingpolitiken och i andra sammanhang

sprida insikten om denna verklighet. De tendenser vi har kunnat se bl.a. i

Sjöbo att sakligt medvetande om flyktingarnas värde undanträngs av en

okunnig rädsla är oroande.

I folkpartiets flyktingpolitiska motion finns en rad förslag för att underlätta
och effektivisera flyktingmottagningen och för att få till stånd en humanare
flyktingpolitik. I denna motion behandlar vi de frågor som rör invandringsoch
flyktingpolitikens förhållande till arbetsmarknadsfrågorna.

Arbetslösheten är högre bland invandrare. Detta trots att flyktingar och
invandrare ofta har både arbetslivserfarenhet och yrkeskunskaper från sitt
hemland. En del har också en gedigen utbildning, ibland på universitetsnivå,
bakom sig. I Sverige har vi ofta misslyckats med att ta tillvara dessa resurser
vilket är till men såväl för individen som för landet. För den enskilde
flyktingen eller invandraren blir resultatet besvikelse över att man uppenbarligen
inte efterfrågar hans/hennes yrkeskunskaper och arbetsinsatser i
Sverige. För det svenska samhället innebär detta ett slöseri med såväl
mänskliga som ekonomiska resurser.

Det är hög tid att det arbete med att värdera utländska examina som pågår
vid UHÄ leder till resultat. Verksamheten har pågått sedan slutet av
sjuttiotalet utan att man kommit fram till några påtagliga resultat. Vi vill
understryka att det inte är acceptabelt att invandrade akademiker - ibland
med utbildning inom yrken där det råder brist i vårt land - har mycket svårt
att få en tjänst inom det offentliga på grund av att deras examina inte anses
jämställda med svenska eller bedöms som ofullständiga.

Inom AMU:s utbud av kurser bör invandrarna erbjudas påbyggnads- och
kompletterande utbildning. Detta är viktigt framför allt för många unga som
har tvingats avbryta sin utbildning i hemlandet eller haft en mycket kort
skolgång där, liksom för dem som p.g.a. bristande svenskkunskaper m.m.
inte har kunnat bygga på sin utbildning. Invandrarkvinnornas situation bör
särskilt uppmärksammas ifråga om skola och vidareutbildning.

I vår motion om flyktingpolitiken föreslår vi också möjligheten för
asylsökande att få tillfällig sysselsättning. Detta är förvisso inte någon åtgärd
som i avgörande utsträckning påverkar arbetskraftsutbudet och vårt förslag
är i första hand motiverat av humanitära skäl. Icke desto mindre kan sådant
arbete i förlängningen påverka möjligheterna för de asylsökande som får
stanna att få arbete. Under väntetiden är risken annars stor att de
passiviseras, vilket inte sker i samma utsträckning om de får arbeta. De blir
heller inte lika bidragsberoende och de kommer in i svenska rutiner och blir
förtrogna med samhälle och arbetsmarknad på ett tidigt stadium. Vidare kan
sådant arbete leda till att de knyter kontakter som kan leda till permanent
anställning. På så vis kan även t.ex. beredskapsarbete för asylsökande på sikt
medverka till ett bättre arbetsutbud och fler flyktingar som träder in tidigare
på arbetsmarknaden.

13

3.3 Ta vara på de handikappade!

Arbetslösheten bland handikappade är fortfarande mycket hög. Under 1986
och 1987 nådde antalet handikappade arbetssökande rekordnivåer trots den
stora efterfrågan på arbetskraft. Arbetslösheten bland handikappade anses
vara dubbelt så hög som bland befolkningen i övrigt. Både av allmänna skäl
och mot bakgrund av arbetskraftsbristen är det viktigt att ansträngningarna
intensifieras för att bereda handikappade tillträde till arbetsmarknaden.
Ansvar för detta måste tas inom en rad politiska sektorer som arbetsmarknadspolitiken,
arbetsmiljöpolitiken och socialpolitiken.

Mot denna bakgrund är det ytterst beklagligt att regeringen valt att ge den
utredning som har att utreda de handikappades situation s.k. O-direktiv. Från
folkpartiets sida har vi länge drivit kravet att ökade resurser måste tillföras
handikappolitiken. Ibland har detta skett genom att vi direkt pekat på de
omprioriteringar som enligt vår mening behöver göras. Regeringen för också
ett prioriteringsresonemang - men ett som vi anser vara sämre: alla
förbättringar för de handikappade måste betalas av de handikappade själva!
Utredningen bör i stället ges sådana direktiv, att förslag tillåts som kräver
totalt utökade resurser.

Samhall bör tillföras ytterligare platser så att den höga arbetslösheten
bland arbetshandikappade minskar. Ytterligare ansträngningar måste också
göras för att erbjuda arbete för de personer för vilka förtidspensionering
förefaller vara det mest näraliggande alternativet. Vi har i dag alltför
vattentäta skott mellan de resurser som disponeras för förtidspensionering
och för arbetsmarknadspolitiska insatser.

Resurser att bereda handikappade arbete är starkt begränsade. Samma
begränsning finns dock inte vad det gäller resurser för förtidspensionering. I
vår motion om handikappade utvecklar vi vårt krav på överföringar från
socialförsäkringssektorn till arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Ett nödvändigt villkor för att de handikappade skall kunna beredas arbete i
ökad utsträckning är att rehabiliteringen blir mer effektiv. Bland annat måste
samordningen inom området förbättras. I vår motion om de handikappades
situation utvecklas närmare de åtgärder som vi föreslår för rehabiliteringen.

3.4 Reducera frånvaron

Under de senaste åren har sjukfrånvaron ökat kraftigt. Det s.k. sjuktalet har
stigit från ca 18 dagar 1982 till drygt 23 år 1988. Bakom dessa genomsnitt
döljer sig också stora variationer mellan olika arbetsplatser. Säkert finns det
många orsaker till denna ökning, men resultatet är icke desto mindre att
antalet arbetade timmar har blivit mindre än eljest. Även om man bortser
från de ökade kostnader den ökande sjukfrånvaron medför för socialförsäkringssystemet
är en ökande frånvaro en belastning för produktionen.
Organisationen av arbetsuppgifterna på den enskilda arbetsplatsen blir
givetvis svårare om ett obestämt antal arbetstagare varje dag är frånvarande.

Enligt vissa uppgifter är en av orsakerna en ändrad praxis för sjukskrivning
vid studieledighet. En annan orsak är självklart borttagandet av karensdagen,
liksom införandet av den nya s k timsjukpenningen. Det finns även

strukturella förklaringar, d.v.s. arbetskraftens ålderssammansättning och Mot. 1988/89
den ökande andelen kvinnor i arbetskraften. Andra skäl kan hänga samman A204
med det överhettade arbetsmarknadsläget, både så tillvida att människor blir
mer benägna att sjukskriva sig när det är gott om arbetstillfällen och så
tillvida att vid högt efterfrågeläge har även människor med högre sjuklighet
anställning.

Vi anser att det är en angelägen uppgift att undersöka orsakerna till den
ökande sjukfrånvaron och därefter föreslå åtgärder som stoppar ökningen
och helst leder till minskad sjukfrånvaro.

4. Från lokaliseringspolitik till mobiliseringspolitik

Storstadslänen hade tredje kvartalet 1988 en relativ arbetslöshet på 1,4
procent. Samtidigt hade skogslänen en relativ arbetslöshet på 2,5 procent.

Om skogslänen hade samma relativa arbetslöshet som storstadslänen så
skulle det betyda en tillskott på 10 000 personer bland de sysselsatta. Även
arbetskraftsdeltagandet, framför allt bland kvinnor, är högre i storstadslänen.
Den del av befolkningen som f.n. inte ingår i arbetskraften utgör
sålunda en arbetskraftsreserv. En ökning av arbetskraftsdeltagandet i
skogslänen skulle alltså betyda tillskott av arbetskraft.

När lokaliseringspolitiken tillkom i början av 60-talet var ett av argumenten
för den att understödja ett rationellare resursutnyttjande. Överhettning
och bristsituationer i expansionsområden skulle åtgärdas genom att man via
offentliga insatser understödde expansion i de delar av landet där outnyttjad
kapacitet fanns. Detta argument för en aktiv regionalpolitik kommer att äga
aktualitet även framöver i en situation med mer permanent brist på
arbetskraft.

Samtidigt måste regionalpolitikens former vara andra än för tjugo år
sedan. Lokaliseringspolitiken byggde på att staten genom selektiva bidragssystem
skulle styra industriföretagens investeringar till de delar av landet där
man upplevde problem. Den nya regionalpolitiken måste i stället ha en
mobiliseringspolitisk utgångspunkt. Regional balans skall uppnås genom att
understödja lokal mobilisering, enskilda initiativ och skaparanda. I folkpartiets
regionalpolitiska motion utvecklas närmare riktlinjerna för en sådan
politik.

Denna ansats innebär att en rad sektorer vilka inte traditionellt definierats
som regionalpolitiska nu får relevans i detta sammanhang. Politiken måste
syfta till att skapa och understödja allmänna miljöer där skapande och
enskilda initiativ kan frodas. Därmed blir frågor om utbildning och forskning,
kommunikationer och även kultur viktiga vid sidan om stödsystemen.

Det är av mycket stor vikt att man även i de delar av landet som upplever
problem kan skapa förutsättningar för god utbildning och goda kontakter
med landet i övrigt jämte ett gott kulturutbud.

En central aktör i detta sammanhang är länet. Mot denna bakgrund har
folkpartiet drivit på och deltagit i beslut om kraftigt höjda länsanslag, och vi
vill också öka friheten att på länsnivå avgöra dessa anslags användning. När
det gäller de centralt givna stöden förespråkar vi en politik där dessa ges mer
generell inriktning.

5. En effektiv arbetsmarknad

Den tidsperiod vi här diskuterar kommer med all sannolikhet att präglas av
en snabb teknisk utveckling. Redan idag har informationstekniken genomgått
en utveckling som mycket väl kan karakteriseras som en revolution.
Det finns inget som tyder på att takten i utvecklingen kommer att avstanna.
Även inom andra områden - som biotekniken - kan en mycket snabb
utveckling väntas.

Sett i perspektiv av den demografiska utveckling vi relaterat i det
ovanstående kan flera slutsatser dras rörande den tekniska utvecklingens
roll. För det första understryks det felaktiga i en politik som bygger på en
negativ inställning till ny teknik och därmed en negativ inställning till fortsatt
ekonomisk omvandling och utveckling. Den nya tekniken innebär att
produktiviteten i arbetet kan öka, vilket är ett nödvändigt villkor för att vi
skall klara en situation med minskade årskullar i de aktiva åldrarna. Vissa ser
den tekniska utvecklingen som ett hot mot sysselsättningspolitiska mål.
Denna syn vilar redan idag på bräcklig grund - och kommer i än högre grad
att göra det i morgon.

En snabb teknisk utveckling kan leda till arbetslöshet på kort sikt. Det är
vanligen lätt att peka ut de existerande arbetstillfällen som försvinner genom
t.ex. datorisering. Samma utveckling medför dock att nya arbetstillfällen
också skapas. Ökade krav kommer därför att ställas på en politik som snabbt
kan lösa anpassningsproblem och som kan underlätta rörlighet på arbetsmarknaden.
Den tid som människor befinner sig utan arbete måste
minimeras. Detta blir än viktigare i en framtid då andelen av befolkningen i
aktiv ålder är mindre än i dag.

En effektiv förmedling bör leda till att behovet av andra arbetsmarknadspolitiska
åtgärder minskar. Under senare år har AMS genomfört ett
förnyelsearbete. Målstyrning har ersatt detaljreglering. AMS skall som man
uttrycker det gå från att vara myndighet till att vara serviceföretag. Viktiga
beståndsdelar i detta arbete är bland annat en ökad satsning på långsiktiga
åtgärder, tillgänglighet, resultatuppföljning och öppenhet för lokala initiativ.
Satsningen på långsiktiga åtgärder innebär en ökad betoning på insatser för
näringslivet.

Genom att skapa en relation till företagen på orten hoppas man uppnå ett
mera effektivt förmedlingsarbete och en förbättrad service för både företag
och arbetssökande. Detta närmande till näringslivet skall baseras på en
förmåga hos arbetsförmedlingarna att påta sig rekryteringsuppdrag och ge en
god rekryteringsservice till företagen. En ökad anpassning efter de lokala
förhållandena är en förutsättning för detta arbete.

Förändringen av AMS arbete utgör ett steg i riktning mot en sådan lokal
anpassning. Det är mycket positivt att ansvar delegeras till lokal nivå och att
arbetsförmedlingarna själva får ta ställning till de önskemål om service som
finns på orten. Detta får dock inte innebära att arbetsförmedlingen tar över
uppgifter som åligger företagen och inte heller att förmedlingarna förlorar
insikten att deras främsta uppgift är att hjälpa människor utan arbete att hitta
ett sådant. Förändringen innebär också rationaliseringsmöjligheter inom
AMS. Vår bedömning är att detta arbete bör kunna fortsätta bl.a. genom
ökat teknikutnyttjande.

En väl skött statlig arbetsförmedling, med starka lokala enheter, måste Mot. 1988/89
vara den stabila grunden för förmedling av jobb och för att ta hand om A204
stödåtgärder som behöver finnas. Enligt vår mening skulle det dock vara en
fördel om vissa arbetsuppgifter kan utföras av förmedlingar knutna till
yrkesområden med speciella behov. En ökad mångfald inom förmedlingsområdet
skulle ytterligare stärka den flexibilitet och anpassbarhet som utgör en
förutsättning för en effektivare arbetsmarknad.

Detta krav på mångfald inom arbetsförmedlingsområdet innebär inte att vi
gör avkall på kraven på en effektiv offentlig arbetsförmedling. De offentliga
förmedlingarna bör tillhandahålla en god service över hela arbetsmarknaden.
Därför behövs kännedom om alla lediga platser för extern rekrytering
och ett väl utbyggt kontorsnät med god teknisk utrustning.

När en sådan service finns tillgänglig för alla utan avgift kan det finnas
klara fördelar med privata förmedlingar som komplement. Det skulle
förmodligen förbättra servicen till såväl arbetssökande som arbetsgivare och
innebära en stimulerande utmaning för de offentliga förmedlingarna.

Argumenten för ökad mångfald inom den offentliga sektorn är relevanta
även för detta område: valfriheten ökar för den enskilde samtidigt som
möjligheterna ökar för de anställda att få utlopp för sin kreativitet. Vi vill
därför upprepa det krav vi framfört i andra sammanhang på att tillåta mer än
en form av arbetsförmedling.

Huvudinriktningen inom arbetsmarknadspolitiken måste även framöver
vara den s.k. arbetslinjen. Den långsiktiga situationen vad gäller arbetskraftsutbudet
är ingen orsak att ompröva denna ståndpunkt - tvärtom blir
den ännu mer relevant.

Det skydd som erbjuds dem som trots denna politik drabbas av ofrivillig
arbetslöshet är inte tillfredsställande. Den omfattar inte alla. Det finns därför
starka skäl för att införa en allmän arbetslöshetsförsäkring. En sådan bör i
princip omfatta alla i åldern 18-65 år som står till arbetsmarknadens
förfogande. Ersättningen bör utgå till alla såväl löntagare som företagare. Ett
sådant generellt system skulle enligt vår mening sannolikt medverka till en
effektivare arbetsmarknad. Vetskapen att man omfattas av ett likformigt,
generellt skydd mot arbetslöshet skulle sannolikt minska eventuellt motstånd
mot rörlighet. Regeringen bör utarbeta ett förslag i enlighet med vad som här
anförs.

När regeringen under riksdagsåret 1986/87 slopade starthjälpen försvann
en stödform vars syfte var att underlätta rörlighet på arbetsmarknaden.

Folkpartiet motsatte sig förslaget. Det är bra att de nu återkommit, om än
med benämningen merkostnadsbidrag.

6. En öppnare arbetsmarknad

I dag är attityderna till internationell rörlighet av arbetskraft hårda. Företag
som saknar personal får i regel inte tillstånd av länsarbetsnämnderna att
anställa utländska medborgare som inte redan bor i Sverige - inte ens om de
sökt med ljus och lykta efter människor med den rätta kompetensen i
Sverige. Vi anser att denna attityd från myndigheterna måste mjukas upp.

Det kan inte vara rimligt att konsekvent hindra företag från att rekrytera

arbetskraft utifrån om den omöjligtvis finns att få i Sverige. Mot. 1988/89

Inom EG:s tolv medlemsländer pågår nu en intensiv utveckling för att A204
förverkliga den inre marknaden. Fri rörlighet över gränserna skall även
arbetskraften få. Folkpartiet anser att vi måste få ett nära samarbete och en
långtgående integration med EG-marknaden. Den ambitionen måste innebära
att vi också är öppna för att tillåta arbetskraftsrörlighet mellan Sverige
och EG. Redan idag arbetar många svenskar ute i Europa, i företag och i
internationella organisationer. Ytterligare många, kanske framförallt unga
människor, ser nya möjligheter i en internationaliserad värld med öppnare
gränser. Det är inte självklart att öppnare gränser mot EG-länderna skulle
innebära en nettoinvandring till Sverige. Det kan mycket väl bli så,
åtminstone inom vissa specialiteter och kompetensområden, att flödet
kommer att gå ut från Sverige. Exempel finns redan på hur de svenska
inkomstskatterna försvårar forskningssamarbete med andra länder: utländska
gästforskare har beviljats undantag från våra höga marginalskatter. I det
ålderschocksperspektiv som vi inledningsvis skisserade är det därför av
största vikt att vi från svensk sida arbetar för en stor öppenhet i båda
riktningarna.

7. En god arbetsmiljö

Argumenten för att lägga stor vikt vid att arbetsmiljöerna skall vara goda är
flera. Inte sällan är det så att de föroreningar vi kan notera utanför
arbetsplatsernas väggar finns i koncentrerad form innanför dessa väggar. På
allmänna grunder är det oacceptabelt med arbetsmiljöer vilka skadar
arbetstagarna eller sliter ut dem i förtid.

Ibland brukar det hävdas att det finns en oöverstiglig konflikt mellan
lönsamhetskrav och arbetsmiljökrav. Som allmän karakteristik av förhållandena
inom arbetsmiljöpolitiken är detta felaktigt. En god arbetsmiljö är
också ett sätt att hushålla med personalen; en minskad personalomsättning
och sjukfrånvaro kan medföra viktiga positiva effekter på ett företags
lönsamhet. I tider av brist på arbetskraft utgör en god arbetsmiljö även en
viktig faktor för att underlätta rekrytering.

Det finns flera kopplingar mellan arbetsmiljöpolitiken och det framtidsperspektiv
vad gäller arbetskraftsutbudet som denna motion utgår från. Dels
finns de ovan nämnda synpunkterna om relationen mellan god arbetsmiljö
och t.ex. minskad sjukfrånvaro. Dels kommer arbetsmiljöpolitiken att ställas
inför särskilda krav i en tid när en allt större andel av arbetskraften befinner
sig i högre åldrar. Det är inte omöjligt att den ökning av belastningsskadorna
vi redan kan notera bl.a. beror på att de stora ålderskullar som är födda på
40-talet nu börjar nå åldrar där förslitningsskador börjar göra sig påminda.

De åldersrelaterade arbetsmiljöskadorna kan sålunda bli mer märkbara
framöver.

Vi har självklart ingenting emot att regeringen beslutat tillsätta en
kommission med uppgift att bl.a. inventera den aktuella situationen vad
gäller arbetsmiljöns utveckling. Vi förutsätter dock att kommissionen inte
endast skall studera de 400 000 farligaste arbetsplatserna. Av ännu större
vikt är att man har en bred ansats, där förhållanden och utvecklingstrender

inom området som helhet studeras. Kommissionen bör också studera vilka Mot. 1988/89
problem som kan uppstå inom arbetsmiljön på längre sikt, bland annat mot A204

bakgrund av den demografiska utgångspunkt vi diskuterat i det ovanstående.

I detta sammanhang vill vi också poängtera att tillkomsten av arbetsmiljökommissionen
inte får medföra att dubbelarbete utförs. Inom bl.a. arbetarskyddsstyrelsen
pågår sedan länge ett omfattande forsknings- och utredningsarbete
som en del av den ordinarie verksamheten. Den nytillsatta
kommissionens uppgift måste vara att koncentrera sig till frågor som inte
inryms inom detta.

Statistiken över arbetsolycksfall visar att det är inom den offentliga sektorn
som olyckorna ökat mellan 1979 och 1986. Talen visar på en ökning med
mellan 8 och 9 procentenheter. Inom andra sektorer har olycksfallen
minskat. Inom tillverkningsindustrin, t.ex., har de under tidsperioden
minskat med ungefär en fjärdedel. Förhållandena inom den offentliga
sektorn måste alltså på ett helt annat sätt än under tidigare debatter om
arbetsmiljöfrågorna ges stor vikt. Detta är icke minst viktigt mot bakgrund av
att vi kan förutse ökade krav framöver på den offentliga sektorn - icke minst
gäller det vården.

I folkpartiets motion om den offentliga sektorn framförs en rad krav i syfte
att öka valfriheten och effektiviteten inom denna. Vi vill i detta sammanhang
understryka att de reformer vi vill se i riktning mot ökad decentralisering,
frihet för personalen och mångfald måste ses också ur ett arbetsmiljöperspektiv.
Flera av de föreslagna reformerna kommer att innebära att den
psykiska och sociala arbetsmiljön i den offentliga sektorn förbättras. Den
ökade decentraliseringen kommer dessutom att underlätta lokala lösningar
på arbetsmiljöproblem.

Arbetsmiljökommissionen har fått direktiv att studera möjligheterna att
införa ekonomiska styrmedel inom arbetsmiljöområdet. Detta skulle innebära
att det system folkpartiet länge kämpat för inom den allmänna
miljöpolitiken - miljöavgifter - också tillämpas mot risker i arbetsmiljön. Vi
ser positivt på att denna möjlighet nu undersöks. Om man kan finna ett
system med avgifter, eller någon annan form av ekonomiska styrmedel, där
dessa relateras till skador och sjukdomar vilka kan visas direkt härröra från
arbetsmiljöbrister på den aktuella arbetsplatsen, skulle det sannolikt få en
styreffekt mot bättre arbetsmiljöer.

Sannolikt kommer de arbetsmiljörisker vilka bäst angrips via förebyggande
åtgärder att ha ökad relevans framöver. Mot denna bakgrund är det viktigt
att icke minst den lokala partssamverkan fungerar väl. Minst lika viktigt är att
den allmänna utvecklingstakten i näringslivet är hög. Inte sällan är det så att
de avgörande besluten om arbetsmiljön tas i samband med ny- och
reinvesteringar. Sådana beslut kan vara svåra att ändra när anläggningen väl
tagits i drift. Ett näringsliv i utveckling, goda konkurrensvillkor och en god
vinstnivå utgör sålunda viktiga förutsättningar för, inte hot mot, en fortsatt
förbättring av arbetsmiljöerna. Det är i expansionsskeden som möjligheterna
finns att ianspråkta den nyaste tekniken och fatta de ofta strategiska
besluten om arbetsmiljöns utseende.

8. Reformera den offentliga sektorn!

Den offentliga sektorn har fått allt svårare att rekrytera och behålla personal.
Det har kommit många larmrapporter om detta under senare år. Problemen
märks bl.a. på minskat antal sökande till vårdutbildningar, på daghem och
vårdavdelningar som stängs p.g.a personalbrist. Domare, officerare, skattejurister
och tekniker hoppar av till mer lönsamma arbeten i näringslivet. Var
åttonde Iågstadielärare har lämnat yrket i förtid sedan 1980. Sjukskrivningsfrekvensen
hos bl.a. socialsekreterare är hög, liksom personalomsättningen.

Det finns också undersökningar som visar att de offentligt anställda ofta
har en mer negativ bedömning än privatanställda t.ex. vad gäller befogenheter
att planera sitt dagliga arbete, belöningssystem och uppmuntran för extra
insatser och bättre utfört arbete samt karriärmöjligheterna.

Folkpartiet har i partimotioner under senare år föreslagit en rad åtgärder
för att vända den negativa trenden inom den offentliga sektorn. Vår syn på de
två reformationerna, dvs inre förnyelse genom ökad flexibilitet och yttre
reformation genom ökad konkurrens från enskilda alternativ, beskrivs i vår
partimotion om den offentliga sektorn.

De förslag som utvecklas i den motionen är i högsta grad relevanta också i
arbetskraftsbristperspektivet. Den inre reformationen innebär att människor
får större valfrihet i den offentliga servicen. Politiker skall ange mål och
kontrollera resultat - inte lägga sig i alla detaljer. De anställda - som besitter
den största sakkunskapen och erfarenheten - måste få större utrymme för sin
professionalism.

Dessutom behövs en yttre reformation som släpper fram enskilda initiativ.
Då ökar mångfalden och människors valfrihet både som kunder och
anställda. Då tvingas alla aktörer bli effektivare. Ökad konkurrens stimulerar
därför också den offentliga verksamheten.

Som ett exempel på insatser där ökad flexibilitet krävs kan nämnas den
offentliga personalpolitiken som hittills varit mycket konservativ och stel.
Felet ligger inte enbart hos arbetsgivarna utan beror också på de fackliga
organisationerna. Antal tjänsteår och formella meriter har ofta betytt mer än
kompetens och skicklighet. Möjligheterna att ta egna initiativ och att få
personlig utdelning av kreativa idéer är alltför begränsade. Lönesättningen
är för stel och lönenivåerna för sammanpressade.

Den yttre reformationen handlar om att uppmuntra alternativ till de
offentligt producerade tjänsterna. Enskilda alternativ har stor betydelse som
nyskapare, katalysatorer och inspirationskällor också för den offentliga
sektorn. Det finns många exempel på att enskilda alternativ har fört fram nya
idéer som sedan har fått bredare genomslag, allt ifrån samskolor och
barnkrubbor till cityakuter och hemläkarjourer.

Enskilda alternativ kan naturligtvis också ha fördelar som inte är mätbara i
ekonomiska termer, t.ex. i form av personligt engagemang, starkare
profilering och mindre institutionsprägel. Idéburna alternativ som drivs av
t.ex. föreningar och kyrkor, kan tillföra kvaliteter som är svåra att föra in i
den offentliga verksamheten.

Detta innebär givetvis inte att enskilda alternativ alltid är bättre än

offentliga. Däremot kan man utgå ifrån att en offentlig producent blir bättre Mot. 1988/89

om den utsätts för konkurrens. Även konkurrens mellan olika offentliga A204

producenter kan ha en sådan effekt. Men det är bara då enskilda alternativ
tillåts verka på rimliga villkor som de offentliganställda kan få en chans att
visa att de verkligen är bäst.

Det är i mycket hög grad de anställdas motivation och kompetens som
avgör kvalitet, service och effektivitet i produktionen av tjänster. Det finns
idag allvarliga brister i den offentliga personalpolitiken. En huvuduppgift
inför 1990-talet är att frigöra den kraft som finns hos de offentliganställda.

Ett övergripande mål för den offentliga löne- och personalpolitiken är att
underlätta rekrytering och utveckling av bra arbetskraft. Den offentliga
sektorn måste kunna erbjuda konkurrenskraftiga arbetsvillkor i förhållande
till den privata sektorn. Detta kan visserligen kosta en del. Men man bör
komma ihåg att en otillräckligt kvalificerad personal och en hög personalomsättning
ofta innebär höga kostnader i onödan.

Den offentliga sektorn behöver ett mer flexibelt lönesystem för att klara
denna uppgift.

Den offentliga sektorns attraktionskraft på arbetsmarknaden är dock bara
delvis en fråga om löner och andra direkt mätbara anställningsvillkor. Även
det s k osynliga kontraktet, dvs den anställdes befogenheter, ansvar,
relationer till chefer etc., har stor betydelse.

Lärare, sjuksköterskor, hemvårdare, byrådirektörer och andra offentliganställda
måste ges möjligheter att pröva egna idéer till att förbättra
verksamheten.

Många verksamheter utvecklas bäst om alla anställda kan förenas kring en
speciell idé, t.ex. en viss pedagogisk metod eller vårdideologi. För att
metoden skall fungera krävs att personal och konsumenter är motiverade.

Helst skall de ha sökt sig till skolan, vårdhemmet etc. just därför att de tror på
idén. Möjlighet till idébildning och profilering förutsätter därför att man
lokalt kan skapa flexibla lösningar av organisation, personalrekrytering

o. dyl.

Den offentliga sektorn måste bli bättre på att använda belöningar till de
anställda, såväl individuella som kollektiva. Om man gör besparingar på en
arbetsplats måste de anställda kunna få behålla en del av vinsten för t.ex.
personlig utveckling eller för att förbättra verksamheten. Även resultatlöner
och resultatbonus bör bli vanligare.

9. Förnyelse också inom det privata näringslivet

Den offentliga sektorn är politiskt reglerad. Därför går det också att skapa
förutsättningar för förbättringar av den genom politiska beslut. Det innebär
inte att det endast är där som åtgärder krävs för att lösa brist på arbetskraft
och förbättra arbetsmiljöerna i vid bemärkelse.

Under den nuvarande högkonjunkturen har många företag fått erfara att
de befinner sig på en säljares marknad där arbetstagarna i ovanligt stor
utsträckning kan välja mellan flera potentiella arbetsgivare. Detta är fallet i
de överhettade storstadsområdena, men även i det företagstäta Jönköpings
län och det industritäta Norrköpings-Linköpingsområdet, för att bara nämna
några exempel. Generellt har det under 1988 främst varit hotell- och

restaurangbranschen, transport- och samfärdselbranschen, inkl. post och Mot. 1988/89
tele, banker och försäkringsbolag, samt den privata tjänstesektorn (förutom A204
stat och kommuner) som har rapporterat in ett ökande antal kvarstående
lediga platser - dvs. brist på personal. Den privata tjänstesektorn var för
övrigt den bransch som under 1988 uppvisade den största sysselsättningsökningen,
eller hela 40 000 personer (70 procent) av den totala sysselsättningstillväxten
på 58 000 personer. Industriarbetslösheten är nere i 1,2 procent
och industrin som helhet väntas få fortsatta problem att rekrytera i stort sett
alla typer av yrkesarbetare under 1989. Det gäller även yrkesgrupper med
relativt kort utbildning. Dessutom saknas tekniker inom industrin.

Situationen har gjort att många företag tvingats vässa argumenten för att
locka människor till sig och därför skapat en rad förbättringar i arbetsvillkoren.
Dit hör flexibla och valfria arbetstider, ambitiösa program för intern
utbildning och utveckling, erbjudanden till de anställda att köpa konvertibler,
andel-i-vinstsystem och sist men inte minst försök att göra själva
arbetsinnehållet mera attraktivt. Naturligtvis hör också löneläget dit, men
konkurrensen om arbetskraften gör att företagen i de mest attraktiva
och/eller bristdrabbade branscherna vittnar om att de pekuniära aspekterna
inte förslår. Det är inte endast lönen som styr. För industriföretagens del
handlar det t.ex. också mycket om försöka att förändra attityderna till
industriarbete hos de nyinträdande på arbetsmarknaden. En undersökning
som tidningen Veckans affärer gjort (nr 46/88) visade t.ex. att vissa branscher
upplevs som avsevärt mera lockande än andra för ungdomarna, nämligen de
som representerar vissa positivt färgade möjligheter-en bättre arbetsmiljö,
en känsla av delaktighet, möjlighet till kontakt med andra människor.

Motpolen är industrin som, i likhet med den offentliga sektorn, står för
tristess, byråkrati och ofrihet.

Uppenbart är att mycket återstår att göra på dessa områden och att långt
ifrån alla företag insett vikten av att förbättra arbetsmiljön. Även om en
mycket stor del av förändringarna inom företagen inte berör områden där
beslut fattas av politiker utan snarare är en fråga för varje enskilt företag och
dess anställda eller arbetsmarknadens parter, finns all anledning att följa
dessa utvecklingstendenser noga. Inom de överhettade områdena finns
spjutspetsföretag när det gäller attraktionskraft som har en hel del att lära
andra, såväl inom det privata näringslivet som den offentliga sektorn.

De akuta problem med arbetskraftsbrist som här beskrivits för näringslivet
har sina motsvarigheter i det längre perspektivet, även när industrikonjunkturen
vänder nedåt. Det beror på den demografiska strukturen och de
minskade ungdomskullarna. Att inom företagen skapa arbetsorganisationer
som möjliggör inflytande och karriärvägar för dem som kommer efter det
stora antalet fyrtiotalister som kanske besätter en stor del av alla chefsposter
blir en utmaning. En annan blir förstås att öka produktiviteten hos de
anställda och organisera arbetet så att det behövs färre personer att utföra det
när inflödet av arbetskraft avtar.

22

10. Det gäller även kvalitet Mot. 1988/89

A204

Bristproblemen på dagens och framtidens arbetsmarknad kan inte lösas med
aldrig så effektiva åtgärder för att öka kvantiteten, om inte också kvaliteten
förbättras. Lika lite som en ständigt ökad insats av mängden energi eller
råvaror i produktionen, kan en fortgående ökning av de totala arbetsinsatserna
i det långa loppet vara lösningen. Målet måste vara att produktiviteten
hela tiden förbättras, d.v.s att värdet av det som produceras, oavsett om det
är varor eller tjänster, ökar mer än värdet av de resurser som används.

Bakom de senaste årens synliga bild av ekonomisk tillväxt döljer sig
nämligen en mer problemfylld verklighet. Den produktionsökning som har
skett sedan 1985 beror till mycket större del än i omvärlden på att antalet
arbetade timmar ökat och till väsentligt mindre del på att produktiviteten
ökat. Enligt konjunkturinstiutet beror hela två tredjedelar av produktionstillskottet
på ökning i sysselsättningen och endast en tredjedel på att
produktiviteten ökat. Det innebär att produktivitetstillväxten har varit
mindre än 1 procent per år, vilket är lågt i ett internationellt perspektiv. I ett
längre perspektiv är det lågt även med enbart svenska mått mätt.

Detta gör det nödvändigt att fokusera på skolans och forskningens kvalitet
och förmåga att leva upp till de krav som 2000-talets näringsliv och offentliga
sektor ställer. Kunskapernas relativa betydelse ökar i ett högteknologiskt
och komplicerat välfärdssamhälle. Det gäller såväl inom tillverkande företag
och den privata tjänstesektorn som inom den offentliga sektorn. I de
förstnämnda måste svensk kompetens hålla jämna steg med den utveckling
som sker i vår omvärld och klara konkurrensen på den internationella
marknaden. I den offentliga sektorn blir utmaningen framförallt att med
kanppa resurser klara medborgarnas högt ställda krav på omsorg och
service.

Forsknings- och utbildningspolitiken måste bidraga till ständig kunskapstillväxt
och kompetenshöjning. Forskning är en väsentlig strategisk faktor för
den internationella konkurrenskraften. Det är inte enbart på de tekniska och
naturvetenskapliga områdena som företagen hela tiden måste flytta fram sina
positioner. Lika viktiga för utvecklingen av deras konkurrenskraft är
forskning och tillämpning av nya idéer inom områden som företagsledning i
allmänhet och marknadsföring i synnerhet.

Folkpartiet redovisar i två andra motioner om skolan och om högskola/
forskning för de principer och riktlinjer som behövs för att skolan och
forskningen skall utvecklas i rätt riktning. Några konkreta exempel av
betydelse för arbetskraftsbristen, främst dess kvalitativa sida kan dock
nämnas även här. Dit hör bl.a. den så kallade ÖGY-reformen, dvs
förlängningen av gymnasieskolans tvååriga yrkeslinjer till tre år med ett ökat
inslag av praktik. Försöksverksamheten med denna reform slutade hösten
1988. Dessvärre har dock problemen visat sig så stora att hela verksamheten
äventyrats. Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen varnat för de problem som
skulle uppkomma p.g.a. de brister som planeringen av denna reform
uppvisade. Det är emellertid vår förhoppning att problemen snarast kan
lösas så att en angelägen förbättring av utbildningen verkligen kommer till
stånd.

Ett annat område som är värt att nämna i detta sammanhang är Mot. 1988/89

utbildningssamarbetet med EG, framförallt att Sverige kan komma med i A204

COMETT och ERASMUS. Dessa program syftar till att öka utbytet mellan
universitet och näringsliv, respektive skapa möjligheter för ett omfattande
studentutbyte mellan högskolor och universitet i EG:s medlemsländer.

Hemställan

Med anledning av det anförda hemställs

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändrad avtrappningsregel
mot rörelseinkomst för KBT i enlighet med vad som anförs i
motionen,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett förvärvsavdrag
för pensionärer i enlighet med vad som anförs i motionen,2]

1. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om åtgärder för att öka de handikappades möjligheter
till sysselsättning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om förnyelsearbetet vid arbetsförmedlingen,

3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av arbetsförmedlingslagen
i syfte att möjliggöra kompletterande, fristående arbetsförmedling,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett reformerat
system för arbetslöshetsförsäkring enligt vad som anförs i motionen.

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om en öppen arbetsmarknad,

6. att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförs om arbetsmiljön.

Stockholm den 12 januari 1989

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

' 1988/89:Sf218
3 1988/89:Sk314

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

24

gotab 16863, Slockholm 1989