Arbetslöshetsförsäkringen

Motion 2000/01:A279 av Maria Larsson m.fl. (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar om en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring att
gälla fr.o.m. den 1 januari 2001.

2. Riksdagen beslutar att höja egenfinansieringen i a-kassan fr.o.m. den 1
januari 2001.

3. Riksdagen avslår regeringens förslag om begränsningar i sökandet efter
arbete de första hundra dagarna av en arbetslöshetsperiod.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att underlätta inträde i arbetslöshetsförsäkringen.

5. Riksdagen avslår regeringens förslag om höjd a-kasseersättning under de
första hundra dagarna av en arbetslöshetsperiod.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om behovet av enhetliga regelsystem i privata och offentliga
bemanningsföretag vad gäller a-kasseregler.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av lagen beträffande företagares rätt till a-kassa.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om familjehemsförälders rätt till a-kassa.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om tilläggsdirektiv till utredningen om ny tillsynsmyndighet.

Inledning

I vårt samhälle förknippas människans värde ofta med
innehavet av ett traditionellt förvärvsarbete. Utifrån ett
kristdemokratiskt perspektiv är detta både ett farligt och
felaktigt synsätt. Farligt därför att den som blir arbetslös då
kan känna sig värdelös, felaktigt därför att människans värde
ligger i det faktum att hon är människa, inget annat.

Arbetslöshet innebär dock stora bekymmer för den enskilde. Den är också
det största hotet mot en rättvis fördelning. Arbetet med att skapa
förutsättningar för nya jobb är den enskilt viktigaste fördelningspolitiska
åtgärden. Arbete ger människor möjlighet att göra val i sitt liv. Att ha ett
arbete, vara efterfrågad och behövd, ökar också livskvaliteten.

Även om arbetslösheten sjunkit under det senaste året, bl.a. till följd av en
gynnsam konjunktur i omvärlden, så är den förfärande hög i många delar av
landet medan det på andra håll råder arbetskraftsbrist. Man har under året
kunnat urskilja tydliga tendenser mot en regionaliserad arbetslöshet. Tydligt
är också att inträdet på arbetsmarknaden är svårast för ungdomar, invandrare
samt äldre som blivit arbetslösa. Åtgärder måste tydligt inriktas mot att stärka
anställningsbarheten hos dessa grupper.

Tillväxtbefrämjande åtgärder är det centrala för att få fler i arbete och
därmed minska kostnaden för arbetslöshetsförsäkringen. Det krävs en
konsekvent och långsiktigt stabil politik för att trygga fortsatt välfärd och få
igång jobbtillväxten, inte minst inom tjänstesektorn. De kristdemokratiska
förslagen inom detta område utvecklas bl.a. i motioner om den ekonomiska
politiken, näringspolitiken och arbetsmarknadspolitiken.

Regeringens
arbetslöshetsförsäkring

Den obligatoriska arbetslöshetsförsäkring som utformades av
den borgerliga regeringen 1991-1994 - hade alla
förutsättningar att fungera på ett tillfredsställande sätt. Den
socialdemokratiska regeringen avskaffade denna försäkring i
ett av de ideologiskt betingade återställarbesluten. Sedan har
a-kassan ständigt förändrats när det gäller regler och
upprivande av tagna beslut vad gäller ersättningsnivåer och
villkor. Många har också ställts utanför försäkringssystemet.
Detta har varit till stor skada för de enskilda medborgarna
och arbetsmarknadens funktionssätt i stort.

Riksdagen beslutade våren 1997 om en ny sammanhållen
arbetslöshetsförsäkring vars ikraftträdande skett successivt. Denna försäkring
uppfyller inte de krav som Kristdemokraterna ställer på en
arbetslöshetsförsäkring värd namnet. Den bygger på gamla strukturer och tar
inte hänsyn till de förändringar som skett på arbetsmarknaden vad gäller
anställningsformer, arbetstid m.m.

Endast ett år efter att regeringen infört en ny a-kassereform tillsatte man en
intern arbetsgrupp för att se över flera viktiga delar i
arbetslöshetsförsäkringen. Det man åstadkommit är ett lapptäcke av regler
som upplevs som krångligt, både av den arbetslöse och av den personal som
ska hantera arbetslöshetsförsäkringen. Förändringarna har i sig skapat en stor
osäkerhet om vad som egentligen gäller. Uppenbart är också att det nya
systemet inte håller måttet, inte ens med regeringens egna mått mätt.

IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, har studerat hur
arbetslöshetsförsäkringens regelverk har tillämpats ute på landets
arbetsförmedlingar. Man konstaterar att det strikta regelverket hanteras med
stor variation i tillämpningen. 28 procent av arbetsförmedlarna uppger att de
följer upp alla anvisningar om arbeten också med arbetsgivare, medan 31
procent aldrig gör det. Generellt sett är arbetsförmedlarna "snällare" än vad
regelverket anger. Ur rättssäkerhetsperspektiv är spridningen av
tillämpningen ett problem, eftersom kraven inte bör vara beroende av vilken
förmedlare som den sökande möter. Regeringens arbetslöshetsförsäkring har
följaktligen inte fungerat på ett tillfredsställande sätt.

Under budgetåret 1999 utbetalades 34 494 miljoner kronor i arbetslöshets-
ersättning. Det är kostnaden för 63,5 miljoner ersättningsdagar, vilket är en
minskning med 7 procent. Antalet arbetslösa minskade dock med 13 procent.
Utgifterna har blivit högre än beräknat trots att antalet arbetslösa blev cirka
3 300 färre än beräknat. Fler av de arbetslösa har haft inkomstrelaterad
arbetslöshetsersättning.

Omkring 75 procent av de öppet arbetslösa som var registrerade vid
arbetsförmedlingen 1999 hade rätt till inkomstrelaterad
arbetslöshetsersättning medan omkring 7 procent hade rätt till grundbeloppet.
Således var 18 procent av de arbetslösa inte berättigade till någon ersättning
alls. Många av dessa kan förmodas vara ungdomar och invandrare som då blir
hänvisade till socialbidrag för sin försörjning trots att de är arbetssökande.
Den s.k. främre parentesen är ytterst bekymmersam då den dels tvingar
jobbsökande ungdomar att bli socialbidragstagare i avsaknad av ett arbete,
dels överlastar försörjningsansvar på kommunerna trots att ungdomarna står
till arbetsmarknadens förfogande. Det är viktigt att arbetsmarknadspolitiken
fortsatt är ett statligt ansvar, bl.a. därför att kostnaderna för arbetslöshet
även i
framtiden kommer att fördelas mycket ojämnt över Sveriges kommuner.

Regeringen har också misslyckats med att få ned deltidsarbetslösheten.
1999 fanns i genomsnitt 123 600 deltidsarbetslösa varav 82 procent var
kvinnor. Trots att det regeringsbärande partiet också regerar ute i många
kommuner och landsting syns ingen politisk vilja att erbjuda heltidstjänster
till alla deltidsarbetande inom exempelvis vården.

Kristdemokraternas
principiella syn på
arbetslöshetsförsäkringen

Arbetslöshetsförsäkringen är ett viktigt och nödvändigt inslag
i det svenska välfärdssystemet. Vid en period av arbetslöshet
ska den arbetslöse ha kvar ett ekonomiskt stöd under tiden
han söker nytt arbete. Arbetslöshetsförsäkringen ska fungera
som en omställningsförsäkring där incitamenten att ta ett nytt
arbete är stora.

Men den ska också ge en ekonomisk grundtrygghet så länge man aktivt
står till arbetsmarknadens förfogande. De individuella handlingsplanerna är
ett viktigt och nödvändigt instrument och ska stimulera aktivt arbetssökande,
kompetensförstärkning och rörlighet så att passiva perioder blir av mycket
tillfällig art.

Det måste alltid vara mer lönsamt att ta ett kort, tillfälligt arbete än att
låta
bli. Vi vill minska marginaleffekterna. Det innebär att vi hellre ser en höjning
av grundavdraget som sänker skatten för alla, än höjda bidrag. I dagens läge
prioriterar vi därför inte höjning av dagpenningen i arbetslöshetskassorna. Vi
vill sträva efter att på olika sätt minska marginaleffekterna när man går från
arbetslöshet till arbete, från deltids- till heltidsarbete.

Det är också nödvändigt att komma förbi trösklar som gör att människor
inte kan ta de arbeten som erbjuds. Ett sådant problem är att den arbetslöse i
vissa lägen förlorar ekonomiskt, eller vinner väldigt lite, på att ta ett ledigt
jobb jämfört med att uppbära arbetslöshetsersättning i kombination med
övriga bidragssystem. Dylika regler ger enligt vårt förmenande fel signaler till
den försäkrade. Allt arbete man kan få måste belöna den enskilde ekonomiskt.

Kristdemokraterna har under lång tid pläderat för en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring som betalas solidariskt av alla. Vi anser att en
försäkring mot inkomstbortfall vid arbetslöshet ska gälla alla
förvärvsarbetande som har anknytning till arbetsmarknaden. Idag är
arbetslöshetsförsäkringen frivillig. I Sverige har en relativt hög andel av
arbetskraften ett försäkringsskydd trots att vi inte har en obligatorisk
försäkring.

I slutet av 1999 var 3,8 miljoner personer anslutna till a-kassa vilket är 88
procent av arbetskraften. Det är viktigt att det även fortsättningsvis finns en
från parterna på arbetsmarknaden fristående kassa, dit den som inte vill
tillhöra ett fackförbund kan ansluta sig. Vi välkomnade därför Alfa-kassan
som försäkrar både anställda och företagare.

Dagens finansieringssystem av arbetslöshetsförsäkringen är det sämsta
tänkbara. De försäkrade betalar cirka 10 procent av utgifterna med
medlemsavgifter, men avgiften är helt oberoende av arbetslöshetens nivå och
därmed saknas incitament för kassorna och deras huvudmän att hålla nere
arbetslösheten.

Genom en högre grad av avgiftsfinansiering uppnås ett bättre samband
mellan lönebildning och arbetslöshet. På så sätt förbättras arbetsmarknadens
funktionssätt.

Insikten har vuxit om att en fortsatt dålig lönebildning är ett av de största
hindren för minskad arbetslöshet både inom den offentliga och den privata
sektorn. Bristerna i lönebildningen som under decennier kompenserats genom
upprepade devalveringar är en viktig förklaring till att Sverige halkat efter i
välfärdsutvecklingen jämfört med andra industriländer. Svagheten är att inga
som helst strukturella åtgärder vidtas för att kunna nå detta trendbrott i
lönebildningen. En viktig åtgärd är att successivt öka egenfinansieringen i a-
kassan. Tanken är att ökad arbetslöshet som följer av dåligt fungerande
lönebildning ökar kostnaden för den enskildes a-kassefinansiering. På samma
sätt sjunker avgiften när arbetslösheten sjunker. Detta leder till att den
totala
arbetslöshetens utveckling återspeglas i löntagarnas a-kasseavgifter.
Kristdemokraterna menar därför att egenfinansieringen ska vara en tredjedel i
den nya, allmänna och obligatoriska arbetslöshetsförsäkring som vi föreslår.
För den enskilde kompenseras detta genom en generell höjning av
grundavdraget. Vid en fallande arbetslöshet minskar kostnaden för
arbetslöshetsförsäkringen vilket ökar nettoförstärkningen av köpkraften.

Regeringens förslag till ny
arbetslöshetsförsäkring

Förslaget från utredare Lars-Olof Pettersson om en ny
arbetslöshetsförsäkring försenades åtskilligt och när den låg
tryckklar fördröjdes den ytterligare av Finansdepartementet.
Björn Rosengren motiverade det med att finansieringen
behövde utredas. Åtskilligt försenat kom så förslaget till en
ny arbetslöshetsförsäkring "En rättvisare och tydligare
arbetslöshetsförsäkring, proposition 1999/2000:139 på
riksdagens bord den 21 juni 2000.

I propositionen föreslås att den arbetssökande får begränsa sitt
arbetssökande såväl yrkesmässigt som geografiskt under de första 100
ersättningsdagarna. Den arbetssökande måste medverka till att en individuell
handlingsplan upprättas. Arbetsvillkoret ändras, och inräknar endast reguljärt
arbete, anställning med lönebidrag, skyddat arbete hos offentlig arbetsgivare
och anställning inom Samhall samt tillsammans högst två månader med
föräldrapenning eller totalförsvarsplikt. Återkvalificeringsvillkoret slopas,
studerandevillkoret förändras och ersättningsperiodens längd blir enhetlig,
högst 300 ersättningsdagar oavsett ålder. Vidare höjs ersättningsbeloppet de
första 100 dagarna.

Den som är eller riskerar att bli långtidsinskriven skall senast inom 27
månader erbjudas en heltidsaktivitet inom ramen för aktivitetsgarantin,
detsamma gäller den som deltidsarbetar och önskar ytterligare arbetstid.

Sanktionsreglerna ändras så att den som ej söker anvisat arbete får sin
dagpenning nedsatt med 25 procent under 40 ersättningsdagar, och med 50
procent under 40 nya ersättningsdagar vid en andra förseelse inom samma
ersättningsperiod. Vid tredje tillfället upphör ersättningsrätten tills dess
personen uppfyllt ett nytt arbetsvillkor.

Medlemskap i arbetslöshetskassa räknas från första dagen.

Förändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2001. Regeringen
aviserar vidare att, om det statsfinansiella läget tillåter, de högsta och
lägsta
nivåerna på arbetslöshetsersättningen och aktivitetsstöden ska höjas den 1 juli
2001 och den 1 juli 2002.

Kristdemokraternas syn på
regeringens nya
arbetslöshetsförsäkring

Det är anmärkningsvärt att regeringen inte i sin
budgetproposition har anvisat några medel för den aviserade
höjda nivån inom arbetslöshetsförsäkringen. Det finns inte
några ekonomiska beräkningar på vad höjningarna av vad
den högsta dagpenningnivån kan tänkas medföra i form av
kostnadsökningar.

Vidare talas om en rättvis arbetslöshetsförsäkring som finansieras
solidariskt. Just därför vill Kristdemokraterna ha en obligatorisk försäkring
där alla med arbete bidrar solidariskt för att gemensamt betala för dem som
för stunden saknar arbete. Rättvisa är dock svårt att applicera som begrepp på
en arbetslöshetsförsäkring där 18 procent av de aktivt arbetssökande står helt
och hållet utan ersättning. Det handlar om nytillträdda på arbetsmarknaden,
om korttidsanställda, om invandrare och andra utsatta grupper.

Den arbetssökande ska ha såväl rätt som skyldighet att medverka till att en
individuell handlingsplan upprättas. Kristdemokraterna har länge hävdat att
den individuella handlingplanen måste vara ett aktivt redskap för såväl
arbetssökande som arbetsförmedling. Vi tillstyrker förslaget och förutsätter
att regeringen bedömt att erforderliga personella resurser finns för att arbetet
ska fungera på lokalt plan.

Kristdemokraterna avstyrker förslaget att den arbetssökande de första 100
dagarna bara ska söka arbete inom sin profession och i närområdet.
Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring och självklart ska en
arbetssökande sträva efter att så snabbt som möjligt få ett nytt arbete för att
inte tiden i arbetslöshet ska förlängas.

Kristdemokraterna har sedan tidigare förordat mildare sanktioner då
arbetssökande avvisar anvisat arbete och tillstyrker i denna del regeringens
förslag. Det strängare straffet med avstängning från a-kassa under 14 veckor
fick flertalet arbetsförmedlare att avstå helt från att använda
sanktionsredskapet då de ekonomiska konsekvenserna för den arbetssökande
blev så omfattande. Detta framkommer i Anders Forslunds forskningsrapport
gjord på uppdrag av IFAU. Kristdemokraterna har förordat den lösning
regeringen valt, dvs. att dra en viss procent på a-kassan under viss tid.

Beträffande arbetsvillkoret kan vi konstatera att "den främre parentesen"
kommer att bestå även i regeringens nya "rättvisa" arbetslöshetsförsäkring. Vi
finner Svenska Kommunförbundets remissvar intressant då de föreslår ett
mildare arbetskrav för den som gör anspråk på grundbeloppet och ett något
hårdare krav för den som gör anspråk på inkomstrelaterad ersättning.
Kristdemokraterna menar att regeringen bör utreda detta närmare och
återkomma med förslag som kan minska den främre parentesen.

Kristdemokraterna konstaterar att regeringen tillgodosett vårt
återkommande motionskrav på att tid då hel närståendepenning uppburits ska
få räknas som överhoppningsbar tid. Vi ser positivt på att den begränsande
tvåårsregeln tas bort och tillstyrker således förslaget. Genom detta
möjliggörs exempelvis för förälder att vårda sjukt eller handikappat barn.
Kristdemokraterna anser också att studier ska betraktas som
överhoppningsbar tid i arbetslöshetsförsäkringen i proportion till
omfattningen av tiden. Studier ska enligt vår uppfattning inte behöva vara
avslutade för att man ska vara berättigad till a-kassa, förutsatt att man
uppfyller kraven i övrigt.

Regeringen föreslår att varje ny ersättningsperiod ger rätt till ersättning
under maximalt 300 dagar som sedan kan förlängas med upp till ytterligare
300 dagar. Regeringen tar radikala grepp när man i praktiken inför en bortre
parentes. Visserligen ska en plats inom aktivitetsgarantin erbjudas, men inget
sägs i propositionen om vad som ska hända med arbetslösa som inte kan eller
vill delta i aktivitetsgarantin eller som blir kvar där år efter år. Regeringen
kallar det regelförenkling men överskjuter i praktiken till kommunerna att
försörja den som inte lyckas få ett arbete trots aktivt sökande. Det är
orimligt
då arbetsmarknadspolitiken fortsatt måste vara ett statligt ansvar.
Kristdemokraterna menar i motsats till regeringen att en bortre parentes inte
bör införas utan att en grundtrygghet finns i systemet.

Regeringen föreslår att en bestämmelse införs som innebär möjlighet till
högre ersättningsnivå på a-kassa de första hundra dagarna av en ersättnings-
period. Det innebär att den som är korttidsarbetslös får en högre ersättning än
den som är arbetslös en längre tid. Kristdemokraterna avstyrker förslaget med
hänvisning till eget förslag som redovisas nedan.

Kristdemokraterna instämmer i regeringens ståndpunkt att det är
otillfredsställande att olika arbetslöshetskassor agerar och bedömer på olika
sätt utifrån samma regelverk. Handläggare vid a-kassan bör dock ej ges rätt
att ta del av arbetsförmedlingens dagboksanteckningar. Kristdemokraterna
värnar den enskildes integritet då den information som finns på förmedlingen
kan vara av känslig karaktär. Av samma skäl har Kristdemokraterna sagt nej
till
JämO:s möjlighet att göra tillsyn på arbetsplatsen. Tyvärr är inte regeringen
konsekvent i sitt agerande härvidlag.

Kristdemokraternas
utformning av en ny
arbetslöshetsförsäkring

Kristdemokraterna har strävat efter att finna ett regelmässigt
enkelt system som är uthålligt, uppmuntrar till att söka nytt
arbete och samtidigt ger en rimlig ekonomisk trygghet.

Allt arbete, oavsett anställningsform, ska löna sig. Enkla regelverk,
överblickbara för alla måste införas. Regelsystemet måste anpassas för dagens
arbetsmarknad. Nuvarande regler är till stor del utformade för en tid när
flertalet hade fast heltidsanställning. Arbetsmarknaden är i stark förändring
och rigorösa, stelbenta system måste i takt med detta genomgå förändringar.

Bara hälften av de arbetslösa ungdomarna är berättigade till arbetslöshets-
ersättning. 8 000 arbetslösa i Stockholm är utan a-kassa och tvingas leva på
socialbidrag. Under 1990-talets höga arbetslöshet har många hamnat mellan
stolarna. Det handlar bl.a. om dem med dåliga kunskaper i svenska och liten
arbetslivserfarenhet. De som inte har a-kassa saknar också i många fall
kontakten med arbetsförmedlingen. Det är viktigt att bollandet mellan statligt
arbetsmarknadsansvar och kommunalt försörjningsansvar upphör, och att de
som i realiteten står till arbetsmarknadens förfogande befinner sig i
utbildning, på praktik eller aktivt söker arbete. Den enskilde har naturligtvis
ett ansvar att aktivt arbeta för att öka sin anställningsbarhet.

För att undvika att en permanent underklass etableras behövs en betydligt
mer flexibel arbetsrätt som gör det lättare att gå in och ut på arbetsmarknaden.
Om detta kombineras med ett enklare sätt att gå in och ut också i a-kassan
minskar otryggheten för alla, också för yngre.

Dagens kvalifikationskrav för a-kassa är krångligt utformade och
innehåller en mängd olika begränsande komponenter, bl.a. visst antal arbetade
timmar per månad. Dagens system missgynnar dem som har säsongs-,
projekt- eller deltidsarbete. Det ger felaktiga signaler om att man inte får
tillträde till sin försäkring därför att man förlagt sin arbetstid mer fritt än
vad
regelsystemen tillåter. För många blir det till ekonomisk nackdel att bryta en
arbetslöshetsperiod för att gå in och ta ett kortare arbete. Vi menar att dagens
kvalifikationskrav bör ersättas med en enkel beräkningsgrund, exempelvis att
ha arbetat motsvarande sex månader heltid under en ramtid av ett år för att få
rätt till grundbelopp. Tid i timmar motsvarande sex månaders heltid kan
självklart göras på betydligt kortare tid om man arbetar mer än 40 timmar per
vecka. Det är viktigt att allt arbete verkligen räknas den enskilde tillgodo.

Medlemsvillkoret säger att man måste ha varit med i en a-kassa i 12
månader för att få en inkomstrelaterad ersättning. Eftersom vi föreslår en
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring föreslår vi att medlemsvillkoret tas bort.

Ersättningssystemet

Försäkringen ska verka aktiverande och skapa incitament för
att skaffa ett nytt arbete. Den ska motverka inlåsning i yrke,
bransch eller inkomstläge. Reglerna ska vara enkla och
överblickbara för alla.

Allt arbete ska uppmuntras och räknas den arbetslöse tillgodo i systemet.
Ersättningsnivån bör det första året vara 80 procent av den lön man hade vid
inträdet i a-kassan. Den ersättningsgrundande inkomsten kan därefter
beräknas som 80 procent på 24 månaders basis. Omräkning sker förslagsvis
kvartalsvis. Ersättningsnivån höjs för varje arbetad timme. Vid
arbetsintensiva perioder tillgodoräknas timmar som kan motsvarar flera
dagars eller veckors arbete. Vid en kommande arbetslöshet har man sålunda
höjt sin ersättningsnivå. A-kassan går utmärkt att kombinera med alla de jobb
som dyker upp. Detta medför också att allt arbete, också i annat yrke, annan
bransch och annat inkomstläge, blir intressant för den enskilde. Detta bör
också ge ökad geografisk rörlighet. För att stimulera deltagande i utbildning
och åtgärd föreslår vi att detta ska räknas som överhoppningsbar tid inom a-
kassans ersättningssystem. Ett golv i form av en procentsats av inkomst vid
inträde i a-kassan kan införas.

Kristdemokraterna anser att en bortre parentes inte bör införas. Det är
mycket viktigt att varje arbetssökande får en individuell utredning och
handlingsplan. Det bör då tidigt framgå om den sökande är berättigad till
exempelvis sjukpension och inte hör hemma i a-kassesystemet. Vi menar att
en grundtrygghet skall finnas inom a-kassan för alla dem som står till
arbetsmarknadens förfogande. Finns en bortre parentes sker en
kostnadsövervältring till kommunernas socialtjänst, vilket inte är skäligt så
länge personen är arbetssökande. Eftersom arbetslösheten framöver med all
säkerhet kommer att uppvisa stora regionala skillnader är det av mycket stor
vikt att arbetslöshetsersättningen även fortsättningsvis är en statlig
angelägenhet.

Den lägsta respektive högsta dagpenningen består. Istället för att justera
den har vi valt sänkta inkomstskatter för alla genom ett kraftigt höjt
grundavdrag, detta för att minska marginaleffekterna vid övergång från
arbetslöshet till arbete.

När konjunkturen nu vänt och allt fler kommer i arbete är det rätt tidpunkt
också för att förändra våra socialförsäkringssystem. Vårt förslag till a-kassa
som ovan skissats bör ingå som en dellösning i ett helhetssystem.

Vi bedömer att Kristdemokraternas förslag till ny a-kassa är
kostnadsneutralt jämfört med dagens system. Den ekonomiska effekt som vårt
förslag kan få på a-kassesystemet är snarare positivt än negativt.

Anställda i
bemanningsföretag

De snabbt växande bemanningsföretagen är en ny aktiv part
när det gäller rekrytering och matchning av arbetskraft.
Reglerna för arbetslöshetskassa är olika beroende på om ett
bemanningsföretag är offentligt eller privat - till det privata
företagets nackdel. En anställd i ett bemanningsföretag
betraktas alltid som heltidsanställd oavsett vad den enskilde
och företaget har avtalat, och kan därför inte få utfyllnad från
arbetslöshetsförsäkringen. En deltidsanställd i annat företag
kan däremot få det. Detta gäller också de som arbetar i
offentligt organiserade bemanningsföretag, s.k. arbetscentra,
med kommun eller arbetsförmedling som huvudman.
Kristdemokraterna anser att samma regler bör gälla oavsett
om man arbetar i ett offentligt organiserat eller privat
bemanningsföretag.

Arbetslöshet hos företagare

Nya anställningsformer uppstår och egenföretagandet blir i
allt högre utsträckning ett komplement till en anställning.
Reglerna för arbetslöshetsförsäkringen är i sin nuvarande
form främst inriktade på arbetstagare. Frågan om företagares
ställning i arbetslöshetsförsäkringen är komplicerad och
måste snabbt ses över i syfte att ge grundtygghet också till
egenföretagare. Särskilt måste jordbrukares situation beaktas
då många ägare och brukare av jordbruksfastigheter har hel-
eller deltidsarbete utanför den egna gårdens verksamhet.
Viljan att bedriva en mindre rörelse för att behålla det öppna
landskapet tillintetgörs med dagens regler. Grundregeln bör
vara att den A-inkomst som löntagaren haft under sin
anställning också ska ligga till grund för a-kassa.

För att en egenföretagare ska betraktas som arbetslös skall han enligt
lagens krav ha upphört med sin verksamhet mer än tillfälligt. Nuvarande
arbetslöshetsförsäkring är dåligt anpassad till de enskilda näringsidkarnas
ekonomiska situation och bidrar till att försvåra ett upprätthållande av
rörelsen i samband med arbetslöshet. Dagens regler med krav på
avregistrering av firma och varaktigt avbrytande av verksamheten för att äga
rätt till ersättning från försäkringen motverkar arbetslinjen. Det måste också
vara möjligt att låta ett företag, med relativt långa tidsintervall, vara
vilande
mer än en gång. Företagare kan, liksom anställda, hamna i situationer som
tvingar dem att vara frånvarande längre tider. Allt talar för att vi måste forma
regler som möjliggör större rörlighet mellan olika anställningsformer, varav
egenföretagande är en. Lagen måste ses över.

Om man är delägare i ett kooperativ och samtidigt anställd får man inte
med självklarhet rätt till a-kassa. Vid vissa arbetsförmedlingar betraktas man
som ägare och inte som anställd om man ingår i styrelsen. Tio fall i
Arbetsdomstolen har lett till olika domslut. Lagen bör förtydligas på detta
område.

Familjehemsföräldrar

Familjehemmen efterfrågas allt mer för familjevårdande
uppgifter. Kommunerna har idag stora svårigheter att kunna
rekrytera familjehem.

Uppdraget som familjehem måste godkännas som ett arbete med rätt till
arbetsrättslig trygghet. En familjehemsförälder har som regel inte rätt att vara
ansluten till arbetslöshetsförsäkringen i sin egenskap av familjehemsförälder.
Ersättning från a-kassan utgår inte trots gjorda inbetalningar.
Arbetsdomstolen har slagit fast att familjehemmet inte presterar arbete för
någon annans räkning, vilket är en generell utgångspunkt för ett
anställningsförhållande. Kammarrätten fastslog så sent som 1999 att den
praxis som kommit till vid tillämpningen av arbetslöshetsförsäkringen
fortfarande gäller. Kristdemokraterna anser att arbetstagarbegreppet måste
gälla även för familjehem och därmed möjliggöra ersättning från a-kassan.

Personal från enskilda
organisationer

När utredningen Socialförsäkringens personkrets
presenterades och behandlades i riksdagen våren 1999
saknades det aviserade lagförslag som innebär att personal
från enskilda organisationer, exempelvis biståndsarbetare och
missionärer, ej ska ha rätt att vara anslutna till a-kassa om
deras utlandsvistelse överstiger ett år. Idag finns möjligheten
för denna yrkesgrupp att vara anslutna till a-kassa. Det är
viktigt att denna rätt finns kvar även fortsättningsvis.

Regeringens utredning om
ny myndighet

I propositionen En rättvisare och tydligare
arbetslöshetsförsäkring 1999/2000:139 anmäler regeringen
att man ämnar utreda behovet av en från
Arbetsmarknadsverket fristående myndighet som skall utöva
tillsyn över arbetslöshetskassorna och över
arbetsförmedlingens arbete med frågor som rör
arbetslöshetsersättningen. Myndighetens uppgift skall vara att
säkra likabehandling av de arbetssökande oavsett
arbetsförmedling eller tillhörighet till arbetslöshetskassa.

Arbetslöshetsförsäkringen är en märklig försäkring. Den sköts av från
staten fristående arbetslöshetskassor, med i de flesta fall starka band till
olika
fackliga organisationer. Samtidigt är de beslut a-kassorna fattar
myndighetsbeslut och deras verksamhet bekostas nästan helt med statliga
medel. Två utredningar som presenterades hösten 1999, från Statskontoret
och från Riksrevisionsverket, ifrågasätter dagens system med fristående a-
kassor knutna till fackliga organisationer. RRV kommer i sin utredning fram
till att a-kassornas privaträttsliga ställning utgör ett hinder för en effektiv
tillsyn. Statskontoret pekar på att statsbidragen inte är utformade på ett sätt
som stimulerar till god hushållning med skattebetalarnas pengar. En annan
allvarlig brist, enligt Statskontoret, är att statens möjlighet till insyn i
arbetslöshetskassornas verksamhet via den styrelseledamot man utser har
förfuskats.

Statskontoret föreslår bl.a. att statsbidraget till a-kassorna ändras så att de
får ekonomiska motiv för att agera striktare, att AMS tilldelas resurser för
tillsyn av a-kassorna och också möjlighet till sanktionsåtgärder mot dessa.
RRV föreslår bl.a. att AMS blir aktivare i sin utvärderings- och tillsynsroll
och att RRV:s granskningsmandat utvidgas till att även omfatta a-kassorna.

Kristdemokraterna anser att ovan nämnda utredningsuppdrag bör
kompletteras med att också utreda alternativa organisations- och
tillsynsmodeller samt konsekvenserna av att bryta kopplingen mellan fackliga
organisationer och arbetslöshetskassorna.

Minskade kostnader för
arbetslöshetsförsäkringen

I Ds 1999:58, Kontrakt för arbete - rättvisa och tydliga regler
i arbetslöshetsförsäkringen, betonas värdet av en strukturerad
sökprocess. Arbetsgruppen som presenterat utredningen
menar att de krav som ställs på en arbetssökande måste bli
tydligare och mer strukturerade än idag. Målet är att
söktiderna på sikt förkortas och därmed också den totala
omfattningen av antalet ersatta dagar. Varje dag som söktiden
kan förkortas minskar såväl den enskildes arbetslöshetsperiod
som statens utgifter. Kristdemokraterna stödjer de förslag
som läggs fram i utredningen i detta avseende.

Våra övriga förslag på näringslivs- och arbetsmarknadsområdet leder till
att arbetslösheten antas sjunka vilket innebär minskade kostnader för
arbetslöshetsersättning. Vårt budgetförslag innebär bl.a. en satsning på sänkt
skatt inom tjänstesektorn och en förstärkning av kommunernas och
landstingens ekonomiska resurser som kommer att innebära
personalförstärkningar ute i verksamheterna. Till detta kommer en rad
företagsfrämjande och tillväxtorienterade åtgärder som bidrar till att
ytterligare sänka arbetslösheten och därmed arbetslöshetsersättningen.

Stockholm den 4 oktober 2000

Maria Larsson (kd)

Mats Odell (kd)

Per Landgren (kd)

Göran Hägglund (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Stefan Attefall (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Magnus Jacobsson (kd)

Inger Strömbom (kd)

Harald Bergström (kd)

Mikael Oscarsson (kd)

Annelie Enochson (kd)

Helena Höij (kd)