Arbetsmarknad och arbetsliv, utgiftsområde 13 och 14

Motion 2002/03:A320 av Stefan Attefall m.fl. (kd)

1 Sammanfattning

I denna motion presenteras Kristdemokraternas arbetsmarknadspolitik och partiets alternativa budgetförslag för 2003 på utgiftsområdena 13 och 14. I särskilda motioner utvecklas partiets politik när det gäller lärlingsutbildning (2002/03:Ub272), arbetslöshetsförsäkringen (2002/03:A324), äldre på arbetsmarknaden (2002/03:A224), ohälsan i arbetslivet (2002/03:A318) samt om jämställdhet (2002/03:A242). I en fyrpartimotion utvecklar vi också tankarna om individuellt kompetenssparande.

Förutsättningarna för Sveriges ekonomi är för närvarande mycket osäkra. Sverige har haft flera år av mycket god konjunktur med hög sysselsättningstillväxt. Ändå är det oerhört många svenskar som i dag saknar arbete. De sociala problem och det slöseri med mänskliga resurser som detta innebär är ytterst allvarliga. Cirka 15 procent av arbetskraften, eller cirka 700 000 människor, är arbetslösa på något sätt eller vill arbeta mer.

Kristdemokraternas arbetsmarknadspolitik tar sin utgångspunkt i människans natur. Människan har ett inre behov av att få känna gemenskap med andra, ta eget ansvar och utvecklas som person. Aktivt arbete och engagemang, oavsett om det är organiserat förvärvsarbete eller någon annan form av meningsfullt ansvarstagande för familj, vänner eller andra medmänniskor, är därför av största vikt.

Arbetslösheten är ett slöseri med mänskliga resurser och därmed ett uttryck för dåligt förvaltarskap. Därför är full sysselsättning ett viktigt politiskt mål. Lika lön för likvärdigt arbete och jämställda lönevillkor för kvinnor och män ska gälla. Det är också viktigt att det finns väl fungerande lagar mot all form av diskriminering i arbetslivet. Mobbning på arbetsplatsen måste aktivt bekämpas.

För att kunna nå målet om arbete åt alla föreslås en rad åtgärder. En helt ny arbetsmarknadspolitik som sätter individen i centrum och öppnar för mångfald och valfrihet efterlyses.

För att bryta långtidsarbetslösheten ges ett antal riktlinjer för hur aktivitetsgarantin bör utformas och en övergångsarbetsmarknad inrättas.

Ett antal åtgärder för att minska ungdomsarbetslösheten föreslås, däribland införande av lärlingsutbildning. Vi föreslår också en rad åtgärder för ökad jämställdhet och bekämpande av diskriminering.

Ett antal förslag för att öka arbetsutbudet föreslås. De äldres situation på arbetsmarknaden måste förbättras och individuellt kompetenssparande bör inrättas för att främja ett lärande under hela livet.

Slutligen föreslår vi ett antal åtgärder för att förenkla och modernisera arbetsrätten.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 3

3 Förslag till riksdagsbeslut 4

4 Inledning 6

5 Bakgrunden till dagens höga arbetslöshet 6

6 Läget på arbetsmarknaden 8

7 Kritik mot den nuvarande arbetsmarknadspolitiken 11

8 Den kristdemokratiska arbetsmarknadspolitiken 17

9 Jämställdhet och diskriminering 24

10 Arbetsutbudet 28

11 Ny modell för lönebildning 36

12 Förenklad och moderniserad arbetsrätt 39

13 Sysselsättningsfrågor inom EU 42

14 Anslagsförändringar för år 2003 43

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsmarknadspolitikens inriktning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principer och mål för arbetsmarknadspolitiken.

3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram ett nytt förslag till övergripande mål för sysselsättningen i enlighet med vad som anförs i motionen.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny arbetsmarknadspolitik med individen i centrum.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om långtidsarbetslösa och aktivitetsgarantin.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en s.k. övergångsarbetsmarknad.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anställningsstödets storlek och regelverk.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de äldres situation på arbetsmarknaden.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jämställdhet och diskriminering av föräldralediga.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ungdomsarbetslösheten.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärlingsutbildning som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jobbguider och att ta till vara invandrares kompetens.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetskraftsinvandring.1

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omställningspeng, mångfald och valfrihet inom arbetsmarknadspolitiken.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetstiden.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om individuellt kompetenssparande.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lönebildningen.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Medlingsinstitutets arbetsuppgifter och roll i lönebildningen.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en moderniserad arbetsrätt.

20. Riksdagen beslutar att möjligheten till provanställning förlängs till tolv månader.

21. Riksdagen beslutar att ändra tiden för arbetsgivares skyldighet att återanställa till sex månader.

22. Riksdagen beslutar att visstidsanställning vid arbetsanhopning bör tillåtas upp till två år.

23. Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag som innebär att stridsåtgärder skall vara proportionerliga.

24. Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag om att sympatiåtgärder inte skall tillåtas som instrument vid arbetsmarknadskonflikter.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en svensk handlingsplan för att genomföra de åtgärder mot arbetslöshet som EU-länderna gemensamt kommit fram till.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om besparingar inom AMS/AMV.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av flyttningsbidraget.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lönebidrag i ideella organisationer.

29. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Samhall AB och lönebidragen.

30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Arbetsmiljöverket.

31. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Arbetslivsinstitutet och dess utbildningsinsatser.

32. Riksdagen beslutar att för budgetåret 2003 anvisa anslagen under utgiftsområde 13 Arbetsmarknad och utgiftsområde 14 Arbetsliv med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag, enligt uppställning:

Arbetsmarknad, utgiftsområde 13 Anslag, tusental kronor	Regeringens förslag	Anslags-förändring
22:1 Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader	4 621 614	–400 000
22:2 Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd	36 363 000	–7 055 000
22:3 Köp av arbetsmarknadsutbildning och övriga kostnader	4 708 812	–900 000
22:4 Särskilda insatser för arbetshandikappade	7 185 857	100 000
22:9 Bidrag till Samhall AB	57 427	–100 000
Summa totalt för utgiftsområde 13		–8 355 000
Arbetsliv, utgiftsområde 14 Anslag, tusental kronor	Regeringens förslag	Anslags-förändring
23:1 Arbetsmiljöverket	650 578	–130 000
23:2 Arbetslivsinstitutet	317 952	–50 000
23:3 Särskilda utbildningsinsatser m.m.	46 000	–23 000
23:8 Medlingsinstitutet	46 891	–3 000
Summa totalt för utgiftsområde 14		–206 000

1Yrkande 13 hänvisat till SfU.

4 Inledning

Ännu ett år har gått utan att den socialdemokratiska regeringen har vidtagit några åtgärder mot de stora problem som finns på den svenska arbetsmarknaden. Sjukskrivningarna ökar, dagligen nås vi av nya besked om varsel och arbetslösheten har inte minskat det senaste året.

Regeringen erkänner nu klart och tydligt att man inte kommer att nå sitt sysselsättningsmål som innebär att 80 procent av arbetskraften ska ha reguljär sysselsättning 2004. Regeringen ser inte ut att nå sina mål för politikområdet trots en optimistisk syn på tillväxt och ekonomisk utveckling, vilken ligger till grund för budgetpropositionen för år 2003.

Vi menar också att regeringens mål för arbetsmarknadspolitiken inte är ändamålsenliga. Ökade förtidspensioneringar och skenande sjukskrivningar har aktualiserat frågan om att sätta upp nya mål för politikområdet, mål som bättre beskriver verkligheten än dagens sysselsättningsmål. Den ensidiga fokuseringen på den öppna arbetslösheten invänder vi också emot. Denna fokusering innebär att regeringen i år berömmer sig för att ha uppfyllt målet om högst 4 procents arbetslöshet. Detta har dock skett på bekostnad av fler personer i konjunkturberoende arbetsmarknadsåtgärder.

För att vända den stagnation som för tillfället råder på den svenska arbetsmarknaden krävs en rad åtgärder inom flera olika områden. Det har visat sig att arbetslösheten inte kan pressas tillbaka ordentligt genom den relativt dyra arbetsmarknadspolitik som vi i dag håller oss med. Regler, byråkrati och tillväxthämmande skatter måste ses över. Likaså krävs krafttag mot sjukskrivningarna. Regeringen har haft många år på sig att vidta åtgärder mot de skenande långtidssjukskrivningarna; några konkreta åtgärder har man dock inte vidtagit. Det krävs också en helt ny arbetsmarknadspolitik som tar hänsyn till varje enskild individ. Genom att öppna för mångfald bland aktörerna inom arbetsmarknadspolitikens område skapas utrymme för nytänkade, individen sätts i centrum och betydande effektiviseringar kan göras.

5 Bakgrunden till dagens höga arbetslöshet

Bakgrunden till dagens höga arbetslöshet finner vi i den ekonomiska politik som förts under en mycket lång tid. Inflationsekonomin under 1970- och 1980-talen, de återkommande devalveringarna och den kraftiga utbyggnaden av den offentliga sektorn har dolt de underliggande problemen i svensk ekonomi. Lönebildningen, den under långa tider svaga finanspolitiken, de ständigt stigande skatterna och svällande offentliga utgifterna, den bristande insikten om de små företagens situation och de stela reglerna på arbetsmarknaden har bidragit till att Sverige halkat efter i ekonomisk utveckling. Här ligger de avgörande faktorerna bakom den höga arbetslösheten.

När den svenska ekonomin överhettades i slutet av 1980-talet, samtidigt som den ekonomiska politiken började inriktas på inflationsbekämpning, framträdde problemen allt tydligare. Nödvändiga politiska åtgärder såsom valutaavregleringen och skattereformen förvärrade problemen genom att de genomfördes allt för sent och därmed i otakt med den ekonomiska utvecklingen. Eftersom bostadssektorn är en viktig del i den svenska ekonomin medförde den kraftigt höjda beskattningen av boendet, som var en följd av skattereformen, att lågkonjunkturen förvärrades.

Sysselsättningen började vända kraftigt nedåt i slutet av 1990 och samtidigt sjönk fastighetspriserna. Den dramatiska ökningen av realräntan under 1992 innebar att de reala tillgångarna förlorade våldsamt i värde. Sparandet ökade och därmed tog kapitaluppbyggnaden fart. Den höga realräntan tvingade hushållen att snabbt amortera sin lån. Den privata efterfrågan föll i motsvarande grad. Tillsammans med den internationella konjunkturnedgången resulterade den svenska åtstramningen i att efterfrågan på arbetskraft föll drastiskt.

Den plötsliga ökningen av den öppna arbetslösheten ledde till stora ökningar av utgifterna för arbetsmarknadspolitiska åtgärder och ersättningar till de öppet arbetslösa. Allt detta ledde till minskad konsumtion och lägre skatteinkomster. Den sammantagna effekten blev bland annat att budgetunderskottet kom att öka kraftigt.

Den ekonomiska politiken som fördes under 1992–1994 ledde, tillsammans med den fria kronkursen hösten 1992, till att sysselsättningen vände kraftigt uppåt under 1994. Den positiva utvecklingen vände dock nedåt 1995–1996 inte minst på grund av den omläggning av den ekonomiska politiken som skedde efter valet 1994. Mot slutet av 1997 började återigen sysselsättningen vända uppåt.

Genomsnittligt antal utförda arbetstimmar per vecka på hela arbetsmarknaden uppgick i september 2002 till 143,7 miljoner jämfört med 145,5 miljoner timmar i september 2001. Det totala antalet arbetade timmar i Sverige ligger i dag på ungefär samma nivå som 1988, vilket är oroväckande. Med tanke på att vi fortsatt står inför en osäker framtid samtidigt som vi haft en befolkningstillväxt sedan 1988 är statistiken över antalet arbetade timmar ett tydligt bevis på att den svenska ekonomin inte har den kraft som krävs för att vi ska nå målet om ”full sysselsättning och god ekonomisk tillväxt”.

Diagram 1. Sysselsättningsökning 1995–2001

Källa: Eurostat och kommissionen

6 Läget på arbetsmarknaden

Problemen på den svenska arbetsmarknaden är större än vad den svenska regeringen och dess stödpartier i riksdagen vill erkänna. Diagrammet ovan visar skillnaderna i sysselsättningsökning mellan EU-länderna. Elva av EU-länderna har haft en snabbare sysselsättningsökning än Sverige sedan Socialdemokraterna övertog regeringsmakten hösten 1994. Både arbetslöshet och sysselsättning har långt kvar till de nivåer som rådde i slutet av 1980-talet. Ett antal faktorer berättar om läget på den svenska arbetsmarknaden.

Hög arbetslöshet. Den öppna arbetslösheten har ökat jämfört med september månad 2001. Också personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har ökat. I september 2002 var 187 000 personer eller 4,2 procent av arbetskraften arbetslösa jämfört med 178 000 personer eller 4,0 procent för ett år sedan. Antalet deltagare i konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska program har ökat med 17 000 personer, till 117 000 eller 2,6 procent av arbetskraften. Antalet latent arbetssökande (personer som velat och kunnat arbeta men ej sökt arbete samt heltidsstuderande som sökt arbete) är oförändrat jämfört med augusti månad förra året. Antalet personer som är undersysselsatta (som av arbetsmarknadsskäl arbetar mindre än de skulle vilja) är 234 000, vilket är oförändrat jämfört med september 2001. En analys av arbetsgivarorganisationen Svensk Handel visar att det saknas över 300 000 jobb för att lika många ska ha ett arbete i dag som 1990, och räknar man med att befolkningen i arbetsför ålder ökat med 200 000 personer sedan dess så skulle det krävas mellan 500 000 och 600 000 nya jobb för att vi skulle ha lika hög sysselsättning i dag som då.

Även om arbetslösheten minskar något bland invandrare är det dock fortfarande en betydligt större andel av svenskarna som har ett jobb jämfört med invandrare. Andelen sysselsatta svenskar i arbetsför ålder var förra året 76 procent medan motsvarande siffra för utomnordiska medborgare var 54 procent. Antalet arbetslösa ungdomar är totalt 42 000, vilket i princip är oförändrat jämfört med förra året.

Tabell 1. Den verkliga arbetslösheten

Antal personer som saknar ett reguljärt arbete eller vill arbeta mer:		Antal. I procent av individer i arbetskraften
Officiellt öppet arbetslösa	187 000	4,2
Officiellt i arbetsmarknadsåtgärder	117 000	2,6
Sammanlagd officiell arbetslöshet	304 000	6,8
Arbetssökande heltidsstudenter1	51 000	1,1
Arbetslösa inom Kunskapslyftet2	40 000	0,9
Undersysselsatta3	234 000	5,3
Totalt antal personer i arbetsför ålder som inte har ett arbete på den ordinarie arbetsmarknaden eller som vill arbeta mer	629 000	14,1
Övriga latent arbetssökande (risk för viss dubbelräkning)4	85 000	1,3
Totalsumma	714 000	15,4

Källa: SCB AKU 17 oktober 2002

1 Denna grupp räknas i internationell statistik som arbetslös enligt en ILO-konvention.

2 Motsvarar ca hälften av det sammanlagda antalet studerande inom Kunskapslyftet.

3 Personer som av arbetsmarknadsskäl arbetar mindre än de önskar.

4 Statistiken medger inte klara avgränsningar, men till de ovan angivna grupperna kan läggas huvuddelen av de icke heltidsstuderande personer som i AKU-statistiken räknas som latent arbetssökande samt de som uppger att de vill arbeta, men inte har sökt arbete den vecka AKU-mätningen genomförs, eller varit tillfälligt förhindrade att söka arbete.

Varsel, nedläggningar och konkurser. Förra året varslades totalt 68 610 personer om uppsägning, det är den högsta siffran sedan krisåren i början av 1990-talet. Bara under detta årets första nio månader har ytterligare 45 000 personer varslats om uppsägning, och under oktober månad har en våg av nya varsel kommit.

Också nedläggningar och konkurser forsätter att öka. Under årets första nio månader rapporterar AMS om närmare 350 nedläggningar inklusive konkurser. Förra året slutade på 419 nedläggningar men det lär alltså bli fler än så i år.

Få nyanmälda platser. De nyanmälda platserna är nu färre än under både 2000 och 2001. Under 2002 har sysselsättningen fallit i näringslivet. Inom varubranscherna har sysselsättningen fallit ända sedan förra sommaren. Inom tjänstebranscherna har sysselsättningen fallit sedan årsskiftet. Anställningsplanerna framöver är också mycket osäkra, enligt Konjunkturbarometern (Konjunkturinstitutet). Inom industrin duggar fortfarande varslen tätt och också inom handeln har sysselsättningen sjunkit det senaste året.

Sjukfrånvaron fortsätter att öka. Vid en närmare granskning av den ökning av sysselsättningen som har skett sedan bottenåret 1997 är det intressant att analysera sysselsättningsmåttets två delkomponenter. Som sysselsatta räknas de som under mätveckan antingen är i arbete minst en timme, eller som är tillfälligt frånvarande hela mätveckan. Summan av dessa två grupper utgör antalet sysselsatta. Det betyder att sysselsättningen påverkas både av hur många som faktiskt jobbar och av hur många som är frånvarande. Frånvaron beror i sin tur främst på hur hög sjukfrånvaron är. De senaste åren har sjukfrånvaron ökat kraftigt. Detta illustreras bland annat av att sjukskrivningarna i statens budget kostade 20 miljarder kronor 1998, medan slutnotan för innevarande år väntas sluta på över 50 miljarder kronor. Det är viktigt att denna ökning analyseras och att krafttag vidtas för att stoppa en skenande ökning av sjukfrånvaron. Också antalet förtidspensionerade stiger kraftigt. Även detta måste analyseras och åtgärdas.

Diagram 2. Antal individer som under maj månad 1997–2002 erhållit sjukpenning, rehabiliterings- eller arbetsskadeersättning

Källa: RFV

Tudelad arbetsmarknad. Sysselsättningsökningen har främst kommit i de befolkningstäta delarna av landet. Den gynnsamma arbetsmarknadsutvecklingen återfinns i storstads- och universitetsregionerna och i delar av Småland, medan arbetsmarknaden utvecklas sämre i skogslänen. Men även inom de olika regionerna kan skillnaderna vara stora. Ett tydligt exempel på detta är den låga sysselsättningsgraden i invandrartäta områden samtidigt som områden i samma kommun kan ha brist på arbetskraft. Det går med andra ord inte bra för hela Sverige. Vissa grupper är särskilt utsatta. Dessa grupper har ofta mycket långa inskrivningsperioder vid arbetsförmedlingarna och går mellan arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Över 32 000 personer är långtidsarbetslösa, det vill säga arbetslösa mer än 6 månader eller längre än 100 dagar för personer under 25 år (AMS, september 2002). Denna utsatta grupp domineras av äldre (över 50 år), arbetshandikappade, utomnordiska medborgare och korttidsutbildade inom tillbakagående yrken.

Bristande språkkunskaper och en utbildningsbakgrund som av olika skäl inte värderas i Sverige är två viktiga förklaringar till den besvärliga situationen. En del av problemet kan också hänföras till felaktiga attityder.

Rekryteringsproblem. Det bekymmersamma läget på arbetsmarknaden illustreras också av tydliga tecken på flaskhalsproblem. Enligt Svenskt Näringsliv har en majoritet av företagen problem med att hitta den arbetskraft man behöver. Detta i ett läge när hundratusentals människor står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Problemet är att jobben finns där de arbetssökande inte bor, och jobben finns i yrken som den arbetslöse saknar utbildning och erfarenhet för.

Av allt att döma är sysselsättningsökningen på väg att dämpas inom flera yrken som varit bristyrken under en längre tid. Bristen på arbetskraft, till exempel på grund av bostadsbristen i Stockholm och Göteborg, blir hinder för tillväxten och därmed för skapandet av nya jobb. Särskilt anmärkningsvärd är bristen på personal i yrken som lärare, sjuksköterskor och annan omsorgspersonal. Kort sagt är flexibiliteten liten och lönebildningen fungerar inte tillfredsställande. Den höga arbetslösheten är påtaglig samtidigt som många företag är i stort behov av arbetskraft.

Vid nästa lågkonjunktur riskerar arbetslösheten att öka kraftigt eftersom en kraftfull tillväxtpolitik saknas. Spelutrymmet för stabiliseringspolitiken är begränsat i och med att vi inte längre kan spendera oss ur kriser genom offentlig skuldsättning. Det innebär att en given lågkonjunktur kan väntas ge en högre arbetslöshet än tidigare. För att förhindra att en kommande lågkonjunktur hårt ska drabba sysselsättningen krävs en kraftfull tillväxtpolitik med en flexibel arbetsmarknad och en bättre lönebildning.

7 Kritik mot den nuvarande arbetsmarknadspolitiken

7.1 Handlingsförlamad regering

Trots regeringens prat om att sysselsättningsfrågorna är prioriterade görs inte mycket för att vända utvecklingen. Diagrammet nedan åskådliggör tydligt att sysselsättningen inte varit någon prioriterad fråga för regeringen de senaste åren.

Diagram 3. Antal behandlade propositioner per utskott de två senaste åren

(Propositionerna har räknats utifrån respektive utskotts huvudansvar.)

Källa: Riksdagens utredningstjänst

Arbetsmarknadsutskottet haft lite att göra trots de stora problem som finns på arbetsmarknaden. Utskottet samsas tillsammans med försvarsutskottet, bostadsutskottet och kulturutskottet i utskottens bottenliga vad gäller tillställda propositioner. Det är ett bevis på regeringens handlingsförlamning. Socialdemokraterna har de senaste åren inte lyckats presentera mycket till nytänkande eller kreativitet. Sanningen är att Socialdemokraterna har slagit sig till ro. Socialdemokratin är stolt över vad den åstadkommit.

Regeringens handlingsförlamning har präglat hela den gångna mandatperioden. I årets budget erkänner regeringen till exempel att kvaliteten på de individuella handlingsplaner som ska upprättas för arbetslösa på landets arbetsförmedlingar är mycket bristfällig. Det får bland annat till följd att den viktiga matchningen mellan lediga jobb och arbetssökande inte blir effektiv. Trots att regeringen är fullt medveten om detta har den inte vidtagit några konkreta åtgärder för att komma till rätta med problemet. Handlingsförlamningen beror bland annat på att biträdande näringsministern Mona Sahlin har haft svårt att komma överens med LO. Dessutom ska den socialdemokratiska minoritetsregeringen också försöka komma överens med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vilket inte alltid kan vara så lätt eftersom de i dessa frågor många gånger politiskt befinner sig på var sin sida om Socialdemokraterna.

Arbetslivet förändras nu i snabb takt. Globalisering och teknikintensifiering leder till ökad rörlighet på arbetsmarknaden. Det blir allt vanligare med flera olika arbetsgivare under arbetslivet, växling mellan utbildning och arbete, företag som expanderar och som avvecklar. Denna utveckling har Socialdemokraterna mött med tystnad och passivitet.

7.2 Felaktiga mål

Figur. 1 Skiss över befolkningen ur ett arbetsmarknadsperspektiv

Källa: Använd kraften – Vägar till ett större arbetsutbud (Reforminstitutet)

I figuren ovan kan man se var befolkningen befinner sig i förhållande till arbetsmarknaden. Kristdemokraterna menar att det politiska mål som sätts upp för arbetsmarknaden måste förhålla sig till både arbetskraft, sysselsatta och personer som faktiskt är i arbete.

Den socialdemokratiska regeringens mål för arbetsmarknadspolitiken är inte ändamålsenliga. Vår kritik mot de nuvarande målen sammanfattas nedan.

Målet om högst 4 procents öppen arbetslöshet. Att fokusera på den öppna arbetslösheten är förkastligt. Under det gångna året har personer i olika former av åtgärder ökat samtidigt som regeringen berömt sig för att ha lyckats pressa tillbaka den öppna arbetslösheten till närmare 4 procent.

Sysselsättningsmålet. Inte heller regeringens sysselsättningsmål som innebär att 80 procent av arbetskraften ska vara sysselsatt år 2004 är tillräckligt träffsäkert. I takt med att sjukskrivningarna ökar, ökar också sysselsättningen, eftersom både de sjukskrivna och de arbetslösa, som till exempel får ett sjukvikariat, räknas som sysselsatta.

Halvering av sjukskrivningarna. Regeringen har nu kompletterat målet för den öppna arbetslösheten samt sysselsättningsmålet med ytterligare ett mål, nämligen målet att halvera antalet sjukdagar till år 2008. Hur man ska lyckas att nå detta mål verkar man dock inte ha en aning om. Man hänvisar till samtal mellan arbetsmarknadens parter och det så kallade 11-punktsprogrammet. Sjukskrivningarna har dock ökat stadigt under många år utan att regeringen kommit med några konkreta förslag för att komma tillrätta med problemen.

Förtidspensioneringarna. Dagens mål för arbetsmarknadspolitiken missar också förtidspensioneringarna. Liksom de långa sjukskrivningarna har dessa ökat de senaste åren. År 1985 var antalet förtidspensionärer drygt 8 procent av antalet personer i arbetskraften. I dag är siffran närmare 11 procent. Ökningen återfinns främst bland kvinnorna. I en jämförande analys gjord av ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ser man att Sverige sedan 1985 gått om länder så som Finland, Danmark och Nederländerna vad gäller andelen förtidspensionärer. Danmark och Finland har sedan 1995 vänt den ökande trenden, medan Nederländerna ända sedan 1985 haft en minskande andel förtidspensionärer.

Riktigt löjeväckande är det att Socialdemokraterna i budgetpropositionen konstaterar att ”målen för arbetsmarknadspolitiken till stor del har uppnåtts”. Konjunkturinstitutet konstaterar att regeringen inte kommer att uppnå målet om att den reguljära sysselsättningsgraden ska uppgå till 80 procent 2004. Deras beräkningar visar att sysselsättningsgraden kommer att vara 77,8 procent 2004. Översatt till antal personer ska ytterligare 116 000 arbetslösa 2004 ha ett reguljärt arbete för att regeringens mål ska vara uppfyllt. Att som regeringen säga att ”målen till stor del uppnåtts” är ett hån mot var och en som är offer för Socialdemokraternas misslyckade arbetsmarknadspolitik.

7.3 Felaktiga medel

AMV-organisationens sätt att fungera i den arbetsmarknadsmiljö som präglar inledningen av 2000-talet har en hel del övrigt att önska. Brister i styrsystemen, omfattande byråkrati och oklar rollfördelning på flera områden är exempel på detta. Regeringen konstaterar själv i en skrivelse (2000/01:142 Arbetsmarknadsverkets organisation) att styrningen i verket inte fungerar på ett bra sätt.

Riksrevisionsverket har i flera olika rapporter riktat kritik mot delar av de verksamheter som verkställer den svenska arbetsmarknadspolitiken. I rapporten Effektiviteten i arbetsförmedlingen (RRV 1999:15) granskar Riksrevisionsverket arbetet på arbetsförmedlingskontor. Granskningen visar att det finns ett klart samband mellan kontorens interna arbetssätt och graden av måluppfyllelse. Slutsatsen är ett antal förslag till effektiviseringar på kontoren.

I en särskild studie av arbetsmarknadsutbildningarna (RRV 1999:45) ser man ett tydligt samband mellan olika sätt att arbeta och i vilken utsträckning deltagarna fått arbete efter avklarad utbildning. Man framhåller till exempel att de arbetsmarknadsutbildningar som slår väl ut är plats- och företagsinriktade. Detta visar sig bland annat i förmågan att behålla arbetsmarknadsutbildningen för en mer strategisk och tillväxtorienterad roll än övriga åtgärder och i en prioritering av systematiska företagskontakter.

I Effektivare arbetsförmedling (RRV 2001:15) konstateras utifrån empiriska fakta att ett mer tillväxtorienterat verksamhetssätt gör att fler arbetssökande får jobb. Exempel på sådana verksamheter är ett företagsinriktat arbetssätt, matchningsarbete inom kontoren, yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning och bristyrkesutbildning. En jämförelse mellan åren 1999 och 2000 visar dock att verksamheten i AMV blivit mindre tillväxtorienterad. Konsekvensen av detta är att det blivit svårare att uppfylla såväl de tillväxtpolitiska som de fördelningspolitiska målen.

Kommunförbundet riktar också kritik mot AMS. Förbundet har vid flera tillfällen ställt krav på att AMS ska öka den yrkesinriktade utbildningen till vård och omsorg, vilket är ett område där det i dag råder en stor brist på arbetskraft runt om i landet. Utbildning inom dessa områden sker numera bara om kommuner och landsting genomfört åtgärder för att minska deltidsarbetslösheten. Enskilda individer drabbas alltså om kommuner och landsting inte vidtar åtgärder som regeringen kräver. Om deltidsarbetslösa ska få kompletterande utbildning måste kommun eller landsting ge garantier om heltidsjobb efter utbildningen.

Också LO har nu insett att det krävs en ny arbetsmarknadspolitik. Leif Håkansson, LO:s tredje vice ordförande, konstaterade på DN-debatt i februari 2002 att AMS har spelat ut sin roll. Det säger sig självt att det inte hjälper särskilt mycket att sätta in ännu mer arbetsmarknadspolitiska åtgärder i regioner med hög arbetslöshet, skriver Leif Håkansson. Vidare skriver han att ”arbetsmarknadspolitiken har sina begränsningar. Den skapar inga nya jobb. Den hjälper inte regioner att bredda sin näringsstruktur så att fler kan få jobb i stället för arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller förtidspension”.

7.4 Bristande ambitioner

Tyvärr saknar Socialdemokraterna ambitioner vad gäller arbetskraftsutbudet. Som vi tidigare konstaterat ser vi i dag, trots den höga arbetslösheten, rekryteringsbehov inom flera olika branscher. Socialdemokraterna konstaterar i budgetpropositionen också att ”ökat arbetskraftsutbud är särskilt viktigt för Sverige, där ett stort nyrekryteringsbehov väntas, till följd av de ökade pensionsavgångarna efter 2010”. Det är dock uppenbart att regeringen inte riktigt vet hur detta ska lösas, eftersom all diskussion om åtgärder för att öka arbetsutbudet lyser med sin frånvaro.

7.5 Avsaknad av långsiktighet – exemplet anställningsstöd

Sedan några år tillbaka finns ett anställningsstöd som ska hjälpa alla som varit arbetslösa i minst tolv månader. Arbetsgivaren får ett bidrag med 50 procent av lönekostnaden i sex månader. Regeringen föreslog i vårpropositionen 1999 införande av ett förstärkt anställningsstöd för personer som är långtidsinskrivna i mer än tre år på arbetsförmedlingarna från och med den 1 oktober 1999, vilket riksdagens majoritet antog. Rent tekniskt sker det genom en skattereduktion för de arbetsgivare som anställer dessa personer. Det förstärkta stödet uppgår till 75 procent av lönekostnaden de första 6 månaderna och till 25 procent av lönekostnaderna i ytterligare 18 månader. Men redan innan det nya systemet hade trätt i kraft föreslogs att stödet skulle omfatta alla som varit långtidsinskrivna i mer än två år, och de nya reglerna började gälla från och med den 1 januari 2000. Dessa regler hade varit i funktion i 4 månader när ytterligare en förändring kom. Då föreslogs införandet av ett särskilt anställningsstöd som innebar att den som fyllt 57 år och varit inskriven på arbetsförmedlingen i två år skulle få ett anställningsstöd under 24 månader omfattande 75 procent av lönekostnaden.

I vårbudgeten år 2000 lade regeringen ytterligare ett förslag till förändring av anställningsstödet. Ett utökat särskilt anställningsstöd infördes, som riktade sig till dem som varit arbetslösa mer än fyra år, med egna regler för hur stora subventionerna ska vara. Det är fjärde ändringen på ett år. Samtidigt som allt detta sker skriver regeringen hur viktigt det är med regelförenklingar inom arbetsmarknadspolitiken. Inte nog med detta. Under tiden den 1 juni 2002 till den 31 maj 2004 finns en tidsbegränsad försöksverksamhet med anställningsstöd som kombineras med vård- och omsorgsutbildning.

Det är givetvis positivt att regeringen med stödpartier inser att sänkta arbetskraftskostnader kan öka sysselsättningen. I en uppåtgående ekonomi har också denna åtgärd haft framgång. Men det är viktigt att en åtgärd får verka fullt ut och inte störs av ständiga regeländringar som minskar överskådligheten och ökar byråkratin. Det är också orimligt höga subventionsnivåer under två års tid som det särskilda anställningsstödet innebär. En privat arbetsgivare skulle få cirka 11 000 kronor i månaden under två år i subvention för att anställa en person över 57 år. Vi anser därför att anställningsstödet borde begränsas till ett allmänt anställningsstöd.

Först hösten 2002 började regeringen inse att ”regelverket blivit svåröverskådligt”. Detta bevisar bara vilken undermålig analys som görs i Regeringskansliet innan förslag läggs till riksdagen.

Till detta måste ytterligare en principiell anmärkning göras. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder finansieras genom anslag och medelstilldelning från AMS ut till länsarbetsnämnderna som i sin tur fördelar anslagen vidare till de lokala arbetsförmedlingarna. Undantaget är anställningsstödet som är utformat som en skattereduktion utan budgetrestriktioner. Det lokala arbetsförmedlingskontoret har därför all anledning att i första hand nyttja anställningsstöden, eftersom det skapar största möjliga handlingsfriheten ur budgetsynpunkt för kontoret. För varje person som ges anställningsstöd istället för en annan sorts åtgärd ökar möjligheterna att den budget kontoret fått ska räcka hela året. I många enskilda fall kan det vara klokt att i första hand använda anställningsstödet, men det innebär att de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna inte underställs samma budgetprövning och vägning mot varandra. Det är inte sannolikt att detta i längden leder till den mest optimala avvägningen sett utifrån de mål och anslag som riksdagen beslutat om.

8 Den kristdemokratiska arbetsmarknadspolitiken

8.1 Principer för arbetsmarknadspolitiken

Människans värde förknippas ofta med innehavet av ett traditionellt förvärvsarbete. Detta är både ett farligt och felaktigt synsätt. Farligt därför att den som blir arbetslös kan känna sig utan värde, felaktigt därför att människans värde ligger i det faktum att hon är en människa, inget annat.

I människans natur ligger ett behov av att få känna gemenskap med andra, ta eget ansvar och utvecklas som person. Aktivt arbete och engagemang, oavsett om det är organiserat förvärvsarbete eller annan form av meningsfullt ansvarstagande för familj, vänner eller andra medmänniskor är därför av största vikt.

Arbetslösheten är ett slöseri med mänskliga resurser och därmed ett uttryck för dåligt förvaltarskap. Full sysselsättning är ett viktigt politiskt mål. En förutsättning för detta är att det svenska näringslivets konkurrenskraft upprätthålls gentemot omvärlden. En långsiktig och stabil ekonomisk politik i samspel med en aktiv arbetsmarknadspolitik är därför nödvändig för att skapa ett gott samhälle där alla får möjlighet att delta i samhällsbyggandet.

Personliga och sociala problem blir ofta följden vid långvarig ofrivillig arbetslöshet eftersom alla människor behöver känna sig efterfrågade och behövda. Ett arbete är för de flesta av största vikt för en god livskvalitet. Den ekonomiska politiken ska skapa förutsättningar för ekonomisk utveckling och ett dynamiskt näringsliv. Med fler sysselsatta kan fler försörja sig själva och därmed få mer makt över sitt liv. Med fler sysselsatta skapas också resurser för att förstärka budgeten och därmed värna välfärdssystemen så att de som bäst behöver samhällets stöd också kan få detta. Därför är tillkomsten av nya jobb den i särklass viktigaste fördelningspolitiska frågan.

Subsidiaritetsprincipen måste var en grund för arbetsmarknadspolitiken. Det vill säga att det en lägre nivå klarar av på egen hand ska inte högre nivåer lägga sig i. Arbetsmarknadspolitiken ska vara subsidiär på så sätt att samhällets insatser ska vara stödjande när så krävs, dock utan att skada ordinarie arbetsmarknad.

Fackföreningar som är starka och partipolitiskt obundna är en oundgänglig del av ett demokratiskt samhälle för att tillvarata löntagarnas rättigheter och intressen och skapa effektiva samarbetsformer mellan arbetsgivare och arbetstagare. Företagsdemokratin ska vara så utformad att såväl kapital- som arbetsinsats berättigar till inflytande och medbestämmanderätt. En positiv samverkan grundad på ömsesidigt förtroende mellan alla i ett företag ska eftersträvas.

Aktiva arbetsmarknadsåtgärder ska prioriteras före passivt kontantstöd. Långtidsarbetslöshet ska bekämpas kraftfullt. Ett utvecklat lärlingssystem bör finnas för att inte minst ungdomar ska kunna få yrkes- och arbetslivserfarenhet.

Den statliga arbetsförmedlingen bör vara ett aktivt serviceorgan i arbetsmarknadspolitikens tjänst med nära kontakt med näringslivet. Privat arbetsförmedlingsverksamhet ska också uppmuntras. Bemanningsföretagen har en viktig roll att spela för att minska arbetslösheten. För att hjälpa äldre och långtidsarbetslösa måste arbetsförmedlingarna vara aktiva och uppsökande.

För att garantera alla som blir arbetslösa en grundläggande ekonomisk trygghet vid arbetslöshet ska en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring finnas. Arbetslöshetsförsäkringen bör finansieras med egenavgifter och arbetsgivaravgifter.

En stor del av arbetsmarknaden är könssegregerad. Aktiva åtgärder för en jämnare fördelning mellan kvinnor och män måste vidtas. Lika lön för likvärdigt arbete och jämställda lönevillkor för kvinnor och män ska gälla.

Diskriminering i arbetslivet ska motarbetas med väl fungerande lagar. Stat och kommun bör föregå med gott exempel bland annat då det gäller att anställa människor med funktionshinder, äldre arbetskraft, invandrare och personer som är i behov av rehabilitering. Mobbning på arbetsplatsen måste aktivt bekämpas.

Arbetsmiljön ska beaktas redan på planeringsstadiet. Stora ansträngningar bör göras för att anpassa lokaler, maskiner och utrustning, arbetsuppgifter, arbetstempo och arbetstider till de anställdas behov och förutsättningar. Tekniken ska vara underordnad människan. Små enheter ska eftersträvas där människan kan överblicka sin arbetssituation och där goda personliga relationer med arbetskamrater kan utvecklas.

8.2 Målen med arbetsmarknadspolitiken

Riksdagen har ställt sig bakom målet om ”en väl fungerande arbetsmarknad med full sysselsättning och god ekonomisk tillväxt”. Kristdemokraterna har inget att erinra mot detta övergripande mål. Däremot är målet och de angivna delmålen oprecisa och ej mätbara. Regeringen bör se över målbeskrivningen och sätta mätbara mål för de olika delmål som ska uppnås, mätbara mål som inte detaljstyr verksamheten ute på fältet i dess val av metoder, men som följs upp på ett resolut sätt.

Det finns också en tendens att beskriva arbetsmarknadspolitikens uppgifter i ett alltför ekonomiskt inriktat nyttoperspektiv för den offentliga sektorn. Det handlar om att försörja företag med arbetskraft, öka samhällets produktion och öka tillskottet till den gemensamma försörjningen. Bekämpandet av arbetslösheten handlar för oss kristdemokrater i första hand om att ge den enskilda människan ett värdigare liv där hon får känna delaktighet och kan försörja sig själv, och därmed bättre kunna ta ansvar för sitt eget liv och sina medmänniskor. Detta kommer ofta i skymundan. Faran är att den arbetslöse inte hamnar i centrum, utan istället företagen, de offentliga budgetarna och samhällsekonomin.

Kristdemokraterna vill att ett nytt övergripande mål för sysselsättningen formuleras. Vi behöver ett politiskt mål för arbetsmarknadspolitiken som visar verkligheten som den är. Man ska inte kunna flytta människor mellan olika boxar (se figur 1 sid. 15) för att kunna uppfylla politiska mål och vallöften. I SOU 2002:5 för utredaren Jan Rydh en diskussion om detta. Han påvisar hur missvisande nuvarande mål är och problemen med den nuvarande produktionen av statistik som inte på ett lättillgängligt sätt mäter andelen människor i arbete. Rydh konstaterar att olika statistikproducenter har olika syften med sin statistikproduktion varför till exempel definitioner och åldersindelningar skiljer sig åt. Därför bör regeringen snarast uppdra åt statistikansvariga departement och myndigheter att fastställa gemensamma definitioner och datakällor samt former för en löpande, enhetlig uppföljning och prognostisering av utvecklingen av befolkning, studerande, förtidspensionärer, arbetskraft, sysselsatta, sjukfrånvarande och människor i arbete. Redovisningen bör i enlighet med förslaget i SOU 2000:2 innehålla följande komponenter:

Befolkning i arbetsför ålder

• Förtidspensionärer/sjukbidragsmottagare

• Studerande

• Övriga (utlandsboende, hemarbetande etc.)

• Arbetslösa (friska + sjukskrivna)

= Sysselsatta (anställda + egenföretagare)

• Sjukfrånvarande

= Människor i arbete

8.3 En ny effektiv arbetsmarknadspolitik

Tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Centern har vi tagit fram grunderna för en helt ny arbetsmarknadspolitik. Vi anser det vara av största vikt att Sverige har en aktiv och effektiv arbetsmarknadspolitik som syftar till att snabbt och smidigt bidra till att matcha den arbetssökande med de arbeten som finns tillgängliga och rusta den arbetslöse för att kunna ta de arbeten som finns till förfogande. Den så kallade arbetslinjen ska hävdas, det vill säga att arbetssökande i första hand ska erbjudas arbete eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och först när sådana åtgärder inte finns tillgängliga ska arbetslöshetsunderstöd lämnas. Aktivitet ska således alltid prioriteras före passivt bidragsmottagande.

8.3.1 Arbetsmarknadspolitik med individen i centrum

Mot bakgrund av de brister som råder med dagens system anser vi det angeläget med en radikal omläggning av den svenska arbetsmarknadspolitiken. Våra förslag syftar till ökad trygghet och valfrihet för den enskilde individen. Genom ökad mångfald vad gäller aktörer som tillhandahåller tjänster gentemot den arbetslöse får vi både mer anpassade åtgärder till individen och till arbetsmarknaden. Därmed blir arbetsmarknadspolitiken också mer effektiv.

Förändringen leder också till förändrade uppgifter för såväl den nuvarande arbetsförmedlingen som för ansvarig myndighet. Dagens arbetsförmedlare får en vidgad arbetsmarknad och nya möjligheter att pröva idéer om hur verksamheten kan utvecklas och anpassas till olika individers behov.

Våra förslag innebär i korthet att:

• Servicekontor som ska ge service till den arbetslöse inrättas.

• Mångfald och valfrihet ska erbjudas genom fler aktörer.

• Omställningspeng ska erbjudas den arbetslöse.

• En ny mindre myndighet ersätter nuvarande AMV/AMS.

Servicekontoren ska ge arbetslösa service och en orientering om vilka resurser som står den arbetslöse till förfogande. Servicekontoren ska tillhandahålla databaser och information om lediga jobb. Här ska man också besluta om en så kallad omställningspeng för arbetslösa som inte snabbt får nytt jobb. Storleken på pengen ska styras av olika kriterier, till exempel ålder, utbildning och arbetslivserfarenhet. Omställningspengen är den resurs som finansierar den arbetslöses arbetsmarknadsåtgärd.

Åtgärderna ska utföras av olika aktörer som finns på arbetsmarknaden. Aktörerna kan vara av olika slag, verksamma inom bemanning, rekrytering, utbildning och förmedling. Det kan vara bemanningsföretag, folkhögskolor, fackliga organisationer etc. Arbetslösa ska fritt kunna välja aktör. Aktörerna ökar mångfalden och valfriheten för arbetslösa. Med konkurrens ökar kvaliteten på arbetsmarknadsåtgärderna.

8.3.2 Ny myndighet ersätter AMV/AMS

För att sköta den nya arbetsmarknadspolitiken föreslår vi att nuvarande myndighetsstrukturer på arbetsmarknadsområdet ersätts med en ny arbetsmarknadsmyndighet. Denna myndighet har att inom de mål för arbetsmarknadspolitiken som riksdagen fastställer ansvara för följande uppgifter:

• Expertorgan till regeringen med uppgift att förse beslutsfattarna med erforderligt underlag, prognoser och analyser av arbetsmarknadsläget.

• Drift av servicekontor runt om i landet på ett sådant sätt att alla arbetssökande kan nå ett sådant inom rimligt avstånd från bostadsort eller arbetsplats.

• Fördela anslag till servicekontoren runt om i landet.

• Auktorisation av aktörerna som får rätt att bedriva förmedlings- och utbildningsverksamhet för arbetslösa som fått omställningspeng. Aktörerna ska kvalitetsgranskas med jämna mellanrum.

• Ansvarig för att alla arbetssökande får tillgång till enkel och effektiv information om lediga platser, hur man söker jobb och utbildning samt om vilka jobbkontor som finns och är auktoriserade av den nya myndigheten.

• Tillhandahålla platsinformation via ett effektivt Internetbaserat datasystem och tillhörande skriftlig information (motsvarande nuvarande Platsjournalen).

• Myndigheten har också till uppgift att garantera att det finns jobbkontor/bemanningsföretag inom rimligt avstånd för alla jobbsökande i hela landet. Om det inte finns privata aktörer bör myndigheten upphandla sådana tjänster eller i sista hand driva egna.

Ambitionen för den nya myndigheten ska vara att genom information och tillhandahållande av exempelvis platsbank på Internet medverka till att så många som möjligt så snabbt som möjligt kan lösa sin arbetslöshetsproblematik själv inom tre månader.

8.3.3 Genomförande och ekonomiska konsekvenser

Vår ambition är att dessa riktlinjer är grunden för en ny arbetsmarknadspolitik. Det bör göras i samband med en mer grundlig utredning av förslagen och konsekvenserna av dess genomförande.

Den nya myndigheten blir betydligt mindre än nuvarande Arbetsmarknadsverket. Dess förvaltningskostnader är för 2003 beräknade till drygt 4,6 miljarder kronor. Dessa kostnader kan reduceras kraftigt. Minskad byråkrati och kortare söktider för arbetssökande frigör resurser som kan satsas på dem som har allra svårast att få jobb. Exempelvis innebär fyra dagar kortare genomsnittlig söktid en besparing i arbetslöshetsförsäkringen på omkring 1,5 miljarder kronor. Riksrevisionen och IFAU ska ha ansvar för att kontinuerligt utvärdera arbetsmarknadspolitiken.

Vi är övertygade om att den förbättrade arbetsmarknadspolitik som förslaget innebär kommer att minska tillförseln av både antalet långtidsarbetslösa och långtidsinskrivna radikalt. Vi anser också att många av de långtidsarbetslösa och de som ingår i dagens aktivitetsgaranti kan komma att få en bättre hjälp av aktörer som specialiserar sig på just dessa problem. Många långtidsarbetslösa befinner sig dock i alldeles unika situationer och kan troligtvis inte heller med en ny effektiv arbetsmarknadspolitik i någon större utsträckning komma tillbaka till arbetsmarknaden.

8.3.4 Långtidsarbetslöshet

För att undvika långtidsarbetslöshet är det nödvändigt att på ett tidigt stadium sätta in relevanta åtgärder för att stödja den arbetslöse att snabbt få rätt utbildning, praktik eller hjälp på annat sätt. Det är alltså under arbetslöshetsperiodens första tid som den stora möjligheten finns att undvika långtidsarbetslöshet. Denna insikt måste prägla arbetsmarknadspolitiken.

För att bryta långtidsarbetslöshet krävs en lång rad åtgärder: Individuella handlingsplaner, kompetenshöjning, tydliga krav på den arbetssökande samtidigt som stöd och ekonomiska incitament ges för att bryta arbetslösheten.

Vi kristdemokrater har föreslagit en ny arbetslöshetsförsäkring, vars principer redovisas i en särskild motion. Den innebär bland annat att det efter en tid sker en viss successiv nedtrappning av ersättningen till en nedre gräns, utan någon bortre parentes. Samtidigt innebär vårt förslag att alla arbeten som man tar, även om de är av kortare karaktär, höjer ersättningsnivån. Ett sådant system skulle tillsammans med sänkt skatt i form av ett höjt grundavdrag ge starka incitament att aktivt söka arbete. Det är dock viktigt att poängtera att alla system måste avvägas så att alla människor får en rimlig grundläggande försörjning, och att inte åtgärder på detta område leder till att människor bara skickas över till kommunernas socialbidragssystem. Tyvärr vågar inte regeringen diskutera de ekonomiska incitamentens betydelse.

8.3.5 Aktivitetsgarantin

Den aktivitetsgaranti som riksdagen beslutade om våren 2000 drogs igång 1 augusti samma år för att inom några månader omfatta 30 000 personer. Eftersom försöksverksamheten som föregick aktivitetsgarantin bara varade några månader och förberedelsetiden var mycket kort är det fortfarande osäkert hur garantin kommer att fungera i praktiken. Att aktivitetsgarantin haft grava kvalitetsproblem är därför inte konstigt. Själva grundidén är riktig, det vill säga att de långtidsinskrivna kommer in i ett mer aktivt och nära samarbete med arbetsförmedlingens personal, och att varje individs särskilda behov beaktas i utformningen av en individuell handlingsplan.

En aktivitetsgaranti står och faller med den praktiska tillämpningen. Självklart ska jobbsökaraktiviteter ingå, men det räcker inte. Vad som krävs är tydliga krav som går att leva upp till, stöd och hjälp att bryta arbetslöshetsmönstret och aktiva insatser för att möta den enskilde personens konkreta behov och problem. Det är också viktigt att nära samverkan sker med föreningsliv, näringsliv, privata bemanningsföretag och förmedlare.

8.3.6 Övergångsarbetsmarknad

Bland de långtidsinskrivna vid arbetsförmedlingarna finns också många människor som inte är anställningsbara på grund av språkproblem, handikapp, sociala problem, dåligt självförtroende och utbildningsnivå med mera. Uppskattningar bland arbetsförmedlare antyder att denna grupp kan utgöra runt 10 000 personer, vilka i dag återfinns inom aktivitetsgarantin med små möjligheter att inom en överskådlig tid komma in på den reguljära arbetsmarknaden eller börja studera. Dessa människor kräver extra insatser. De flesta av dessa kan bidra till sin egen försörjning genom en samhällsinsats i kommunernas regi eller i föreningsregi. För dessa grupper är det viktigt att system för nära samverkan mellan arbetsförmedlingen, kommunen, försäkringskassan och de sociala myndigheterna upprättas.

Aktiviteter inom ramen för en så kallad övergångsarbetsmarknad bör ske i kommunal regi eller föreningsregi, så till vida det inte handlar om en sådan arbetsmarknadspolitisk åtgärd som redan i dag kan ske inom privata företag. En rad exempel från kommuner och andra länder finns som kan vara förebilder för en sådan övergångsarbetsmarknad. Regeringen bör snarast återkomma med ett förslag till hur reglerna bör vara utformade för en sådan övergångsarbetsmarknad. Förslagen bör utformas så att risken för osund konkurrens undanröjs.

8.4 Nya förutsättningar för fler jobb

Det räcker inte med förändringar enbart på arbetsmarknadsområdet för att minska den höga arbetslösheten. Den ekonomiska politiken måste ge stabila och goda villkor för fler och växande företag. Detta vill vi kristdemokrater åstadkomma de närmaste åren genom att bland annat

• ha en maximal marginalskatt på 50 procent, vilket innebär att den statliga inkomstskatten ska vara maximalt 20 procent,

• avskaffa dubbelbeskattningen på risksparande och införa ett riskkapitalavdrag,

• utvidga det nuvarande systemet med sänkning av arbetsgivaravgifter med 7 procentenheter, eller maximalt 7 500 kronor i månaden, på ett löneunderlag upp till 900 000 kronor per år samt

• höja grundavdraget 26 500 kronor för att åstadkomma lägre skatt för låg- och medelinkomsttagarna. Dessutom föreslår vi ett successivt höjt förvärvsavdrag på löneinkomster samt en fördubblad skattereduktion för låginkomsttagare. Sammantaget innebär detta sänkt skatt med 160–300 kronor per månad för låg- och medelinkomsttagare.

Vi prioriterar att sänka skatten på arbete för att uppmuntra till arbete. Det innebär att vi hellre ser höjningar av grundavdraget och införande av förvärvsavdrag, som sänker skatten för alla, än höjda bidrag. Vi vill sträva efter att på olika sätt minska marginaleffekterna när man går från arbetslöshet till arbete, från deltids- till heltidsarbete.

Andra viktiga frågor för ett bra näringslivsklimat är att kapitalförsörjningen för nya företag fungerar väl, vilket underlättar för idéskapare att etablera sig på marknaden. Förändringar inom skattelagstiftningen måste enligt vår mening ske så att det underlättar för nyföretagande och investeringar. Tillgången på riskvilligt kapital, inställningen till företagande och synen på innovatörer är andra viktiga faktorer för ett fungerande näringslivsklimat. Det är oroväckande att förutom läkemedelsindustrin och musikindustrin har de flesta svenska storföretag sitt ursprung i uppfinningar och idéer från början av förra seklet.

För att förbättra förutsättningarna för småföretagsamhet har den av regeringen tillsatta Småföretagsdelegationen presenterat 81 olika förslag. Få av dem har blivit verklighet. De flesta av förslagen bör genomföras skyndsamt.

Ett bra näringslivsklimat handlar alltså inte enbart om skatter. Det är också mycket viktig att betona betydelsen av arbetsmarknadens spelregler och arbetskraftens utbildning och kompetens.

Sveriges arbetstagare är historiskt sett kända för sin kompetens. Ska detta gälla även framgent förutsätts ett bra och modernt utbildningsväsende. Fungerande kunskapskedjor hos medborgarna, från det att man börjar skolan fram till en universitets- eller högskoleexamen, innebär att Sverige kan fortsätta konkurrera med en hög kompetensnivå.

Trots den stora utbyggnaden av högskolesystemet bör en ytterligare utbyggnad ske, men kvantitet får inte ersätta kvalitet. Ett nytt studiesystem bör införas där bidragsdelen uppgår till en större andel av det totala studiestödet och viljan att arbeta extra bredvid studierna inte hämmas. Detta leder till att fler ungdomar väljer att studera vidare efter gymnasiet. Nya resurser måste tillföras för att höja kvaliteten på utbildningen och forskningen på de små och medelstora högskolorna. Det bidrar till regional utveckling bland annat genom att kunskapsnivån i den närliggande regionen höjs.

Allt fler människor väljer att vidareutbilda sig efter att ha arbetat några år. Här måste satsningen på ett flexibelt omskolningssystem som komvux, gymnasium samt fristående kurser och distansutbildning inom den högre utbildningen fortsätta. Detta kräver ett fungerande finansieringssystem. Kristdemokraterna vill införa ett individuellt kompetenssparande vilket innebär att arbetstagare och arbetsgivare tillsammans investerar i framtida kompetenshöjning.

I särskilda motioner redogör Kristdemokraterna för en näringspolitik och småföretagarpolitik som ger goda förutsättningar för nya jobb. Det gäller såväl skatter och riskkapital som bättre innovationsklimat. I en gemensam motion (kd, fp, c och m) redogörs för hur tjänstesektorn kan öppnas och nya jobb skapas genom så kallade hushållstjänster.

Sysselsättningen utvecklas olika över landet. Många av de beslut regeringen tagit under senare år har slagit hårt regionalt. Aktiva arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder som tillförsäkrar de lokala områdena och regionerna möjligheter till fortsatt sysselsättning är nödvändiga om hela Sverige ska leva. Jordbrukspolitiken är i det sammanhanget också väsentlig ur arbetsmarknadssynpunkt. Kristdemokraternas syn på regionalpolitiken och jordbrukspolitiken utvecklas i särskilda motioner.

9 Jämställdhet och diskriminering

9.1 Jämställdhet på arbetsmarknaden

Svenska kvinnors förvärvsfrekvens ligger bland de högsta i världen. Trots detta har vi en i ett europeiskt perspektiv mycket könssegregerad arbetsmarknad. Kommuner och landsting har i huvudsak varit kvinnornas arbetsmarknad och många kvinnor gör ovärderliga insatser inom vård, skola och omsorg. Den offentliga sektorn har dock blivit en kvinnofälla. Kvinnors möjligheter till karriär och löneutveckling har begränsats, eftersom det inte funnits flera arbetsgivare att välja mellan. Bemanningsföretagens inträde på arbetsmarknaden samt en ökad mångfald bland dem som tillhandahåller offentligt finansierad service har möjliggjort för bland annat sjuksköterskor att kunna välja mellan flera arbetsgivare och därmed höja sin lön. Hela 70 procent av bemanningsföretagens anställda är kvinnor. Vi ser positivt på mångfald, såväl ur brukarens som ur arbetstagarens synvinkel.

Ökad konkurrensutsättning av verksamheter inom offentlig sektor, till exempel äldreomsorg och sjukvård, skulle utveckla den traditionellt kvinnliga arbetsmarknaden. Detta försöker regeringen stoppa genom att förbjuda att sjukhus drivs av olika huvudmän. Maktfullkomligheten över kvinnors arbetsmarknad manifesteras ytterligare genom detta förhållningssätt.

5 § i jämställdhetslagen stadgar att arbetsgivare ska uppmuntra föräldraledighet och underlätta den. Detta är en generell bestämmelse och sanktionsmöjlighet finns ej. Prejudicerande domar saknas, varför lagen blir tämligen uddlös. Ett enda fall har drivits av JämO, där en kvinna ansåg sig ha blivit av med utlovat jobb då hon berättade att hon var gravid. Domen blev ej fällande då inget skriftligt dokument kunde styrka att kvinnan verkligen varit lovad anställning. Kristdemokraterna menar att lagen måste skärpas så att den blir ett användbart skydd för kvinnor och män som under föräldraledighet blir diskriminerade i något avseende. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett lagförslag. Ett förbud mot att föräldraledighet ska kunna användas som uppsägningsskäl kan vara ett sådant exempel.

Kristdemokraterna menar att den extra kostnad en arbetsgivare har för anställd som är föräldraledig i form av semesterersättning såväl till den föräldralediga som till vikarien motverkar anställning av människor i åldrar där föräldraskap är troligt, och då främst kvinnor. Därför bör ersättning för semesterersättning till föräldraledig betalas via försäkringskassan via arbetsgivaravgiften och inte belasta enskild arbetsgivare.

Kvinnor arbetar deltid i betydligt högre utsträckning än män. Flest deltidstjänster finns inom offentlig sektor, hotell- och restaurangbranschen samt inom handel. För andra kvartalet 1999 var det 9 procent av de sysselsatta männen som arbetade deltid och 36 procent av de sysselsatta kvinnorna som arbetade deltid. Deltidsarbetandet har legat relativt konstant sedan dess och trots att det i vissa branscher råder en stor arbetskraftsbrist kvarstår problemet med de deltidsarbetande som vill ha högre sysselsättningsgrad. Det är mycket viktigt att de som så önskar får möjlighet att gå upp i anställningsgrad och att nya tjänster som inrättas blir heltidstjänster. Kristdemokraterna menar att offentlig sektor, det vill säga politiker, har ett stort ansvar för att tillskapa heltidstjänster. Däremot kan lagstiftning skapa en fyrkantighet om den ska införas samtidigt inom alla sektorer.

Samtidigt som det är mycket viktigt att deltidsarbetande som vill arbeta heltid ges den möjligheten, är det lika viktigt, att den som vill gå ner i tjänstgöringsgrad av olika skäl bereds möjlighet till detta. Önskemålen ser olika ut i olika skeden av livet och bör tillgodoses i största möjliga utsträckning för att människor ska ha fungerande liv.

9.2 Funktionshindrade på arbetsmarknaden

Kristdemokraternas grundläggande syn är att alla människor har ett lika och unikt värde. Även om detta verkar självklart, så är det likväl viktigt att påpeka i dagens samhälle, där man mäter människovärde i förmåga och funktion. Myten om den friska, starka och lyckliga människan riskerar att bli ett hot mot våra egna liv – och mot våra värden och värderingar. Tränger vi igenom samhällets fasad och konventionella idealbilder, upptäcker vi att det som skulle vara en samhällsgemenskap med plats för alla, till stora delar fungerar som en utsorterande kamp för tillvaron. Vi kristdemokrater vill bygga ett samhälle som istället för den individuella kampen för tillvaron betonar arbetet för vårt gemensamma bästa.

Kristdemokraterna har alltid värnat de mest utsatta grupperna i samhället, vars intressen ofta åsidosätts. Därför tycker vi att det är en självklarhet att funktionshindrade ska äga samma rätt och skydd som övriga i samhället.

Vår målsättning är att alla ska kunna delta i samhällslivet på lika villkor. Trots en bred politisk samstämmighet om att alla människor ska ha samma rättigheter och möjligheter till delaktighet, så ser verkligheten annorlunda ut. Den öppna arbetslösheten bland funktionshindrade är cirka 9 procent, jämfört med cirka 4 procent för befolkningen i övrigt.

Kunskapen om funktionshindrade och deras arbetskapacitet är bristfällig såväl inom näringslivet som inom det offentliga. För att diskriminering inte ska förekomma behöver man arbeta på olika nivåer i samhället. Förskolan och skolan har här en avgörande betydelse för formandet av attityder, och det är därför viktigt, att man där diskuterar respekten för människovärdet. Opinionsbildning genom till exempel massmedia kan också skapa förståelse för funktionshindrades situation och dagliga liv. Attitydförändringar är viktiga men tyvärr ett ganska långsiktigt projekt. Det måste även skapas en rättslig grund för åtgärder som leder till att alla funktionshindrade kan delta i samhällslivet på ett fullvärdigt sätt.

Lagstiftningen som förbjuder diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet är ett viktigt framsteg, eftersom den är ett starkt uttryck för samhällets attityder och därmed normgivande.

Funktionshindrade har inte kommit in på arbetsmarknaden på ett sådant sätt som man borde kunna förvänta sig. Det vore därför lämpligt att se över hur arbetsförmedlingarna arbetar med att stödja funktionshindrade för att de ska komma ut i arbetslivet. Det är dessutom angeläget att se över hur Samhall fungerar och vad som kan göras för att Samhall ska lyckas bättre med sitt uppdrag. Det är önskvärt att en ökad tonvikt läggs på användandet av lönebidrag för att hjälpa funktionshindrade in på arbetsmarknaden. Det gör att de som vill och kan jobba på vanliga arbetsplatser, får bättre förutsättningar att komma ut i det ordinarie arbetslivet.

Kristdemokraterna anser även att det är viktigt att man ser till individuella behov när det gäller personer med funktionshinder. Många funktionshindrade ungdomar anser att de är extra missgynnade och att de i första hand betraktas som funktionshindrade, inte som ungdomar. Problem som funktionshindrade möter tolkas alltid utifrån deras funktionshinder, medan många i själva verket upplever det som ett generationsproblem. Detta visar att funktionshinder måste betraktas utifrån ett individperspektiv. Det är också viktigt att de olika handikapporganisationerna får komma till tals när stora förändringar ska göras, till exempel inom arbetsmarknadspolitiken. Därmed har man redan på ett tidigt stadium möjlighet att förhindra beslut som i förlängningen kan leda till diskriminering.

Från många håll kommer nu kritik mot att Samhall dumpar priserna på marknader så att framför allt många småföretagare kommer i kläm. Det finns exempel där Samhall gått in med betydligt lägre anbud än konkurrenter trots att materialkostnaderna stått för den största delen av priset. Syftet med de statliga subventionerna kan väl inte vara att Samhall på ojämlika villkor ska konkurrera ut privata företag?

Under vintern 2002 hamnade Samhall på nyhetsplats vid flera tillfällen. Detta sedan en del av produktionen i Sölvesborg skulle flytta till Litauen. Både Samhall och facket försvarade beslutet med att utan flytten hade 250 jobb hotats. Också Samhalls fabrik i Partille minskar produktion och därmed också antalet anställda. Företaget meddelar nu (oktober 2002) också att man kommer att lägger ner tillverkningen helt i Fårösund, Hallstahammar, Haparanda, Ljusdal, Luleå, Malung/Vansbro, Mjölby och Ånäset.

Till de två arbetsmarknadspolitiska stödformerna till funktionshindrade som beskrivs ovan, lönebidragen och Samhall, avsätter svenska staten cirka 10 miljarder kronor per år. Enligt en rapport från Riksrevisionsverket är de inte tillräckligt effektiva. Det arbetsmarknadspolitiska stödet till funktionshindrade behöver därför reformeras.

Kristdemokraterna har länge drivit kravet om en total översyn av arbetsmarknadspolitiken för arbetshandikappade. Nu har regeringen tillsatt två separata utredningar istället. Vi välkomnar givetvis de utredningar som nu äntligen är tillsatta för att se över stödet till funktionshindrade på arbetsmarknaden, även om vi hellre sett en utredning som tog ett samlat grepp på frågorna.

9.3 Diskrimineringslagstiftningen och ombudsmannainstitutionerna

Sverige har fortfarande stora problem med diskriminering som kan belysas med flera olika exempel. Till och med på Regeringskansliet lönediskrimineras kvinnliga anställda genom att de har en genomgående lägre lön än männen. Allt fler kvinnor får under anställningsintervjuer frågan om de tänker skaffa barn. Personer med främmande namn kallas inte till anställningsintervjuer. Den öppna arbetslösheten bland utomnordiska medborgare är i Sverige cirka 9 procent och för arbetshandikappade är den nästan lika hög, 8,7 procent. Dessa exempel visar att Sverige fortfarande har en lång väg att gå vad gäller bekämpande av diskriminering. Kristdemokraterna anser därför att arbetet mot olika former av diskriminering måste fortgå och intensifieras.

Under riksdagsåret 1998/99 ställde sig riksdagen bakom ett förstärkt rättsskydd för handikappade, homo- och bisexuella samt invandrare på arbetsmarknaden. Tyvärr skedde detta genom införandet av tre nya lagar, vilket vi kritiserade. Sammanlagt finns det nu fyra olika men likartade diskrimineringslagar vilket är rörigt och svårt för arbetsmarknadens parter. Det är också intrycket när man lyssnar på representanter från näringslivet, fackföreningsrörelsen, de olika ombudsmännen och enskilda som sökt hjälp och stöd i de nu existerande lagstiftningarna och ombudsmannainstitutionerna. Detta förutsåg vi kristdemokrater redan då beslutet fattades. Utskottet föreslog ett tillkännagivande som innebar att det bör genomföras ett utredningsarbete. I detta arbete bör man överväga möjligheterna att samordna diskrimineringslagarna. Vi avvaktar därmed den utredning som nu är tillsatt.

Kristdemokrater har följt upp arbetet för en samlad diskrimineringslagstiftning. I en motion pekade vi på behovet av en samlad ombudsmannainstitution, med riksdagen som huvudman, och gärna med den officiella titeln Rättighetsombudsman (RO). På detta sätt skulle dagens system kraftigt förenklas. Medborgarna behöver enbart vända sig till JO vid frågor angående myndighetsmissbruk och RO vid frågor om diskriminering. Motionen tillstyrktes av en majoritet (bestående av kd, m, fp, c och mp) i utskottet vilket innebar ett tillkännagivande till regeringen om att en samordning av ombudsmännen bör utredas. Vi hoppas därför att regeringen snarast återkommer till riksdagen med ett konkret förslag på en samlad ombudsmannainstitution.

10 Arbetsutbudet

Det arbete som utförs i ett land är centralt för landets ekonomi och välstånd. Därför är det av stor vikt för ekonomin att det finns arbetskraft som motsvarar efterfrågan inom olika sektorer. Det totala arbetsutbudet motsvarar den maximala tillgången på arbete. I detta kapitel diskuterar vi hur arbetskraftsbehovet kan lösas.

I skriften ”Använd kraften” (Reforminstitutet, 2002) diskuterar författarna frågan om arbetsutbudet både utifrån teori och emperi. Fakta visar att arbetsutbudet i grunden styrs av incitament. Åtgärder som påverkar arbetsutbudet positivt:

• Höjda reallöner påverkar deltagandet i arbetskraften, däremot inte lika säkert mängden arbetade timmar som de som redan är inne på arbetsmarknaden utför.

• Sänkta skatter och skattekilar kommer att leda till ökad andel arbetsuppgifter på den reguljära arbetsmarknaden.

• För grupper som i dag har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden gäller det att göra perioderna av arbetslöshet så korta som möjligt.

• En högre avkastning på utbildning kommer att öka andelen högskoleutbildade och också att öka incitamenten att avsluta utbildningen snabbt.

Arbetsutbudet varierar mycket mellan olika grupper i samhället. För till exempel äldre personer och utomnordiska invandrare är arbetsutbudet betydligt lägre än för genomsnittet av arbetskraften.

10.1 Bättre möjligheter för äldre på arbetsmarknaden

Förutom att livskvaliteten stiger när jag själv kan påverka mitt liv så vet vi att vi framöver kommer att behöva så många som möjligt i aktivt arbete så länge som möjligt, när de stora fyrtiotalistgenerationerna går i pension. Vi riskerar då en situation med arbetskraftsbrist som hotar tillväxten och leder till stora påfrestningar på välfärdssystemen.

De äldre är en enorm resurs med kompetens och erfarenhet som svenskt arbetsliv måste ta tillvara på ett bättre sätt. Allt för många äldre upplever att den arbetslivserfarenhet och de specifika kunskaper man har fått genom yrkesåren, tas tillvara i väldigt liten utsträckning. De äldre som lämnar arbetslivet har erfarenhet som det kommer att ta tid innan de yngre förvärvar. Äldres erfarenhet och förvärvade kompetens gör dem till skickliga yrkesutövare. Deras lojalitet och engagemang skapar stabilitet på arbetsplatsen. Vi kristdemokrater vill skapa möjlighet för fler äldre att delta längre tid i arbetslivet.

Riksdagen beslutade våren 2001 att alla ska ha rätt att arbeta till 67 års ålder. Det nya pensionssystemet innebär en flexibel pensionsålder mellan 61 och 70 år. Det är givetvis oerhört bra med ökad frihet att välja när vi vill gå i pension. Men ska den här valfriheten bli något annat än vackra ord på ett papper så måste vi skapa ett arbetsliv som gör att människor orkar, vill och upplever det meningsfullt att fortsätta att arbeta längre än i dag. Det faktum att den faktiska pensionsåldern är under 59 år visar att det i dag inte står rätt till.

Bara var fjärde svensk arbetar fram till 65 års ålder. Orsakerna till att de äldre i allt mindre utsträckning finns kvar i arbetslivet är många. Den höga arbetslösheten under 1990-talet har inneburit att många har erbjudits avgångsvederlag och garantipensioner. Och en fysiskt eller psykiskt påfrestande arbetsmiljö har tvingat många till förtidspensionering.

Mycket tyder också på att arbetsgivare inte vill anställa äldre personer. Enligt en enkät från Pensionsforum vill 80 procent av arbetsgivarna inte anställa människor över 55 år. Enligt en studie av Riksrevisionsverket anger över 70 procent av arbetsgivarna att de sällan eller aldrig nyanställer personer över 50 år. Det finns en attityd till äldre i arbetslivet som är skrämmande.

De diskrimineringslagar som finns på arbetsmarknadsområdet bör utökas till att också omfatta förbud mot diskriminering på grund av ålder. Vi vill också starta en informationskampanj om vinsten av äldre i arbetslivet. Det bör också finnas ett kompetenscentrum för utveckling av en god seniorpolitik i slutet av arbetslivet.

Rätten att gå ner i arbetstid efter 61 års ålder bör lagstadgas. Med det nya pensionssystemet kan man ju själv, från 61 års ålder, välja hur man vill kombinera arbetstid och pensionsuttag.

Det är också viktigt att uppmuntra eget företagande bland exempelvis avtalspensionärer och äldre. Lagen för exempelvis F-skattsedel bör ändras så att verksamhet får bedrivas med den gamla arbetsgivaren som enda kund. Möjliggör också ett livslångt lärande och låt såväl arbetstagare som arbetsgivare avsätta löneutrymme på ett kompetenskonto som beskattas först vid uttag av sparade medel.

Vi vill också införa en rehabiliteringsförsäkring och förstärka resurserna till försäkringskassorna. Snabb rehabilitering är viktigt både utifrån ett individ- och ett samhällsekonomiskt perspektiv. Vi utvecklar dessa frågor ytterligare i en särskild motion, Äldre på arbetsmarknaden (2002/03:A224).

10.2 Ungdomar på arbetsmarknaden

Med ungdomar avses åldersgruppen 16–24 år. När det gäller ungdomars situation på arbetsmarknaden bör politiken styras av följande principer:

• Utbildning ska uppmuntras och premieras då morgondagens arbetsmarknad ställer allt större krav på arbetstagarens formella kompetens.

• Utbildningssystemet måste vara konstruerat på ett sätt som gör att även ungdomar som är mer praktiskt inriktade upplever att möjligheten att utvecklas inom skolan finns. Olika former av lärlings- och praktiksystem är en positiv del av utbildningssystemet.

• Kommunerna har det grundläggande ansvaret för ungdomar upp till 20 år, vilket innebär att kommunerna ska ges de förutsättningar som behövs för att så många ungdomar som möjligt får möjlighet att genomgå en utbildning som passar dem.

• Det fåtal ungdomar som inte går i gymnasieskolan bör ges möjligheter att få någon form av kommunal praktiktjänst. Praktikplatserna bör vara utformade på ett sätt som ger reell arbetslivserfarenhet. Den lön som betalas ut bör kallas för praktiklön. Inga ungdomar ska behöva leva på socialbidrag.

De ungdomar som trots allt fastnar i långtidsarbetslöshet är oftast de som inte har tillräcklig kompetens, eller av sociala och/eller hälsoskäl inte kommer in på arbetsmarknaden. Det är viktigt att de problem som ligger till grund för arbetslösheten åtgärdas på ett tidigt stadium, och att dessa ungdomar inte hamnar i särskilda program som ”stämplar” dem för livet.

En bättre lönebildning skulle ge ungdomar större möjligheter att komma in på arbetsmarknaden oavsett om man är hög- eller lågutbildad. Det handlar inte enbart om ingångslöner, utan även om att högre utbildning ska löna sig. Börjar man sitt yrkesverksamma liv med ett lärlingsjobb eller låglönejobb så kanske ingångslönen är relativt låg. Har man däremot studerat flera år på universitet så bör lönen självfallet motsvara den formella kompetens man har.

Det är viktigt att man även fortsättningsvis följer olika ungdomsgrupper så att förändringar som kräver extra åtgärder för att hjälpa vissa av dessa in på arbetsmarknaden kan upptäckas i tid.

Vår målsättning är att alla ungdomar mellan 18 och 24 år skall erbjudas jobb i det reguljära arbetslivet eller meningsfulla studier. Det är av yttersta vikt att allt görs för att denna vision uppfylls. Om samhället inte lyckas med att ge ungdomar meningsfull utbildning eller möjlighet till sysselsättning riskeras ett utanförskap där ungdomar känner att de inte är en del av samhället och att de inte fyller någon funktion i vardagen. Denna frustration leder lätt till förakt för vuxenvärden och de normer och värderingar som vi anser är grundläggande för demokratin. Rasism, våld och utanförskap hänger ofta ihop. Satsningar på att lösa ungdomsarbetslösheten är därför inte bara en ekonomisk fråga utan det handlar om ungdomarnas möjligheter att komma in och etablera sig i vuxenlivet.

I en särskild motion (2002/03:Ub272) utvecklar vi ett konkret förslag till hur ett lärlingssystem kan byggas upp dels inom den svenska gymnasieskolans ram, dels som ett arbetsmarknadspolitiskt program för dem som är arbetslösa. Erfarenheterna från andra länder visar att ett lärlingssystem bland annat kan minska trösklarna för ungdomar att få en första kontakt med arbetsmarknaden, och därtill kraftigt öka möjligheterna till arbete för ungdomar som inte önskar en lång teoretisk utbildning.

De snåriga ersättningsreglerna för arbetslösa, svårigheten att kvalificera sig för a-kassa kombinerat med låga ersättningsnivåer, innebär att många ungdomar måste söka socialbidrag för sin dagliga överlevnad. Det finns även en risk för att många ungdomar fastnar i ett evigt kretslopp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och ersättningsperioder i öppen arbetslöshet. Hur ersättningsreglerna kan bli bättre utvecklas i en särskild motion om arbetslöshetsförsäkringen (2002/03:A324).

10.3 Ta till vara invandrares kompetens

Personer med främmande namn kallas inte till anställningsintervjuer. Den öppna arbetslösheten bland utomnordiska medborgare är i Sverige cirka 9 procent. Det ska jämföras med den genomsnittliga öppna arbetslösheten, vilken är cirka 4 procent. Sammantaget visar fakta att vi i Sverige är mycket dåliga på att ta tillvara den resurs som invandrarna är.

För många med invandrarbakgrund krävs det ibland specifika åtgärder eftersom många saknar ett socialt nätverk, kontakter och erfarenhet av att söka arbete i Sverige. Ett sätt att möta detta är införande av så kallade jobbguider för invandrare som är nya på den svenska arbetsmarknaden. Funktionen behöver dock inte nödvändigtvis vara i offentlig regi utan kan till exempel vara i ideell regi. Jobbguidens uppgift blir att ha ett personligt ansvar för den arbetssökande och på olika sätt stödja, entusiasmera och lotsa denne fram till ett arbete. Det bör finnas jobbguider med invandrarbakgrund eftersom de har en viktig erfarenhet av arbetsmarknaden ur sitt särskilda perspektiv. Regeringen har under utgiftsområde 8 ospecificerade medel för sysselsättning av arbetslösa invandrare. För att pengarna ska användas till något konkret avsätter vi i vårt budgetalternativ 10 miljoner kronor för att starta ett projekt med jobbguider.

Alla som kommer till Sverige bör naturligtvis utifrån sina förutsättningar anstränga sig för att lära sig bästa möjliga svenska. Alla inser nog att språket är avgörande för om man ska kunna bli integrerad i ett nytt land, men det är oftast klokare att istället för piska använda morot, att hitta sådant som stimulerar till språkstudier. Det bästa sättet för de flesta är att komma in i arbetslivet där man på ett naturligt sätt utvecklar sina språkfärdigheter. Här har den svenska integrationspolitiken misslyckats. Allt för många nya svenskar står vid sidan av arbetsmarknaden och allt eftersom tiden går försvåras deras möjligheter att få ett jobb.

Att ställa ett absolut krav på goda kunskaper i svenska är inte rimligt. Det kommer att behöva göras mängder av undantag av många olika skäl, till exempel för små barn, för riktigt gamla och för människor som har vissa funktionsnedsättningar.

Nuvarande ordning leder både till att nyanlända hålls kvar på skolbänken och hamnar i bidragsberoende i onödan. Dagens sfi-kurser (svenska för invandrare) måste förändras genom att de anpassas efter olika utbildningsnivåer och språkgrupper. Det ska även finnas yrkesspecifik språkundervisning. Det ska vara möjligt att kombinera språkundervisning med arbete eller anpassade lärlings- och praktikplatser.

Genom att ha en arbetsmarknad som är öppen för alla skapas en god grund för integration. Den absolut viktigaste integrationsfaktorn är en politik som ser till att invandrare får jobb. Trots att många invandrare har hög utbildningsnivå är det många som har svårt att snabbt komma in på arbetsmarknaden. I dag måste man först genomgå sfi-undervisning för att över huvud taget stå till arbetsmarknadens förfogande. Vi anser att man alltid ska ha rätt att stå till arbetsmarknadens förfogande.

Ett sätt att underlätta inträdet på arbetsmarknaden är genom att språkundervisningen kombineras med arbete och arbetspraktik. I till exempel Sollentuna har man i ett projekt, där eleverna i ett tidigt skede fick komma ut på en arbetsplats, visat att man lär sig det svenska språket bäst genom att arbeta.

10.4 Arbetskraftsinvandring

Arbetskraftens ålderssammansättning och befolkningsutvecklingen visar att Sverige kommer att behöva arbetskraftsinvandring framöver. Inom EU finns i dag fri rörlighet av arbetskraft, och denna fria rörlighet kommer att gälla större delen av Europa när de forna öststaterna blir medlemmar i EU.

Övrig arbetskraftsinvandring bör kunna ske när det gäller nyckelpersoner med kunskaper inom olika branscher som vi av olika skäl saknar i Sverige. Redan i dag finns det en brist av arbetskraft inom vissa yrkesgrupper och mycket talar för att problemet kan bli större i framtiden. Regeringen bör följa utvecklingen och återkomma till riksdagen vid behov av ytterligare åtgärder för att underlätta arbetskraftsinvandring.

Ett problem kan svensk arbetskraftsinvandring dock bli för länder utanför EU, till exempel länder som nu ansöker om EU-medlemskap, i fall det leder till dränering av deras arbetsmarknad. Å andra sidan tillför arbetskraft som varit i till exempel Sverige ett antal år kunskap och erfarenheter om de åker tillbaka för att jobba i sina hemländer senare.

Mycket talar för att arbetskraftsinvandring också underlättar för invandrare som i dag står utanför arbetsmarknaden att få jobb. Det beror till exempel på att de inslag av diskriminering som i dag finns på arbetsmarknaden troligtvis skulle minska.

10.5 Arbetstiden

Människor har olika behov under olika perioder av livet. Exempelvis finns oftast önskemål om kortare arbetstider från småbarnsföräldrar. Under andra perioder av livet kan det finnas rakt motsatta önskemål om arbetstiden. Gemensamt är behovet av flexiblare arbetstider.

Det är naturligtvis ingen naturlag med 40 timmars arbetsvecka. Fasta arbetstider mellan klockan 7 till 16 eller 8 till 17 är inte längre norm på Sve-riges arbetsplatser. Tvärtom visar erfarenheten att de arbetsgivare som låter sina arbetstagare påverka sin egen arbetstidsförläggning får medarbetare med högre motivation och effektivitet. Ett ökat utrymme av självvalda arbetstider ger också en positiv inverkan på arbetsmiljön.

Även om den lagstadgade arbetstiden är 40 timmar arbetar vi inte mer än 32,8 timmar per vecka i reell tid. Det är lågt också i en europeisk jämförelse. I en jämförelse mellan 14 OECD-länder har Sverige den tredje kortaste arbetstiden beroende på sänkt pensionsålder, utökad semesterledighet, kortare arbetstid för tvåskiftsarbetare och så vidare. Om arbetstiden kortas från 40 till 36 timmar i veckan beräknas detta kosta 10 procent av löneutrymmet. Även om man använde hela det löneutrymme som arbetsmarknadens parter brukar komma överens om i centrala eller förbundsvisa förhandlingar skulle det ta sex till sju år innan man kommit ned till 36 timmar.

Av samtliga arbetstagare svarar 20 procent för 72 procent av övertidsuttaget, 40 procent arbetar inte alls övertid. Detta indikerar att det är bristyrkesgrupper som arbetar övertid, förmodligen inte enbart beordrad övertid utan i samförstånd med arbetsgivaren. Förkortad arbetstid löser inte detta problem.

En generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön skulle allvarligt skada Sveriges konkurrenskraft, då den är omöjlig att genomföra med motsvarande effektiviseringar.

För många människor, främst kvinnor och småbarnsföräldrar, är dubbelarbetet mest påfrestande – inte arbetstidens längd i sig. På grund av höga skatter utförs i Sverige mycket arbete i egen regi i stället för att som i andra länder köpa tjänster. Om arbetsbördan för kvinnor och småbarnsföräldrar med fler ska kunna lättas är det bättre att skapa förutsättningar för dessa grupper att köpa hushållstjänster än att sänka arbetstiden för alla. Det kan exempelvis ske genom att hushållsnära tjänster berättigar till en skattereduktion på 50 procent av arbetskraftskostnaden. En sådan reform skulle förbättra förutsättningarna för den vita marknaden för hushållstjänster.

Kristdemokraterna menar att arbetstiden måste betraktas ur ett livscykelperspektiv och att man måste ta hänsyn till de olika behov olika människor har. Som 25-åring har man andra önskemål om arbetstidens längd än när man är 40 eller 60 år. Arbetslivet måste vara förenligt med att vara förälder, odla ett intresse, vara aktiv i föreningsliv, driva eget företag vid sidan om en anställning osv. En annan viktig grundsten är att skapa möjlighet för ett långvarigt deltagande i arbetslivet. Det minskande barnafödandet kommer att ställa krav på ökat förvärvsdeltagande. Och de sista arbetsåren kommer att ha stor betydelse för pensionens storlek i det nya pensionssystemet. Den ekonomiska välfärdsförlust det skulle innebära om alla samtidigt skulle korta sin arbetstid skulle drabba såväl den enskilde, företagen som nationen Sverige.

Den enskilda människans olika önskemål under olika tider av livet gör att centrala kollektivistiska lösningar måste anses högst otidsenliga. Kristdemokraterna menar att arbetstidsfrågan bäst löses när arbetsmarknadens parter själva tar ansvar för avvägningen mellan arbetsgivarens och arbetstagarens intressen. Det kan ske i form av kollektivavtal eller lokala avtal. Många tecken tyder på att arbetstidsförkortning såväl som arbetstidsförläggning är, har varit och kommer att vara prioriterade i kommande avtalsförhandlingar. Regeringens och dess stödpartiers ageranden är med tanke på denna utveckling mycket förvånande. När människor själva hittar bra lösningar ska inte staten lägga sig i och faktiskt desarmera avtalssystemets legitimitet.

Kristdemokraternas alternativ till den lagstadgade generella arbetstidsförkortningen kan sammanfattas i följande tre punkter:

1. Underlätta för barnfamiljer att gå ned i arbetstid

Svårigheterna att förena föräldraskap och arbetsliv kräver särskild uppmärksamhet. Här krävs aktivt stöd i den viktiga uppgiften att vårda och fostra en ny generation. Staten bör via lagstiftning möjliggöra för småbarnsföräldrar att minska sin arbetstid. Redan i dag finns laglig rätt att reducera arbetstiden om man har barn under 8 år. Rätten till tjänstledighet för vård av egna barn bör förlängas till dess att barnet är 3 år. Ett vårdnadsbidrag/barnomsorgskonto bör snarast införas för att skapa valfrihet och ge ökade ekonomiska möjligheter att, om man så vill, minska sin arbetstid.

Vi kristdemokrater ser också positivt på ”job-sharing” där två parter med likartad kompetens delar på ett jobb för att klara till exempel barnomsorg på ett familjenära sätt.

2. Flexibel arbetstidsförläggning

Ett gott arbetsklimat kännetecknas av ett stort medinflytande för personal. En av de allra viktigaste faktorerna för den enskilde är att få påverka omfattning och förläggning av arbetstider.

Arbetstidslagstiftningen måste utformas så att arbetsgivare och arbetstagare i ökad utsträckning lokalt kan fastställa arbetstiden efter sina behov och önskemål. Vi ser positivt på regler som skapar goda förutsättningar för parterna att i kollektivavtal finna väl balanserade lösningar mellan verksamhetens och de anställdas krav.

För arbetstagaren är det positivt att, utifrån verksamhetens behov och arbetslagets möjligheter, få förlägga arbetstiden på ett sätt som gör det möjligt att kombinera med exempelvis studier, tid med barnen eller fritidsaktiviteter. Obekväm arbetstid kan exempelvis för småbarnsföräldrar vara tidpunkten för hämtning på daghem, för andra tidig morgon och för ytterligare andra kvällar.

Även arbetsgivaren gynnas av en friare användning av arbetstiden. Möjlighet till säsongs- eller efterfrågeanpassad arbetstid ökar chansen att behålla arbetskraften i en konjunktursvacka eller vid minskad orderingång. Då kan den totala arbetslösheten pressas ned och antalet sysselsatta öka. Samfällda utvärderingar visar också att de anställdas engagemang och ansvarstagande för verksamheten ökar när inflytandet över arbetstidens förläggning ökar.

Staten och kommunerna bör föregå med positivt exempel när det gäller att låta personalen på varje arbetsplats utifrån sina och verksamhetens behov påverka hur arbetstiden ska förläggas.

3. Ändra semesterlagen

Ett ökat löneutrymme har under historiens skede till viss del tagits ut i form av förkortad arbetstid. Så kommer att ske även i framtiden. Vi avvisar av samhällsekonomiska och principiella skäl förslagen från den så kallade Knas-utredningen (SOU 2002:58) om att lagstiftningsvägen förlänga semester/betald ledighet med ytterligare fem dagar. Semesteravtalen ser redan i dag olika ut därför att olika förbund prioriterat olika utifrån sina medlemmars behov.

Forskning visar att stress kan vara positiv under begränsad tid, men vid långvarig stress ökar risken för utbrändhet. Det är därför nödvändigt med en längre sammanhängande ledighet för återhämtning. I dag föreskriver lagen rätt till tjugofem semesterdagar. Vi föreslår att fyra veckor av den semester som utgår enligt semesterlagen ska regleras enligt nuvarande lag, med uttag av hela dagar och sammanhängande perioder. Betald semesterledighet utöver de fyra veckorna vill vi ska kunna förläggas efter den enskildes önskemål och verksamhetens behov. Denna del blir då möjlig att ta ut också som arbetstidsförkortning per dag, per vecka eller per månad, eller att spara till en riktigt lång semester. För att öka individens frihet vill vi i detta avseende förändra semesterlagen så att betald semester utöver fyra veckor ska kunna tas ut som arbetstidsförkortning. Detta har fått stöd i ett delbetänkande av den så kallade Knasutredningen. Ett regeringsförslag i denna riktning bör snarast föreläggas riksdagen.

10.6 Kompetensutveckling

Framtidens arbetsliv kan te sig motsägelsefullt. Dels kan man se tendenser till flexiblare anställningsformer inom näringslivet, vilket innebär att arbetstagaren byter jobb oftare än vad som gjordes förr. I morgondagens samhälle kommer nästan alla att under sitt yrkesliv avsätta tid för att uppdatera sitt kunnande inom yrkesområdet eller för att lära sig något helt nytt. Dels kan man se att specialiseringen blir allt tydligare och personlig kompetens allt viktigare.

Kristdemokraterna har, tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Centern, föreslagit ett system för individuella kompetenskonton. Vi föreslår en ordning där varje individ ges möjlighet att göra avdrag vid inkomstbeskattningen för insättningar på ett individuellt kompetenskonto. Avdragsrätten bör gälla för insättningar på upp till ett prisbasbelopp per år.

Regeringens förslag om en maximal årlig avsättning till ett kompetenskonto på endast en fjärdedels prisbasbelopp är helt otillräckligt för att nå reformens syfte. Regeringen motiverar detta med att personer med höga inkomster har möjlighet att spara i större utsträckning. Låginkomsttagarnas mer begränsade handlingsutrymme bör inte föranleda beloppsgränser som gör hela reformen meningslös. I stället förordar vi någon form av extra skattekredit eller bidrag till låginkomsttagare som börjar att kompetensspara.

Hela reformen syftar till att öka rörligheten på arbetsmarknaden. För att detta ska kunna ske krävs att alla människor har verkliga möjligheter att delta i vidareutbildning genom hela livet. Då krävs ett system som stimulerar även arbetsgivarna att delta. Men en aktiv medverkan från arbetsgivarna ändrar inte det faktum att medlen helt disponeras av den enskilde.

I en fyrpartimotion utvecklar vi tankarna om individuellt kompetenssparande.

11 Ny modell för lönebildning

Under de senaste 20 åren har den svenska lönebildningen inte fungerat tillfredsställande. Lönerna i Sverige har ökat snabbare än i våra viktigaste konkurrentländer. Tidigare har detta dolts genom ständigt återkommande devalveringar. Nu är den vägen stängd och låginflationspolitiken etablerad. Därför måste också lönebildningen fungera bättre och leda till avtal i paritet med konkurrentländernas om vi ska få ned arbetslösheten. Enligt Konjunkturinstitutet visar det preliminära utfallet för januari till maj att timlönerna stigit med 3,8 procent. Bedömningen i augusti 2002 är att timlönerna i Sverige kommer att öka cirka 4 procent 2002 och 4,1 procent per år de nästkommande två åren. Med den låga inflationen innebär detta en god reallöneutveckling. Men skulle löneökningstakten ligga på cirka 3 procent så skulle reallönerna fortfarande stiga men samtidigt skulle sysselsättningen öka mer än vad den nu ser ut att göra. Fler skulle därmed få arbete om vi fick en något lägre löneökningstakt, och därmed skulle den ekonomiska utvecklingen bli mer hållbar på sikt. Även om löneutvecklingen för närvarande ser bra ut i ett historiskt ljus, så skulle en något lägre ökningstakt vara mer i samklang med ambitionerna om full sysselsättning.

Också LO varnar i en rapport (Ekonomiska utsikter, oktober 2002) för löneutvecklingen i Sverige. I LO-rapporten slår man fast att löneutvecklingen skulle behöva minska från dagens 3,8 procent till 3,5 procent för att ligga i nivå med övriga EU-länders. ”En sådan minskning kan kompliceras av att dagens lönerelationer har skapat spänningar mellan olika grupper på den svenska arbetsmarknaden”, skriver de bland annat i rapporten. Man konstaterar också att det är nödvändigt att förnya formerna för lönebildningen i Sve-rige för att minska risken för inflationsdrivande kompensationskrav.

11.1 De fyra tillväxtfällorna

Men lönebildningen är också mycket mer än den totala löneökningstakten. I dag kan man prata om fyra tillväxtfällor på den svenska arbetsmarknaden.

Den första tillväxtfällan är den i internationell jämförelse låga andelen anställda inom den privata sektorn. Detta leder till en låg dynamik på arbetsmarknaden samtidigt som den undergräver möjligheten till nya sysselsättningstillfällen.

Den andra tillväxtfällan är den låga rörligheten på arbetsmarknaden som resulterar i flaskhalseffekter. Orsaken till detta är bland annat de höga skattekilarna samt den sammanpressade lönestrukturen. Exempelvis har många offentligt anställda akademiker lägre livslöner än personer inom den privata sektorn som har gymnasieutbildning som högsta utbildningsnivå. För en fungerande arbetsmarknad och ett bra näringslivsklimat krävs att lönebildningen bättre avspeglar tillgång och efterfrågan på arbetskraften. Kunskapssamhället och Sveriges konkurrenskraft ställer krav på en lönebildning som stimulerar och uppmuntrar kunskap och kompetens.

Den tredje tillväxtfällan är det faktum att utbildning lönar sig dåligt i Sverige, vilket är förödande för vår framtida konkurrenskraft. Svenska akademiker har internationellt sett betydligt lägre löner än motsvarande grupper i Västeuropa. Det gäller både för akademiker i privat och i offentlig tjänst. Lönebildningen bör på ett bättre sätt än i dag ta hänsyn till löntagarens kompetens och kunnande, den prestation som utförs och det ansvar arbetsuppgiften innebär. Lönebildningen bör också stimulera den enskilde till lärande, ansvarstagande och goda arbetsprestationer. I praktiken innebär dessa hänsynstaganden att lönebildningen i större utsträckning bör ske på det lokala planet och vara mera individuellt inriktad. Samtidigt bör man i en mer individuellt inriktad lönebildning vara ytterst observant på den ojämlika situation som kan uppstå vid en löneförhandling mellan en arbetsgivare och en enskild individ. Arbetstagarorganisationer har därför en viktig stödjande och rådgivande roll.

Den fjärde tillväxtfällan är de höga anställningströsklarna, både för företag och individer. Detta gäller inte minst rekrytering av lågutbildade som oftast saknar yrkeserfarenhet. För individen gör ersättningar från a-kassan samt marginaleffekter att arbete vid låga inkomster ofta inte lönar sig jämfört med alternativet att inte arbeta. För företagen innebär relativt höga ingångslöner och hög skatt på arbete tillsammans med vissa arbetsrättsliga regler att företagen drar sig för att anställa personer med låg utbildning och liten erfarenhet i relation till det som efterfrågas.

Det är mot ovanstående bakgrund anmärkningsvärt att regeringen i sina diskussioner om lönebildningen bara koncentrerar sig på den totala lönenivåns utveckling. Visst är den totala nivån viktig, men lika viktig är lönebildningens roll för att skapa dynamik och flexibilitet, och därmed sysselsättning och tillväxt.

11.2 Strategi för en fungerande lönebildning

Bland annat följande punkter måste ingå i en strategi för att få till stånd en ekonomisk-politisk miljö som främjar en god lönebildning;

• De ekonomisk-politiska ramarna för lönebildningen ska vara stabila och främja ett ansvarsfullt beteende hos parterna på arbetsmarknaden, de enskilda företagen och de anställda. Statlig inkomstpolitik avvisas. Det medlingsinstitut som inrättats måste arbeta utifrån detta perspektiv.

• För att uppmuntra arbete, utbildning, kompetensutveckling och ökat ansvarstagande måste skatten på arbete sänkas för alla, exempelvis genom höjt grundavdrag och förvärvsavdrag. Marginalskatterna och olika former av marginaleffekter måste hållas nere. Maximal marginalskatt ska vara 50 procent i enlighet med skattereformen 1990/91.

• Arbetslöshetsförsäkringen betalas i dag genom relativt blygsamma medlemsavgifter, arbetsgivarnas arbetsmarknadsavgifter men framförallt över statsbudgeten. Försäkringen bör vara obligatorisk och i större utsträckning än i dag finansieras genom avgifter från de försäkrade. När arbetslösheten stiger ökar avgifterna, när den sjunker minskar de. En sådan modell ger incitament för en bättre fungerande lönebildning. Löntagarna kompenseras genom sänkta inkomstskatter.

• Vinstdelningssystem för de anställda kan med fördel utgöra en del i den framtida lönebildningen. Ett sådant system skapar en god och flexibel koppling mellan företagens vinster och de anställdas ersättningar. Arbetsgivaravgifter bör inte tas ut på ersättning från ett vinstdelningssystem.

• För att utbildning ska premieras bättre och bristyrken ska kunna locka till sig arbetskraft måste lönebildningen ge utrymme för en bättre löneutveckling inom dessa yrken jämfört med hur det fungerat hitintills. Därmed kan också ökade möjligheter skapas för tillkomst av arbeten inom branscher med relativt låga ingångslöner. Fler sådana arbeten ökar möjligheten för många att komma in på arbetsmarknaden. Skattesänkningar för låginkomsttagare kan underlätta en sådan process.

• Lagen som reglerar kollektivavtalen bör ses över för att öka den enskildes rättigheter och främja en bättre fungerande lönebildning. Lagstiftning om att stridsåtgärder ska vara proportionerliga bör införas (mer om detta längre fram i motionen).

• Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad flexibilitet vad gäller lönebildning för ungdom. Lägre ingångslöner inom vissa branscher kan vara ett sätt att få fler unga i arbete. Detta löses avtalsvägen.

11.3 Medlingsinstitut

Det direkta ansvaret för lönebildningen har arbetsmarknadens parter. Men genom lagstiftning och institutionella ramar kan staten skapa förutsättningar för en bättre lönebildning. Därför kan utvecklingen av den tidigare förlikningsmannaexpedition till ett medlingsinstitut vara något positivt. Det bör dock övervägas om inte Medlingsinstitutet kan samverka/samlokalisera med någon annan befintlig myndighet, exempelvis Kammarkollegiet, för att på så sätt minska bland annat de administrativa kostnaderna.

Medlingsinstitutet bör bland annat verka för samordnade avtalsperioder och ge råd och stöd till arbetsmarknadens parter för att främja en samhällsekonomiskt sund lönebildning. Vid konflikter ska Medlingsinstitutet kunna agera som medlare, genom att i samråd med parterna utse medlare som har förtroende hos de berörda.

En viktig uppgift för Medlingsinstitutet är att se till att statistik om löner finns tillgänglig på ett relevant sätt.

Vi kristdemokrater har också ställt oss bakom riksdagsmajoritetens beslut att förlänga varseltiden för strejkåtgärder från 7 dagar till 7 arbetsdagar, att Medlingsinstitutet ska kunna skjuta upp varslade stridsåtgärder i 14 dagar samt införande av varselavgifter vid brott mot varselreglerna. De är rimligt avvägda medel för att i vissa känsliga lägen kunna ”kyla ned” en konfliktsituation.

Vi anser att det endast är arbetsmarknadens parter som kan utveckla löneformer och anställningsvillkor som är anpassade till dagens och morgondagens arbetsmarknad med dess snabba omvandlingstakt och allt större variation i anställningsformer, arbetstid och arbetsorganisation. Inrättandet av ett medlingsinstitut får därför inte leda till statlig inkomstpolitik. Det är därför viktigt att betona att det även fortsättningsvis är arbetsmarknadens parter som har huvudansvaret för lönebildningen.

En av Medlingsinstitutets uppgifter ska vara att publicera och analysera löneutvecklingen ur ett jämställdhetsperspektiv. Kompletteringar av databasen Linda förbättrar möjligheten för forskning om vad som har betydelse för löneutvecklingen för kvinnor och män. Medlingsinstitutet bör således ha nödvändig kompetens för att arbeta med jämställdhetsfrågor samt övriga diskrimineringsformer när det gäller lönebildning. Detta är ett bra incitament för att fortsätta arbetet med att undanröja alla osakligt motiverade löneskillnader mellan kvinnor och män samt på andra områden där diskriminering i lönesättning sker.

12 Förenklad och moderniserad arbetsrätt

Dagens arbetsrätt är anpassad efter 1970-talets samhälle med stora varuproducerande företag som förebild. Tron att människor är utbytbara i en produktionskedja präglade det tänkande som ligger bakom dagens arbetsrätt.

Förändringstakten i näringslivet har accelererat sedan dess. Människor är allt mer välutbildade och svåra att byta ut. Det är i de små företagen som de nya idéerna föds och den nya jobben skapas. Arbetslivet har förändrats till sin karaktär och till sitt innehåll. Företag som är i snabb tillväxt upplever sällan några allvarliga problem med arbetsrätten, inte heller stora företag med hög arbetsrättslig kompetens och stora möjligheter till omdisponering av arbetskraften. Däremot upplever mindre företag i förändring arbetsrätten som ett stort problem. Men samtidigt finns det också en frihetsaspekt i arbetsrättsfrågan. Valet av vilken facklig organisation man vill ansluta sig till, rätt att också i praktiken stå utanför fackförening, rätten att som facklig organisation få förhandla och sluta kollektivavtal är alla exempel på områden där ökad frihet måste till. Mycket tyder på att lagarna bör ses över för att garantera en ökad frihet för den enskilde individen på arbetsmarknaden. Sammantaget innebär detta att arbetsrätten måste moderniseras och förenklas.

Arbetsrättens syfte, att skapa trygghet för de anställda och förhindra att arbetsgivare behandlar sina anställda godtyckligt, är viktigt och riktigt. Dessutom är tydliga spelregler på arbetsmarknaden något positivt för att underlätta för arbetstagare och arbetsgivare att träffa överenskommelser och att förhålla sig till vid tvister.

Mycket talar dock för att dagens arbetsrätt motverkar sitt syfte. Den sorts trygghet som den fast anställde med många tjänsteår upplever bidrar till att skapa otrygghet för den som inte har arbete. Arbetsrätten är uppbyggd för att skydda de som har arbete, men följden blir ofta en inlåsning eftersom man inte vågar byta arbete för risken att hamna längst ned på listan över de anställdas tjänsteår. Den höga arbetslösheten är därför ett viktigt skäl till att reformera arbetsrätten. Inte för att den är den enskilt viktigaste anledningen till hög arbetslöshet, eller den avgörande frågan för att nya jobb skapas. Men nuvarande arbetsrätt skapar ett svårgenomträngligt regelverk för det lilla företaget, den skrämmer många från att nyanställa och den skapar en känsla av vanmakt hos många företag. Dessutom innebär exempelvis reglerna för provanställning att många företagare väntar i det längsta med att nyanställa innan de vet om konjunkturen bär eller inte.

12.1 Enklare regelverk vid anställning med mera

Under fyrpartiregeringen 1991–1994 genomfördes en rad förändringar av arbetsrätten för att underlätta en mer flexibel arbetsmarknad och för att möjliggöra en anpassning till de förhållanden under vilka de mindre företagen lever. Dessa förändringar upphävdes av den socialdemokratiska regeringen efter maktskiftet 1994. Senare återställde den socialdemokratiska majoriteten med Centerpartiets hjälp delvis återställaren. Dock på ett otillräckligt sätt.

Kristdemokraterna har under flera år hävdat behovet av att göra arbetsrätten mer flexibel och bättre anpassad till de mindre företagens situation. Det handlar om:

• Rätten att undanta två personer från turordningsreglerna vid uppsägning. De som undantas inom varje turordningskrets ska vara personer som enligt arbetsgivarens bedömning är viktiga för företagets fortsatta drift, så kallade nyckelpersoner. Detta är viktigt för främst mindre företag vid en neddragning av verksamheten. Förutsättningarna för företaget att överleva och så småningom växa igen är större om viktig kompetens kan bibehållas vid en neddragning av verksamheten.

• Fackets vetorätt vid entreprenader avskaffas.

• Förbud införs mot blockad av enmans- och familjebolag samt mot företag som inte har kollektivavtal (så kallade hängavtal) därför att ingen av de anställda är medlemmar i något fack eller vill ha något kollektivavtal.

• Möjligheten till provanställning förlängs till tolv månader från nuvarande sex månader, vilket skulle öka företagens benägenhet att nyanställa istället för att nyttja övertid vid exempelvis en konjunkturuppgång.

• Skyldigheten för arbetsgivare att återanställa ändras till sex månader från nuvarande nio månader för viss arbetskraft, till exempel för personer under 55 år.

• Visstidsanställning vid arbetsanhopning bör tillåtas upp till två år.

Genom uppgörelser mellan de icke-socialistiska partierna har riksdagen beslutat om ett förbud mot blockad av enmans- och familjeföretag. Samma majoritet har också beslutat att företag med högst tio anställda ska kunna undanta två nyckelpersoner från turordningsreglerna vid situationer där arbetsbrist föreligger. Beslutet var en kompromiss. Vi kristdemokrater hade helst sett att regeln var generell för alla företag.

12.2 Stridsåtgärdernas proportionalitet

En rimligare balans mellan arbetsmarknadens parter bör etableras vid konflikter.

12.2.1 Proportionalitet

En bättre proportionalitet kan åstadkommas bland annat genom att rätten till sympatiåtgärder begränsas och att ett proportionalitetskrav införs för att begränsa möjligheten till stridsåtgärder som kostar lite för den egna organisationen men orsakar stora kostnader för motparten och tredje man. Proportionalitetskravet skulle inte bara omfatta den första stridsåtgärden utan även svarsåtgärder.

Vi anser att ett proportionalitetskrav bör införas inte bara vid förhandlingar om tecknande av ett nytt kollektivavtal utan också vid blockad och andra stridsåtgärder för att förmå ett företag att ansluta sig till ett redan gällande avtal. Att införa proportionalitetskrav skulle innebära att fackföreningen exempelvis inte får ta ut små nyckelgrupper i strejk om det vållar mycket stor skada för arbetsgivaren.

Huruvida en åtgärd är proportionell eller inte bör prövas dels med utgångspunkt från åtgärden, dels den skada den orsakar. Vid en internationell jämförelse framkommer bland annat att strejkrätten är hårdare reglerad i exempelvis Tyskland, Nederländerna, Danmark och Storbritannien. I Tyskland är strejkrätten underordnad en proportionalitetsprincip vilket innebär att facket måste ta hänsyn till framförallt de ekonomiska skadeverkningarna med strejken. Att strejka för att få igenom krav som inte kan uppfyllas genom kollektivavtal tillåts inte, och sympatistrejker är helt otillåtna. Det är i sista hand den tyska arbetsdomstolen som avgör om en tvist är oproportionerlig eller ej. Felande part får betala vite eller skadestånd.

En prövning av frågan om stridsåtgärden är rimlig eller inte, bör ske både när parterna förhandlar om att förnya ett kollektivavtal och när fackliga organisationer genom blockader försöker förmå företag att ansluta sig till ett redan befintligt avtal. De senaste åren har ett flertal sådana blockader varit aktuella på arbetsmarknaden. I dessa lägen aktualiseras principen om den negativa föreningsrätten (regeringsformen 2 kap. 23 §). Mycket omfattande stridsåtgärder riktade mot oorganiserade företag kan inte bara framstå som orimliga utan också strida mot den negativa föreningsrätten. Ett krav på proportionalitet i dessa situationer skulle stärka den rätten och innebära ett bättre skydd för konventionen.

12.2.2 Sympatiåtgärder

I Nederländerna måste en strejk vara generell och beröra hela företagets personal eller en hel bransch. Det är förbjudet med sympatiåtgärder som riktas mot tredje part. Rättsligt är det svårt att motivera rätten till sympatiåtgärder. Vid en primär arbetskonflikt existerar inget bindande avtal mellan parterna, vilket gör att parterna kan ta till åtgärder för att tvinga fram ett avtal. Den egentliga orsaken till att parterna får ta till stridsåtgärder vid en konflikt är att det inte finns ett avtal upprättat mellan parterna. Vid sympatiåtgärder är däremot de stridande parterna bundna av ett avtal och därmed borde det också vara rimligt att dessa avtal upprätthålls.

En annan orsak till förbud mot sympatiåtgärder är den snabba tekniska utvecklingen på marknaden. Företagens ökade beroende av den nya tekniska utvecklingen gör dem extremt känsliga när arbetstagare med den rätta tekniska kompetensen tas ut i strejk eller av andra skäl inte kan utföra sina arbetsuppgifter.

Det finns inte rimliga skäl till att sympatiåtgärder skall tillåtas som ett instrument vid arbetsmarknadskonflikter.

13 Sysselsättningsfrågor inom EU

Inom EU har arbetsmarknadspolitiken och arbetslösheten blivit en allt viktigare fråga. Det står helt klart att gemensamma initiativ och spridande av erfarenheter mellan länderna är nödvändiga för att förhindra den utslagning som den höga arbetslösheten innebär. Ökad flexibilitet inom arbetsmarknadsområdet, lägre löneskatter, förbättringar av företagsklimatet samt satsning på tjänstesektorn är några huvudpunkter i de gemensamma program som upprättats inom EU:s ram. Inom ramen för sysselsättningssamarbetet har regeringen år efter år medverkat till antagande av rådsrekommendationer till Sverige som man sedan helt struntat i på hemmaplan. För detta förtjänar regeringen stark kritik.

De relativt blygsamma sänkningarna av inkomstskatterna sker motvilligt och från, inte minst ur ett låginkomsttagarperspektiv, en mycket hög nivå. Viljan att se över arbetsrättens inverkan på möjligheterna för långtidsarbetslösa, invandrare och ungdomar att få arbete är begränsad, liksom öppenheten för att pröva samarbete med privata alternativ inom arbetsförmedlingsverksamheten. Regeringen bör snarast revidera sin handlingsplan med anledning av EU-kommissionens riktlinjer för sysselsättningen, i enlighet med ovanstående, för att omsätta de gemensamma ståndpunkter som EU-länderna enats om vad gäller arbetslöshetsbekämpning.

Sverige bör också i EU-samarbetet betona vikten av att subsidiaritetsprincipen tillämpas konsekvent, det vill säga att metoderna för att uppnå de gemensamma målsättningarna avgörs på nationell nivå. Riktlinjerna från kommissionen måste bygga på råd och stöd, inte på detaljerade lösningar som mer eller mindre åläggs respektive land. Sysselsättningspolitiken bör vara ett område där samarbete eftersträvas, men ej tillämpas med överstatliga beslut eller andra former som får liknande innebörd.

Den arbetsform genom vilken medlemsstaternas politik samordnas mot gemensamma mål, exempelvis inom ramen för sysselsättningsstrategin, kom vid Europeiska rådets möte i Lissabon att lanseras som den öppna samordningsmetoden.

Den öppna samordningsmetoden innehåller inga rättsligt bindande element, utan ska ses som ett komplement till lagstiftning på gemenskapsnivå inom områden där kompetensen ligger hos medlemsstaterna och inte på unionsnivå men där det finns ett behov av ökad politisk samordning inom unionen. De instrument som finns tillgängliga inom ramen för den öppna samordningsmetoden innefattar gemensamma mål, riktlinjer, övervakning och uppföljning med hjälp av indikatorer och rekommendationer.

Det är uppenbart att den öppna samordningsmetoden kan bidra till att sätta politiskt fokus på angelägna samhällsproblem. Arbetsmetodiken bidrar till och underlättar utbyte av erfarenheter och goda exempel mellan medlemsstaterna.

Samtidigt är det viktigt att den öppna samordningsmetoden inte tillåts urholka subsidiaritetsprincipen genom att föra över beslutsfattande i frågor som tillhör medlemsstaternas kompetens från dessa till unionen.

14 Anslagsförändringar för år 2003

14.1 Översyn av AMS/AMV

Riktlinjerna för en ny myndighet och en ny effektiv arbetsmarknadspolitik redogörs för i kapitel 8. Innan den nya arbetsmarknadspolitiken är sjösatt fullt ut anser vi att AMS som central myndighet ska få en tydligare roll av stabskaraktär med möjlighet till ytterligare rationalisering. En besparing på 400 miljoner kronor skulle då vara möjlig under år 2003.

Arbetsmarknadsverket omsätter enorma summor och har en förvaltningsbudget på drygt 4,6 miljarder kronor. Under senare tid har tydliga indikationer kommit som visar att det finns problem med styrning samt resultatuppföljning och kontroll av hur medel använts. Kritiken är utbredd inom AMV över hur stor den interna administrationen är. Många arbetsförmedlare uppskattar att 30 till 40 procent av deras arbetstid går åt till administration. Detta beror bland annat på mindre väl utformade interna styr- och uppföljningssystem, men också på det politiska systemets överdrivna önskan att detaljstyra och reglera den praktiska förmedlingsverksamheten.

Färre antal program kan minska administrationen centralt i AMS och inom länsarbetsnämnderna, vilket skulle möjliggöra besparingar. Detta tydliggör att det är fältarbetet på arbetsförmedlingarna som ska prioriteras samt att de högre organens roll är att stödja de lägre nivåernas arbete. Länsarbetsnämnderna bör avvecklas som självständiga myndigheter för att minska intern administration och öka möjligheterna till samordning och tydlighet när det gäller beslut och ansvar. En regional samverkansnivå med det omgivande samhället ska givetvis bibehållas.

14.2 Arbetslöshetsförsäkringen och aktivitetsstöd

I en särskild motion (2002/03:A324) presenteras Kristdemokraternas syn på arbetslöshetsförsäkringen. För att arbetslöshetsförsäkringen ska bli en trygghet för alla föreslår vi att en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring införs. Vi föreslår också en höjd egenavgift, cirka 100 kronor per månad, för att uppnå ett bättre samband mellan arbetslöshet och lönebildning. Det innebär minskade utgifter med knappt 4,8 miljarder kronor för år 2003.

I Ds 1999:58, Kontrakt för arbete – rättvisa och tydliga regler i arbetslöshetsförsäkringen, betonas värdet av en strukturerad sökprocess. Arbetsgruppen som gjort utredningen menar att de krav som ställs på en arbetssökande måste bli tydligare och mer strukturerade än i dag. Målet är att söktiderna på sikt förkortas och därmed också den totala omfattningen på antalet ersatta dagar. Om man lyckas förkorta den arbetslöses söktid med fyra dagar skulle det minska utgifterna för arbetslöshetsersättningen med omkring 1,5 miljarder kronor. Kristdemokraterna stöder de förslag som lades fram i utredningen. Ett genomförande av utredningens förslag skulle minska kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen. Sammantaget kan en besparing på anslag 22:2 ske med drygt 8,3 miljarder kronor.

Vi föreslår vidare att ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen, liksom när det gäller sjuk- och föräldraförsäkringen, i princip bör grunda sig på de inkomster man faktiskt haft och betalat avgifter på, inte på den inkomst man har när man blir arbetslös. I arbetslöshetsförsäkringen ska detta träda i kraft först efter ett års arbetslöshet. Därmed uppstår inga budgeteffekter förrän 2004. Vi föreslår inga förändringar vad gäller golv och tak.

Inom ramen för utgiftsområde 22:2 säger vi också nej till det extra anslaget, 65 miljoner kronor, till friårsförsöket. Idén bygger på att a-kassemedel ska utnyttjas, och kostnaderna för administration för projektet bör tas inom befintliga ramar.

Genom vår satsning på en bättre småföretagarpolitik, sänkt skatt för hushållstjänster och andra reformer inom den ekonomiska politiken kan vi frigöra resurser från aktivitetsstödet och arbetsmarknadsutbildningen. Dessa anslag minskas med 2,3 miljarder kronor år 2003.

Flyttbidraget har ingen avgörande betydelse på människors benägenhet att byta bostadsort för ett arbete. Reseersättningen för anställningsintervjuer och/eller studiebesök för arbetssökande bör dock finnas kvar. Vi vill också underlätta pendling med bil genom höjt avdrag för resor mellan bostad och arbetsplats. Vi beräknar en besparing på cirka 200 miljoner kronor på utgiftsområdet i denna del för 2003.

14.3 Samhall och särskilda åtgärder för arbetshandikappade

Det är nödvändigt att tillförsäkra de arbetshandikappade möjligheten till ett fortsatt aktivt arbetsliv. Inte minst när arbetsmarknaden har vänt uppåt gäller det att de arbetshandikappade får fäste på den ordinarie arbetsmarknaden. Lönebidragen är då ett effektivt instrument. Regeringen har under senare år haft dålig kontroll på sina myndigheter, varför panikbromsningar fick göras 1999, då en utlovad satsning på

90 miljoner kronor i praktiken blev en indragning på 200 miljoner kronor bland annat på grund av övertrasseringar tidigare år. För närvarande råder anställningsstopp på vissa håll för tillsättande av nya lönebidrag. Osäkerheten är betydande om den långsiktiga inriktningen av regeringens politik.

I förordningen för lönebidragsanställda bör på nytt införas en paragraf som innebär att om risk för uppsägning föreligger skall en sänkning av lönebidrag ej genomföras. Möjlighet till en ersättning på 90 procent vid anställning i ideella organisationer skall gälla såväl vid nyanställningar som för dem som innehade anställning efter 1 juli 1995.

Samhall AB får varje år ett statsbidrag på knappt 4,3 miljarder kronor för de merkostnader som bolaget har jämfört med andra företag, till exempel för den anpassade arbetstakten, att verksamheten finns i hela landet och anställningstryggheten för arbetshandikappade anställda. Samhall har cirka 27 000 anställda.

Under senare år har kritik riktats mot att affärsmässigheten i bolaget dominerar för mycket och att rekryteringen från de prioriterade grupperna minskat. Även andelen övergångar från Samhall till ordinarie arbeten har minskat, trots den goda konjunktur som rått några år. Samhall, som startade 1980, har genomgått stora förändringar genom åren. Affärsmässigheten och kundfokus har blivit bättre, samtidigt som kostnaden per arbetshandikappad sjunkit. Problemet för ett företag som Samhall är balansen mellan det sociala uppdraget och att driva verksamheten så effektivt som möjligt. Ett illustrativt exempel på detta är satsningen på servicetjänster som Samhall slagit in på i allt högre grad. Kraven är ganska höga på dem som ska arbeta med dessa tjänster att de är kundorienterade, serviceinriktade och har god förmåga att hantera stress, många personliga kontakter och besitter stor flexibilitet. Krav som många arbetshandikappade inte förmår leva upp till. Frågan är om inte Samhalls volym bör minska något och en ökad tonvikt läggas på lönebidraget som instrument för att hjälpa de arbetshandikappade.

Samhalls sociala uppdrag måste komma mer i fokus utan att för den skull statens kostnader skenar iväg. Mycket talar också för att Samhalls roll i arbetsmarknadspolitiken bör tonas ned i förhållande till andra instrument. I avvaktan på den utredning som ska utreda Samhall som regeringen nu äntligen tillsatt föreslås att 100 miljoner kronor överförs från Samhalls anslag till anslaget för lönebidrag.

14.4 Arbetsmiljöverket

Under senare år har myndigheten fått ökade anslag, vilket bland annat tagit sig uttryck i att alla medel inte kunnat förbrukas. Med tanke på de ökade anslagen under senare år och den rationaliseringspotential som bör finnas efter sammanslagningen av Arbetarskyddsstyrelsen och de regionala yrkesinspektionerna bedömer vi att en besparing på 50 miljoner kronor är möjligt, utöver de 80 miljoner kronor i engångssatsningar som vi avvisar. Vi vill istället införa en ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring i linje med utredningen Rehabilitering till arbete (Gerhard Larsson; SOU 2000:78).

Kristdemokraterna anser att tyngdpunkten för rehabiliteringsansvaret ska flyttas från de fyra nuvarande offentliga sektorerna (landstingens hälso- och sjukvård, kommunens socialstjänst, statens arbetsförmedling och försäkringskassa) till en offentlig huvudaktör som har motsvarande ansvar men olika mål och medel.

Arbetsgivaren har en central betydelse för att se till att arbetet utformas så att det i sig har en hälsofrämjande och förebyggande effekt. Även individen äger självfallet ett ansvar att skapa en så hälsosam arbetsplats som möjligt.

Denna nya och samordnade rehabiliteringsförsäkring ska gälla från den 1 juli 2003. Den totala helårseffekten skulle bli en satsning på totalt cirka 2,7 miljarder kronor. Halva detta belopp satsas därför 2003, och åren därefter är den samordnade försäkringen fullt utbyggd. Detta innebär att Kristdemokraterna den kommande treårsperioden satsar 6,75 miljarder kronor på rehabilitering och en ökad hälsa i arbetslivet. På några års sikt anser Kristdemokraterna att denna satsning kan leda till stora vinster för den offentliga sektorn.

När man läser regeringens texter och lyssnar på debatter slås man av hur dogmatiskt regeringen ser på orsakerna till sjukfrånvaron. Arbetsplatsens beskaffenhet och arbetsmiljön verkar vara de enda faktorer som påverkar om människor mår dåligt och sjukskriver sig. Med ett sånt snävt fokus kommer man inte att komma åt problemen. Kristdemokraterna har ett betydligt bredare fokus. Utan att förringa arbetsplatsens betydelse i sammanhanget menar vi att det finns ett flertal orsaker till den ökade sjukfrånvaron.

En viktig uppgift som Arbetsmiljöverket bör prioritera är utbildning och stöd till regionala arbetsmiljöskyddsombud som arbetar uppsökande på de mindre företagen.

14.5 Arbetslivsinstitutet

Under 1999–2000 ökade Arbetslivsinstitutet (ALI) antalet anställda och expanderade verksamheten både regionalt och centralt. Allvarliga brister i styrningen har konstaterats. I samband med den översyn som skett av institutets verksamhet har en rad forskningsuppgifter flyttat ut till högskolor och universitet. Regeringen aviserar också en vidare översyn av ALI och dess relationer med andra myndigheter. En sådan översyn bör ske grundligt och förutsättningslöst. Mycket talar för att ALI:s forskningsresurser kommer till effektivare användning om de används till att finansiera forskning på universitet, högskolor och andra organ. Den informationsspridning som ALI ska göra bör kunna skötas av Arbetsmiljöverket. Mer av den utbildnings- och informationsverksamhet som sker kan avgiftsfinansieras. Informations- och utbildningsverksamheten bör i allt väsentligt kunna skötas av Arbetsmiljöverket. En process i denna riktning bör inledas. ALI bör dessutom omedelbart kunna genomföra en del rationaliseringar och fokusera sin verksamhet, bland annat minska en del av sin bidragsgivning och sina ambitioner på en del områden. Vi delar regeringens bedömning att prioritera den arbetslivsinriktade forskningen på arbetsorganisationsområdet. Vi vill också poängtera vikten av att forskningen inom arbetslivsområdet verkligen kommer de som berörs till del.

Sammantaget bedömer vi att anslaget till Arbetslivsinstitutet kan minska med 50 miljoner kronor för år 2003. På tre års sikt bör ALI kunna avvecklas och de forskningsresurser som finns fördelas av Arbetsmiljöverket och andra aktörer samtidigt som rationaliseringsvinster kan uppnås.

14.6 Särskilda utbildningsinsatser med mera

Bidrag till regionala skyddsombud, informationsinsatser samt standardiseringsverksamhet har från och med 2001 förts över från detta anslag till Arbetsmiljöverket, likaså har förvaltningskostnaderna förts över till Arbetslivsinsitutet. Kvar är 46 miljoner kronor som Arbetslivsinstitutet ska dela ut i bidrag till fackliga förtroendemäns arbetsmiljöutbildningar samt viss EU-bevakning.

Eftersom stödet till de regionala skyddsombuden, som främst arbetar gentemot de mindre företagen, numera finns på Arbetsmiljöverkets anslag är det tveksamt om statliga bidrag i all evighet ska gå till utbildning av övriga fackliga förtroendevalda. De fackliga organisationerna bör klara sådan utbildning själva, eller i samarbete med arbetsgivarna. Det är tveksamt om staten ska betala bidrag för sådan utbildning; därför kan anslaget halveras för 2003 för att sedan helt tas bort.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

Stockholm den 15 oktober 2002
Stefan Attefall (kd)
Annelie Enochson (kd)	Mats Odell (kd)
Lars Gustafsson (kd)	Per Landgren (kd)
Maria Larsson (kd)	Lars Lindén (kd)
Olle Sandahl (kd)