Arbetsmarknaden i Stockholms län

Motion 1990/91:A504 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)

Inledning

Huvudstadsregionens betydelse för resten av landet

Utveckling och förändring är grunden för ett bättre
samhälle.

I Stockholmsregionen finns unika förutsättningar för
både utveckling och förändring. Här bor en femtedel av
landets befolkning. Regionen står för mellan en femtedel
och en fjärdedel av landets inkomster. Här finns vart fjärde
företag i Sverige, som arbetar med import och export av
varor och tjänster. I Storstockholm finns en tillräcklig bas
för många slags aktiviteter, som helt saknas i andra delar av
Sverige. Storstadens mångfald skapar möjligheter och
ekonomisk expansion som kommer hela landet till del.

Utvecklingen i Stockholmsregionen har också stor
betydelse för hela landets framtid. Sysselsättningen i alla
industrialiserade länder förskjuts från tung energi- och
råvarukrävande varuproduktion mot den kunskaps- och
kommunikationsberoende tjänstesektorn. Sverige befinner
sig i en omfattande omstrukturering av arbetsmarknaden.
Klarar vår region omställningen, kommer andra landsdelar
att ha lättare att följa efter.

Det väsentliga i en fungerande regionalpolitik är att
skapa kreativa miljöer över hela landet.
Stockholmsregionen har många egna unika möjligheter att
stimulera kreativitet och därigenom kulturliv, forskning,
sysselsättning och välfärd. En allmän hämsko på
Stockholmsregionen genom indragningar, pålagor och
kontroller gynnar ingen, utan gör bara Sverige fattigare.

Storstockholms framtid måste utvecklas i samverkan
med andra regioner. Från många andra län framförs förslag
om tunga statliga investeringar i syfte att underlätta
kommunikation mellan det egna länet och huvudstaden.
Exempel är idéer om nya och snabba järnvägar runt
Mälaren, motorvägslänkar med andra större svenska städer
eller bättre flygförbindelser. I dessa sammanhang ser
uppenbarligen andra landsdelar Stockholm som en motor
för hela landet, en källa till gemensam utveckling som måste
utnyttjas i samverkan.

Trenden i regionens utveckling går för närvarande mot
allt större klyftor mellan den norra och den södra länsdelen.
Längs stråket Stockholms City -- Arlanda flockas
framtidsindustrier och människor med högre inkomster.
Även andra klyftor i länet förstärks om trenden fortsätter.
Tillväxten är på både norra och södra sidan av länet
påtagligt förskjuten mot väster. Samtidigt finns också i norr
kommuner med påtagliga problem. På östra sidan finns
skärgårdskommunerna med glesbygdsproblem, få
arbetsplatser och delvis dåliga kommunikationer.

De centrala och nordvästra regiondelarnas försteg i
utvecklingen bygger bl.a. på deras goda kommunikationer.
Närheten till både huvudstadens kraftfält och förbindelser
till utlandet blir en källa till utveckling som bör tas tillvara.
Men det betyder också att nyinvesteringar i
kommunikationer bör kunna utnyttjas för att lyfta andra
regiondelar. På Södertörn kommer både befintligt och
nyetablerat näringsliv att gagnas av en ny fjärrtågsstation,
ett flygfält och nya vägprojekt som ger bättre kontakt med
Europavägnätet. Det ger också ett säkrare ekonomiskt
underlag för ett ökat bostadsbyggande i den södra
regiondelen.

Arbete och näringsliv

För Sverige som helhet är det bra om
Stockholmsregionen får utveckla det man är bäst på.

Rikets huvudstadsregion måste rimligtvis inrymma en
betydande administrativ verksamhet. Den bör dock
begränsas till vad som är gemensamt och nödvändigt för
hela landet. Möjligheter att decentralisera offentlig
förvaltning till länsstyrelser, andra regionala organ och
kommuner bör tillvaratas. En utflyttning av för riket
gemensamma funktioner är däremot mycket tveksam.

Det är också naturligt att huvudstadsregionen är
ledande, men inte dominerande, inom kulturliv och
teknologisk utveckling. Musik, teater och konst bör givetvis
vara väl företrädda i huvudstaden och på en kvalitetsnivå
som är attraktiv internationellt. Humanistisk och
naturvetenskaplig forskning samt högteknologisk
utveckling kräver för en fungerande kreativitet både en viss
minsta storlek och goda kontakter med andra grupper inom
och utom landet. Dessa förutsättningar uppfylls bäst i eller
i omedelbar närhet av ett storstadsområde.
Storstadsområdet är även unikt lämpat för utveckling som
bygger på importerad teknik, p.g.a. ett stort antal
fristående importörer och närheten till en stor marknad.

Idag pågår en minskning av varuproduktionen i
Stockholms län. Det har ibland vållat farhågor för en
obalans på arbetsmarknaden. I det stora hela är det
obefogat. Endast inom vissa högspecialiserade områden
kan tillverkningsindustrin konkurrera om arbetskraften i
storstadsområdena. Sett till regionen i stort finns ingen
anledning att med särskilda medel söka hålla kvar
tillverkningsindustrin i Storstockholm som annars skulle
söka sig till områden med bättre tillgång på arbetskraft. Om
man skulle söka öka andelen industri i Stockholm skulle
detta bl.a. leda till en från andra synpunkter oönskad
ökning av regionens totala befolkning och att andra
regioner berövas arbetstillfällen.

Om man beskriver industrins utveckling i länet i termer
av antalet sysselsatta så kan man notera att
industrisysselsättningen minskat med drygt 20 000 under
perioden 1974--1987. Mäter man istället produktionens
volymutveckling blir intrycket mer positivt. Den ökning
som skett hänför sig till den högteknologiska industrin.

Näringslivet är emellertid inte lika i alla delar av
regionen. Som tidigare nämnts finns det både i norr, öster
och söder kommuner med svåra sysselsättningsproblem.
Därför är det rimligt att stimulera framväxten av mindre
tillverkningsindustri, liksom självfallet även andra typer av
företag i glesbygdsområdena.

Konjunkturavmattningen börjar nu märkas också i
Stockholms län. Mot den bakgrunden är det förvånande att
regeringen, när den nyligen fattade beslut om frisläpp av
företagens investeringsfonder, undantog Stockholms län.
Enligt vår mening är undantaget svagt motiverat.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna att
frisläppet bör omfatta också Stockholms län.

I Stockholm har länsskattemyndigheten jämfört med
övriga län, en mycket stor andel komplicerade
deklarationer att granska. Det är framför allt de omfattande
företagsdeklarationerna som tar lång tid och som också
kräver hög kompetens hos dem som skall granska. Till detta
förhållande tas ingen hänsyn när Riksskatteverket fördelar
resurser. Mot denna bakgrund bör riksdagen ge regeringen
i uppdrag att hos Riksskatteverket begära förslag om en
förändrad modell för fördelning av medel till
deklarationsgranskning så att hänsyn tas till de speciella
svårigheter som råder för Stockholms läns del.

Samma förhållande gäller länsstyrelsens handelsregister
som nu har en mycket stor balans av ärenden som måste
vänta på behandling. Eftersom denna verksamhet är
självbärande bör länsstyrelsen få behålla de avgifter som tas
ut och anställa de personer som behövs för att allmänheten
skall kunna ges den service de har rätt att kräva. Idag får
man vänta i månader på att få registreringar gjorda därför
att länsstyrelsen får en alldeles för liten resurstilldelning i
förhållande till omfånget av företagsamheten i länet.

Omfattande resurser, statliga och kommunala, läggs ner
på att bevara en levande skärgård med arbete för
skärgårdsbefolkningen året runt. För ett par år sedan
presenterade Sjöfartsverket en bemanningsplan för
lotsplatserna i Stockholms skärgård som i praktiken skulle
ha inneburit att skärgården mer eller mindre berövats de
allra mest naturliga arbetstillfällena. Vi kan inte acceptera
att myndigheters handlanden så uppenbart strider mot
varandra. Kommunikationsministern har framhållit i ett
interpellationssvar i riksdagen att en samhällsekonomisk
helhetssyn måste anläggas på frågor av denna typ.
Sjöfartsverket fick också mycket riktigt bakläxa och endast
några små nedskärningar genomfördes. Vi anser att några
ytterligare nedskärningar i bemanningen av skärgården ej
bör ske; tvärtom bör övervakningen förbättras. Detta dels
av sysselsättningspolitiska och säkerhetspolitiska skäl, men
också med hänsyn till vad kustbevakningens och
fältorganisation betyder för fritidsbåtarnas säkerhet.
Många liv har räddats tack vare dessa vakande ögon.

Utbildning

Som nämnts skiljer sig arbetsmarknaden i Stockholms
län på flera områden från övriga delar av landet. Den trend
som kan noteras i alla industrialiserade länder, att
sysselsättningen förskjuts från tung energi- och
råvarukrävande varuproduktion mot en kunskaps- och
kommunikationsberoende tjänstesektor, är extra tydlig i
vår region. Detta ställer stora krav på en hög
utbildningsnivå.

Trots den stora ökningen av antalet sysselsatta i den
kunskapsintensiva tjänstesektorn har inte motsvarande
expansion skett på utbildningsområdet. Detta förhållande
har lett till den inflyttning av välutbildade från övriga
landet, som Länsstyrelsen redovisar i sin skrift ''De nya
inflyttarna''. Där visas att inflyttarna i första hand är unga
och välutbildade och att de lämnar ett arbete på den gamla
orten för att hellre arbeta på Stockholms arbetsmarknad.
Denna utveckling har dock dämpats något.

Detta blir naturligtvis möjligt på grund av den
efterfrågan på välutbildad arbetskraft som finns i denna
region. Vi skulle dock hellre se att de ungdomar som redan
finns här fick den utbildning som behövs för att motsvara de
högt ställda krav som arbetsmarknaden här ställer.

Gymnasieskolan

Utbildningen på gymnasienivå har i Stockholms län --
och det i synnerhet i den södra länsdelen -- en alltför kraftig
inriktning mot gymnasiets yrkesinriktade studievägar. I
förhållande till de arbetsmarknadssegment som den
yrkesspecifika gymnasieutbildningen riktas mot är den
alltför stor. I en utredning gjord vid Planeringsavdelningen
vid Länsstyrelsen i Stockholms län, Teknikförnyelse eller
stagnation?, visas detta med all önskvärd tydlighet. Totalt
sett tycks den utbildning som erbjuds inom länet på övriga
nivåer inte heller motsvara de behov som näringslivet ställer
i samband med den snabba teknikförnyelsen. Resultatet har
blivit den kraftiga inflyttning av kvalificerad och välutbildad
arbetskraft som redovisats ovan.

I dag går ungefär var fjärde gymnasieelev på en
yrkesutbildning som förbereder för yrke inom industrin,
trots att sådana yrken endast upptar en knapp tiondel av
länets arbetstillfällen. Länsskolnämnden i Stockholms län
har vid flera tillfällen påpekat dessa förhållanden för
regeringen och Skolöverstyrelsen utan resultat. Det är
således angeläget att en förändrad fördelning görs. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Högre utbildning

Enligt en studie av Regionplanekontoret vid Stockholms
Läns Landsting (''Det nya näringslivet --
Informationsteknologi i Stockholmsregionen'', Rapport
1986:4, publicerad febr 1987) redovisas en enkät bland 600
företag i regionen. Där sägs: ''Kunskapsintensiteten i
svenskt näringsliv ökar snabbt, och Stockholmsregionen
ligger före och driver på i denna utveckling ....
Stockholmsregionens roll som centrum för nationell
teknikspridning gör det särskilt angeläget att där satsa på
snabba transporter, på utbildning och på internationellt
orienterad FoU.'' Detta är fortfarande giltigt.

Utbyggnad av högre utbildning och forskning är av
ökande betydelse för näringsliv och förvaltning i vårt land.
Speciellt gäller detta för verksamhet inom de s.k.
kunskapsintensiva områdena. Detta omfattar särskilt fält
som bygger på kvalificerad informationshantering och ny
kommunikation t.ex. med teletekniska hjälpmedel.

Stockholmsregionen och Mälardalen i övrigt innehåller
ett antal av den svenska ekonomins mest dynamiska
företag. Där finns företag som Ericsson, Saab Scania, delar
av ABB, Astra, Alfa Laval, Atlas Copco, Fläkt och
Televerket. Där finns också den offentliga förvaltningens
organisationer, som ökar sitt intresse för utveckling och
förbättrad styrning. Behoven av en stabil grund inom de
kunskapsintensiva områdena i anknytning till
informationsteknologi och kommunikation är särskilt
tydliga i Stockholmsområdet.

En utbyggnad av resurserna för högre utbildning och
forskning inom informationsteknologi och kommunikation
i Stockholmsområdet bör ta inomregionala hänsyn i
beaktande. All expansion behöver inte förläggas till
områdena norr om staden.

En utbyggnad inom de angivna områdena i
Stockholmsområdets södra delar skulle inte utarma
satsningarna norr om staden. Det finns viktiga nya områden
för forskning och högre utbildning som utgör komplettering
och inte ersättning. Särskilt gäller detta för verksamhet med
systemanalys och kvalificerade tillämpningar av data och
telesystem för kommunikation, organisation och
arbetsmiljö.

I Botkyrka kommun arbetar sedan tre år Stiftelsen
Sveriges Invandrarinstitut och Museum. Stiftelsen
dokumenterar den historiska och nutida invandringen till
Sverige och bedriver forskning och utbildning. Denna
verksamhet bör kunna utgöra kärnan i ett centrum för
utbildning och forskning i invandrarfrågor. Det är naturligt
att denna disciplin förläggs till en högskoleenhet på
Södertörn.

Den medicinska och biovetenskapliga högskole- och
forskningsverksamhet som äger rum i anslutning till
Huddinge Sjukhus skulle kunna kompletteras med
utbildnings- och forskningssatsningar inom nya områden
som t.ex. de ovan nämnda.

Den påbörjade utbyggnaden som finns i Haninge och
Södertälje bör fortsätta, med koncentration på
grundutbildning på högskolenivå men utan den
kvalificerade forskningen som ju ofta kräver avancerad
utrustning som med våra begränsade resurser svårligen kan
spridas till många orter. Resurstilldelningen för
högskoleutbildning i Stockholmsregionen ligger dock
väsentligt under vad landet i övrigt får. Kostnaderna per
årsstudieplats på ekonomlinjen varierar från Stockholms
drygt 11 000 kronor i botten till Östersunds på ca 33 000
kronor. För kulturvetarlinjen är spannet från ca 10 000
kronor i Stockholm till drygt 23 000 kronor i Karlstad.

Skillnaderna är inte rimliga och bör analyseras så att
skillnaderna minskar. Detta bör ges regeringen till känna.

Regionalpolitiska hänsyn bör sålunda tas vid
utbyggnaden av högskoleutbildning och forskning i
Stockholmsområdet.

Länsstyrelsens utredning har tydligt klarlagt att risken är
stor att de redovisade inflyttningsströmmarna blir allt större
om inte Stockholmsregionen får en ökad tilldelning av
utbildningsresurser på högskolenivå . Detta får då också
negativa effekter på landets näringsliv i övrigt på så sätt att
Stockholmsregionen lockar till sig kvalificerad och
välutbildad arbetskraft från övriga landet.

Slutsatsen är dock inte att utbildningskapaciteten bör
dras ned i övriga regioner, utan endast att den bör ökas i
Stockholmsregionen.

Kommunikationer

Goda kommunikationer är en förutsättning men inte en
garanti för en framtidsinriktad utveckling av en region.
Kommunikationerna måste komplettera varandra.
Investeringar i kommunikationer är dyra. I det regionala
utvecklingsarbetet bör därför utgångspunkten vara att
utveckla befintliga resurser och befintligt näringsliv, och
inte använda investeringar i kommunikationer i syfte att
förändra landets befolkningsfördelning.

Stockholmsregionen är hjärtat för landets tåg- och
flygtrafik. Planeringen av investeringar för tåg och flyg
måste därför ta hänsyn till riksintressen. En väsentlig del av
de stora trafikprojekt som planeras i regionen har en direkt
betydelse för övriga delar av landet. Det finns ett nationellt
intresse av att ha en fungerande huvudstad som förmår att
framgångsrikt konkurrera med andra storstadsregioner i
Europa.

Staten måste i högre grad än som varit fallet under en
följd av år bidra till kostnaderna för trafikinvesteringar i
Stockholmsregionen. Skälen härtill är följande:

En fungerande huvudstadsregion är, som nämnts ovan,
ett nationellt intresse. Från statsfinansiella och
samhällsekonomiska utgångspunkter är det dessutom
angeläget att, när resurserna är begränsade, dessa satsas där
nyttan är som störst. En större andel av de ordinarie statliga
anslagen till vägar och kollektivtrafik bör därför fördelas
utifrån beräknad kostnad och nytta av olika projekt, istället
för att från början ha fördelats på olika län.

Ett skäl för höga statliga insatser är att en bred majoritet
av regionens politiker har överenskommit om att verka för
att bilisterna i regionen genom avgifter skall finansiera ett
antal tunga vägprojekt -- ringen runt Stockholms innerstad
och en yttre tvärled. Detta är en del i en överenskommelse,
den s.k. Storstockholmsförhandlingen, utarbetad under
ledning av en av regeringen tillsatt förhandlingsman. Den
innebär att en rad angelägna och framtidsinriktade
kommunikationssatsningar kommer till stånd. Staten har
ett särskilt ansvar att genom ökade anslag och ändrad
lagstiftning bidra till att denna mycket positiva
överenskommelse förverkligas.

Slutligen kan konstateras att Stockholmsregionens
invånare, som räknat för Stockholms län uppgår till 1,6
miljoner, i högsta grad är beroende av goda
kommunikationer för sin grundläggande livskvalitet.
Jämfört med riksgenomsnittet har Storstockholm:50%
lägre andel invånare med kort gångavstånd till
arbetsplatsen50 % lägre andel invånare med mindre än
15 min restid till arbetet100% större andel invånare med
mer än 30 min restid till arbetet50 % större andel
invånare med mer än 90 min kollektivrestid till arbetet.

En tredjedel av kollektivresandet i landet, mätt i
personkilometer, sker i Stockholms län.

Om inte betydande satsningar nu verkligen görs för att
förbättra situationen för både bilister och
kollektivresenärer, kommer de genomsnittliga restiderna
att öka kraftigt under kommande år. Kötider är totalt
improduktiva för samhället. Den som tvingas resa länge till
arbetet förhindras att utöva produktivt arbete eller
tillfredsställa sina personliga fritidsbehov, utan att välfärden
för någon annan medborgare ökar. Svårigheter för
distributionstrafik och annan yrkesmässig trafik leder till
ökade kostnader för alla medborgare.

Vägar

Väginvesteringarna i Stockholmsregionen är sedan lång
tid eftersatta genom att staten kraftigt har missgynnat
regionen vid fördelningen av pengar till investeringar. Detta
har lett till allvarliga miljöproblem i form av stillastående
trafik med de ökade utsläpp detta medför. Otillräckliga
kringfartsleder tvingar idag in genomfartstrafik i
innerstaden. Framkomligheten för kollektivtrafik och
varutransporter har fortlöpande försämrats. Denna
utveckling är oacceptabel. Vägtrafiken måste fungera och
nödvändiga investeringar i vägsystemet genomföras, vid
sidan av en satsning på bättre kollektivtrafik.

En fullständig ringled runt Stockholms innerstad är
nödvändig och projekteras nu, efter en bred politisk
upppgörelse. Bred enighet finns även om en utbyggnad av
tvärförbindelserna längre ut i regionen, inklusive E3 till
Norrtälje, vilka liksom Ringen avses betalas genom
bilavgifter. Riksdagen bör därför godkänna att Vägverket
svarar för lånefinansiering, utbyggnad och drift av dessa
vägprojekt. Erforderliga förändringar av lagstiftningen vad
gäller möjligheter att utta avgifter av bilister för att
därigenom betala kostnader för utbyggd infrastruktur, bör
snarast genomföras.

Lagstiftningen bör också medge att avgifter på
biltrafiken används för att styra trafiken och uppnå
miljövinster. Avgifterna bör kunna differentieras med
hänsyn till tidpunkt då färden sker, fordonstyngd och
utrustning för avgasrening.

Utöver de vägobjekt som skall finansieras med avgifter
finns i Stockholms län ett mycket stort antal undermåliga
vägar med omfattande trafik. Genom att regionen under en
följd av år inte erhållit statliga anslag som motsvarar
befolkningsmängden, finns en mängd länsvägar som idag
hade varit upprustade om de legat i ett annat län. Ett
belysande exempel är väg 261 till Ekerö vars 23 000
invånare betjänas av en slingrig 6-metersväg som enda
förbindelse med det övriga länet.

Det finns akuta behov i länet att utnyttja det regionala
anslaget till att tidigare än planerat genomföra även andra
angelägna objekt såväl på riksvägsplanen som på
länstrafikanläggningsplanen. En förutsättning härför,
liksom för den regionala uppgörelsen över huvud taget, är
att Stockholmsregionens andel av de ordinarie anslagen till
väg- och kollektivtrafikinvesteringar inte minskar.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna att
så inte bör ske.

Förändringar i fördelningsmodellen för investeringar i
länstrafikanläggningar bör övervägas, i syfte att stärka det
regionala ansvaret. Som en första åtgärd bör det bli möjligt
för länsstyrelserna att besvära sig hos regeringen över de av
vägverket fastställda länsramarna. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

Spårtrafik

En omfattande utökning av den interregionala
järnvägstrafiken sker de kommande åren, med
introduktionen av SJ:s nya snabbtåg. Denna utveckling är
önskvärd och påverkar behovet av spårkapacitet inte minst
i Stockholmsområdet. Den lokala trafiken måste även ges
utrymme, liksom inte minst en kommande snabb
regionaltågtrafik i Mälardalen och andra delar av östra
Mellansverige.

Det finns nu en bred politisk majoritet i Stockholm för
att tillstyrka en utbyggnad med ett tredje spår från
Stockholms Central till Stockholms Södra och två nya spår
därifrån till Årsta. Genom en utbyggnad löses
kapacitetsproblemen genom Stockholm även på lång sikt.
Banverket måste nu ges investeringsmedel för en snabb
utbyggnad.

För andra investeringar i kollektivtrafiken, vilka är en
del av den nyligen ingångna regionala överenskommelsen,
fordras särskilda statsbidrag om totalt 3,5 miljarder kronor.
Dessa bör kunna ses som en del av den s.k.
infrastrukturfonden. För en tidigareläggning av
utbyggnaden av Mälarbanans infart till Stockholm mellan
Kallhäll och Kungsängen behövs dessutom en
förskottering, förslagsvis ur infrastrukturfonden, med 800
mkr som återbetalas ur banverkets stomnätsplan.

Anslaget ur infrastrukturfonden skall, enligt den
regionala överenskommelsen, användas till investeringar i,
förutom dubbelspåret Kallhäll--Kungsängen, utbyggnad av
dubbelspår på den livligt trafikerade pendeltågssträckan
Älvsjö--Västerhaninge med spårupprustning
Västerhaninge--Nynäshamn. Anslaget förutsätts vidare
användas för upprustning och förnyelse av tunnelbanan,
som utgör kollektivtrafikens ryggrad i regionens centrala
del. Utbyggnad av snabbspårväg som en angelägen
tvärförbindelse samt ett stomnät för kollektivtrafiken i
Stockholms innerstad ingår även.

Anslagen ur infrastrukturfonden är av engångskaraktär.
Det bör likväl framhållas att Stockholmsregionen även på
längre sikt har behov av ökade anslagsnivåer. Regionens
åtaganden vad gäller avgiftsfinansiering av trafikleder är
långsiktiga. Betalningen kan förväntas ske under en period
av 20 till 30 år. Det reser krav även på mer långsiktiga
åtaganden av staten på en högre anslagsnivå än den som
regionen tidigare erhållit, vilket riksdagen som sin mening
bör ge regeringen till känna.

Flyget

Flygresandet har utvecklats mycket snabbt i
Stockholmsregionen. Arlanda flygplats har snart nått
maximum för sin kapacitet. Den planerade utbyggnaden
med en tredje bana på Arlanda är av stor betydelse inte bara
för Stockholmsregionen, utan också för övriga landet. Om
flygets infrastruktur i Stockholmsområdet inte räcker för att
klara efterfrågan, talar mycket för att regionalflyget i första
hand drabbas.

Studier av flygplatsfrågan visar entydigt att regionen,
utöver Arlandas tredje bana, på sikt behöver ytterligare en
flygplats. Tullinge/F18 skulle vara den bästa lokaliseringen
av en ny flygplats. Emellertid verkar de politiska
förutsättningarna för en lokalisering dit vara obefintliga för
lång tid framöver.

För att möjliggöra en konstruktiv regional och lokal
planering och bereda alternativ, så att inte flygsituationen i
Stockholmsregionen blir ohållbar, är det nu nödvändigt att
de för flyget ansvariga, närmast regeringen och
luftfartsverket, tydligt klargör behovet av ytterligare
kapacitet för flygtrafiken i Stockholmsområdet. Klargörs
därigenom vilka riksintressena verkligen är, och hur man är
beredd att verka för dem, bör regeringen ta initiativ till att
inleda planeringen av en ny flygplats. Den bör lokaliseras
till den södra regiondelen, eftersom det mest motsvarar
efterfrågan, medför lägre utsläpp från bilar och flygplan,
samt är det billigaste lösningen. Dessutom skulle en ny
flygplats i den södra regiondelen verksamt bidra till att
stärka den regionala balansen i Stockholms län.

Det ligger även i Stockholmsregionens intresse att
flygplatser i angränsande regioner som Nyköping och
Västerås, utvecklas. De utgör en tillgång för näringslivet
där, samtidigt som de kan avlasta Arlanda viss trafik. Dessa
flygplatser ligger dock för långt från Stockholm såväl för att
påverka den regionala utvecklingen som för att ge övriga
landet godtagbara förbindelser till huvudstaden.

Avslutning

Satsningar i Stockholms län ses ibland som
konkurrerande med övriga delar av landet. En välutvecklad
huvudstadsregion är emellertid en förutsättning för att
Sverige skall kunna hävda sig i konkurrens med övriga
utvecklade länder, inte minst under de kommande årens allt
mer internationaliserade ekonomi. Framtidsinriktade
satsningar på kommunikationer i Stockholmsområdet är en
nödvändig förutsättning härför och ligger på flera sätt i hela
landets intresse.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om länets arbetsmarknad,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
riksskatteverket får i uppdrag att presentera en ändrad
fördelningsmodell av resurser för granskning av
deklarationer,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov av ökade resurser till
handelsregistret i Stockholms län,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kustbevakningens
bemanningsplaner för Stockholms skärgård,3]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökad teoretisk
gymnasieutbildning i Stockholms län,4]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av regionalpolitiska
hänsyn vid utbyggnad av universitets- och
högskoleutbildning i Stockholms län,4]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning av den s.k.
Storstockholmsförhandlingen vad gäller anslag till
trafikinvesteringar i Stockholmsregionen och nödvändiga
förändringar i lagstiftningen,3]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att länsstyrelserna bör ges rätt att överklaga vägverkets
länsramar för länstrafikanläggningsanslagen till
regeringen,3]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen skall klargöra
behovet av ytterligare kapacitet för flygtrafiken i
Stockholmsregionen,3]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behov av fortsatt utbyggnad av
spårbunden trafik i Stockholms län, även efter det att nu
påbörjade projekt är färdiga,3]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i övrigt anförts i motionen om behovet av utveckling i
Stockholms län,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frisläpp av investeringsfonder i
Stockholms län.5]

Stockholm den 25 januari 1991

Ylva Annerstedt (fp)

Barbro Westerholm (fp)

Sören Norrby (fp)

Maria Leissner (fp)

Lars Leijonborg (fp)

Anne Wibble (fp)

Hadar Cars (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Daniel Tarschys (fp)

1 1990/91:Sk826

2 1990/91:Bo334

3 1990/91:T245

4 1990/91:Ub826

5 1990/91:Fi228