avOlofJohanssonm.fi. Arbetsmarknaden

Motion 1988/89:A276

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:A276

avOlofJohanssonm.fi.
Arbetsmarknaden

Mot.

1988/89

A276-278

Inledning

Tillgång till arbete eller utbildning har en central roll för varje individ genom
den sociala betydelse arbetet har för gemenskap, personlig utveckling,
identitet och självtillit. Det är också grunden för en självständig försörjning.

Förvärvsarbetet är lika viktigt för kvinnor som för män.

Samhället måste därför ha en hög arbetsmarknadspolitisk beredskap för
att möta konjunkturnedgångar och de krav som strukturförändringar inom
näringslivet ställer. Målsättningen att alla som vill ha arbete skall beredas
arbete måste ligga fast. Det är med denna utgångspunkt viktigt att bredda
och differentiera lokala arbetsmarknader i olika delar av Sverige så att
människor har valmöjligheter. Tillgången på arbete eller utbildning är en
väsentlig förutsättning för andra levnadsvillkor och styr möjligheterna att nå
positiv samhällsutveckling.

Den socialdemokratiska regeringen har, trots en långvarig internationell
högkonjunktur, först nu lyckats pressa ned arbetslösheten i förhållande till
1982 i någon nämnvärd grad. Den öppna arbetslösheten är med en korrekt
jämförelse endast ca 1 % lägre första halvåret 1988 (1,6%) jämfört med
första halvåret 1982 (2,5%). Vidare har under den socialdemokratiska
regeringsperioden de regionala skillnaderna i arbetslöshetstalen varit betydande.
Den förda ekonomiska politiken har kraftigt förstärkt de regionala
obalanserna och stimulerat en kraftig inflyttning till storstadsregionerna,
med de problem detta medfört både i avfolkningsbygder och inflyttningsorter.
Tillväxten i den svenska ekonomin har varit starkt koncentrerad. Detta
har inom vissa områden skapat en överhettning med löneglidning och
inflation som följd. Andra områden har haft en långsammare tillväxt,
stagnation eller t o m recession. I många regioner och i många kommuner är
arbetslösheten betydligt högre än de genomsnittliga arbetslöshetssiffror som
redovisas i budgetpropositionen.

Orsaken till obalansen mellan olika landsdelar är den ekonomiska politik
som regeringen fört, vilken varit starkt koncentrationsdrivande. Regeringen
har gynnat storföretagen och expansiva områden på småföretagens och
regionalt utsatta områdens bekostnad.

Enligt centerpartiets uppfattning måste insatserna inriktas på att ge
förutsättningar för arbete och utbildning över hela landet. Det gäller att driva
en närings- och regionalpolitik som ger tillräckligt många arbetstillfällen i alla
delar av landet. Det gäller också att med utbildningsinsatser underlätta ny- 1

1 Riksdagen 1988189.3sami Nr A276-278

eller återinträde på arbetsmarknaden. Dessa åtgärder måste särskilt inriktas Mot. 1988/89

till förmån för ungdomar, kvinnor och långtidsarbetslösa. Det är även enligt A276

vår mening nödvändigt att utnyttja de positiva möjligheter den internationellt
betingade högkonjunkturen inneburit för att främja kapacitetsutnyttjande
och ökande sysselsättning över hela landet. Vi har i våra regional-,
närings-, trafik-, energi- och bostadspolitiska motioner lagt förslag som syftar
till att stimulera samhällsekonomin och forma en decentraliserad samhällsstruktur
med arbete, boende, utbildning och service i alla delar av landet.

Det är vidare enligt centerpartiets mening angeläget att föra en politik som
minskar statens totala kostnader för arbetsmarknadspolitiska insatser. Detta
kan, på ett ansvarsfullt sätt, endast ske om antalet människor som nu får
samhälleligt stöd kan minskas genom fler fasta arbeten. Enligt centerpartiets
mening måste ökad uppmärksamhet riktas mot möjligheterna att skapa fler
jobb i näringsliv och småföretagsamhet.

Kostnaderna för arbetslöshetsersättningar och kontant arbetsmarknadsstöd
har ökat kraftigt. Den utbetalade ersättningen var 1977 nära 1,2
miljarder kr. För nästkommande budgetår beräknas utbetald ersättning
uppgå till över 8 miljarder kr.

Denna ökning har ägt rum trots en långvarig högkonjunktur och trots att
närmare en tredjedel av de arbetssökande inte har någon ersättning alls.

Främst kvinnor och ungdomar står utanför trygghetssystemen. Kortsiktiga
arbetsmarknadspolitiska insatser förmår inte att lösa de grundläggande
orsakerna till arbetslösheten.

Enligt vår mening måste kampen mot arbetslösheten föras på ett mer
offensivt sätt. Det är en självklarhet att politiken skall inriktas på att lindra
konsekvenserna för dem som drabbas. Den långsiktiga tryggheten för
enskilda kan bäst tillgodoses genom en mer expansiv industrisektor, där
särskilt småföretagens villkor är viktiga för att utvecklingen skall bli positiv,
och en fortsatt ökning av tjänste- och servicenäringarna.

Enligt vår mening ger åtgärder som inriktas mot att främja småföretagen
och allmänt stödja näringslivet via STU, utvecklingsfonderna, länsstyrelserna
m fl tillsammans med en kraftigt minskad skattebelastning för småföretagen
ett mer varaktigt resultat än kortsiktiga arbetsmarknadspolitiska insatser
i AMS regi. Detta bör ges regeringen till känna.

Lika villkor i arbetslivet

Arbetsmarknaden är i dag i stor utsträckning uppdelad i mans- och
kvinnoyrken. Utvecklingen måste brytas så att de olika erfarenheter män och
kvinnor har, kommer till nytta inom samtliga sektorer i samhället. En
jämnare fördelning av män och kvinnor inom alla yrken måste komma till
stånd. Män och kvinnor skall ha samma möjligheter och samma rätt till
utveckling i yrkesarbetet.

De flesta formella hinder för jämställdhet mellan män och kvinnor i
arbetslivet har avskaffats i och med införandet av jämställdhetslagen. De
informella hindren kvarstår dock i många fall. Vi har i en särskild motion
tagit upp jämställdhetsfrågorna i vid mening.

2

Arbetstider Mot. 1988/89

Utvecklingen har gått mot en minskad arbetstid dels genom att arbetsdagen ^276
har förkortats, dels genom att arbetsveckan har förkortats till fem dagar.

Semestern har efter hand förlängts. Argumenten för en fortsatt arbetstidsförkortning
är flera. Ett är att en förkortad arbetstid skulle öka möjligheterna
till jämställdhet. Ett annat är att den skulle kunna leda till en ökad
sysselsättning genom att fler skulle få arbete. Enligt centerpartiets mening är
dock det främsta argumentet att en kortare sammanlagd lönearbetstid kan ge
en bättre livskvalitet.

Centerpartiet har vid upprepade tillfällen understrukit att en såväl
förkortad som flexibel arbetstid är angelägen för många människor. Förändringar
måste genomföras på ett sådant sätt att de faktiska skillnaderna mellan
mäns och kvinnors arbetstid utjämnas. Partiet har också lyckats driva igenom
kravet på rätt till sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar.

Särskilda åtgärder måste vidtas för att också jordbrukare och andra egenoch
småföretagare skall kunna få villkor som är jämförbara med andra
gruppers.

Stor vikt bör, enligt vår mening, läggas vid personliga valmöjligheter så att
arbetstiderna kan anpassas till olika familjers och individers behov och
önskemål. Det bör ske genom att arbetstidslagstiftning och avtal på
arbetsmarknaden på kort sikt anpassas till en friare arbetstidsförläggning.

Det är nödvändigt att en mer flexibel förläggning av arbetstiden tillåts än för
närvarande. Fördelarna med en flexibel arbetstid är, enligt vår mening, stora
såväl för konsumenter och anställda som för företagens konkurrenskraft.

Den fortsatta produktivitetsutvecklingen är avgörande för hur snabb
takten i framtida arbetstidsförkortningar blir. Det bör dock samtidigt
understrykas, att en förkortad arbetstid ur samhällets synpunkt kan innebära
vinster i form av t.ex. ett minskat vårdbehov. För vissa yrkesgrupper, t.ex.
inom vårdsektorn med många tunga lyft, kan en förkortad arbetstid vara
nödvändig om skilda typer av arbetsskador skall kunna minska.

Enligt vår mening bör en kortare arbetstid få en starkare prioritet i
framtiden vid avvägningen mellan olika angelägna reformer. Takten måste
dock anpassas så att tillräckliga resurser kan satsas på vård, omsorg och
utbildning.

Takten kommer också att påverkas av den fördelning mellan lön och fritid
som arbetsmarknadens parter gör i avtalsförhandlingarna.

Det långsiktiga målet är att alla skall få möjlighet till en arbetstid på ca 30
timmar per vecka. Det är emellertid nödvändigt att frågan om arbetstidens
längd främst diskuteras som en livskvalitetsfråga och inte endast som en
arbetsmarknadsfråga.

Arbetsrätt

Den arbetsrättsliga lagstiftningen har nu fungerat i snart halvtannat decennium
och många krav på förändringar har ställts. Lagstiftningen har bl.a.
kritiserats för att vara stelbent och rigid. I vissa fall leder lagstiftningen till
orimliga konsekvenser för den enskilde. Vi kräver mot denna bakgrund i en
särskild motion att en total översyn skall ske i syfte att få en mer modern och
flexibel lagstiftning.

Arbetshandikappade Mot. 1988/89

Enligt vår mening måste arbetslinjen gälla även för de arbetshandikappa- A276

de. Det är både positivt för den enskilde och för samhället om så många som
möjligt av dem som drabbats av ett arbetshandikapp kan erhålla arbete
antingen på den reguljära arbetsmarknaden eller genom speciella statliga
insatser, t.ex. genom Samhall eller Iönebidragsanställningar. Vi utvecklar
vår syn på dessa frågor i en särskild motion.

Arbetsmiljö

Utvecklingen på arbetsmarknaden har inneburit att många arbetsplatser
förbättras. Fysiskt tunga arbeten har lindrats bl.a. genom den tekniska
utvecklingen som skapat förutsättningar för ökad mekanisering och automatisering
m.m. Det finns dock fortfarande många områden med fysiskt tungt
arbete, där möjligheterna till att genom tekniska förbättringar minska
påfrestningarna på den enskilde är små. Ett sådant område är vården.

Utvecklingen har också medfört att den psykiska arbetsmiljön i många fall
blivit mer påfrestande. Arbetstakten och stressen har ökat inom många
områden. Många upplever sig inte räcka till för både föräldraansvar och en
yrkesroll, med en ökande stress som följd. I en särskild kommittémotion
utvecklar vi vår syn på arbetsmiljöfrågorna.

Ungdomars arbete

En av de viktigaste uppgifterna för samhället är att bereda ungdomar arbete
eller utbildning. Ett välfärdssamhälle som vårt får inte acceptera att unga
människor inte får fäste på arbetsmarknaden. Det är ett oroande faktum att
ungdomsarbetslösheten har varit hög trots goda konjunkturer. Det är i och
för sig självklart att grunden för en fungerande arbetsmarknad är en framsynt
politik för ekonomisk utveckling inom ramen för en marknadsekonomi som
tar sociala och miljömässiga hänsyn. Insatserna från samhället måste inriktas
på att förutsättningar för varaktiga jobb skapas över hela landet på den
ordinarie arbetsmarknaden. En sådan politik är också grunden för ungdomars
sysselsättning.

Hög arbetslöshet bland ungdomar, särskilt i vissa regioner och inte minst
bland flickor under en rådande högkonjunktur, visar emellertid att generella
ekonomisk-politiska åtgärder inte är tillräckliga. Regeringens ekonomiska
politik har i stället medverkat till att arbetsmarknaden för många ungdomar i
regionalt utsatta områden förvärrats. Detta innebär att de generella åtgärderna
måste kompletteras med särskilda insatser.

Inskolningsplatser och ungdomslag

AMS har i en skrivelse föreslagit att ungdomslagen skall slopas och ersättas
med en jobbgaranti för 18- och 19-åringar i form av inskolningsplatser.
Inskolningsplatserna skall omfatta hela arbetsmarknaden och ge arbete på
heltid. AMS har föreslagit att reformen skall träda i kraft den 1 juli 1989.

AMS förslag är i linje med vad vi från centerpartiet föreslagit till tidigare
riksmöten. Centerpartiet har arbetat för att ungdomar skall placeras över

hela arbetsmarknaden, eftersom den framtida sysselsättningsökningen un- Mot. 1988/89

der överskådlig tid i huvudsak kommer att ske inom den privata sektorn. Den A276

offentliga sektorn kommer av ekonomiska och omstruktureringsskäl inte

kunna svara för någon nämnvärd sysselsättningsökning. Vi har mot denna

bakgrund starkt kritiserat regeringen för den ensidiga inriktningen av

ungdomslagsplatserna mot den offentliga sektorn i stället för att öka andelen

platser på den privata arbetsmarknaden.

I budgetpropositionen aviserar föredraganden att hon avser att återkomma
med förslag om förändrade ungdomsåtgärder senare. I avvaktan härpå
föreslås oförändrad medelsanvisning för inskolningsplatser och ungdomslag.

Ett slopande av ungdomslagsplatserna skulle innebära ett minskat anslagsbehov
med ca 250 milj. kr. i förhållande till vad föredraganden beräknat, då
kostnaden är större för ungdomslagsplatserna än för inskolningsplatserna.

I avvaktan på regeringens förslag bör således anslagen B 6 och B 7 totalt
beräknas till 1 miljard kr. Ersätts 5 000 inskolningsplatser med 5 000 platser
inom gymnasieskolan minskar anslagsbehovet med ytterligare ca 100 milj.
kr. Vi utvecklar vår syn på dessa frågor närmare när regeringens aviserade
proposition presenteras.

Decentralisering av arbetsmarknadsstyrelsen

Under de senaste åren har det skett en viss decentralisering av AMS
verksamhet. Detta är positivt och vi vill understryka vikten av att man går
vidare och minskar centrala AMS ytterligare med hänsyn till den kompetensuppbyggnad
som skett vid de lokala arbetsförmedlingarna. Enligt vår mening
kan antalet tjänster vid AMS centralt minskas med 100 och vid länsarbetsnämnderna
med 200. Detta innebär en minskad belastning på statsbudgeten
med 75 milj. kr. Vi anser däremot att de lokala arbetsförmedlingarna skall få
behålla det tillskott av tjänster som beslutats under perioder med högre
arbetslöshet.

Arbetsförmedlingens organisation

Arbetsförmedlingens uppgift är att underlätta den nödvändiga anpassningen
mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft, vilket är en av förutsättningarna
för en positiv ekonomisk utveckling. Det är självklart att arbetsförmedlingen
skall hjälpa och stödja de arbetssökande som har svårt att erhålla en varaktig
anställning. Men det måste också vara en uppgift för arbetsförmedlingen att
aktivt och kontinuerligt undersöka vilka arbeten som finns att tillgå och inte
enbart vara en mottagare av de arbeten som anmäls. De flesta arbetssökande
har den initiativförmåga och handlingskraft som krävs för att själva ta
kontakt med arbetsgivare direkt eller söker arbete via platsförmedlingens
annonser. Vi anser även att en mer total översyn av arbetsförmedlingslagen
måste komma till stånd, med syfte att lägga förslag om alternativ som
komplement till de offentliga arbetsförmedlingarna.

5

Arbetslöshetsförsäkringen Mot. 1988/89

Enligt vår mening bör arbetslöshetsförsäkringen utformas som en allmän A276
trygghetsförsäkring eftersom det grundläggande syftet med försäkringen
skall vara att garantera en ekonomisk grundtrygghet för den som inte kunnat
få sin försörjning tryggad genom eget arbete. Ur denna synpunkt är det ingen
skillnad mellan dem som haft arbete respektive dem som för första gången
skall träda ut på arbetsmarknaden. Nuvarande regler innebär att närmare en
tredjedel av de arbetslösa inte kan komma ifråga för vare sig ersättning från
arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd (KAS). Detta innebär
enligt vår uppfattning att gällande system för arbetslöshetsunderstöd inte
fyller rimliga trygghetskrav. Alla som drabbas av arbetslöshet måste få en
rimlig grundtrygghet. Mot denna bakgrund har vi från centerpartiets sida i en
särskild motion föreslagit att en utredning skall tillkallas med direktiv att
lägga förslag om en allmän arbetslöshetsförsäkring.

På förslag av regeringen beslöt riksdagen våren 1988 om ändrade former
för finansieringen av arbetslöshetsunderstödet. Bl.a. innebar beslutet att
statsbidragen till arbetslöshetsförsäkringen i sin helhet skall betalas med
arbetsgivaravgifter och ej till någon del över budgeten. För detta ändamål tas
en s.k. arbetsmarknadsavgift på 2,16 % ut. Denna avgift skall även täcka
kostnaderna för statsbidrag till permitteringslöneersättningen, vilken föredraganden
beräknar till 50 milj. kr. för nästkommande budgetår.

Utifrån i budgetpropositionen angiven total lönesumma blir intäkten av
denna avgift drygt 11,1 miljarder 1989. Som jämföresle kan nämnas att
överskottet i arbetslöshetsförsäkringen för andra halvåret 1988 var 2,2
miljarder kronor. Utbetald arbetslöshetsersättning under 1988 var ca 6,7
miljarder kronor.

De avgifter som erläggs av de försäkrade anses numera vara ersättning för
de administrativa kostnaderna och uppgå till ca 5 % av den totala kostnaden.

Kostnaderna för statsbidrag totalt som skall täckas med arbetsmarknadsavgiften
är således enligt föredragandens bedömning 7 940 milj kr, exklusive
finansieringsavgifter.Denna bedömning baseras på ett antagande att arbetslösheten
i genomsnitt kommer att motsvara 6,5 dagar per medlem och år och
utifrån en genomsnittlig dagpenning på 355 kr. KAS finansieras via
anslagsmedel även i fortsättningen. Med regeringens bedömning av statsbidragsbehovet
uppstår således ett överskott i storleksordningen 3,2 miljarder
kr.

Riksdagens beslut våren 1988 innebar vidare att a-kassefonderna som i stor
utsträckning byggts med skattemedel upplöstes och tillgångarna överfördes
till organisationer som stod bakom fonderna. I klartext innebar riksdagens
beslut att ca 2,2 miljarder kronor skänktes till de fackliga organisationerna.

Enligt vår mening borde i stället dessa medel ha utnyttjats inom ramen för det
trygghetssystem de byggts upp för och borde ha setts som en ekonomisk
resurs vid införandet av en framtida allmän trygghetsförsäkring.

I regeringens budgetproposition beskrivs vidare läget på den svenska
arbetsmarknaden som mycket bra. Arbetskraftsbrist förekommer i många
yrken och i flera regioner.

I ett sådant läge borde både sociala och ekonomiska skäl tala för att all

kraft skall inriktas mot insatser som prioriterar att ge de arbetssökande Mot. 1988/89
arbete eller utbildning framför kontantstöd. Från centerpartiet lägger vi bl. a. A276

av detta skäl en mängd förslag som syftar till att utveckla arbetsmarknaden
över hela landet.

Vi föreslår bl.a. i våra regional-, närings-, trafik-, utbildnings-, jordbruks-,
bostadspolitiska motioner följande insatser för utveckla och stimulera
arbetsmarknaden över hela landet:

- Kraftiga uppräkningar av länsanslagen för att med lokaliserings- och
glesbygdsstöd skapa bättre förutsättningar för investeringsprojekt och
arbetstillfällen i länen om sammanlagt mer än 600 milj. kr.

- Särskilda medel för att främja landsbygdens utveckling om totalt 200 milj.
kr.

- Ett tioårigt program för förstärkning och beläggning av länsvägnätets
grusvägar och ett riktat anslag om 500 milj. kr. anvisas för detta ändamål
nästkommande budgetår

- Att 1 öre/kWh av vinsterna från vattenkraften skall återföras till de
regioner där vattenkraftselen produceras, vilket ger dessa regioner ett
årligt tillskott på 600-700 milj kr

- En kraftigt förbättrad kommunal skatteutjämning till ett belopp utöver
regeringens förslag på 1,7 miljarder

- Åtgärder för att öka bostadsbyggandet i regioner som nu har brist genom
stimulansbidrag om 150 milj. kr. till kommunerna för byggande av
smålägenheter

- Ett program för upprustning av VA-nätet i kommunerna samtidigt som
ett stimulansbidrag om 100 milj. kr. anvisas för detta ändamål, riktat i
första hand till orter med ledig entreprenadkapacitet

- Betydande satsningar på småföretagsamheten bl a genom att arbetsgivaravgifterna
sänks med 5 procentenheter på en lönesumma upp till 500 000
kr., inget avgiftsuttag för egenföretagare på det första basbeloppet och
ändrade skatteregler i syfte att underlätta möjligheterna för småföretagsutveckling.

- Industriella satsningar för att stärka småföretagsutvecklingen m.m. om
totalt 140 milj. kr.

- Ökade insatser för utbildning och forskning med över 500 milj. kr.

- Ökat stöd till lantbruksnäringen för omställning och miljöförbättringar
med över 300 milj. kr. samt

- ökade resurser för arbetsmarknadsutbildning och bibehållet rekryteringsstöd
om 250 milj. kr. etc.

Våra förslag på olika områden bl.a. i syfte att bredda arbetsmarknaden och
skapa fler arbetstillfällen - framför allt i områden, där problem kvarstår på
arbetsmarknaden trots den rådande högkonjunkturen - är sammantaget
offensiva satsningar på mer än 5 miljarder kr.

Vi anser det vidare särskilt viktigt att de sysselsättningsskapande insatserna
intensifieras och de medel som reserverats för dessa ändamål utnyttjas
effektivt. Problemen för de svårplacerade på arbetsmarknaden kvarstår och
vi anser mot denna bakgrund att det nuvarande rekryteringsstödet ej skall
avskaffas såsom föreslås i propositionen. Vi bedömer att anslagsbehovet för
detta ändamål uppgår till 100 milj. kr.

Vi föreslår även att ytterligare 5 000 utbildningsplatser inrättas inom det Mot. 1988/89

reguljära utbildningsväsendet som bekostas av AMS. Kostnaden för dessa A276

platser kan beräknas till 150 milj. kr.

De offensiva insatser som vi föreslår måste kompletteras med klara
direktiv till arbetsförmedlingarna om att de arbetssökande i princip måste ta
anvisat arbete på hemorten. De lokala arbetsförmedlarna måste således
aktivt verka för att anvisat arbete tas. De arbetssökande måste acceptera ett
tillfälligt arbete i avvaktan på ett arbete anpassat efter yrkeserfarenhet och
utbildning.

Med en offensiv politik enligt vår modell kan nuvarande besvärliga
vakanslägen inom vård, service och tillverkning förbättras. Många arbetssökande
som yrkesmässigt senare ägnar sig åt teoretiska yrken kan få
erfarenhet av kroppsarbetets villkor, vilket måste ses som ett nyttig
erfarenhet. Ett arbete är också att föredra ur social synpunkt framför en
nedbrytande arbetslöshet. Med vårt förslag skapas förutsättningar för alla att
på ett positivt sätt medverka till ökad välfärd i hela vårt land.

Sammantaget bedömer vi att våra förslag kommer att minska antalet
stöddagar väsentligt inom såväl arbetslöshetsförsäkringen som KAS. Vi
anser att en rimlig beräkning är att antalet stöddagar med KAS kommer att
uppgå till 2,3 miljoner resp. att arbetslösheten i genomsnitt kommer att
motsvara 5 dagar per medlem och år under nästa budgetår.

Detta innebär att anslagsbehovet för KAS minskar med 60 milj. kr. i
förhållande till regeringens förslag. Vi bedömer vidare att de offensiva
insatser på olika områden tillsammans med hårdare krav att ta anvisat arbete
som vi föreslår, medför ett minskat stödbehov inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen,
beräknat efter genomsnittligt utbetalningsbehov på fem dagar
per medlem, uppgår till i storleksordningen 2 miljarder kr i förhållande till
regeringens bedömning. Detta motsvarar 0,4% av avgiftsuttaget.

Våra förslag skulle således leda till att överskottet i arbetslöshetsförsäkringen
för 1989 kan beräknas uppgå till drygt 5 miljarder kr. Enligt vår
mening bör mot denna bakgrund en del av dessa medel kunna utnyttjas för
att finansiera bl.a. de offensiva satsningar vi föreslår. Med hänsyn till att
konjunkturutvecklingen m.m. kan innebära ett ökat behov av stöd bör inte
arbetsmarknadsavgiften sänkas, utan 2 500 milj. kr. som en engångsförstärkning
föras över från berört konto i riksgäldskontoret till statsbudgetens
inkomsttitel, lagstadgade socialavgifter, enligt samma teknik som regeringen
begär riksdagens godkännande för vad gäller föreslagen överföring av medel
från fonden för arbetsmiljöförbättringar till statsbudgetens inkomstitel.

Vi vill samtidigt understryka att vårt förslag innebär att såväl andelen egna
avgifter som stödnivåer är oförändrade i förhållande till regeringens förslag.

Det ekonomiska stödet för den enskilde som drabbbas av arbetslöshet
förändras således inte.

Enligt vår mening bör med hänsyn till den överfinansiering av arbetslöshetsförsäkringen
som nu uppenbarligen sker, på nytt prövas om inte
intäkterna till arbetslöshetsförsäkringen bör balanseras mot statsbudgeten,
såsom a-kassekommittén föreslog, i syfte att få effektivt utnyttjande av
inbetalda medel.

Hemställan Mot. 1988/89

Med hänvisning till vad som anförts hemställs A276

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om arbetsmarknadspolitikens inriktning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om arbetstider,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts om inriktningen av insatserna för att bereda ungdomar arbete
eller utbildning samt i avvaktan på särskild proposition beräkna
kostnaderna för statsbidraget till inskolningsplatser m.m. till

1 000 000 000 kr.,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om decentralisering av AMS,

5. att riksdagen beslutar till AMS förvaltningskostnader för budgetåret
1989/90 anvisa ett ramanslag av 1 920 428 000 kr.,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om arbetsförmedlingens organisation och inriktning,

7. att riksdagen hos regeringen hemställer om en översyn av
arbetsförmedlingslagen i enlighet med vad som anförs i motionen,

8. att riksdagen med avslag på prop 1988/89:100 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts om
behovet av rekryteringsstöd för svårplacerad arbetskraft samt beslutar
att för 1989/90 anvisa 100 000 000 kr. för detta ändamål,

9. att riksdagen med avslag på prop 1988/89:100 som sin mening ger
regeringen till känna vad som i motionen anförts om behovet av 5 000
ytterligare utbildningsplatser inom det reguljära utbildningsväsendet
samt beslutar anvisa ett i förhållande till regeringens förslag med
150 000 000 kr. förhöjt anslag till särskilt anordnad arbetsmarknadsutbildning
och utbildningsbidrag för detta ändamål,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om formerna för redovisning av intäkterna till
arbetslöshetsförsäkringen,

11. att riksdagen beslutar till Kontant arbetsmarknadsstöd och
utbildningsbidrag för budgetåret 1989/90 anvisa ett förslagsanslag på
3 854 132 000 kr.,

12. att riksdagen bemyndigar regeringen att från berört konto hos
riksgäldskontoret till statsbudgetens inkomstitel överföra

2 500 000 000 kr. av intäkterna från arbetsmarknadsavgiften i enlighet
med vad som anförs i motionen.

9

Stockholm den 25 januari 1989
Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Gunnar Björk (c)

Pär Granstedt (c)

Karin Israelsson (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Mot. 1988/89
A276

Görel Thurdin (c)

Karin Söder (c)

Gunilla André (c)

Börje Hörnlund (c)

Agne Hansson (c)

Larz Johansson (c)

10