Arbetsmarknaden

Motion 2003/04:A305 av Anders G Högmark m.fl. (m)

1 Sammanfattning

Inriktningen på den förda arbetsmarknadspolitiken handlar nästan uteslutande om de stora systemen och sällan om de arbetslösa människornas varierande behov av stöd, som i sin vardag påverkas av stelbenta regler, konstlade åtgärder och omfattande byråkrati. Många arbetslösa far än mer illa därför att arbetsmarknadspolitiken prioriterar generella system, i stället för individuella åtgärder.

Sverige har idag en mycket hög arbetslöshet. Sammanlagt rör det sig om uppemot 700 000 människor som saknar ett riktigt arbete eller som vill arbeta mer än de får på arbetsmarknaden. Den ökande arbetslösheten och det bristfälliga utbudet av arbetskraft är ett avgörande tillväxtproblem.

En vanlig vardag är det sammantaget uppemot 1,5 miljoner svenskar i arbetsför ålder som inte arbetar eller arbetar mindre än de önskar. De är istället antingen arbetslösa, i arbetsmarknadsåtgärder, latent arbetssökande, långtidssjukskrivna, förtidspensionerade eller undersysselsatta. Det innebär att var fjärde vuxen människa i arbetsför ålder inte arbetar.

Sverige måste lyckas skapa en arbetsmarknad som är mer rörlig och öppen – en arbetsmarknad som alltid är tillgänglig för alla. Den geografiska rörligheten behöver öka, men framförallt den sociala. Den stora arbetskraftsreserv av faktiskt arbetslösa och sjukskrivna människor som finns i Sverige måste tas tillvara, både för den enskildes och för samhällets skull.

Det handlar om att skapa förutsättningar för att få fler i arbete och få fler och växande företag. Det kräver bland annat minskat regelkrångel och lägre skatter på arbete och företagande. Utöver detta föreslås genomförande av en ny arbetsmarknadspolitik. Det handlar framförallt om att sätta den arbetslöse i centrum och skapa förutsättningar för en ökad mångfald av åtgärder. Vi föreslår därtill införande av en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Den skall ge ekonomisk trygghet under en begränsad period.

Fler av de nuvarande arbetsmarknadspolitiska åtgärderna – exempelvis aktivitetsgarantin – bör slopas till förmån för mer individuellt inriktade insatser. Utbildning kommer att utgöra den dominerande insatsen. En betydande del av denna utbildning är inte att betrakta som arbetsmarknadspolitik i traditionell mening.

2 Innehållsförteckning

1 Sammanfattning 1

2 Innehållsförteckning 2

3 Förslag till riksdagsbeslut 3

4 Ett växande utanförskap 4

4.1 Uppemot 700 000 människor är arbetslösa 4

4.2 Fler människor är långtidssjukskrivna 4

4.3 Fortsatt kraftig ökning av förtidspensionerade 5

4.4 Många invandrare får aldrig ett arbete 5

4.5 En tudelad arbetsmarknad 6

5 Sverige är medelmåttigt i Europa 8

5.1 Svensk arbetslöshet varken lägst eller högst i Europa 8

5.2 Sverige har högst sjukfrånvaro i Europa 9

6 Regeringen bär ansvaret 9

7 En arbetsmarknad för alla 10

8 Ett reformprogram för arbetsmarknaden 11

8.1 Från bidrag till arbete 11

8.2 Fler och växande företag 11

8.3 Sänkt skatt på arbete 12

8.4 Färre och enklare regler 13

8.5 En modern arbetsmarknadspolitik 13

8.6 Inför en allmän arbetslöshetsförsäkring 15

3 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att bryta det växande utanförskapet i Sverige.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att kunna skapa en arbetsmarknad för alla.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lönebildningens betydelse.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbete i stället för bidrag.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fler och växande företag.1

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkt skatt på arbete.2

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om färre och enklare regler.1

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sätta den arbetslöse i centrum.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att mångfald ger fler jobb.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa en individuell arbetsförmedling.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mer utbildning och mindre traditionell arbetsmarknadspolitik.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en företagsinriktad lärlingsutbildning.3

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett individuellt kompetenssparande.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge arbetshandikappade makten över sina liv.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa en ny effektiv myndighet.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av en allmän arbetslöshetsförsäkring.

1 Yrkandena 5 och 7 hänvisade till NU.

2 Yrkande 6 hänvisat till SkU.

3 Yrkande 12 hänvisat till UbU.

4 Ett växande utanförskap

4.1 Uppemot 700 000 människor är arbetslösa

Sverige har idag en mycket hög arbetslöshet. Sammanlagt rör det sig om uppemot 700 000 personer som saknar ett riktigt arbete eller som vill arbeta mer än de får på arbetsmarknaden. Nu ökar dessutom det antal personer som antingen är öppet arbetslösa eller som är deltagare i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, jämfört med motsvarande period förra året.

Antal människor som saknar ett arbete eller som vill arbeta mer:	Antal individer	I procent av arbetskraften
Officiellt öppet arbetslösa	241 000	5,4
Officiellt i arbetsmarknadsåtgärder	74 800	1,7
Sammanlagd officiell arbetslöshet	315 800	7,0
Arbetssökande heltidsstudenter	25 000	0,5
Arbetslösa inom ”fd Kunskapslyftet”	25 000	0,5
Undersysselsatta	231 000	5,1
Totalt antal personer i arbetsför ålder som inte har ett arbete eller som vill arbeta mer	596 800	12,8
Övriga latent arbetssökande (risk för viss dubbelräkning)	83 000	1,8
Totalsumma	679 800	14,6

Källa: Statistiska centralbyråns översikt över arbetsmarknadsläget i augusti år 2003.

Om vi ser till människorna och inte till statistikkolumnerna så uppgår den verkliga arbetslösheten till över fjorton procent snarare än till sju procent. Därtill finns fler grupper av människor som står utanför arbetsmarknaden: de som är långtidssjukskrivna och de som har förtidspensionerats. Sammantaget medför detta att runt 1,5 miljoner människor som är i arbetsför ålder står utanför arbetsmarknaden.

4.2 Fler människor är långtidssjukskrivna

Den mest alarmerande utvecklingen vad gäller sjukfrånvaron i Sverige är att snart vartannat pågående sjukfall pågått under en längre period än ett år. Den långsiktiga trenden är att antalet långtidssjukskrivna fortsätter att öka, men i en långsammare takt. I jämförelse med juni 1998 har antalet långtidssjukskrivna t.o.m. juni 2003 ökat med nära 185 (!) procent.

I juli år 2003 utbetalades sjukpenning till 330 000 personer från försäkringskassan och dessa människor hade därmed varit frånvarande från jobbet under en längre period än två veckor. Det var 8 000 färre personer än i juli 2002, men kostnaderna för sjukförsäkringen har ändå fortsatt att öka.

Av de sjukskrivna i juni 2003 hade 134 000 varit sjukskrivna i mer än ett år. Det är 18 000 fler människor än i juni 2002, vilket motsvarar 15,8 procent. Antalet människor som varit sjukskrivna under en kortare tid än ett halvår minskade dock med 11 procent under samma tidsperiod. Till detta skall läggas att deltidssjukskrivningarnas andel av det totala antalet sjukskrivna fortsätter att öka.

4.3 Fortsatt kraftig ökning av förtidspensionerade

Alltfler människor i Sverige blir förtidspensionerade. I juni år 2003 uppgick antalet som har sjukersättning (förtidspension) till 493 000 personer. Det är 20 000 fler människor jämfört med juni 2002, vilket motsvarar en ökning med 4,1 procent. Kostnaderna för sjukersättning ökade med 17,2 procent och uppgick till 33,8 miljarder kronor under årets sju första månader.

Den mest oroande utvecklingen är att alltfler unga människor går i pension och lämnar arbetslivet. Antalet nybeviljade förtidspensioner/sjukbidrag har ökat stadigt under senare år. Ökningen har varit särskilt kraftig bland personer i åldrarna 30–44 år. Det är människor som under normala omständigheter skulle ha ett stort antal år kvar i arbetslivet. Den kraftigaste ökningen sker bland kvinnor.

År	Antal förtidspensionerade/sjukersättning
1989	350 000
1996	419 000
2001	441 000
2002	488 500

Källa: Riksförsäkringsverket.

Fakta visar att sannolikheten att överhuvudtaget återgå helt till arbetet minskar drastiskt redan efter en ganska kort sjukskrivning, enligt Riksförsäkringsverket. Efter tre månaders sjukskrivning är det endast en av fem som helt går tillbaka till arbetet. Efter fem månader är det färre än var tionde som återgår helt till arbetet.

4.4 Många invandrare får aldrig ett arbete

En ny rapport från SCB och Arbetslivsinstitutet visar att sysselsättningen under 1990-talet minskade med 33 procent bland invandrare som varit i Sverige mindre än tio år jämfört med 8 procent bland infödda svenskar. Arbetsinkomsterna för vissa flyktinginvandrare som varit i Sverige mindre än tio år är ungefär 50 procent lägre än för infödda svenskar.

Denna tendens syns lika tydligt gällande det psykiska välbefinnandet, ohälsa och trångboddhet. Fakta från SCB och Arbetslivsinstitutet visar att integrationen av flyktinginvandrare har misslyckats. Andelen fattiga bland invandrare från exempelvis Polen, före detta Jugoslavien och Afrika är uppemot fem gånger högre än bland infödda svenskar.

Författarna till rapporten anger att sysselsättningen är en nyckelfråga. De skriver: ”Utbildning som värderas lågt i Sverige, svaga språk- och samhällskunskaper, ingen svensk arbetslivserfarenhet och svagt stöd från samhället leder till låg sysselsättning och hög arbetslöshet. ... Samtidigt har flyktingarna sämre arbetsmiljö, sämre hälsa, svagare socialt nätverk och lägre samhällsdeltagande. Resultaten pekar mot onda cirklar, som tar lång tid att bryta.”

Människor med utländsk bakgrund är sålunda ofta de som först av alla hamnar i ett utanförskap. Det börjar redan i skolan och fortsätter på arbetsmarknaden. Den officiella arbetslösheten är två till tre gånger högre bland individer med invandrarbakgrund än för personer födda i Sverige. Av de personer som invandrat efter 1995 har bara ungefär fem av tio arbete.

Ett fundamentalt problem är validering av utländska utbildningar. Många människor med utländsk bakgrund som är utbildade civilingenjörer arbetar för närvarande med att köra taxi.

Enligt en rapport från OECD år 2001 var det bara Nederländerna som hade en större andel invandrare som stod utanför arbetsmarknaden än Sverige. Och andelen invandrare i Sverige som inte kommer in på arbetsmarknaden har ökat under en lång följd av år.

Av de flyktingar som har sysselsättning arbetar 79 procent i företag medan enbart 18 procent är anställda inom offentlig verksamhet och 3 procent i övriga organisationer. Detta skall jämföras med att 32 procent av alla svenskfödda arbetar i den offentliga sektorn och 67 procent i näringslivet. Den offentliga sektorn är således betydligt sämre på att anställa flyktingar. Staten är allra sämst på att anställa flyktingar. Om staten sysselsatte en lika hög andel flyktingar som infödda svenskar skulle omedelbart 10 000 fler människor få jobb.

Läget på arbetsmarknaden är värre för människor med invandrarbakgrund ju högre upp i samhällshierarkin man kommer. Ungefär 20 procent av Sveriges invånare har utländsk bakgrund. Deras representation i styrelser och ledningsgrupper inom statliga myndigheter respektive börsnoterade företag är försvinnande liten. Sammantaget ger detta bilden av ett slutet Sverige, där dugliga och kunniga människor sållas bort bland annat på grund av sin utländska bakgrund.

4.5 En tudelad arbetsmarknad

Den svenska arbetsmarknaden är tudelad. I vissa regioner har arbetslösheten minskat relativt snabbt under senare år, medan den i andra delar av landet minskat högst marginellt. Nu däremot ökar arbetslösheten i hela landet, vecka för vecka, månad för månad.

Sprickan mellan olika delar av Sverige snarare ökar än minskar. I tillväxtregionerna runt storstäderna och universitetsorterna skapas nya arbeten, men inte tillräckligt snabbt för att kunna kompensera fullt ut för dem som försvinner. I socialdemokratiska bygder i Bergslagen och inre Norrland lyckas man inte alls få fram särskilt många nya jobb.

Placering	Län	Sammanlagd arbetslöshet i procent av arbetskraften	Öppen arbetslöshet i procent av arbetskraften	I aktiva åtgärder i procent av arbetskraften
1	Stockholms	4,7	4,1	0,6
2	Jönköpings	5,0	4,0	1,0
3	Kronobergs	5,8	4,5	1,3
4	Uppsala	5,9	5,0	0,9
5	Hallands	6,8	5,3	1,5
5	Gotlands	6,8	5,5	1,3
16	Örebro	8,8	6,3	2,5
17	Jämtlands	9,4	6,5	2,9
19	Västernorrlands	9,7	7,0	2,7
19	Blekinge	9,7	7,3	2,4
20	Gävleborgs	11,1	8,0	3,1
21	Norrbottens	12,9	8,6	4,3
Riket	21 län	7,1	5,5	1,6

Källa: Ams, översikt över arbetsmarknadsläget i augusti år 2003.

Av ovanstående tabell framgår bl.a. att arbetslösheten i Norrbottens län är nära tre gånger högre än den är i Stockholms län. I Gävleborgs län är arbetslösheten mer än dubbelt så hög som i Jönköpings län. I Örebro län är arbetslösheten nästan två gånger så omfattande som i Stockholms län.

5 Sverige är medelmåttigt i Europa

5.1 Svensk arbetslöshet varken lägst eller högst i Europa

Sverige är medelmåttigt på att bekämpa arbetslöshet. I tabellen jämförs Sverige med övriga EU. Det är ungefär lika många länder som ligger bättre respektive sämre till när det gäller läget på arbetsmarknaden. Sverige har under en följd av år legat på platserna fem till åtta i EU-ligan.

Placering	Land	Andelen officiellt arbetslösa i procent
1	Luxemburg	3,3 (augusti 2003)
2	Nederländerna	4,1 (juli 2003)
3	Österrike	4,5 (augusti 2003)
4	Irland	4,7 (augusti 2003)
5	Storbritannien	5,0 (juni 2003)
6	Danmark	5,3 (juli 2003)
7	Sverige	5,5 (augusti 2003)
8	Portugal	7,0 (augusti 2003)
9	Belgien	8,0 (augusti 2003)
10	Italien	8,5 (juli 2003)
11	Finland	9,0 (augusti 2003)
12	Grekland	9,2 (juni 2003)
13	Frankrike	9,4 (augusti 2003)
13	Tyskland	9,4 (augusti 2003)
15	Spanien	11,4 (augusti 2003)
Genomsnitt	EU	8,0 (augusti 2003)

Källa: Eurostat, augusti år 2003.

I EU:s statistik förs även de som är heltidsstuderande men som aktivt söker arbete till gruppen officiellt arbetslösa. Detta förklarar skillnaden mellan statistiken från Eurostat och SCB:s arbetskraftsundersökningar.

5.2 Sverige har högst sjukfrånvaro i Europa

En studie från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) visar att sjukfrånvaron i Sverige är högst bland länderna inom EU. Till skillnad från andra länder som också har hög sjukfrånvaro så fortsätter sjukskrivningarna fortfarande att öka i Sverige. Sjukfrånvaron de fem senaste åren har ökat mest i Sverige.

ESO har jämfört utvecklingen av sjukfrånvaron i åtta europeiska länder, förutom Sverige ingår Norge, Danmark, Finland, Nederländerna, Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Sjukfrånvaron är mer än dubbelt så hög i Sverige som genomsnittligt i EU.

Rapporten visar dessutom att det finns ett starkt samband mellan sjukfrånvaro och konjunkturutveckling i Sverige. Detta samband finns inte i Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Studien visar att endast en liten del, fem procent, av ökningen kan förklaras av befolkningens struktur och sammansättning.

ESO-rapporten visar vidare att Norge och Nederländerna är de länder som haft en liknande utveckling som Sverige vad gäller ökningstakt av sjukskrivningar. Deras studie visar emellertid att ökningen av sjukfrånvaron från mitten av 1990-talet varit snabbare i Sverige än i Nederländerna och Norge.

6 Regeringen bär ansvaret

Den nuvarande arbetsmarknadspolitiken fungerar inte. Det är regeringen som bär ansvaret för detta. Arbetslösa får inte den service som man har rätt att kräva av arbetsförmedlingen. Sverige är det land som i förhållande till sin samlade ekonomi satsar mest på arbetsmarknadspolitiska åtgärder. De konkreta resultaten står inte i rimlig proportion till denna satsning.

Vi har rätt att bli bemötta som enskilda individer och att få stöd och hjälp med utgångspunkt från individuella förutsättningar och behov. Detta sker endast i begränsad utsträckning. Den som är arbetslös betraktas som en administrativ börda snarare än som människa med behov av ett individuellt bemötande.

I dag är den arbetslöse beroende av arbetsförmedlingen. De arbetslösa människorna fråntas det egna ansvaret, möjligheterna att påverka sin situation och sin självkänsla. De reduceras till att vara en klienter och vad för åtgärd som föreslås styrs mer av de administrativa rutinerna är av de verkliga behoven.

Det är arbetsförmedlingen som avgör om man skall utförsäkras eller ej. Det är arbetsförmedlingen som avgör vilken utbildning man kan få genomgå. Det är arbetsförmedlingen som sätter den arbetslöse i aktivitetsgarantins många gånger meningslösa terapiarbete.

Arbetsförmedlarna har dubbla roller och därmed ett motsägelsefullt förhållningssätt till de arbetslösa. AMS omhändertar den arbetslöse, men skall samtidigt utöva kontroll och övervakning. Samma instans som försöker hitta ett jobb åt den arbetslöse hotar med straff och indragna förmåner om man inte beter sig på rätt sätt. Tydligare kan positionen som undersåte inte bli.

Människor flyttas mellan olika statistiska kolumner och fördelningen av åtgärder styrs utifrån arbetsförmedlingarnas administrativa krav. Det är statistiken som helt står i centrum – inte de arbetslösa.

Arbetslöshetsförsäkringen har förlorat sin funktion som en omställningsförsäkring och har i stället blivit till en sorts medborgarlön för de som en gång haft lyckan att komma in på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiken har allt mer gått ut på att kvalificera folk till nya ersättningsperioder i a-kassan, i stället för att hjälpa dem till riktiga jobb.

Incitamenten för att söka och acceptera även lägre betalda jobb har blivit dåliga. Arbetsmarknadens murar mot nytillträdande är höga, inte minst för dem med dåliga språkkunskaper eller bristfällig utbildning i övrigt. Det är alltför vanligt att den som blivit arbetslös inte vidgar sitt sökande efter ett arbete som reglerna anger när hundra dagar förflutit.

Inte heller kan arbetsmarknadspolitiken sägas vara en framgång när det gäller att hjälpa de allra mest utsatta på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är mycket hög bland arbetshandikappade och bland invandrare. Särskilt för de utomnordiska invandrarna har arbetslöshet med utanförskap och bidragsberoende kommit att bli det normala.

7 En arbetsmarknad för alla

Sverige måste skapa en arbetsmarknad som är mer rörlig och öppen: en arbetsmarknad som alltid är tillgänglig för alla. Den geografiska rörligheten behöver öka, men framförallt den sociala. Den stora arbetskraftsreserv av faktiskt arbetslösa människor som finns i Sverige måste tas tillvara, både för den enskildes och för samhällets skull. Det bristfälliga arbetskraftsutbudet är ett avgörande tillväxtproblem.

Detta handlar först och främst om att skapa ett samhällsklimat som uppmuntrar arbete och kunskap. Det skall alltid löna sig att arbeta och driva företag. Skatten på arbete och kunskap behöver sänkas för alla. Utbildning måste prioriteras i alla led från grundskolan till kontinuerlig vidareutbildning.

Det handlar också om att alla människor, oavsett bakgrund, har kunskap och kompetens som kan tas tillvara om bara samhället erbjuder rimliga förutsättningar och möjligheter. I vårt samhälle skall alla få plats och kunna känna genuin delaktighet. I vårt Sverige blir inte hundratusentals arbetslösa invandrare ett alibi för att inte behöva öppna vårt samhälle för den reglerade arbetskraftsinvandring som krävs för att tillgodose krav på utbildad arbetskraft, exempelvis inom sjukvården.

Alla som kan och vill arbeta behövs på arbetsmarknaden. Alla skall ges rimliga möjligheter att kunna försörja sig själva, i stället för att fastna i bidragsberoende. Alla människor kan ta ansvar och vill känna delaktighet. Det är nuvarande system som hindrar dem att ta detta ansvar.

Arbetsmarknadspolitiken måste läggas om för att uppmuntra och stödja arbetslinjen fullt ut. Vi vill sätta den arbetslöse i centrum. Den arbetslöse skall inte vara en klient hos en arbetsmarknadsmyndighet, utan en respekterad medborgare med rätt att få kvalificerad service. Den enskilde måste få ha ett avgörande inflytande över vilken utbildning eller aktivitet som han eller hon skall genomgå för att kunna få ett riktigt jobb.

Alla människor är olika. Det är dessa olikheter som är förutsättningen för utveckling. Det är genom att tillägna sig nya kunskaper och erfarenheter som man växer som människa. Varje väg till kunskap är emellertid unik. Därför behövs en arbetsmarknadspolitik som uppmuntrar och möjliggör individuella lösningar.

8 Ett reformprogram för arbetsmarknaden

8.1 Från bidrag till arbete

Sverige måste utvecklas från att vara ett land där många är beroende av bidrag till att bli ett land där alla har ett arbete de kan försörja sig på, bra livsmöjligheter för alla och samtidigt tydliga krav som går hand i hand med möjligheterna, frihet under ansvar. Där alla är medvetna om att detta innebär både ökade möjligheter och krav, såväl på den enskilde som på samhället.

Arbete i stället för bidrag är den allra viktigaste åtgärden. Alla som kan arbeta skall kunna ha ett arbete att försörja sig på. Skatte- och bidragssystemen skall vara utformade så att det alltid lönar sig att arbeta. Fler jobb skapas främst genom bättre villkor för framförallt mindre och medelstora företag. Den som saknar arbete skall kunna välja arbetsförmedlare.

Undervisningen i svenska för invandrare måste bli bättre och kraven skärpas. Att ha tillgång till arbete underlättar inte bara integrationen, utan även språkträningen. De som skall genomgå svenska för invandrare skall ha rätt att välja och ha rätt till undervisning som anpassas till den enskildes behov och förutsättningar.

Migrationsverket skall få resurser så att handläggningstiderna för asylutredningar kan kortas. Asylprocessen måste gå fort. Den nuvarande situationen gör att människor som kommer hit ofta hinner hamna i bidragsberoende. Inom ramen för en fortsatt reglerad arbetskraftsinvandring måste det bli lättare att få arbetstillstånd för den som har ett erbjudande om en riktig anställning.

8.2 Fler och växande företag

För att snabbt kunna skapa förutsättningar för fler och växande företag krävs en förändrad politik som sätter jobben och företagen främst. Vi vill skapa världens bästa företagsklimat i Sverige. Det är här i Sverige som nya IKEA och SKF skall startas och byggas upp. Det kräver en mängd förändringar och konkreta förslag för att kunna åstadkomma detta.

Regering och riksdag måste göra det lättare att starta och driva företag, minska regelkrångel och byråkrati. Det måste skapas en ny och förenklad företagsform, för de allra minsta företagen. Genom att avstå från en del av de regler på skatteområdet som inte behöver användas för denna typ av företag kan kraven på redovisning och uppgiftslämnande förenklas.

Det handlar bland annat om att införa en ny och förenklad företagsform, att ta bort byråkrati och regelkrångel i samband med startande och drivande av företag, avvecklande av etableringshinder, ökad rättssäkerhet, en företagarvänligare miljöbalk, bättre konkurrensvillkor och slopad överbeskattning av företagande och investeringar. Därtill krävs bland annat en långsiktigt tryggad energiförsörjning och en väl utbyggd infrastruktur.

Lönebildningen måste ske lokalt så att lönerna bestäms så nära den enskildes verklighet som möjligt. Individuella löner belönar mer direkt de anställdas kunskaper och arbetsresultat. Totalt sett fungerar inte lönebildningen tillräckligt väl på den svenska arbetsmarknaden.

8.3 Sänkt skatt på arbete

En av de allra mest avgörande reformerna för att kunna skapa en rörlig arbetsmarknad som alla människor har tillträde till handlar om att sänka skatten på arbete och ännu mer specifikt att sänka skatten på arbete mest för dem med låga och medelstora inkomster. Det handlar också om kontinuerligt att sänka skatten på utbildning och kunskap.

Vi vill genomföra en modern inkomstskattereform som innebär att grundavdraget höjs i ytterligare ett antal steg till 50 000 kronor. Det skall alltid löna sig att arbeta. Den lönenivå som krävs för att en individ skall uppfatta det som mer lönsamt att arbeta än att avstå från att arbeta måste sänkas.

Ett förvärvsavdrag skall införas. Det ger ökad motivation att arbeta. Vi vill sänka skatten på hushållstjänster. Rimliga möjligheter att kunna köpa hemservice på den vita marknaden skulle kunna bidra till att bryta trenden med alltfler unga välutbildade sjukskrivna kvinnor.

Ett förslag om sänkt skatt på hushållstjänster skulle dessutom kunna leda till att fler människor kan minska sin arbetstid, den oavlönade arbetstiden. Därtill skall alla ges rimliga möjligheter att minska sin ordinarie arbetstid samtidigt som det skall vara lönt att arbeta mer. Sänkt skatt på arbete för inkomsttagare med låga och medelstora inkomster är den viktigaste åtgärden i detta sammanhang.

Fastighetsskatten slår hårdast mot hushållen i tillväxtregionerna där många av de nya jobben skapas. Fastighetsskatten är därmed en bland många faktorer som motverkar den ekonomiska tillväxten. Den bör tas bort så snart det finns rimliga ekonomiska förutsättningar.

8.4 Färre och enklare regler

Omfattande byråkrati och regelkrångel kringgärdar start och drift av företag i vårt land. För att underlätta tillkomsten av nya företag behövs en radikal förenkling och minskning av regelsystemen. Det måste också bli enklare att anställa fler medarbetare i företagen. Det är bra för alla om rörligheten på arbetsmarknaden ökar.

Dagens lagstiftning motverkar att anställda byter arbetsgivare. Istället premierar lagstiftningen de som stannar på sitt gamla jobb år efter år. Vi vill utforma den arbetsrättsliga lagstiftningen så att fler personer vågar byta arbete oftare och så att fler företag vågar anställa fler. Nuvarande system medför dessutom att många människor som blivit sjukskrivna, tack vare sin arbetssituation, återgår till sitt gamla jobb och därmed riskerar att snart bli sjukskrivna igen.

Den verkliga tryggheten för de som förvärvsarbetar säkerställs inte av lagen om anställningsskydd, utan avgörs av det svenska näringslivet och hela det svenska samhällets förmåga att kunna skapa ökad tillväxt och välstånd. Det är bara genom att svenska företag klarar av att motsvara kundernas krav och konkurrenternas förmåga som jobben långsiktigt kan tryggas.

Vi vill genomföra en förlängning av provanställningsperioden och låta även större företag undanta två personer från turordningsreglerna. Vi tror dessutom att det i framtiden kommer att bli allt naturligare att individuella avtal kommer att användas på arbetsmarknaden.

De anställda och arbetsgivarna skall genom förhandlingar komma överens om arbetstidens längd och utformning. En allmän lag om minskad arbetstid tar bort rätten för människor att bestämma själva. Det skall vara lönt för den enskilde att arbeta mer och alla skall ha råd att arbeta mindre. Därför skall inte politiker styra över arbetet och arbetstiden.

8.5 En modern arbetsmarknadspolitik

Den som mist sitt arbete befinner sig i en sårbar och omvälvande situation, en situation som många gånger kräver att den enskilde snabbt kan få stöd och hjälp. Vi vill genomföra en ny arbetsmarknadspolitik som sätter den arbetslöse i centrum. Arbetsmarknadspolitiken måste utgå ifrån att alla människor är olika och därmed har olika behov, intressen, förutsättningar men samma rätt till det stöd hon eller han behöver för att snabbt kunna få ett nytt arbete igen.

Vi vill förbättra drivkrafterna att söka och acceptera jobb som kanske inte är det man egentligen vill arbeta med på längre sikt, men som kan duga bra i ett kortare perspektiv. Vi vill att arbetsmarknadspolitiken skall sätta människor i arbete, inte bara bevilja dem nya bidrag. Detta ställer krav på att insatserna anpassas efter varje människa. Det förutsätter mångfald, valfrihet och individualisering, något som nästan helt saknas i dagens AMS-system.

Ju snabbare man som arbetslös kommer i arbete, desto större är förutsättningarna för att lyckas hålla den totala arbetslösheten på så låga nivåer som möjligt. Det är bättre att arbetslösa utbildar sig eller genomför någon annan konkret åtgärd som leder till bättre förutsättningar att få ett nytt riktigt arbete än att de faller in i ett passivt och hjälplöst bidragsberoende. Därför måste åtgärder som leder till nya arbeten prioriteras framför tillfälliga lösningar med konstlade bidrag och resultatlösa aktivitetsgarantier.

Den enskilde individen måste själv få ha ett avgörande inflytande över vilken åtgärd som hon eller han skall satsa på för att sedan kunna finna ett nytt arbete. Vi vill därför markera att den som blivit arbetslös har ett antal rättigheter som staten måste uppfylla. Samtidigt har den som blivit arbetslös ett antal skyldigheter som denne i sin tur måste uppfylla gentemot samhället.

Moderata Samlingspartiet förespråkar en politik som präglas av mångfald, valfrihet och trygghet. Det gäller även vid genomförandet av en ny arbetsmarknadspolitik. Vi anser att konkurrens och mångfald inom arbetsförmedling och utförande av konkreta arbetsmarknadspolitiska åtgärder leder till högre kvalitet och effektivare resultat, d.v.s. att arbetslösa snabbare kommer tillbaka till arbetsmarknaden.

Det är självklart att förmedlingsverksamheten utformas utifrån lokala förhållanden. I glesbygd kommer få bemanningsföretag att etablera sig, åtminstone i ett inledande skede. Där inga alternativ växer fram har staten det slutliga ansvaret att se till att alla som är arbetslösaa får den service de har rätt att kräva.

Alla arbetslösa skall ha rätt till kostnadsfri arbetsförmedling, men förmedlingstjänsten kan utföras av olika huvudmän. Alla arbetslösa skall samtidigt ha en skyldighet att anmäla sig som arbetslösa och stå till arbetsmarknadens förfogande. Alla skall ha rätt att välja arbetsförmedling.

Alla arbetslösa skall ha rätt att få en individuell behandling. Allt stöd från arbetsförmedling till konkreta åtgärder skall ha som enda syfte att ge den arbetslösa maximal möjlighet att kunna finna ett nytt arbete. Det kräver att åtgärderna så långt det är möjligt är utformade efter den enskildes behov.

Flera av de nuvarande arbetsmarknadspolitiska åtgärderna – exempelvis aktivitetsgarantin – bör slopas till förmån för mer individuellt inriktade insatser. Det är emellertid säkert att utbildning av olika slag kommer att utgöra den dominerande insatsen. Därtill måste all fokus läggas på det övergripande målet att så snart som möjligt se till att de arbetslösa får jobb. Därutöver måste uppföljning och utvärdering av verksamheten bli mycket bättre.

En betydande del av denna utbildning kommer inte att betraktas som arbetsmarknadspolitik i traditionell mening. Vi vill exempelvis ersätta traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar under 25 år med en företagsinriktad lärlingsutbildning. Den kan bedrivas av olika aktörer, såsom gymnasieskolor, friskolor och utbildningsföretag. Arbetslösa ungdomar med bristfällig grundutbildning ges med denna lärlingsutbildning nya möjligheter att ta sig ut på arbetsmarknaden.

Den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen måste förbättras. Vi föreslår i ett första steg en ökning med femtio procent av antalet studieplatser inom denna utbildningsform. Den kvalificerade yrkesutbildningen skall bedrivas i ett nära samarbete mellan utbildningsanordnare, högskola, näringsliv och myndigheter. Arbetslösa med ambitioner att skola om sig skall beredas plats i utbildningen.

Utbildning och kompetens är nyckelorden för framtidens arbetsmarknad. Därför skall ett system införas för sparande till kompetensutveckling. Systemet skall vara individuellt och frivilligt. Systemet skall bygga på en möjlighet för fysiska personer att med skattemässig verkan göra insättningar på individuella kompetenssparkonton. Det skall inte bara gälla för anställda, utan det är också viktigt att egenföretagare ges möjlighet att kompetensspara.

Avkastningen på sparandet skall inte beskattas som kapitalinkomst, såsom regeringen har föreslagit. I stället bör den skattemässiga behandlingen likställas med vad som gäller för det individuella pensionssparandet (IPS). Det innebär för närvarande att avkastningen beskattas med 15 procent avkastningsskatt i stället för med 30 procent kapitalinkomstskatt.

Medlen på kompetenssparkontot är individens egna och skall kunna användas till sådan kompetensutveckling som den enskilde själv bestämmer. Kompetensutveckling ges en vid definition. Om sparmedlen inte kommer till användning för kompetensutveckling är det vår uppfattning att de vid arbetslivets slut skall kunna användas för att förstärka pensionen.

Moderata Samlingspartiet har i olika sammanhang betonat vikten av att individer med olika handikapp skall ges rimliga möjligheter till ett värdigt liv. Alla människor skall få möjlighet att uppleva arbetsgemenskap och tillhörighet. Arbetshandikappade människor måste få rimliga möjligheter till valfrihet. De skall ha rätt till ett liv i värdighet och för de som kan och vill ett aktivt arbetsliv.

Individer med olika funktionshinder är människor som har speciella behov och önskemål. Därför anser vi att samhället måste skapa förutsättningar som mer ser till den enskilde individens behov och mindre till ett kollektivt generellt system.

Vi föreslår att regelverk och föreskrifter måste tydliggöra vem som anses vara arbetshandikappad och därmed i behov av stöd. De som är arbetshandikappade skall ges ett fullgott stöd. De som inte är arbetshandikappade skall inte kunna komma ifråga för anställning inom verksamheter som exempelvis Samhall.

Moderata Samlingspartiet vill inrätta en ny effektiv myndighet för arbetsmarknadspolitiken. Den nya statliga myndigheten ersätter AMS. Den skall ansvara för att godtagbara förmedlingstjänster erbjuds över hela landet, administrera schabloniserade arbetsmarknadspolitiska stöd som flytt- och starta-eget-bidrag samt bedriva den yttersta myndighetsutövning som fordras för att fördela de medel som anslås över statsbudgeten för övriga insatser.

8.6 Inför en allmän arbetslöshetsförsäkring

Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen måste reformeras. Den har varit tänkt att skydda människor som drabbas av arbetslöshet från betydande inkomstbortfall. Därigenom skulle den arbetslöse under en omställningstid ges möjlighet att söka andra jobb eller utbilda sig för nya. Numera uppfylls inte dessa ambitioner.

Vi vill ha en allmän försäkring. Det innebär att försäkringen blir obligatorisk för alla arbetstagare som uppfyller försäkringens arbetsvillkor. Eftersom försäkringen är ett obligatorium som påtvingas den enskilde arbetstagaren anser vi att den skall administreras av staten.

Det är angeläget att snabbt kunna återupprätta arbetslöshetsförsäkringen som en omställningsförsäkring. Vi föreslår att ersättning endast skall kunna utgå under en period om 300 ersättningsdagar. Det skall inte vara möjligt att kvalificera sig för en ny ersättningsperiod på något annat sätt än genom att ånyo uppfylla försäkringens s.k. arbetsvillkor, d.v.s. genom att försörja sig i ett riktigt arbete.

Staten skall vara till stöd och hjälp i arbetet att finna ett nytt jobb. Staten skall inte – som idag – vara en överhet som talar om vad man kan eller måste. Staten skall inte heller vara en kontrollant, vars krav man ständigt känner och vars tumme man ständigt har i sitt öga.

En arbetslöshetsförsäkring som är en tydlig omställningsförsäkring gör det möjligt att slopa huvuddelen av de regel-, kontroll- och sanktionssystem som regeringen har tvingats att införa. Det ligger i den enskildes eget intresse att utnyttja sin ersättningsperiod på bästa sätt. En övergångslösning mellan en strikt bortre parentes och socialbidrag måste samtidigt prövas. Detta gäller i synnerhet äldre arbetslösa, men även alla andra.

Vi vill åstadkomma ett tydligare försäkringsmässigt samband genom en utökad egenfinansiering. Detta är betydelsefullt inte bara för att finansiera försäkringen, utan också därför att det understödjer en sund lönebildning. Om arbetslösheten ökar till följd av orimliga lönekrav, betalas idag inte den notan av dem som har drivit fram kostnadsökningen, utan av skattekollektivet.

Dagens fasta avgifter till a-kassorna skall ersättas med en försäkringspremie, vars storlek relateras direkt till månadslönen. Premien föreslås utgå med två procent på sådana inkomster som är ersättningsberättigade. Inga avgifter skall tas ut på lön som överstiger en ersättningsnivå på 75 procent upp till nuvarande tak. Eftersom den utgående arbetslöshetsersättningen är skattepliktig förordar vi att egenavgiften skall vara avdragsgill vid inkomstbeskattningen.

Stockholm den 6 oktober 2003
Anders G Högmark (m)
Patrik Norinder (m)	Henrik Westman (m)
Tobias Billström (m)	Anna Lindgren (m)
Carl-Axel Johansson (m)