Arbetsmarknadspolitik och arbetslivsfrågor
Motion 1994/95:A287 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
I motionen presenteras Vänsterpartiets alternativ till sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitik. Vänsterpartiet framhäver en offensiv satsning på aktiva åtgärder. Samtidigt avvisas slopad a-kassa för ungdomar och slopandet av statsbidragen till permitteringslön. Gamla vänsterpartikrav finns också i propositionen, t.ex. satsning på invandrartäta områden och utökad arbetstid för beredskaparbeten, detta är glädjande. Regeringens huvudinriktning är riktig, men många förslag är dåligt underbyggda. Det riktade anställningsstödet kan ej accepteras i nuvarande form. Arbetslivsfrågorna är märkbart osynliga i regeringens proposition, här krävs offensiv satsning för demokrati, kompetens- utveckling och rättvisa i arbetslivet.
Arbetsmarknad och sysselsättning
Den katastrofala sysselsättningsutvecklingen i Sverige under början av 90-talet har både strukturella, konjunkturella och politiska orsaker. Devalveringseffekter och en snedvriden och spekulativ lånefinansierad konsumtionsboom dolde grundläggande brister i näringsliv och samhälle. Eftersläpning i infrastrukturinvesteringar, avsaknad av modernisering och omställning av näringslivsstruktur liksom bristande utbildningssatsningar försvagade Sveriges långsiktiga konkurrenskraft. När finansbubblan sprack och exportkonjunkturen föll utvecklades ekonomin snabbt i negativ riktning. Arbetslösheten steg till rekordnivåer samtidigt som de offentliga finanserna snabbt raserades.
På några år har arbetskraften minskat med mer än 100 000 personer, från 85 procent till 77 procent av befolkningen mellan 16 och 65 år. Antalet sysselsatta har minskat med mer än en halv miljon personer. I december 1994 stod 585 000 personer, eller 13,9 procent av arbetskraften, utanför den reguljära arbetsmarknaden, varav 8,5 procent registrerades som öppet arbetslösa enligt Ams definition.
Den borgerliga regeringens ekonomiska politik innehöll en serie missgrepp som förvärrade arbetslöshetskrisen. I dag delar de flesta bedömare Vänsterpartiets kritik att arbetsmarknadspolitiken ensam fick bära en orimligt stor börda. Ideologiskt motiverade avregleringar och passiv väntan på marknadskrafterna ersatte en aktiv finans- och näringspolitik. I stället angreps löntagarnas intresse av trygghet, inflytande och rättvis fördelning.
Minskad arbetslöshet ger bättre statsfinanser
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att en av de viktigaste uppgifterna under de närmsta åren är att minska arbetslösheten. Här ligger nyckeln till en rättvisare fördelning, en framgångsrik ekonomisk utveckling och sanerade statsfinanser. Om Vänsterpartiet sålunda anser att det är i grunden positivt att regeringen anvisar omfattande resurser till arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken, anser vi ändå att regeringens ambitionsnivå är otillräcklig och det anvisade sättet att utnyttja dessa resurser är otillfredsställande.
En viktig målsättning måste vara att den öppna arbetslösheten skall ner ordentligt under 5 procent 1998. Historiskt sett är detta ändå en mycket hög arbetslöshetsnivå i Sverige. Detta mål måste uppfyllas om vi skall klara nästa konjunkturnedgång utan att vi fastnat i en permanent massarbetslöshet, med förödande återverkningar på människors sociala situation och våra möjligheter att upprätthålla de offentliga trygghetssystemen. Vi anser att målsättningen är realistisk. Vi har då tagit hänsyn till att den strukturella delen av arbetslösheten i Sverige med all säkerhet ökat under senare år.
Regeringens handlingsprogram för Arbete och Tillväxt
Grunden för regeringens ekonomiska politik är att sanera statsfinanserna samtidigt som arbetslösheten bekämpas. Ett handlingsprogram ''En Nation I Arbete'' skisseras av finansplanen.
Vänsterpartiet anser att denna prioritering och kraftsamling är riktig, men att såväl målsättningen som omfattningen av åtgärderna är för lågt satta. Vi saknar också många av de framtidsinriktade reformer som dagens problem kräver för att få sin lösning. Mycket i regeringens förslag är traditionellt tänkt.
Enligt regeringens scenario kommer den öppna arbetslösheten att 1998 uppgå till nästan 6 % med en total arbetslöshet på knappt 10 %! Detta är helt oacceptabelt. Politiken måste ha en högre ambitionsnivå. Arbetslösheten måste ner under 5 %.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att det gäller att skapa förutsättningar för näringslivet att expandera. Det är viktigt att kunna utnyttja den starka internationella konjunkturuppgången. Kapacitetsbrister och flaskhalsar på arbetsmarknaden måste motverkas.
Det är då viktigt att det verkligen blir fråga om rejäla sysselsättningsökningar och inte bara tillväxt. Hela landet skall leva och inte endast de tillväxtzoner i södra Sverige som kan få marknadens draghjälp genom EU-integrationen. En miljömässigt hållbar utveckling sätter bestämda gränser för vilket slag av tillväxt som kan accepteras. Det får på inga villkor handla om att återgå till energislöseri och väginvesteringar för massbilismen som drivkrafter för tillväxten. Tvärtom skall miljösanering och omvandling av näringslivet i kunskapsintensiv riktning vara huvudinriktningen i strategin för tillväxt.
Jämställdhet ingen lyx
Jämställdheten mellan män och kvinnor är ingen lyx som kan vänta på bättre tider. Tvärtom utgör den förutsättningen för att vi skall kunna tala om ett utvecklat arbetsliv. Grunden är att arbetslivet skall präglas av delaktighet, kompetensutveckling och ekonomisk demokrati. För Vänsterpartiet är grundläggande reformer på detta område en integrerad del i strategin för att föra Sverige ur krisen.
Regeringen sätter tilltron till att näringslivet, kommunsektorn, arbetsmarknadens parter och individerna gemensamt skall klara uppgiften, medan regeringens uppgift främst handlar om att skapa makroekonomiska förutsättningar. Vänsterpartiet anser att den politiska ambitionsnivån måste sättas högre.
1. Inom näringspolitiken föreslår regeringen i första hand åtgärder för att bättre tillgodose företagens behov av riskkapital. Detta är en vällovlig ambition, men det behövs dessutom åtgärder för att sänka räntekostnaderna för investeringar och betydande investeringsinsatser för att stimulera omvandlingen av såväl infrastrukturen som produktionsapparaten.
2. För att skapa nya jobb i näringslivet föreslår regeringen en hel del förändringar inom arbetsmarknadspolitiken som görs mer aktiv, kunskapsinriktad och mer riktad mot den ordinarie arbetsmarknaden. Detta är bra och överensstämmer med Vänsterpartiets tidigare förslag.
Huvudpunkten i programmet för att skapa nya jobb är dock ett nytt anställningsstöd, som enligt vår uppfattning är dyrt och ineffektivt. Det innebär i huvudsak en jättesubvention till företag som går bra och ändå är i gång med att anställa. Den lilla effekt som skulle kunna åstadkommas, i kraft av vissa tidigareläggningar av rekryteringar, belastar statsbudgeten på ett oskäligt sätt (7 miljarder kronor). Regeringens föreställning att åtgärden ger upphov till 110 000 jobb är helt orealistisk. Vänsterpartiet återkommer i särskild motion med ett förslag till ett mer riktat alternativ till väsentligt lägre kostnad. Vi vill dock redan här ange att ett eventuellt anställningsstöd bör begränsas till enbart långtidsarbetslösa och till mindre företag. En mer realistisk volym är i så fall ca 30 000 nyanställningar vilket motsvarar en kostnad på 2 miljarder kronor.
3. En tredje punkt i programmet berör behovet av ett rejält kunskapslyft i Sverige. Förslag läggs på insatser alltifrån folkbildning till nya doktorandtjänster. Det finns en kraftig betoning på naturvetenskap, teknik och språk som är väl motiverad med tanke på att Sverige har, och kommer att ha, betydande brister inom dessa yrkesområden. En hel del satsningar är dock kortsiktiga och förefaller otillräckliga. Vänsterpartiet anser att mer resurser måste avsättas till en långsiktig utbyggnad av utbildningssystemet.
4. Regeringen aviserar en del förslag i syfte att stärka arbetslinjen och de arbetslösas kontakt med arbetslivet. Det gäller att bryta långtidsarbetslöshet och motverka det passiva bidragsberoendet. Meningsfull aktivitet skall stimuleras så att inte arbetslösheten permanentas och en social utslagningsprocess inleds.
Vänsterpartiet delar uppfattningen att det bör finnas ett ömsesidigt åtagande och att arbetsviljan skall uppmuntras. Respekt för arbetslöshetsförsäkringens regelverk är det bästa försvaret för detta trygghetssystem. Däremot skall inte de arbetslösa skuldbeläggas. Massarbetslösheten är ett samhällsmisslyckande i första hand. I grunden är det ett politiskt problem, men givetvis har också individen ett ansvar att söka jobb och förbättra sina kunskaper under tiden.
Bättre kontakt med arbetslivet, bättre individuell uppföljning från arbetsförmedlingens sida och ett aktivare sökande av jobb kan vara viktiga inslag i programmet. Mycket är endast skisserat av förslagen, en del ligger som snabb- utredda förslag, och regeringen avser att återkomma. Vänsterpartiet kommer att positivt pröva förslagen.
I ett fall har dock regeringen redan i budgetpropositionen aviserat ett ''skarpt'' förslag och till och med kvantitativt beräknat konsekvenser av åtgärden. Det gäller förslaget om ''arbetsföretag'' som skulle korttidsanställa arbetslösa för att sedan hyra ut arbetskraft till företag. Vänsterpartiet ställer sig starkt kritiskt till denna idé som vi inte tror är effektiv och som är djupt tveksam såväl ur arbetsrättslig som arbetsmarknadspolitisk synpunkt.
5. Den femte punkten i programmet utgörs av ett batteri av ungdomssatsningar. Till stora delar är det förslag som stämmer väl överens med Vänsterpartiets tidigare krav. Däremot lägger regeringen ett stort ansvar på kommunerna utan att dessa anvisas ytterligare resurser. För ungdomar under 20 år föreslår regeringen rent åldersdiskriminerande begränsningar som måste avvisas även om vi delar oron för det passiva bidragsberoendet inte minst i unga år.
Ungdomsinsatserna och flera andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder liksom anställningsstödet och arbetsföretag har av regeringen bedömts ge sysselsättningseffekter som grovt överskattats. Det hindrar inte att mycket i handlingsprogrammet kan bidra till väsentligt ökad sysselsättning.
Grunddragen i Vänsterpartiets sysselsättningsalternativ
Den ekonomiska omfördelning som blir effekten av Vänsterpartiets ekonomisk-politiska förslag minskar det passiva sparandet hos välbeställda och ökar den effektiva efterfrågan i ekonomin.
Vårt förslag till kommunakut ger kommunerna ökade resurser som bidrar till att anställda inte kastas ut i arbetslöshet när de så väl behövs för att hävda välfärden inom skola, vård och omsorg.
Vi föreslår lättnader för egenföretagare och småföretag som bl.a. skall stimulera investeringarna genom lägre ränta.Vi föreslår reformer som skall gynna nyföretagandet.
Vi föreslår investeringar och åtgärder inom bl.a. infrastruktur, näringsliv, jordbruk och kommuner som innebär en positivare miljömässig omställning. Detta ger flera jobb.
Vi föreslår skatteväxlingsåtgärder som minskar arbetskraftskostnader i vissa fall och som ökar skattetrycket på miljöbelastande verksamheter. Sysselsättningen gynnas.
Vi föreslår begränsningar och fördyringar av övertidsuttag, vilket direkt kan omvandla övertid till nya anställningar.
Vi föreslår väsentligt högre volymer av aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder med inriktning på den ordinarie arbetsmarknaden och arbetsmarknadsutbildning. Syftet är att minska den öppna arbetslösheten.
Vi föreslår att företagen får inrätta obligatoriska praktikantplatser med avtalade praktikantlöner för ungdomar. Det är rimligt att produktionen får ta sitt ansvar för meningsfull sysselsättning för ungdom. Det är en ren framtidsinvestering för näringslivet.
Vi föreslår ungdomsplatser inom ramen för kommunernas arbete med Agenda 21-program för ett miljömässigt hållbart samhälle.
Vi föreslår kraftiga utbildningssatsningar utöver regeringens förslag. I några fall även förbättringar av studiefinansieringen särskilt för ekonomiskt svaga grupper.
Vi föreslår större riktade insatser för utsatta grupper på arbetsmarknaden, t.ex. arbetshandikappade och utomnordiska invandrare.
Vi föreslår en framtidsfond finansierad genom vinstavsättningar i näringslivet som i första hand utnyttjas för kompetensutveckling av de anställda. Detta förbättrar förutsättningarna för att behålla jobbet och ökar produktiviteten, samtidigt som arbetsskador och förtidspensionering kan motverkas.
Vi avsätter medel till en 6-timmarsfond som skall stimulera försöksverksamhet med arbetstidsförkortning inom olika sektorer och yrkesområden. Vi föreslår att normalarbetstiden sänks till 7 timmars arbetsdag under år 1997. Därmed har vägen till 6-timmarsdagen beträtts. Detta är en strukturell reform inom arbetslivet som ger mer av jämlikhet och välfärd, samtidigt som produktivitet och sysselsättning befrämjas.
Vi föreslår reformer som stärker arbetstagarnas trygghet och inflytande. Vi tror på den produktiva rättvisan.Vänsterpartiet anser att regeringens tillväxtpolitik som innehåller många goda element måste förstärkas och kompletteras för att målet om sunda statsfinanser och arbete åt alla skall kunna uppnås.
Arbetsmarknadsverket: Förvaltningskostnader
I Ams anslagsframställan och i särskild skrivelse till regeringen (1994-10-11) finns en välgrundad argumentation för att personalförstärkningar i nuvarande läge är nödvändiga för att uppnå bästa effektivitet i arbetet.
Den tid som arbetsförmedlingen förfogar över per arbetssökande, ledig plats, och åtgärdsplats har minskat kraftigt under senare år. Risken är att kvalitet och uppföljning blir lidande.
I och med att situationen nu präglas såväl av en successivt ökad efterfrågan på arbetskraft som av en fortsatt mycket hög arbetslöshet och stor omfattning av de konjunkturberoende arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ökar belastningen ytterligare.
Förmedlingarna skall se till att vakanstider och arbetslöshetstider minimeras. Kontrollverksamhet och uppföljning skall se till att fusk och missbruk av stöden till arbetsgivare och arbetssökande motverkas. En offensiv individuell platsförmedling med frekventa kontakter med den sökande krävs. Särskilda insatser för arbetshandikappade och utomnordiska invandrare och andra utsatta grupper är nödvändiga. Nära kontakter med arbetsgivarna är en förutsättning för att lösa ''matchningsproblemen''. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste sättas in så att undanträngningseffekter på den ordinarie arbetsmarknaden undviks och att inlåsningseffekter i åtgärderna motverkas. Det gäller också att med strikt tillämpning av kontantstödens regler och uppföljning stimulera till aktivitet och så långt som möjligt motverka passivt bidragsberoende.
En analys av nuvarande förhållanden visar dels att den svenska arbetsmarknadspolitiken är administrativt effektiv i ett internationellt perspektiv, dels att uppdragsmängden per vägledare och platsförmedlare nu passerat gränsen för vad som är optimalt för verksamheten. Erfarenheterna och genomförda studier visar att ökade personalresurser ger ett mycket tydligt tillskott i arbetsförmedlingens resultat i form av registrerade åtgärds- och arbetsplaceringar.
Tillfällig personalförstärkning
Den statsfinansiella situationen och de allmänna besparingskraven gör det dock svårt att nu tillskjuta ytterligare permanenta medel till förvaltningsanslaget. Däremot bör ytterligare medel tillföras för tillfälliga personalförstärkningar från anslaget för arbetsmarknadspolitiska åtgärder (A2). Här behövs en större satsning än vad regeringen är beredd till. Regeringens analys av hur trycket på arbetsförmedlingen kommer att utvecklas i och med den ökade efterfrågan på arbetsmarknaden och regeringens egna åtgärdsförslag är föga genomtänkt eller övertygande.
Regeringens generella besparingskrav fram till budgetåret 1998 innebär en neddragning med 307 miljoner kronor. Även om huvuddelen sker 1998 lägger regeringen ett besparingskrav på 55,5 miljoner kronor redan budgetåret 1995/96. Denna besparing skall givetvis inte drabba förmedlingarna men regeringen är medveten om att Ams och länsarbetsnämnderna inte kan ta denna besparingsvolym endast med rationaliseringsåtgärder. I propositionen talas det vagt om att en ''översyn av verksamheten inom AMV'' måste göras. Förmodligen är detta också bakgrunden till att lokalkostnaderna har dragits ned med 57,5 miljoner kronor under nästa budgetår.
Om en omorganisation av AMV med färre länsarbetsnämnder föresvävar regeringen borde ett utredningsunderlag föreligga innan besparingsvolymer läggs ut på bestämda budgetår. I nuvarande läge är det svårt att ta ställning till realismen i förslaget. Regeringen bör återkomma med bättre underlag i kompletteringspropositionen.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Vänsterpartiet är överens med regeringen om att åtgärderna alltmer skall ges en inriktning mot den ordinarie arbetsmarknaden och en förstärkt kompetens utveckling. Viktiga förändringar genomfördes redan i och med den ekonomisk- politiska propositionen i höstas både vad gäller volymer och åtgärdsslag. Satsning på rekryteringsstöd och arbetsmarknadsutbildning är i grunden en riktig linje, liksom nedtrappning av ungdomspraktik och Alu.
Det gäller dock att förändringarna inte går för fort så att volymerna riskeras med ökad öppen arbetslöshet som följd. Likaså måste regeländringar övervägas noga så att incitamenten verkligen stimulerar aktivitet och hög kvalitet i enlighet med den övergripande inriktningen. Att de fulla utbildningsbidragen nu återinförs som ett resultat av höstens förhandlingar mellan Vänsterpartiet och regeringen är ett sådant exempel.
Flera av regeringens förslag om åtgärdsslag och volymer liksom förslag till besparingar, t.ex. avseende utbildningsbidragen, saknar en välgrundad analys. Det är därför ofta svårt att bedöma totaleffekten. Vänsterpartiet anser att regeringen i flera fall måste återkomma med ett bättre beslutsunderlag i kompletteringspropositionen.
Det har ovan framgått att Vänsterpartiet är djupt kritiskt till vissa av regeringens förslag vad gäller utformning och beräknade volymer. Följaktligen finner vi medelsberäkningen och beräknade volymer otillräckliga för att hålla nere den öppna arbetslösheten och förhindra utförsäkring.
Det finns mycket som är oklart och ofärdigt i propositionens åtgärdsförslag. Från vissa åtgärdsslag som kostnadsberäknats och tilldelats givna volymer dras sedan medel för att finansiera andra åtgärder. För Alu kostnadsberäknas 10 000 genomsnittliga platser per månad under budgetåret men i texten står att detta antal gäller vid slutet av 1996 vilket är rimligare med en realistisk nedtrappning av åtgärden utan negativa totaleffekter.
I det följande anges kortfattat Vänsterpartiets förslag och kommentarer med anledning av åtgärdsförslagen.
Personalförstärkningar
Vänsterpartiet anser som tidigare angivits att ytterligare medel bör avsättas för tillfälliga personalförstärkningar från anslaget arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi föreslår beloppet 900 miljoner kronor för budgetåret, varav 600 miljoner bör avse perioden juli 1995--juni 1996.
Aktiva åtgärder
Regeringen begär att själv få utnyttja 450 miljoner av anslaget till ''särskilda insatser''. Liksom riksdagens revisorer anser vi att det saknas motiv för att inte AMV skulle disponera dessa medel i enlighet med normala prioriteringar. Risken är annars att det blir fråga om ''gratisresurser'' och politiska ''lekpengar'' som revisorerna så starkt ifrågasätter. Vänsterpartiet avslår regeringens begäran.
Vänsterpartiet delar regeringens åsikt att rekryteringsstödet bör prioriteras framför beredskapsarbete. Det är också tillfredsställande att det s.k. fyratimmarsavdraget tas bort för beredskapsarbeten i enlighet med tidigare motionskrav från Vänsterpartiet.
Volymerna är dock helt otillräckliga. Regeringen baserar sina beräkningar på helt orealistiska bedömningar av sina antydda förslag om anställningsstöd och arbetsföretag ( sammanlagt 130 000 personer som månadsgenomsnitt !)
Som tidigare nämnts tycks volymen Alu-platser ha felberäknats. En nivå på 20 000 platser som genomsnitt tycks mer realistisk med tanke på nuvarande volym. Vänsterpartiet delar dock regeringens bedömning om att åtgärden successivt bör trappas ner och att kultur- och miljösektorerna prioriteras. Även i samband med starta eget-verksamhet och de fackligt initierade projekten för att aktivera arbetslösa bör Alu med fördel kunna utnyttjas. Avgörande är dock att Alu inte inkräktar på den ordinarie arbetsmarknaden och att ''inlåsningseffekter'' kan undvikas. Det är också väsentligt att det handlar om meningsfulla aktiviteter som utvecklar kompetensen hos de berörda.
Arbetslösheten bland invandrare
Vänsterpartiet har i en särskild motion om invandrarpolitiken tagit upp den svåra arbetslöshetssituationen för särskilt utomnordiska invandrare. 30 % av denna grupp var inskrivna vid arbetsförmedlingen våren 1994 trots att många stod utanför arbetskraften. Sysselsättningsgraden uppgick endast till ca 40 % för utomnordiska medborgare första halvåret 1994. Därför är det särskilt allvarligt att AMV inte lyckades uppnå målet att volymmässigt prioritera invandrargrupperna. De utomnordiska invandrarnas andel av de totala åtgärderna minskade under det förra budgetåret!
Denna utveckling kan delvis förklaras av den borgerliga regeringens politik som minskade arbetsmarknadsutbildningen, som är en betydande åtgärd för invandrare, samtidigt som man kraftigt ökade Alu som förutsätter att den arbetslöse är kvalificerad för arbetslöshetsersättning eller Kas. På detta sätt utmönstrades den stora majoriteten av de utomnordiska invandrarna genom oövertänkta prioriteringar och regelverkens konstruktion.
Vänsterpartiet noterar med tillfredsställelse att regeringspartiet nu förändrat sin uppfattning om invandrarpraktiken och nu delar vår uppfattning.
Det är också nödvändigt att de otraditionella medlen utnyttjas i större utsträckning till projekt inriktade mot invandrargrupperna. Deltagande i arbetslivet är en förutsättning för att motverka den tilltagande segregeringen. Inte minst är det viktigt att vända på perspektivet. Invandrarbakgrunden med dess kultur- och språkkompetens kan i många sammanhang utnyttjas som en fördel och ett extra tillskott för det svenska arbetslivet i en allt mer internationaliserad värld.
Vänsterpartiet föreslog 1994, dock utan riksdagens bifall, att särskilda regionalpolitiska medel skulle avsättas till projekt i storstädernas invandrartäta områden. Därför ser vi med tillfredsställelse att regeringen nu anslutit sig till denna uppfattning och inrättar ett nytt anslag (D12) om 125 miljoner kronor för detta ändamål. Vänsterpartiet föreslår att medlen fördubblas till 250 miljoner kronor med anledning av de stora behoven på detta område.
I den nämnda invandrarmotionen återupprepar Vänsterpartiet kraven på en skärpning av lagen mot etnisk diskriminering för att komma till rätta med vissa av de svårigheter som invandrare möter på den svenska arbetsmarknaden.
Nyföretagande
Vänsterpartiet ser positivt på starta-eget-bidraget som ett tillskott till nyföretagares försörjning under inledningsfasen. Det är dock viktigt att en kvalificerad bedömning görs av företagets möjlighet liksom en uppföljning av verksamheten. Regelverket har liberaliserats under senare tid och Vänsterpartiet föreslår i en motion om småföretag och nyföretagare att bidrag skall kunna utgå till personer med tjänstledighet för att starta företag. Reglerna för starta-eget- bidrag och utbildningsbidrag vid ALU-plats bör således förändras. Det är då givetvis viktigt att reglerna och uppföljningen utformas så att nyföretagandet verkligen stärks och att inte effekten blir att oprioriterade grupper kan missbruka stödet till en omotiverad betald tjänstledighet. Regeringen bör återkomma med ett sådant förslag.
Arbetsmarknadsutbildning
Arbetsmarknadsutbildning är den helt centrala åtgärden för att förbättra individens möjligheter på en allt mer krävande arbetsmarknad. Volymen har nu ökats efter den borgerliga regeringens missgrepp. Dock ligger regeringens beräknade nivå alltför lågt för budgetåret 1995/96.
Vi delar regeringens uppfattning om vikten av att den särskilt anordnade arbetsmarknadsutbildningen anpassas till den lokala arbetsmarknadens behov och krav på kompetens. Detta får dock inte uppfattas som en alltför snäv avgränsning.
Att fullt utbildningsbidrag utan lånedel åter har införts på Vänsterpartiets initiativ är viktigt för att grupper med stora behov av kompletterande utbildning skall stimuleras. Regeringen föreslår nu av besparingsskäl flera nya nedskärningar av utbildningsbidragens nivå och omfattning. Vänsterpartiet saknar en grundlig analys av vilka arbetsmarknads- och fördelningspolitiska effekter de föreslagna regeländringarna får.
Vänsterpartiet kan acceptera att delar av det särskilda utbildningsbidraget utgår och att regelverket ändras i syfte att förenkla och spara. Vänsterpartiet anser också att det är rimligt att utbildningsbidraget administreras och utbetalas av AMV och inte av försäkringskassan. Härigenom kan betydande besparingar åstadkommas samtidigt som medelsanvändningen blir effektivare.
AMS har i sin anslagsframställan föreslagit flera förenklingar och förändringar som medför kostnadssänkningar. Vänsterpartiet anser att det är omöjligt att slopa bidrag till resekostnader och visst traktamente vid utbildning och praktik utanför hemorten utan kraftigt negativa effekter i skogslän och glesbygder med stora avstånd.
Vänsterpartiet avslår regeringens förslag att avveckla det särskilda utbildningsbidraget och föreslår att ett belopp om 200 miljoner kronor får disponeras för nästa budgetår. Ams får närmare utforma regler och bidragsnivåer som ryms inom denna ram och som medför administrativa förenklingar i enlighet med förslagen i anslagsäskandet.
Även om vi inte nu lägger något konkret yrkande avseende den föreslagna sänkningen för vissa gruppers utbildningsbidrag från 338 kronor till 245 kronor, föreslår Vänsterpartiet att förslaget prövas till sina effekter och ställs mot andra utgifter i syfte att uppnå bästa totaleffekt för de arbetslösa.
Exempelvis noterar vi att 542 miljoner kronor är budgeterade för utbildningsbidrag till jobbsökaraktiviteter (JSA). Normalt utbetalas 14 dagars utbildningsbidrag till denna typ av aktiviteter som är kortvariga och av skiftande kvalitet. I regeringens 100-dagarsprogram finns jobbsökaraktiviteter för samma åldersgrupp (under 25 år) där man behåller sitt kontantstöd. Således samma aktivitet men olika stödformer. Här tycks det finnas plats för administrativ förenkling samtidigt som man kan ifrågasätta om utbildningsbidrag för JSA bör prioriteras framför utbildningsbidragets nivå vid arbetsmarknadsutbildning.
Utbildning i företag
Åtgärden utbildning i företag fick en mycket mindre omfattning än vad som planerats. Dock har insatserna för att begränsa effekterna av de massiva uppsägningarna inom den offentliga sektorn inneburit att 2 miljarder kronor använts för ca 40 000 personer som fått del av utbildningsinsatser i stället för att gå ut i arbetslöshet.
Regeringen anser att det statliga bidraget successivt kan avvecklas under tiden fram till ingången av budgetåret 1998. Vänsterpartiet anser att de fortsatta nedskärningar av personal som förutsägs i finansplanen inom den offentliga sektorn på ca 30 000 personer under åren 1995 och 1996 kräver ytterligare insatser för att förhindra påspädning av den öppna arbetslösheten. Dessutom upphör under det närmaste året de utbildningsavtal som träffats mellan kommuner och landsting och länsarbetsnämnderna. Ett stort antal personer kommer säkert inte att kunna erbjudas en ny anställning. Bland annat av detta skäl krävs en större ram för åtgärden under nästa budgetår. Vänsterpartiet föreslår att ytterligare 900 miljoner kronor tillförs denna åtgärd under nästa budgetår.
Trots mycket tal om kompetensutveckling och ett flertal gjorda utredningar har mycket lite skett av politiska initiativ. Vänsterpartiet har upprepade gånger motionerat om inrättandet av en framtidsfond finansierad genom vinstavsättningar i detta syfte. I särskild motion har vi nu preciserat förslaget. Eftersom Arbetslivsfonden avvecklas vid halvårsskiftet i år är behovet av nya initiativ akut.
Vänsterpartiet är överens med regeringen om att ansvaret för att genomföra och finansiera utbildningsinsatser skall åvila arbetsgivaren. Den tänkta besparingen kan säkert åstadkommas till 1998. Innan konkreta beslut tagits om ett system för kompetensutveckling finansierat av arbetsgivarna är det däremot för tidigt att avveckla bidragsformen. Vänsterpartiet avslår därför regeringens förslag i detta skede.
Vänsterpartiet noterar med tillfredsställelse att regeringen i enlighet med vad vi tidigare krävt förbättrar villkoren för utbildningsvikariaten. Förnyade ansträngningar måste till för att få åtgärden i tillämpning inom näringslivet.
Glesbygdsinriktat flyttbidrag
Vänsterpartiet noterar fortfarande att flyttningsbidragen kan vara nödvändiga för att kortsiktigt motverka flaskhalsproblem. Det får dock inte bli ett led i en ny flyttlasspolitik. Att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och utnyttja konjunkturuppgången måste gå hand i hand med det långsiktiga regionalpolitiska arbetet att få till stånd utvecklingskraft och ökad sysselsättning i hela Sverige. Vänsterpartiet anser att det bör övervägas om inte en högre starthjälpsnivå kunde utgå vid flytt till regionalpolitiskt prioriterade områden.
Jämställdhet mellan män och kvinnor
Jämställdheten i arbetslivet lämnar mycket i övrigt att önska. Visserligen är arbetslösheten bland män fortfarande några procentenheter högre men tendensen är nu att kvinnoarbetslösheten ökar. Deltidsarbetslösheten ökar snabbt och uppgår nu till mer än 145 000 personer. Av dessa är ca 80 % kvinnor. I takt med att kommuner och landsting drar ner på personal hotas alltfler kvinnors anställning.
Med dagens fördelning av makt och ansvar inom samhälle och familjeliv drabbas kvinnor i första hand vid nedskärningar inom socialförsäkringssystem och kommunal service. Själva förutsättningen för kvinnors deltagande i arbetslivet hotas. Vänsterpartiet tar i separat motion upp maktfördelningen mellan könen.
Arbetsmarknaden är starkt könssegregerad i Sverige. Det gäller såväl horisontellt som vertikalt. Kvinnor finns ofta inom sektorer och yrkesområden som minskar. Kvinnor finns nästan alltid i botten på hierarkierna. Kvinnor får mindre del av kompetensutveckling. Kvinnor har omotiverat lägre lön. Kvinnors arbete värderas lägre, ofta inte alls. Kvinnor arbetar mycket mer med det nödvändiga men obetalda arbetet i hemmen. Kvinnor drabbas successivt av alltfler arbetssjukdomar och arbetsskador. Belastningsskador orsakade av tunga och ensidiga arbeten ökar just för kvinnor. Kvinnors underordning gäller på alla nivåer, lönediskrimineringen finns praktiskt taget överallt. Svårast är givetvis situationen längst ner i samhällspyramiden. Många lågavlönade invandrarkvinnor med tunga jobb hotas av utslagning från arbetsmarknaden. Situationen för invandrarkvinnorna behandlas i en särskild motion.
Arbetet med att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden har inte varit särskilt framgångsrikt. Inte heller kampen mot lönediskriminering. Manliga normer styr fortfarande mycket av arbetslivets villkor och maktstruktur. Det är säkerligen skälet till förlamningen i arbetstidsfrågan. Detta är en första rangens uppgift i en rättvis omdaning av det svenska klassamhället. Det kräver helt andra instrument än att Ams ''får använda 45 miljoner kronor till projektverksamhet i syfte att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden'' som regeringen lite kraftlöst avslutar sin framställning i frågan i propositionen.
Vänsterpartiet lägger i en rad motioner fram förslag som radikalt skulle förstärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Det gäller riktade medel till kommunsektorn, det gäller kompetensutveckling i arbetslivet, det gäller åtgärder mot lönediskriminering, det gäller förstärkta arbetsrättsliga regler, det gäller förslag om ett förändrat arbetsskadebegrepp och många andra frågor. Vänsterpartiet förutsätter att regeringen efter genomgången jämställdhetskurs äntligen på allvar tar sig an dessa frågor. Mycket är redan kartlagt. Nu vill vi se handlingskraft.
Ungdomsåtgärder
Ungdomar skall inte behöva acceptera arbetslöshet mer än tillfälligt. Dagens situation är ett misslyckande för vårt samhälle. Det är förödande för ett samhälle att inte ta till vara den unga generationens initiativkraft och nyskapande förmåga. En ung människa som saknar fotfäste i sin omvärld riskerar att snabbt slås ut och hamna i sociala problem.
Ungdomsarbetslösheten måste brytas. I dag står mer än två årskullar ungdomar under 25 år utan arbete eller utbildning. De relativa arbetslöshetstalen för ungdomar (20--24 år) är normalt ca tre gånger högre än för vuxengruppen. När den totala arbetslösheten steg snabbt under 90-talets första år bibehölls dessa proportioner vilket har givit upphov till arbetslöshetstal kring 20 procent. När utbudet på arbetstillfällen minskar drabbas givetvis de nytillträdande. bl.a. ungdomar värst.
Den borgerliga regeringen låste in ungdomar i alltmer oambitiösa åtgärder som satte ungdomar i strykklass på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsutbildningen drogs ner och inriktningen mot den ordinarie arbetsmarknaden med realistiska arbetsvillkor försvagades. Vänsterpartiet kritiserade upprepade gånger denna inriktning och föreslog alternativ. Ungdomspraktikens sammanblandning av arbete och praktik var besvärande och nackdelarna var uppenbara: Att vara utan anställning, att stå utanför den fackliga gemenskapen, de låga ersättningsnivåerna, undanträngningseffekterna av ordinarie jobb m.m.
Utvärderingar visar nu att vi hade rätt. I en rapport 1994 utgiven inom ramen av Expertgruppen för arbetsmarknadspolitiska utvärderingsstudier (EFA) sägs i sammanfattningen: ''Antalet ungdomar som erhållit arbete kan påverkas av ungdomspraktiken på ett par olika sätt. För det första kan ungdomarnas arbetsmarknad minska på grund av att antalet lediga arbeten minskar, dvs. undanträngningseffekterna. För det andra är det troligt att möjligheter till ungdomspraktik i viss utsträckning minskar ungdomars benägenhet att söka arbete. Rapporten visar att nedgången på lediga platser var markant på områden där ungdomspraktik är vanligast.'' ( Hallström: Ungdomspraktikens implementering.)
Ungdomsarbetslösheten utnyttjades till borgerliga angrepp mot löntagarnas fackliga rättigheter. Avtalens lönenivåer, arbetslöshetsförsäkringens konstruktion och ersättningsnivå, lagstiftningen om anställningstrygghet och den svenska modellen inom arbetsmarknadspolitiken är exempel på vad som har ifrågasatts inom ramen för den nyliberala offensiven. Vänsterpartiet har oupphörligt hävdat att detta är en felsyn, att det saknas empiriskt underlag.
I en alldeles nyutkommen EFA-rapport sammanfattas en uppsats om ungdomsarbetslöshetens utveckling i Sverige (3 Artiklar om arbetsmarknad och arbetsmarknadspolitik, EFA- rapport 32) på följande sätt:
Ungdomsarbetslöshetens orsaker
Under en lång period har Sverige haft mycket låga arbetslöshetstal och även en relativt måttlig ungdomsarbetslöshet. Några ekonomer vid London School of Economics anser att den tidigare gynnsamma svenska arbetsmarknadssituationen har kunnat tillskrivas en aktiv arbetsmarknadspolitik, centrala löneförhandlingar och det förhållandet att arbetslöshetsersättning har utgått under relativt kort tid. Förhållandena på arbetsmarknaden har emellertid förändrats dramatiskt under de senaste åren. Numera är Sverige ett land med för europeiska förhållanden normala arbetslöshets- och ungdomsarbetslöshetstal. I den allmänna debatten hävdas ofta att den starka ökningen av ungdomsarbetslösheten i hög grad beror på systemfel på den svenska arbetsmarknaden. I den gängse teoribildningen för arbetsmarknadens funktionssätt finns det en hel del som stödjer ett sådant synsätt, vilket innebär att den stora ungdomsarbetslösheten i hög grad skulle bero på strukturella förhållanden på svensk arbetsmarknad. Den empiriska studie vars resultat vi har redovisat här tyder emellertid på att det är det osedvanligt stora raset i totalefterfrågan, som förklarar den kraftiga ökningen av ungdomsarbetslösheten. Däremot ger vår undersökning inte stöd för den föreställningen, vars politiska popularitet förefaller ha varit växande, att de ökade problemen för ungdomar på arbetsmarknaden beror på strukturella förhållanden.
Rapporten påvisar att det inte är genom försämringar, otrygghet och ökad maktlöshet för ungdomar som problemen löses. Tvärtom gäller det att satsa offensivt och väsentligt höja ambitionsnivån. Det är viktigt att inte ungdomar vänjs vid passivt bidragsberoende. Men unga måste då också få chansen till arbete, utbildning och annan meningsfull aktivitet.
Åtgärder mot ungdomsarbetslösheten
Vänsterpartiet ser med tillfredsställelse på att regeringen på ett tydligare sätt vill angripa ungdomsarbetslösheten. Flera inslag i regeringens ungdomsprogram har tidigare varit del i våra förslag till ungdomssatsningar. Datorteket är dock en nyhet som vi bedömer framtidsinriktad och positiv.
Dock finns oklarheter och en betydande vaghet i programmet som vi är kritiska till. Volymberäkningen av riktade ungdomsåtgärder utanför utbildningsinsatserna uppgår till mer än 133 000 platser per månad i genomsnitt enligt tabelluppställningen i propositionen (Bil. 11, sid 41). Enligt textens uppgifter torde det dock förekomma en hel del dubbelräkning härvidlag vilket ju påverkar såväl volym som kostnader.
Det kan vara riktigt att kommunernas ansvar för ungdomar under 20 år görs tydligare. I detta fall skall inte arbetslöshet mer än några veckor accepteras. Utbildning eller annan meningsfull verksamhet måste kunna erbjudas. Även om det kommunala ansvaret ökar måste arbetsförmedlingen ha huvudansvaret för den unges kontakt med, och inträde på den ordinarie arbetsmarknaden. Kommunen känner de unga bäst sedan skolperioden, men förmedlingen har kompetensen om arbetslivets krav och lokala förutsättningar. Det måste också göras klart att det kommunala ansvaret inte kommer att utökas till högre åldrar. Den s.k. finansieringsprincipen bör följas vilket innebär att kommunerna måste få utökade ekonomiska medel för att klara det nya åtagandet.
Genom att ungdomspraktiken ersatts av ungdomsintroduktion med krav på visstidsanställning kan kommunala arbetsgivare få problem att uppnå tillräckliga volymer. Det gäller att näringslivet öppnar sina portar t.ex. genom att övertidsuttaget kraftfullt bringas ned. Annars blir även det s.k. 100-dagars-programmet en betydande kommunal ekonomisk belastning och ungdomsgarantin riskerar att bli illusorisk. Det återstår mycket av konkret planering innan programmet kan uppfattas som ett trovärdigt alternativ till det hopplösa passiva bidragsberoendet i öppen arbetslöshet.
Europapraktik och u-landspraktik
Vänsterpartiet kan acceptera Europapraktiken som en intressant möjlighet. Dock borde näringslivet kunna ta på sig större delen av kostnaderna. De svenska exportföretagen kunde på detta sätt åta sig ett blygsamt ansvar för att bidra till meningsfull sysselsättning för ungdomar. Regeringen bör återkomma med en sådan konstruktion av åtgärden.
Dock är världen större än Europa och den mänskliga erfarenheten vidare än näringslivets. Det är viktigt att vidga ungdomars förståelse av livsvillkoren i den fattiga delen av världen. En sådan erfarenhet skapar ett nyttigt perspektiv på miljö och globala rättvisefrågor. De ställer våra egna samhällsproblem i en annan dager och befrämjar ett globalt synsätt och ansvarstagande som är så viktigt för vår framtid.
Därför föreslår Vänsterpartiet i annan motion ett nytt system med u-landspraktik i samarbete med ungdoms- och biståndsorganisationer omfattande 6--12 månaders praktik och utbildning för arbetslösa ungdomar. Vi vill reservera minst 20 miljoner kronor av de otraditionella medel som Ams disponerar för denna åtgärd.
Miljöarbete
Vänsterpartiet upprepar förslaget att förstärka de anvisade medlen för otraditionella medel med ytterligare 250 miljoner kronor och reservera dessa för satsningar på ungdomsprojekt med miljöprofil. Medlen skall utnyttjas tillsammans med kommunal medfinansiering och kan dessutom kombineras med andra åtgärder som arbetsmarknadsutbildning och ALU-anvisning, varför den disponibla volymen kan bli betydande.
Vänsterpartiet anser att kommunernas ansvar att utarbeta en lokal Agenda 21 och följa upp miljöåtgärder skapar utrymme för projektinsatser där ungdomar kan få meningsfull sysselsättning. Det finns organisatoriska förutsättningar för att ungdomar själva i samarbete med kommunen och arbetsförmedlingen tar initiativ. Det gäller att ta vara på ungdomars initiativkraft, kunskaper och kreativitet för att ta sig an framtidsuppgifterna.
Praktikantplatser
Vänsterpartiet återupprepar också vårt tidigare förslag om obligatoriska praktikantplatser på medelstora och stora företag inom näringslivet. Om en praktikant fick plats för var femtionde anställd skulle teoretiskt ca 70 000 ungdomsplatser tillskapas. Tidigare har exempelvis ungdomspraktik i mycket liten grad funnits i denna företagsgrupp vilket lett till att ungdomar huvudsakligen praktiserat på lågt avlönade arbetsplatser där kunskapsintensiteten i allmänhet varit låg. En praktikantplats skall ge både praktik och kompetenshöjning. Ungdomar skall få avtalad praktikantlön. Ett system av föreslagen typ innebär att produktionen får ett ekonomiskt och praktiskt ansvar för ungdomars sysselsättning och framtida möjligheter. Detta överensstämmer med det allmänna synsätt om samhällsansvar som Vänsterpartiet förfäktar i motioner som berör olika sektorer.
Sammanfattning
Vi är medvetna om att ungdomar har störst förutsättningar att få arbete i nuvarande uppgång av efterfrågan på arbetskraft. Det visar sig att arbetslösa över 50 år ställs åt sidan i hög grad vid nyrekrytering. Dock är fortfarande ungdomsarbetslösheten mycket högre än den genomsnittliga och stora grupper riskerar ett permanent utanförskap. Därför är det för Vänsterpartiet viktigt att ett effektivt ungdomsprogram kan genomföras snarast. Regeringens förslag måste kompletteras och preciseras för att nå det syftet.
Otraditionella medel
De otraditionella medlen bör kunna få en mer offensiv inriktning. Det finns uppenbarligen en osäkerhet kring hur medlen kan utnyttjas inom Arbetsmarknadsverket. Det är viktigt att de tilldelade medlen verkligen utnyttjas. Invandrares, kvinnors och ungdomars behov bör särskilt uppmärksammas. Men det är också uppenbart att de äldre arbetslösas situation alltmer måste uppmärksammas. Det är inte rimligt att äldre (+50 år!) ställs utanför arbetslivet. Till stor del handlar problemen om utebliven kompetenshöjning och anpassningsproblem till ny teknik som vi tidigare påtalat och som vi uppmärksammat i vår arbetsrättsmotion.
Som framgått ovan föreslår Vänsterpartiet att 20 miljoner kronor reserveras för u-landspraktik för ungdom och att ytterligare 250 miljoner kronor tillförs för Agenda-21- programmet för ungdom.
Försöksverksamhet med sysselsättningsskapande åtgärder
Regeringen föreslår att tilldela sig själv 15 miljoner kronor för fri försöksverksamhet vad gäller projekt rörande kooperativ utbildning, miljöteknik, unga företagare och ungdomar på landsbygden.
Även i detta fall anser Vänsterpartiet att det rör sig om ett slags politiska ''lekpengar'' som svårligen kan motiveras. Det torde vara bättre att medlen fördes till myndigheter som i sitt normala arbete har att göra denna typ av prioriteringar. Det skulle kunna handla om Nutek, Glesbygdsverket, länsstyrelser eller kommuner. Alla dessa kan samarbeta med Ams och länsarbetsnämnderna.
Vänsterpartiet avslår därför förslaget och föreslår i stället att medlen förs till posten otraditionella åtgärder som Ams disponerar. Därmed ges även mer tidsutrymme för regeringens övergripande politiska arbete.
Sammanfattning av anslagsändringar under titeln Arbetsmarknadspolitiska åtgärder (A2):
Vänsterpartiet föreslår att anslaget höjs med 4 550 miljoner kronor för budgetåret 1995/96 utöver regeringens förslag.
200 miljoner kronor tillförs för personalförstärkningar.
200 miljoner kronor anslås för särskilt utbildningsbidrag.
250 miljoner kronor tillförs otraditionella insatser för Agenda 21-programmet för ungdom.
900 miljoner kronor tillförs utbildning i företag där förutom i näringslivet fortsatta insatser för anställda i stat och kommunsektorn skall kunna komma i fråga.
3 000 miljoner kronor tillförs för att utöka volymen för de aktiva åtgärderna rekryteringsstöd, beredskapsarbete, särskilt anordnad arbetsmarknadsutbildning och vid behov även ALU-platser.
Volymökningen motiveras dels av att vi ej ser regeringens förslag om arbetsföretag och anställningsstöd som realistiskt vad gäller utformning och volymer, dels att regeringens beräkningsunderlag knappast är korrekt nettoredovisat vad gäller volymer och kostnader i propositionen. Det avgörande är dock att ha nödvändiga medel för att minimera den öppna arbetslösheten och att upprätthålla den s.k. utförsäkringsgarantin.
Arbetsmarknadsfonden
Arbetsmarknadsfondens underskott ökade kraftigt under föregående budgetår. Det berodde givetvis huvudsakligen på att arbetslösheten ökade så kraftigt men också på att den borgerliga regeringen drev en politik där alltfler hamnade i passivt bidragsberoende och ALU blev den volymmässigt största insatsen trots att det enligt riksdagens beslut skulle ses som en sistahandsåtgärd. ALU finansierades också över fonden.
Under förra budgetåret fick ca 770 000 personer ersättning från a-kassa och ca 148 000 fick KAS. Under budgetåret växte kontantstödet till ca 60% av de sammanlagda kostnaderna för de direkta arbetslöshetskostnaderna! Var och en torde inse att nationen måste ta sig ur detta moras.
Den svenska arbetslöshetsersättningen utgör en grundbult i den s.k. arbetslinjen. Den skall försvaras och förbättras. Utbetalningar av ersättningar måste tillåtas uppgå till de nivåer som styrs av arbetslöshetens nivå. Fusk och missbruk av försäkringen skall motarbetas. Respekt för det befintliga regelsystemet skall upprätthållas. Detta är en viktig del i försvaret av det solidariska trygghetssystemet. Avgörande är en god uppföljning och kontaktverksamhet från kassornas och förmedlingarnas sida, liksom en aktiv åtgärdsinriktad arbetsmarknadspolitik.
AMS beräknar att varje procentenhet ökad arbetslöshet innebär en kostnadsökning med ca 10 miljarder kronor under budgetåret 1995/96 (18 månader). Detta visar vikten av att utnyttja alla goda möjligheter till att få människor i arbete. Det är också tillfredsställande att arbetsmarknadsfonden avskaffas och att arbetsmarknadsavgiften behålls på statsbudgeten vilket vi krävt sedan länge. Därmed vinns en bättre överskådlighet och förhoppningsvis en bättre kostnadsmedvetenhet från alla parters sida.
Under hösten träffade Vänsterpartiet och regeringen en överenskommelse om skärpta regler för arbetsvillkor och normalarbetstid som väsentligt minskar kostnaderna utan att försäkringens grundläggande struktur principiellt försämrades. Frågan om deltidsarbetslösas rättigheter kunde dock inte lösas utan skall behandlas inom ramen för den nya utredning om försäkringen som snarast skall tillsättas.
Principen att utreda först och besluta sedan är viktig att följa inte minst i samband med förändringar av omfattande försäkringssystem som många människor är beroende av. När det gäller arbetslöshetsförsäkringen har Vänsterpartiet riktat hård kritik mot både den föregående och nuvarande regeringen för brott mot denna princip.
Ungdomar i a-kassan
Tyvärr är det nu åter dags för nästa ad hoc-beslut som överrumplar de berörda. Regeringens förslag om att utestänga försäkrade under 20 år är principiellt förkastligt, sakligt omotiverat och felaktigt kostnadsberäknat till sina effekter.
Vänsterpartiet delar i och för sig regeringens uppfattning att det är djupt beklagligt om så unga personer tvingas vänja sig vid bidragsberoende. Men detta skulle också gälla socialbidrag vilket i en del fall vore alternativet. Det antyds en argumentation om att konjunkturuppgången och regeringens arbetsmarknads- och utbildningsprogram för ungdom gör att få ungdomar skulle behöva utnyttja systemet. Men i så fall begränsas ju kostnaderna automatiskt utan ingrepp i regelverket.
Regeringen antyder också att möjligheterna att kvalificera sig för ersättning genom ett kortvarigt jobb, och därefter genom att reglerna om jämställd tid kan utnyttjas i kombination med vissa anvisade åtgärder, borde begränsas. Vänsterpartiet vill med skärpa framföra att eventuella regeländringar i detta avseende först måste prövas i utredningen.
Regeringens förslag har tyvärr karaktären av ren åldersdiskriminering. Rätt att lönearbeta föreligger från 16 års ålder. Myndighetsåldern är 18 år. Rätt att tillhöra en a- kassa föreligger vid arbete minst 17 timmar per vecka. Rent formella regler med avseende på antal dagar och månader gäller först när man har kvalificerat sig för ersättning.
Det måste betraktas som helt orimligt att någon skall ha rätt att arbeta och erhålla lön, vara medlem i en a-kassa, betala avgift, vara kvalificerad för ersättning enligt det gängse regelverket, men ändå inte kunna få ersättning från sin a-kassa när hon/han blir arbetslös.
Regeringens kalkylerade besparing löper på 1 580 miljoner kronor för nästa budgetår. Denna beräkning måste grunda sig på ett felaktigt underlag. Enligt samstämmiga uppgifter från Arbetslöshetskassornas samorganisation (SO) och Ams, som handhar det statistiska materialet, skulle det kunna handla om 250--300 miljoner kronor. Med tillägg för eventuella Alu-ersättningar skulle det maximalt kunna bli 350 miljoner kronor med mycket försiktiga beräkningar. Sannolikt kommer siffran att bli mycket lägre med tanke på regeringens ambitionsnivå.
Vänsterpartiet avslår således regeringens förslag att införa en åldersgräns i försäkringen.
Vänsterpartiet vill åter understryka behovet av att skyndsamt få till stånd den utlovade utredningen om arbetslöshetsförsäkringen. Vänsterpartiet lade i en motion med anledning av regeringens proposition 1994/95 fram vår uppfattning om vad som utredningen borde behandla. Vänsterpartiet har med besvikelse noterat att regeringen ännu inte har justerat dagpenningbeloppen och ersättningstaket i enlighet med tidigare praxis. Detta bör regeringen omedelbart göra. Om inte en följsamhetsregel snarast kan etableras sjunker ersättningsnivån successivt till en grundnivå som alltmer tappar anknytningen till den inkomstrelaterade nivån. Vänsterpartiet har länge krävt att ersättningsnivån återställs till 90 procent. Det är en fördelningspolitiskt träffsäker åtgärd. Den bidrar också till att förhindra lönedumping på arbetsmarknaden. Utredningen bör med prioritet behandla dessa frågor så att förslag om 90- procentsnivå och effektiv följsamhetsregel kan föreligga snarast.
Permitteringslöneersättningen
Regeringen föreslår att det statliga permitteringsstödet tas bort. Därmed drar sig regeringen ensidigt ur en trepartsöverenskommelse med parterna på arbetsmarknaden. Detta innebär en allvarlig trygghetsförsämring för många arbetare inom industrin och byggnadssektorn.
Effekten blir att företagen kommer att säga upp personal i stället för att permittera vid övertalighet. En annan konsekvens blir säkert att korttidsanställningar och inhyrningsverksamhet kommer att öka. Med all säkerhet kommer också flera företag att vilja dra sig ur och permitteringslönesystemet att sönderfalla.
Det synes vara ett sällsynt illa genomtänkt förslag. Regeringen talar sig varm för att parterna på arbetsmarknaden i avtal skall finna lösningar på gemensamma problem. Här föreligger just ett sådant arrangemang där staten är medaktör. Systemet är hävdvunnet och har fungerat väl. Arbetsgivarna står för en betydande del av de totala lönekostnaderna under permitteringsperioden. Om staten vill förändra avtalet eller kostnadsfördelningen borde väl regeringen ta initiativ till en omförhandling så att ett framtida system kunde garanteras. Ett ensidigt beslut gagnar inte saken.
Även i detta fall har regeringen utgått från ett bristfälligt underlag som inte svarar mot verkligheten. Givetvis varierar kostnaderna starkt efter konjunkturen. Vid en nedgång förekommer en hel del permitteringar tills företagen ger upp hoppet och säger upp på grund av arbetsbrist. I nuvarande situation förekommer knappast permitteringar alls. Vi beräknar att 30 miljoner kronor är väl tilltaget för det kommande budgetåret. Regeringens bedömning att besparingen skulle bli 300 miljoner kronor tycks gripen ur luften och är helt missvisande. Det bör också understrykas att uppsägning i stället för permittering innebär en större belastning på arbetsmarknadsfonden genom att ersättningen där är större per dag.
Vänsterpartiet anser att regeringens förslag skall avslås.
Sammanlagt innebär Vänsterpartiets förslag att bidraget till arbetslöshetsersättning m.m. (A5) bör uppräknas med 380 miljoner kronor nästa budgetår.
Lönegarantifonden
Vänsterpartiet noterar att antalet företagskonkurser har minskat och att fondens intäkter har varit större än utgifterna per månad från och med ingången av innevarande budgetår. Utgifterna förväntas minska ytterligare enligt regeringen på grund av genomförda skärpningar av villkoren i lönegarantireglerna.
Vissa av dessa skärpningar har kraftigt försämrat villkoren för drabbade löntagare på ett orättmätigt sätt. Det är också uppenbart att Sverige bryter mot EU-direktiv, vilket också påtalats av övervakningskommissionen ESA. Vänsterpartiet har i en särskild motion krävt regeländringar.
Arbetslivsfrågor
Regeringen skriver mycket om behoven av förnyelse och förändring av arbetslivet, ändå saknas förslag till radikala förändringar som leder i den riktningen. Det saknas också förslag om hur vi skall möta de nya arbetsmiljöproblem som växer fram i samband med ny teknik. Vänsterpartiet har i en separat motion redovisat behovet av stöd till elallergiker.
Arbetsskador m.m.
I Sverige ökar ohälsotalet, antalet ersatta dagar med sjukpenning, rehab.penning och förtidspension per försäkrad och år. För hela 1993 låg det på 38,7 dagar. För perioden tredje kvartalet 1993 till och med andra kvartalet 1994 har det ökat till 39,2 dagar. Målet har tidigare varit att ohälsotalet bör sänkas med en dag per år, nu heter det bara att det bör sänkas.
Arbetskraften representerar ett stort ekonomiskt värde. Hittills har arbetsgivarens ekonomiska ansvar upphört för de anställda när de blivit sjuka även om det är produktionsmetoderna som givit upphov till skadorna. Detta är ansvarslösheten satt i system. Arbetsmiljölagen måste kompletteras. I dag finns där inget uttalat arbetsgivaransvar för att de måste ställa resurser till förfogande för arbetsmiljöarbetet. Vänsterpartiet föreslår i sin motion om företagshälsovård att en sådan passus införs i arbetsmiljölagen.
Det är viktigt att löntagare och samhälle får bättre information om för- och nackdelar med olika arbetsplatser och arbetsuppgifter. Vänsterpartiet föreslår i sin motion om företagshälsovård att en kunskapsbank inrättas med information om arbetsskador, sjukfrånvaro, personalomsättning etc. på de olika arbetsplatserna, att information om arbetsmiljön och dess personaleffekter införs i företagens redovisning och att den informationen utnyttjas till att klassificera arbetsplatser i förhållande till branschen och yrket. Genom att kunskapen kan utnyttjas av arbetsförmedlingar, fackliga organisationer, arbetssökande vid val av arbetsplats m.fl. ökar pressen på företagen att vidta förbättringsåtgärder.
Arbetsskadebegreppet och därtill kopplad bevisregel måste återställas till vad det var före 1 januari 1993. De arbetsskador som omfattas av den ökade bevisbördan är de som mest drabbar kvinnor och som uppstår på arbetsplatser med den sämsta miljön. Man löste inga problem med dålig arbetsmiljö och det stora antalet arbetsskador genom att göra det svårare för människor att få sin arbetsskada erkänd. Vänsterpartiet har i sin motion om arbetsskadebegreppet krävt att det tidigare begreppet arbetsskada återinförs.
Kvinnors arbetsmiljö
Könssegregeringen på arbetsmarknaden och en hierarkisk organisering av arbetet har lett till att kvinnorna tilldelats monotona, enahanda arbetsuppgifter som ofta leder till belastningsskador. Trots att kvinnor lyfter t.ex. tunga patienter på sjukhus och i hemtjänsten så har deras arbete inte betraktats som tungt. En kvinna som lyfter 14 ton per dag anses inte ha ett tungt arbete om hon lyfter högst 25 kg gången.
Forskning har visat att belastnings- och förslitningsskador uppstår genom monotont, repetitivt arbete, ständiga lyft av sådant som är lite för tungt, olämpliga arbetsställningar och små möjligheter att påverka arbete och arbetstakten. En ganska exakt beskrivning av många kvinnors arbete inom stora delar av offentlig sektor och i tillverkningsindustrin. Cirka 8 000 människor invalidiseras av belastningsskador varje år. Hos LO-kvinnorna utgör belastningsskadorna den största andelen arbetsskador, hela 78 procent.
Den skärpning som infördes i arbetsskadebegreppet den 1 januari 1993 har i första hand betydelse för rätten till arbetsskadeersättning vid belastningsskador, något som i största utsträckning drabbar kvinnor. Med skärpningen har man definierat bort kvinnors arbetsskador. Arbetsgivarens motiv till att vidta åtgärder minskar. En konkret åtgärd för att förbättra kvinnors arbetsmiljö måste vara att återställa arbetsskadebegreppet och därmed också skapa incitament för arbetsgivare att åtgärda de arbetsmiljöer som leder till belastningsskador.
Medicinska kontroller
Medicinska kontroller i arbetslivet blir allt vanligare. Antalet företag som använder någon form av drogtest mot sina anställda har fördubblats från 1993 till 1994. Det är mycket oroande. Det finns i dag ingen lagstiftning för privatanställda som reglerar vad som får testas eller hur testen skall gå till. Det saknas också bestämmelser om vilken sekretess som skall gälla för resultatet och hur det får användas. Den enmansutredare som skall utreda behovet av regler i samband med drogtester på arbetsplatsen skall inte vara klar förrän i april 1996. Någon heltäckande lagstiftning i frågan kan därför inte vara klar förrän tidigast om några år. Eftersom antalet drogtester i storföretagen har fördubblats mellan 1993--1994 är detta ingen tillfredsställande ordning. Regeringen bör därför snarast ta initiativ till en lag som förbjuder arbetsgivaren att använda drogtester på arbetsplatsen om det inte finns ett för arbetsgivaren bindande kollektivavtal i frågan.
Arbetstid
Frågan om en förkortad arbetstid är en arbetsmiljöfråga, forskning visar att arbetsskador har ett samband med arbetstidens längd. Det är en jämställdhetsfråga, idag bekostar kvinnor själv sin arbetstidsförkortning genom att minska arbetstiden för att kunna kombinera både arbete och familj samtidigt som allt fler män arbetar allt mer övertid. Dessutom visar forskning från arbetstidsreformer utomlands att kortare arbetstid skapar fler arbetstillfällen. Vänsterpartiet har i en separat motion föreslagit en utökad försöksverksamhet med arbetstidsförkortning och att sjutimmarsdag införs 1997 som ett första steg mot sextimmarsdagen.
Arbetsrätten
Vänsterpartiet har i en särskild motion redovisat behovet av en ny arbetsrätt som säkrar yttrandefriheten, utökar demokratin i arbetslivet, ändrar den ojämna maktbalansen mellan parterna och reglerar rätten till kompetensutveckling. I motionen redovisas också andra behov av ny lagstiftning inom arbetsrättens område. Det är inte rimligt att överlåta till parterna att i kollektivavtal lösa frågan om yttrandefrihet, den ojämna maktbalansen mellan parterna m.m. Detta är lagstiftningsfrågor som skall hanteras av riksdagen för att få genomslag på hela arbetsmarknaden.
Översyn av ledighetslagstiftningen
Att utöka arbetstagarnas rätt och möjlighet till tjänstledighet för studier och samhällsuppdrag är en viktig strategisk fråga för framtiden. Frågan om rätt till ledighet hänger intimt samman med de behov av kompetensutveckling som finns i dag såväl ur samhällets som ur arbetslivets och den enskildes synpunkt. Vänsterpartiet avvaktar den översyn av ledighetslagstiftningen som idag bereds inom regeringskansliet. Vi föreslår i vår separata arbetsrättsmotion en rätt till ledighet för att starta eget och återkommer med övriga förslag när regeringen presenterat sin proposition.
Företagshälsovård
Det generella statsbidraget till företagshälsovården avvecklades fr o m den 1 januari 1993. Beslutet innebar stora verksamhetsförändringar inom företagshälsovården och en minskning av antalet anslutna personer. Vänsterpartiets målsättning är att alla arbetstagare skall ha tillgång till företagshälsovård. Vänsterpartiet har i en särskild motion lagt förslag om företagshälsovården m.m.
Arbetslivsfonden
Regeringen redovisar att de 600 miljoner kronor som återstår av arbetslivsfondens medel skall delfinansiera de satsningar som föreslogs i höstens ekonomisk-politiska proposition. De resterande medel som disponeras av Arbetslivsfonden är uppbundna av pågående projekt. Erfarenhetsmässigt vet vi att en del av dessa projekt inte kommer att slutföras och att andra kommer att genomföras till en lägre kostnad än budgeterat. Detta innebär att ytterligare medel kommer att frigöras.Vänsterpartiet har i en separat motion om Kompetensutveckling och Framtidsfonder föreslagit att medel överförs från Arbetslivsfondens överskott till denna nya fond så att den snabbt kommer i gång.
Handikappfrågor
Liksom regeringen anser Vänsterpartiet att det är ytterst angeläget att funktionshindrade människors delaktighet i samhället och möjlighet att aktivt delta i arbetslivet förbättras. Handikapputredningen lade i sitt slutbetänkande (SOU 1992:52) förslag på en lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet för människor med funktionshinder. Det finns därför ingen anledning att än en gång se över vilka hinder som möter funktionshindrade. Det finns ett utrett förslag till lagstiftning. Behovet av att det genomförs är större nu än när förslagen lades fram 1992. Lagen skulle markera att handikappade har en självklar plats i arbetslivet. Vänsterpartiet har i sin motion om medborgerliga rättigheter för funktionshindrade begärt denna lagstiftning.
Bristen på konkreta förslag
Den borgerliga regeringen hade ingen samlad syn på förnyelse av arbetslivet. De förändringar som skedde riktade sig ensidigt mot arbetstagarna för att stimulera en fri och rörlig marknad där den starkes rätt råder. Arbetsrätten urholkades och arbetsmiljöarbetet försvagades. När nu en socialdemokratisk regering tillträtt kan Vänsterpartiet konstatera att den visserligen uppmärksammar flera problem och redovisar dessa i text men utan att komma med förslag till konkreta lösningar. Man ser problemen utan att åtgärda dem. Enligt Vänsterpartiets mening bör riksdagen därför uppdra till regeringen att återkomma med förslag till en samlad strategi på hur de avser att åtgärda de problem regeringen själv redovisat under rubriken arbetslivsfrågor.
Sammanfattning av anslagsändringar under titeln Arbetslivsfrågor
Vänsterpartiet anvisar 404 miljoner kronor mer än regeringen under anslag B, arbetslivsfrågor. Dessa 404 miljoner kronor fördelas enligt följande: För att minska besparingarna på AMI reserveras 50 miljoner kronor. För att undanta särskilda åtgärder för arbetshandikappade från besparingar reserveras 204 miljoner kronor och för att halvera besparingen på Samhall reserveras 150 miljoner kronor för budgetåret 95/96.
Arbetsmiljöfonden m.m.
Inom arbetslivsområdet arbetar myndigheter och institutioner med uppgift att på olika sätt förbättra arbetsmiljön och förhållandena i arbetslivet. Det handlar om Arbetarskyddsstyrelsen, Arbetsmiljöinstitutet, Institutet för arbetslivsforskning och Arbetsmiljöfonden. Regeringen bedömer att det går att få till stånd ett bättre resursutnyttjande och en högre effektivitet genom strukturförändringar. Då regeringen återkommer med en särskild proposition i februari lägger Vänsterpartiet inget eget förslag nu utan återkommer i samband med propositionen. Dock vill vi redan nu understryka att Arbetsmiljöfonden inte kan betraktas som en ''vanlig myndighet''. Dess finansiering och fristående ställning kan enligt vår mening inte ändras utan en överenskommelse med parterna om detta.
Yrkesinrikrad rehabilitering, AMI
Vänsterpartiet kan inte acceptera de hårdhänta besparingarna på AMI. Besparingar slår mot AMIs möjlighet att aktivt arbeta med yrkesinriktad rehabilitering för att förhindra att människor slås ut ur arbetslivet. Även i nedskärningstider måste detta vara en prioriterad uppgift. Vänsterpartiet anvisar därför 50 miljoner utöver regeringen för budgetåret 95/96.
Särskilda åtgärder för arbetshandikappade
Vänsterpartiet kan inte acceptera den nedskärning som regeringen föreslår på lönebidragsdelen från 90 % till 80 %. I en budget som prioriterar sysselsättningsfrågorna framstår det som småskuret att försöka spara på lönebidragen. Idag är tyvärr lönebidrag ofta den enda möjligheten för personer med funktionsnedsättning att få ett arbete. Det är självklart att lönebidragets storlek skall relateras till arbetshandikappet. Så är det redan i dag.
En stor del av lönebidragsanställningarna finns i dag inom offentlig sektor och inom ideella organisationer. Det är samtidigt sektorer som drabbats av hårdhänta ekonomiska neddragningar under senare år. De har helt enkelt inga pengar att använda för att ta ett utökat löneansvar. Resultatet av regeringens förslag blir ett minskat antal lönebidragsanställningar vilket leder till ökad arbetslöshet. Detta är en mycket cynisk besparing från regeringens sida som drabbar de svagaste av alla arbetssökande, de arbetshandikappade.
Vänsterpartiet kan inte heller acceptera att sänka utbildningsbidraget för inskrivna vid AMI från 338 kr till 245 kr per dag. Vänsterpartiet avslår regeringens besparingsåtgärder i dessa fall och anslår ytterligare 204 miljoner under B 5 för budgetåret 95/96.
Samhall
Samhall har lyckats mycket bra med sin verksamhet. I kraft av sin storlek har Samhall en möjlighet att parera en viss besparing utan att för den skull behöva minska i volym eller kvalitet. Den besparing som regeringen ålagt Samhall är emellertid för hög. Det finns en påtaglig risk att besparingarna kommer att drabba de funktionshindrade och deras möjlighet till arbete. Vänsterpartiet anvisar 150 miljoner kronor mer än regeringen till Samhall under budgetåret 95/96. Detta innebär en halvering av regeringens besparingskrav på Samhall.
Regional utveckling
Det regionala perspektivet på politiken blir allt viktigare. Det gäller inte endast den del som formellt kallas för regionalpolitik, den s.k. ''lilla regionalpolitiken'', utan kanske framför allt den ''stora regionalpolitiken''. Med denna politik avses hur alla inkomster och utgifter i statens budget och socialförsäkringssektorn påverkar de regionala ekonomierna.
Den förändringsprocess som nu påverkas starkt av internationaliseringen och den nya informationsteknologin har betydande regionala effekter. Utvecklingen av kommunikations- och utbildningssystem är av avgörande betydelse. Vänsterpartiet anser att alla politikområden måste bedömas ur regionalpolitisk synpunkt. Det blir allt viktigare att ta till vara varje regions inneboende förutsättningar och utvecklingskraft vid utformningen av stöd och stimulanser. Politiken skall ha sin bas i den regionala demokratin och baseras på ett ''nedifrån-upp''-perspektiv.
Det är också viktigt att inte ersätta regionalpolitik med allmänna näringspolitiska stöd som kan få helt andra -- i och för sig -- positiva effekter. Det småföretagarstöd som beslutades 1994 i form av investeringsbidrag och konsultcheckar har varit en uppenbar stimulans och bidragit till att skapa jobb i konjunkturuppgången. Regionalt innebär dock satsningen att regioner med de bästa utvecklingsförutsättningarna och den lägsta arbetslösheten i verkligheten gynnats mest. Eftersom finansieringen togs från det arbetsmarknadspolitiska anslaget missgynnas regioner med särskilt hög arbetslöshet.
Vänsterpartiet angav sina grundprinciper och förslag i motion till den regionalpolitiska propositionen förra året. Dessa gäller fortfarande. Vi anförde där våra stora betänkligheter angående de regionalpolitiska förutsättningarna vid ett eventuellt EU-medlemskap. Vi ifrågasatte starkt EU-anhängarnas positiva tolkning av det framförhandlade avtalet. Erfarenheten visar att vi hade rätt.
Huruvida delar av det befintliga svenska företagsstödet kan accepteras av EU är fortfarande oklart. Hur de olika strukturfondernas medel kan utnyttjas likaså. Programförslagen för de olika stödformerna är inte på långa vägar beredda och processen hastas nu fram utan tillräcklig demokratisk förankring. Inte ens vad gäller den geografiska fördelningen av de olika målområdena finns i dag någon säkerhet. Hur medfinansieringen skall lösas är ännu dunkelt. Inte minst den borgerliga regeringen behandlade dessa frågor på ett skandalöst sätt.
Regeringen anger också i propositionen att ''mot bakgrund av de osäkerheter som nu nämnts'' är man inte beredd att precisera vare sig åtgärdsförslag eller hur besparingar skall fördelas. Regeringen meddelar dock att 2,4 miljarder kronor skall komma från EU:s strukturfonder och att besparing kan göras i de nationella åtgärderna ''utan att det sammanlagt leder till minskningar av de samlade regionalpolitiska resurserna''. Därav följer dock inte att Sverige kvantitativt kan bibehålla de regionalpolitiska prioriteringarna vad gäller geografiska områden med EU:s regelverk. Det återstår att se.
Med denna osäkerhet i minnet kan Vänsterpartiet för tillfället acceptera regeringens förslag till besparingsbeting, såvida det inte innebär några neddragningar inom våra stödområden.
Regeringen aviserar ett samlat regionalpolitiskt förslag i kompletteringspropositionen när ett beslutsunderlag förhoppningsvis föreligger. Vänsterpartiet återkommer då med våra alternativa förslag.
Vänsterpartiet noterar att de kommunalekonomiska frågorna och förslag till revidering av statsbidragssystemet också kommer upp i kompletteringspropositionen. Då finns anledning att särskilt syna förslagen ur regional synvinkel eftersom mycket av den regionala resursfördelningen avgörs i detta sammanhang.
Vänsterpartiet noterar också att många frågor som avgörs i statsbudgeten har olika regionalpolitiska konsekvenser. Olika regioner har olika näringslivsstruktur, är olika beroende av den offentliga sektorn, har helt olika arbetsmarknader och arbetslöshetssituationer, är olika vad gäller beroendet av skilda transfereringssystem, har olika befolkningsstruktur och skiljer sig åt vad gäller ortsstruktur, avstånd och klimat. Det är givet att skattepolitik och utgiftsneddragningar i statsbudgeten slår olika för olika regioner. Likaså att satsningar inom t.ex. arbetsmarknads-, närings-, kommunikations- och utbildningspolitiken har skilda regionala konsekvenser.
Vänsterpartiet anser att regeringen inte har belyst budgetförslagets regionala effekter på ett tillfredsställande sätt. Vi har i våra förslag försökt väga in regionalpolitiska hänsyn, men återkommer till ett samlat regionalpolitiskt grepp i samband med att belutsunderlag föreligger senare under våren 1995.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen på sysselsättnings- och arbetsmarknadspolitiken,
2. att riksdagen beslutar avslå den inriktning till besparingsåtgärder inom området Arbetsmarknad m.m. för budgetåren 1997 och 1998 som regeringen förordar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillfällig personalförstärkning inom arbetsförmedlingen,
5. att riksdagen avslår regeringens förslag om bemyndigande för regeringen om användning av högst 450 miljoner kronor för särskilda insatser under titeln Arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
6. att riksdagen till Särskilda insatser i invandrartäta områden för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 125 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit,1
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nya regler för starta-eget-bidrag och utbildningsbidrag vid Alu-plats enligt vad i motionen anförts,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de särskilda utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utbildningsbidragen vid arbetsmarknadsutbildning,
10. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder budgetåret 1995/96 anslår 900 miljoner kronor till företagsutbildning i enlighet med vad i motionen anförts,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bidraget till utbildning i företag,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om högre starthjälp vid flyttning till regionalpolitiskt prioriterade områden,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jämställdhet mellan kvinnor och män,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om obligatoriska praktikantplatser,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Europapraktik för arbetslös ungdom,
16. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts hos regeringen begär förslag om inrättandet av u-landspraktik för arbetslös ungdom,
17. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1995/96 anvisar 250 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit till de otraditionella medlen att användas för miljöinriktade ungdomsprojekt i enlighet med vad som anförts i motionen,
18. att riksdagen avslår regeringens förslag om bemyndigande för regeringen om användning av högst 15 miljoner kronor för försöksverksamhet med sysselsättningsskapande åtgärder,
19. att riksdagen till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 4 550 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslår,
20. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
21. att riksdagen avslår regeringens förslag om att avskaffa statsbidraget till permitteringslöneersättningen,
22. att riksdagen till Bidrag till arbetslöshetsersättning m.m. anslår 380 miljoner kronor budgetåret 1995/96 utöver vad regeringen föreslagit,
23. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts, hos regeringen begär förslag till lag som förbjuder arbetsgivare att använda drogtester,
24. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts, hos regeringen begär förslag till en samlad strategi i arbetslivsfrågor,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Arbetsmiljöfonden,
26. att riksdagen anslår 50 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit till Yrkesinriktad rehabilitering budgetåret 1995/96,
27. att riksdagen avslår regeringens förslag till inriktningen av besparingsåtgärder inom anslaget Särskilda åtgärder för arbetshandikappade för budgetåren 1997 och 1998,
28. att riksdagen anslår 204 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit till Särskilda åtgärder för arbetshandikappade budgetåret 1995/96,
29. att riksdagen avslår regeringens förslag till inriktningen av besparingsåtgärder inom anslaget Bidrag till Samhall Aktiebolag budgetåren 1997 och 1998,
30. att riksdagen till Bidrag till Samhall Aktiebolag anslår 150 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit budgetåret 1995/96,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regional utveckling.
Stockholm den 25 januari 1995 Gudrun Schyman (v) Ingrid Burman (v) Eva Zetterberg (v) Björn Samuelson (v) Hans Andersson (v) 1 Yrkande 6 hänvisat till SfU.